VECKANS SKIVOR

Queensrÿche ”Frequency unknown” (Cleopatra/Sound Pollution)

METAL Det finns saker med den här skivan som egentligen är mer uppseendeväckande och underhållande än dess själva innehåll.

Likt den dokusåpa som har lett fram till att det nu, inom loppet av två månader, släpps inte mindre än två nya Queensrÿche-skivor. Av två helt olika upplagor av gruppen. Totally craziness, liksom.

Det som här presenteras är sångaren Geoff Tates vinkling på verkligheten. En skiva som har föregåtts av den fullkomligt acceptabla förstasingeln ”Cold” men som i sin helhet är ungefär lika ickeupphetsande som exempelvis ”American soldier” och ”Dedicated to chaos”. Vilket så klart är beklagligt, men inte så överraskande om man i beräkningen även räknar med frontstrupens halvkassa soloalbum ”Kings & thieves” som släpptes förra året.

Kort sagt: Taterÿche är inte mycket att yvas över. Och som kontring inför hans forna bandkamraters stundande junisläpp oväntat defensiv.

Fortfarande intresserad? Här kan du lyssna på ”Frequency unknown” på Spotify och på Wimp.

Cathedral ”The last spire” (Rise Above/Sound Pollution)

DOOM METAL Säg det roliga som förr eller senare inte måste ta slut. Det är trots allt få saker som inte tvingas gå igenom detta avskedsförfarande – även ett av den sävligaste metalscenens mest bestående affischnamn.

Som titeln nämligen signalerar är det här britternas sista album. En skiva som släpps tre år efter senaste utgåvan, det inte helt övertygande dubbelalbumet ”The guessing game”, och som i sitt utförande knyter ihop karriären genom att soundmässigt söka sig tillbaka till den 22 år gamla genredefinitionen ”Forest of equilibrium” på ett väldigt hedervärt sätt.

Jag ska emellertid inte dra i för stora växlar och helt okritiskt sälla mig till den mest högljudda klagokören här. För även om jag fann stort värde i dess tidiga diskografi, och då speciellt ”The ethereal mirror” och ”The carnival bizarre”, har utgåvorna på den här sidan 2000-talets intåg inte riktigt talat till mig. Det handlar måhända om ett underskott på THC i blodet, en känsla av att exempelvis Candlemass gör det här bättre eller bara tanken om att ”Endtyme” och ”The VVIth coming” inte varit riktigt supercoola utgåvor.

I alla fall. Här känns det som att Lee Dorrians flumgäng har hittat hem igen och bjuder in till ett riktigt intressant avskedspartaj. Det i sig borde tilltala såväl ursprungsanhängare som nytillkomna doomskallar. Och i sig vara nog för att sörja att vägen nu har nått sitt slut.

Sodom ”Epitome of torture” (Streamhammer/Playground)

THRASH METAL Exakt hur hittig kan råbarkad racermetal vara och fortfarande kallas för ruffig?

Frågan ställs på sin spets redan i öppningsspåret på trettonde studiogiven (återinspelningsrekapitulationen ”The final sign of evil” inte inräknad) då alla refrängreglage maxas i och med ”One final bullet”.

I och för sig är det imponerande med en sådan sprakande energiurladdning hela 32 år in i karriären, men också en signal om att det här bjuds föga skabbighetsmangel för de som föredrar den tidiga prototyp-black metal som präglade exempelvis ”In the sign of evil” och ”Obsessed by cruelty”.

Igenkänningsfaktorn för den som har följt den senare delen av verksamheten är däremot stor. Vid det här laget har trion en formel som den inte ämnar mixtra för mycket med, snarare städa bort de mest taggiga kanterna.

Märk väl – ”Epitome of torture” är ingen snäll utgåva. Gelsenkirchen-gruppen har liksom inte gått totalt ”Load”- eller ”Risk”-bananas och försökt skriva alternativmetal i stället för thrash. Det är således mest i Waldemar Sorychtas ljudfinish som vänligheten är som störst, medan låtarna i sig är snabba och skrovliga.

Övrigt hörvärt i veckan: Altar Of Plagues ”Teeth glory and injury”, Aska ”Nine tongues”, Delain ”Interlude”, Howl ”Bloodlines”, One Inch Giant ”The great white beyond”, Tracer ”El pistolero”, Vicious Rumors ”Electric punishment”.

VECKANS KONSERTER

Overkill (Sticky Fingers, Göteborg, 29/4)

Med en 32-årig thrashkarriär i ryggen kan man ju kalla New York-ensemblen för veteraner. En sån där grupp som en gång i tiden var med och grundlade den scen som än i dag känns fräsch och relevant, troligtvis för att den likt många andra metalförgreningar fick se sig ganska så nedklippt under det grungeglada 1990-talet.

Okej. Jag ska inte hymla. Likt många anhängare håller även jag dess 80-talsdiskografi – och då speciellt albumtrippeln ”Taking over”, ”Under the influence” och ”The years of decay” – som dess starkaste. Men det innebär inte att även dess två senaste utgåvor ”Ironbound” och ”The electric age” är väldigt hörvärda utgåvor som det är högtst rimligt att stifta närmare bekantskap med.

Det kan ju vara en förutsättning för fullutdelning av gruppens nu aktuella Sverigegig (förutom Göteborg i kväll även Stockholm på onsdag). Om det finns i alla fall en ytlig medvetenhet om stycken likt ”Electric rattlesnake”, ”Bring me the night”, ”Come and get it” och ”Save yourself” finns det större möjlighet för en thrashtastisk konsertupplevelse än om kunskapen bara sträcker sig till dess mest upphöjda tidsperiod.

Då kan du till fullo njuta av Bobby ”Blitz” Ellsworths Iggy Pop-trimmade bringa och hans inrusningar från scenens vänsterkuliss, DD Vernis rockstjärnecoola baslir och Derek ”The skull” Tailers tjocka kompgitarr.

Ytteligare tips och råd: Se till att dyka upp tidigt vid giget i huvudstaden, då du verkligen inte vill missa albumaktuella förbandet F.K.Ü. för alla knivar i Haddonfield. Om den referensen nu går hem.

Mike Tramp (Utsikten, Nynäshamn, 2/5)

De med hästminne erinrar sig måhända att jag för några månader sedan fick ett ryck och, till synes helt omotiverat, listade fem trevliga White Lion-låtar.

Det var ett infall som inte så mycket grundade sig på gruppen i sig, utan mer att jag just då hade fått den nu aktuella soloplattan ”Cobblestone street” med dess skönlockige frontstrupe levererad till mig i behändigt mp3-format.

