Arkiv för kategori Doom metal

- Sida 2 av 8

Veckans tyckande låter faktiskt mycket mer än vad det ser ut

av Mattias Kling

Ibland blir det inte så mycket recenserat i tidningen. Skälen må variera – skralt releaseschema eller tuff konkurrens – resultatet blir alltid detsamma. En illusion av overksamhet eller frånvaro på annat sätt.

Just den här fredagen är väl en kombination av ovan nämnda faktorer bidragande. Nästa vecka är ju inte den mest stjärnsprakande när det gäller hårdrocksreleaser, och även om marknaden berikas med släpp från bland andra Massacre (kolla gärna upp ”Back from beyond” som jag tidigare har berört i detta forum), Dynazty och Gamma Ray bedömdes ingen av dessa kunna konkurrera med Louise Hoffsten, Shakira och Anders Wendin, som recenseras av mina kompetenta kollegor i Nöjesbladet i dag.

I stället har jag fått nöja mig med en bottenposition. Och ett litet hörn i toppen.

Det är nämligen där i tidningen (en sån där prasslande sak som farbröder och tanter gillar att bläddra i) ni hittar veckans insatser från yours truly. Inte så mycket att hänga i påskriset, kan tyckas, men nog med tips så det räcker och blir över. Så nu gäller det att hålla i hatten. För även om två av mina val på Veckans spellista inte finns på Youtube (kolla in Drömrikets ”Arendal” här och Akanis ”Who’s to blame?” här) så blir det ändå en nätt kollektion på åtta spår från Triptykon till Xibalba. Och som dessutom bjuder på premiär av nya stycken från Thundermother, superprojektet Killer Be Killed samt hela nya Ringworm-albumet ”Hammer of the witch”.

Och jo, visst blir det ett tweet också.

Mycket nöje.

VECKANS SPELLISTA

VECKANS TWEET
Tweet 21/3

Du lär inte bli helt nedslagen av Downs alldeles färska låtsläpp

av Mattias Kling
Pepper verkar extra peppad över att släppa nytt material till publiken.
Pepper verkar extra peppad över att släppa nytt material till publiken.

Det gäller ju att skynda långsamt mellan varven. Inte direkt slita ut sig, utan presentera sig när andan faller på.

Ett behagligt förfarande, så klart. Och en strategi som tycks passa NOLA-kungarna likt en konsultförordad handlingsplan.

Därför – i runda slängar ett och ett halvt år efter första installationen i en aviserad ep-kvartett är det dags för del två. Fullkomligt logiskt döpta ”Down IV – Part II” är tänkt att nå allmän konsumtion i mitten av maj via Roadrunner och avviker inte så mycket från gruppens redan uppslagna linje. Det färska materialet – som har spelats in i frontmannen Phil Anselmos hemstudio Nosferatu’s Lair tillsammans med Michael Thompson – är rumlande riffigt med ett groove som känns igen. Lyssna bara på försmaken ”We knew him well” här nedan, och pricka in den 13 maj i almanackan.

Med samma utgivningstakt lär vi ju få vänta till årsskiftet 2015/2016 på tredjeskivan.

Triptykons nya låtar visar varför Celtic Frost inte behöver återförenas

av Mattias Kling
Titta så glada de kan vara över att inom kort presentera en ny skiva för publiken.
Titta så glada de kan vara över att inom kort presentera en ny skiva för publiken.

I den eviga kampen att säkra en dräglig levnadsstandard i en inte helt inkomstbringande musikbusiness kan det vara uppfriskande med människor som följer sitt hjärta. Artister som sätter integritet före enkla inkomster och som står upp för det de tror på, oavsett om det kastas lukrativa erbjudanden dess väg.

