Det händer mer och mer i den tyska spelarkarusellen. Vissa klubbar ligger lågt och förbereder sig inför den kommande våren – men i andra klubbar handlas det friskt. VfL Wolfsburg och Felix Magath har hämtat in hela åtta spelare och är på så sätt det mest extrema exemplet. Men de senaste dagarna har vi fått se några intressanta övergångar. Bland annat har Felix Bastians blivit helt klar för Hertha Berlin. Killen är en väldigt spännande spelare med stor potential – men den här säsongen i Freiburg var ingen succé. Nystart?

VfB Stuttgart har hårt arbetande anfallare men saknar den typ av anfallare som ständigt är på plats i straffområdet – och gör mål. Nu hoppas klubben att man har hittat rätt. Vedad Ibisevic lämnar TSG Hoffenheim för Stuttgart i utbyte mot 5,5 miljoner euro. En relativt saftig summa då det är svårt att veta vad man får av Ibisevic nuförtiden. Men skulle Ibisevic, som har gjort 49 mål på 116 matcher i Bundesliga, få en nytändning blir han väldigt nyttig. Ni kommer väl ihåg Hoffenheims första säsong i Bundesliga 2008/09? Då gjorde bosniern 18 mål på 17 matcher innan den tråkiga skadan stoppade både honom och Hoffenheim från total succé.
Med största sannolikhet får vi se Ibisevic göra startdebut redan till helgen mot Borussia Mönchengladbach. Samtidigt ryktas utsorterade Srdjan Lakic vara på väg från Wolfsburg till Hoffenheim. Går den affären känns det som att spelare och klubbar kan vara nöjda med det hela. Lite miljöombyte är aldrig fel.

En annan klubb som har varit aktiv på transfermarknaden är Werder Bremen. Sandro Wagner har lånats ut till Kaiserslautern och Andreas Wolf har sålts till AS Monaco. Klaus Allofs har hämtat in Francois Affolter från Young Boys. Den unge mittbacken är ett relativt oprövat kort – men han anses vara en av Schweiz största försvarstalanger. Nog för att det är spännande med unga killar, men jag vet inte hur rätt det här var ändå. Werder Bremens försvar är redan skakigt och nu ska Affolter alltså försöka styra upp det hela. Kan bli succé, kan bli en flopp. Affolter har nämligen fått snålt med speltid i Young Boys sedan Bundesliga-bekantingen Christian Gross tog över tränarsysslan i somras. Francois Affolter har skrivit på ett lånekontrakt som sträcker sig till vintern och Bremen har dessutom förhandlat in en utköpsklausul.

Klaus Allofs vill dock förstärka truppen ännu mer. I dag uppger Kicker att ”Ösi-Özil”, Zlatko Junuzovic, är så gott som klar för klubben. Endast detaljer återstår innan övergången blir helt officiell, men hans förra klubb Austria Wien har redan bekräftat det hela. 24-årige Junuzovic är onekligen en intressant kille, och kan mycket väl vara precis vad Bremen har letat efter sedan Mesut Özil lämnade för Real Madrid. Han ska vara Österrikes Özil. Jag är inte så begeistrad över sådana jämförelser, men faktum är att Bremen behöver en spelare som syr ihop anfallet med mittfältet. Kan Junuzovic lyckas? Måste kännas trist för Mehmet Ekici dock.

Den här affären innebär även att vi nu återfinner tre österrikiska landslagsmän i Werder Bremen. Sebastian Prödl, Marko Arnautovic och Zlatko Junuzovic. Det är inte en helt dum strategi faktiskt, framför allt när man kanske inte har resurser nog att ha ett tyskt ”landslagsblock”. Ser vi på Bayern München är vi vana vid att de har en rad tyska landslagsspelare som därmed spelar tillsammans konstant. Nu får vi det i Bremen, fast med österrikare. Precis som Borussia Dortmund (eller Polonia Dortmund) har det polska landslagets nyckelspelare i truppen. Jakub Blaszczykowski, Lukasz Piszczek och Robert Lewandowski. Det är inte dumt, inte alls dumt.
Det ska bli spännande att se vart Werder Bremens säsong leder. Risk för ras.

Vissa lag har än så länge varit iskalla på marknaden (om vi talar om vinterövergångar). Bayern München, Borussia Dortmund, Hannover 96 och Hamburger SV har vare sig handlat, sålt eller lånat spelare. Mirko Slomka i Hannover vill dock ha in en anfallare – men det är ont om pengar. När det gäller Dortmund får vi väl se vad som händer då Barrios ryktas vara på väg bort, precis som Zidan. Om Barrios skulle lämna är det väl inte otänkbart att Michael Zorc tvingas ut på spelarjakt.

Det återstår ännu några dagar av transferfönstret – det känns väl inte alls omöjligt att vi får något mer att prata om.

Men nu: Bundesliga omgång 19.

Fredag 20:30
Hannover 96 – FC Nürnberg
Vill ni veta något galet? På 31 matcher i Bundesliga har detta möte aldrig slutat med ett kryss. För första gången kanske det gör det förstås, då Hannover är mästare på just oavgjorda matcher – nio stycken närmare bestämt. Dieter Heckings Nürnberg fick en drömstart på Rückrunde när man inkasserade en viktig vinst mot Hertha Berlin. Hannover har inte vunnit på åtta matcher. Här kan vi räkna med en intensiv, men antagligen målsnål tillställning.