På nämnda skiva släpper luffar-Micke (eller Michael Trempenau som han ursprungligen kallades) alla grepp om eventuellt pudelfluff, trimmar manen och kommer ut som en akustiskt driven sagofarbror som berättar om sin uppväxt på kullerstensgatan i Köpenhamn.

Denna antielektriska förutsättning präglar också den turné som i veckan når Sverige. Något som säger mig att det vore bra att plugga in nämnda skiva via exempelvis Spotify eller Wimp inför konserterna, om ni inte vill riskera att stå som fågelholkar i publiken när låtar likt ”Caught in the storm” eller ”Aint the life I asked for” eventuellt framförs. För det verkar ju väldigt onödigt.

Övrigt sevärt i veckan: Comeback Kid + Atlas Losing Grip med flera (Stockholm 30/4), Emmure + Chelsea Grin + Attila + Buried In Verona + Obey The Brave (Göteborg 30/4, Stockholm 1/5), Engel + Avatar + Smash Into Pieces (Karlstad 30/4, Norrköping 1/5, Linköping 2/5, Malmö 3/5), Fullforce + Scandal Circus (Helsingborg 30/4), Heat (Uppsala 4/5), H20 + Hårda Tider + Dobermann Cult + Our Heart & Soul (Stockholm 3/5), M.A.N. + Chugger + Deathening (Göteborg 3/5), Strife + Hårda Tider med flera (Gävle 4/5), Mike Tramp (Nynäshamn 2/5, Örebro 3/5, Trollhättan 4/5, Stockholm 5/5).

VECKANS SKIVA

Ghost ”Infestissumam” (Sonet/Rise Above/Universal)

POPHÅRDROCK Ett av djävulens bästa trick brukar sägas vara att övertyga mänskligheten om sin absoluta ickeexistens.

På så sätt kan man säga att den otroligt hypande Linköpingsrotade okultismsextetten gör sin läromästare en stor otjänst – genom att i stort sett varje textrad på uppföljaren till succédebuten ”Opus eponymous” lovsjunga Hin Håle och hans verksamhet.

Det här är troligtvis för de flesta av er ingen nyhet. Inte heller att bandet som sådant leds av en påve som sägs ha bytts ut inför lanseringen av nu aktuella albumet och som omger sig av namnlösa gastar till musikanter.

Det är sådant här du kommer få läsa om nu. Om bandets image och dess diaboliska agenda. Om hemliga identiteter och intervjuer där journalisten är osäker på vem det är han egentligen pratar med.

En uppmärksamhetsmässig jackpot med andra ord. Men som hade skramlat väldigt tomt om Ghost inte hade något att backa upp all hype med. Vilket ensemblen de facto har, oavsett hur man ställer sig till dess visuella lansering och ideologiska grund.

Att spektakeltruppen efter bara ett album nu kan se sig lanserad av nye managern Rick Sales (Bullet For My Valentine, Slayer med flera) och kan räkna in alla från James Hetfield till Phil Anselmo och Dave Grohl i beundrarskaran har gjort att deras andraalbum på många sätt tänder eld på debuten. Soundet – rattat av Foo Fighters/Rush-meriterade Nick Rasculinecz – är lyxigt och påkostat, låtarna skarpare och hittigare än på ”Opus eponymous” och rakt igenom förhåller sig slutprodukten till sin föregångare som en svindyr Hollywoodproduktion gör till en lågbudgetrulle filmad med glappande videokamera.

Det är P4-satanism för massorna i flådigaste möjliga technicolor, besvärjelser som är mer Beatles än Burzum, snarare ABBA än Abruptum och rakt igenom så imponerande som sig bör då musikredaktör Jocke Persson (under den briljanta genresignaturen ”bockfotsboogie”) fyrade av :++++:-kanonen i Nöjesbladet i fredags.

Så här gick det bland annat att läsa där:

”I spåren av succén hörs att det funnits helt andra ekonomiska förutsättningar den här gången och debutens råa ljudbild är uppstädad. Samtidigt har ännu mer svängigt 60-tal och ABBA letat sig in i ockultrocken. Med belsebugg som ’Jigolo har megiddo’ är det bara den förvridna satanistimagen som står emellan Ghost och P4.  Ryggplattekonnässörerna kommer förstås avfärda ’Infestissumam’ som en sellout. Själv hör jag ett band som breddat låtskrivandet lika mycket som produktionen och är redo att frälsa fler än bara hårdrockarna.”

Annat hörvärt i veckan: Anciients ”Heart of oak”, Deez Nuts ”Bout it”, Dark Sermon ”In tongues”, Dead Lord ”Goodbye repentance”, Device ”S/t”, Kadavar ”Abra kadavar”, The Levitation Hex ”S/t”, Memory Garden ”Doomain”, Motorpsycho ”Still life with eggplant”, Skogen Brinner ”1st”, Smash Into Pieces ”Unbreakable”, Warbeast ”Destroy”, Whitechapel ”Somatic defilement”.

VECKANS KONSERTER

Bleeding Through (Arena 29, Göteborg, 9/4)

För inte så länge sedan (i den mån man nu kan räkna ett decennium som en fluglort i sammanhanget) kändes det som att Orange County-gruppen var på väg.

Efter att den hade släppt albumet ”This is love, this is murderous” 2003 och dessutom fått ovationer som uppvärmare till veterantruppen Sick Of It All kändes tiden helt rätt för dess högenergiska fusion av energisk metalcore och misantropisk black metal alldeles rätt – ett omdöme som knappast förändrades då uppföljaren ”The truth” anlände tre år senare.

Men därefter har det inte riktigt velat lossna på allvar för sextetten, trots riktigt hyggliga skivutspel via bland andra 2010 års självbetitlade utgåva och förra årets ”The great fire”, varför man nu har aviserat nedläggning under 2013.

Bakom detta finns inget större drama, om man får tro frontmannen Brendan Schieppati. I stället tycks det handla om att verkligheten till slut även tycks hinna i fatt ett gäng vältrimmade metalatleter från Kalifornien.

– Vi har inte längre möjlighet att ägna Bleeding Through den uppmärksamhet som gruppen kräver för att existera. Personligen funkar det inte för mig att göra det halvhjärtat och det känns som att vi alltid har varit ett allt eller inget-band, har han tidigare berättat för Blabbermouth.net.

Giget i Göteborg tycks det enda på svensk mark under denna farvälrunda – vilket firas med att sättningen kompletteras av originalgitarristen Scott Danough. Befinner du dig i rätt riktnummerområde finns det med andra ord få skäl för frånvaro.

Kvelertak (Pustervik, Göteborg, 9/4)

Deltagare brukar beskriva det hela som svettigt. En kroppsvätskeskummande tillställning där det är helt okej att spela punkgitarr utan plektrum och stå stolt för sina trivselkilon med bar bringa och skvalpande mage.

