Säg Carcass – och du har mig fast. Det är en hälsningsfras som funkar lika bra som ”hallå” om du ska fånga mitt intresse och villigt få mig att lyssna vidare.

Det är å andra sidan inget konstigt. För trots att gruppen under tidsperioden 1988–1996 egentligen bara släppte fem fullängdare så såg den till att revolutionera death metal-scenen – både en och tre gånger.

Därför finns det så kallade förväntningar på det kommande studioalbumet ”Surgical steel”, det första sedan 17 år gamla ”Swan song”. Exakt hur utfallet blir låter vänta på sig; plattan beräknas inte släppas förrän sent under 2013 och i skrivande stund har Andy Sneap tagit över mixarrollen sedan den ursprunglige ljudfixaren Colin Richardson lämnat slutarbetet, enligt uppgift för att jobba med nästa Trivium-skiva.

Fram till det att sjätteskivan alltså ser dagens ljus har ensemblen – som i dag förutom grundarna Bill Steer och Jeff Walker består av Aborted/Trigger The Bloodshed-kände Dan Wilding och Pig Iron-gitarristen Ben Ash – beslutat sig för att testa liveformen.

Vilket den gjorde i går, på The Underworld i London.

Hur det såg ut och lät kan ni inspektera nedan. Bar för att ni, som jag, hajar till så fort någon brister ut i ett growlande ”Carcass”.

Dags för en liten samvetsfråga så här på torsdageftermiddagen:

Hur mycket hinner du egentligen med på 83 sekunder?

En tidsrymd som kan liknas vid en fjärt i ett dygnsuniversum. En snabb blinkning som knappt ens tillåter ett reguljärt toabesök eller en genomläsning av detta – ändå så kortfattade – blogginlägget.

Emellertid är ett precis lagom utlägg för att hinna lyssna på världens kortaste fullängdare (en definition som så klart används i ordets mest lösa betydelse). Vilket är en nätt liten sak som rimligt nog är döpt till ”The world’s shortest album”.

Plattans existens är dock ingen nyhet. Den skrev jag om redan i slutet av juni förra året (läs inlägget här) då konceptet lanserades för digital försäljning via Itunes. Det som nu är aktuellt för förmedlan till läsekretsen är i stället att utgåvan får en fysisk release för att fira årets upplaga av Record Store Day, som högtidlighålls den 20 april.

Det innebär att hugade skivsamlare likt undertecknad kan lägga vantarna på en Earachesläppt lakritspizza i femtumsformat. En vinyl som består av 13 episka stycken, men som är över snabbare än du hinner säga ”beebopalloobopawopshamboo”.

Så här ser låtuppställningen ut, med tidsangivelserna i sekundform:

1. Napalm Death ”You suffer” (1,9 sek)

2. Napalm Death ”Dead” (2,7 sek)

3. Napalm Death ”Your achievement” (4,2 sek)

4. Wormrot ”False grind sodomy” (2,5 sek)

5. Wormrot ”You suffer but why is it my problem” (4,0 sek)

6. Brutal Truth ”Collateral damage” (4,0 sek)

7. A.C. ”Howard Wulkan’s bald” (4,0 sek)

8. Lawnmower Deth ”Be scene not heard” (4,7 sek)

9. Painkiller ”Trailmarker” (6,0 sek)

10. Brutal Truth ”Blockhead” (7,3 sek)

11. Morbid Angel ”Bil Ur-Sag #2 Lava” (00:06)

12. A.C. ”Windchimes are gay” (9,5 sek)

13. Insect Warfare ”Street sweeper” (13,5 sek)

Som tidigare har påpekats firas Record Store Day lördagen den 20 april. För mer info om andra specialutgåvor samt vilka butiker som firar sig själva och sitt utbud – klicka här.

Okej, tilltaget är inte längre speciellt innovativt eller ens överraskande.

Sedan det blev kutym i hårdrockskretsar att återvända till mer eller mindre klassiska och banbrytande utgåvor och framföra dem i sin helhet har också kreti och pleti gjort detta. I parti och minut.