Lördag 15:30
Bayern München – VfL Wolfsburg
Efter 3-1-nederlaget mot Mönchengladbach är det bara en seger som räknas för rekordmästarna. Fantastiske Franck Ribéry återvänder till startelvan efter en onödig avstängning. Jupp Heynckes säger att han vill se en större arbetsinsats av sina spelare, vilket han säkert kan få då revanschlustan kokar i södra Tyskland. För Wolfsburg är det mission impossible då laget aldrig har vunnit borta i München. Det har varit mycket snack om Bayern PR-kupp, men jag tror absolut inte att det påverkar spelarna.

Werder Bremen – Bayer Leverkusen
Oerhört intressant möte mellan två lag som vill ut i Europa – allra helst i Champions League. Och båda lag ligger bra till i tabellen för just det. I Bremen råder försvarskris då Naldos knä åter krånglar och Sebastian Prödl fick en otäck spark i huvudet förra helgen. Andreas Wolf har sålts till Monaco och nye Affolter lär få göra debut. I Leverkusen borde det vara frid och fröjd efter 3-2-vinsten mot Mainz. Men Robin Dutt står likväl i skottlinjen för supportrarnas kritik. Och hur hanterar man Ballack-frågan? Känslan är att det här blir en riktigt underhållande match.

Hertha Berlin – Hamburger SV
Ett möte som ska bestämma vart säsongen bär för dessa lag. Berlins nye tränare Michael Skibbe fick en tuff start på jobbet och Thorsten Fink återvände till verkligheten efter att hans Hamburg fullkomligt krossades av Dortmund. Felix Bastians har anslutit till Berlin från Freiburg. Berlin lever i realiteten, medan jag tycker att Fink och Arnesen tar för lätt på lagets problem. Dags att kavla upp ärmarna.

FC Augsburg – FC Kaiserslautern
Bottenmöte. Augsburg kom igång mot slutet av Hinrunde men inledde med en blytung förlust mot Freiburg. Nu väntar katastrofalt uddlösa Kaiserslautern, som dock har hämtat in Sandro Wagner på lån från Werder Bremen och han lär vilja visa hela Tyskland att han är den talang som alla en gång trodde. Tiden börjar dock rinna ut för store Wagner som plötsligt blivit 24 år.

Borussia Dortmund – TSG Hoffenheim
Mario Götze tvingas vila i drygt två månader på grund av en skada. Väldigt surt för de regerande mästarna förstås, men om ”Kuba” kan bibehålla den form han har visat på sistone bör det inte vara några större problem. Weidenfeller kan åter vakta målet. I Hoffenheim har Stanislawski ett anfallsproblem då klubben ännu inte har kontrakterat någon ersättare för Ibisevic. Dortmund har aldrig vunnit på hemmaplan mot Hoffenheim i Bundesliga. Och man frågar sig om några nya supporterskandaler står för dörren – Dietmar Hopp är inte omtyckt i Dortmund. Stanislawski och Hoffenheim lär vara taggade för att åter sätta Dortmund på plats, och hemmalaget vill visa att de visst kan vinna mot TSG.

Lördag 18:30
FC Köln – Schalke 04
Schalke dras med lite skadeproblem inför matchen. Raúl är tveksam till spel, Farfan kanske kan göra comeback. Höwedes, Holtby, Kluge och Fährmann saknas på grund av skador, och Jones är avstängd. Glädjande besked för Solbakkens Köln är att Podolski står redo för spel. Det mesta talar för att det här blir en väldigt underhållande match med böljande spel – om inte Solbakken gör om ”München-misstaget” där laget helt enkelt inte ens försökte. Schalke vill förstås spinna vidare på den senaste tidens succé.

Söndag 15:30
FSV Mainz 05 – SC Freiburg
Mainz Thomas Tuchel dundrade att han inte längre ”känner igen sitt Mainz”. I detta viktiga bottenmöte gäller det att laget har slickat såren efter förlusten mot Leverkusen. Szalai lär väl få chansen från start och för Mainz del är det viktigt att han kommer igång snarast möjligt. Freiburg var så uträknat av väldigt många efter att Cissé lämnade för Newcastle. Men nye tränaren Christian Streich tog en välförtjänt seger mot Augsburg senast. En positiv anda råder och en vinst skulle blåsa nytt liv i lilla Freiburg.

Söndag 17:30
VfB Stuttgart – Borussia Mönchengladbach
Precis som i matchen mellan Dortmund och Hoffenheim stöter ett topplag här på en riktig ångestmotståndare. Mönchengladbach har endast vunnit en av de senaste 27 matcherna mot Stuttgart. Och som jag tidigare har varit inne på tyder det mesta på att Ibisevic får spela från start för Stuttgart – och lär vara väldigt sugen på att visa upp sig. Hemmalagets stora problem är att man är så ojämna – det är inte Mönchengladbach. Kan Lucien Favres lag leverera samma spel som mot Bayern vet vi att det mesta är möjligt, även mot skräckmotståndarna från Stuttgart.

/Wingren

Det finns så mycket som talar mot att jag skulle skriva det här inlägget. För det första är det omöjligt att skriva kort om nynazism – och i det närmaste osmakligt att blanda det med Bayern Münchens stora blåsning. Samtidigt vill jag att ni ska kunna ta del av lite intressant information, och när tiden inte riktigt räcker till så blir det på detta vis.

