Ni fattar vad det handlar om, va? Inget annat än de största, bästa och vackraste skivorna som har släppts under det gångna året – i pedagogisk och komplett ordning.

Heavy christmas på er alla därute i världen. Glöm inte att krama någon som du tycker om. Hen lär behöva det, i dag och årets andra dagar.

1. Behemoth ”The satanist”

I periferin finns kampen, i centrum härskar segern – mot leukemin och över den katolska kyrkans ivriga försök att tysta en obekväm röst. Därför känns det väldigt naturligt att konvolutet till ”The satanist” delvis är målat med frontmannen Adam ”Nergal” Darskis blod. Det här är nämligen ett album som hyllar personens triumf över till synes oövervinnerliga krafter, låt så vara en dödlig sjukdom eller religionens ok. På så sätt är det en oväntat livsbejakande låtcykel, som tar avstamp i Behemoths bakgrund i black/death metal-skarven men som slår sig loss på ett närmast genrelöst vis. Det finns blastbeatattacker (”Amen”), Celtic Frost-orkestrering (”Messe noire”) och urläckra körpartier (”In the absence ov light”), men viktigast av allt riktiga låtar. Satan, så överlägset årsbäst.

2. Pallbearer ”Foundations of burden”

Doom metal brukar oftast, med all rätta måste tilläggas, anklagas med att vara en särdeles moloken och nedstämd utgrening på hårdrocksträdet. Kanske därför att det mest påfallande och omtumlande med Pallbearers ”Foundations of burden” är exakt hur livsbejakande och välkommet ärlig den låter. Och, för att vara satt inom sin genre, emellanåt närmast lycklig. Tillsammans med producenten Billy Andersson har Little Rock-kollektivet byggt vidare på den tygpåsehype som följde på debutalstret ”Sorrow and extinction” och med närmast arkitektisk exakthet byggt ett verk som reser sig stolt mot skyarna. Och som däruppe hittar sig eget nirvana i grandiosa gitarrharmonier (tänk ett Ride som växt upp med Black Sabbath och St Vitus) och Brett Campbells hudnära sånginsats. Det här är sex stycken som gör vilken börda som helst värd att axla.

3. Sólstafir ”Ótta”

På sätt och vis är Reykjavikgruppens femte fullängdare en spegling av de isländska omgivningarna och dess kynne. Konceptuellt baserat runt gammal dygnsuppräkning från hemlandet är det här en helhet som håller varvet runt – supersnyggt klädd i banjo, piano och en rad andra ickemetalliska instrument – och som konstratsanvänder ljus och mörker, dur och moll, på alla tjusigaste sätt. Skulle Sólstafirs ”Ótta” absolut krävas att genrebestämmas torde den kunna sorteras in bland progressiv post metal. Men den är ju så mycket mer. Den är karg och skir. Vacker och bombastisk. Lite som hemlandet i sig.

4. Agalloch ”The serpent and the sphere”

Om du kunde dra en imaginär linje mellan Tools chosefria inställning till progressiv metal och Agallochs folkanstruket svärtade postdoom så skulle den vara mer logisk än man spontant kan tänka sig. Fyra år efter ”Marrow and the spirit” har Portlandgruppen nämligen tagit ett minst lika stort kliv som det dessförinnan. Med blotta tonerna målar kvartetten upp mustiga naturskildringar av omgivningarna uppe i USA:s nordvästra hörn, med en stilla vind som får trädkronorna att svaja försiktigt samtidigt som en uggla fäller ut vingarna i tidig skymningstimme. ”The serpent and the sphere” måste avnjutas i sin helhet, från start till mål, på samma sätt som en film. Den som slentrianklickar på randomknappen missar hela poängen.