I likhet med landsmännen i Turbonegro (såväl ideologiskt som soundmässigt bidragande) spelar den norska sextetten på ett sätt som ska skapa grundförutsättningar där allt ska vara tillåtet. En väldigt framgångsrik strategi, kan tilläggas.

För under de tre år som har gått har sedan den självbetitlade debutskivan släpptes har Kvelertak inte bara plockat hem inte mindre än två Spilleman-priser (den norska motsvarigheten till Grammis) och fått höra låten ”Mjød” skumma fritt i halvknäppa filmen ”Trolljägaren” – de har även blivit innebandet nummer ett bland alla urbana hipsters som tydligen tycks vara väldigt intresserade av försiktigt black metal-anstruken kravallpunk.

En uppmärksamhet som knappast kommer bli mindre nu när andraalbumet ”Meir” (recension här) föreligger och repertoaren därmed har fått elva färska stycken att utökas med. Exakt hur väl det tar sig ut går även att inspektera på KB i Malmö på onsdag eller på Debaser Medis i huvudstaden kvällen efter, aftnar då man likt i Göteborg även kan spana in förbanden Purified In Blood och Truckfighters.

Sweden Rock-kryssningen (Silja Galaxy 11–12/4)

Bautabaluns på böljan den blå – att det blir gungigt är nästan en garanti. Så som det brukar bli då en vanligtvis fastlandsförlagd festival för några timmar kastar loss och går till sjöss.

Mycket går att säga om liknande tillställningar. Det händer liksom saker. En strid ström av galenskaper som brukar kännas i kroppen långt in på nästföljande vecka.

Å andra sidan – med en god lineup av mer eller mindre spännande band behöver man ju inte ägna sjötiden åt att gå i däck med magsäcken full av taxfree-Minttu. Och där har vanligtvis Blekingeförtöjda hårdrocksfestivalen kammat guld när de har satt ihop repertoaren på uppvärmningsseglatsen inför huvudeventet om två månader.

Dagplåster på kryssningen är nämligen en av de två nu parallellt existerande upplagorna av Queensrÿche. På Östersjön får vi därmed se den version av Seattles progingenjörstrupp som frontas av Todd La Torre och i övrigt även består av Michael Wilton, Eddie Jackson, Scott Rockenfield och Parker Lundgren. Och detta med en repertoar som sägs bestå enbart av material från de fem första plattorna.

Därtill får de på Östersjön sällskap av återförenade 220 Volt, Bullet, Thyrfing, Bonafide, Seventh Wonder samt västkustgrooviga Plantera. Att det då blir bautabaluns får därmed ses som en självklarhet.

Övrigt sevärt i veckan: Dead Reprise (Örebro 12/4), Despite/Always War (Stockholm 10/4), Entombed + Nordiska kammarorkestern/Corroded (Sundsvall 12/4), First Blood (Gävle 12/4), Hardcore Superstar (Västra Frölunda 12/4), Killswitch Engage (Malmö 13/4), No Omega/This Gift Is A Curse (Örebro 12/4), Sister Sin (Karlstad 12/4), Skumdum (Stockholm 10/4), Smash Into Pieces/Misconduct (Örebro 13/4), Zonaria/Inevitable End (Luleå 13/4).

Det är kanske inte så konstigt att man har en smula drabbning av vårkänslor just nu.

Efter att ha lämnat ett snömoddigt och sorggrått Berlin och påskhelgens rekreation bakom mig känns det som att få en ren dos d-vitamin rakt in i höger skinka att vistas i den vänliga Stockholmssolen.

Ja, det blir nog ljus och värme även i år. Det känns ju en smula hoppfullt då dyster vintermotgång helt plötsligt byts mot sommartid och strilande smältdroppar längs med stadens stuprör.

Vi kan därmed kyssa det första kvartalet 2013 adjö. Och detta genom att kolla tillbaka på den gångna månaden – via den musik som då har presenterats. Och det är ju inte det sämsta.

I vanlig ordning finner ni ett högst subjektivt urval via spellistor i behändigt streamingformat. Ett sextiotal ganska så färska låtar med allt ifrån Saxon, The Dillinger Escape Plan och Gamma Ray till Ghost, Volbeat och Nails. Välkänt och obskyrt i en (o)salig blandning, halvhårt och dundrande arslemangel om vartannat från Minora till Necrocurse.

Mycket nöje, som man säger.

Fotnot: Här finns Spotifylistan medan Wimpanvändare klickar sig in här.

VECKANS PLATTOR

Iron Maiden ”Maiden England ’88” (EMI)

Nostalgi är ofta en bedräglig bekantskap för en recensent. En till synes vänlig kompanjon som ger erfarenhet, men som också alltför ofta har en tendens att leda bort tankarna i felaktig riktning.

Jag vet det här. I ett självkritiskt scenario trampar jag också allför ofta i dess fälla, vilket kanske inte är så konstigt. Även jag är en människa av kött och blod. Ingen analysmaskin som kan dra rimliga slutsatser utan att först rådfråga mitt hjärta. Och det är troligtvis helt okej. För så länge man är medveten om att vissa saker alltid kommer att kännas mer för att de inträffade inom ett tidsspann som man måhända förknippar med positiva saker så behöver det nödvändigtvis inte betyda att de för den sakens skull är bättre.

En grupp som ställer detta på sin spets är just Iron Maiden. Något som kan tyckas vara kontroversiellt, men som också har sin rimliga förklaring. För lika mycket som gruppen på 1980-talet var en pålitlig albummaskin som smattrade fram den ena klassikern efter den andra på ett sätt som den naturligtvis inte mäktar med i dag, lika mycket var ensembeln en avsevärt svagare livetrupp än på 2000-talet.

Jo. Jag skrev det. För det är en åsikt som snarare stärks av den nu aktuella liveupptagningen från Birmingham i november 1988 än motsägs av den. Och det är egentligen en ganska smickrande åsikt för gruppen i fråga.

Vi kan först ta det ganska så grundläggande. Det enkla faktum att Bruce Dickinson i dag är en avsevärt bättre sångare än han var då. Till skillnad från många andra av sina generationskamrater har nämligen Maidens egna air raid siren blivit fan så mycket mer tonsäker med tiden. Det verkar som att multitalangen (hur många strängar lyran än tycks prydas med verkar han alltid hitta en ny att bemästra) röstmässigt har gjort en Benjamin Button-resa efter återkomsten till gruppen i skärpunkten mellan det förra millenniet och det nuvarande. Till skillnad från exempelvis Rob Halford och David Coverdale – två uppenbara exempel – så träffar han numera tonerna som han ska. Med en säkerhet och en fysisk outtröttlighet som är imponerande.