Jag börjar med det tråkiga, så kan vi ta Bayerns skämt på slutet. Tysk fotboll målas ofta upp som den perfekta förebilden. Och på många sätt är den faktiskt det. Arenorna runt om i landet är mer eller mindre sprängfyllda, det finns ståplats, det finns öl och säkerhetsåtgärderna är förhållandevis små. Ändå händer det ytterst lite, det går oftast ganska lugnt till. Därmed inte sagt att det inte finns problem. Här stormas det planer, det kastas flaskor och sten och användandet av pyroteknik strider ständigt mot de bestämmelser som finns.

Jag har aldrig känt mig hotad på en fotbollsmatch i Tyskland. Jag har aldrig sett våld på, eller omkring, arenan. Men nog tusan sker det tråkigheter då och då. Oftast beror det dock på att många människor lever för fotbollen och sin klubb. Då kan känslorna koka över. Totalt sett är det dock väldigt lugnt på de tyska arenorna. Det ska man vara stolt över.

Enligt en färsk rapport har dock våldet ökat en aning – precis som förra året. Vi befinner oss alltså i en negativ spiral. Men man ska ta det med en nypa salt också. Det är fortfarande så lite som händer, löjligt lite egentligen. Vi kan dock vara överens om att även ”löjligt lite” är på tok för mycket. De flesta sammandrabbningar är mellan supportrar och polis.
Våld och fotboll hör inte ihop. Det är förbannat tråkigt att somliga människor ser fotbollen som en perfekt scen för det våld man vill utöva.

Det mest alarmerande – och helt klart sjukaste exemplet – finner vi i traditionsföreningen Alemannia Aachen. Klubben kämpar för sin överlevnad i Bundesliga två, men bortsett från de sportsliga problemen dras Aachen med ett otrevligt Ultras-problem. Synnerligen otrevligt. Det är svårt att ogilla traditionsrika Alemannia och deras täta stadion – Tivoli. Jag önskar att de får rätsida på kräftgången i ligaspelet och klarar sig kvar. Men klubben dras med stora problem på läktarna.

Som jag tidigare har nämnt är det vanligaste våldet i samband med fotboll det som uppstår mellan supportrar och poliser. Och sedan har vi våldet mellan olika lags supportrar. I Aachen lider man av ett annat problem. Ultras-grupperingen Karlsbande består av omkring 180 medlemmar. Det är en gruppering som utger sig för att vara opolitisk – men som mer än gärna beblandar sig med nynazister. Och det är inte bara banderoller, tröjor, sånger och ett fåtal nynazistiska-medlemmar det rör sig om. Gruppen har även synts med anhängare från Kameradschaft Aachener Land – en av de absolut våldsammaste nynazistiska grupperingarna i hela Tyskland. Här talar vi om extremt våld, starka strukturer och sprängmedel. Bland annat.

En annan stor Ultras-gruppering är Aachen Ultras (ACU) som består av drygt 80 medlemmar. Den här grupperingen är vänstervriden och uttalat anti-rasistisk. Och det som händer inom klubben nu är sådant som vi hade hoppats slippa. Anhängare från Karlsbande har på sistone tagit sig in på andra sektioner på Tivoli – för att slå och misshandla anhängare från ACU. När Aachen sedan spelade borta mot Eintracht Braunschweig blockerades ACU:s ingång till arenan av 60 Karlsbande-anhängare, uppger Spiegel. Polisen gick emellan och förhindrade en stundande katastrof. ACU tilldelades sedan sittplatser avskiljt från Karlsbande.
Under samma match hindrades en officiellt supporteransvarig från Aachen att ta sig in på Karlsbandes sektion.

Klubbens egna supportrar slåss alltså med varandra. Fotbollen blir här en scen för extremistisk politik och våld. Alemannia Aachen har fått nog. Man vill vidta åtgärder för att stävja våldet och bli av med de nynazistiska falangerna. Men kan man lyckas? Klubben kämpar i motvind mot en stark, och våldsam, rörelse.

Jag är på något sätt ändå glad att det här har hänt – och att det uppmärksammas. Känslan jag får är att nynazisterna i Tyskland organiserar sig allt starkare, och det har dem fått göra lite i skymundan. Man brukar säga att fotbollen speglar samhället i stort. Nu hoppas jag att man vaknar och tar tag i de växande problem som finns. Det är en samhällspolitisk fråga och jag hoppas att de insatser man gör ger resultat. Först och främst hoppas jag, för hela Alemannia Aachens skull, att man får bukt med supporterproblemen. Innan det går alldeles åt helvete.

Det här är ingen utredande text och den går inte på djupet. Men jag hoppas att jag har lyckats förmedla det viktigaste, att den har kunnat skapa en bild och en medvetenhet.
Så om ni planerar en resa till Tyskland behöver ni inte oroa er – men det kanske vore klokt att undvika besöket på Tivoli. Åtminstone för stunden.

***

Något lite lättsammare då? Jovisst. Bayern Münchens hemsida kraschade i dag på grund av överbelastning. Varför då? Klubben publicerade en nyhet som informerade om en presskonferens klockan 14 i dag. På presskonferensen skulle en storstjärna för offensiven presenteras. Ryktena satte snabbt igång. Är det Drogba, eller kanske Berbatov? Wow, en riktig bomb skulle det åtminstone vara.

När klockan slutligen slog två – efter en lång väntan – strömmade fansen in på FC Bayerns hemsida för att ta del av presskonferensen. Döm av deras förvåning när det visade sig vara ett skämt. Presskonferens kunde man se ”exklusivt” på facebook, och vad som hände var att användarens profilbild dök upp som det stora nyförvärvet. Ett skämt som har lämnat många supportrar tomma och förvirrade. Hur kan man vara så grym mot sina egna fans?

