Det kan bli en riktigt cool bioupplevelse av mest påkostade slag – eller årets luftslott.

Det är liksom svårt att bestämma sig utan att ha fått hela paketet. Vilket är sägs vara en blandning mellan en konventionell spelfilm och ett konsertdokument med ett av världens största metalband, tydligt inspirerat av såväl Led Zeppelins ”The songs remains the same” (1976) som ”The warriors” (1979) och säkert några andra verk som har släppts därefter och dessförinnan.

Säkert är i alla fall att Metallica när de nu väljer att presentera sig på allvar i IMAX-format inte har valt den rakaste vägen och gjort en konventionell livepresentation. Själva storyn i sig (läs mer om denna och grundläggande basfakta här) tycks förvisso inte vara av det mer artistiska slaget, men själva inramningen är ändå så svårtippad att det kan bli lite vad som helst av det hela.

Vilket också de två nedan släppta klippen ur ”Metallica: Through the never” skvallrar om. Huruvida dessa är representativa för helheten som sådan går såklart bara att spekulera i. Och den enda slutsatsen som egentligen går att dra av dessa är väl att liveljudet och -prestationen tycks väldigt tillfixad i efterhand. Jag menar, när spelade Lars Ulrich senast dubbelstamp med sådan exakthet som i ”Cyanide” här nedan? 1987? 1985? Någonsin?

I vilket fall som helst – jag kommer att se den här rullen. Om inte annat för att själv få avgöra dess eventuella värde eller värdelöshet.

När det nu kan tänkas bli. Enligt SF har man i nuläget ingen information om när eller ens om filmen får biopremiär i Sverige.

Uppdatering den 12 september: Nu har det även släppts ett par bakom scenerna-klipp som går att syna här nedan.

Ofta blir det väl lite sisådär. Ett gäng mer eller mindre upphöjda musiker söker sidospår och vänstrar med varandra på ett eller annat sätt – och så blir det bara ”jaha” av det stora hela.

Du minns kanske The Damned Things. Om inte – det är förlåtet. För samarbetet som skulle viga ihop Anthrax med Fall Out Boy och Everytime I Die tycktes försvinna snabbare än någon hann säga ”We’ve got a situation here” och någon uppföljare till trots allt hyggliga albumet ”Ironiclast” (2001) tycks det inte bli. Vilket nog få sörjer.

Fler exempel på hur illa det kan gå: Rock Star Supernova (vinnaren i en dokutävling på tv uppbackad av Jason Newsted, Tommy Lee och Dave Navarro och Gilby Clarke), Hellyeah och Linkin Park-Chester Benningtons Dead By Sunrise.

Nu finns det emellertid undantag från den regel jag försökte bevisa här ovan. Ganska så nyss bevisade Chino Moreno och medlemmar från nedlagda Isis hur bra det gick att gifta deras talanger, på hemmaplan hittar vi exempelvis Bloodbath och Khoma. För att nämna några få och mindre uppenbara.

Ytterligare rotande i arkiven gräver upp ett kortlivat projekt kallat Nailbomb, som också leder oss fram till det som detta orerande egentligen ska handla om. I detta kortlivade projekt (endast aktivt 1993–1995 och vars diskografi blott består av fullängdaren ”Point blank” och en liveplatta) mullrade nämligen Fudge Tunnels Alex Newport industriell thrash metal tillsammans med en viss Max Cavalera (då fortfarande frontman i Sepultura).

Nu är just nämnde brasse på banan igen. I ett projekt som ännu inte tycks ha ett namn, men ändå en besättning som kan få även den mest sansade att jumpdafuckup av ren upphetsning.

Förra veckan inledde Cavalera (snart albumaktuell med Soulfly) inspelningarna av en platta tillsammans med Troy Sanders (Mastodon), Greg Puciato (The Dillinger Escape Plan) och Dave Elitch (The Mars Volta). Hur detta kan tänkas låta går det bara att drömma om, men troligtvis inte som en blandning av medlemmarnas ordinarie grupper.