Riktigt så är inte formen på det nu aktuella konsertdokumentet. För det låter ju ganska illa mellan varven. Lite så som att han klättrar upp för tonstegen, utan att för den skull nå dit han ska.

Och om man kastar bort det nostalgiska skynket och synar utfallet rent objektivt så är det faktiskt så. Även om Iron Maiden vid denna tidpunkt stod nära sitt kreativa zenit – ”Seventh son of a seventh son” är som platta sett en progressivt utmanande tanke som fick ett väldigt lyckat utfall – så är gruppen på detta ihopkok av två kvällar i NEC Arena långt ifrån på sin peak.

Så är det faktiskt. När man låter det rationella styra över det känslomässiga. Vilket i sin tur egentligen bara talar för att sommarens båda Sverigegig kommer att knäcka denna utgåva rakt över Eddies huvud.

Avantasia ”The mystery of time” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

I sedvanlig ordning är Tobias Sammets sjätte utflykt vid sidan av huvudsysslan i Edguy en stjärnsprakande parad av gästartister. För att förstå dess bredd behöver man bara rabbla några få av dem: Joe Lynn Turner (ex-Yngwie Malmsteen’s Rising Force, Rainbow med flera), Biff Byford (Saxon), Bob Catley (Magnum) och Michael Kiske (Unisonic, ex-Helloween).

Räcker inte det? Okej, vi slänger in Mr Big-croonern Eric Martin och Pretty Maids Ronnie Atkins i rekapitulationen också. För att göra saker och ting ännu mera intressanta. Och samtidigt inte heller förminska övriga bidragande musiker och sångare.

Uppföljaren till dubbelmackan ”The wicked symphony”/”Angel of Babylon”, släppta för tre år sedan, är också minst lika omfångsrik till sitt innehåll. Skivan pendlar mellan bombastiska stycken, snabbfotade power metal-räkor (likt min personliga favorit ”When clock hands freeze”) och en smäktande ballad i form av videospåret ”Sleepwalking”.

Det är en bra skiva. Personligen gillar jag dess episka operaanslag bättre än föregångarnas mer sansade anslag, vilket också renderade ”The mystery of time” tweetlevererade i Aftonbladet/Nöjesbladet i fredags.

Det ska bli extra spännande att se hur detta faller ut i liveformatet, då Avantasia är ett av dragplåstren på sommarens Sweden Rock Festival.

Annat hörvärt i veckan: Covered Call ”Impact”, Deville ”Hydra”, Finntroll ”Blodsvept”, Frontback ”Born with a secret”, Killswitch Engage ”Disarm the dissent”, Kvelertak ”Meir”, October Tide ”Tunnel of no light”, Axel Rudi Pell ”Live on fire”, Portal ”Vexovoid”, Suicidal Tendencies ”13”, Visions Of Atlantis ”Ethera”.

VECKANS KONSERTER

Job For A Cowboy (Klubben, Stockholm, 27/3)

Paketet kallas ”Bonecrusher fest”, vilket om något skvallrar om vad som vankas. Föga finlir, lite utrymme för vänlighet – och desto mer benkrossade deathcore i sin mest amerikanska form.

Det innebär en äkta helaftonsföreställning i brutalitetens tecken. Där huvudbandet – som spelade på samma arena så sent som i september förra året – får sällskap av War From A Harlots Mouth, Beneath The Massacre, Gorod, Make Them Suffer och As They Burn och gör en kollektiv insats för att isarna i Årstaviken ska brytas upp av ren tordönstyrka.

Manegen är därmed krattad. Vänta er en kväll fylld av breakdowns, nedstämda knähöjdsriff, breakdowns, dovt morrande sånginsatser, breakdowns och … breakdowns. Den som vill repa in lite tuffa moshmoves inför denna dymmelonsdagsholmgång gör det exempelvis genom att öva väderkvarnsrörelser till dragplåstrets senaste fullängdsalster ”Demonocracy”, släppt i april förra året. Det är tufft och hårt. Och lagom brutalt för att bryta ett ben eller två i din kropp.

Ghost (Tyrol, Stockholm, 28/3)

Att kalla ”Infestissumam” för vårens mest emotsedda svenska metalrelease är ingen underdrift. Det har jag märkt varje gång då jag har nämnt denna maskerade sammanslutning på exempelvis Twitter – ganska så raskt kommer det förfrågningar om exakt hur albumet låter. Och hur bra det är.

Då release sker först den 10 april är detta inget jag ska fördjupa mig i här och nu. Utan kan mer svepande konstatera att fansen har en hisnande färd att vänta sig. Lite som ”Opus eponymus” upphöjt till 666, med extra tjusiga kandelabrar och en ny påve (Papa Emeritus II) som är misstänkt lik sin föregångare till mycket annat än utseendet.

Själva skivreleasen ligger som sagt ett par veckor framåt i tiden, något som emellertid inte hindrar Ghost från att fira påsk med en ritual i svenska huvudstaden (det enda planerade besöket här inom överskådlig framtid).

Själv flyr jag fältet samma morgon för att möta våren i Berlin (och därtill se Testament lira på Huxley’s Neue Welt samma kväll) vilket kan anses vara puckat. Och det enda rimliga försvaret jag har är väl egentligen att resan till Tysklands huvudstad bokades innan den nu aktuella föreställningen offentliggjordes. Så det är ju bara att stå där med dumstrut modell Nazgûlhuva hela påsken lång och följa åskådarnas upphetsade inlägg på något socialt medium.

Men, hey. Jag har ju i alla fall ”Infestissumam” att trösta mig med. Och den räcker ju långt.

Annat sevärt i veckan: Cock Sparrer/Peter & The Test Tube Babies/Gatans Lag med flera (Stockholm 29/3), Dead Awaken/Blasphemus (Västerås 31/3), Last Aid (Karlstad 27/3), Nifelheim (Gävle 28/3, Borlänge 29/3, Norrköping 30/3), Ram/Vampire (Stockholm 30/3), Rival Sons (Linköping 25/3, Uppsala 26/3), Saint Vitus (Stockholm 29/3), Skitarg/Eyes Wide Open/Maryland (Arvika 30/3), The Unguided/Smash Into Pieces (Göteborg 30/3).