Jag trodde också att jag skulle få skriva en artikel till Sportbladet i dag om Bayerns värvningskupp. Så blev alltså inte fallet. Men jag kan skratta gott åt det, jag är dock inte så säker på att alla München-fans kan göra det. Inte än åtminstone. Festligt.

/Wingren

Den tyska fotbollen har åter dundrat igång. Passionen, skönheten, galenskaperna, smällarna, skrällarna – allt är tillbaka. Omgång 18 av Bundesliga kan inte ha gjort någon besviken. Allt man vill få ut av titta på fotboll finns här i Tyskland. Helgen var det renaste vansinnet. Redan nu vågar jag påstå att en oländigt spännande och euforisk vår väntar på oss. Inget känns självklart, inget känns avgjort. Allt känns ovisst.

Det hände så mycket under helgen. Smått som stort, fint som fult och galet som genialiskt. Svenske Mikael Ishak gjorde en stabil debut för Köln, Herrmann och Reus hade lekstuga mot Bayern, Dortmund körde över Hamburg och ansikten gick i kras. Det är nu så olidlig jämnt i tabelltoppen att det nästan är löjligt. Vi har München, Dortmund och Schalke på 37 poäng. Mönchengladbach skuggar på 36. Det är ta mig fan otroligt. Sedan går Bremen och Leverkusen en kamp om platserna bakom. Bremen har 30 poäng, Leverkusen 29.

Inte är livet lättare för bottenlagen. Ingen klubb har lyckats bli avsågad – eller lyfta från botten. Vi har Augsburg på 15 poäng, Freiburg på 16, Kaiserslautern på 17, Mainz på 18, Hamburg på 19, Berlin på 20 och Nürnberg samt Köln på 21. Nu är jag plötsligt uppe i mitten av tabellen, men så vansinnigt mycket kan förändras på bara en eller två matcher. Och det är väl det som är tjusningen med den här ligan. Ovissheten, bedrifterna, hjältarna och syndarna. Alla kan slå alla – oberoende av det andra lagets prestationer.

Så vad kunde då vara mer passande än att omgången, efter det fem veckor långa uppehållet, inleddes med allt det vi älskar? Det som gör Bundesliga till Bundesliga, det som gör tysk fotboll till en livsstil och en romans. Vi fick se galna matchresultat, fantastiskt vackra mål, hårda närkamper, ett vimmel av unga talanger, gamla härförare och misstag från rutinerade herrar. Allt förpackat i en och samma produkt. Häpnadsväckande, nagelbitande och närmast religiösa upplevelser.

Fredagen inleddes med Borussia Mönchengladbach spelade ut ett svagt Bayern München. Hemmalaget stod rätt under nästan 90 minuter – bortsett från Schweinsteiger mål på hörna. Gladbach försvarade sig så bra att Mario Gomez nästan blev osynlig och Bayern sköt långskott i ren desperation. Matchen slutade 3-1. Manuel Neuer gjorde en lika fatal tavla som under mötet på Allianz Arena då Igor de Camargo kunde göra 0-1 och därmed fastställa slutresultatet. Den här gången utnyttjade Marco Reus landslagsmålvaktens tabbe. Just Reus av alla. Dramatiskt.

Det resultatet följdes sedan upp av att de direkta toppkonkurrenterna, Schalke och Dortmund, vann sina matcher på ett storartat vis. Det går inte att önska sig en bättre och mer dramatisk inledning av Rückrunde. Bayern München och dess supportrar kan givetvis presentera 1000 scenarion som är bättre – men inte för ligans skull. Bundesliga lever.

Bundesliga omgång 18:

Borussia Mönchengladbach – Bayern München 3-1
Bastian Schweinsteiger gjorde comeback och allt skulle vara frid och fröjd. Så blev det inte. Favres gäng spelade med vilja och extrem disciplin. När man sedan fick chanser framåt så utnyttjade man dem iskallt. Reus och Herrmann x 2 stod för målen. Schweinsteiger tröstmålade för Bayern och Daniel van Buyten ådrog sig dessvärre en allvarlig fotskada. Jupp Heynckes har lite att fundera på, men en snabb replik till helgen mot Wolfsburg vore bra för rekordmästarna.
Och så undrar man: var det inte efter en liknande tabbe mot Hannover som Thomas Kraft fick veta att han inte var önskad längre?

Schalke 04 – VfB Stuttgart 3-1
Hemmalaget spelade en effektiv kontringsfotboll och utnyttjade två hörnor till 2-0 innan Draxler stack iväg på egen hand och fixade 3-0. Mycket vackert. Stuttgart hade svårt att skapa något mot ett fint Schalke-försvar och när chanserna väl uppstod såg det uddlöst ut. Labbadia kunde inte ha önskat en sämre start för snart kommer snacket att börja gå. Stevens däremot kan vara väldigt nöjd då hans Schalke är robust och stabilt. Den riktiga stjärnglansen saknas ofta men ibland blixtrar killarna från Gelsenkirchen till och nu har man samma poäng som Bayern München. Framför allt har man fått avancera lite i smyg.
Lagkapten Benedikt Höwedes nickade ihop med en lagkamrat och drog på sig en fraktur, men operationen har gått bra och han kan möjligen spela nästa vecka.

FC Nürnberg – Hertha Berlin 2-0
Jag trodde inte alls på Nürnberg, men med ett taktiskt försvarsspel överlistade Dieter Heckings lag Hertha Berlin. Det här var Nürnbergs 1000:e match i Bundesliga – det kunde inte ha gått bättre. Det här var en superviktig vinst, tillika en blytung förlust för nye tränaren Michael Skibbe. Berlin kom aldrig riktigt igång även om chanserna till 1-1 fanns, men Nürnbergs Maroh fastställde resultatet till 2-0 i slutminuterna.

SC Freiburg – FC Augsburg 1-0
En perfekt start för nye tränaren Christian Streich. Den här segern innebär att Freiburg nu har kontakt med övriga bottenkonkurrenter – och än viktigare var väl att man visade att man faktiskt kan även utan Papiss Demba Cissé på topp. Egna talangen Ginter fick avgöra – och denne har nu ett proffskontrakt. Ibland går det snabbt i fotbollens värld. Freiburg var överlägset hela matchen men målet kom först mot slutet.

TSG Hoffenheim – Hannover 96 0-0
En ganska så händelserik men tillknäppt tillställning, där Hoffenheim var det bättre laget trots allt. Dock var det uppenbart att båda lag har svårt med målproduktionen för tillfället.

VfL Wolfsburg – FC Köln 1-0
Solbakkens Köln har haft defensiva problem – och det märktes att man nog har tränat intensivt på detta under vintern. Det såg riktigt kompakt ut och Novakovic borde till och med ha gett Köln ledningen under första halvlek. I stället var det Magaths ädeljoker Polter som avgjorde i 78:e minuten. Många nyförvärv debuterade i Wolfsburg men spelet sitter inte riktigt än. Svenske Ishak kom in för Köln och gjorde det trots allt bra.

FC Kaiserslautern – Werder Bremen 0-0
En match med mycket kamp, men inga mål. Hemmalaget träffade målramen vid två tillfällen och Bremen vid ett. Så nog kunde det ha blivit mål. Den stora snackisen är i stället Kouemahas cykelspark som träffade Sebastian Prödl i ansiktet. Bremen fick ingen straff, men Prödl fick lämna planen och blödde kraftigt. Försvarskris i Bremen då Andreas Wolf i skrivande stund är officiellt klart för Monaco. Kommer Alexander Milosevic?

Hamburger SV – Borussia Dortmund 1-5
Utklassning från första sekund – utan att Dortmund egentligen tog hand om spelet. Klopps unga gäng spelade ett vansinnigt press-spel som stressade Hamburg till misstag. Hemmalaget hade stora problem med att skapa målchanser och åt andra hållet kom Dortmund till gång efter annan. Två drömmål signerade Lewandowski, två kyliga mål från ”Kuba” samt ett mål från Dortmund-sonen Großkreutz. Det ska dock sägas att bortalaget borde ha gjort ännu fler mål, man spelade ut HSV totalt. Samtidigt måste Fink fundera över hur det ligger till med hans lag, det såg inte alls bra ut.

Bayer Leverkusen – FSV Mainz 05 3-2
En härligt svängig match som såg avgjord ut efter första halvlek då Leverkusen hade det relativt enkelt och ledde med 2-0. Men efter halvtid växlade Tuchels killar upp och skapade farliga målchanser. Bortalaget fick även utdelning två gånger om och plötsligt lutade det åt en Mainz-seger. Men Dutt fick fart på sitt lag igen när han plockade ut Ballack. Lars Bender avgjorde och tre mycket viktiga poäng stannade i Leverkusen.

För att på något vis illustrera just hur bra de båda Borussia-lagen var under helgen, tänkte jag avsluta det här inlägget med omgångens elva från bundesliga.de:

ter Stegen – Piszczek, Stranzl, Hummels, Daems – Blaszczykowski, Herrmann, Kagawa, Großkreutz – Reus, Lewandowski.

Samtliga spelare är alltså hämtade från Borussia-lagen. Det är galet. Jag kan dessutom instämma med det mesta. Personligen hade jag kanske lyft in Schalkes Papadopoulos för Hummels och kanske borde Lars Bender fått en plats på mittfältet.

/Wingren

I går skrev jag att vi skulle ta en blick på tabellen och kommentera lagens insatser. Men vet ni vad, jag tror minsann att vi skjuter på det. Lagen är på träningsläger och Rückrunde ligger alldeles för långt bort. Vi har massor av tid – för lång tid. I dag tänkte jag i stället att vi reser några årtionde tillbaka i tiden och tar en kort titt på Bundesligas sämsta lag någonsin. Någon som vet vilket det är? En ledtråd skulle kunna vara att det faktiskt inte är FC Augsburg, som gör sin första säsong någonsin i Bundesliga, ty de har redan fler inspelade poäng. Då kan vi stryka Luhukays gäng från listan. Nästa ledtråd då: laget representerade den tyska huvudstaden. Men nej, det är inte Hertha Berlin jag syftar på, inte heller Tennis Borussia Berlin eller Union.

Så där, nu har ni haft tid att fundera. Vi slänger igång en trumvirvel och avslöjar att det är…SC Tasmania 1900 Berlin! Då var sanningen ute, skönt. Hur dåliga var SC Tasmania då? Och hur kunde det gå så illa? Jag har inte åldern inte för att kunna påstå att jag fick uppleva katastrofsäsongen live, men jag kan göra en tidsresa i tyska fotbollsarkiv. Låt oss besöka Tyskland år 1965, ungefär två veckor innan det att den tredje Bundesliga-säsongen drogs igång.

Det stod klart att huvudstadslaget Hertha Berlin skulle degraderas då de fifflat med ekonomin (spelarna fick för mycket pengar). Det tyska fotbollsförbundet tyckte att det kändes lite olustigt att inte ha något lag från huvudstaden i Bundesliga. Uppmärksamheten riktades således mot West-Berliner Regionalliga. Under den här tiden fanns det ingen Bundesliga två, och verkligen ingen Bundesliga tre. Regionalliga var den näst högsta divisionen. Tennis Borussia Berlin hade vunnit West-Berliner Regionalliga, men misslyckats i kvalet upp till Bundesliga – så de var aldrig något alternativ för förbundet (DFB). Spandauer SC, som kommit tvåa, tackade vänligt men bestämt nej till gåvo-uppflyttningen. SC Tasmania 1900 Berlin däremot tackade ja till platsen i Bundesliga. Med två veckor kvar till säsongspremiären alltså. Varje sportchefs dröm va?

Det ska sägas att SC Tasmania inte var ett vanligt blåbärsgäng. Klubben var väldigt populär i Berlin och hade en storhetstid runt 1910-talet, men även ett sportsligt uppsving under 1960-talets början. Och nu fick alltså klubben äntligen chansen att testa sina vingar på den allra högsta nivån. Värt att nämna är även att DFB utökade antalet lag i Bundesliga från 16 till 18 för att lösa det här – precis som det ser ut i dag alltså.

Vi blickar tillbaka lite snabbt igen, innan vi blåser igång säsongen 1965/66. I Bonner SC spelade en herre vid namn Heinz Rohloff, som alltid hade drömt om att få vakta ett Bundesliga-lags mål. En dröm som skulle gå i uppfyllelse.

”En dag kom vår kassör Hubert Claasen och sa: ’Vi behöver pengar, jag skulle vilja sälja dig. Du kan gå till Schalke, KSC eller Berlin. Vart vill du?’ Jag hade alltid velat till Berlin, därför beslutade jag mig för Hertha BSC”, säger Rohloff.

Nej, det är inte fullt så illa att Heinz Rohloff blev lurad – Hertha ville faktiskt ha honom. Men som ni nu vet tvångsdegraderades klubben innan ligastart. Således hamnade Rohloff i Tasmania och Bundesliga. Tasmania Berlin hade ett gammalt lag med många spelare långt över 30 år. Klubben hämtade Horst Szymaniak från Italien och Herbert Finken från Holland för att förstärka laget – men det skulle visa sig att det var långt ifrån tillräckligt.

81 500 åskådare på Olympiastadion i Berlin fick under stort jubel fira sina hjältar efter 2-0 mot Karlsruher SC i öppningsmatchen. Sedan följde dock sex förluster innan laget kryssade mot FC Kaiserslautern. För att ytterligare illustrera exakt hur illa säsongen fortlöpte kan det sägas att när Tasmania inkasserade sina andra vinst för säsongen var det blott 2000 åskådare på plats – och detta var alltså den sista hemmamatchen för säsongen då man slog Borussia Neunkirchen med 2-1. Under den 29:e omgången mötte man Werder Bremen inför 1200 åskådare. Den nionde omgången mötte man VfB Stuttgart inför 15 000 åskådare, den femte omgången spelade Tasmania mot Bayern München inför 40 000 åskådare, den tredje omgången kom Borussia Dortmund på besök inför 70 000 åskådare. Låt oss helt enkelt konstatera att publiktrycket sjönk i takt med att Tasmania Berlin sjönk.

”Att det inte skulle räcka för att spela på den högsta nivån förstod vi redan efter sju eller åtta matcher. Under tiden därefter levde vi inte på det sätt som det professionella idrottandet kräver”, berättar Heinz Rohloff och syftar bland annat på ett aningen för stort alkoholintag efter matcher och träningar.

Efter 34 omgångar hade Tasmania vunnit två matcher, spelat fyra oavgjorda och förlorat 28. 15 mål hade man producerat, 108 hade man släppt in. Detta facit har gjort Tasmania Berlin historiskt. Tasmania är den klubb som har gjort minst mål och släppt in flest på en säsong. Det är den klubb som har flest hemmaförluster, flest förluster totalt och minst inspelade poäng någonsin i Bundesliga. Vidare är man den enda klubb som inte har vunnit en bortamatch, och den klubb som har vunnit minst matcher över huvud taget.

”Vi var förstås tvungna att spela matcherna ändå. Och egentligen tyckte jag att det var rätt bra att bli bombarderad, jag hade åtminstone mycket att göra. Flest mål släppte jag in i matcherna mot Hannover och Gladbach, fem stycken i vardera match. Och efteråt sa Dieter Kürten från ZDF att ’Heinz Rohloff var bäste man på plan’. Så så dålig kan jag inte ha varit. De stora förlusterna var dock ingen anledning för mig att bli upprörd på mina medspelare – det gick helt enkelt inte att uträtta mer”, minns Rohloff.

Tasmania Berlin inkasserade även större förluster, men då vaktade Klaus Basikow målet.

”Vi var inte de bästa, men de sämsta. Även det är ett rekord”, säger Rohloff.

Tasmania Berlin åkte alltså ur Bundesliga med blott åtta inspelade poäng, med 108 baklängesmål och endast 15 gjorda. Dessvärre blev äventyret i Bundesliga väldigt kostsamt och 1973 gick klubben i konkurs. Säsongen 68/69, 70/71 och 71/72 hade man försökt att åter ta sig upp i Bundesliga, men misslyckades i kvalet. SC Tasmania 1900 Berlin upphörde att existera sommaren 1973. Ett dystert, mörkt och bittert slut på en härlig klubbhistoria. Några ungdomsspelare från Tasmania grundade senare SV Tasmania 73 Neuköln – denna klubb räknas dock inte som nystart av avvecklade SC Tasmania. Den här klubben lever än i dag och heter nu SV Tasmania för att hedra sina rötter. Laget spelar i Landesliga Berlin (låt oss kalla det för division sju).

