Chansen finns att du aningen perifiert har stiftat bekantskap med det progressiva brittgänget. Måhända bläddrat förbi deras namn i något nummer av Metal Hammer, noterat deras debutfullängdare ”Gnosis” (släppt i slutet av augusti av Century Media) eller till och med gjort en minnesanteckning om att de gör Jeff Loomis (ex-Nevermore) och svenska Vildhjarta sällskap på scen i Göteborg den 3 november, som en del av det kringresande Euroblastställskapet.

Det är liksom inte världens största band vi talar om. Trots detta ämnar de använda sin prunkande stjärnstatus för att göra gott – genom att släppa exklusiva låten ”Memoirs” för att samla in pengar till kampen mot cancer.

Bakgrunden är att en vän till bandet, i ett mejl bara kallad ”Laura”, har drabbats av den ovanliga cancerformen Pseudomyxoma Peritonei (förkortas PMP, läs mer om den här) som trots att den upptäcktes redan 1842 är relativt outforskad. Med tanke på sjukdomens sällsynthet (sägs drabba en på miljonen) finns det också få specialister på dess behandling.

Därför vill Monuments nu dra sitt strå till stacken. Genom att ladda ner låten från gruppens Bandcampsida från och med nu på lördag (den 20 oktober) uppmanas fansen att bidra med minst två pund (strax över 20 kronor) till Lauras vårdkostnader.

En cd-version av ”Memoirs” kommer även att finnas till försäljning på ovan nämnda Europaturné.

http://www.youtube.com/watch?v=3S28R8tHWZI

I en ganska så omskriven skilsmässa under våren skildes Sabatons två överbefälhavare (sångaren Joakim Brodén och basisten Pär Sundström) från resten av sin grupp.

Huruvida dessa medlemmar, fyra till antalet, fick foten eller desterterade enligt egen vilja är oklart. Desto mindre omtvistat är att nämnda fotsoldater – gitarristerna Rikard Sundén och Oskar Montelius, keyboardisten Daniel Mÿhr och trummisen Daniel Mullback – ganska snart efter åtskiljningen lanserade sin egen grupp tillsammans med väldigt begåvade sångaren Patrik Johansson (Astral Doors, Lion’s Share) och basisten Stefan ”Pizza” Eriksson.

Nu är det upp till bevis för Civil War, som gruppen heter. Första smakprovet från en ep som ska släppas via Despotz senare i höst heter ”Rome is falling” och går att ladda ner gratis från PledgeMusic, om man som tack för besväret delar med sig av sin mejladress.

Eller så smyglyssnar man lite försiktigt på Youtubeklippet nedan.

Och av det att döma tycks förhandssnacket om traditionella hårdrocksgrunder med mindre keyboards snarare än galopperande power metal vara sant.

Ska bli spännande att höra mer när det blir aktuellt.

I somras, när Crucified Barbaras Klara Force på uppdrag av Aftonbladet Hårdrock! valde tidernas flinkaste sexsträngare, toppade en viss cylinderhatt från brittiska Stoke On Trent listan.

När grepphalsorganet Guitar World nu presenterar sin egen uppställning över tidernas främsta är han inte ens med på topp tio.

Så olika går det faktiskt att göra listor. En subjektiv bedömning ger oftast lika många disparata utfall som det finns röstande. Kanske just därför fenomenet med diverse detaljrekapitulerande enligt rangordningsprincip är så populärt. Och kontroversiellt.

Således, i den nu presenterade sammanställningen hamnar den Guns N’ Roses-kände korkskruvsfrisyren, och numera högst utmärkte soloartisten, Slash först på plats 22. Det vill säga efter såväl Metallicas James Hetfield (19) som Megadeths Dave Mustaine (12) och Dream Theaters John Petrucci (17). För att nämna några.