Kvelertak

Meir

Columbia/Sony

METAL/PUNK Naturligtvis är titeln inte slumpmässigt vald. Precis som den lovar erbjuder ”Meir” mer – av allt och lite därtill. I stället för en enkel repris på debutens lyckade hopgyttring av brunstig hardcorepunk och asexuell black metal-elitism kastar sextetten här nämligen ett finmaskigt nät mot musikhistorien, utan att för den skull riktigt veta vad den ska göra av fångsten. Det gör att resultatet bitvis upplevs lätt riktningslöst – men långt ifrån ordinärt. Den nio minuter långa bjässepjäsen ”Tordenbrak” lyckas exempelvis med sin voluminösa föresats, ”Kvelertak” är elementärt riffrockig på ett förtjusande banalt sätt medan ”Trepan” tar grundsoundets liksminkade kravalltanke ett steg längre. Det som saknas är bara en röd tråd, en konsekvens som hade kunnat lyfta ”Meir” från hyggelig till utrolig.

Bästa spår: ”Månelyst”.

VECKANS TWEET:

På fredag blir det meir Stavangermangel i tidningen. Då recenserar jag nämligen de norska succégossarnas andra album enligt konstens alla regler och hissar och dissar det som så förtjänar.

Själva skivan släpps om en vecka – onsdagen den 25 mars – här i Sverige. Men redan nu går det att inspektera videon till låten ”Månelyst”, vilket också helt slumpartat råkar vara min favorit på albumet.

Det är ett ganska så stört klipp. Ser ut som en blandning av ”Exorcisten”, ”Dawn of the dead” och ”Motorsågsmassakern”, typ. Ingen mysig kvällsunderhållning för känsliga själar – bara en blodig och sleazy iscensättning av en cool låt.

You’ve been warned.

VECKANS SKIVOR

Clutch ”Earth rocker” (Weathermaker/Cosmos)

Enligt Reverend Neil Fallon (überskägg och frontman extraordinär) skulle titeln på album nummer tio lika gärna kunna vara ”Full time jammer”, en benämning som emellertid går bort på grund av att den inte ligger så bra i munnen.

Den är ändå väldigt talande för exakt vad Marylandkvartetten är ute efter. Efter att ha återförenats med producenten Machine – som senast översåg inspelningarna av 2004 års ”Blast tyrant” – tycks själva andemeningen vara att drämma pungen i väggen, pannan i bordet och gasreglaget i botten. Det ger ett ovanligt nedtonat och svänginriktat Clutch som snarare vill rocka än jamma sig loss i intrikata bluesexkursioner.

Det är självklart fantastiskt. Så vanvettigt förtjusande att jag redan nu vågar lova att ”Earth rocker” återfinns på årslistans övre halva då det inom en inte alltför avlägsen framtid är dags att sammanfatta 2013 i skivform. Precis så bra är skivan. En fullkomlig njutning – belönad med fyra solklara tweetplus i tidningen i fredags – som pendlar mellan munspelsboogie (”D.C. sound attack”), rå riffblues (”Unto the breach” och ”Cyborg Bette”) och stonermuller (”Book, saddle & go”). Om det inte är ett utfall som får din omvärld att gunga krävs det faktiskt en smakkalibrering av din skalle.

Så enkelt är det. Och här kan du streama mästerverket i sin helhet.

Amaranthe ”The nexus” (Spinefarm/Universal)

Det är svårt att bli populär utan att skaffa sig motståndare på vägen. Något som tycks vara en oskriven lag; att ökade anhängarskaror också efterföljs av svällande grupper som tycks avsky varje steg och ton du tar.

Det har många grupper fått erfara. Fråga bara Hammerfall eller In Flames hur snabbt pendeln kan svänga då nätmobben bestämmer sig för att ett band inte är coolt längre, utan i stället värt att omnämnas endast som avskräckande exempel.

I samma ifrågasatta kategori kan vi placera Amaranthe. En grupp som får musikläggarna på Bandit att gå upp i brygga så fort de presenterar en ny ton, publiken att lyckohjula av ren upphetsning över dess slicka topplisterefränger – medan förståsigpåarna mest ser ut som de hade svalt en kopp fiskleverolja.

Jag vet hur det är. Jag är nämligen en av de senare. En mer eller mindre professionell tyckare, som förvisso kan uppskatta dess målsökande melodimissiler på samma sätt som man gillar en skopa vaniljglass men som samtidigt har svårt att se dess musikaliska yttring som något mer än en perifier lustifikation.

Yours truly är med andra ord aningen kluven till ”The nexus”, något jag också poängterade i min recension av skivan i fredags. Betygsutfallet blev – vilket enligt vår poängskala betyder godkänt – vilket motiverades på följande sätt:

”Rent ideologiskt förhåller sig rakettruppen till genrens ruffigare akter såsom Bon Jovi och Poison gjorde till exempelvis Iron Maiden på 1980-talet; likt ett alternativ som främst siktar bredvid de redan uttrycksfrälsta. Därför går det inte heller att bedöma andraalbumet utifrån gängse hårdrocksparametrar, utan i stället bör det granskas som den poputgåva det i grund och botten är. Och som sådan är ”The nexus” närmast sensationellt effektiv. Refrängerna är så lyxigt vältrimmade att de är omöjliga att få ur huvudet, genomgående är sextettens workoutmetal hellre studsigt yster än muskulöst bastant och snarare besläktad med E-Type än In Flames i all sin hittiga elegans.”

Det finns således ingen anledning att hata. Gillar du superkommersiell hitmusik med försiktigt metalgarnityr är det här en skiva för dig. Om inte – sluta gnäll och lyssna på något annat i stället.

Anthrax ”Anthems” (Nuclear Blast/ADA/Warner

Titeln här ovan ljuger förvisso en smula. För egentligen är det som presenteras en så kallad deluxeutgåva av senaste albumet ”Worship music”, med nämnda ep som appendix och argument för fansen att köpa samma skiva ännu en gång.

Vilket säkert funkar. För det finns bevisligen ett intresse för hur ett av New Yorks stoltaste thrashgrupper genom tiderna (har man släppt ”Among the living” är man för evigt värd detta ärofyllda omdöme) tar sig an mer eller mindre kända låtar från bland andra Rush, Thin Lizzy, Boston och Journey. Vilket i sig är fullkomligt berättigat, speciellt då Anthrax just genom sin tidigare karriär gjort sig kända som en grupp som kan göra något eget av andra artisters låtar. Minns bara Trusts ”Antisocial” och Joe Jacksons ”Got the time” (hämtade från ”State of euphoria” respektive ”Persistence of time”) – två omstuvningar så lyckade att de känns likt egenkomponerat material.

Just därför känns ”Anthems” som ett oförklarligt magplask, då det här känns som att gruppen inte ens har försökt att sätta sin personliga prägel på utförandet. Låt gå för att inspelningarna förklarligt nog är tyngre än originalen, men då Joey Belladonna mer verkar intresserad av att röstmässigt lägga sig så nära Geddy Lee, Phil Lynott, Bon Scott och Steve Perry än stå stolt för sin egen förmåga går ”Anthems” relativt snabbt från intressant till genant.