En sådan är Tom Gabriel Fischer, den schweiziske metalvisionären som på ett väldigt egensinnigt sätt har lyckats revolutionera den hårda musiken – hela två gånger. För även om hans tonårsprojekt Hellhammer agerade slagpåse och sågades jäms med fotknölarna under det tidiga 1980-talet går det att spåra grunderna till det vi känner som black metal till dess oborstade och kompromisslösa helvetesmuller som presenterades via exempelvis ”Satanic rites”-demon och ep:n ”Apocalyptic raids”. Och lika mycket tänjde och drog han i det fysiskt och kreativt möjliga med uppföljargruppen Celtic Frosts innovativa utgåvor ”To mega therion” och ”Into the pandemonium” ungefär samtidigt som stora delar av världen nynnade på ”The final countdown”.

Att allt gick käpprätt åt Gehenna när gruppen fick för sig att spela glamrock runt ”Cold lake” (1988) får därför vara förlåtet. Utan Zürichauteurens insatser för den tuffa musiken skulle metalvärlden se väldigt annorlunda ut och vid tvivel om det påståendets korrekthet – fråga bara Behemoth. Eller Paradise Lost. Eller Watain. Eller något annat av de tusentals band som de senaste decennierna har funnit intellektuell stimulans och inspiration i Fischers banbrytande visioner.

Det blev ju en comeback av det hela. En kärv ”Monotheist” (2006) som malde och stökade och som såg ut att bli början på en ny vår för Celtic Frost, en comeback som kom av sig då medlemmarna lackade ur på varandra och sedermera la ner verksamheten två år senare. Ett avvecklingsbeslut som inte alla har kunnat acceptera, till exempel arrangörerna bakom den haussade Wacken-festivalen.

I en intervju med The Quietus avslöjade Fischer nyligen att han och basisten Martin Ain fått erbjudandet att återbilda gruppen – till den nätta timlönen av 100 000 euro (i runda slängar 930 000 svenska kronor). En räkmacka för många, men ett erbjudande som förkastades med följande motivering:

– Jag investerade en herrans massa tid, kreativitet och pengar i att återlansera Celtic Frost, och det gick åt skogen. Jag ångrar inte att jag gjorde det, men jag är inte sugen på ännu en personlig besvikelse och en ny kraschlandning. Jag vill inte skjuta mig i ansiktet en gång till. Jag hade verkligen velat fortsätta, men det var omöjligt.

Med andra ord – den som önskar sig ett återförenat Celtic Frost kan glömma det. Ett trist besked, måhända, men nog finns det tröst mitt i all besvikelse.

Exempelvis via det faktum att Fischer, även kallad Warrior när andan faller på, fortsätter sin musikaliska gärning via projektet Triptykon. I mångt och mycket en förlängning av ”Monotheist”-visionerna, bara framförd av till viss del andra människor och på ett marginellt annorlunda vis.

För fyra år sedan släppte kvartetten – förutom Fischer bestående av basisten Vanja Slajh, trummisen Norman Lonhard och Frosts livegitarrist V Santura – den hyllade debutskivan ”Eparistera daimones” och ep:n ”Shatter”, om lite mindre om en månad är det dags för album nummer två. Från ”Melana chasmata”, som  liksom föregångarna släpps via Century Media, går det nu att reta aptiten med låtarna ”Breathing” och ”Boleskin house”. Två ytterlighetsstycken som ramar in soundet, från rasande knockoutmetal till introvert doomsniglande.

Återuppväcka Celtic Frost? Nej, det känns faktiskt ganska onödigt.

No tolerance for intolerance (Årets tuffaste låtar 2013)

av Mattias Kling
tumblr_mvdqklJDQr1qi14h9o1_1280

Egentligen var planen att använda detta utrymme till något helt annat. Till att ytterligare hissa fyra svenska grupper som på olika sätt har använt sina senaste fullängdare till att pressa sig utanför sina angivna genreramar. En brokig kvartett från väldigt disparata hörn av musikscenen som vågade måla utanför ramarna, med strålande resultat.

