Det må inte vara den inofficiella finska nationaldagen – också känd som skärtorsdag. Men denna vecka, den 24 mars, är det dags för några skarpa liedrag på Arenans scen.

Besöker huvudstaden gör då albumaktuella Children Of Bodom, vars senaste alster ”Relentless, reckless forever” nyligen fick tre glada om än inte helt övertygade plus av undertecknad i Aftonbladet, tillsammans med landsmännen i Ensiferum och svenska Machinae Supremacy.

Låter som obligatorisk närvaro, tänker du?

Det kan vi väl fixa, säger jag.

Tillsammans med arrangemangsansvariga Live Nation har jag nöjet att kunna bjuda tre bloggläsare på gratis entré till evenemanget. Och, som om detta inte var nog. Dessa får även ta med sig en polare till giget.

Japp. Så schyst är jag.

Eventuell vinst kräver emellertid en liten motprestation. Som går ut på att du langar i väg ett mejl döpt till ”Children Of Bodom-tävling” mig på mattias.kling@aftonbladet.se, uppger ditt fullständiga namn så att det kan hamna på listan vid vinst och dessutom svarar på följande fråga:

På senaste skivan ligger covern ”Party all the time” som bonusspår – vilken superkänd Hollywoodstjärna har gjort originalet?

Alltså: Mejl med rätt dopnamn. Ditt korrekt stavade för- och efternamn. Svar på frågan. Mejlas till mig.

Hur simpelt som helst. Så, se till att detta följs. Den minsta avvikelse innebär omedelbar diskning.

Senast torsdag morgon klockan 09.00 vill jag ha bidraget. Sen är det stängt och igenbommat.

Entombed – här utan förra årets basistvärvning Victor Brandt – är till synes väldigt glada över att spela i Falun i juni.

Så här blir det nu på metalfesten i Dalarna den 3–4 juni:

Repertoaren är i och med dagens värvningar av bland andra Entombed (mer news om dessa snart – håll ögonen på detta utrymme), Sparzanza och Threadstone fullspikad.

Ovannämnda grupper gör sedan tidigare offentliggjorda bokningar – exempelvis Grave Digger, Pain, Freedom Call, Adept, Scar Symmetry och ständigt närvarande hemmatruppen Sabaton – sällskap denna helg, som med sitt läge i kalendern kan ses som en uppvärmning till nästföljande Sweden Rock.

Biljetterna till evenemanget går lös på estetiskt valda 666 kronor för tvådagarspasset och köps via Tickster.

Mer info om tilldragelsen i sig ger förslagsvis på festivalens hemsida.

Legion Of The Damned

Descent into chaos

AFM/Sound Pollution

THRASH METAL Betyget här ovan kan tyckas snålt och styvmoderligt tilltaget. Speciellt då gruppens femte långkörare (om man i summan inräknar ”Feel the blads”-återutgåvan) under Legion Of The Damned-flagg endast i de perifera detaljerna skiljer sig från tidigare berömvärda verk. 

För det du finner här är är ett väl beprövat hopkok av den tyska 80-talsthrashens supertrio. Vispa ihop Kreator med Destruction och Sodom, grädda det hela i nollnolltalistiskt hård studioform – och vips har du det upphovsmännen kallar för ”Descent into chaos”.

Du vet vad det handlar om. Du vet hur det låter, hur det luktar och hur det känns. Och som sådant uppfyller prestationen alla grundläggande mangelkriterier. Förutom att det har gjorts med såväl större skärpa som relevans – såväl av förebilderna som av kvartetten själv.

Lyssna på: ”Shrapnel rain”, ”Holy blood, holy war”.

Det finns många saker man kan göra i stället för det man egentligen ska och borde.

Och då det faller sig så att jag på måndagar är losskedjad från min plats på nyhetsredaktionen (oroa er inte, jag jobbar igen det under de andra dagarna) så är det ju en dag som klippt och skuren för att ägna uppmärksamheten helhjärtat åt veckans recensionsuppdrag.

Men ibland blir det ju inte så som det borde bli. De kommande skivorna med Whitesnake, Within Temptation och Cavalera Conspiracy ligger fortfarande kvar utan att ha fått sin utmätta mängd adjektiv, superlativ och invektiv. 

