HUNGER. Folk vallfärdar till Gamla Stan och Björn Frantzéns finkrog med ett 20-tal platser. Sedan 2013 har han byggt sig ett mindre imperium och lagt till en gastropub, vinbar, cocktailbar och studiokök. Nu står han även för stora nysatsningen Bobergs Matsal på NK.

Häromdagen visades en dokumentär (SE DEN HÄR) om finkrogen som när den börjar är döpt efter de två krögarna Frantzén/ Lindeberg. Jag slukade den så fort SVT Play tillät.

Det är typ två år sedan som krögarna med två stjärnor i Guide Michelin gjorde slut. Då vägrade Björn Frantzén att yppa ett ord om splittringen med konditorkollegan Daniel Lindeberg.

Det kan jag förstå. Uppbrott är skitjobbiga – speciellt om det handlar om någon som varit ens bästa vän och affärspartner.

Jag jobbade som reporter på Aftonbladets Allt om Stockholm med restaurang som mitt bevakningsområde och var ändå tvungen att ställa frågan varför de gått skilda vägar. Björn Frantzén hänvisade återkommande till en dokumentär som skulle förklara ALLT. Utöver den skulle de två inte säga ett ord mer.

Mina förväntningar på dokun var höga. Men jag undrar verkligen om filmen ger det svar som stjärnkocken Frantzén själv trodde.

För han framstår  som en okänslig, hårdbarkad mobbare med sur min och korslagda armar. Som pratar i ett och samma arga tonläge utan att röra en min.

Av personalen beskrivs han  som ett smakgeni. Men som kräver allt av alla runtomkring honom.

Jag fattar att för att nå eliten så måste man jobba hårt. Man får offra en massa på vägen: kvalitetstid med ens barn, kompisar, fritid – saker som får en att le. Det är för övrigt det sista man gör när Daniel Lindeberg börjar gråta framför filmarna efter att han, mer eller mindre, tvingats till sitt eget avhopp. Han säger att han aldrig kommer känna glädje inför de åren han redan lagt på att bygga upp Frantzén/ Lindeberg. Det skär i hjärtat.

Då blir jag  inte särskilt sugen på att äta hos Frantzén.

Tyvärr befäster han bilden om (den manliga) machokocken. En gormande Gordon Ramsay-typ. Den förlegade stereotypen som restaurangbranschen så behöver göra upp med.  Jag hoppas inte Björn är sån på jobbet.

Kanske handlar det om hans egen osäkerhet.

Kanske behöver han bara en kram.

Jag vågar dock inte ge honom en – är alldeles för rädd att få en rak höger.

BONUS: Daniel Lindberg har idag öppnat eget i Orminge Centrum. Ett ljuvligt ställe med bröd, bakelser och lunch. Värt resan.

ÄNNU MER DOKU: Filmen Foodies har också släppts på SVT Play (SE DEN HÄR). Den bjuckar på ätbara kondomer och svindyr japansk frukt bland annat. Här kan man läsa vad jag skrev om den förra året.

Gästspel är det nya heta. Krögare och personal byter plats med varandra världen över. Som krogens egna utbytesstudenter. Nu får Göteborg den äran.

Max Inazawa är jobbar till vardags i köket på 2-stjärniga Frantzén i Gamla Stan och har tidigare  jobbat i Japan på en traditionell kaiseki-restaurang. Vilken bättre match än att han teamar upp med prisade kocken Frida Ronge på vRÅ inuti hotel Post?

Vik  7 -8 april i de gastronomiska kalendrarna för då går detta gästspel av stapeln. Menyn om cirka 7 rätter kommer att bygga på svenska och nordostatlantiska råvaror.  Som tofu med rökt fiskslag, wasabi och ponzu eller dashi som serveras med friterad havskräfta och pilgrimsmussla och yuzu.