Enligt brittiska Terrorizer, som har hälsat på i studion, kommer resultatet av nämnda studiobesök i Los Angeles att släppas nästa år och är tänkt som en engångsgrej. Och soundet? I en intervju med Noisecreep tidigare i år har Puciato avslöjat att själva utgångspunkten tycks vara medlemmarnas gemensamma kärlek till gammal punk, hardcore och thrash vilket säkert kan skvallra om vartåt det barkar.

Den ännu odöpta skivan sätts ihop tillsammans med Josh Wilbur (Lamb Of God, Gojira med flera). Vilket bolag som slutligen ser till att den når handeln är även det i dagsläget Max-imalt oklart.

Spännande att höra lär det bli, i vilket fall som helst.

Handen på hjärtat – debuten ”Considered dead” var en ganska så intetsägande skapelse. Släppt av Roadrunner-sidospåret R/C 1991 hamnade den mitt i dödsmetallexplosionen och försågs därför högst naturligt med ett Dan Seagrave-omslag och en plastig Scott Burns-produktion som tycks ta titeln på öppningsspåret, ”Stiff and cold” på för stort allvar.

Men det där var blott skivan då Quebec-gruppen lärde sig att gå och tog några stapplande steg inom en metalscen som snart skulle vända sin uppmärksamhet mot Norge och dess diskantladdade högkontrastmangel.

Tre skivor till hann det bli i alla fall – ”The erosion of sanity” 1993, ”Obscura” 1998 och ”From wisdom to hate” 2001 – innan verksamheten lades på is 2005. Detta mest genom ett sakta utplånande som väckte föga uppmärksamhet i de stora leden.

Åtta år senare är situationen väldigt motsatt. Helt plötsligt är Gorguts en referenspunkt inom den tekniska dödsmetallen och kan nu se sig åtnjuta samma pionjärstatus som exempelvis Atheist, Suffocation och landsmännen i Cryptopsy. Branschtidningarna vräker på med bjärta fyrfärgsomslag och överallt sjungs Luc Lemays lov.

Väldigt rättvist, måste tilläggas. För nu aktuella ”Colored sands” (Season Of Mist/Sound Pollution) är en skiva som går bortom ordinär death metal. Som tänjer på gränserna och mutar in ett helt eget område som slentrianlyssnaren helst inte bör beträda. Det här är minerad mark. Ett avantgardistiskt möte mellan genreböjarakter likt Deathspell Omega, Portal och Blut Aus Nord. Fast mycket mer kontrollerat, överprogressivt och … out there.

På så sätt kan femteskivan tilltala även andra än de mest insnöade genretrollen. Det progressiva anslaget lär slå an en sträng hos den mer vidsynte Dream Theater-lyssnaren, djentkonnässören bör finna stort utbyte i de trixiga krumbukterna i leveransen medan de som exempelvis finner mycket nöje i Between The Buried And Mes ”The silent circus” här kan se sig rikligt belönade.

”Colored sands” är ett galet uttrycksfullt verk som utmanar, fodrar och som kräver. Det vill säga – allt som ”Considered dead” inte var. Allt var inte bättre förr.

Fotnot: Här kan du lyssna på plattan på Spotify och på Wimp.

Hela elva avsnitt av en musikserie kan tyckas nog. Men då det som ska dokumenteras är så mångfacetterat och spretande som det vi kan kalla hårdrock, med alla dess glidningar som en så pass lös genrebeteckning ger, är inte ens det nog.

Därför blev det ett berättigat ramaskri – ”folkstorm” på klassisk kvällstidningslingo – när den SVT-sända serien ”Hårdrockens historia” helt sonika hoppade över metalträdets mest extrema grenar. Orsaken sägs vara att kunderna, de finansierande tv-bolagen, fann en närmare granskning av en musikyttring som ofta befinner sig på fel sida av den goda smakens mittlinje brutalt upprörande. Och därmed inte värd att slanta upp för.

Gissa? Det är just här du kan göra en insats.

I videoklippet nedan kan du se regissören Sam Dunn artigt sträcka fram mössan och be om cash för att färdigställa det så kallade förlorade avsnittet av ”Metal evolution”, som serien heter i original. Via en kampanj på IndieGoGo försöker Banger Films få ihop de 135 000 dollar man anser sig behöva för att ro projektet i hamn, vilket än så länge tycks gå sådär då man ännu är runt 95 000 dollar från målet.

