En av de mer bisarra upplevelserna under min förrförra USA-semester för ett och ett halvt år sedan var ett spontanbesök på Ed Sullivan Theatre på Broadway i New York.

En knäpp grej bland många, bör tilläggas. Och då måste det till protokollet föras att jag även gick och kollade in Green Day-musikalen ”American idiot” (med Billie Joe Armstrong som tillfällig gästartist), såg bland andra Buckcherry live i något som mer kändes som en biosalong av modernt cineplexsnitt än en rockig konsertsal och vid ett antal tillfällen fick frågan om jag ”var med i ett band”.

Nåväl.

Planen för just denna dag, vill minnas att det var en tisdag, var egentligen inte att tillbringa eftermiddagen med att bevittna inspelningen av en av världens mest klassiska pratshower. Men så blev det ändå. Efter att en av programmets hundratals praktikanter (kändes det som) raggat upp mig med sällskap på Times Square blev det till att köa någon timme i februarikylan för att hämta ut gratisbiljetterna, vänta minst lika länge på en bar runt hörnet medan ännu en praktikant försökte värma upp oss med usla skämt (tänk Jimmy Valmer i ”South park”) innan vi fick springa längs en snitslad bana in till studion och våra sittplatser – samtidigt som ännu flera praktikanter stod utmed sidorna och highfivade besökarna.

Själva showen var väl så där. Paul Shaffer verkade lite skönt småpackad, stolsgrannen till vänster om mig (en rultig man från mellanvästern) skrattade så att hela raden skakade så fort Letterman sa ”Hosni” (det här var samtidigt som upproret i Egypten ledde till president Mubaraks avgång) och tillgäster denna dag hade producenterna valt Snooki från ”Jersey shore” och Bryan Ferry.

Totalupplevelse: :++:.

Surrealismbetyg: :++++:.

Då hade det ju varit aningen roligare att bevittna tv-ikonens specialsändning i onsdags. Då hade nämligen CBS-sända ”Live on Letterman” besök av albumaktuella Kiss.

Hur det såg ut kan ni se i klippet nedan.

Mycket roligare än Snookie. Och Bryan Ferry, för den delen.

http://www.youtube.com/watch?v=DUFJUxjuV7c

Vad göra på lördag?

Se frågan ovan som rent retorisk. Det finns säkert lika många förslag som läsare därute, vare sig det handlar om att marinera kroppens organ i alkohol, besöka premiärkvällen för återuppväckta Kool Kat Club – med Mats Levén (Krux, Candlemass), Kicken Lundqvist (The Poodles), John Levén (Europe) och Pontus Norgren (Hammerfall) på scen under korpligenamnet Metal Allstars – eller spana in hypade Year Of The Goat i Püssy A Go Go-kryptan på The Liffey. Eller vad som nu råkar stå på tapeten i just din stad.

Eller så kan man ju titta på tv. Från klockan fyra på eftermiddagen fram till kvart över midnatt.

Det är nämligen precis då som SVT-avknopparen Kunskapskanalen bjuder på en riktig helkväll tillägnad hårdrocken och alla dess avläggare. Själva fundamentet i maratonsändningen – vars studioinslag spelas in på anrika Kafé 44 i Stockholm – består av Sam Dunns och Scot McFaydens ”Hårdrockens historia”, en elva akter lång genrerepkapitulation som tar fasta på genren från dess tidigaste frösådd fram till dagens uttrycksspridda jambalaya och som visades i SVT 2 under våren.

Därtill kommer mellansnack med hart när kreti och pleti inom svensk metal. Eller, vad sägs om Ragne Wahlqvist (Heavy Load), Mikael Åkerfeldt (Opeth), Erik Danielsson (Watain) och Henke Palm (In Solitude)? Bara för att nämna några?

Ciceron för eftermiddagen och kvällen är Ika Johannesson, kanske mest känd som ena halvan av författarduon bakom utmärkta ”Blod eld död”.

Garanterat vänligare mot kropp och själ än en slentrianfylla. Det kan jag nästan lova.

Det här är tydligen en dag då allt kan hända. Då grisar troligtvis snart smidigt flaxar förbi redaktionsfönstret, alla krig i världen slutligen upphör och då USA:s mest halsstarriga högertomtar inser att det här med rimlig sjukvård för alla kanske inte är så dumt i alla fall.

Allt detta grundat på följande:

Göteborgska älsklingsgruppen Graveyard har beslutat att göra gemensam sak – med anrika tidningen Wall Street Journal.