Men de tänkta hyllningarna av Cult Of Luna, Ghost, Watain och In Solitude får faktiskt stå åt sidan just i dessa sammanhang. Vad jag tycker om ”Vertikal”, ”Infestissumam”, ”The wild hunt” och ”Sister” torde inte ha undgått någon vid det här laget, och andra än jag kommer säkert att påminna om dess förträfflighet även efter tjugondag Knut.

För när jag ser tillbaka på förra året är det snarare en annan känsla som dröjer sig kvar. En istapp i hjärtat. En gnagande oro i magen.

Jag kan omöjligt stå likgiltig inför att vi har ett rasistiskt riksdagsparti som efter valet i september mycket väl kan vara landets tredje största. Kan inte tiga när nazister attackerar fredliga människor i Kärrtorp, demonstrerar på Östermalm eller sprejar hakkors på moskéer eller andra samlingslokaler som sticker i dess intoleranta ögon.

Därför önskar jag att ett nyckelspår från Dobermann Cults tredje skiva ”Lions share of the dog years”, släppt under den gångna hösten, ska tonsätta 2014. Ett år då den skrämmande hattrenden förhoppningsvis vänder. Vi är så många som vill det. En förkrossande majoritet som ger de mörka krafterna fingret och vill ha ett Sverige där alla får plats.

Tillsammans är vi starkare än all den ondska som sprids via järnrörssajter och knogjärn. Glöm aldrig det, bröder och systrar.

Med detta sagt är det måhända dags att dyka huvudstupa rakt in i de musikaliska prestationer som är värda att uppmärksamma förra året. En gigantisk låtkavalkad som tar oss från The Acacia Strain till Rob Zombie på över 43 tumultartade timmar, via fler än 580 låtar på Spotify (väsentligt färre på Wimp).

Här finns något för alla. Vare sig det handlar om Amaranthes workoutmetal eller Moss sävliga doom ger samlingen en tämligen rättvis bild av hur 2013 lät när inga direkta begränsningar får diktera villkoren. Därför lär inte allt falla alla i smaken, men det finns samtidigt något för alla att upptäcka. Måhända den där guldklimpen som gick en förbi då uppmärksamheten riktades åt annat håll, en ny favoritgrupp som en inte ens visste existerade. Märk väl – allt av värde finns inte på dessa lagliga streamingtjänster, varför superspår från exempelvis Clutch och Subrosa tvingas utgå.

Mycket nöje. Nu kör vi full gas in i 2014.

Fotnot: Här går det att syna kollektionen på Spotify och för att ta del av den fullständiga kollektionen på Wimp är det bara att styra pekaren hitåt.

Så lät november 2013: Listor på Spotify och Wimp

av Mattias Kling
homer-sleeping-funny-nike

En sak är säker: Mycket blir sällan som en har tänkt sig.

Förra veckan var en sådan. Till synes minutiöst planerad på förhand för att kunna jämka ihop såväl redaktionsjobb som två resor i den (o)heliga rockjournalistikens tjänst. Allt kändes ganska så krattat och förberett, en nödvändighet då avvikelser från ett utarbetat schema kan innebära katastrof när svängrummet är minimalt.

Recensionen av Ghosts Lundagig gick att ta del av i tisdagstidningen. I läsbar form hittar du den här.
Recensionen av Ghosts Lundagig gick att ta del av i tisdagstidningen. I läsbar form hittar du den här.

Nåväl. Så här på andra sidan går det ju att konstatera att mycket på ytan tycks ha avlöpt enligt plan. Det blev ju en recension av Ghosts utmärkta Sverigepremiär i Lund för en vecka sen, In Flames fick stå ut med att ha mig som ickekreativt besök i Hansastudion i Berlin i två dagar i helgen. Allt detta gick mer eller mindre som det skulle. Uppdragen inleddes och utfördes på avsedd tid, vilket innebär att ni i Nöjesbladet på fredag får läsa ett ganska omfattande reportage om Göteborgsmetal i Tyskland. Grüß gott an der schönen, grauen Spree.