Nu har jag inte testätit just denna meny men jag åt på vRÅ förra veckan. Det var en fest i min gom: favoriten var en kall nudelsoppa, bland sushin en bränd lax-nigiri och eftersom det insisterades testade jag även en färskostglass med soja och rostat bovete. Perfekt med oss som har salta smakpaletter och till vardags inte går igång på desserter.

(Jag fick nog blodad tand för dagen därpå lunchade jag på Norda och gick loss på minichokladbollarna. Hemskt goda. Men man får ju passa på när man befinner sig i sötsaksdomäner som Patrik Fredriksson, chefskonditor på Clarion Hotel Post, basar över). 

//Eat, drink and be happy. Don’t let anyone tell you otherwise. //

Ögonbrynshöjare? Mja. Det var väl egentligen ingen som ropade ”Ääääntligen” i nobelsk stil när White Guide, ofta kallat Nordens svar på Guide Michelin-guiden, lät Noma bli nummer ett.

Igen och igen prisas den köpenhamnska finkrogen med köksmästare René Redzepi i spetsen. Kanske var det en extra bra välkommen-hem-present sedan restaurangen med hela sitt team gästspelat i Japan under våren.

Sådant som finkrogar gör nuförtiden. Hur ska man annars kunna avancera? För Magnus Nilsson, Fäviken, som kammade hem Årets (svenska) Bästa Restaurang enligt White Guide är det samma sak. Han har nu bommat igen för att söka ny inspiration – bland annat ska en ur personalen åka till ett finskt katolsk kloster.

Tillbaka till Danmark. Förutom Noma gick det väldigt bra för Uformel (lillasysterkrog till en av mina favoriter; 1-stjärniga Formel B). Samma restaurang har även Årets Rising Star-kock i köket. Jag gillar Uformels mat, den håller rena, raka smaker och vackra lägg – även om inredningen är lite för mycket (inte så oformell) nattklubb för min smak.

Kadeau fick pris för sin Bornholms-restaurang som menymässigt minner mycket om den i stan som i sin tur vann Årets Vinupplevelse. Kadeau har hållt hög kurs sedan föra Michelinstjärnan för två år sedan. Tallrikarna är supersnygga, aldrig överarbetade och stämningen anspråkslös för att vara finkrog. Även om just den vajben stämmer in på många av de bättre krogarna i Köpenhamn.

Att Baest blev Årets Innovatör är inga konstigheter. Som jag har tjatat om det stället! (Även om det dock viskats lite om att trycket varit lite väl hårt på stället så att servicestandarden inte varit lika mycket slå-sig-ner-och-snicksnacka-med-gästerna – det som vi ju älskar).

Vad mer? Jo, Søllerød Kro är ju en tokklassiker. Traditionell finkrog som påminner om Ulla Winbladhs lantliga feel mixat med tjusiga tallrikar á la Mathias Dahlgrens Matsalen. Typ.  De prisades för sin vinlista.

Själv ska jag kolla in italienska antipastistället Osteria 16, Årets feel-good-upplevelse, när jag landar i Köben igen om en månad. Det har också varit en himla massa surr kring smörrebrödshaket Öl & Bröd. Det är alltså (känns ju nästan självskrivet) mikrobryggarna på Mikkellers egna ställe. 

Kolla in alla vinnarna nedan;

Vinnarna av White Guide Danmarks priser 2015

• Årets bästa restaurang – Noma
• Årets bästa nya restaurang – Uformel
• Årets innovatör – Bæst
• Årets värt en resa – Kadeau Bornholm
• Årets vinupplevelse – Kadeau København
• Årets serviceupplevelse – Kong Hans Kælde
• Årets feel good-upplevelse – Klassisk 65
• Årets prisvärda – Osteria 16
• Årets vinlista – Søllerød Kro
• Årets Rising Star – Frederik Alexander Rudkjøbing, Uformel

//Stay hungry. Stay thirsty. //

I morgon kväll smäller det. White Guide. Lite omisskännligt kallat Sveriges svar på Guide Michelin (ja, jag har också gjort det – för att förklara att priset ändå väger tungt i vissa krogkretsar). Galan, som alla av sitt slag, hålls sedvanligt en måndag då många restauranger håller stängt. Hit kommer branschisar som Mathias Dahlgren, Tommy Myllymäki och Saori Ichihara, liksom gourmander som Edward Blom och Carl-Jan Granqvist.