Övrigt hörvärt i veckan: Adept ”Silence the world”, Sebastian Bach ”Abachalypse now”, De La Cruz ”Street level”, Finntroll ”Blodsvept”, Gamma Ray ”Master of confusion”, Gloryhammer ”Tales from the kingdom of fife”, Hypocrisy ”End of disclosure”, Jungle Rot ”Terror regime”, Nails ”Abandon all life”, Pretty Maids ”Motherland”, Stryper ”Second coming”, Tear Out The Heart ”Violence”, Wardruna ”Yggdrasil”.

VECKANS KONSERTER

Hypocrisy (Klubben, Stockholm, 22/3)

Grundat på ren kvalitet och relevans kunde jag lika väl ha anmält albumet ”End of disclosure” här ovan. Det är ju en föredömlig Peter Tägtgren-produkt, där den ständigt upptagne multitalangen spelar ut hela sitt vokala register och kastar sig mellan skärande black metal-skrik till dovt dödsmuller snabbare än du hinner tänka ”fan vad bra det är”.

Det är exakt sånt mottagande som gruppens – i den mån man nu kan kalla Hypocrisy för en sådan i egentlig betydelse – tolfte fullängdare är förtjänt av. Något slags firande för att högtidlighålla dess förträfflighet, i ett tänkt recensionsförfarande skulle skivan troligtvis få finfina :++++:, vilket också är fallet nu till helgen. Innan man kastar sig ut på en nära nog månadslång ser Tägtgren och hans band nämligen till att värma upp på hemmaplan innan turnébussen styr nedåt kontinenten.

Speciellt inför världspremiären i Stockholm är peppen stor. Då får huvudakten nämligen sällskap av skivaktuella Overtorture (medlemmar från exempelvis Coldworker, Grave, Insision och The Ugly) samt hyschhysch-projektet The Curse (medlemmar från exempelvis Thyrfing, Repugnant, Kaamos och Grave), där de sistnämnda dessutom begår sin livedebut nämnda afton.

Göteborgarna å sin sida får sin dos daladöds kvällen efter, då bandet spelar på Brewhouse.

Bullet For My Valentine (Tyrol, Stockholm, 24/3)

För inte så jättelänge sedan tippades Walesgruppen, vid sidan av exempelvis Trivium, bli det nya Metallica. En arenaprognos som torde få ens de mest sansade av musiker att darra en smula på manchetten.

Dessa skyhögt satta förväntningar tycks emellertid inte ha gett Matt Tuck och hans riffglada gossar stora darren, och även om gruppen ännu har väldigt långt kvar till förebildernas ikonstatus har de jobbat sig till en stabil ställning i metalvärlden.

Senaste inslaget i denna arbetsstrategi heter ”Temper temper” och släpptes för lite mer än en månad sen. Det är en duglig utgåva, knappast överraskande i sin bevarande utgörning, men ändå värd de jag belönade skivan med inför release.

Värre blev utfallet då när liveformen granskades, av Christoffer Röstlund Jonsson på Getaway Rock 2011. I en ganska så magsur och ifrågasättande recension kunde man då läsa bland annat följande rader:

” Jo, jag letar faktiskt prick överallt när det gäller Bullet For My Valentine. Ändå kammar jag noll och står där med mun som en fiollåda. Jag frågar alltså nu:

Var är låtarna?

Ja, inte finns de hos den här walesiska kvartetten. För hur hårt jag än försöker gräva mig djupare än den hårda ytan, hittar jag inget mer än det jag redan ser: en Carlings-reklam.”

Betyget blev ändå godkända :++:, ett snäpp lägre än när undertecknad bedömde gruppens spelning på Annexet i Stockholm i november året innan.

Och nu är det dags igen. På söndag vässar jag adjektivarsenalen och tar spårvagnen ut till Djurgården för att betygsätta det som är gruppens enda blågula framträdande i vår. Och ser dessutom till att dyka upp i god tid för att inte missa uppvärmande Halestorm, en grupp som lämnar mig rätt likgiltig på skiva men som växer till något väldigt underhållande live.

Annat sevärt i veckan: Adept/Intohimo/Hollow/Behind The Lights (Göteborg 22/3), Attentat (Stockholm 22/3), Candlemass (Göteborg 22/3), Hardcore Superstar (Stockholm 22/3, Västerås 23/3), Rival Sons (Malmö 24/3), The Unguided/Smash Into Pieces (Stockholm 23/3).

Det är inte lätt med låttitlar på norska (eller andra främmande språk heller, för den delen). Men extra WTF blir det ju då inte ens en översättning via ständigt behändiga och ofta förvirrande Google translate gör en det minsta säkrare på vad som egentligen menas.

I original heter Kvelertaks nya låt ”Trepan”, något som kanske låter som en magmedicin men i stället går att översätta till ”trepanera” enligt ovan nämnda nättjänst. Jaha, liksom. Tack. Det rätade ju inte ens ut det mest försiktigt krökta frågetecken.

Efter ytterligare konsultation av Svenska akademiens ordlista (populärt kallad Saol) klarnar bilden emellertid en smula. Där går det att läsa att ordet  går att förvandla till någorlunda begriplig svenska precis så här:

Anledningen till denna lilla språklektion så här på fredagkvällen är som sagt den Kvelertak-låt ni kan lyssna på här nedan. Det är andra stycket som släpps från andraskivan ”Meir”, i handeln den 25 mars via Sony, och i sig aningen tuffare än förstasingeln ”Bruane brenn”.

Så, ja. Den borrar nog minsann ett litet hål i skallen på dig.

Redesignen, en ganska lätt sådan, sjösattes förra veckan. Vilket innebär att alla FGIF-inägg hädanefter kommer ha denna form: först några videor i urval som jag skriver något om – och sen resten av veckans färskingar i sammandrag på en spellista på Youtube.

Jag tycker upplägget är rätt skönt. Ger mig möjlighet att göra ett urval bland det som jag finner mest intressant, och inte gegga igen bloggen med en massa osorterade videolänkar. Så, det är bara att vänja sig. Jag tror att formen kommer att sätta sig snart och förhoppningsvis bli minst lika uppskattad som den gamla.

Eller, vad sägs? Hör gärna av er med konstruktiva kommentarer om så önskas.

Harkla ”Mirror”

När det blir lite tjockt i halsen kan man ju alltid rossla lite förstrött för att få fri passage i halsen.

Exakt vad detta har med en viss debutanttrupp, så nykläckt att den bara har existerat i knappt en månad, må vara osagt men det är precis så den presenterar sig – med ett verb som snarare för tankarna till en vresig gubbe än ett alert tonårsgäng där medlemmarnas ålder ligger mellan 17 och 19 år.