Som bidragsgivare kan man i alla fall välja på hur mycket man vill investera – och få tillbaka utifrån insatsen. Den som exempelvis skjuter in fem dollar får en nedladdningslänk till filmen när den är klar, medan den som går all in och hostar upp nätta 50 000 dollar får se sig upphöjd till producentstatus och därmed en massa lyxiga vip-förmåner.

Mer info om detta hittar du här. Så se till att tömma spargrisen om du tycker att ”Hårdrockens historia” behöver en extra brutal slutsats.

Det sägs att tiden går fort när en har roligt. Vilken den tydligen gör i sorg också.

I dag är det fyra månader sedan Slayers riffmastro extradordinaire Jeff Hanneman avled till följd av sitt alkoholmissbruk. En period då nyheten, som jag fick under en överraskningsresa till Holland, borde ha sjunkit in i medvetandet och på så sätt blivit mer medgörlig än vad den är.

Men det är den inte. Någonstans där i bakhuvudet och i magen maler den nästan dagligen. Hos mig och hos hundratusentals fans världen över som aldrig mer kommer att få ta del av den magi den 49-årige kaliforniern kunde pressa fram ur sin gitarr.

Månaderna efter chocken har såklart också fyllts av minnesartiklar. I Aftonbladet Hårdrock! lät vi Marcus Grahn minnas sitt enda möte med den blonda kalufsen och beskriva vad han upplevde. Amerikanska mangelmagasinet Decibel bjöd även de på en utmärkt runa över en stor musiker, men det har ändå känts som att den där ultimata superartikeln har låtit vänta på sig.

Fram till nu, det vill säga. Nu går det nämligen att läsa Guitar Worlds supertjocka hyllningspjäs där the usual suspects – bandkollegorna Tom Araya, Kerry King, Dave Lombardo och ersättaren Gary Holt – rotar i minnets dunklaste vrår. Mest drabbande är dock de passager där Jeffs fru Kathryn Hanneman berättar om hur de unga tu en gång möttes, om gitarristens depression efter spindelbettet och om hans missbruk.

Det är starka saker. Läsning om både får ögonen att tåras och ilskan att bubbla. Ilskan över att det inte hade behövt gå så här illa. Att det fanns utvägar som aldrig togs.

Du läser hela artikeln här. Det tycker jag du ska göra. Redan nu.

Även för genrekännarna är det här ett obskyrt namn – trots att formationen går att spåra ända tillbaka till 1986 och den då vibrerande Bay Area-scenen.

Det har å andra sidan sin förklaring. Trots ett par demotejper släppta några år senare dröjde det ända till 2009 som gruppen fullängdsdebuterade med ”A new threat level”, en platta så förbisedd att den inte ens har en endaste användarrecension hos annars så omfattande Metal Archives. Denna totala brist på uppmärksamhet blir ännu desto mer obegriplig då basisten Damien Sisson även hanterar de fyra strängarna i Death Angel – och genom att dess rötter och hemvist torde ge många autencitetspoäng hos den nya generationen retromoshers.

Hur som helst. I juni dundrade kvartetten ut skiva nummer två, titulerad ”Civilization under threat”, via Old School Metal Records och det är just denna jag tänkte utnämna till veckans macka. Inte för att det är den krispigaste baguetten som har knådats fram i San Franciscos riffbageri, utan mer för att plattan är en såkallad bortglömd juvel. Och som troligtvis skulle så förbli så länge dess namn inte sprids till potentiella lyssnare.

För sådana är verket värd. Speciellt de som under senare år har gått bandanas (sorry…) över uppstickare likt Evile, Bonded By Blood eller Havok får här möjlighet att stifta bekantskap med ett ”nytt” band som vistades just där och då.