Vissa plattor är emellertid så pass fräcka och betydelsefulla att de håller för en komplett rekapitulation. En av dessa: Graves debutverk ”Into the grave”, ursprungligen förlöst 1991 under den första svenska dödsmetallexplosionen.

Och vet ni vad?

Snart blir detta verklighet ännu en gång.

Inom kort blir det nämligen offentligt att Gotlands främsta bidrag till musiken vid sidan av Susanne Alfvengren, Di Sma Undar Jårdi och Ainbusk Singers ämnar mönstra på Close-Up Båten, som avgår från Stockholm den 19 april. Det numera 08-baserade bandet gör därmed redan offentliggjorda Entombed, Skitarg, The Kristet Utseende, Scar Symmetry, F.K.Ü., Corroded och Brutal Truth (fatta peppen!) sällskap på vårens fräckaste metalbalja på Östersjön.

Det här blir blott andra gången som kvartetten framför detta verk i sin helhet på hemmaplan – lite beroende på exakt var båten befinner sig när Ola Lindgren och gossarna går på scen – efter ett exklusivt 20-årsgig på Kulturhuset i Stockholm i november 2011.

Här kan du köpa biljetter till kryssningen.

http://www.youtube.com/watch?v=uDR4WMBPRGg

Saxon

Sacrifice

UDR/EMI

METAL Förra året sammanfattades karriären i ”Heavy metal thunder”, en film vars titeltanke här omsätts i praktiken. På initiativ av frontmannen firar Yorkshireveteranerna 20 fullängdare genom att avslöja sin absolut sturskaste sida, med dunder och brak som signatur. På så sätt finns det ingen risk för spår av häst i den här ytterst fläskiga riffbiffen. Snarare är råvarorna så noggrant kvalitetskontrollerade att de flinka tonspurter Paul Quinn och Doug Scarrat sporrar varandra till känns likt ursprungsmärkta. Med detta grundrecept visar ”Sacrifice” upp en grupp som spänner musklerna på allvar, som utan att kantra tar sig an historien om Titanic i ”Made in Belfast” och som bjuder metodisk värdighetsmetal från start till mål. Även om den där riktigt exceptionella låten dessvärre saknas.

Bästa spår: ”Warriors of the road”.

SPELLISTAN

• Här kan du lyssna på bidragen i samlad form på Youtube. Förutom låten med Lock-Up, som i stället streamas här.

VECKANS TWEET

• Här kan du lyssna på ”Dirty dynamite” på Spotify och på Wimp.

Vi kan lugnt kalla det för en chockerande och tumultspäckad vecka i metalvärlden.

Inte nog med att alla dronehipsters fick ett elvatimmarsstycke i form av Sabazius ”The descent of man” (kolla in nedan om du tycker att livet är för roligt) att Twitteryra om – det har också varit dagar då världens bästa Slayer har fått se sig decimerat efter att Dave Lombardo sparkats ur Slayer (mer om detta här).

Det är så klart beklagliga nyheter – speciellt om parterna inte kan enas vid ett senare datum och trummisens tid i kylskåpet permanentas. Inte bara för att thrashikonerna därigenom mister en dunderbatterist, utan även för att gruppen under Lombardos tidigare uppehåll (1992–2001) också med undantag för ”God hates us all” släppte diskografins svagaste plattor.

Nåväl. Konstigare saker har skett än att två trätande parter kommer överens. Speciellt då det handlar om rent finansiella orsaker till ovänskapen. Och därmed är det nog för tidigt att räkna ut Slayer redan nu. Även om det onekligen ser rätt mörkt ut för stunden, med två vikarier i truppen och en skivbolagssituation som gör det osäkert när nästa skiva kan komma att släppas.

Men, nu är det ändå fredag. Läge att slappna av och ha det lite mysigt i februaritröttman.

Och just den här veckan blir det en trevlig blandning färskingvideor som snacks till helgbiran.