Emellertid har detta flängande mellan Stockholm, Malmö och Berlin inneburit att detta forum har fått stå lite i bakgrunden. Så som det kan bli med sådant som vissa från chefshåll anser bara ska lösa sig av sig självt, utan att tid avsätts därtill. I praktiken funkar det naturligtvis inte lika automatiskt, oavsett forum anser jag att de ska fyllas med kvalitet – och om valet står mellan att dynga i väg några slentrianinlägg bara för att det förväntas ständiga uppdateringar och att se till att det blir något i alla fall hyfsat genomarbetat och läsvärt, då väljer i alla fall jag det senare. Och, med tanke på att det här är mitt projekt, ideellt bedrivet i en mediekoncern som omsätter obscena summor varje år, så anser jag mig ha rätt att göra precis hur fan jag vill.

Så som det såg ut då en liten teaser från Berlinbesöket publicerades i lördags. Läs mer här.
Så som det såg ut då en liten teaser från Berlinbesöket publicerades i lördags. Läs mer här.

Så var det med det. Nu har gubbfan gnölat klart för stunden. Ska pruttsnubben vara positiv för en gångs skull och ägna sig åt något relevant, i stället för att ägna sig åt att gnälla om ditten och datten som ingen ändå bryr sig om?

Ja, varför inte?

Medan jag hängde i Hansa Tonstudios så inföll det ju nämligen ett månadsskifte, årets sista icke desto mindre. Med andra ord är det nu – ett par dagar in på december – hög tid att knyta ihop påsen om 2013:s elfte månad och den musik som då gjordes tillgänglig på våra lagliga streamingtjänster.

Noterbart är emellertid hur bolagens releaselistor har tunnats ut de senaste veckorna. Från att ha pumpat ut den ena recensionsdugliga plattan efter den andra sedan omstarten efter semestern har det stående beskedet när vikarierande musikredaktör Håkan Steen har hört och undrat om jag haft något att skriva om inskränkt sig till ett föga exalterat ”njäe”.

Lika fullt, bara för att det erbjudna inte riktigt passar i Aftonbladets profil betyder det inte att världens samtliga rock/metal/punk/whatever-grupper har gått i kollektiv ide. Det släpps fortfarande hörvärda plattor som pockar på uppmärksamheten mellan fullt rimliga och helt orimliga (hej, Bad Religion!) julplattor.

Därför kan vi denna gång ta avstamp i Sahgs Norge och flagga för målgång i Primal Fears Tyskland. Och däremellan hälsa på i ett flertal orter i Sverige, flyga högt över Pestilences och Within Temptations Holland, åka på USA-semester tillsammans med exempelvis Deicide, NOFX och Steel Panther samt passa på att hälsa på Rush i Kanada. Bara för att nämna några geografiska platser som jag har ansett vara värda att uppmärksamma via färsk musik just den gångna månaden.

Om denna långresa – 70-talet låtar tar ju sin lilla tid – klickar man som Spotifyanhängare på denna länk. De som däremot hellre begagnar sig av Wimp får dock en tjusigt inbäddad spelare att frossa loss i här nedan. Ja, just denna tjänst har samma ägare som Aftonbladet via Schibsted och jag skulle ju inte tacka nej till en saftig bonus att sprätta loss nere i Barcelona samtidigt som ni andra mumsar skinka och dopp i grytan.

Kämpa. Snart är det över för i år.

Snälla, Sabbath – plocka fram Fusk-Ozzy i Sverige

av Mattias Kling
Mörkrets furste har det inte så lätt nu för tiden. Tyvärr. Foto: Pontus Orre
Mörkrets furste har det inte så lätt nu för tiden. Tyvärr. Foto: Pontus Orre

Vi vet ju alla vad som gäller. Vad som är skillnaden mellan flopp och succé på Friends arena i morgon kväll. Det där avgörande, som sitter mellan bålen och huvudet på en ganska så känd frontman.