5. Opeth ”Pale communion”

Om ”Heritage” var albumet som fick fansen att tappa hakan är det här en skiva som kommer att få dem att förlora vettet. Fullkomligt rimligt när det gäller en sångcykel som hellre för tankarna till Scott Walker, Crosby, Stills & Nash och King Crimson än Morbid Angel och som hyllar italienska Goblin genom ett skruvat instrumentalt stycke. Resultatet är snarare udda än chockerande, ett naturligt nästa-steg från ett band som befinner sig i konstant utveckling och som touchar konventionell metal mest i ”Cusp of eternity”. Resten av materialet är i stället varsamt mångkolorerat, stundtals jazzigt och ofta mjukt balladvänligt och med en Mikael Åkerfeldt som gör sitt livs sånginsats.

6. At The Gates ”At war with reality”

Naturligtvis är det omöjligt att så här 19 år senare prestera det orimliga – det vill säga att ens tangera den så i efterhand upphaussade ”Slaughter of the soul”. Så mycket är ju så annorlunda än i mitten av nittiotalet. Omgivningen är mer luttrad, inkråmet färgat av närmare två decenniers livserfarenhet. Ungdomlig aggression har fått trivselkilon och amorteringskrav, idealism har lett in i medelåldersmognad. Kanske är det just därför som At The Gates studiocomeback ”At war with reality” låter så förbannat bra. Det vill säga precis så som gruppen ska presentera sig nära nog två decennier senare; lättälskat, omtumlande och emellanåt mollstämt äventyrligt på ett sätt som känns både karriärsammanfattande som fräscht.

7. Mastodon ”Once more ’round the sun”

Det mest påfallande är inte hur kontrastrikt albumet är. Att det fördomsfritt svingar sig mellan känslolägena likt i någon osynlig tonlian, inte att det i ett och samma stycke kan bjudas på vocoderutbrott, en bitterljuv versmelodi och en snärtig hejaklacksfinal. Sådant är en naturlighet för Mastodon, då de som få andra grupper har vigt sin verksamhet åt att tänja och dra i det kreativt möjliga. Det mest förbluffande med ”Once more ’round the sun” är i stället exakt bra hur bitarna gifter sig med varandra. Som att de där komponenterna – i stort sett allt som går att genredefiniera med -rock, core eller metal-suffix – bara har väntat på att paras ihop. En i sanning strålande skiva.

8. Evergrey ”Hymns for the broken”

Trots att tonen ofta är sorgsen och förtvivlad är Evergreys ”Hymns for the broken” ett album som hyllar hoppet. Som stöttar när botten tycks vara nådd, lägger gips runt ett brutet sinne, visar tålamod och som når en dramaturgiskt perfekt final i och med rasera/restaurera-duon ”The grand collapse” och ”The aftermath”. Rent ideologiskt och rationellt känns skivan därför ofta som en naturlig fortsättning på mästerliga ”The inner circle” (2004), med ytterligare ett decenniums livserfarenhet och kunskap att ösa ur. Stundtals är utfallet fullkomligt hisnande. Likt i den redan nämnda, aningen Katatonia-nickande, ”The grand collapse”, i självrannsakande videospåret ”King of errors” eller i den nakna pianoballaden ”Missing you”. Det är dina nya bästa vänner i mörkret och desperationen.

9. Triptykon ”Melana chasmata”

Om ”Eparistera daimones” var själva utskjutet är ”Melana chasmata” ögonblicket då färden slutar mot ett träd i diket. På Triptykons andra fullängdare fortsätter Thomas Gabriel Fischer utveckla den undergångsstämning som präglade Celtic Frost-comebacken ”Monotheist”, bara lite fulare och skevare. Stilistiskt rör sig plattan mellan rubbad proto-thrash, lite vid sidan av rakt ut aggressiv, och visionärt lågfrekvensmalande som bitvis minner om Neurosis. Jag lovar, bastonerna i ”Altar of deceit” kommer få julgransprydnaderna att packa ner sig själva i förrådet igen.

10. In Flames ”Siren charms”

Många grupper talar om att de har tagit ut svängarna när de ska presentera ett nytt album. Med ”Siren charms” har In Flames gjort just det. Stilmässigt är albumet väldigt långt ifrån karriärbyggande, melodiöst drivna dödsmetall som präglade exempelvis ”Whoracle” och ”Clayman” runt millennieskiftet – i stället är grunden satt i ett alternativrockigt och elektroniskt fundament som lika ofta bär drag av Tool och Depeche Mode som det är präglat av Scorpions och Rainbow i Björn Gelottes gitarrarbete. Slutsumman är en väldigt varierad låtsamling som kräver tid att falla på plats. Men när alla melodikrokar har fastnat sitter de stenhårt i huden.