Vilket också är största abret med ”Civilization under threat”. Den är så trygg i sin Bay Area-form att den lika väl – tiotalsljudet borträknat – kunde ha getts ut via Combat, Music For Nations eller Metal Blade under genrens barndomsår. Det krävs nämligen inte mer än halvkoncenterat lyssnande för att hitta referenser till såväl Forbidden och Exodus som Death Angel och Overkill. Och när kvartetten i semiballaden ”Behold the end” låter ”Fade to black”-fläkten fladdra fritt svartnar det nästan för ögonen.

Likväl. Sina brister till trots är det här en grupp som du borde stifta bekantskap med. Inte minst för att det alltid finns plats för mer thrash metal i ditt liv. Låter det som en uppmuntrande tanke går det alldeles utomordentligt bra att klicka här för att lyssna på skivan via Spotify.

Det är inte så konstigt att en behöver växla ner mellan varven. Speciellt inte efter det där tokiga snurret som var hårdrockssommaren 2013.

Hur många konserter jag såg? Inte en susning. Men jag vet att jag mellan maj och augusti i alla fall synat grupper i såväl Tilburg som New York och ombord på Wacken-arrangerade Full Metal Cruise ute på Nordsjön. För att inte nämna Norje, Norrköping, Göteborg, Stockholm, Solna, Gävle och alla de andra orterna innanför Sveriges gränser.

Många gigs har det blivit. Många tecken har levererats, både till den stofiltingest vi brukar kalla papperstidning och till nätsida och blogg. Några texter blev nog bra. Andra inte fullt så lyckade som de kan bli. Som vanligt, med andra ord.

Nu är i alla fall hösten här. Vilket gör att det är hög tid att knyta ihop snöret runt det här med easy living och snöra på sig arbetskängorna igen.

Det har ni måhända märkt. Det har ju uppdaterats några gånger här de senaste veckorna, någon skön balans mellan irrelevant och informativt, får jag hoppas. En blogg där musiken tas på blodigt allvar, men där allt inte är så jävla gravallvarligt. Där lite lösare tyglar råder, men kärleken till det omskrivna är aldrig så stor.

Och med detta sagt, kalla det en programförklaring eller ett försök att kort beskriva min ambition och önskan, dyker vi in i hösten – genom att närmare syna några av de releaser som har släppts under juli och augusti.

Vilket så klart inte är fy skam. Speciellt inte då dessa bjuder på färsk musik med såväl de kommande turnékamraterna Five Finger Death Punch och Avenged Sevenfold. Samt All Pigs Must Die och Gorguts. Eller varför inte Watain och Deafheaven. Och Comin Correct och Pearl Jam. En hisnande blandning är det i alla fall, nära nog 70 låtar som blottlägger i stort sett varje subgenre som kan härledas till hårdrock, punk eller metal.

Klicka här för att lyssna om du använder Spotify och här om du använder Wimp. Eller prova att köra båda simultant och se hur det låter.

Ha en skön helg.

Avenged Sevenfold har fått ta en hel del skit för de uppenbara stölderna på nya skivan ”Hail to the king”. Och det med rätta. Även om man, väldigt välvilligt, kan kalla det för hyllningar/inspiration så hindrar inte detta exempelvis ”Sheperd of fire”, ”This means war” och ”Crimson day” från att bitvis befinna sig väldigt nära det som Metallica gjorde på sin självbetitlade 1991-giv.

Nog om detta nu. För här ska det i stället handla lite om ännu ett band som har byggt mycket av sitt sound och sin karriär på ett visst band ifrån The Bay Area.

Senare i höst släpper Trivium sitt sjätte album ”Vengeance falls”, en skiva som fick mången beundrare att trilla av stolen då det tidigare i år avslöjades att den skulle produceras av en viss David Draiman (Disturbed/Device). En väldigt blygsam snubbe, som ni vet, och som har uttryckt sig så här om plattans förträfflighet:

– ”Vengeance falls” är ett mästerverk. Plattan är Triviums bästa någonsin och kommer att explodera världen över.

Nåja. Det må vara hur det vill med detta. Och ska man ta de släppta smakproven – kallade ”Brave the storm” och ”Strife” – som indikationer så känns uttalandet ovan som något överilat.