En sådan petitess är emellertid inte helt irrelevant, då den också tydliggör motsättningen mellan vad kan tyckas vara brist på rutin och själva utfallet av jungfruskapelsen. ”Mirror” låter nämligen avsevärt mognare än vad man kan förvänta sig från en ensemble vars livslängd snarare går att räkna i veckor än i år, vilket säkert går att hitta i dess anlag. En talang som tydligen ligger i blodet. I Harklas kärntrupp hittar vi nämligen bröderna Niklas och Kalle Johansson, vars pappa Anders är känd som trummis i exempelvis Hammerfall, Fullforce och i Yngwie Malmsteens Rising Force. För att nämna några få.

Det är med andra sidan en tradition som kvintetten har att bygga på. Men också en traditionell heavy metal-ram som den spränger sig igenom. Soundet ligger snarare i linje med modernt progressiva rifförvecklingar i rakt nedstigande led från exempelvis Meshuggah, Periphery och Textures än rumlande urkundsdunder – vilket gör ”Mirror” till ett förstlingsverk som ger mersmak.

Så här beskriver giarristen Niklas Johansson jungfruskapelsen:

– Det är en låt som handlar om att ett parallellt liv. Allt ens hat och frustrationer mot andra personer gör en helt galen. Men sen tar man en titt på sig själv och inser att man själv kan ha samma problem utan att tänka på det. Man ser sig själv i andras misstag och stör sig på de för att man själv omedvetet gör likadant.

Se till att lägga Harkla på minnet. Något säger mig att det här knappast är det sista vi kommer att höra från dem.

Volbeat ”Cape of our hero”

Det vore en underdrift att säga att det har varit en okomplicerad färd de senaste åren för Köpenhamns populäraste raggarmetalcombo. Den har fått se karriären hacka till en smula i Sverige – jämför upphetsningen runt Sverigeturnén hösten 2010 med det ljumma mottagandet på Metaltown bara ett halvår senare – och dessutom sett sig tvungen att sparka gitarristen Tomas Bredahl.

Nu är Michael Poulsen och gossarna – nu kompletteras sättningen av före detta Anthrax-gitarristen Rob Caggiano – redo att släppa album nummer fem, titulerat ”Outlaw gentlemen & shady ladies”. Det första smakprovet därifrån hittar ni här ovan. En riktigt klämmig bit, som spontant känns hetare än ”Fallen” som valdes till lanseringsspår till föregångaren ”Beyond hell/above heaven”.

Jag har även haft förmånen att förhandslyssna på gruppens kommande släpp och ställer mig spontant lite frågande till dess utformning. För beskrivande är att tempot är lägre denna gång, utan att materialet för den del är avsevärt mycket tyngre. Och dessutom känns melodierna förvånande trubbiga för att komma från Poulsens penna, vilket inte direkt känns speciellt tillfredsställande.

Märk väl – det här är blott spontana tankar. Fram till recension lär jag nöta albumet både fem och tio gånger innan en korrekt bedömning är möjlig. Och därmed finns ju chansen att åsikterna ändras med tiden, likt de gjorde i fallet med just ”Beyond hell/above heaven” – som till slut belönades med för två och ett halvt år sedan.

Som det brukar heta: Stay tuned.

Spiritual Beggars ”Wise as a serpent”

Det finns sidoprojekt och så finns det sidoprojekt – och så finns det den här extrasysslan. För även om den inte uppstår så där överdrivet ofta, av förklarliga skäl, så är Mike Amotts och Sharlee D’Angelos semestersyssla i skarven mellan alla Arch Enemy-måsten ett väldigt trevligt återseende när det väl sker.

I mitten av april är det dags för album nummer åtta, kallat ”Earth blues”. En trevlig utgåva, så klart, och en skiva som troligtvis inte kommer göra någon anhängare av urkundshårdrock speciellt besviken. Och för att reta aptiten fram till det att huvudrätten serveras har bandet, där sången återigen hanteras av Firewind-kände Apollo Papathanasio, valt att presentera just ”Wise as a serpent” som första intresseväckare. Och det av en uppenbar anledning, om vi får tro Amott.

– Vi valde just den här låten efter som det är ett explosivt stycke och dessutom den kortaste kompositionen på skivan. Jag filmade och regisserade videon själv och Anders Björler från At The Gates gjorde ett hästjobb med klippningen. Vi är mer än nöjda med resultatet, har han sagt.

***

Och så där. Då var veckans viktigaste videor presenterade med allt vad det innebär. Vilket egentligen bara gör att en sak återstår, att hänvisa till resten av de godbitar som har nått internet de senaste dagarna.

Enligt den nya formen jag lanserade förra fredagen görs detta på en extern spellista på Youtube. Ett sätt för er som så önskar kunna gräva vidare bland aktuell musik som på ett eller annat sätt går att härleda till mitt bevakningsområde (metal och punk, enligt uppdragsbeskrivningen i Aftonbladet). Och gör det – klicka på. För just i dag bullar jag upp en skön fredagsbuffé bestående av exempelvis The Dillinger Escape Plan, Deep Purple, Adept, Suicidal Tendencies och Clutch – samt en ganska så omfattande studiorapport från Thin Lizzy-avläggaren Black Star Riders.

Det får vara allt för den här veckan. Se till att ha en mysig helg nu så får vi säkert anledning att höras igen om några dagar.

VECKANS SKIVOR

Philip H Anselmo/Warbeast ”War of the gargantuas” (Housecore/Season Of Mist/Sound Pollution)

Låt mig kasta in en brandfackla i debatten här. En motvallsåsikt som troligtvis kan anses vara provocerande, men som samtidigt inte saknar motivationsgrund.

Jag lovar att säkert 99 procent av de som peppar inför detta släppet – som nu slutligen även lanseras i Europa – gör det på grund av en viss herre som ofta brukar kallas Phil Anselmo. Han är ju ganska så känd. Har visst sjungit i ett band som hette Pantera, och dessutom dundrat träsksväng i Down, råbarkad metalpunk i Superjoint Ritual, rasslat prototyp-black metal i Christ Inversion och dödsmetall i Necrophagia. För att nämna några av alla de projekt som den produktive 44-åringen har ägat sig åt under sina 25 år i rampljuset.

Och med detta sagt kommer provokationen: NOLA-sonens två bidrag till denna splitskiva är faktiskt inte så mycket att yvas över. Förvisso är låtarna hårda och tunga, men det är en lastbil också, och det är väl egentligen bara ”Family, ’friends’ and associates” som känns bra på riktigt medan inledande ”Conflict – Neve meets bone” mest liknar ett löst ihopsatt rifftäcke utan riktigt bärande sömmar.

Därför är skivans egentliga behållning Warbeasts låtduo. Med en uppställning medlemmar som fostrats i exempelvis Rigor Mortis, Ripping Corpse, Gammacide och Malignancy dundrar kvintetten loss i en ganska så dogmatisk men medryckande thrashvals som ligger närmare Exhorder än Anthrax, om vi säger så. Måhända inte det mest originella eller utmanande upplägget man kan tänka sig, men inslagen ger ändå mersmak inför den i april stundande andraskivan ”Destroy”.

Här kan du lyssna på ”War of the gargantuas” på Spotify.

Six Feet Under ”Unborn” (Metal Blade/Border)

Det kan låta ganska likt en askungesaga – om det inte hade varit så att huvudpersonen i sig ställt sig ganska neutral till de värvande stjärnorna.

I verkligheten erkänner nämligen svenska rekryten Ola Englund att han inte följt sin nya grupp något närmare på senare år och att han därför inte haft koll på den turbulenta medlemssituationen runt Chris Barnes de senaste åren, en svängomprincip som bland annat innebar att basisten Matt DeVries och gitarristen Rob Arnold (båda ex-Chimaira) bara orkade med stonerdeathgunget i ett år.

Denna aningen turbulenta tillvaro tycks emellertid inte påverka den kreativa processen något nämnvärt, vilket innebär att dödgrävarnas trettonde fullängdare – de tre ”Graveyard classics”-skivorna inräknade – anländer mindre än ett år efter föregångaren ”Undead”. Vilket så klart är trevligt, men desto roligare är också att det har skett en kvalitetsmässig uppryckning jämfört med tidigare nämnda verk, belönad med två tveksamma plus av undertecknad i maj 2012. Och denna kvalitetsstegring sker dessutom utan att mixtra med formeln något nämnvärt, då plattan till stor del är sådär släpigt svängig som Six Feet Under är då de hittar rätt balans mellan tyngd, finess och thc-sävlighet – måhända beroende på att bland andra Whitechapels Ben Chapel tagits in på konsultbasis för att fräscha upp materialet.

Ett fall framåt och en tjusig skjuts uppåt på karriärstegen för en viss svensk strängbändare, kan man lugnt konstatera. Hoppas det endast inte är ett tillfälligt lugn i all turbulens.

Dave Grohl med flera ”Sound city: Real to reel” (RCA/Sony)

Med tanke på hur speciellt filmen med samma namn har haussats de senaste veckorna – själv ser jag den först på onsdag – torde Dave Grohls kärleksförklaring till den studio där han och två andra musiker från det nordvästra hörnet av USA en gång i tiden skapade en skiva vid namn ”Nevermind” inte vara helt obekant.

Om rullen i fråga är värd alla hyllningar får jag alltså anledning att återkomma till. Mer bedömningsbar är då i stället ljudspåret till dokumentären, en stjärnparad så glimrande att inte ens ett par svetsarglasögon förhindrar åskådaren att bli bländad. Här umgås Foo Fighters-ledaren nämligen med alla från Brad Wilk och Tim Commerford (Rage Against The Machine) via Corey Taylor (Slipknot/Stone Sour) och Trent Reznor (Nine Inch Nails/How To Destroy Angels) till Cheap Tricks Rick Nielsen – och Stevie Nicks från Fleetwood Mac.

Med en sådan laguppställning blir det självklart aningen spretigt. Lite sådär löst i kanterna som ett dylikt projekt kan bli. De höjdpunkter som bjuds är emellertid väldigt fina. Inte minst ”Time slowing down”, där ovan nämnda Rage Against The Machine-duo paras ihop med Chris Goss (Kyuss/Masters Of Reality/Queens Of The Stone Age för att nämna några) i något som låter likt ett bortglömt Mother Love Bone-spår, medan ”Your wife is calling” – gästad av exempelvis ”Desert sessions”-kände Alain Johannes och gamle Fear-busen Lee Ving – är en ganska oöm punksnyting som bränner i kinden.

Med sådana inslag är det faktiskt helt okej att helheten spretar.

Här kan du lyssna på ”Sound city: Real to reel” på Spotify och på Wimp.

Övrigt hörvärt i veckan: Breed 77 ”The evil inside”, Call Of The Void ”Dragged down a dead path”, Cliteater ”Cliteaten back to life”, Inter Arma ”Sky burial”, Intronaut ”Habitual levitations”, Lost Society ”Fast loud death”, Moss ”Moss horrible night”, Torture Killer ”Phobia”.

VECKANS KONSERT

Steve Harris British Lion (KB, Malmö, 12/3)

Egentligen är upplägget aningen bisarrt. Vi pratar trots allt om en av metalvärldens absolut största hjältar, via sin roll som huvudvisionär i Iron Maiden, som på gamla dar har fått för sig att göra sidokarriär under eget namn.

Detta är måhända ingen sensation. Konstigare saker har ju skett i musikhistorien, om vi säger så.

Aningen mer förvånande är väl då att kulsprutebasisten liksom bandkollegan Adrian Smith (någon som ens minns Primal Rock Rebellion?) misslyckas ganska grovt med extraknäcket. Förvisso är skivan ”British lion”, släppt förra året, inget komplett nosdyk. Men ändå en skapelse så fladdrig och osäker att det är förvånande att just 56-åringen som står som upphovsman.

Därför blev anmälningen av nämnda album ganska långt ifrån någon hyllning vid release i september förra året. Två ganska så ynkliga plus blev betyget undertecknad belönade verket med, vilket motiveras bland annat med dessa rader:

”Mer bristande är då avsaknaden på enighet och riktning. Det bjuds en smula lightprog (’The chosen ones’), segt funklunk (’Karma killer’) och FM-rock (’Eyes of the young’) – men infallsrikedomen ursäktar knappast avsaknaden på riktig elegans i polityren.”

Invändningar som tycks ha varit ganska genomgående. Förutom en obegriplig hyllningspjäs i brittiska Metal Hammer har verket sågats ganska så konsevent av såväl publik som proffstyckare, och nu tycks det även som att konsertbesökarna gör tummen ner för Harris egoflotta. Ett tydligt exempel på att det inte direkt är någon rusning efter biljetterna: Close-Up Magazine bjuder sina prenumeranter på gratisplåtar till gigen i Malmö i morgon och i Göteborg på onsdag – något som absolut inte hade skett om risken inte fanns att en av hårdrockens mest inflytelserika musiker skulle mötas av glest fyllda klubbar.

Mer om detta i tidningen eller valfri nätkanal med Aftonbladetkoppling blir det på onsdag.

Övrigt sevärt i veckan: Free Fall (Stockholm 15/3), Hardcore Superstar (Mariestad 15/3, Göteborg 16/3), Troubled Horse + Mainliners (Stockholm 14/3).