11. Vallenfyre ”Splinters”

Gitarrljudet riskerar att spricka redan i inledande ”Scabs”. Det tjuter och morrar av rundgång, river sig fram över Adrian Erlandssons crusttempo och river upp djupa fåror i dina kinder. På senare år har flertalet amerikanska grupper (Black Breath och Fatalist för att nämna några) försökt återskapa det klassiska från skarven mellan 80- och 90-tal, utan att lyckas fullt ut. Där är andraskivan ”Splinters” från Paradise Lost-sidoskottet Vallenfyre desto mer träffsäker. Kurt Ballous produktion är exemplarisk, Gregor Mackintoshs riffkonstruktioner tyngre än en Gotlandsfärja och låtarna lika effektiva som en slägga på knäskålen.

12. Accept ”Blind rage”

Tre skivor in i nylanseringen med Mark Tornillo i fronten tycks ingenting stoppa Accepts kvalitetsexpansion. ”Blind rage” är en chosefri och krusidullbefriad samling heavy metal-låtar som tar sats i gruppens haussade ”Restless and wild”/”Balls to the wall”-era och dunkar till med en kraftfull 2000-talspunch via Andy Sneaps respektfulla produktion. Die deutsche Stahl beißt noch der schwerste, som vi brukar säga.

13. Eyehategod ”S/t”

Vissa grupper sjunger gärna om helvetet. Eyehategod har upplevt det på riktigt. Kanske är det därför gruppens självbetitlade comebackalbum – släppt 14 år efter föregångaren ”Confederacy of ruined lives” känns så autentisk och angelägen. Det handlar om droger, fängelsestraff, orkanen Katrina, allmän misär och i fonden mullrar avlidne trummisen Joe LaCazes ljudspår från andra sidan graven. Du kan förvisso kanske inte slentrian(g)NOLA på vare sig ”Parish motel sickness” eller ”Robotussin and rejection” – men eye tusan vad det svänger.

14. Electric Wizard ”Time do die”

Med en albumtitel som ”Dopethrone” i bagaget och textrader likt ”I wanna get high before I die” (hämtad från öppningsspåret ”Incense for the damned”) är det lätt att begripa vilken (hög) nivå Dorsetbandet befinner sig på. Electric Wizard tar på ”Time to die” ett rivande halsbloss på en bong föreställande Tony Iommis platåskor och spyr ur sig en svart sörja som på riktigt kan få krukväxter att dö. Knark i verkligheten är bajs, barn. Men knark på skiva är bra skit.

15. Nux Vomica ”S/t”

Fjärran från ”Portlandias” välmåendeängslighet tecknas här ett glåmigt porträtt över Oregons mörkaste baksidor via tre omfångsrika stycken. Nux Vomica blandar på sin självbetitlade Relapse-debut sludge, crust, black metal och nervdallrande postrock till en förenande länk mellan His Hero Is Gone, Neurosis och Deafheaven som avnjuts bäst med fördragna gardiner.

16. Misery Index ”The killing gods”

Emellanåt behöver dödsmetallen en politiskt laddad spark där det gör väldigt ont. På femtegiven ”The killing gods” utdelar Baltimores Misery Index precis en sådan – hårt välformulerat och smärtsamt ärligt. Även om tempot mest hela tiden närmar sig överljudshastigheter finns det emellertid plats för nyanser och stunder av sans mitt i allt vanvett. Det kan vara en bitterljuv gitarrmelodi från Darrin Morris, samplade munkkörer eller en oväntat lyckad Ministry-cover likt ”Thieves of the new world order”. Att de första fem styckena hänger ihop i den så kallade ”Faust”-sviten säger mycket om ambitionerna.

