Bundesliga Hinrunde 2012. En höstsäsong som kommer att förbli evigt inpräntat i folks medvetande. För 50 år sedan fanns ingen nationell liga i Tyskland, det fanns inga officiellt heltidsanställda proffs i en fri ekonomi.
Lite drygt 50 år senare sitter jag här och försöker sammanfatta hösten 2012. Jag söker efter det där speciella. Det slår mig att det som är grejen den här hösten är hela förbannade Bundesliga. Det bara är så.
Allting är så ljuvlig perfekt tajmat. Hade jag inte vetat bättre hade jag börjat misstänka att det sitter någon Fotbollsgud där uppe i himmelen och skriver ett manus.
Nu är jag förvisso övertygad om att så inte är fallet.

Dominans i Europa

Det är smått fantastiskt att sju av sju tyska lag har tagit sig vidare i Europa. Det har aldrig inträffat förr. Borussia Dortmund skämde ut sig i Champions League för ett år sedan, den här hösten trampade de gasen i botten och charmerade en hel värld. Dortmund vann dödens grupp i Champions League före lag som Real Madrid och Manchester City.
Bayern München spelade och agerade på samma självklara och överlägsna sätt som vanligt. Ingen behövde springa mer än nödvändigt – de blev gruppetta ändå.
Schalke 04 trodde på sig själva och mådde bra för stunden. Arsenal och Olympiakos fick känna på envisheten i Ruhrområdet och erkänna tyskarna som gruppens bästa lag.
I Europa League tog Bayer Leverkusen, Borussia Mönchengladbach, VfB Stuttgart och Hannover 96 sig vidare. Samtliga fyra lag.
Ett historiskt rekord denna historiska 50:e säsong. Hallå Hollywood.
För att göra det hela ännu bättre, för att anpassa succén än mer efter ett mediokert Hollywood-manus, så är Bundesliga fortfarande den där semi-socialistiska ligan i Europa.
Det är ett galet tryck på läktarna match efter match, publiksnittet är världens högsta. Klubbarna står utan schejker, oligarker och andra fotbollsförstörare. Ändå lyckas lagen så bra i Europa – och de bjuder på underhållning, känslor och spänning i den inhemska ligan.

Ett utbrett ointresse

Okej. Jag sitter här och hyllar den här jäkla tyska fotbollen. Somliga blir trötta på mig, andra tycker att det är bra. Givetvis finns det problem i Tyskland. Det förekommer läktarbråk, tränare sparkas lättvindigt och supporterkulturen hotas av en intensifierad kommersialism.
Men sanningen är att Bundesliga mår bättre än på mycket länge. Jag kan bara lyfta på hatten och berömma klubbarnas arbete – de bevisar att man alltid har en chans att utmana.
I Sverige råder ännu ett utbrett ointresse för Bundesliga och tysk fotboll. Det märks. Jag menar, ärligt talat, jag fick inte ens publicera den den här texten i min uppdragsgivares papperstidning. Om det beror på mina kvaliteter som journalist låter jag vara osagt.
Lika självklart är det att Bundesliga charmerar en hel kontinent med högljudda supportrar, som fortfarande är en del av klubben. Tysk fotboll uppskattas för spelarnas vilja och slit, lagens önskan att vinna matcher genom att faktiskt anfalla.
Inramningen, tempot, viljan, tillhörigheten, glädjen – allt det där som tillsammans blir det som exempelvis England har förlorat, det som supportrarna saknar. Det finns ännu i Tyskland, men hur länge till?
Får jag önska mig någonting lagom till nyår så önskar jag mig att det förblir så här.

/Wingren