Eller, vad sägs om en uppställning bestående av exempelvis Hardcore Superstar, Katatonia, Terror, Year Of The Goat, Cruel Hand, Suffocation, My Dying Bride, Periphery och Ghost? Lika smaskigt som en lyxpåse habanerochips från Blair’s, om du frågar mig.

Och efter en så het uppställning känns det ju extra bra att svalka ner temperamentet lite med ett omfattande liveextra från amerikanska metalkryssningen Barge To Hell tillsammans med Napalm Death och Grave, ännu en stremad låt från Soilworks kommande :++++:-skiva ”The living infinite” samt – inte minst – den där ovan nämnda bautalåten av Sabazius.

En skön inbromsning efter en turbulent vecka, minst sagt.

VECKANS SKIVOR

Free Fall ”Power & volume” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Namnet till trots är den här gruppen ingen konceptensemble som grundar sig på en av Gröna Lunds mer populära åkattraktioner. I stället är det ännu ett blågult retrogäng – det börjar ju bli några sådana vid det här laget – som spelar analog rummelrock genom rörförstärkare.

Varför skulle du då bry dig om detta? Vi kan börja med lite stjärnstatistik: I gruppen hittar vi nämligen Mattias Bärjed från The Soundtracks Of Our Lives, Nymphet Noodles-kände Jan Martens samt trummisen Ludwig Dahlberg från The (International) Noise Conspiracy.

En dylik medlemskader ger såklart kreddpoäng även långt utanför hårdrockarkretsar, men anledningen till att just du faktiskt ska ta notis om debutskivan grundar sig inte på det. Utan snarare på att det på ”Power & volume” ryms härligt rumlande riffrock som levererar precis det som titeln lovar.

Det uppskattas bland annat av musikchefen Jocke Persson, som i fredagens Nöjesbladet fyrade av och skrev bland annat följande:

”I en överdigital musikvärld är just såna här primala rockband en befriande ventil när allt ska rattas fram i garderoben. Som en ohämmad grogg av tidiga AC/DC, Led Zeppelin och ett Lemmy-finger rakt i ansiktet är ”Power & volume” en skenande traktor. Mycket 70-tal förstås. Oerhört råa ljud. Gitarren låter som någon kastat upp en SM 57:a i replokalen och tryckt på rec. Basen är ett charmdiffust muller, trummorna stora nog att läggas ut på Hemnet. Det låter ofta lysande, framför allt Bjäreds rockmaniska gitarrspel. Då går det att förlåta att det blir lite odynamiskt ibland.”

Shai Hulud ”Reach beyond the sun” (Metal Blade/Border)

För många kanske Chad Gilbert är mest känd som gitarrist i nonsenspunkiga New Found Glory, eller måhända producent med exempelvis Terror, Trapped Under Ice och H2O på sin cv. Men några år innan han blev topplisteresenär via albumen ”Sticks and stone” och ”Catalyst” frontade han ett ganska så spräckligt metalcoregäng från Pompano Beach, Florida, fram till 1998 och medverkade då exempelvis på debut-ep:n ”A profound hatred of man” samt fullängdaren ”Hearts once nourished with hope and compassion”.

Vad det har för relevans så här 15 år senare? Jo, när genrepionjärerna nu återvänder med sitt första studioalbum sedan ”Misantrophy pure” (2008) är Gilbert tillbaka i det band som han gick med i redan vid 14 års ålder.

Med ett namn hämtat från en omfångsrik orm i Frank Herberts roman ”Dune” är Shai Hulud en varelse med kraft i käkarna, och borde på så sätt kunna locka anhängare av såväl moderna metalcoregrupper som Parkway Drive och August Burns Red som mer öppensinniga metallskallar. Det är ju en sån intressesfär som kommer av disparata influenser som hämtas från såväl NOFX som Metallica och Voivod och som gör att gruppen också står sig stark, avsevärt mer spännande och musikaliskt utmanande än sina nu aktuella musikaliska konkurrenter.

Darkthrone ”The underground resistance” (Peaceville/Playground)

Sedan relanseringen i och med ”The cult is alive” för sju år sedan har Fenriz och Nocturno Cultos skötebarn gått från att vara en diaboliskt svärtad elitmaskin till att bli en väldigt heavy metal-influerad sådan.

