Kiss

Monster

UMe/Universal

HÅRDROCK För att fullt ut förstå det remarkabla i prestationen krävs lite elementär sifferexercis:

• I januari är det 40 år sedan gruppen officiellt bildades och 38 år sedan dess debutalbum nådde handeln.

• Medelåldern i bandet ligger på 57 år (avsevärt reducerad på grund av ungtupparna Tommy Thayer, 51, och Eric Singer, 54).

• Det har gått tre decennier sedan den senast gjorde en hel skiva som ens var i närheten av absolut klassikerkaliber (”Creatures of the night”).

I linje med ovan nämnda förutsättningar borde ”Monster” vara en Scooby Doo-prekär historia. En harmlös Cartoon Network-episod, befriad från såväl dramatik som elegans.

Tack och lov – fallet är snarare tvärtom. Det Kiss delar ut på ålderns höst är en rockchock från ett band som egentligen inte behöver bry sig om sådana ansträngningar längre. En grupp som redan har åstadkommit allt och det mesta därtill och som skulle kunna luta sig tillbaka, trygg i att rollen som kringresande sminkspektakel fortfarande genererar nog med inkomster för att hålla affärsdrivne Gene Simmons checkkonto klädsamt välfyllt.

Det finns helt enkelt ingen rimlig anledning att en grupp med en försäljningsstatistik som överskrider 100 miljoner sålda skivor världen över ännu skulle kännas hungrig.

Det är där ”Monster” träder in och vänder upp och ner på det förväntade. Särskiljer det som borde vara från det som faktiskt är. Redan på ”Sonic boom” – släppt 2009 sedan och i sig en surpris då en viss basist året dessförinnan konstaterat att karriären som studioband var över – märktes det att draget att jobba utan utomstående låtskrivare är ett lyckokast, något som faller extra väl ut på uppföljaren. Aningen tyngre än nämnda comebackalster faller det nya materialet någonstans mellan ”Destroyer” och ”Revenge”, med en härligt analog ljudskrud som extra läcker dekoration.

Såväl singeln ”Hell or hallelujah” som ”Eat your heart out” och ”Outta this world” är klassisk shock ’n’ roll uppdaterad till 2010-talet, medan ”Wall of sound” och ”The devil is me” uppvisar en Simmons som nog inte har låtit lika innerligt anfrätt sedan han av misstag svalde fotogen på scen i Denver under 1970-talet.

”You wanted the best, you got the best”, brukar det heta.

Tacksamt nog är det precis vad ”Monster” stolt presenterar.

BÄSTA SPÅR Med dundrande bas, tjusig tvillingsång signerad Gene Simmons och Paul Stanley och en monstruös refräng är ”Take me down below” ett lysande gestaltande av Kiss i sitt esse.

VISSTE DU ATT Trots att gruppen har sålt oscena mängder skivor i hemlandet har den aldrig legat etta på Billboards singellista. Däremot har de toppat försäljningsstatistiken två gånger – i Kanada.

TITTA OCKSÅ PÅ ”Detroit rock city” (1999). Harmlöst underhållande rulle om ett high school-gäng som försöker bluffa sig in till ett gig med Kiss i, you got it, Detroit.

(Lyssna på skivan på Spotify)

The 69 Eyes

X

Nuclear Blast/ADA/Warner

GOTH ’N’ ROLL Ett par titlar anger färgskalan till högst två nyanser; rött (spår fem) och svart (låt nummer tre). På sitt sätt fullkomligt naturligt, då hörntandsvärmarna från Helsingfors alltjämt lever och verkar i en verklighet som skyr gryningen. Jyrki 69 svalgsjunger skorrande djupt om flickor med kyrkogårdsögon, kärlek på rymmen och vad som egentligen hände förra sommaren – allt uppvisat mot en smakfull fond som är lika mycket Fangtasia som Transylvanien. I upptempostyckena fungerar det utmärkt. Där hamrar eleganta hitrefränger fast uppmärksamheten, medan exempelvis ”Borderline” (mer Chris Isaak än Johnny Cash) mest saknar … eh … bett.