Och i stället sitter jag här – efter att ha bunkrat upp lunchmat för veckan i form av thaimarinerade sojabitar med sesamnudlar och senapsslungad blomkål – och lyssnar på Sator.

Alltså. Inte andra skivan efter comebacken häromåret med David Coverdale. Inte tillika andra plattan med återförenade brödraparet Max och Igor Cavalera (ex-Sepultura). Och inte heller den färska och hitlistepampiga plattan från Hollands största musikexport.

Nej, banne mig. Här är det i stället ”Under the radar” för hela slanten. Bara för att… den är så himla bra, helt enkelt. Och värd mer uppmärksamhet än den lär få.

Denna måndag, den 21 mars påstås det, är helt enkelt en dag som de stoltaste av dalkarlar gör lite gladare och glädjefylld. Att skivan är gruppens bästa sedan den makalösa ”Headquake” är inget förilat omdöme utan bara ett konstaterande som du kan lita på. Det märks redan i öppningsspåret ”Your up gets me down”, som har en av de största refränger som någonsin kan ha hörts i Borlänge, men även ”Drive through the nights” snygga återanvändning av Ramones ”We want the airwaves”, avsevärt mer oborstade ”You’ve got blood on your hands” och rifforamat ”When you lie down with dogs” är musik som behövs och som bör älskas. Det är vare sig punk, hårdrock eller pur powerpop. Utan snararare en utsökt avvägning av de tre stilarna på ett sätt som ofta kopieras men som aldrig lyckas efterliknas.

Det är troligvis en skiva du riskerar att missa i mediebruset. För Sator är inte coola. Sator är inte hajpade. Sator slår inte sönder hotellrum eller är med i stora tv-program som handlar om körer eller att åka skridskor.

De är bara ett mycket bra band. Som lär förgylla många arbetsskygga måndagar framöver.

Kolla därför in ”Under the radar” på Spotify. Diggar du inte är du faktiskt ingen jag är stolt över att kalla vän eller bekant.

Läs även Per Bjurmans utmärkta krönika från i helgen, som ägnades helt åt detta band. Det är inte ofta jag och Big Boy Bjurre är överens om saker och ting. Så bara det faktum att vi nu lyckas vara det är ett tillfälle att högtidlighålla.

Times Of Grace

The hymn of a broken man

Roadrunner/ADA/Warner

METALCORE Bunden till en sjukhussäng började Adam Dutkiewicz skriva musik – inte för att han var tvingad utan för att han ville det. Behövde det. För sin egen skull.

Resultatet blev en låtkollektion som ser honom återförenad med tidigare Killswitch Engage-kollegan Jesse Leach och som på många ställen överträffar huvudsysslans senaste verk. Kanske för att den ansvarige kompositören här slipper oroa sig över om arenarefrängerna är hjärtliga nog och i stället kan göra låtar som både kräver mer av lyssnaren och ger mer tillbaka.

Lyssna på: ”Strength in numbers”, ”Until the end of days”.

Ibland vill det sig liksom inte. Sökandet efter den magiska första meningen, den som ska locka in läsaren i recensionen, vill vid speciella tillfällen inte uppenbara sig. 

I kväll var det så.

Med extra ångestmos på den mentala blockadkorven.

”Energi är en synnerligen aktuell tvistefråga. Men med tanke på…”

Äh?

”Tanken är punk så det förslår, utförandet är…”

Fan också.

”Ett söndernött punkdilemma: kan protestmusik fungera som massunderhållning? Enligt Rise Against – ja.”

Men det var då själva satan också…

För så här kan det vara. Ibland rinner inte formuleringarna till, helt enkelt. Men nu är texten lämnad i alla fall, efter många om och desto fler men.

Ett mästerverk? Sannerligen inte. Tror jag sänkte den egna nivån ett snäpp efter en hygglig insats i går på My Chemical Romance. Så, jag ger mig själv två plus.

Men, vad ger jag Rise Against då? Det får ni läsa i tidningen om några timmar. Men vana trogen har jag godis för de sötsugna – en styck setlist och några videor modell Iphonefilmade.

1. Intro/Chamber the cartridge

2. State of the union

3. The good left undone

4. Heaven knows

5. Re-education (through labor)

6. Survive

7. Like the angel

8. Help is on the way

9. The dirt whispered

10. Injection

11. Prayer of the refugee

12. Audience of one

13. Architects

14. Savior

Extranummer:

15. Swing life away

16. Hero of war

17. Six ways ’til sunday

18. Give it all

19. Ready to fall

Och i och med denna rubrik är den här arbetsdagen (start vid tio på förmiddagen, målgång nu strax före ett på natten) avklarad.