Det hela är lite mer ostron än tacopaj.

Det finaste priset är ”Årets Bästa Restaurang”. Vinnarens bokningssystem lär haverera någon gång i morgon vid 19.00-tiden. Stay tuned.

Bland de nominerade hittar vi:

Daniel Berlin, Skåne Tranås: En restaurang på skånska möllan som prisats av World’s 50 best restaurants, och som man i grova drag kan säga är södra Sveriges svar på Fäviken, om än lite mer doldis.

Esperanto, Stockholm: Sayan Isakssons japanska filosofi översatt med nära råvaror. En prisskördare som kammat hem just denna kategori två år i rad. 

Restaurant Frantzén, Stockholm: Finkrogen i Gamla Stan som håller 2 stjärnor i Guide Michelin och som alltid tippas för den där tredje – men som guiden snålar med att ge. 

Fäviken Magasinet, Järpen/Åre: Kocken Magnus Nilsson kammar även i år hem priset ”Global Gastronomy Award” som förste svensk. Tidigare har det utnämnts till giganter som Massimo Bottura, Gaston Acurio och min favorit Fergus Henderson. 

Gastrologik, Stockholm: En av Stockholms mest prisvärda fine dining-upplevelser om du frågar mig. Jacob Holmström och Anton Bjuhr har verkligen hittat receptet för casual service och prima råvaror. 

Gothia Towers Upper House, Göteborg: Restaurangen högst upp i hotellet vid Svenska Mässan har rönt framgång sedan öppning. Jag har inte ätit här fysiskt än men i somras deltog de i ett fantastiskt gästspel på hotel Stelor på Gotland som jag älskade (bloggade om det här). 

Oaxen Krog, Stockholm: Prisades med två stjärnor i Guide Michelin i år. Restaurangen på Djurgården räknas alltså numer till stans toppskikt – efter två år inom inspektörernas radie (tidigare låg Oaxen i sörmländska skärgården från vilken ö det bär sitt namn). 

HÄR kan du se live-sändningen av galan. 

… och här är resten av Nordens stjärnkrogar. Danmark tar storslam med totalt 23 stjärnor. Det är helt fantastiskt. (Sverige landar på totalt 21 stjärnor).

DANMARK

2 stjärnor i Köpenhamn: Noma, Geranium och a|o|c (ny). 1 stjärna i Köpenhamn: Clou, Den Røde Cottage, Era Ora, formel B, Grønbech and Churchill, Kadeau, Kiin Kiin, Kokkeriet, Marchal, Relæ, Søllerød Kro og Studio at the Standard. 1 stjärna i Århus (ny): Frederikshøj (ny), Gastromé (ny) og Substans (ny). Bib Gourmand i Köpenhamn: L’Altro, Bror, Enomania, Famo, Frederiks Have, Kødbyens Fiskebar, Marv & Ben, Mêlée, Pluto og Rebel. Bib Gourmand i Århus (Ny): Hærværk (ny) og Pondus (ny).

Kommentar: Att AOC landar två stjärnor var nog väntat – nyligen åt jag på deras mer plånboksvänliga lillasysterkrog No2 (lätt värd åtminstone en BiB Gourmand). Hett tips! Lustigt också att inga nya enstjärniga krogar tillkommit Danmark.

NORGE

2 stjärnor i Oslo: Maaemo. 1 stjärna i Oslo: Statholdergaarden, Ylajali og Fauna. Bib Gourmand i Oslo: Restauranteik och Oro Bar & Grill.

FINLAND

1 stjärna i Helsingfors: Ask, Chef & Sommelier, Demo, Luomo och Olo. Bib Gourmand i Helsingfors: Boulevard Social, Emo, Farang, Gaijin och Pure Bistro.