Bästa spår: ”Tonight”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Witchcraft

Legend

Nuclear Blast/ADA/Warner

HÅRDROCK/METAL Om alla skilsmässor var så här lyckade skulle det vara befogat att beordra allmän äktenskapsskillnad inom den svenska hårdrocksscenen.

Vissa av er har kanske hört talas om ett band som heter Graveyard. Måhända sett dem som uppvärmare till Iron Maiden på Ullevi förra sommaren. Noterat att de Grammisbelönats, kompisskålat med deras öl Hisingen Brew – eller till och med hänförts av deras retromustiga plyschhårdrock via skiva.

Det är så klart helt i sin ordning. Bara en döv, blind eller totalt genrenonchalant lär ha missat Göteborgsgruppens raketuppskjutning förra året med sitt andra album och förväntningarna på uppföljaren ”Lights out” (i handeln den 24 oktober) är högt ställda om något.

Anledningen till att detta i fallet ”Legend” skulle vara relevant är inte så långsökt som det kan tyckas. Se det som en selling point. Ett sätt att väcka ditt intresse, att locka in dig på nya tankebanor.

Såväl Graveyards som Witchcrafts rötter, i alla fall delvis, går nämligen att spåra till en och samma ensemble, kallad Norrsken och som släppte några demotejper och en singel under 1990-talets andra halva.

Det är i och med denna combos upplösning som Witchcraft startade verksamheten, med enda ambitionen att ge ut en singel som hyllning till inspirationsgivande Bobby Liebling (Pentagram) och Roky Erickson.
Nämnda vinyl ledde emellertid till att Rise Above fick upp ögonen för Magnus Pelanders skapelse och via detta Lee Dorrian-ledda bolag presenterades tre fullängdare innan det efter 2007 års ”The alchemist” uppstod något som kan kallas komplett tystnad runt gruppen.

Fram till nu, det vill säga. Och fan vad tacksamt det känns.

”Legend” är nämligen bräddfylld med föredömligt redigerar kulturvetarhårdrock. Som tar Black Sabbath (”Dystopia”) som utgångspunkt lika mycket som ovan nämnda refrerenspunkter, som väver in Twisted Sisters ”The price” i egna ”An alternative to freedom” (lyssna från 03.49 och framåt) och som värdesätter en ljudbild som är vackert mossgrön snarare än kallt digital.

”Legend” är på så sätt väldigt reell. En analog livboj i ett digitalt konflikthav. Levande, blödande och handvävt äkta. På ett sätt som får en att önska att alla skilsmässor skulle ha en lika fantastisk slutknorr.

Bästa spår: ”Dead end”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Muse

The 2nd law

Helium 3/Warner

ROCK/ELECTRONICA Anslaget ”Supremacy” blandar ett Led Zeppelin-liknande huvudriff, Gustav Holsts ”Mars, krigsbringaren” och James Bond-temat huller om buller. I singelspåret ”Madness” kvider Matt Bellamy med Prince-emfas över ett 80-talsbeat. ”Panic station” tar fjädringen från Queens ”Another one bites the dust”, låter den framföras av INXS och slänger in en passning till Michael Jacksons ”Thriller” i refrängen och … vänta nu.

Sett till ren infallsrikedom är trions sjätte album så brokigt som det möjligtvis kan tänkas bli. Ovan nämnda referenskarusell är hämtad enbart från albumets öppningstrio, en snurrig tombolamanövrering som sedan fortsätter från start till mål. Via retweetad U2-grund med Pet Shop Boys-garnityr i ”Follow me” till fullskalig dupstep i ”The 2nd law: Unsustainable” och Foo Fighters-rock i ”Liquid state”. Högt och lågt, hårt och mjukt – inget uppslag tycks förkastas och, ja, alla känslospjällen står vidöppna från start till mål.

Jag fullkomligt älskade den intellektuellt högpotenta blandningen av Rush och Depeche Mode som präglade ”Black holes and revelations”, lärde mig efter hand att uppskatta Stravinskij/Gershwin-dekorationerna på ”The resistance”. Där fanns innerliga melodier mitt i all bombasm och extra allt-strävan. Slagkraftiga låtar som tjänade på excesserna, utan att låta dessa vara dess huvudsyfte.

Där är ”The 2nd law” svårare att ta till sig. För samtidigt som jag verkligen vill sugas upp i den här übersnyggt producerade elegansen är det mer komplicerat att bli engagerad mer än högst sporadiskt.

Hörde jag ett glockenspiel i bakgrunden? En röstsampling som informerar lyssnaren om att ekonomin är illa ute?

I Muses värld är verkligen allt möjligt.

Bästa spår: ”Big freeze”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Återblicken: Vision Of Disorder gör sitt egna avtryck på metalvärlden med ”Imprint”

Även inom en definitionsmässigt förbannad genre var kvintettens andra album ett särdeles vredgad filur.

En skiva så ilsken att det tog hela 14 år att ge den en rättvis uppföljare.

VAR? Long Island, New York.

NÄR? 14 juli 1998.

VARFÖR? Det var något speciellt med den metalcore som gjordes under det förra millenniets sista år. Fjärran från dagens ängsliga omstuvning av At The Gates-riff och tonsatta vänlighetsfraser var det en ful best. Som dreglade, bajsade på finmattan och åt upp dina favoritskor.

Det var ett sammanhang som passade Vision Of Disorder ypperligt och som föll extra väl ut på ”Imprint”. Riffen är stoltare än på den självbetitlade debuten, gallan i Tim Williams strupe än mer frätande och, hey, till och med Phil Anselmo godkänner i och med inhoppet i ”By the river”. En stursk stund, av en grupp som borde vara allmänt referensgods i dag.

Men när det sedermera blev dags för uppföljare, släppt 2001 under titeln ”From bliss to devastation”, gick det mesta fel.

Southern rock? Nu metal?

Fansen gjorde tummen ner – och gruppen fick se sig tvingad att gå i träda. En omfattande studiopaus som har sträckt sig fram till avtäckandet av färska – och högst utmärkta – ”The cursed remain cursed”.

Här kan du lyssna på ”Imprint” på Spotify.

Evocation

Illusions of grandeur

Century Media/EMI

DEATH METAL Ett album likt boråsarnas fjärde fullängdsgiv (vårens demorekapitulation ”Evoked from demonic depths – The early years” oräknad) aktualiserar ett ständigt dilemma för en skivrecensent:

Vid exakt vilken tidpunkt börjar bristen på ett eget sound äta upp eventuella kvaliteter? När övergår rena hyllningsinslag i simpelt plankande? Och när ska man avbryta surmagat dissekerande av detaljer och i stället hänge sig åt en helhet som i sammanhanget ändå går att definiera som ”bra”?

För mycket på ”Illusions of grandeur” går att sortera in i två kategorier: det At The Gates-rappa och det Amon Amarth-sturska. Så betydelsefulla tycks förebilderna vara att det är hart när omöjligt att ta sig an det nu presenterade materialet utan att referera till dem (något som inte blir enklare av att de sistnämndes frontman Johan Hegg gästar avrundande ”Into submission”).

Och på ett sätt är det obegripligt att en ensemble, vars historia går att spåra ända tillbaka till den första vågens svenska dödsmetall, inte i större utsträckning vågar förlita sig på sin egen kompetens och erfarenhet. Samtidigt som det krävs en total genrefiende att inte gå loss på de rappa tvåtaktsrusningarna i exempelvis titelspåret och ”Metus odium” – speciellt inte när de samsas med variationsgivande inslag som snarare premierar tyngd före hastighet.

På så sätt är det avyttrade själva sinnebilden av svårbedömt. Hade jag haft något som ens kan liknas vid hår hade jag slitit det i ren frustration över min egen velighet.

Äh, varför göra det svårt? Jag gillar ju det här. Nämnda invändningar till trots.

Bästa spår: ”Into submission”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Green Day

¡Uno!

Reprise/Warner

POPPUNK/ROCK Man kan med rätta kalla det megalomani, alternativt en kreativ utlösning för stor att begränsas av en strikt albumform.

Oavsett preferens och inställning är det flertalet band som har försökt sig på syskonskivor med ett väldigt blandat resultat. Exempelvis System Of A Downs ”Mezmerize”/”Hypnotize” och Guns N’ Roses ”Use your illusion”-dubbel hör till de mer lyckade, medan inte ens Metallica mäktade med utmaningen på ”Load” och ”Reload”.

Sådana petitesser tycks tydligen inte oroa de forna punkspolingarna från Berkeley, som fram till januari nästa år ämnar skjuta ut inte mindre än tre fullängdare.

Uno, dos … loco!

Lika tokigt är i sammanhanget emellertid att satsningen, i alla fall på installation nummer ett, tycks fungera riktigt bra. Med några undantag, vill säga. Ansatsen att göra discofunk i rakt nedstigande Arctic Monkeys-led i ”Kill the DJ” är aptrist medan den ogenerade riffkopian på The Hives ”Main offender” (här kallad ”Troublemaker”) torde kunna få upphovsrättsadvokater att fila på en väldigt motiverad stämningsansökan.

Men det är mest sådant som acceptabelt får passera i periferin. Som får bubbla till insprängt mellan polerat powerpopguld som tycks placera trions refrängideologiska rötter i Ramones, Buzzcocks och The Who på piedestal. Det är ljudet av genombrottsalbumet ”Dookie”, filtrerat genom ytterligare 18 års livserfarenhet och slipande på färdigheter.

Som album betraktat förvisso inte helgjutet, som anslag för en hel skivtriptyk ganska svårbedömt, men ändå potent nog att spruta melodipåsen full.

Och det är ju knappast helt tokigt.

Bästa spår: ”Rusty James”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Steve Harris

British lion

EMI

HÅRDROCK Ett konsumentråd: väcks nyfikenhet enbart på grund av 56-åringens oavlåtliga roll som kreativ motor i Iron Maiden finns risk för besvikelse. Liksom i fallet med sidosysslande kollegorna Adrian Smith och Bruce Dickinson befinner nämligen ”British lion” sig mestadels i en annan galax än huvudsysslan. Inget fel i det – speciellt inte då det stundtals plockas influenser från såväl UFO som Thin Lizzy och Deep Purple. Mer bristande är då avsaknaden på enighet och riktning. Det bjuds en smula lightprog (”The chosen ones”), segt funklunk (”Karma killer”) och FM-rock (”Eyes of the young”) – men infallsrikedomen ursäktar knappast avsaknaden på riktig elegans i polityren.

Bästa spår: ”Us against the world”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Tänk så snabbt tio år kan gå. Vi pratar om i runda slängar 3 650 dagar som springer förbi likt en försenad pendlare, en hastig blinkning i mänsklighetens historia, ett kort andetag i det stora sammanhanget.

Så lång tid har i alla fall förflutit sedan Connecticuts hårdaste släppte sin andra fullängdare, även känd som ”Perseverance”. Ett jublieum värt att fira i sig (vilket gruppen gör just nu under sin pågående turné i USA), men också en händelse som bör uppmärksammas med tanke på att det är en av blott fyra skivor som jag under ett decennium som avlönad tyckare har gett full pott i Aftonbladet.

Fem jävla plus. Rent grafiskt ser det ut så här: :+++++:.

Ett betyg som därefter bara har utdelats till The Haunted (”One kill wonder”, 2003), System Of A Down (”Mezmerize”, 2005) samt Khoma (”The second wave”, 2006). Hedersbetygelser och entusiastiska hyllningar som jag, med bara ett undantag, står för även så här flera år i efterhand.

Ska jag vara självkritisk angående just Hatebreed är anmälningen ni kan läsa ovan, publicerad i den då högst aktiva Puls-bilagan, fredagen den 18 oktober ingen njutbar läsning i dag. Det märks att jag rent stilistiskt försöker finna mig i Aftonbladet-formen men utan att vara riktigt bekväm i den. Famlar efter en ”röst” som det tar mycket tid och övning att kunna kalla sin egen. Självspäkningsbetyg: :++:.

Anledningen till detta inlägg och orerande är emellertid inte att kokettera över min tidigare oduglighet eller nuvarande förträfflighet – utan i stället det faktum att ovan nämnda moshfantomer hälsar att de har slutfört inspelningarna av sitt nya album, det första sedan 2009 års självbetitlade utgåva.

Det var då sannerligen på tiden, kan tyckas. Ett besked som funkar bättre än en intravenös laddning dunderkoffein denna gråregniga fredag – speciellt då frontmannen Jamey Jasta avslöjar att det kommande materialet är väldigt präglat av exempelvis Cro-Mags, Killing Time, Obituary, Slayer, Bolt Thrower och Entombed.

Skivan, som är producerad av bandet tillsammans med Josh Wilbur och Chris ”Zeuss” Harris, släpps troligtvis tidigt nästa år – samtidigt som kvintetten ämnar headlina Persistence-turnén i Europa tillsammans med bland andra Agnosic Front.

Sverigebesök på gång? Det förutsätter jag presenteras inom kort.

Bullet

Full pull

Nuclear Blast/ADA/Warner

HÅRDROCK Två ofta dryftade ”sanningar”:

Att kronobergarna tillför få egna idéer som förebilderna inte redan har ältat in absurdum (halvriktigt) och att dess största tillgång är den bohemiska charmen (småkorrekt).

Även om dessa åsikter framstår aningen förminskande ligger det ändå något i dem. Fjärdealbumet handlar nämligen likt tidigare om en sorglös salut referenshårdrock for those about to knäcka tredje fredagsölen. Om fullt tryck på samtliga pedaler. Om Accept-skrik och AC/DC-driv.

På så sätt är ”Full pull” också en varm och sjuttiotalistisk uppföljare till sin mer polerade föregångare. Föga nytt tas till bordet, men energin och envisheten övertygar. Och det är sant.

Bästa spår: ”Warriors”.

(Lyssna på skivan på Spotify)

Danko Jones

Rock and roll is black and blue

Bad Taste/Border

ROCK När det börjar bli dags för avrundning sliter huvudpersonen i frustration sönder en prästkrage, brister ut i en antigospel och anklagar herren sin skapare för all smärta:

”Cause when you’re broken hearted, you know where evil started”, lyder det i ”I believed in God”, en oväntat sargad stund på ett album där mycket annars handlar om ståliga spiror (”Legs”) och det saltaste kexet på krogen (”Get up”).

Det föreligger således ingen risk för att den vandrande Y-kromosomen från Toronto har blivit religiös så här sex fullängdare in i karriären – och inte heller att gruppen som bär hans namn avviker från sitt väl invanda uttryck. ”Rock and roll is black and blue” svänger så att säga mestadels på med hårdrockssoulig pregnans, dekorerad av enstaka punkruffighet och sporadisk arenasötma, likt i Foo Fighters-besläktade ”Always away”.

Rakt igenom är skivan således väldigt mycket Danko Jonessom vi känner dem. Okonstlad musik av anspråkslösa människor med uppriktiga intentioner, skrevplutande rock ’n’ roll som sällan toppar men som också endast undantagsvis bottenstöter.

Och därmed är det också väldigt svåra att inte tycka om det presenterade.

Bästa spår: ”Get up”.

(Lyssna på skivan på Spotify)

NOFX

Self entitled

Fat Wreck Chords/Border

SOFTCORE/PUNK Den verkar infinna sig med oregelbunden regelbundenhet, men det viktiga är ändå att den fortfarande tycks slå till mellan varven:

Den där önskvärda inspirationen som sätter in när de San Francisco-baserade punkveteranerna verkligen anstränger sig för att trycka ur sig en skiva med angeläget material.

Vilket gör att ”Self entitled” – nio år, två fullängdare och en drös singlar efter den senaste formtoppen ”The war on errorism” – kommer som en välkommen surpris. Ta mig tusan, det känns ju helt plötsligt som att kvartetten ids bry sig igen. Orkar lägga större vikt vid låtarnas själva utförande än vid dess knasagiterande budskap och titlar. Vässar refrängerna till blixtrande skärpa och balanserar säkert formulerat trams som ”72 virgins” – vars bärande tes går att finna i textraden ”When everyone is getting blowjobs, that’s when we’ll finally have world peace” – och den sargade skilsmässosagan ”I’ve got one ’Jealous again’, again”.

Bäst faller denna balansgång mellan gyckel och uppriktighet ut i ”She didn’t lose her baby”, ”I, Fatty” och ”Down with The Strip”, alla tre präglade av en melodimässig eftertänksamhet som minner om exempelvis ”Lori Meyers” (”Punk in drublic”, 1994) och ”Drop the world” (”Heavy petting zoo”, 1995).

Vi kan med andra ord inte kalla ”Self entitled” för egentlig mognad per definition. Bara en oregelbunden regelbundenhet som är lika glädjande överraskande när den än må infinna sig.

Bästa spår: ”She didn’t lose her baby”.

http://www.youtube.com/watch?v=QtoYQySMcZ8

Ni med hästminne och smak för hederligt svenskt svartsmisk kan säkert erinra er en högst välvillig anmälan av Stockholm/östgötagängets senaste fullängdare ”Serpent sermon” runt release i maj i år.

Det här gick att läsa då, i en högst rättvis :++++:-recension:

”Det är liksom ingen strösyssla att ta del av den östgötska pansartruppens tolfte höghastighetsprestation. Det är ett album som pressar sig upp i ansiktet. Som framtvingar uppmärksamhet och som naglar fast lyssnaren i golvet med sin kontrastprydda kraft. Melodierna kan bitvis upplevas en smula sympatiska, men sveps ständigt i ett liksminkat ljudmörker som får ens den mest envisa majsol att söka skydd bakom närmsta molnbank.

Det må storma och dåna, men känn ändå lugnet. Så här koncentrerat har Marduk inte låtit sedan ’Plague angel’.”

Stora ord, kan tyckas. Men samtidigt ack så motiverade.

Därför känns det extra glädjande att kunna meddela att gruppen ämnar spränga in inte mindre än tre Sverigedatum på sin just nu pågående Europaturné. Nämligen följande:

• 8/11, Malmö (KB)

• 10/11, Göteborg (Brew House)

• 11/11, Stockholm (Klubben)

Dessvärre blir det under dessa spelningar inte samma fetingpaket som i övriga Europa, där gruppen nöter vägar med exempelvis Immolation och Sinate (kolla gärna in de sistnämndas egensläppta deatthrashsnyting ”To the death”). Support på hemmaplan kommer i stället från Jerusalembördiga Melechesh.

Katatonia

Dead end kings

Peaceville/Playground

METAL Nionde albumet erbjuder, som alltid, tonkombinationer som bäst beskriver ett sinnestillstånd. Det är liksom svårt att ta sig an ny musik från Stockholmsgruppen och gira undan det melankoliska underlaget. Det är dominant, konsekvent och allt som oftast närvarande, likt ett sepiatonat svårmodsfilter som endast de sköraste melodistrofer tillåts passera igenom. Slölyssnaren får härmed se sig varskodd; ”Dead end kings” fordrar koncentration och minimal omvärldsdistraktion. Det är först i absolut mental stillhet som de snillrika proginfallen framträder i sin fulla prakt och harmonierna spirar vårlikt i novemberdunklet. Hörlurar är ett måste.

Bästa spår: ”Ambitions”.

ÅTERBLICKEN: Metallica sätter griller i huvudet på Sveriges hårdrocksskribenter

Ett rum proppat med kreti och pleti inom svensk metalmedia.

Ett dundrande ljudsystem – och ett ännu osläppt album från genrens giganter.

Det var bevisligen nog för att en kvalitetskollskollaps som än i dag förföljer många av oss närvarande.

VAR? Universals kontor i Stockholm.

NÄR? Den 28 april 2003.

VARFÖR? För att begripa den hausse som Metallicas ”St. Anger” initialt åtnöjt, jag är högst medskyldig, måste man sätta utgåvan i sitt sammanhang.

Det handlade ändå om en grupp som efter dundersuccén med sin svarta skiva tolv år tidigare mest fyllt schemat med den ena obegripligheten efter den andra. En svag dubbelladdning via ”Load” och ”ReLoad”. En omfattande coverskiva vid namn ”Garage inc.” – men också ett infekterat nedladdningsbråk och en James Hetfield som tvingats skriva in sig på torken.

Det är måhända just därför gruppens åttonde riktiga studiomacka till en början mottogs likt tonsatt guld.

Själv gjorde jag nästan i byxan av pur upphetsning över att combon spelade hårt igen. Krystade mig högröd i formuleringarna, refererade till Tool, Discharge, Slayer och Meshuggah, men glömde någonstans bort det mest relevanta:

Att ”St. Anger” som album betraktat är rätt drumligt.

Så kan det gå när ivern vinner över eftertanken.