Det har gett de forna black metal-innovatörerna modell tidigt 1990-tal en genrekontroversiell inramning, som i sin tur har lett till att den numera omfamnas lika mycket av välpatchade jeansvästar som helvetesromantiker som skär sig i armarna. På gott och ont, får man säga, om ett sådant skämt tillåts. För jag hör väl till dem som snarare tycker att dess fixering vid 30-årsfirande arkivgods har större charmvärde än att det är svinbra på allvar. Vilket också gäller dess 15:e fullängdare, en skiva vars största utropstecken egentligen är det frekventa nyttjandet av pungklämd falsettsång.

Övriga hörvärt: Death Wolf ”II: Black armoured death”, Raven Black Night ”Barbarian winter”, Stratovarius ”Nemesis”, Terra Tenebrosa ”The purging”, Vreid ”Welcome farewell”.

VECKANS KONSERTER

High On Fire (KB, Malmö, 19/2)

En av de konserter jag mest såg fram emot under min New York-semester förra året skulle bli ett kärt återseende. Inte sedan Sweden Rock 2010 hade jag nämligen haft möjlighet att bli lite eldfängt påverkad av Matt Pikes supertunga krossensemble.

Det gick emellertid så där. Någon månad innan tänkt möte på Bowery Ballroom på Manhattan blåstes bandets då aktuella USA-sväng av och frontmannen skrev senare in sig på rehab för att få bukt med sitt alkoholmissbruk, något som han kommenterade så här för Village Voice i december:

– Jag mår bra nu och det går okej att hålla sig nykter. Självklart har det funnits frestande tillfällen, men jag försöker hålla mig i skinnet för att inte dö ung. Det finns för mycket jävla musik att göra.

Det är således en ganska så nyavgiftad frontman som återvänder till Sverige för inte mindre än tre framträdanden de närmaste veckorna. Förutom blågul turnépremiär i riktnummerområde 040 i morgon innehåller planerna besök i Göteborg kvällen efter samt i huvudstaden den 2 mars.

Slash (Annexet, Stockholm, 22/2)

Ibland är det väldigt irriterande att såväl fysiskt som mentalt tvingas vara bunden till en plats åt gången. Ta till exempel juni förra året. Inte för att jag för stunden drog några större kverulantvalser över att just då vara lokaliserad till trakterna nära Säve flygplats på Hisingen i Göteborg – att försiktigt sippa helvetesriffande metalvin och diskutera thrash med Tom Araya, Dave Lombardo, Kerry King och Gary Holt är ju en duglig förströelse vilken dag som helst – men det innebar också att närvaron under forne Guns N’ Roses-gitarristens spelning på Hultsfredsfestivalen var en omöjlighet.

Det var ju surt. Speciellt då Saul Hudson blott några veckor tidigare släppt höjdarutgåvan ”Apocalyptic love”, den första officiella releasen tillsammans med Myles Kennedy och The Conspirators. På plats nära sjön Hulingen fanns emellertid popnestor Håkan Steen, som likt många nuvarande kreddskribenter har en bakgrund som hårdrocksfan i ungdomen. Trots detta – det blev en ganska så reservationsfylld :++:-recension från den steenhårde Växjösonen. Med bland annat följande motivering:

”Bandet spelar sin tungt riffande rock, där den ikoniske Guns N’ Roses-­gitarristens skalövningssolon förstås får rejält med utrymme. Myles Kennedy är en ganska opersonligt gapande sångare och låtarna pendlar mellan småcatchy glamhårdrock och ganska enkelspårig funkriffmetal.”

Något säger mig att jag hade gjort en något annorlunda bedömning. Men då jag inte var där vid nämnda tillfälle kan jag inte spekulera i saken på ett annat sätt än via antaganden.

Vilket också gör att jag ser lite extra fram emot Bandit Rock Awards just i år. Själva galan lämnar jag därhän – och ser i stället fram emot att slutligen få höra ”You’re a lie”, ”Anastasia” och ”Crazy life” i livs levande form.