Ovan: Meny från Matbaren hos Mathias Dahlgren på Grand Hotel i Stockholm. 

STJÄRNMAT. Det är något med Guide Michelin som skapar nervositet. Kanske är det allt hemlighetsmakeri, spekulerandet om vilka som kanske tappar en stjärna – eller får en extra. Och nu är väntan över! Guide Michelin har just släppt namnen som står präntade i den nordiska guiden.

Och WOW! Michelin blickar mot nya vidder! Malmö (och danska Århus) blir nya städern i guiden. Tre (en stycks-)stjärnor till Skåne totalt. Bonus: Oaxen Krog får en andra stjärna. Göteborg två nya stjärnkrogar samt Volt i Stockholm. 

Så här ser årets stjärnregn ut i Sverige:

2 stjärnor i Stockholm: Frantzén, Mathias Dahlgren-Matsalen, och Oaxen Krog (ny).
1 stjärna i Stockholm: Ekstedt, Esperanto, Gastrologik, Mathias Dahlgren-Matbaren, Operakällaren och Volt (ny).
1 stjärna i Göteborg: Thörnströms Kök, 28+, Sjömagasinet, Bhoga, Koka (ny) och SK Mat & Människor (Ny).
1 stjärna i Malmö (ny): Ambiance à Vindåkra (ny), Bloom in the Park (ny) och Volymers (ny).

Tänkvärt: Sverige fick sin första stjärna 1984. Det har hänt en himla massa på den gastronomiska fronten sedan dess. Tråkigt att den där tredje stjärnan som skulle kunna stickas åt Frantzén och Dahlgren sitter så lång inne. Och nog tycker jag att det finns flera potentiella 1-stjärniga i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Nåväl. Nu blir det till att åka till Malmö ögonaböj. Och flörta till sig ett bord på Volt.

BONUS. Inte en stjärna – men väl en utmärkelse:

Bib Gourmand i Sverige
Tolv restauranger får en Bib Gourmand-utmärkelse – nio i Stockholm, en i Göteborg och två i Malmö. Bib Gourmand indikerar en restaurang som serverar ”vällagad mat till ett rimligt pris”.

Bib Gourmand i Stockholm: Brasserie Bobonne, Den Gyldene Freden, EAT, Oaxen Slip, Proviant, Rolfs Kök, Ulla Winbladh och Lilla Ego (ny).
Bib Gourmand i Göteborg: Familjen.
Bib Gourmand i Malmö (Ny): Bastard (ny) och Sture (ny).

BARTRENDENSER. Bartender är liksom ett globalt yrke. Det märks även i Stockholm. Många av stans mest namnkunniga barer bjuder in stora internationella bartendernamn på gästspel. Andra drar iväg. Som urproffsiga Madeileine Rapp som sägs vara på väg över Atlanten.

Efter förra helgens cocktailfest med Artesian på Svartengrens som verkar ha varit en succé (se föregående inlägg) bjuder nu Bartender’s Choice Awards in två gånger New York-kreddiga bartenders. Det är Pamela Wiznitzer, Creative Director vid nya baren på Seamstress, Upper East Side Manhattan, och Ivy Mix från Clover Club, Brooklyn. I helgen hittas de bakom BCA:s poppuppbar på Story Hotel. 

That’s Riddargatan 6 for you, kids.

Ivy Mix gillar att arbeta med hantverksmässig mexikansk sprit och hennes jobb, baren på Clover Club i Brooklyn (anteckna nu!) anses som en av New Yorks bästa. Pamela Wiznitzer  höll, enligt BCA, ett bejublat – och säkert välbehövt – seminarium på temat ”Women behind bars” i somras.

Men även på Corner Club i Gamla Stan händer det grejer. Här har man på fredagskvällen bjudit in Chris Grøtvedt från The Thief för att mixa akvavitdrinkar. 

Hej heja Stockholms barscen!