För låt oss inte hymla alltför mycket nu. Även om arenaljudet i det där schabraket ute i Solna kan fälla krokben för vilket band som helst – minns bara debaclet när Iron Maiden spelade där i somras – sitter själva avgörandet i Ozzy Osbournes hals om lite mer än ett dygn.

Vi vet ju alla att det kan gå riktigt illa. 64-åringens strupe är minst lika märk av ägarens hårda leverne som hans kropp i övrigt, vilket emellanåt kan få horribla konsekvenser, likt på Hultsfredsfestivalen 2007. Men likt en basindustri har han på senare år sökt stöd i den moderna tekniken – och emellanåt faktiskt låtit bättre än på mycket länge. De vänliga kallar denna stödsång för ett hjälpmedel, de aningen mer illvilligt inställda poängterar att det stundtals är farligt nära playback. Och några sådana fasoner kan man ju inte acceptera från en av världens mest beryktade hårdrockssångare.

Emellertid – jag hör till dem som, låt vara ganska så motvilligt, accepterar sakernas tillstånd. Jag tillåter mig svälja lite fusk så länge det låter ganska bra, hellre det än att man som åskådare tvingas skämmas å huvudpersonens vägnar. Jag tycker att iOzz 7.0 funkade tämligen hyggligt såväl på Sweden Rock 2011 som på Stadion förra året. Emellanåt blev det väldigt uppenbart vilket autencitetslurendrejeri som utspelade sig (speciellt då tonerna fortsatte med oförminiskad styrka även då han drog bort mikrofonen från munnen) och det är sådant som borde sätta griller i huvudet på mig och få mig att rasa över bluff och båg.

Likväl. Om Ozzy Osbourne nu ska stå på scen (det verkar ju som att han trots allt trivs väldigt bra just där) så är det ju bättre att han låter bra än kråkslirar sig igenom repertoaren. Och jo, hårdrocksvärlden skulle vara väldigt mycket tråkigare utan den gamle strulpellen som munterhetsgivande bidrag, varför jag får godkänna de premisser som möjliggör hans närvaro.

Kort sagt: Fusk-Ozzy är bättre än den autentiska verkligheten. Så är det bara.

Därför höll jag på att trilla ur semesterfåtöljen då det började spridas liveklipp tidigare i år från Black Sabbaths comebackkonserter i USA. Det var liksom bortom dåligt på något sätt, som om han ansåg att det här med tonarter som något man kan förhålla sig till med samma respektlöshet som man visar en jobbig granne. För bevis, spana in våldtäkten på ”Snowblind” från Tampa i augusti:

Dessvärre verkar denna pissleverans inte ha varit en dålig kväll på kneget, utan snarare något konstant, vilket bevisades få fler och fler bootlegklipp dök upp på nätet.

Vilket för oss fram till nutid. När detta skrivs är det ungefär 28 timmar tills Black Sabbath står på scen och gruppen har hunnit giga sig igenom såväl Syd- som Centralamerika samt göra ytterligare en rad gig i USA. Och inte så mycket tycks ha blivit bättre. Inspektera själva klippet från Mexico City den 26 oktober här nere. Det är mindre än en månad sedan. Och det låter ju … eh … rätt så illa. Om vi ska uttrycka det diplomatiskt.

Okej, så här vill jag inte ha det. Och troligtvis inte heller någon annan som ämnar besöka Friends Arena i morgon kväll.

Därför finns det bara en rimlig utväg om giget inte ska bli en av årets stora arenakalkoner: Fixa fram stödsången. Skicka upp Fusk-Ozzy på scen. Allt annat kan sluta i katastrof.

Listor på Spotify och Wimp: Så här lät oktober 2013

av Mattias Kling
5143b89d65_iRalph-----Funny-music

Okej, vad hände där? Jo, det var hösten som hände. Ganska så brutalt fast knappast oväntat.

Det blir ju så här varje år. Tyngre. Mörkare. Mer ansträngande att behålla någon slags entusiasm över att existera. Nordbons ständiga ok att bära i sisådär fem månader, en tyngd som får axlarna att värka och som bäddar in huvudet i glämig dysterhet.