Där har ni det. Historien om Bundesligas sämsta klubb genom tiderna. En liten jämförelse med bästa klubben genom tiderna:

Bayern München: 1585 matcher, 896 segrar, 371 oavgjorda, 318 förluster, 3378:1831 i målskillnad och 2506 poäng.

SC Tasmania 1900 Berlin: 34 matcher, 2 segrar, 4 oavgjorda, 28 förluster, 15:108 i målskillnad och 8 poäng.

För övrigt: FC Kaiserslautern var det enda lag som aldrig besegrade Tasmania. Båda matcherna slutade med ett kryss.

SC Tasmania 1900 Berlins poängmatcher säsongen 1965/66:
Tasmania Berlin – Karlsruher SC 2-0
FC Kaiserslautern – Tasmania Berlin 0-0
Tasmania Berlin – Borussia Mönchengladbach 0-0
Tasmania Berlin – FC Kaiserslautern 1-1
Tasmania Berlin – Werder Bremen 1-1
Tasmania Berlin – Borussia Neunkirchen 2-1

Största hemmaseger: 2-0 mot Karlsruher
Största bortaseger: –
Största hemmanederlag: 0-9 mot Meiderricher SV
Största bortanederlag: 5-0 mot Borussia Mönchengladbach, 7-2 mot FC Nürnberg, 5-0 mot Werder Bremen, 5-0 mot Hannover 96.

Citaten från Heinz Rohloff är hämtade från 11freunde.

/Wingren

Vinteruppehållet tär på mig. Abstinensen växer. Å andra sidan är det alltid lika kul att se vad Felix Magath hittar på när transferfönstret står på glänt. Blickar vi framåt blir det även intressant att se vad Skibbe kan göra med Hertha Berlin, och om det kommer bli lugna tider i lilla SC Freiburg igen.
Jag har gett mig på ett omöjligt uppdrag för att få tiden att gå – jag har gjort ett helhjärtat försök med att ta ut ”höstens elva” i Bundesliga. Det är förstås en närmast omöjlig uppgift, men lite kul ändå. Och säkert ett ämne som är enkelt att diskutera kring. Reglerna är enkla: spelarna i fråga måste ha spelat tio matcher eller mer för sitt lag (korta inhopp räknas förstås inte).

Så här ser min höst-elva ut (efter mycket funderande):

Sven Ulreich
Benedikt Höwedes, Dante, Mats Hummels, Philipp Lahm
Sven Bender, Bastian Schweinsteiger
Marco Reus, Mario Götze, Franck Ribéry
Mario Gomez

Kommentar: Det hade för all del varit roligare att plocka ut fler anfallare, men jag valde att hålla mig till 4-2-3-1-formationen som favoriseras av många tränare i Bundesliga. Samtliga spelare förutom Ulreich kommer från de absoluta topplagen i ligan, vilket kanske kan anses vara tråkigt. Men det är helt i sin ordning då dessa lag har varit klart spelstarkast.

Spelarna:

Sven Ulreich, målvakt, Stuttgart: har verkligen tagit flera kliv framåt i utvecklingen. Spelar inte heller i ett absolut topplag och får därför jobba mer än Manuel Neuer eller Roman Weidenfeller. Gör finfina parader och ser allmänt säker ut – även om han måste utvecklas ytterligare för att kunna konkurrera i landslaget.

Benedikt Höwedes, försvarare, Schalke 04: tyska landslaget har lite problem med högerkanten. Joggi Löw vet inte vem som lämpar sig bäst för uppgiften. Höwedes kan spela mittback men även högerback – och gör det med bravur. Kämpar, sliter och vinner det mesta i luften. En mycket bra mittback som helt enkelt får acceptera att ta steget ut till höger.

Dante, försvarare, Borussia Mönchengladbach: spelar kanske inte alltid med schyssta metoder, men är väldigt effektiv i sitt agerande. Är livsviktig för Mönchengladbachs fina försvarsspel. Stor, stark, snabb och dessutom målfarlig.

Mats Hummels, försvarare, Borussia Dortmund: är egentligen ganska ohotad på den här positionen. Är trots sin unga ålder redan nu en världsback som är brytningssäker och kylig. Utstrålar pondus och besitter fina ledaregenskaper. Lägger gärna några smörpass eller stöter framåt själv. En stor försvarsgeneral.

Philipp Lahm, försvarare, Bayern München: har den här säsongen varit ganska ohotad. Kaptenen har egentligen inte gjort sin bästa säsong men han överglänser allt som oftast sina kollegor i Bundesliga. För Bayerns del får han gärna jobba på sitt ledarskap, men är en rutinerad försvarare som gärna rusar framåt och gör livet surt för motståndarna.

Sven Bender, mittfältare, Borussia Dortmund: håller rent och snyggt på mittfältet. Småskador sätter inte stopp för den här killen – bollen ska bort och smärtan kommer i andra hand. Har stora lugnor och enorm vilja. Har dessutom utvecklat det offensiva spelet den här säsongen. En ansiktsfraktur har hållit honom borta från spel på sistone.

Bastian Schweinsteiger, mittfältare, Bayern München: med Bastian och Bender på det centrala mittfältet blir det inte lätt för motståndarna att bygga upp något anfall. Även Bastian har en extrem vilja men är en bättre box-till-box-spelare än Bender. Bidrar med fina passningar och bra skott. En härförare som kan bygga upp egna anfall men även förstöra motståndarnas.