En styck anmälning på My Chemical Romances gig på Annexet i Stockholm är överlämnad till nöjesredigerarnas varsamma händer, och jag får ta kväll. Eller, natt är det nog vid det här laget. Hur man än räknar, med eventuell dygnsförvirring.

Nåväl. Utrymmet var som vanligt tajt och texten blev därefter. På ynka 1 300 tecken, inklusive recensionshuvud och bäst/sämst, kan utfallet bli en smula onyanserat. Speciellt då det ofta finns mycket att säga om en konsert på 90 minuter. Tänkta formuleringar får strykas till förmån för huvudtesen, tänkta passager (exempelvis om Frank Ieros livliga rörelsemönster eller om Ray Toros frisyr) åker ut.

Och då blir det som det blir. Det resultat som ni om några timmar får läsa i tidningen eller, förhoppningsvis, på nätet.

Men, för er som inte var där eller ni som studsade bland hallondoftande flickor och tappade låtordningen så kan jag i alla fall bjuda på den kompletta och korrekta låtlistan.

Och den var då så här:

1. Intro: Look alive, sunshine

2. Na na na (na na na na na na na na na)

3. Thank you for the venom

4. Planetary (Go!)

5. Hang ’em high

6. Sing

7. Vampire money

8. Mama

9. The only hope for me is you

10. House of wolves

11. Summertime

12. I’m not okay (I promise)

13. Famous last words

14. Destroya

15. Welcome to the black parade

16. Teenagers

17. Helena

18. Cancer

Extranummer:

19. Bulletproof heart

Och så filmade jag lite. Som nedan visade snuttar. Som får bli mitt ”so long and goodnight” för denna gång. Om några timmar blir det nya tag, med Rise Against i samma Annexet som jag nyss lämnade.

Hörs vidare då.

Amon Amarth

Surtur rising

Metal Blade/Border

METAL Den dynamiska renovering av soundet som lyfte ”Twilight of the thunder god” till så hisnande höjder fortsätter att ge ett resultat som imponerar. För även om kraftklubben från Tumba ännu är mästare på att göra slagkraftiga utbrott drivna av en laboratorieperfekt avvägning mellan dödstordön och traditionalistmetal är det främst i de mer finkänsliga detaljerna som den når störst slagfärdighet. 

Det märks exempelvis i en subtil ”Dexter”-passning i plattans avrundande monsterclou. I de påträngande refrängmelodier som en supervass ljudbild spränger sig igenom berg eller i den ohämmat ståtliga avrundningen på ”The last stand of Frej”. För det är just där – i avvägningen mellan barbröstat stridslarm och sansat handlag – som Amon Amarth hittar det segervapen som gör att gruppen kan smula sönder konkurrensen. 

Och samtidigt lyckas bevisa att man inte behöver attackera i parti och minut för att gå segrande ur striden.

Bästa spår: ”Doom over a dead man”.

ÅTERBLICKEN: GODFLESH SLÄPPER GENREDEFINIERANDE DEBUTALBUM

Titeln är hämtad från ett slangord för maskingevär. Men det är ingen höghastighetseld som avlossas.

Möt en städpatrull som i stället maler dina öron till köttfärs med dundrande envishet.

VAR? Birmingham, England.

NÄR? November 1989.

VARFÖR? Att påstå att skivan är före sin tid är både korrekt och helt urbota dumfel.

Mer sant är då att duons fullängdsdebut är en skapelse som såg ljuset i en kontext där det stod ut som en illa hopknuten skräppåse på soptippen. Inklämd mellan epokdefinierade verk signerade Bolt Thrower, Napalm Death, Terrorizer och Carcass i utgivningskatalogen hos då så tongivande mangelleverantören Earache placerades Godflesh nämligen i ett sällskap där de inte hörde hemma.