Via avisens Speakeasysektion lanseras nämligen nya låten ”Endless night” på internet. Exklusivt och på allvar förvånande. Så bisarrt och hedrande att man som vanligtvis sansad svensk får ett inre sug att klä en midsommarstång i gråregniga oktober och stämma nyckelharpan.

Så här skriver tidningens John Jurgensen om kvartetten, lite tisdagsmorgonlöst översatt:

”Graveyard är ett hårdrocksband från Göteborg, Sverige. De använder sig av minimalt med gitarrsolon. Fjantar inte runt med tjusiga effekter och distpedaler. Och deras låtar pågår inte längre än vad som är motiverat”.

”Endless night” är hämtad från den Grammisbelönade gruppens tredje album, titulerat ”Lights out” och som finns i handeln den 24 oktober via Stranded/Universal.

Och samtidigt flög just en stadig sugga förbi utanför fönstret.

Just så kan vi börja denna veckas bloggande och rapporterande.

Genom att förmedla ett besked som är en god nyhet om något. Speciellt för mig, som sedan fler år tillbaka har prytt mitt vänstra ringfinger med gruppens iögonfallande heartskull-symbol.

Sedan torsdag förra veckan har nämligen den bloddrypande alternativpunktrion, med rötter i Chicago, relokaliserat sig till Blasting Room-studion i Fort Collins, Colorado, för att där och tillsammans med Bill Stevenson (Descendents, NOFX, Rise Against med flera) fästa uppföljaren till 2010 års ”This addiction”.

– Om någon för 20 år sedan hade sagt att vi skulle göra en skiva med Bill Stevenson hade jag trott att det var ett skämt, kommenterar frontmannen Matt Skiba alliansen.

Senaste releasen från gruppen var ”Damnasia”, som släpptes förra året. Skivan bestod till större delen av akustiska nyversioner av valda delar ur diskografin samt ett par nya spår. Matt Skiba har även tillsammans med soloprojektet The Sekrets tidigare i år offentliggjort ”Babylon”, medan basisten/sångaren Dan Andriano förra året erbjöd ”Hurricane season” med sitt egna band Dan Andriano In The Emergency Room.

Alkaline Trios åttonde riktiga fullängdare lösgörs via Epitaph under 2013.

Kiss

Monster

UMe/Universal

HÅRDROCK För att fullt ut förstå det remarkabla i prestationen krävs lite elementär sifferexercis:

• I januari är det 40 år sedan gruppen officiellt bildades och 38 år sedan dess debutalbum nådde handeln.

• Medelåldern i bandet ligger på 57 år (avsevärt reducerad på grund av ungtupparna Tommy Thayer, 51, och Eric Singer, 54).

• Det har gått tre decennier sedan den senast gjorde en hel skiva som ens var i närheten av absolut klassikerkaliber (”Creatures of the night”).

I linje med ovan nämnda förutsättningar borde ”Monster” vara en Scooby Doo-prekär historia. En harmlös Cartoon Network-episod, befriad från såväl dramatik som elegans.

Tack och lov – fallet är snarare tvärtom. Det Kiss delar ut på ålderns höst är en rockchock från ett band som egentligen inte behöver bry sig om sådana ansträngningar längre. En grupp som redan har åstadkommit allt och det mesta därtill och som skulle kunna luta sig tillbaka, trygg i att rollen som kringresande sminkspektakel fortfarande genererar nog med inkomster för att hålla affärsdrivne Gene Simmons checkkonto klädsamt välfyllt.

Det finns helt enkelt ingen rimlig anledning att en grupp med en försäljningsstatistik som överskrider 100 miljoner sålda skivor världen över ännu skulle kännas hungrig.

Det är där ”Monster” träder in och vänder upp och ner på det förväntade. Särskiljer det som borde vara från det som faktiskt är. Redan på ”Sonic boom” – släppt 2009 sedan och i sig en surpris då en viss basist året dessförinnan konstaterat att karriären som studioband var över – märktes det att draget att jobba utan utomstående låtskrivare är ett lyckokast, något som faller extra väl ut på uppföljaren. Aningen tyngre än nämnda comebackalster faller det nya materialet någonstans mellan ”Destroyer” och ”Revenge”, med en härligt analog ljudskrud som extra läcker dekoration.

Såväl singeln ”Hell or hallelujah” som ”Eat your heart out” och ”Outta this world” är klassisk shock ’n’ roll uppdaterad till 2010-talet, medan ”Wall of sound” och ”The devil is me” uppvisar en Simmons som nog inte har låtit lika innerligt anfrätt sedan han av misstag svalde fotogen på scen i Denver under 1970-talet.