PS: Ni har väl inte missat nya baren Hommage vid Zinkensdamm? (Det har jag än så länge). Där hittar vi bland andra Ola Carlson, senast från numer nedlagda Le Noceur på Stureplan.

PPS: Akvavitsfesten i Gamla Stan är på fredag kväll (20/2) och poppuppbaren på Story poppar under både fredag och lördag kväll.

BAR. Förra året kunde World’s 50 best berätta var de tyckte att man drack världens bästa drinkar – Artesian, i London var svaret. (Här skrev jag om saken.) För de nordbor som än inte hittat hem till hotellbaren kommer nu här en chans – i Stockholm. På söndag kommer nämligen ett gästspel att landa på Svartengrens i Vasastan.

Så, anglofiler, hör upp! Artesians egen bartender Rudi Carraro skakar, rör och fixar innehållet i glasen. På tallrikarna utlovas en variant  Bangers n’ Mash och i högtalarna blir det ”British” av  Magnus Carlson från Weeping Willows. Enligt Svartengrens kommer hela krogen att  ”bli till London för en kväll”. Boka in, fellow drinkers and diners. Cheers!

LONDON. Det var säkert två år sedan sist – och för mig är det alltid som att komma hem. Min inre britt får fritt spelrum och jag blir – till språket – mer English är londonborna själva. Det är tio år sedan jag flyttade hem, men det känns som igår. Fem dagar i föredetta ruffa och numer toktrendiga kvarter i East End och jag ångrar mitt move bittert.

Varför? Till exempel: Shoreditchs galet vackra street art. Beroendeframkallande.

Spontaniteten. Tillgängligheten. Det är så lätt att bara trilla en på ett för dagen nyöppnat galleri. Här, ett sådant där vemsomhelst som känner sig som en konstnär, får hänga. En konsthimmel öppen för alla.

Men sedan har jag ju självklart ägnat mig åt ännu högre estetisk verksamhet.

MATKONST. 

Ovan vackra lägg från enstjärniga peruanen Lima i Fitzrovia – en av mina absoluta bästa middagar denna gången. Bläckfisk med olivkräm. Biffcarpaccio med pulvriserad majs, späd koriander och kräm på gul chili. Inte konstigt alls att det köket är världsledande just nu – med kocken Gaston Acurio som global matpresident.

Det är en fantastisk stad att äta ute i, London. Stan har blivit en kulinarisk hotspot, ljusår från fishn’chips-kiosker och söndagsstek med halvfabrikats-gravy och pösig Yorkshire-pudding. Utbudet av krogar är en jordenrunt-resa i sig: Från Brick Lanes utmärkta Bangla-streetfood, indiska curries och sri lankesiska-risrätter. Till gastropubar, lyxpizzor, tapashak … you name it.

Jag märker att flera av ställena anammar den avskalade trenden. Enkla menyer, ingen inredningsdesigner som gått på speed, mer detaljarbete och färre tvångströjor från leverantörsjättar i bakgrunden. Jag har suttit på rangliga trästolar som någon funnit i en köpenhamnsk container och beställt rätter från menyer inte längre än tio olika val från snacks till dessert. Fokus på råvaran. Köket tar tillvara på allt. Det är sånt som Fergus Henderson, krögargurun bakom nose-to-tail-trenden var tidig med. (Självklart blev det en middag på hans Bread & Wine och även en lunch hos hans fru Margots ställe Rochelle Canteen som Niklas Ekstedt hälsar på i det här avsnittet av Niklas mat).

Jag älskar att man till Rochelle Canteen får ta med eget vin (de har inget alkoholtillstånd) för en korkavgift på fem pund. Och det finns på urmysiga butiken Leila’s, med ett kafé vägg-i-vägg, som behändigt nog ligger bara 1 minut bort över Arnold Circus.

En annan sak som märks tydligt är servicepersonalen. Med lägre arbetsgivaravgifter går det att anställa fler. Det är på både gott och ont. Jag hamnar på ett litet kafé på Red Church Street där 7 servitriser backar upp oss knappt dubbelt så många gäster. Allt det där arbetet i kulisserna, typ putsa bestick och städa kaffemaskinen, har annan personal redan tagit hand om. Kafétjejerna står handfallna och vrider på sig, lystrar till minsta rörelse. Men i alla andra fall är det en bra grej.