Fjärran från kollegernas banbrytande dödsmangel och virvelvindssnabba attacker är ”Streetcleaner” minst sagt en väldigt udda fågel. Influenser från filmer av Ken Russell och David Lynch, hemstadens deprimerande vardag, Throbbing Grissle, Crass och mycket fult tjack upphör allmän väg redan i de första tonerna på ”Like rats”. Trummaskinen bultar som en asfaltsborr i slow motion, gitarrerna är så nedstämda att tonerna spricker och skaver medan lyssnaren för varje ton skjuts allt närmare en mental kollaps.

Om fyra veckor framför upphovsmännen Justin K Broadrick och Benny Green ”Streetcleaner” i sin fulla prakt på den holländska finsmakarfestivalen Roadburn.

Det låter som rena rama närvaroobligatoriet, inte sant?

Den 18 maj är det dunkardags igen. I alla fall om man ska tro västsvenska metaltraditionalisterna i Hammerfall, som då släpper album nummer åtta.

Verket är döpt till ”Infected” och är inspelat både i bandets egna studio i Göteborg och i Nashville, USA, tillsammans med Mötley Crüe/Scorpions-meriterade producenten James Michael. Han är även ansvarig för mixningen och har enligt sångaren Joacim Cans lyckats lyfta kvintetten ännu ett snäpp.

– Adrig tidigare har vi låtit så fräscht och modernt utan att för den sakens skull förlora det som alltid har varit och alltid kommer att vara Hammerfall, säger frontmannen om resultatet.

Albumet föregås av singeln ”One more time”, endast tillgänglig digitalt och som upplagebegränsad bildvinyl den första veckan i april. Värlspremiären av nämnda smakprov kommer emellertid tidigare än så – redan i morgon, fredagen den 18 mars, kommer låten att spelas i P3:s ”Återvinningsintervjun” med start klockan elva på förmiddagen. Cans är även gäst i programmet, som också ska finnas tillgängligt via Sveriges radios hemsida.

Låttitlarna på ”Infected” (omslag nedan) är som följer:

1. Patient zero

2. B.Y.H.

3. One more time

4. The outlaw

5. Send me a sign

6. Dia de los muertos

7. I refuse

8. 666 – The enemy within

9. Immortalized

10. Let’s get it on

11. Redemption

Bakom släppet står som vanligt Nuclear Blast, och den första upplagan kommer även med en bonus-dvd med videor till fem av spåren.

Äntligen, kan jag säga. Nu är det ute. Det officiella beskedet om att Aftonbladet inom kort vässar hårdrocksnärvaron på nätet.

Detta kommer innebära att allt dunderrelaterat material samlas på en speciell sajt (liknande Nöjetsbladets Spela!-satsning) där denna blogg av någon outgrundlig anledning ska vara ett av dragplåstren.

Dessutom – och desto mer skrämmande och för yours truly verkligen pinsamt – är det den 23 mars premiär för webb-tv-programmet ”Big rock show” på ovan nämnda bullersajt. Showen leds av Ryan Roxie (känd som gitarrist i Alice Coopers band) och åtta episoder kommer att sändas på lika många veckor.

Och det är liksom där det riktigt besvärande kommer in i historien. Ett stående inslag i programmet kommer vara avdelningen ”Mangel”, där jag och min musikredaktör Jocke Persson debatterar ett aktuellt ämne. Och för en snubbe som vanligtvis helst inte vill synas, höras eller ta någon som helst plats i etern så är det hela en prövning som kan liknas vid att streaka genom ett fullsatt Globen. Med en tokrolig hatt från Hultsfred 1993 på huvudet.

Jag menar – jag kan babbla vitt och brett om det mesta i parti och minut. Får jag en tv-kamera framför nyllet så blir det mental blockad. Helt svart i den inre rutan. Och så lägger vi på lite omedvetna kroppsryckningar så har ni lite extra fluffig genans på pinsamhetsmoset.

I alla fall. Härom veckan satte vi de två första episoderna. Och det gick väl… bättre än förväntat. Mest på grund av meriterade producenten Patrik Hambraeus tålamod och överseende. Men också för att det faktiskt tinade lite mot slutet.

Den 23 mars, onsdag nästa vecka, är det premiär för ”Big rock show”. Då får ni se vad jag svamlar om.

Till dess finns nedanstående trailer som ett smakprov.

Och – som tur är – slipper jag vara med i just den.

Mer om satsningen i allmänhet med kommentarer från Aftonbladets nöjeschef Klas Lindberg finns i denna artikel, signerad Dagens Media.