Någon påpekade det i veckan: Svensken gillar inte att prata om väder, den älskar att gnälla över dåligt väder. En observation som kan tyckas korrekt, men som också kan tänkas ha sin förklaring i att vi har så mycket av den senare varan. Att den där sinnebilden av en mysig höst (krispig kyla och försiktigt solljus som strilar mellan orange lövverk) egentligen mest är en illusion, då det mesta egentligen bara är grått, dystert och förbannat deprimerande.

Så här på 40:e levnadsåret torde en väl vara van vid detta. Kyss Karlsson, säger jag. Oktober är hat, november en provokation. Och sen blir det ju bara värre fram tills det lättar någon gång i mitten av april. Ständigt samma visa, år efter år, decennium efter decennium. En cykliskhet som nöter ner och blir tyngre med tiden.

Detta till trots – musiken finns ju där. Den där ständiga strömmen av intryck som skänker tröst och inspirerar, även då mycket annat känns mörkt. Vilket känns som en tanke att just oktober är en av årets releasetätaste månad. Vilket har gett oss arma själar nya fullängdare från såväl Korn som Soulfly, Motörhead och Pearl Jam. Likväl som livedokument från exempelvis Testament, Europe och Def Leppard och de där andra grupperna som du kanske inte riktigt har upptäckt att du gillar än.

Fler än 80 väldigt spretiga stycken har det blivit under månaden. Vilket presenteras någorlunda kronologiskt här för Spotifyanvändare och här för den Wimpvänlige.

Mycket nöje.

Hälsa på månadslistorna på Spotify och Wimp

av Mattias Kling
funny-pictures-amish-mosh-pit

Jodå. Det blev ju visst höst även i år. Gulnande löv, mörka kvällar och en tillvaro som mest förbereder sig på den danska skalle vi brukar kalla vinter.

Sådan är naturens gång. Ett samband mellan jordaxellutning, vår geografiska position på jorden och i sig ett skäl till att vi nordbor inte direkt är kända för vårt fryntliga humör och avslappnade inställning till livet och årstidernas ickesolidariska fördelning av behaglighet.

En tröst i mörkret: Musiken. Alltid denna musik. Den där livbojen man väljer att krampaktigt greppa samtidigt som vinterjackan åker fram ur källarförådet. En tröst när dopaminet sinar. En kudde att vila ett utmattat huvud mot.

Därför är det ju extra trösterikt att musikbranschen just den gångna månanden har laddat releasebössan med extra högtsmällande ammunition. Som inleddes när shorts fortfarande kändes som ett fullkomligt rimligt klädval med Nine Inch Nails första studioalbum sedan 2008 års ”The slip” och som nådde sin konklusion i och med att jag nyss petade in ett färskt spår från Joey Jordisons senaste projekt Scar The Martyr. Och däremellan – comebackmangel signerat Carcass, solodebut från Backyard Babies-Dregen samt en ny singel från Within Temptation. Exempelvis. För att nämna några få. Bland annat.

Som vanligt är presentationen i någorlunda kronologisk ordning. Baserad på släppdatum och alltså ingen kvalitetsmässig gradering på något sätt. Allt för att göra färden så överraskande och intressant som möjligt.

Spotifylyssnare granskar denna samling här, Wimpanvändare pekar i stället hitåt. Och passar på att samtidigt njuta lite av oktobersolen. Man vet ju aldrig när det är för sent, liksom.

Veckans tyckande är inte riktigt som det brukar vara

av Mattias Kling
Jajamensan – det är fredag igen.
Jajamensan – det är fredag igen.

September burkar vara en av årets matigaste musikmånader. Man kan se det som att proppen går ur efter sommartorkan, och att bolagen stångar sig blodiga mot varandra i kampen om skivköparna.

