Alltså Gud, känner att det här med att bli hemlös inte kommer att bli bra för det sociala umgänget. Fy fan, måste man sitta och prata lån och bostadsmarknad och skit med folk. Det är det absolut värsta jag vet. Lika vidrigt som att lyssna på någon som berättar ingående om någon avancerad dröm. Man bara FAST DET DÄR HAR ALDRIG HÄNT!!!

Andra ämnen jag inte är så där överdrivet förtjust i:

När folk ska berätta någonting om några människor man absolut inte känner, börja dra in 5-6 namn och försöka förklara någon släktfejd eller annat.

Berätta ingående om handlingen i en film/serie. Man bara: går det inte att beskriva med en mening så skiter jag i det.

Klaga över sin livssitution. Jobb, relationer, ja ungefär exakt vad jag gör just nu!

Valborgsmässoafton och allt och jag får chocknyheten om att min högt älskade lägenhet, mitt rehab, min klink, enligt min mening jordklotets bästa golv, väggar och tak, ska säljas. Tre, fyra miljoner tack och hej för den här tiden.

Jag ser absolut ingen annan lösning än att jag måste bli riktigt riktigt packad i kväll.

Här kommer min måndag i webb-tv och text. Trevlig helg.

När jag var hem till Åland över påsken tog jag mina småsyskon i handen och gick ner till en liten lekplats/strand/ö som heter Lilla holmen.

Jag stod där och tittade på när de sprang omkring, härjade och skrek och så slog det mig hur jävla ABSURT det är att jag vinglade omkring här för drygt tio år sedan och var full på x-cider och hånglade med fem killar på en kväll.

Jag äcklas så vansinnigt av den här tanken och jag känner väldigt starkt att jag vill skydda mina syskon från all idioti jag själv har sysslat med. Det kanske är tur att jag inte har egna barn för det vore nog inte helt omöjligt att jag – av välmening – skulle låsa in dem i en liten bur i hemmet och inte släppa ut dem förrän de var myndiga.

Men sådana tilltag brukar av någon anledning inte ses på med särskilt blida ögon av samhället, har jag förstått.

Åh gud, jag minns med förskräckelse första året jag jobbade på lokaltidning. Blev utskickad för att skriva om en omdragning av några avloppsrör. Kommunen bråkade med kommuninvånarna, det var starka känslor. Folk var rosenrasande, totalt vansinniga.

Ung och förvirrad som jag var lyckades jag få allt i artikeln helt jävla fel. Fick ägna påföljande dag åt att hålla telefonluren 20 centimeter från örat för nu var alla avloppsrör som bortglömda och i stället var hela kommunens samlade ilskor riktade mot mig i stället.

Sedan gick jag hem och grät en hel helg och efter det kom jag tillbaka på jobbet på måndagen som en lite lite bättre reporter. Liknande misstag gör jag inte om i första taget nej.

Jag vill lyfta fram följande citat från de här två bönderna som kärade ner sig i varandra på ett infomöte inför årets säsong av ”Bonde söker fru”. Köttbonden André säger så här om sin nyfunna kärlek Marie-Louise:

Det är som taget ur en kärleksfilm. Jag kör 43 mil till henne, det känns som att det går hur fort som helst, magen och hjärnan lever om och när jag ser det där ansiktet … ja den synen kan jag ­köra bra många mil till för.

Det är ju så man önskar att TV 4 kunde be alla andra singelbönder att dra åt helvete och bara följa den här förälskelsens utveckling under sommaren i stället.

Se bara hur de ser ut! Käkbenen! KÄKBENEN! Det är ju ”The bold and the beautiful” all over again.

Helt vanlig jobbdag i måndags.

Mer info angående hånglet kommer i morgondagens tidning (även rörligt material).

Gud, jag kan verkligen inte påstå att mitt liv är särskilt upphetsande i övrigt. Den här veckan har jag ägnat åt att stänga in mig i lägenheten, sitta i soffan, andas. När jag går från gymmet ser jag människorna som sitter på alla barer och sörplar i sig sina after works och jag fattar inte hur folk ORKAR? Hur många liter öl dricks det en vanlig onsdags i Stockholm city egentligen? 5000 liter?

Och vad pratar folk om?

”Jaha, när ska du ha semester då?”

”Man borde få löneförhandla mer”

”Träffar du någon då?”

Denna eviga fråga: träffar du någon?

”Någon”. Det är så himla deppigt att folk ens behöver ställa den frågan. Har man träffar NÅGON, sin själsfrände, sitt livs kärlek då sitter man väl inte där över en avslagen Carlsberg och efter 40 minuter när någon frågar om man träffar ”någon” bara ja, jo just det, jag har ju faktiskt mött kvinna/mannen i mitt liv! Den lilla detaljen, hoppsan, den glömde jag visst berätta. Det är väl i så fall det första man informerar om, tänker jag. 

Jag är av åsikten att folk lägger ner alldeles för mycket tid på att träffa ”någon” och så blir det bara en massa träffande hit och dit fast man innerst inne VET att det här inte kärlek på riktigt, bara någon ersättning för den riktiga varan.

Jaja.

Tack för ordet.

Min iphone har börjat jävlas med att jag lagrat för mycket bilder, den hävdar att jag måste radera en massa skit. Och det är så klart jobbigt att slitas från alla rödmosiga festbilder på människor som sträcker ut tungor och pekar finger.

Men när jag sitter där och trycker på papperskorgssymbolen SKÖLJER det samtidigt över mig vilket ÅR det var.

Herrejävlar, det gick upp å ner å upp å ner. Tre höjdpunkter:

Jag åkte till Litauen. Ensamresa. Egentligen för att besöka kusten, men jag tog mig aldrig dit. Jag hade läst om att Litauen har en av Europas vackraste stränder och jag tycker att det låter helt fantastiskt att den finns i Baltikum och någon dag ska jag se den där stranden. Men nu nöjde jag mig med Vilnius, och det var också himla fint.

Lyckan som spred sig i kroppen när jag gick runt i den där stan. Ja herrejävlar, middagarna med rödvin och cigg. Jag levde verkligen LIVET där.

Anna och Erik sa ja hemma på altanen. Vilken tillställning, jag snubblade runt i natten tills bena var så myggbitna att det såg ut som ebola. Kommer på nu att jag inte vet hur ebola ser ut men det låter rött, svullet och prickigt.

Min 24-årsdag då Malin, Mona och Johanna stod utanför jobbet och drog med mig på champangehäng.

Med vänner som gör sådana saker klarar man sig rätt långt.

Jag har väldigt lätt att dras till män som är bra på saker. Jag gör ingen urskiljning, inte så att jag bara suktar efter fotbollsspelare eller musiker. Nej, det kan vara dataspelare eller rallyförare eller grävmaskinister eller kockar för den delen.

Huvudsaken är att de är grymma på vad de gör.

Ett bra exempel: ibland, när jag går ner till tekniken för att få hjälp med något datakrångel och jag ser någon teknikkille skriva in väldigt långa adminlösenord som han bara kan så där, direkt ur huvudet, och skriver in html-koder och fixar problemet på någon minut, då kan jag tänka att jag skulle kunna. Ja ni vet.

När jag var ute och gick längs Årstaviken i lördags stötte jag på ett medelålderspar som bråkade ljudligt.

Prasseljackor, nån stävhårig hund i koppel och ihopskrynklade ögonbryn.

Jag har en förmåga att uppfatta ett gräl på långt avstånd så jag slet ur lurarna ur örona för att lyssna ordentligt. Jag förstod så mycket att kvinnan gav mannen en rejäl avhyvling, orden ”respekt” och ”idiot” flög i luften.

Efteråt funderar jag på det här med bråk.

Min första relation var en enda stor tvåårig passionerad bråkfest. Vi skrek sådana hemska saker som inte lämpar sig för den här bloggen. Efter att vi gjort slut med ett explosionsartat jättebråk bestämde jag mig för att aldrig mer göra så här mot någon. Vad är vitsen med att stå och skrika fula saker till en person man älskar?

Resultatet har blivit att jag i stället suttit och stirrat apatiskt framför mig när jag blivit less på min partner.

Ibland undrar jag om det är rätt väg att gå. Om inte ett hejdundrande bråk kan vara på sin plats – rent av uppfriskande – så där emellanåt? Någon gång kanske man kan dra igång en fajt för att pigga upp en sketen grå tisdagskväll? Kanske schemalagt gräl?

Och med schemalagt menar jag att man kan försöka att inte pressa in det just under lördagsrundan på ett av Stockholms mest myllrande promenadstråk.