För att sålla agnarna från vetet har ovan nämnda specialistpublikation under låtit sina läsare presentera sina åsikter, vilket har resulterat i över en halv miljon röster. Och med ett resultat som följer här:

1. Eddie Van Halen (Van Halen)

2. Brian May (Queen)

3. Alex Lifeson (Rush)

4. Jimi Hendrix

5. Joe Satriani (Chickenfoot, soloartist)

6. Jimmy Page (Led Zeppelin)

7. Tony Iommi (Black Sabbath)

8. Steve Ray Vaughan

9. Dimebag Darrell Abbott (Pantera, Damageplan)

10. Steve Vai (David Lee Roth, Whitesnake, soloartist med flera)

Rakt igenom är det en väldigt brittisk och amerikansk lista, men vi nordbor kan dock glädja oss åt två deltagare; Alexi Laiho från Children Of Bodom (49) samt strulputten Yngwie Malmsteen som drillar sig in på en i sammanhanget föga hedrande 43:e plats.

Ännu tolv år efter Metallicas attack mot Napster (och i förlängningen dem som gillar deras musik) fortsätter illegal nedladdning att vara en väldigt het potatis i musikbranschen.

Hur man ska komma till rätta med detta gissel (om man nu väljer att se företeelsen på sånt sätt) skiljer sig lite åt. Tidigare har jag skrivit om att Century Media i USA lämnat in stämningsansökningar mot personer som har fildelat album med Iced Earth och Lacuna Coil, vilket så klart är ett offensivt sätt. Eller så kan man låta politiker fila på lagar som i förlängningen riskerar att inskränka yttrandefriheten.

Eller så kan man göra som Greg Puciato, krallig sångare i eklektiska matematikmetalcombon The Dillinger Escape plan – och helt enkelt förklara, utan pekpinnar, hur det drabbar en enskild artist på längre nivå om folk slutar köpa deras plattor.

Inlägget är gjort efter att ett fan (hen påstår att hen själv i alla fall betalar för gruppens plattor) frågat om man kan lindra sitt samvete genom att kompensationsköpa en t-shirt om man har tjuvat gruppens musik.

Så här svarar muskelknippet (jag väljer att återge inlägget på originalspråk, så att inga nyanser försvinner i översättningen):

”Hey I took this pair of shoes for free but it’s cool ’cause I bought a coat right?

Do whatever you want … but the root is the music. THAT’s the most important … not a shirt. They are separate. We’re not forcing anyone to buy our music or our shirts. If you want one, that’s separate from the other. Nobody’s doing us a favor by buying our shirt after they took our album. We’re not artists pandering on the side of the street hoping for someone’s ’charity’. This is what we spend our LIVES doing, we spend MONTHS recording and up to a year writing. Ethically, taking it for free is always wrong … even if you’re massive … but when you’re not a household Walmart name as a band…it hurts particularly more because every album is a greater sized fraction of the total. If people want ’alternative’ art, or smaller scenes, genres, or bands to be able to exist at a professional level of quality, they should treat them professionally and  intellectual property with the same respect as tangible property. 

As a listener it just doesn’t even make sense anymore to download music for free if digital is the way you wanna go. It’s way faster and more convenient to get it from Itunes or as a direct download from the artist, the prices are way lower than CD’s were in the past and you don’t have to pay shipping or drive to go and get it. If you don’t care about ’owning’ the MP3’s, then use Spotify or something. There’s just really no excuse for bankrupting a scene or band you’re into anymore. If people care about the art that they like existing, then this attitude is important to adopt across the board.”

Åsikter väl värda att tänka på och ta i beaktning.

Dillinger Escape Plan befinner sig just nu i studion och jobbar på en ny fullängdare, sin första sedan ”Option paralysis” (2010). Vare sig preliminärt releasedatum eller tänkt titel har presenterats ännu.

Få saker är väl lika underhållande/tragiskt som när upphöjda stjärnor träter likt bortskämda småbarn.

Nu har det hänt igen. Vilket väcker en rad frågetecken runt hur det egentligen blir med det utannonserade Sverigebesöket i början av december.

Ett så kallat ”storbråk” (kvällstidningssvenska) har nämligen brutit ut mellan turnékollegorna Rob Zombie och Marilyn Manson, efter en incident i Clarkson, Michigan i fredags kväll – bara nio spelningar in på ett 36 gig lång USA-turné.

Orsaken är, i alla fall enligt Manson, att hans grupp tvingades korta sin spelning kvällen innan (i Rosemont, Illinois) och därmed inte fick spela ”The beautiful people” som brukligt avrundningsnummer på denna turné.

– Jag ska nita honom, var chockrockarens kommentar i Clarkson enligt en artikel på MLive.com.

Rob Zombies kontring: att han var trött på sin kollegas ”rockstjärneskit” och att han hoppades att 43-åringen gillade sin show för kvällen ”eftersom den kunde vara hans sista”.

Hårda ord, som han valde att förtydliga så här via sin Facebooksida i går, i ett inlägg där han lägger skulden på Manson:

– Vare sig jag eller någon av mina anställda tvingade Manson att korta spelningen. Det här är en turné där vi delar headlinestatus, och båda akter har samma speltid varje kväll. Egentligen är det ganska enkelt, men om någon bestämmer sig för att starta sitt gig efter utsatt tid så går det ut över deras set. Det är så det funkar, det är så det alltid har gått till. Det finns ingen ondsint plan bakom, det är bara trams.

Fler kommentarer från skräckfarbror Zombie (dopnamn: Robert Bartleh Cummings) går att läsa på nämnda Facebooksida.

Turnépaketet som kallas Twins Of Evil är beräknat att drabba Stockholm och Hovet den 5 december. Om de berörda parterna har lyckats lappa ihop relationen till dess, vill säga.

Inte mycket mer att säga om detta, mer än info som levereras via affischen ovan.

Innan den hyllade Los Angeles-kvartetten – vars senaste platta ”Head down” belönades med av Jocke Persson vid release för en månad sedan – ställer sig på Tyrols scen på Djurgården tänkte de kladda autografer på skivor och annan merch i Sound Pollutions butik i Gamla stan.

Intresserade kan härmed se sig upplysta om detta.

Enligt en uträkning mellan tummen och pekfingret jobbar en svensk heltidsanställd 226 arbetsdagar per år. Det varierar så klart med tanke på exakt hur röda dagar fördelar sig över året, men vi tar just det här (2009) som exempel. Och då ingår en normalsemester (25 dagar) i uträkningen.

I runda slängar innebär det att man som löneträl tillbringar mer än 1 800 timmar med att rådda ihop till hushållskassan. Och om vi säger att arbetslivet pågår i cirka 45 år blir det en svindlande summa på 81 000 timmar.

Inte konstigt att man blir trött mellan varven.

Nu var denna sifferexercis emellertid inte gjord för att ta musten ur dig, utan snarare som en illustration över att du just denna vecka har kommit ytterligare 40 timmar närmare yrkeslivets avvecklande. Kanske inte så mycket på det stora hela, men varje centimeter räknas som en framåtrörelse, oavsett hur liten den må vara i sammanhanget.

Just den här veckan bjuder jag traditionsenligt på några nya videoklipp som har presenterats de gångna fem dagarna. Just i dag innebär det snuttar med bland andra Stone Sour, Tiamat, And You Will Know Us By The Trail Of Dead, Tremonti, Adrian Smiths nu metal-mullrande Primal Rock Rebellion, System Divide, Hooded Menace, Obey The Brave, Revocation och Madball.

Och som bonus slevar vi väl upp trailer för remasterversionen av Deaths ”Spiritual healing” samt så kallade lyric videos med nya Roadrunnergunstlingarna i Heartist samt ett spår från kommande Destruction-plattan.

Bara för att fira att lugn och ro (enligt mina föräldrar är pensionen det bästa som någonsin har hänt dem – oss två söner troligen inräknade) har kommit ännu ett myrsteg närmare.

Och, kom ihåg: Snart är det jul.

http://www.youtube.com/watch?v=-XQD8faKGaA

En av de mer bisarra upplevelserna under min förrförra USA-semester för ett och ett halvt år sedan var ett spontanbesök på Ed Sullivan Theatre på Broadway i New York.

En knäpp grej bland många, bör tilläggas. Och då måste det till protokollet föras att jag även gick och kollade in Green Day-musikalen ”American idiot” (med Billie Joe Armstrong som tillfällig gästartist), såg bland andra Buckcherry live i något som mer kändes som en biosalong av modernt cineplexsnitt än en rockig konsertsal och vid ett antal tillfällen fick frågan om jag ”var med i ett band”.

