Hör ni hur det plaskar en smula i den där berömda ankdammen igen?

Jomenvisst, så är det.

Den här gången är det den inflytelserike Digby Pearson, grundaren bakom det en gång så stolta mangelbolaget Earache, som tar bladet från munnen och luftar sina åsikter om de artister som han har jobbat med under sina 27 år i branschen.

Skivmogulen gör det i bloggform på ettikettens hemsida. Ett rakt igenom underhållande inlägg som bör läsas i sin helhet, men som innehåller en del godbitar som går att svenskvinkla utan att må dåligt på kuppen.

Som hans åsikter om Peter Dolving (nu soloartist samt medlem i bland andra Rosvo). De båda parterna drabbade samman under 1990-talets senare hälft när frontmannens dåvarande grupp The Haunted släppte sin debutskiva på bolaget. Med ett mindre lyckat personkemiskt resultat, om man får tro Earachegrundaren.

I översatt form skriver han så här, i en passage som följer på en magsur attack på Napalm Deaths Mark ”Barney” Greenway:

”Jag kom aldrig riktigt överens med Peter Dolving (The Haunted) heller. Han är en galen person, som snackar först och tänker efter sen. Ännu en gång, orsaken till upprördheten beror på att Earache aldrig aktivt valde att signa snubben, och han valde heller aldrig att jobba med oss – tvärtom var han starkt emot det. Precis som i fallet med Barney fick Peter ärva At The Gates kontrakt efter att de hade splittrats och återuppstått som The Haunted. Således, eftersom vi aldrig aktivt valde att jobba med varandra drog vi heller aldrig jämt.

Under Dovlings första sejour i gruppen uppmanade han publiken att spöa mig på ett gig med The Haunted som jag besökte i London. Som tur var lydde ingen hans påstötning. När jag senare konfronterade honom angående hoten vägrade han be om ursäkt och fick i stället sin manager att anmäla mig till svensk polis för olaga hot. Det blev även lite hallå i svenska tidningar om det hela, så det var väl ett bra sätt att få lite publicitet under några veckor, antar jag.”

Pearson svingar även mot Entombed i ett stycke där han hävdar att gruppen utsåg sin merchförsäljare till manager och vägrade att kommunicera med bolaget på annat sätt än genom honom eller advokater.

”Det är ett löjligt sätt att göra affärer på och det ledde till att vår relation blev rejält frostig. Han (merchkillen/managern) trodde att han hade vunnit högsta vinsten på Lotto. En snubbe vars tidigare uppgift var att stå i ett mörkt hörn och kränga t-shirts krävde ett förskott på 2 000 000 dollar för Entombeds kommande skivor. Det här hände verkligen.”

Allt är emellertid inte urin och vinäger när det kommer till svenskar och Earache. Pearson passar på att hylla Tompa Lindberg (ex-At The Gates med flera) och Johannes Persson (Cult Of Luna/Khoma) som ett par av de trevligaste musikanterna han har haft nöjet att jobba med.

”De är väldigt smarta, tillmötesgående och sansade personer. Från bolagets synvinkel orsakade de aldrig någon huvudvärk eller något drama. Om några problem uppstod tog de upp dem på ett moget sätt och var empatiska nog att ta bolagets inställning i beaktning så att vi kunde arbeta tillsammans för att hitta en lösning som passade alla parter, utan stress eller svårigheter. De var, och fortsätter att vara, ett rent nöje att jobba med.”

Som sagt. Läs hela inlägget. Det är öppenhjärtigt på ett underhållande sätt, måhända aningen magsurt på sina ställen. Men ändå en värdefull insikt i huvudet på en av den extrema metallens mest betydelsefulla personer.

Entombed tidigt 1990-tal.

Johannes Persson (Cult Of Luna/Khoma)

Tompa Lindberg (At The Gates, med flera)

Youtube gjorde tummen ner i ren avsky. Likaså aningen mer liberala Vimeo.

Inte så konstigt, måhända.

Goregrindcombons Mitch Massie-regisserade iscensättning av spåret ”Forced gender reassignment”, hämtad från Metal Blade-släppta ”Monolith of inhumanity”, är en jävligt rå historia. En ordagrann rekapitulation av låtens kroppsvätskeskummande text i sig. Faktiskt så stötande att endast gorefantasterna på Bloody Disgusting har önskat befatta sig med resultatet.

Här kan du se klippet. Helt på egen risk. Jag tar inget som helst ansvar för om lunchburgaren börjar bubbla i svalget. Om svimningskänslorna tränger sig på. Eller om du blir stött av innehållet. Det är en extremt explicit liten filmsnutt, av genrebrukligt snitt. Defintivit inte gjord för slentriankikande utan livslång videovåldsavtrubbning.

Håll i hatten, som man brukar säga.

Converge

All we love we leave behind

Epitaph/Playground

HARDCORE/METAL Det mest häpnadsväckande är lättheten i ansatsen. Att det, trots att alla volymreglage och vredesmätare peakar mot vansinnesrött, på något sätt känns lockande för örat. Kurt Ballous Greg Ginn-nickande topptonsriff har svindlande pretentioner utan att vara pretentiösa, Ben Koller spelar spastiskt men svängigt medan Jacob Bannon mestadels tar i så att synapserna tycks brista. Rent ljudligt är yttringen därmed ofta ursinnig, ideologiskt och estetiskt däremot långt ifrån hotfull. Det är 14 låtar som skyr alla gängse genrebojor, som existerar helt på sina egna villkor. Och som är fullkomligt omöjliga att stå likgiltig inför.

Bästa spår: ”All we love we leave behind”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Nu är det slut. Finito. Jävligt över, på ett sätt som bara kan kallas värdigt och bra. De sista spadtagen har slutligen fyllt den grav som grävdes ut redan för snart åtta år sedan och de sörjande har fuktat dess mull med ärlig menade tårar.

På sitt sätt handlar det om Nasum, som i natt gjorde sin sista spelning någonsin på ett väldigt överfullt och crustsvettigt Debaser Medis, och på sitt sätt även om dess saligen saknade frontman Mieszko Talarczyk.

Vi vet vad som skedde. Annandag jul 2004 inträffade en jordbävning i Indiska oceanen, mätande 9,4 på richterskalan, och den efterföljande tsunamin krävde uppemot 300 000 människoliv i de drabbade områdena.

Ett av dessa var Nasums frontman, då precis 30 år fyllda. En tragedi bland hundratusentalet, och på sitt sätt inte större än någon annan.

För den hårdaste av hårdrocksavknoppningarna, om en begreppsglidande förenkling tillåts, innebar detta emellertid att en av dess mer notervärda profiler försvann för evigt. Samt att gruppen som i slutet av 1990-talet ansvarade för att återuppväcka grindcoregenren (och dessutom triggade föregångarna Napalm Death till att börja spela übersnabbt igen) tvingades till ett förtida slut.

Ett slut som just detta halvår har fått sin slutliga konklusion.

De ansvariga (främst trummisen Anders Jakobson) har varit benhårda och tydliga i sitt uppsåt. Det handlar inte om en återförening per se. Inget uppväckande av livekarriären som, à la At The Gates, tydligen kan pågå lite så som behagar. Missionen har från början varit att göra en handfull gig för att fira 20-årsjubileumet av bildandet i Örebro 1992.

Jag ska inte bli långrandig därom. Trumhinnorna känns fortfarande, så här tre timmar efter spelningen avrundats, väldigt tillplattade. Knäna skälver ännu en smula efter den vansinnigt tajta överkörningen som kvintetten – med Rotten Sounds Keijo Niinimaa som gästsångare – accelererade ut.

För det var ju så förbannat bra. Så otroligt väl sammansatt, där de minimala låtmellanrummen kändes matematiskt planerade, så otroligt lyckligt – den tragiska grundförutsättningen till trots. Det märktes i gitarristen Jon Lindqvists och basisten Jesper Liveröds ideliga bromancekramande, i frontmanvikariens respektfulla mellansnack och i den stund då Jakobson spontant lämnar trumposition för att omfamna Niinimaa.

Med detta finns bara två saker kvar att skriva:

RIP, Mieszko Talarczyk.

RIP, Nasum.

Ni kommer oss för alltid vara saknade.

Fotnot: Nasum spelade även på Metaltown i Göteborgstrakten i somras. Jag gav då deras framträdande i en recension som aldrig nådde nätet, utan bara publicerades i Hedenhösvaritanten kallad papperstidning.

Ett vanligt inslag i dagens arbetsliv är sökandet efter nya sätt att öka effektiviteten. En ständig jakt på revolutionerande vägar att krama det mesta ur de anställdas möjligheter, att skruva än här och än där för att öka produktionen och minska bemanningen.

Ett tips för alla HR-chefer är härmed: Låt de anställda lyssna på den ganska så ikoniska deathgrindcombon Repulsion – gärna den gamla smällkaramellen ”Acid bath” och de ökar sin jobbprestation på ett akademiskt mätbart sätt.

Skeptisk? Fråga psykologerna Nick Perham och Martinne Sykora och var redo att svepa bort skepssvett ur pannan. Enligt deras studie, uppmärksammad bland annat av The Washington Post, är Michigans finest nämligen rena dunderpillret när det kommer till inlärning.

Grunden för studien är något som heter något så osexigt som ”Irrelevant sound effect”, en önskan att utröna vilken påverkan olika bakgrundsljud har på en människas korttidsminne. Delaktiga i studien var 25 studenter på universitetsnivå som fick göra en serie övningar, där de skulle placera åtta konsonanter i rätt ordning samtidigt som de hade komplett tyst omkring sig, eller lyssnade på antingen den danska discogruppen Infernals ”From Paris to Berlin” eller nämnda ”Acid bath”.

Resultatet: Infernal är sämst för inlärningen, medan lugn och ro är absolut bäst. Och däremellan placerar sig rivig dödsgrindcore.

Ett självklart utfall, kan tyckas. En ljudnivå modell Kungliga Biblioteket i Stockholm är således att föredra.

Men då få överutnyttjade kontorslandskap erbjuder önskvärd isolering för sina anställda ser jag det härmed bekräftat och något för effektivitetskonsulter att ta till protokollet.

Radioskval – nej. Megamangel – ja.

Huruvida detta är applicerbart på dig som just nu läser det här är emellertid oklart. Är du en genomsnittlig growl- och hastihetsallergiker finns det anledning att ta tipset till sig, medan den med smak för dödspisk inte kan vänta sig samma resultat.

Själva slutsatsen av studien är nämligen att effektivitetshöjningen orsakas av att man lyssnar på musik som man inte gillar – och som man inte heller finner så irriterande att den inkräktar på uppmärksamheten. I Repulsions fall förklaras det med att deras banbrytande tornadorens för en ovan lyssnare mest framstår som ett obegripligt bakgrundsdån, vars avsaknad av det som en genomsnittlig slentrianpublik anser vara melodier och hooks gör att det bara passerar utan att framkalla någon slags känsla som stör koncentrationen.

Och med detta sagt torde jag väl tillbringa resten av dagen med att lyssna på One Direction, Fun., Maroon 5 och Justin Bieber. All in the name of efficiency and profit.

Där kan man tala om syrabad.

Dags att knyta påsen runt ännu en månad. 30 dagar har passerat sedan sist, och med detta en hel uppsjö av trevlig musik som måste spridas.

Eller, vad sägs om smakprov från Aerosmiths kommande album? Färskt metalcoregodis från Parkway Drive? Fetmangel från norska Nettlecarrier och amerikanska Pathology? Metallicas emotsedda Deep Purple-hyllning eller solomaterial från Iron Maidens smatterbasist Steve Harris?

Det – och jävligt mycket annat – finns att tillgå på den Spotifysamlade septembersammanfattningen som du kan kolla in här.

Mycket nöje, vet jag.

F-f-f-f-f-f-fredag!

Jajamensan!

Encore:

F-f-f-f-f-f-fantastiska fredag!

Det börjar bli hög tid att avveckla verksamheten för den här veckan, fem arbetsdagar som har varit rätt röriga på den avlönade tjänsten vid nyhetsdesken, varför bloggandet kommit lite på efterkälken.

Detta till trots, tro inte att jag låter sådana petitesser komma i vägen för den sedvanliga helgtraditionen med att presentera lite av det nya som har nått det så kallade nätet.

Denna vecka innebär det färska videoklipp med Gojira, Goatwhore, Marilyn Manson, For Today, Slash, The Devils Wears Prada, Between The Buried And Me, Dokken, Gypsyhawk, Pride Of Lions, Elvenking samt Lynyrd Skynyrd. Och som inte detta skulle vara nog, även smakprov från kommande skivor med Weapon, General Surgery, Soundgarden, VoiVod, Grand Supreme Blood Court, Ill Niño och Aeon.

Som vanligt en fin mix av hårt och mjukt, av gott och ont. En ljudlig påse sött och salt, helt enkelt.

Väl bekomme.

http://www.youtube.com/watch?v=dtGj0iKrpuI

http://www.youtube.com/watch?v=o6t1fKbVy6g

Den så kallade metalhistorien är full av mer eller mindre väntade allianser över genregränserna. Vissa mer lyckade andra (Metallica + Lou Reed – nej, Morbid Angel + Laibach – ja) men genomgående ett intressant sätt för redan etablerade musiker att söka andra uttryck än det invanda.

Nu finns det ännu en kollaboration att lägga på minnet och förundras över, nämligen Ginger Wildheart-ledda Mutation.

I grindprojektet hittar vi nämligen en så brokig medlemskader att inte ens en normal färgskala lyckas återge alla dess nyanser.

Eller, vad sägs om den här uppställningen: Rich Jones (Black Halos, Amen), John Poole (Cardiacs), Chris Catalyst (Sisters Of Mercy), Paul Catten (Medula Nocte) – och Shane Embury (Napalm Death, Venomous Concept, Lock-Up, för att nämna några)? Bland andra.

Brokigt, var namnet.

Faktiskt så disparat att det inte räcker med att testa vingarna med en simpel utgåva. Nej, hela tre fullängdare är aviserade de kommande åren. Först ut i denna triptyk är ”The Frankenstein effect”, inspelad redan 2011 och snart tillgänglig, medan album nummer två är till stora delar färdigställt och trean ska förevigas under 2013.

– Det hela bottnar i att jag älskar extrem musik, kommenterar projektledaren det hela i senaste numret av Terrorizer och hävdar att i alla fall förstlingsverket är färgad av ”grundläggande thrash med väldigt extrema arrangemang”.

Shane Embury:

– Hur mycket jag än må älska Napalm (Death) har jag länge längtat efter att göra något utflippat. Självklart kommer inte alla Napalm-fans att digga musiken, men jag tror att många lär gå igång på att det är ganska så jävla knäppt.

I videon nedan kan du se Ginger Wildheart förklara själva tanken med Mutation – och hur du kan stödja projektet.

En ny vecka. Igen.

Fyra suckande ord som kan upprepas sisådär 52 gånger per år, eller 4160 under en livstid (om vi antar att medellivslängden är 80 år).

Så här när det går mot det mörkare och kyligare hållet krävs det dessutom ett psyke av platina för att inte känna sig lite off. Som om energin sakta puttrar bort, tänk kaffebryggarprincipen, droppe för droppe.

Trösten i allt det där deppiga? Det fortsätter ju fortfarande att släppas tuff musik.

Just den här måndagen rekommenderar jag en närmare koll på färskt Youtubegodis med The Acacia Strain (”Victims of the cave” från kommande albumet ”Death is the only mortal”, som släpps i början av oktober av Rise Records), Murder Constructs ”Red all over”, 3 Inches Of Blood ”Leather lord” samt Shinings Håkan Hemlin-gästade ”Tillsammans är vi allt”.

De härdar definitivt inför kommande, årstidsbundna, prövningar.

I samband med avrundningen av årets tillställning aviserade de nya arrangörerna FKP Scorpio en flytt av festivalen inför 2013.

Helgen den 1–3 augusti bedömdes som perfekt, med följande motivering från festivalgeneralen Gunnar Lagerman:

– Med flytten av datum så kommer det öppna upp och förenkla vårt bokningsarbete, och även rent logistiskt ligga mer lämpligt i tid för vår organisation som genomför flera andra festivaler runt om i Europa.

Det där med ”andra festivaler i Europa” skulle sedemera visa sig i stället vara en nackdel, eftersom metaltillställningen i Gävle därmed skulle krocka med tyska Wacken (som redan i detta nu har presenterat exempelvis Anthrax, Arch Enemy och Sabaton) – och protesterna lät därmed inte vänta på sig.

Därför har FKP Scorpio nu omvärderat det tidigare beslutet. Och flyttar evenemanget ännu en gång, en vecka framåt i tiden.

”Efter att ha analyserat vår genomförda publikundersökning ligger vi nu i startgroparna för arbetet med nästa års Getaway Rock Festival. Många kloka synpunkter har framförts från våra besökare, och vi är lyhörda inför dessa kommentarer och förslag.

Det var t.ex. många som reagerade kraftfullt på planen att flytta Getaway Rock Festival 2013 till datumen 1–3 augusti. Vi har därför diskuterat detta och beslutat att undvika den helgen, och kommer istället arrangera nästa års GRF mellan datumen 8–10 augusti”, skriver pressansvarige Ami Mörén i ett mejl.

Så kan det, så att säga, gå. Och med tanke på att arrangemanget inte heller i år blev någon dundersuccé (det talades om 12 000 besökare, oklart exakt vad denna siffra grundade sig på) gör ledningen säkert helt rätt i att lyssna på vad fansen verkligen tycker.

En lineup likt årets – toppad av Manowar (betyg: :+:), Yngwie Malmsteen (betyg: :+:) och därtill inte så mycket mer att hänga i dragplåstergranen – är ju inte riktigt tillräcklig.

Det vet du. Det vet jag. Och det vet FKP Scorpio. Därför ska det intressant att se vad de lyckas presentera till den kommande upplagan.