Eftersom det är måndag eller för att januari snart är över eller för att livet är rätt fint ibland så listar jag mina sex favoritlåtar.

Madonna Bordeline – Världen bästa poplåt. Jag har förmodligen lyssnat på den en miljard gånger och har stora planer på att göra det minst en miljard gånger till. Ingen människa har enligt min mening någonsin lyckats klä sig lika snyggt eller dansa lika snyggt som Madonna gör i den här videon.

Madonna Into the groove – Folk som kan om mode brukar säga att en chanelväska alltid funkar. Det här är musikens chanelväska. Går alltid att rota fram. Funkar överallt när som helst hur ofta som helst. På ålderdomshem, bakgrundsskval på bensinmacken, piggar garanterat upp ett barnkalas.

Womack & Womack Teardrops – Fatta att min kompis Johanna föddes till den här låten. Sedan är hon en bra människa också. Jag är fullt övertygad om att världen vore en bättre plats om den var standard i förlossningssalar.

Rolling stones Shine a light – Sveriges mesta Stonesfan Tore S Börjesson hade varit stolt om han visste hur många gånger jag lyssnat på den här låten. Varje lyssning är som att upptäcka en grymt bra låt om igen och igen och igen.

Ulf Lundell Ryggen fri – Relativt nyupptäckt favorit. Ser det lite som en kampsång för mitt motto här i livet. Att ha ryggen fri. Alla mina resonemang slutar förr eller senare i att jag konstaterar att jag vill ha ryggen fri. Strävar alltid efter det, att ingen jävel, skatteverket eller nåt gammalt hångel eller försäkringsgubbe ska ha någonting på mig. Ingen ska kunna ha någon hake eller belägg för att anklaga mig för någonting och om fara kommer vill jag kunna fly fort.

Tina Turner Whats love got to do with it – Alltså. Min största sorg i livet är att jag inte fick uppleva på 80-talet på riktigt. Permanenter, feta motorbåtar, baddräkt, höga klackar och bara bosätta sig i en solstol vid en pool. Miami Vice. Det livet.

I går var jag på min lillebrors 18-årsfest och blev uppvaktad på nästintill filmiskt manér av en finlandssvensk gymnasiekille med bomberjacka. När det hände som var jag mest irriterad och sjasade bort honom, men när jag nu satt på bussen tillbaka till Stockholm så slog det mig hur himla fint det var, ändå.

Han kom och satte sig bredvid och frågade tusen frågor om mig och när jag försökte fråga någonting om honom svarade han bara ”det är inte intressant, vi pratar om dig nu”. Sedan fick han syn på min mamma och hade en lång utläggning om ”om du ens blir hälften så vacker när du blir äldre…”. Resten av kvällen, fyra fem timmar, fanns han överallt. Gick jag ut genom en dörr så stod han där utanför och väntade. Gick jag in genom en dörr stod han där och log. Redo med tio komplimanger eller en tändare eller vad jag nu kunde tänkas behöva för stunden.

Eftersom jag var, på gränsen till överdrivet, avvisande under kvällen kunde man ju tro att han skulle ge upp och ta sig an någon annan i stället. Det gjorde han inte, utan han kom fram precis före han skulle åka hem. La händerna på mina axlar, tittade mig stint i ögonen och sa:

– Tack för att jag fick vistas i samma lokal som dig i kväll.

Alltså?

Egentligen borde man släppa allt man har för händerna, Aftonbladet, Stockholm och hela köret och bara dela sitt liv med honom.

Lyssnade på Sebastian Ingrosso – Refune radio på Itunes i morse och det var väl bra, men mellansnacken haha. Det är det värsta jag har hört.

För något år sedan hade jag sömntabletter som var så starka att det var som att bli slagen i huvudet. Jag tog en och kunde ligga medvetslös i 14-15 timmar. En tung sömn där jag i princip bara andades djupt och låg blixtstilla, utslagen.

Någon gång vaknade jag till för att jag var tvungen att gå på toa eller dricka vatten och då RAGGLADE jag dit, alldeles bortdomnad i hela kroppen, jag var tvungen att stöda mig fram med hjälp av sänggavlar och dörrkarmar och någon natt, i det här tillståndet, gjorde jag ett försök att säga någonting till min dåvarande kille och jag har aldrig hört min röst så monoton och släpig, stämbanden sov liksom fortfarande och munnen var så slö att den knappt orkade artikulera orden och EXAKT så som jag lät då, så låter Sebastian Ingrosso i sina mellansnack.

Letade efter ett batteri i går kväll. Rotade runt i lådor och skåp och hittade post-it-lappen. Den har tydligen bara åkt ner i lådan på nattduksbordet och legat där och skräpat. Helvete, vad ont det gjorde att se den. Inte för att jag inte vet vad det står på den. Det har jag kunnat rabbla i ett år, men jag trodde att den var bortkastad för länge sen.