Dock – även om Orlandokvartetten inte på något sätt har släppt sin beundran för det där bandet där Lars Ulrich (något ostadigt) står för takthållningen är det presenterade ingen direkt kopia på vare sig ”Ride the lightning”, ”Master of puppets” eller ”…And justice for all” så märks det varifrån det hämtas inspiration. Emellertid med större fingerkänslighet än sina Orange County-kollegor, vilket ju känns trevligt i sammanhanget.

Vad jag vill ha sagt med detta? Inte så mycket egentligen. Önskade bara passa vidare ett par låtar som måhända kan intressera så här när arbetsveckan börjar gå mot upploppet.

Och på samma gång också meddela att ”Vengeance falls” släpps i mitten av oktober av Roadrunner. Och att ni då säkert kommer få läsa mer om såväl denna platta som om Trivium. Och kanske lite om Metallica också.

Förvisso har det inte varit någon större hemlighet. Skivan som sådan och dess förträfflighet har det pratats om i branschen sedan i våras och också om dess radikala avsteg från det sound som har präglat gitarristens tidigare karriär i At The Gates och The Haunted.

Men nu står det klart att även vi dödliga snart får ta del av resultatet. Eller, ja. Snart och snart – närmare bestämt den 6 november.

Då släpper Anders Fridén-ledda Razzia Notes Anders Björlers solodebut, en skiva som kryptiskt nog har döpts till ”Antikythera” (enligt Wikipedia en grekisk ö där man 1901 hittade en uråldrig mackapär som beräknar astronomiska positioner). Det låter ju skruvat i sig. Och desto snurrigare blir det då man inspekterar de musiker som har bidragit till skivans uppkomst.

Okej, håll i er. Trummorna hanteras av Morgan Ågren (Mats & Morgan Band/Kaipa och har även spelat med Frank Zappa och Tony Iommi), basen trakteras av Dick Lövgren (Meshuggah) medan The Spotnicks (!) gamle pianist Peter Wiberg står för klaviatur. Dessutom medverkar även gitarristen Carl Svensson och saxofonisten Anders Gabrielsson.

Något säger mig att det inte kommer att låta som ”Slaugter of the soul”, direkt. En tanke som bekräftas av den korta trailer som har publicerats och som går att syna närmare nedan.

Skivan är i alla fall mixad av The Haunteds gamle reglageansvarige Tue Madsen och beskrivs som ”cineastisk”, med influenser från såväl italienska skräckfilmssoundtrack som progrock, jazz och folkmusik.

– Även om det inte handlar om någon metalplatta ville jag ha en levande produktion med stor dynamik. Det finns också en trygghet i att jobba med någon som jag har samarbetat med tidigare. Jag kan lita på honom, säger Björler om sin danske kollega.

– Det här är skivan jag har velat göra hela tiden. Också i At The Gates och The Haunted fanns de melankoliska och progressiva inslag som jag har valt att utveckla vidare på ”Antikythera”.

Som sagt. Den 6 november får vi facit i hand.

En sak är säker: bara för att man själv för en tid växlar ner hjärnan till ett makligt semestertempo innebär inte det att resten av världen trycker ned sig i hängmattan.

Det blir tydligt varje gång man släpper skärmen för att under en period vistas i den ”riktiga” världen. Ni vet, den som luktar och känns och ibland även smakar. Och så även denna gång.

Ja, jag har haft semester. Sånt som löneträlar har då det är sommar. En behaglig stund på året då de vardagliga problemen mest får handla om huruvida det blir en Brooklyn Lager eller en Lagunitas IPA till lunch. En begränsad period av ickemåsten och lättja, för att ladda batterierna och få nya intryck.

Vad jag har gjort under dessa veckor vet ni måhända. Om inte, bläddra tillbaka några inlägg och läs allt om konstiga möten och musikaliska upplevelser under bortavarandet i New York. Ett par inlägg under semestern blev det ju allt. Om konserter med The Gaslight Anthem, Bon Jovi och Ghost. Om ett slumpartat möte i East Village som så här långt är bland det knäppaste jag har varit med om i den där stan. Och då har jag ändå varit på inspelningen av ”Late show with David Letterman” och sett Green Days Billie Joe Armstrong göra ett gästspel i Broadwayuppsättningen av ”American idiot”-musikalen. Samt hängt i konkurrentorgantet Expressens tidigare korrebostad på fashionabla Upper East Side.

