Jag satt uppflugen på en pall. Det är konstigt, när jag tänker tillbaka på min barndom satt jag alltid på pallar. Hade vi inte vanliga stolar? Hur som helst. Jag minns hur mamma stod i badrummet och fixade sig. Jag satt på pallen och tittade på. Ett tag var det bara mamma och jag. Hon fick mig när hon var 21. Det var just och just så hennes servitrislön täckte hyran. Hon sa det inte rakt ut, men jag förstod.

Hon var så ung.

Efter att hon duschat stod hon i underkläderna i badrummet och smorde in sig med hudkräm. Hon var smal, nerbantad med hjälp av mirakelsoppa som hon kallade det. Någon vedervädrig blandning av kålrötter och blomkål. Morfar brukade säga att hon var mager som en jakthund. Hon drog på sig tajta blå Levisjeans och en vit skjorta. Omsorgsfullt fönade hon det permanentade röda håret med ansiktet nervänt mot golvet, när hon var klar drog hon upp huvudet med ett ryck och håret föll alldeles perfekt. Hårfönsljudet var tryggt, samtidigt var det irriterande för mamma hörde inget av vad jag sa när hon fönade. ”VA?” skrek hon irriterat och blev tvungen att stänga av den om jag började prata. ”Säg igen då” sa hon. ”Nej, det var inget viktigt” mumlade jag. Jag ångrade direkt att jag stört henne. Efter föningen gick hon loss med hårsprayen. Hon sprutade och sprutade och när man trodde att hon skulle sluta, skakade hon flaskan så kulan åkte runt runt inne i flaskan och sprutade ännu mer. Jag hade hört talas om ozonlagret och oroade mig lite över att mamma höll på att spraya hål i det.

Hennes parfym var ingen sportig frisk fläkt utan en tung doft som slog emot en som en vägg, den kliade i lungorna. Till sist plockade hon på sig sina ringar och armband. Läppstift, hon gned läpparna mot varandra och gjorde ett smackljud. Färdig. Jag tänkte att hon var den vackraste människan jag någonsin sett. På tv och i tidningar hade jag ju sett skönheter, men mamma var finare.

Älskade mamma. Fem barn har hon tagit hand om.

Jag mötte henne i fredags utanför jobbet. Hon var nyfixad och doftade parfym.

Fortfarande lika vacker.

Det finns ett sånt mörker i att jag i natt när jag raglade innanför dörren efter ett vindränkt nyårsfirande öppnar det här alkohol/blomjordsfyllda skåpet ovanför kylen, tar ner whiskeyflaskan och häller upp typ två centiliter i ett glas. Att jag någonstans där i min fylla inbillar mig att jag är sofistikerad som tar en sängfösare när det egentligen bara är outgrundligt sorgligt.

Ordet sängfösare förresten, jag har inte vågat använda det ordet tidigare eftersom jag har trott att det är en stark drink en man ger en kvinna för att hon ska vilja ligga med honom. Som en lightversion av att sätta piller i ett drinkglas på krogen.

När ska mitt hem fatta hur mycket jag tycker om det?

Jag har bott här i två år och jag tror fan att jag älskar det mer än någonsin. När jag kånkat hem träningsväska och matkassar på kvällarna och kommer innanför dörrn kan jag fnittra för mig själv som något annat psyko åt att det här faktiskt är mitt! Mitt mitt mitt! Ingen jävel bestämmer över mig innanför de här väggarna! Fri som en fågel som den där obehagliga luffaren sjöng i Rasmus på luffen.

Den luffaren och tengil har btw förstört halva min uppväxt. Gick omkring med ständig oroskänsla och kunde knappt sova om nätterna när jag tänkte på hur luffaren svalde hela ägg och höll på!!

Och sånt visade man för barn.

Nä tacka vettja teletubbies.

Kajsa och jag har känt varandra sedan vi var små och hade limegröna stretchjeans från postorderkatalog.

Hon går alltid på känsla. Nån annan hade troligtvis tänkt över en eller tolv gånger före man tog sitt pick och pack och flyttade till Thailand på obestämd tid till en dude som man haft en semesterromans med. Kajsa bara gör – och för det älskar jag henne.

Nu har hon träffat en ny kille. Och herregud. Ingen kan vara kär som Kajsa kan. Hon slår alla romantiska komedier man någonsin sett. Richard Gere och Julia Roberts kan fara åt helvete med sina kärleksaffärer!

Min ex-kille tog sig Kungsholmen – alltså en annan stadsdel – för att köpa duschkräm. Där kunde man göra en bra deal på Palmolivetvål. När jag hävdade att han var snål menade han att han bara ”fördelade sin ekonomi”.

Resonemanget löd: om han sparade in på tråkigheter (duschtvål) kunde han lägga mer pengar på viktigheter (oxfilé).

Jag har aldrig haft jättetrubbel med pengar. Å ena sidan har jag haft månadslön sedan jag var 17, å andra sidan slutade jag till följd av min livkris/depression för något år sedan betala mina räkningar vilket innebar att kronofogden flåsade mig i nacken, men den fadäsen var rätt snabbt överstökad (man kan dock plussa på några tio tusentals tusenlappar i psykologkostnader).

HUR SOM HELST.

Om jag räknat rätt, och det vette gudarna om jag har, så går jag en tajt ekonomisk framtid till mötes.

Halva lönen går åt till hyran och träningskostnaderna äter upp sin beskärda del.

Så kommer vi till mat – här finns det ALLVARLIGA problem. Jag är så oprismedveten. Utan att skämta här nu skulle jag kunna veckohandla på Seven Eleven. En burk tonfisk för 45 spänn, det är väl rimligt?

Glatt skulle jag pröjsa 29 spänn för en liter mjölk för jag har INGEN jävla aning om vad en mjölk ska kosta. Jag vet inte vad som är skäligt pris för ett kilo kyckling. Ingen susning. 100 kronor? 1000 kronor?

Ett paket flingor? 12 kronor? 76 kronor?

Ett äpple? 2 kronor? 16 kronor?

JAG VET INTE!

Ändå skönt att tonåren är över.

Kom att tänka på när man satt och pratade med någon kille. Kanske skrattade, hade ett moment, eventuellt var man lite intresserad, eventuellt var man inte det.

Då kom alltid någon fullständig taktlös idiot till ”kompis” förbi och hävde ur sig:

– Åh ni passar så bra tillsammans. Ni borde bli ihop!

Och efter den sägningen dog ju allt.

Min mamma ger mig självhjälpsböcker av den här typen i julklapp med orden ”om några veckor blir det förhör”.

Min mormor är av åsikten att man helst ska hålla sig så långt ifrån män som möjligt.

Och själv går jag runt och yrar om Den Stora Kärleken.

Jag vet inte vem som är mest ute och cyklar. Förmodligen allihop.

Viktiga saker fastnar inte.

Idiotiska saker fastnar.

Historialektionerna i gymnasiet till exempel. Jag minns märket på historialärarens jeans (Lee) och träslaget på borden i klassrummet (fejkad bok) men vilka strider som utkämpades i Mesopotamien är fan som bortblåst.

I somras åkte jag till Nacka och intervjuade Agneta Sjödin. Jag minns att hon hade en enorm Anton Corbijn-poster i hallen och att hon berättade att hon alltid går morgonpromenader.

– Jag går alltid ut och går före frukost med Coldplay i lurarna.

Det där har jag tänkt på då och då. Har ingen aning om varför. Inte så att hennes morgonpromenader satt något avtryck i mitt liv på något sätt. I alla fall: när jag satt och väntade på min PT häromveckan bläddrade jag igenom Sats medlemstidning. Där var hon igen, Agneta Sjödin och hon ojade sig lite över att hon inte alltid hinner träna så många danspass i veckan som hon skulle vilja. Men där flikade hennes PT in och sa att hon går ju ändå promenader. Och så var vi där igen:

– Ja, jag går morgonpromenader med Coldplay i lurarna.

Och sedan dess har Agneta och hennes morgonpromenader tagit gigantiska proportioner i mitt vardagliga liv. VARJE morgon när jag stiger upp så tänker jag på Agneta och hur hon pluggar i sina lurar, förmodligen urban ears, tar på sig en enhetlig fritidsuniform och går ut och går.

Det här är ju SINNESSJUKT.

Det kan vara början på en lång och utdragen tid där jag slussas mellan olika psykinstanser och skriver kritiska insändare till Södermalmsnytt om ”vården”.

Nåväl.

Detta om detta.

Annars då? Julen. Jag låg på kökssoffan hemma hos mamma på Åland och stirrade framför mig. Tänkte att jag skulle gå ut på juldagen. Tänkte att det skulle jag absolut INTE göra. Det sista jag behöver just nu är alkohol, ångest, självdestruktivitet och ex-killars hångelsessioner med nya flickvänner hit och dit.

Stå där i någon lite för tajt klänning, blek, julbordssvullen med tolv ton smink. Vingla omkring med en gintonic. Nä nä nä.

Låg och uppskattade ljudet av ett hem i stället. Min lillebror som visslar, mina yngsta småsyskon som bråkar, mamma som stökar i köket, diskmaskinen. Om jag bara fick välja att höra ett ljud resten av livet skulle det bli diskmaskinljud.

Det är så lätt att bli bitter.

Jag gjorde en deal med mig själv om att inte bli det. Jag vill tro på livslång kärlek och att det finns en för alla osv. Men det är inte så JÄVLA enkelt när två förhållanden gått åt helvete på ett år! TVÅ!

Jag kan hålla mig för skratt, om man säger så.

Jag har alltid tyckt att det är så himla fint med folk som hittar varandra när de är unga. Typ kring 18-20 och lever med varandra i resten av livet, växer ihop, skapar tryggheten jag aldrig fick. Ett stillsamt hem. Aldrig hårda ord. Kramar och respekt för varandra. Sovmornar och långa promenader i solskenet. Stort kök och långa diskussioner om allt och inget. Jag ville så otroligt gärna ha det. Nu blev det – uppenbarligen – inte så för mig, jag måste ta in det, det blev inte när jag var 20, men jag hinner. Bara jag inte blir bitter.

Jag får fan inte tillåta mig själv att gapa:

– Jag är så trött på män.

– Relationer? De går ju ändå åt helvete.

– Kärlek är ett luftslott.

Men det är inte det lättaste.

För tillfället får jag stoppa mig själv flera gånger varje dag.