Övrigt sevärt: Kongh (Debaser Slussen, Stockholm, 22/2), Lord Vicar/Griftegård (The Liffey, Stockholm, 22/2), Biffy Clyro (Trädgårn, Göteborg, 23/2), Dobermann Cult/Gamla Pengar/Din Skefv/Rats Of Reality (Kulturhuset, Stockholm, 23/2), Dethrone/Black Barrel Smoke (Broder Tuck, Stockholm, 23/2, Rotten Sound/Martyrdöd/Enabler (Bergsunds strand 43, Stockholm, 24/2)

Ni får faktiskt ursäkta om jag skarvar en smula i rubriken här ovan. För mer sanningsenligt är att det numera egentligen handlar om två listor, beroende på vald plattform och dess utbud.

Som ni som har hängt med här mer regelbundet redan säkert ha noterat har jag de senaste månaderna även börjat publicera månadens låtkollektion på Wimp, i stället för bara på Spotify.

Anledningarna till detta är egentligen två. Den tristare av dem är rent företagsekonomisk; nämligen att samma norska mediejätte som äger Aftonbladet och därmed mig, mera känd som Schibsted, även är en av ägarna i den uppstickande streamingtjänsten. Desto roligare är då att det finns musik på just Wimp som inte är tillgänglig via Spotify. Vilket gör att premiumanvändande av båda tjänsterna (sammanlagt 198 spänn i månaden är knappast något överpris med tanke på erbjudandet) får en mer heltäckande bild av den aktuella musiken än om man bara väljer en av dem.

Just när det gäller Wimp handlar det om finsmakarmangel från Southern Lord-lierade Nails och Kromosom, medan Spotify å sin sida fortfarande har det generellt bästa helhetsutbudet.

Nåväl. Nog orerat om detta för stunden.

Dundra i stället igång listorna. En för Spotify, en för Wimp. Om inte bara för att inse att ett par med säkerhet starkaste släppen 2013 – Hatebreed och Cult Of Luna – har presenterats redan i själva upptakten.

Och det är ju knappast illa pinkat för att vara en av årets mest onödiga månader.

Det nyligen jubilerande Nottinghambolaget har måhända inte gjort sig känt som några större tekniska innovatörer på Steve Jobs-nivå.

Klart är emellertid att Digby ”Dig” Pearsons skötebarn redan 2006 kastade sig in i gamingvärlden i och med Playstation2-spelet ”Earache extreme metal racing” – det vill säga sju år efter Iron Maidens ganska så lökiga ”Ed hunter” – samt att det ganska tidigt insåg att digital spridning var ett måste för att möta de nya sätten att konsumera musik på.

Detta kan utgöra bakgrunden till att pionjärlabeln – i grunden ansvarig för att ha presenterat alla från Napalm Death, Entombed, Morbid Angel och Carcass till Rival Sons för världens skivköpare – nu har valt att ytterligare liera sig med världens största streamingtjänst.

Syftet till detta är säkert tudelat. Märk väl att nedanföljande resonemang är spekulationer från min sida, men samtidigt känns slutsatserna inte helt orimliga.

Det uppenbart ädla syftet kan så klart vara att sprida fräck musik till människor som i andra fall kanske inte hade upptäckt den. Som att få en genomsnittlig Evile-fantast (blott ett exempel) att via slumpen upptäcka exempelvis Phobia eller Pig Destroyer och på så sätt få sin smakhorizont vidgad.

Men lika mycket handlar det så klart om att som bolag täcka upp för de förlorade intäkter som en dalande skivförsäljning av fysiska exemplar, en marknad som tappade 15 procent i Sverige när det gäller album bara under 2012 enligt statistik från intresseorganisationen IFPI som går att fördjupa sig i här. För samtidigt som antalet avyttrade skivor av traditionellt snitt fortsätter sin kräftgång står den digitala försäljningen förra året för 63 procent av intäktskakan – och av den delen är hela 90 procent från strömmade musiktjänster.

Således är det också helt naturligt att Earache nu önskar skära till sig en allt större slice av denna tårta. För samtidigt som exempelvis Spotify tycks vara en ganska så dålig affär för artisterna i sig (mer om detta går att läsa i den här utmärkta artikeln) medan ägarna till själva inspelningarna får 60 procent och publishingförlaget tar tio procent av intäkterna. Och streamingtjänsten i sig tar resterande del.

Förvisso i sig inget revolutionerande upplägg. En liknande modell appliceras även när det gäller traditionell skivförsäljning, men det är siffror som kan förklara varför skivbolaget över huvud taget ger sig in i appbranschen.

Nämligen att se till att dess artister spelas mer och därmed genererar högre intäkter till verksamheten. För när jag testkörde Metalizer första gången gjorde jag det i styfte att utröna hur stor del av musiken den så att säga ”slumpgenererar” som går att härleda till just Earache.

Okej. Sagt och gjort.

Som ni ser ovan består själva gränssnittet av fyra reglage, där man som användare kan stryra hur mycket mangel man vill ha på sin spellista, samt hur många låtar den ska ha.

Själv är jag ingen större vän av måttlighet, i alla fall när det kommer till musik, så jag maxade samtliga val. Alltså, beordrade appen att fyra av så mycket metal, death, thrash och grindcore den absolut kunde – och metalizerade hela konkarrongen.

Resultatet av detta: Ungefär hälften av låtarna går att härleda till bolagets diskografi om man även räknar in dess underettiketter Wicked World, Elitist och Necrosis – ett antal som tycks öka när tonvikten läggs mer på grind och death än på traditionell metal. Av väldigt uppenbara skäl.

Grundtesen får på så sätt anses vara bekräftad, även om det så klart är berömvärt att Metalizer inte enbart begränsar sig till upphovsföretagets repertoar. Och hur man än vrider och vänder på saken är det alltid trevligt att få sig en överraskande spellista innehållande såväl Insect Warfare som At The Gates, Godflesh och Hate Eternal som extra energiinjektion en glåmig måndagförmiddag.

Låter ovan nämnda upplägg intressant hittar du Metalizer i Spotifys apputbud, där den också utgör ett välkommet inslag för den med mangelsmak. Troligtvis kommer jag inte att använda den dagligen, kanske inte ens med någon större regelbundenhet, men för dagar då veligheten över soundtrack är extra stor kommer den säkert att fylla sitt syfte.

Även om dess egentliga oumbärlighet är ganska så tveksam.

Källor: ifpi.se, hypebot.com, earache.com

Jag brukar, något raljant, avrunda alla dessa fredagsinlägg med att konstatera att det snart är jul. Men nu ligger det också snart någon sanningshalt i det fastslåendet, då vi denna vecka har gått in på själva upploppet fram till den så kallade dopparedagen.

Om tio dagar smäller det. Vilket också innebär att musikbranschen går in i helgvila, för att uppstå på allvar först i mitten/slutet av januari.

Jag kan därmed inte med säkerhet fastslå, men jag anar ändå att det här är det sista inlägget av dylik karaktär på ungefär en månad. Eftersom ambitionen är att spana in det nya och fräscha så kommer det troligtvis inte att presenteras något sådant bland skinkaglasyr, nyårsraketer och baksmällor.

Förtrösta emellertid inte. Det här är ingen utväg, utan snarare bara en andningspaus. Som i och för sig inte är av det sämre slaget.

Just i dag kan vi nämligen ägna fredagskvällen åt att granska nya promotionsnuttar med Rammstein, Lacuna Coil, Hour 13, Mutiny Within, Krisiun, Black Veil Brides, Hollywood Undeads Clown-regisserade klipp till låten ”We are”, finska Code For Silence samt Infernal Tenebra.

Och som extra bonus just i dag har jag spetsat glöggen med ett liveklipp där klassiska crossoverbandet Wehrmacht gästas på scen av Napalm Deaths Mark ”Barney” Greenway och Mitch Harris, en studiorapport från inspelningarna av Cult Of Lunas kommande fullängdare ”Vertikal”, textvideor från Rotten Sound och Buckcherry, ett nytt smakprov från kommande Voivod-skivan ”Target earth” samt ännu en livelåt från Metallicas ”Quebec magnetic”-dvd.

Det får vara nog för den här veckans förnöjsamheter i journalistikens värld. Nu tar jag helg och tänkte ägna kvällen åt att rensa artärerna på lite redaktionsfrustration med ett gympass. Sånt som på sitt sätt renar själ och stärker inre harmoni.

Kom ihåg – snart är det jul. På fullaste allvar.

Det finns ett talesätt som slår fast att det som en gång är begravt bör stanna i jorden.

Å andra sidan har en viss grupp också komponerat en fin liten kärlekslåt vid namn ”Exhume to consume”, som förklarar det nödvändiga vid att öppna gravar för att … äh … vi låter exakt vad vara osagt.

Klart är emellertid att just ovan nämnda grupp, även känd som Carcass, nästa år återvänder till skivutgivarindustrin – med sin första platta sedan 1996 års ”Swansong”.

Detta står klart efter att kärnduon Jeff Walker (bas/sång) och Bill Steer (gitarr/sång) slutligen slagit hål på alla närburna spekulationstromber som har virvlat loss angående goregrindinnovatörernas comeback.

I en intervju med Decibel Magazine har Walker nu bekräftat att ett nytt album ligger inspelat och att gruppen – som nu även består av Trigger The Bloodsheds Daniel Wilding på trummor – som bäst håller på och fiskar efter ett nytt skivkontrakt med de färska inspelningarna som bete. Helt nyskrivet material, som dessutom ska låta som en brokig blandning av gruppens samtliga fem skivor (vilket kan innebära rasande patologigrind med melodiösa gitarrslingor och rockiga grundstrukturer, eller inte).

– Jag tycker att det låter som en saknade länken mellan tredje och fjärde plattan, fast med mer groove. Skämtsamt har jag kallat vissa partier ”trad blast” och andra ”death sleaze”. Tro inte för en sekund att det handlar om någon återvinning av idéer; nu släpper vi lös ytterligare 17 år av infall som andra band kan koperia och gå vidare med, säger basisten i ovan nämnda intervju.

Studiocomebacken innebär därmed 25 år efter avtäckandet av den banbrytande debutskivan ”Reek of putrefaction” – och snart fem år efter att gruppen sommaren 2008 återuppstod för en rad liveuppträdanden (recension från Sweden Rock går att läsa här). Exakt när skivan släpps, via vilket bolag och vem som ska inha sologitarristrollen, vilken nyss hanterades av ex-medlemmen och Arch Enemy-kände Michael Amott, är därmed fortfarande oklart.

Ska jag vara ärlig känns det här aningen oroande. Lite som att träffa en gammal vän från en avlägsen dåtid – och förutsätta att allt ska klicka. Det finns emellertid något lugnande i att Walker hävdar att det nya matieralet positionerar sig i gränslandet mellan ”Necrotism – Descanting the insalubrious” och ”Heartwork”, i mitt tycke deras skarpaste attacker, men likt många återvändartrupper har Carcass sitt förflutna – och tiden – emot sig.

Musik är en känslomedium, vad mer analytiska tyckare än må hävda, och det som en gång i tiden gjorde Liverpoolgruppen så banbrytande och fräsch går per automatik inte att återuppliva mer än två decennier senare. Inte bara för att de rådande omgivningarna är annorlunda, utan också för att konkurrensen i dag är benhård.

Tro därmed inte att jag rakt av avvisar tanken på ett Carcass årsmodell 2013. Liksom alla tidigare beundrare önskar jag mig verkligen en ny skiva som reser sig över den inte helt salta farvälutgåvan ”Swansong”.

Jag hoppas, håller tummar och tår – och förutsätter något på alla sätt kaxigare än den ovan anmälda livecomebacken.

Annars kanske det hade varit bäst att låta det begravda ligga där det ligger.