Nåväl.

Planen för just denna dag, vill minnas att det var en tisdag, var egentligen inte att tillbringa eftermiddagen med att bevittna inspelningen av en av världens mest klassiska pratshower. Men så blev det ändå. Efter att en av programmets hundratals praktikanter (kändes det som) raggat upp mig med sällskap på Times Square blev det till att köa någon timme i februarikylan för att hämta ut gratisbiljetterna, vänta minst lika länge på en bar runt hörnet medan ännu en praktikant försökte värma upp oss med usla skämt (tänk Jimmy Valmer i ”South park”) innan vi fick springa längs en snitslad bana in till studion och våra sittplatser – samtidigt som ännu flera praktikanter stod utmed sidorna och highfivade besökarna.

Själva showen var väl så där. Paul Shaffer verkade lite skönt småpackad, stolsgrannen till vänster om mig (en rultig man från mellanvästern) skrattade så att hela raden skakade så fort Letterman sa ”Hosni” (det här var samtidigt som upproret i Egypten ledde till president Mubaraks avgång) och tillgäster denna dag hade producenterna valt Snooki från ”Jersey shore” och Bryan Ferry.

Totalupplevelse: :++:.

Surrealismbetyg: :++++:.

Då hade det ju varit aningen roligare att bevittna tv-ikonens specialsändning i onsdags. Då hade nämligen CBS-sända ”Live on Letterman” besök av albumaktuella Kiss.

Hur det såg ut kan ni se i klippet nedan.

Mycket roligare än Snookie. Och Bryan Ferry, för den delen.

http://www.youtube.com/watch?v=DUFJUxjuV7c

Pilot, fäktare, författare till såväl filmmanus som böcker, radiopratare, programledare i tv – och sångare i ett av världens största metalband.

Bruce Dickinson torde vara själva sinnebilden av kompetensbredd. En snubbe som tycks sysselsätta sig med det mesta och lyckas med vad han än vill ta sig till.

I går var det Sverigepremiär för ännu en sidokarriär för Iron Maiden-sångaren. Som föredragshållare om parallellerna mellan rockscenen och finansvärlden på ett IBM-event på Stockholm Waterfront Congress Centre.

Under mina snart 20 år som löneberättigad har jag deltagit i många liknande happenings. Hört Renata Chlumska berätta om hur det egentligen är att cykla USA runt, lyssnat på utläggningar om kravallapor och fått inspirationslektioner i kreativt tänkande av Henrik Schyffert på en Ålandsbåt – men aldrig (aldrig!) har jag deltagit i något seminarium där föreläsaren förklarar hur ”Run to the hills” hänger ihop med ”My way”. Eller heter Bruce Dickinson, för den delen.

Fan. Dags att byta bransch, tycks det som.

http://www.youtube.com/watch?v=CCCm4nktBjQ

Det var ganska kallt i Stockholm fredagen den 14 september. Lite regnigt och blåsigt. Inte alls en så mysig höstkväll som årstiden trots allt kan erbjuda.

Ändå – när huvudstadens progkungar höll hov på en ganska så känd nöjespark på Djurgården blev det på något sätt hett värre. Kanske beroende på att gruppen drog storpublik, de meteorologiska förutsättningarna till trots, kanske för egen del beroende på den frikostiga tilldelningen av värmande dryck på gräddhyllan till vänster om scenen.

I alla fall. Det blev en fin kväll. Med ett band som lät fantastiskt (det bästa ljud jag någonsin har hört på just den tivoliscenen) och som gjorde ett försiktigt reträttgir mot tidigare growlstycken, aftonen till ära.

Ett unikt tillfälle, med andra ord. Som nu går att återuppleva genom videoklippet nedan.

Som tidigare har uppmärksammats här återvänder Mikael Åkerfeldt och hans progressiva gossar till den svenska livescenen redan om ett par månader. I skarven november/december gör gruppen inte mindre än nio spelningar på hemmaplan, varav fyra är akustiska specialgig i Göteborg och Stockholm. En komplett turnéplan hittar ni här.