Nåväl. Den gångna månadens notervärda händelser för detta forum har redan förmedlats. Vilket gör att jag kanske borde ägna inlägget åt tänkt ämne: nämligen att Metal Blade i förra veckan inledde en riktigt omfattande släppoffensiv på Spotify.

Ni vet hur det hittills har varit. I det längsta tycks den klassiska Kalifornienlabeln – ansvariga för att ha presenterat bland andra Voivod, Omen, Possessed, Dark Angel och Metallica för världen via sina banbrytande ”Metal massacre”-utgåvor och som därefter bland annat har lanserat Slayer och Cannibal Corpse – styvnackat ha stretat emot streamingtåget. Faktiskt så länge att den först för ungefär ett halvår sedan började dela med sig av sin brokiga katalog, då via enstaka alster med bland andra Amon Amarth och The Black Dahlia Murder.

Nu verkar emellertid all sån skepsis ha släppt hos bolagsbossen Brian Slagel, vilket gör att lyssningstjänsten nu vunnit ännu större kraft. Med start förra veckan har nämligen fler och fler utgåvor från Augora Hills-ettiketten nått Spotify till glädje för dess användare. Märk väl att det så här långt inte handlar om några kompletta diskografier – när det gäller ett visst vikingagäng från  Tumba så saknas så här långt 1999 års ”The avenger”, Aeon-fans tvingas konsultera cd-samlingen för att lyssna på ”Rise to dominate”, de senaste alstren från såväl Cannibal Corpse som The Black Dahlia Murder finns ännu inte tillgängliga, vilket även gäller Goatwhores ”Blood for the master” och Whitechapels ”A new era of corruption”. Och samma sak gäller Slayers tidiga ”Show no mercy” och ”Hell awaits”. För att nämna några.

Samtidigt ges det nu tillfälle att rota djupt i bolagets brokiga katalog. Och kanske återupptäcka en del skivor som försvunnit ur medvetandet när musikkonsumtionen flyttat från stereon till datorn eller telefonen.

Här är således fem plattor du kanske har glömt. Eller prioriterat bort. Eller helt enkelt bara skitit i att lyssna på. Vilket det finns all anledning att råda bot på just i detta nu.

Cattle Decapitation ”Humanure” (2004)

Om inte omslagskonsten – en kommentar mot frossarsamhället ur djurrättssynpunkt – lockar så kittlar kanske låtar likt ”Bukkake tsunami”, ”Lips & assholes” eller ”Cloacula: The anthropophagic copromantik” intressenerven. Det är liksom inte en skiva för stilla hemmakvällar med drickyoghurt och soffmys. Snarare fungerar San Diego-kvartettens tredje fullängdare som ett blastbeatdrivet debattinlägg mot mänsklighetens uselhet. En kroppsvätskekladdig kaskad som troligtvis inte hade funnits om Carcass valt att klä dödsmetallen i Djurens Rätt-tröja runt ”Reek of putrefaction” och ”Symphonies of sickness”. Rått är det i alla fall. Mer som en näve småspik än som en len tofusallad. Och i sig lika magpinande som ett studiebesök på Kalmar Läns Slakteriers tarmrenseriavdelning. Lyssna

Portrait ”Crimen laesae majestatis divinae” (2011)

Aningen bortsorterade då tygkassehårdrockarna i stället började febra över In Solitude och Ghosts första platta är detta Kristianstadsgäng. Låt vara för att gänget har tidiga Iron Maiden, Mercyful Fate och Angel Witch att tacka för en hel del inspiration, dess andraplatta är en västklädd hälsning från en tid då metal fortfarande var elak och kunde orsaka moralpanik så fort King Diamond visade upp sin välsminkade nästipp för en vettskrämd föräldrageneration. Perfekt för den som vill hitta en felande länk mellan ett läderklätt 1980-tal och en rotsökande framtid. Och ja, Nifelheims Erik ”Tyrant” Gustavsson har designat loggan. Lyssna

Six Feet Under ”Haunted” (1995)