Marco Reus, offensiv mittfältare, Borussia Mönchengladbach: har en gigantisk del i klubbens succésäsong. Har tagit flera kliv i utvecklingen och jagas snart av en hel fotbollsvärld om vi ska lita på medierna. Är otroligt målfarlig, snabb och oberäknelig. Oavsett vad som händer är Reus som gjuten för uppgiften: han kan springa på kontringar, dra upp anfall helt själv och avsluta själv eller smeka fram bollen.

Mario Götze, offensiv mittfältare, Borussia Dortmund: fick massmedial uppmärksamhet i överflöd förra säsongen när han slog igenom. Det verkar ha hämmat honom en aning. Har dock lagt på sig lite muskler under sommaren och är fortfarande en alldeles fantastisk fotbollsspelare som kan leka med de flesta. Gör mål själv eller passar fram. Likt en av hans större konkurrenter, Toni Kroos, kan han försvinna ur matcher men är ändå livsviktig för sitt lag.

Franck Ribéry, offensiv mittfältare, Bayern München: har sett precis lika bra ut som han gjorde under sin första säsong med rekordmästarna. Verkar ha hittat glädjen igen under Heynckes ledarskap. Springer och sliter för laget men är också ett löjligt stort hot framåt när han tar sig fram med vilja och teknik. Målfarlig, men är lika effektiv i passningsspelet.

Mario Gomez, anfallare, Bayern München: konkurrensen på den här positionen är ovanligt stor den här säsongen. Men Gomez är den som har imponerat allra mest. Vet alltid var han ska stå för att kunna rulla in bollen i mål. Ruskigt effektiv i straffområdet men jobbar ändå en hel del för sitt lag. Ibland är det nästan löjligt att se hur många chanser Gomez bränner, men det är något han får jobba på. Det som gör honom till kung är helt enkelt att han vet precis vart målchanserna dyker upp, och i den bemärkelsen är han nästan unik.

Givetvis ska min elva även ha en tillhörande bänk:

Bernd Leno, målvakt, Bayer Leverkusen:
Slog igenom med dunder och brak den här säsongen. Leno lånades in från Stuttgart II när Leverkusen hade målvaktsproblem. Han tog verkligen chansen och har nu köpts loss och fått ett långtidskontrakt. Han har gått från okänd talang till seriös utmanare om titeln ”Bundesligas bästa målvakt”.

Lukasz Piszczek, försvarare, Borussia Dortmund:
Hade det inte varit för att Piszczek bjudit på några billiga baklängesmål hade han säkert kunna ta en plats i startelvan. Men polacken har faktiskt sett mindre slipad ut i sitt försvarsspel, men är å andra sidan ett effektivt vapen i offensiven.

Holger Badstuber, försvarare, Bayern München:
Har helt klart växlat upp under Jupp Heynckes ledning. Badstuber ser bättre och bättre ut men är fortfarande en aning för oslipad i mina ögon. Visst är han en smartare mittback än Dante – men i Bundesliga är Dantes spel effektivare. För tillfället.

William Kvist, mittfältare, VfB Suttgart:
Stuttgart har hittat väldigt rätt med sina nyförvärv. Kvist har gjort spelet betydligt mycket mer stabilt och det finns nog ingen som tycker att det är kul att möta dansken. Får undan de flesta bollarna och står dessutom mycket klokt i försvarsspelet.

Toni Kroos, offensiv mittfältare, Bayern München:
Kroos hade kunnat gå in på Götzes position, eller på den centrala mittfältet. Därför sätter jag honom på bänken i stället. Den unge tysken förfogar över ett alldeles otroligt passningsspel, men ser tyvärr nästan lite arrogant ut ibland. Vision och känsliga fötter.

Lukas Podolski, offensiv mittfältare, FC Köln:
Har en liknande roll som den Reus har i Mönchengladbach. Det vill säga att han är offensiven. Han är målfarligheten. Podolski har gjort sin bästa säsong på evigheter och glöder verkligen.

Claudio Pizarro, anfallare, Werder Bremen:
Peruanen har varit avgörande för Bremen flera gånger. När bollen inte vill leta sig in så kliver plötsligt Pizarro fram och gör mål. Är stor, stark, teknisk och målfarlig. Som att kombinera bubblarna Lewandowski och Huntelaar: han gör jobbet, han gör målen.

Och visst bjuder jag alltså även på några bubblare som mycket väl kunde ha tagit plats i höst-elvan: Marc-André ter Stegen, Felipe Santana, Martin Stranzl, Lars Bender, Jefferson Farfan, Klaas-Jan Huntelaar, Robert Lewandowski.

Kort kommentar: Ter Stegen är väldigt lovande, men har överglänsts den här säsongen. Santana och Stranzl ser ståtliga ut på plan och har utvecklats fint den här säsongen. Bender blir allt bättre i Leverkusen men står fortfarande i Svens skugga. Farfan har varit lysande men skadad allt för länge, dessutom kan han ibland bli lite för låst i sitt spel. När det gäller anfallarna ryker Huntelaar då han gör alldeles för lite för laget, medan Lewandowski nästan gör för mycket – han måste göra fler mål för att ta sig förbi Gomez.

Hur hade er elva sett ut?

Framöver kommer det att bli lite mer ”höst-snack”. Bland annat tänkte jag slänga en blick på tabellen och försöka att lite kort analysera lagens insatser.

/Wingren