Barmässigt finns numer ett bredare utbud. Hantverkscocktails med snygg-is kontra Kopparbergs cider (ja, den har säkert bättre spridning här numer än hemma) på kvarterspuben. Men än finns också gamla skolans-pubar som inte serverar ”hot drinks” trots att det är iskallt ute och de flesta hade huggit av ett lillfinger för en Irish Coffee – eller bara en vanlig kaffe för all del.

Något som de brittiska krögarna dock sällan verkar prioritera är dock toaletterna. Bås byggda av tunna väggar, sunkigt, dåligt städat och med rossliga handtorksmaskiner (!) på lågvarv. Jag har varit på Michelinkrogar där en McDonaldstoalett i Sverige är tio gånger lyxigare.

Men på det stora hela taget så är East End fantastiskt. Shoreditch, you had me at hello.

TRANSIT. Att slå ihjäl ett dygn i Madrid som matnörd är ingen match. Härom veckan fastnade jag i den spanska huvudstaden som aldrig vill gå och lägga sig och som sedan förlamas av kollektiv sovmorgon. Underbart. (Mindre underbart är väl dock att fönstret på flyget som skulle ta mig till Havanna på Kuba gått sönder. Jag har sedan dess ägnat många tankar om vad som kan hända om ett flygplansfönster går sönder…)

Jag checkade in på fina boutiqehotellet Hospes vid Alcala-monumnetet och med stadsparken Retiro som granne. Sist när jag var i stan träffade jag argentinaren Estanis Carenzo, en duktig kock med förkärlek för streetfood och det som vi förr snackade om som fusion – men som idag är en naturlig smältdegel av olika köks influenser hos varandra. Det blev middag på hans krog Sudestada där Spanien och Asien möts på tallrikarna.

Namnet på krogen är spanska för ett väderfenomen i Sydamerika, när kalla sydvästvindar blåser upp. Det finns även en restaurangförlaga med samma namn i Buenos Aires.

Jag åt avsmakning om 9 rätter med bland annat dumplings fyllda med ibericogris och räka. En soppa med spanska bönan ”pockas” var god – både het och syrlig. Genomgående stod maten för stora smaker. Extra hetta på sidan om, om man så ville, i form av olika chilidippar. Till maten serverades uteslutande sherry och det hela toppades med en magisk – och ovanlig sort – Palo Cortado.

Det är sherry som framställts för att bli sorterna Fino eller Amontillado men som istället av sig självt blir något helt unikt, en Oloroso. (Detta händer med bara 1-2% av sherry. En sommelier kan säkert förklara detta på ett mycket bättre sätt. Men gott är det i alla fall.)

Dagen därpå stod varuhuset El Corte Ingles på schemat. Dess matmarknad högst upp på våning sju är en våt foodie-dröm. Här har Estanis andra krog, Chifa – en fusion av Peru och Kina med en dask Spanien, just öppnat upp. De ersätter 3-stjärniga DiverXO, som lagat snabb stjärnmat för en spottstyver under namnet StreetXO och som nu flyttar till ett annat El Corte Inglés. Dess kock David Munoz är landets hetaste just nu och känns igen på sin mohikanfrisyr, piercings och tatueringar.

Han får även sällskap av andra stjärnkrögare på sin nya adress: Roberto Ruiz från Punto MX och Jordi Roca från El Celler de Can Roca öppnar också upp små minirestauranger med mexikanska tacos och gourmetglass. Så, det behöver inte vara snordyrt att Michelinkockars mat!

Själv gick jag loss på tacos och en margarita, muy bien.

Notera: Gourmet Experience är namnet på respektive foodcourt högst upp på varuhusen Corte Inglés, Serrano, 52 Street och El Corte Inglés på Plaza de Callao.