”You wanted the best, you got the best”, brukar det heta.

Tacksamt nog är det precis vad ”Monster” stolt presenterar.

BÄSTA SPÅR Med dundrande bas, tjusig tvillingsång signerad Gene Simmons och Paul Stanley och en monstruös refräng är ”Take me down below” ett lysande gestaltande av Kiss i sitt esse.

VISSTE DU ATT Trots att gruppen har sålt oscena mängder skivor i hemlandet har den aldrig legat etta på Billboards singellista. Däremot har de toppat försäljningsstatistiken två gånger – i Kanada.

TITTA OCKSÅ PÅ ”Detroit rock city” (1999). Harmlöst underhållande rulle om ett high school-gäng som försöker bluffa sig in till ett gig med Kiss i, you got it, Detroit.

(Lyssna på skivan på Spotify)

The 69 Eyes

X

Nuclear Blast/ADA/Warner

GOTH ’N’ ROLL Ett par titlar anger färgskalan till högst två nyanser; rött (spår fem) och svart (låt nummer tre). På sitt sätt fullkomligt naturligt, då hörntandsvärmarna från Helsingfors alltjämt lever och verkar i en verklighet som skyr gryningen. Jyrki 69 svalgsjunger skorrande djupt om flickor med kyrkogårdsögon, kärlek på rymmen och vad som egentligen hände förra sommaren – allt uppvisat mot en smakfull fond som är lika mycket Fangtasia som Transylvanien. I upptempostyckena fungerar det utmärkt. Där hamrar eleganta hitrefränger fast uppmärksamheten, medan exempelvis ”Borderline” (mer Chris Isaak än Johnny Cash) mest saknar … eh … bett.

Bästa spår: ”Tonight”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Inom journalistikens förlovade ankdamm räcker det ju som bekant inte att ”veta” saker. Man måste ju också kunna presentera dem och få dem bekräftade på ett vattentätt sätt.

Därför är det bara att gratulera konkurrentorganet Expressen, som i dag ”kan berätta” (egen formulering) att såväl spektakelensembeln Rammstein som albumaktuella Green Day är klara för FKP Scorpios festivalsatsning i Norrköping den 27–29 juni nästa år.

Den för dagen aktuella Entombed-mössan åker av. Jag erkänner mig slagen i jakten på den här nyheten, som officiellt kommer att presenteras på en presskonferens i riktnummerområde 011 i morgon. Det hade så klart varit kul att breaka det här först, speciellt som jag har anat nyhetens innehåll i ett oar veckor men inte har lyckats få den bekräftad.

Oh well. You win some, you lose some. Sådana är spelets regler. Och liknande avslöjanden kommer att dugga allt tätare ju mer temperaturen skruvas upp inför kommande festivalsäsong.

Men om vi återvänder till rena hårdfakta så är såväl Rammstein som Green Day självklart tunga bokningar för Sverigeexpanderande FKP Scorpio, som sedan tidigare har tagit över såväl Hultsfredsfestivalen som Getaway Rock i Gävle. Speciellt som den största lokaltidningen Norrköpings Tidningar även spekulerar om såväl Metallica som Queens Of The Stone Age och för mig totalt egala Daft Punk. Som en del av festivalkriget mot hårt ekonomiskt ansatta Peace & Love i Borlänge, som anordnas samma helg, är det en offensiv attack av knockoutsnitt som utdelas. Och som borde bemötas snart, inte bara från Dalahåll, utan även av publikkonkurrenter likt Göteborgsbaserade Metaltown.

En sak är säker – rocksommaren 2013 kan bli den svettigaste på länge. På många fler sätt än de mest uppenbara.

Witchcraft

Legend

Nuclear Blast/ADA/Warner

HÅRDROCK/METAL Om alla skilsmässor var så här lyckade skulle det vara befogat att beordra allmän äktenskapsskillnad inom den svenska hårdrocksscenen.

Vissa av er har kanske hört talas om ett band som heter Graveyard. Måhända sett dem som uppvärmare till Iron Maiden på Ullevi förra sommaren. Noterat att de Grammisbelönats, kompisskålat med deras öl Hisingen Brew – eller till och med hänförts av deras retromustiga plyschhårdrock via skiva.

Det är så klart helt i sin ordning. Bara en döv, blind eller totalt genrenonchalant lär ha missat Göteborgsgruppens raketuppskjutning förra året med sitt andra album och förväntningarna på uppföljaren ”Lights out” (i handeln den 24 oktober) är högt ställda om något.