Sist jag såg den låg den på min kudde. Jag kom hem sent från jobbet och alla hans möbler och prylar var borta från lägenheten. Soffa, tv, bokhyllor. Vardagsrummet ekade men jag brydde mig inte då. Jag var så uppfylld av jobb, av direktsändningar, intervjuer, funderade alltid på hur jag ska börja min nästa text. Och var det inte jobb så var det vitt vin, barer, högklackat, ångest, folköl och efterfester.

Den här sista raden. Jag vet inte, man kan ju skjuta sig i huvudet för mindre.

”Hej då babe, tack för att jag fått bo med dig. Kanske får jag göra det nån gång igen. Jag älskar dig och du är världens bästa. Jobba hårt och bli Sveriges bästa journalist. Puss

Ps. Din tandborste är laddad”

Gick till tandläkaren för en vanlig kontroll och blev påprackad en reklambroschyr för ”tandskena som inte syns” till den nätta kostnaden av 50 000 spänn.

Den här tandläkaren var inte direkt mottaglig för infon om att jag faktiskt är rätt nöjd med mina sneda tänder.

Ändå, fint att han bryr sig.

Här kommer min blivande FÖRE-bild till OM jag ställer upp som talesperson för Invisalign någon gång i livet.

Före-efter-bilder är så himla konstiga. Bara: KOLLA vad FUL och SNE hon var en gång i tiden! TITTA! Nu har hon rak tandrad (och säkert mycket mer pengarna på kontot, snyggare bil och ett stort kompisgäng som älskar henne).

Sidospår 1: se på mina pupiller. De är enorma. En gång när jag hamnade på ett polisförhör efter att ha blivit inblandad i ex-killes stökigheter GRANSKADE polisen mina ögon och sa ”jag skulle inte ha det umgänget du har med de där pupillerna”. Haha.

Sidospår 2: ja, håret är grönt.

Blir så deppig av den här tanken: alla människor som fått inhamrat efter år av singelskap att vänta bara, om man slutar leta efter kärleken så kommer man att hitta den ”när man minst anar det”. Att de står där i nån bar och intalar sig själva att de slutat leta, att de koncentrerar sig på att ana det som allra minst.

Så var det den här skiten med Micke Nyqvist igen.

Han har ju NÅGOT. En gång när jag höll på att tvätta fönstren och han stegade förbi på gatan blev jag så till mig att jag höll på att ramla ut. Det hade inte hänt om det hade varit Eric Gadd, direkt.

Så tänker jag – när det kommer till kritan. Skulle man verkligen?

Om man nu satt där en tidig söndagmorgon på någon kajkant vid Söder mälarstrand, jag inbillar mig att det är där man skulle sitta om man hamnade med honom efter en festnatt, och vi bortser från att han är lyckligt (eller olyckligt vad vet jag) gift och allt sånt.

Bara scenariot: han sitter och håller om mig och jag pladdrar om något oviktigt, stirrar ut över vattnet och han vänder sig mot mig och tar tag i min nacke och säger typ ”du…” och så lutar han sig fram… och NEJ.

Jag tror inte jag skulle. Ändå.

För några år sedan bodde jag ihop med en kille som ja. Man kan inte säga att vi bråkade, nej det gjorde vi inte. Ingen kastade mobiler eller skrek. Men stämningen i den där lägenheten var väl inte alltid på topp om man säger så.

Ni vet när folk har varit i Polen eller liknande land på bröllop och kommer hem och berättar storögt om att festen bara fortsatte, solen gick upp och ner och upp och ner och allt bara pågick – ungefär så var våra gräl.

Vi var lika usla och långsinta bägge två.

Det var otroligt energikrävande. Efter att ha fört kalla kriget en helkväll kunde jag känna mig så som jag inbillar mig att Gunde Svan kände sig på den tiden då han låg i skidspåren dygnet runt. Helt jävla slutkörd.

Så jag löste det genom att gå och lägga mig.

Det var inte bara en metod för att spara krafter, det var också ett utomordentligt straff. För när jag somnade hade han ingen att dela den dåliga stämningen med vilket innebar att jag hade övertaget. (Vill man finns ju möjligheten att begrunda frågan: om man tjurar när ingen ser, räknas det då?).

Det här resulterade i alla fall i att jag under en hel höst gick och la mig typ åtta på kvällen.

I efterhand kan jag tycka att det var lite onödigt att straffsova bort mina tonår.

Men alla har vi väl gjort våra misstag.

(Och jag kan fortfarande i dag känna mig lite, lite stolt över att jag vann).

Några saker:

– Det är så klart sinnes att den här bloggen går under nån form av tagline som lyder ”Zandra – om att vara reporter på nöjesbladet”. Ska försöka pitcha ny idé till någon webbmänniska: ”Zandra – aldrig har så få haft så mycket ångest över så lite”. Finns det något annat förslag tar jag gärna emot?

– Dagarna är för korta för att man ska hinna äta allt man vill äta.

– Jag förstår att det är ett jävla tryck på den här bloggen eftersom alla vill in och se min analys av det finska presidentvalet. TYVÄRR måste jag meddela att det inte kommer hända. Som kompensation kan jag bjuda på en gullig bild på en trött unge på ”Bonde söker fru”-Pär-Olas bröllop.