Vid releasen, i en scenanda som var mer intresserad av norska troll än amerikanska busar, var det här något av dödsmetallens egna dream team. Så som det blir då man placerar Chris Barnes (Cannibal Corpse), Allen West (Obituary) och Terry Butler (Massacre/Death) i samma grupp och ber dem satsa mer på skävlande tyngd än brutalistisk hastighet. Det är ungefär här Six Feet Unders debutalster placerar sig. En skiva som tar lika mycket fasta på Machine Heads och Panteras groove som den är trogen hemstaten Florida och dess Morrisound. Så här 18 år senare har plattan emellertid en rad poänger som är värda att uppmärksamma. Bland dessa: Entombedsvänget i ”Still alive”, d-taktsvalsen i öppningsspåret ”The enemy inside” eller moshmoset i ”Human target”. Faller det i smaken bör även ”Warpath” och ”Bringer of blood” gå hem – medan de totalt poänglösa coverskivorna i ”Graveyard classics”-serien får hållas på betryggande avstånd. Lyssna

Flotsam And Jetsam ”Doomsday for the deceiver” (1986)

Vissa av er känner kanske till en kille vid namn Jason Newsted. Han kan spela bas och – som visat på färska sologiven ”Heavy metal music” – även sjunga ganska så hyggligt. Fast mest känd är han nog för att ha värvats till Metallica efter Cliff Burtons död 1986, ett band som han stannade i (under mycket tandagnisslan kan man gissa) fram till 2001. Allt det är elementär thrashkunskap, lika lågstadiemässig när det kommer till den här genren som själva alfabetet. Desto mer bortglömt är då Newkids första band, där han stod för den större delen av lyriken och en försvarlig del av riffen. Tur då att jag kan påminna er om saken, barn. För det här är en skiva som på sin tid och i vissa led rankades högre än självaste ”Master of puppets” (brittiska tidningen Kerrang! gav exempelvis plattan hela sex K i betyg). Riktigt så klassisk och oumbärlig är förvisso inte ”Doomday for the deceiver”, även om den ännu 27 år senare låter riktigt fräck. Speciellt om man kan klara av refrängen till avrundande ”Der Führer” utan att sätta kaffet i halsen. Lyssna

Bolt Thrower ”Those once loyal” (2005)

Var vänliga hälsa på ett av dödsmetallscenens mest inaktiva, men likväl ständigt existerande, band. Som ni ser här ovan har det vid det här laget gått åtta år sedan britterna släppte ett kanonmullrande album. Kanske dags att börja fundera på en uppföljare då, kan man ju känna. Icke sa Nicholas, anser Baz Thomson och de andra. Förvisso fanns det redan 2008 planer på en uppföljare, men då bandet ansåg att inget av det färska materialet kunde mäta sig med redan offentliggjorda prestationer och att ett nytt album därför får komma först när de har lyckats knåpa ihop en riktig dunderrepertoar. När detta kan bli vete katten, men fram till att månen trillar ner i Vättern går det alltid att köra ”Those once loyal” ännu en vända. Och innerst inne önska att fler band vågade ställa lika höga krav på sig själva. Lyssna

Nu återstår väl bara att Slagel och hans medarbetare ska göra rent hus i arkiven och släppa lös de plattor jag nämnde tidigare i inlägget. Samt gräva fram mer eller mindre obskyra utgåvor likt exempelvis Helstar ”Nosferatu”, Troubles ”Run to the light”, Evictions ”The world is hours away”, The Crowns ”Deathrace king” och Desultorys ”Into eternity”. Men det kommer väl snart, va?

(Som fotnot bör kanske även nämnas att också Prosthetic har lossat lite på sitt embargo mot Spotify och publicerat delar av sin bakkatalog. Spridda skurar är det emellertid, och då främst äldre utgåvor med bland andra Skeletonwitch, The Acacia Strain och Book Of Black Earth, medan Ramming Speeds färska ”Doomed to destroy” och Mercenarys ”Through our darkest days” minsann anses värda att bjuda på. Vilket dessvärre inte gäller Testaments ”The gathering” eller Lamb Of Gods första alster. Så kan det gå.)