Så även i år. Varför jag inte har någon konventionell recension att bjuda på den här fredagen. Vilket inte heller är någon katastrof, då det just denna vecka är ganska så blekt gällande releaser inom mitt bevakningsområde. I stället blir det i Nöjesbladet anmälningar på färska alster med bland andra Avicii, Manic Street Preachers, Lars Winnerbäck, Elton John och Lisa Miskovsky. För att nämna några.

Emellertid – helt sysslolös har jag inte varit för denna skull. I stället ägnade jag tisdagkvällen åt att gallra och sålla bland aktuella låtar för att få ihop en nervdallrande upplaga av Veckans spellista, som vi kallar den där lilla tingesten som brukar återfinnas längst ner till vänster på musikblockets startsida.

Och en sån blev det ju. En brokig samling som spänner från Bombus till Carcass och från Rise Against till Fit For An Autopsy. Om några ska lyftas upp, vilket de kanske ska. Den som vill läsa några snömosiga rader om varje stycke plockar upp Nöjesbladet i dag, den som nöjer sig med att lyssna på skiten gör det i den här fiffiga spellistan:

Värt att notera angående just denna kollektion är dock att grupperna är rätt, men på vissa håll (Bombus och Fit For An Autopsy) är det andra låtar än de som publicerats i tidningen, då just de utvalda för stunden inte finns på Youtube. Vilket även gäller Gorguts, där det i stället blir en liveversion av ”Le touit du monde” i stället för en studiodito. Bara för att allt inte ska vara så förbannat enkelt här i världen.

Och med detta klargjort återstår väl bara en sak. Nämligen det här:

VECKANS TWEET

Tweet 13/9

Fotnot: Här kan du lyssna på ”Ashes Of Ares” på Spotify eller på Wimp.

Tillbaka efter sommarvilan: Låtlistorna på Spotify och Wimp

av Mattias Kling
GWB_metal

Det är inte så konstigt att en behöver växla ner mellan varven. Speciellt inte efter det där tokiga snurret som var hårdrockssommaren 2013.

Hur många konserter jag såg? Inte en susning. Men jag vet att jag mellan maj och augusti i alla fall synat grupper i såväl Tilburg som New York och ombord på Wacken-arrangerade Full Metal Cruise ute på Nordsjön. För att inte nämna Norje, Norrköping, Göteborg, Stockholm, Solna, Gävle och alla de andra orterna innanför Sveriges gränser.

Många gigs har det blivit. Många tecken har levererats, både till den stofiltingest vi brukar kalla papperstidning och till nätsida och blogg. Några texter blev nog bra. Andra inte fullt så lyckade som de kan bli. Som vanligt, med andra ord.

Nu är i alla fall hösten här. Vilket gör att det är hög tid att knyta ihop snöret runt det här med easy living och snöra på sig arbetskängorna igen.

Det har ni måhända märkt. Det har ju uppdaterats några gånger här de senaste veckorna, någon skön balans mellan irrelevant och informativt, får jag hoppas. En blogg där musiken tas på blodigt allvar, men där allt inte är så jävla gravallvarligt. Där lite lösare tyglar råder, men kärleken till det omskrivna är aldrig så stor.

Och med detta sagt, kalla det en programförklaring eller ett försök att kort beskriva min ambition och önskan, dyker vi in i hösten – genom att närmare syna några av de releaser som har släppts under juli och augusti.

Vilket så klart inte är fy skam. Speciellt inte då dessa bjuder på färsk musik med såväl de kommande turnékamraterna Five Finger Death Punch och Avenged Sevenfold. Samt All Pigs Must Die och Gorguts. Eller varför inte Watain och Deafheaven. Och Comin Correct och Pearl Jam. En hisnande blandning är det i alla fall, nära nog 70 låtar som blottlägger i stort sett varje subgenre som kan härledas till hårdrock, punk eller metal.

Klicka här för att lyssna om du använder Spotify och här om du använder Wimp. Eller prova att köra båda simultant och se hur det låter.

Ha en skön helg.

Sida 2 av 8
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Felix Blom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB