Det är i München det händer. Två ytterst välbekanta tränarnamn. Pep Guardiola och Sven-Göran Eriksson. En kommentar.

Pep Guardiola och FC Bayern München

I början av 2012 tog Christian Nerlinger upp kontakten med Barcelonas förre succétränare. I somras fick Nerlinger lämna sitt uppdrag som sportchef för Bayern München. Givetvis. Något behövde göras efter två titellösa år. Matthias Sammer hämtades in och FC Bayern återtog snabbt sin position som Tysklands mäktigaste klubb.

De tyska rekordmästarna leder Bundesliga på ett övertygande sätt, man slutade etta i sin Champions League-grupp och nu väntar Borussia Dortmund i tyska cupens kvartsfinal. Men det är inte bara rent sportsligt som storklubben står på topp igen. I Sammer har de fått en otroligt kompetent herre som hela tiden svettas och kämpar för att optimera precis allt.

Det planeras för ett nytt ungdomshus och på transfermarknaden har man åter blivit aggressiva och aktiva. FC Bayern är till synes intresserat av de hetaste tyska talangerna, så klart, men under Nerlingers tid missade man ett par namn och andra spelare ville inte skriva på. Nu är saker som vanligt igen, Jan Kirchhoff symboliserar just det. En ung mittback i behov av speltid för att utvecklas väljer att lämna trygga FSV Mainz 05 för FC Bayern München. I sommar får han konkurrera med spelare som Holger Badstuber, Dante och Jerome Boateng. Min personliga åsikt är att Kirchhoff hade hamnat i Schalke 04, Bayer Leverkusen eller Borussia Dortmund om Nerlinger hade suttit kvar i München. Det är min uppfattning.

Men trots att Nerlinger är borta består kontakten med Guardiola. Det var Nerlingers idé, men nu tycks ledningen försöka förädla den idén. Sky Italia uppger i dag att Peps agenter sitter och förhandlar fram ett kontrakt i München. Ordförande Karl-Heinz Rummenigge bryr sig inte om att dementera uppgifterna längre. Det sägs även att Adidas står redo att skjuta till Pep-pengar – de vill ha den spanske stjärntränaren i FC Bayern.

Jupp Heynckes, lagets nuvarande tränare, har gjort det mycket bra. Det kan nog alla hålla med om. Men han funderar på att pensionera sig, på senare har han dock öppnat för att fortsätta något år till. Rummenigge hade planerat att diskutera framtiden med Heynckes i mars. Men plötsligt började saker hända väldigt snabbt.

Manchester City, PSG, Chelsea, Milan och många andra storklubbar är på jakt efter Guardiolas signatur och snart krävs ett svar. Det är troligen därför FC Bayern tvingas agera redan nu. De vill inte ha en tränardiskussion hängande över sig när Rückrunde drar igång, de vill ha klarhet i tränarfrågan. Det tycks även vara så att de vill ha Pep Guardiola.

Om Pep Guardiola faktiskt tar över Bayern München, vilket mycket tyder på just nu, blir det förstås väldigt intressant. Jag förstår varför Pep kan tänka sig att arbeta här. Lönen är kanske inte lika bra, men ideologin och filosofin lockar nog. Här har han unga rådiamanter att jobba med, en långsiktig strategi inom föreningen som har utvecklats internt och förfinats de senaste 40 åren. Inga schejk-pengar som kastas omkring som en utsliten leksak på ett hunddagis.

Men vad händer med FC Bayern? Hur mycket är Pep redo att lyssna på de starke männen (Hoeneß, Rummenigge, Sammer)?

Vad händer när Guardiola tycker att Höjberg är mannen, och Schweinsteiger hamnar på bänken? Det i samband med att Hoeneß inte får sin dubbel? Det kan ta hus i helvete på ett sätt om Guardiola inte kan förstå.

Pep är en vinnare, det är klart att FC Bayern vill inleda ett samarbete med honom då. Och vilken signal till omvärlden, Bayern München och Bundesliga kan bli fotbollens centrum. Det är en signal till omvärlden, en bekräftelse på vilken het produkt Bundesliga är. Pep blev en världstränare på rekordtid, han har ett titelberg i bagaget och fick Barcelona att spela en utpräglad och framgångsrik fotboll. Nu ska han försöka återupprepa bedriften i Bayern München.

Om Pep Guardiola hamnar i FC Bayern tvingas Jupp Heynckes att slutföra säsongen med vetskapen att filosofen kommer till sommaren. Jag tror inte att det blir något större problem. Ett större problem kan det bli till sommaren när Pep faktiskt ska ta över laget, jag är inte säker på att han är mannen FC Bayern behöver.

Eller så blir det stor succé, Pep vet förhoppningsvis vad han ger sig in på. Förbannat intressant blir det i alla fall.

Min enda önskning är att Pep enbart förfinar klubbens nuvarande spel – låt honom för Fotbollgudens skull inte implementera spelet från Barcelona. Låt Bundesliga förbli den fartfyllda produkt det är.

Än en gång: i skrivande stund är ingenting klart. Men tecknen på Guardiola i FC Bayern blir fler och fler.
Uppdatering 16:38: Flera tyska tidningar uppger att affären är i hamn. Pep tar över FC Bayern i sommar.
Uppdatering 16:50: Bayern München bekräftar att Pep Guardiola tar över efter Jupp Heynckes i sommar. Kontrakt till 2016, Heynckes går i pension.

”Svennis” och 1860 München

Det råder stor förvirring, onekligen. Sven-Göran Eriksson säger att han inte vet något om TSV 1860 München, klubben å andra sidan säger att affären är klar. Sven-Göran Eriksson kommer att ingå i tränarstaben på något sätt. Eller så tar han helt enkelt över jobbet som sportchef. Det roliga är att klubben inte heller riktigt vet vad ”Svennis” ska göra i 1860.

– Eriksson ska ta hand om en viktig roll i den sportsliga staben, säger Dieter Schneider, klubbens president.

Ingen vet riktigt när eller hur Svennis ska jobba med föreningen. Men i 1860 München är man åtminstone rörande överens om att svensken faktiskt är klar. Det hela är investeraren Hasan Ismaiks förslag, utan Svennis hade Ismaik troligen dragit sig tillbaka och strypt den ekonomiska tillförseln.

Jag tycker att hela historien är vedervärdig. Utmärkt reklam för 50+1-regeln men hemskt att beskåda.

Givetvis får Sven-Göran Eriksson gärna engagera sig i Tyskland. Det är bara oerhört intressant.

Men inte på det här sättet, inte på det här vidriga sättet. Tysk fotboll har ännu inte öppnat upp marknaden (snälla, låt det heller aldrig ske) för externa ägare. Således har inte Hasan Ismaik haft någon möjlighet att köpa upp klubben eller införskaffa sig majoritetsrätt. Han bidrar med pengar, men har ingen reell makt. Eller?

DFL, det tyska ligaförbundet, granskar 1860 München för fullt. De vill se att regelverket efterlevs. Jag är helt övertygad om att allting ser korrekt ut, det var därför styrelsens kompromissmöte med Hasan Ismaiks rådgivare drog ut på tiden. Ismaik ville engagera Svennis i klubben, men TSV 1860 München hade säkerligen klarat sig bättre utan svensken. Problemet är att Hasan Ismaik i så fall hade slutat finansiera den sköra traditionsklubben. Därför var styrelsen så illa tvungen att acceptera Hasan Ismaiks kompromissförslag.

Finansmannen kunde alltså inte på egen hand besluta att Sven-Göran Eriksson skulle få en anställning, men utöva utpressning gick bra, förstås. 1860 München är beroende av pengarna. Nu finns den uppenbara risken att Svennis blir ett dyrt fiasko och efter ytterligare strider mellan styrelse och Ismaik väljer investeraren att lämna. Då kan vi antagligen säga adjö till 1860 München.

Det är inte roligt eller underhållande att följa den här utvecklingen och jag lider verkligen med klubbens supportrar. De har fått stå ut med så mycket.

Jag kan bara hoppas att Sven-Göran Eriksson, förutsatt han faktiskt dyker upp, gör succé i Tyskland och München. Jag tror inte att 1860 klarar av mer kaos nu.

/Wingren

Bundesliga Hinrunde 2012. En höstsäsong som kommer att förbli evigt inpräntat i folks medvetande. För 50 år sedan fanns ingen nationell liga i Tyskland, det fanns inga officiellt heltidsanställda proffs i en fri ekonomi.
Lite drygt 50 år senare sitter jag här och försöker sammanfatta hösten 2012. Jag söker efter det där speciella. Det slår mig att det som är grejen den här hösten är hela förbannade Bundesliga. Det bara är så.
Allting är så ljuvlig perfekt tajmat. Hade jag inte vetat bättre hade jag börjat misstänka att det sitter någon Fotbollsgud där uppe i himmelen och skriver ett manus.
Nu är jag förvisso övertygad om att så inte är fallet.

Dominans i Europa

Det är smått fantastiskt att sju av sju tyska lag har tagit sig vidare i Europa. Det har aldrig inträffat förr. Borussia Dortmund skämde ut sig i Champions League för ett år sedan, den här hösten trampade de gasen i botten och charmerade en hel värld. Dortmund vann dödens grupp i Champions League före lag som Real Madrid och Manchester City.
Bayern München spelade och agerade på samma självklara och överlägsna sätt som vanligt. Ingen behövde springa mer än nödvändigt – de blev gruppetta ändå.
Schalke 04 trodde på sig själva och mådde bra för stunden. Arsenal och Olympiakos fick känna på envisheten i Ruhrområdet och erkänna tyskarna som gruppens bästa lag.
I Europa League tog Bayer Leverkusen, Borussia Mönchengladbach, VfB Stuttgart och Hannover 96 sig vidare. Samtliga fyra lag.
Ett historiskt rekord denna historiska 50:e säsong. Hallå Hollywood.
För att göra det hela ännu bättre, för att anpassa succén än mer efter ett mediokert Hollywood-manus, så är Bundesliga fortfarande den där semi-socialistiska ligan i Europa.
Det är ett galet tryck på läktarna match efter match, publiksnittet är världens högsta. Klubbarna står utan schejker, oligarker och andra fotbollsförstörare. Ändå lyckas lagen så bra i Europa – och de bjuder på underhållning, känslor och spänning i den inhemska ligan.

Ett utbrett ointresse

Okej. Jag sitter här och hyllar den här jäkla tyska fotbollen. Somliga blir trötta på mig, andra tycker att det är bra. Givetvis finns det problem i Tyskland. Det förekommer läktarbråk, tränare sparkas lättvindigt och supporterkulturen hotas av en intensifierad kommersialism.
Men sanningen är att Bundesliga mår bättre än på mycket länge. Jag kan bara lyfta på hatten och berömma klubbarnas arbete – de bevisar att man alltid har en chans att utmana.
I Sverige råder ännu ett utbrett ointresse för Bundesliga och tysk fotboll. Det märks. Jag menar, ärligt talat, jag fick inte ens publicera den den här texten i min uppdragsgivares papperstidning. Om det beror på mina kvaliteter som journalist låter jag vara osagt.
Lika självklart är det att Bundesliga charmerar en hel kontinent med högljudda supportrar, som fortfarande är en del av klubben. Tysk fotboll uppskattas för spelarnas vilja och slit, lagens önskan att vinna matcher genom att faktiskt anfalla.
Inramningen, tempot, viljan, tillhörigheten, glädjen – allt det där som tillsammans blir det som exempelvis England har förlorat, det som supportrarna saknar. Det finns ännu i Tyskland, men hur länge till?
Får jag önska mig någonting lagom till nyår så önskar jag mig att det förblir så här.

/Wingren