Anledningen till att detta i fallet ”Legend” skulle vara relevant är inte så långsökt som det kan tyckas. Se det som en selling point. Ett sätt att väcka ditt intresse, att locka in dig på nya tankebanor.

Såväl Graveyards som Witchcrafts rötter, i alla fall delvis, går nämligen att spåra till en och samma ensemble, kallad Norrsken och som släppte några demotejper och en singel under 1990-talets andra halva.

Det är i och med denna combos upplösning som Witchcraft startade verksamheten, med enda ambitionen att ge ut en singel som hyllning till inspirationsgivande Bobby Liebling (Pentagram) och Roky Erickson.
Nämnda vinyl ledde emellertid till att Rise Above fick upp ögonen för Magnus Pelanders skapelse och via detta Lee Dorrian-ledda bolag presenterades tre fullängdare innan det efter 2007 års ”The alchemist” uppstod något som kan kallas komplett tystnad runt gruppen.

Fram till nu, det vill säga. Och fan vad tacksamt det känns.

”Legend” är nämligen bräddfylld med föredömligt redigerar kulturvetarhårdrock. Som tar Black Sabbath (”Dystopia”) som utgångspunkt lika mycket som ovan nämnda refrerenspunkter, som väver in Twisted Sisters ”The price” i egna ”An alternative to freedom” (lyssna från 03.49 och framåt) och som värdesätter en ljudbild som är vackert mossgrön snarare än kallt digital.

”Legend” är på så sätt väldigt reell. En analog livboj i ett digitalt konflikthav. Levande, blödande och handvävt äkta. På ett sätt som får en att önska att alla skilsmässor skulle ha en lika fantastisk slutknorr.

Bästa spår: ”Dead end”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Dags att knyta påsen runt ännu en månad. 30 dagar har passerat sedan sist, och med detta en hel uppsjö av trevlig musik som måste spridas.

Eller, vad sägs om smakprov från Aerosmiths kommande album? Färskt metalcoregodis från Parkway Drive? Fetmangel från norska Nettlecarrier och amerikanska Pathology? Metallicas emotsedda Deep Purple-hyllning eller solomaterial från Iron Maidens smatterbasist Steve Harris?

Det – och jävligt mycket annat – finns att tillgå på den Spotifysamlade septembersammanfattningen som du kan kolla in här.

Mycket nöje, vet jag.

F-f-f-f-f-f-fredag!

Jajamensan!

Encore:

F-f-f-f-f-f-fantastiska fredag!

Det börjar bli hög tid att avveckla verksamheten för den här veckan, fem arbetsdagar som har varit rätt röriga på den avlönade tjänsten vid nyhetsdesken, varför bloggandet kommit lite på efterkälken.

Detta till trots, tro inte att jag låter sådana petitesser komma i vägen för den sedvanliga helgtraditionen med att presentera lite av det nya som har nått det så kallade nätet.

Denna vecka innebär det färska videoklipp med Gojira, Goatwhore, Marilyn Manson, For Today, Slash, The Devils Wears Prada, Between The Buried And Me, Dokken, Gypsyhawk, Pride Of Lions, Elvenking samt Lynyrd Skynyrd. Och som inte detta skulle vara nog, även smakprov från kommande skivor med Weapon, General Surgery, Soundgarden, VoiVod, Grand Supreme Blood Court, Ill Niño och Aeon.

Som vanligt en fin mix av hårt och mjukt, av gott och ont. En ljudlig påse sött och salt, helt enkelt.

Väl bekomme.

http://www.youtube.com/watch?v=dtGj0iKrpuI

http://www.youtube.com/watch?v=o6t1fKbVy6g

För en vecka sedan skrev jag att veterantruppen, eller i alla fall det som i dag återstår av den, ämnar spärra in sig i studion nästa månad med ambition att spela in sitt första studioalbum sedan 1983 års ”Thunder and lightning”.

Ett överraskande besked om något. Men knappast lika omtumlande som detta:

Att sextetten den 20 november gör ett exklusivt Sverigegig.

I en folkpark inför max 900 personer.

I Sala.

Japp – vi tar det igen: 20/11. Sala Folkets park. Thin Lizzy.

”Tossigt”, som de hade sagt i Skåne. Spanjoren brister ut i ett ”totalmente loco”. Medan den informationsförmedlande ex-smålänningen petar in ett ”fränt”.

Biljetter till vad som i dagsläget ser ut att bli gruppens enda framträdande på blågul mark går att lägga vantarna på här.