17. Morbus Chron ”Sweven”

Morbus Chrons ”Sweven” är väldigt långt från endimensionell slentriandöds. Det är i stället ett album som förhåller sig till sin genre ungefär som In Solitudes ”Sister” eller Tribulations ”The formulas of death”; influenserna från Autopsy och tidiga Death ger förslag snarare än direkta order. Summan är bitvis kolorerat vacker, ständigt hotfull och rakt igenom varmt organisk med en levande ljudbild. En skiva som samtidigt är otroligt genomarbetad och fullkomligt naturlig.

18. Machine Head ”Bloodstone & diamonds”

”Bloodstone & diamonds” är Machine Heads stilmässigt mest positionerade utgåva hittills. En utgåva som är närmast cineastiskt dramaturgisk i sin utformning. En helhet som rör sig mellan groovehuggen thrash metal, nyklassicistisk progressivitet och introvert smärta – ofta i ett och samma spår. För bevis lyssna på ”Sail into the black”. Det är åtta och en halv minut som visar att allt är möjligt. Och att det faktiskt går att göra ett av karriärens absolut starkaste inspel också på åttonde försöket.

19. Heat ”Tearing down the walls”

På sätt och vis känns det som att det var hitåt Upplands Väsby-gruppen önskade skicka sig själv på föregångaren ”Address the nation”. Då passade bitarna inte riktigt. På ”Tearing down the walls” sitter hårdrocken som den ska. Heat årsmodell 2014 är rivigare, tuffare och mer offensiva – samtidigt som refrängerna är av absoluta toppklass. Det är omöjligt att inte ryckas med i offensiven.

20. Vanhelgd ”Relics of sulphur salvation”

Med tanke på att death metal på svenska är rått så är ”Dödens maskätna anlete” och ”Ett liv i träldom” överstyvt superråa. Det är en sån stämning som Vanhelgd framkallar på ”Relics of sulphur salvation”; föredömligt old school i såväl känsla som genomförande. Understundom melodiskt peppad på ett Unanimated-vis, men mestadels otyglad som det lät i huvudstaden innan Nihilist bytt namn och chockstartat den våg som känns relevant än i dag. 1990 låter ju minst lika bra mer än två decennier senare.

21. Crucifyre ”Black magic fire”

Där debuten ”Infernal earthly divine” var en utarbetat rå sälle i gränslandet mellan Venom och Bathory är andrasnytingen så mycket mer. Att kalla Crucifyres ”Black magic fire” för nyanserad är måhända att ta i – några större avigkrokar tillåter formen knappast – men variationen gör att det hårda och vettlösa träffar med skarpare precision. Och allvarligt, ”Baphomet’s revenge”, ”Apocalypse whore” och ”Pentagram palms” är några av årets svavelosande tuffaste hårdrockstitlar.

22. Tombs ”Savage gold”

Låt det där uppenbara, det där att ”Deathtripper” låter likt något från Quicksands ”Slip”-platta tolkad av ett Killing Joke, vila åt sidan för stunden. Stanna hellre vid att Tombs på ”Savage gold” vaskar fram en gemenskap mellan postcore och black metal som bitvis är märklig, men aldrig likgiltig.

23. Teitanblood ”Death”

Death metal blir sannolikt inte fulare eller ruttnare än så här. Teitanbloods ”Death” är så tendentiöst svinig och kaotiskt attackformulerad att man som lyssnare sitter helt andlös när 16-minuterskolossen ”Silence of the great martyrs” ebbar ut. Och då är man ju redo för ännu en omgång.

24. Madball ”Hardcore lives”

Okej, jag ger mig också in i matchen och kör en nedräkning – endast här på Instagram när vi talar om sociala modernitetsmedier – över årets plattor. Nog om detta. Nu kör vi, med plats 24 på listan The Klings of 2014: Madballs ”Hardcore lives” är sin genre såväl i titel som i själva grundutförandet. Förbannad, upplyftande och fullkomligt omöjlig att avnjuta i stillasittande form. Moshalicious till sista slicken.

Det torde inte råda stor tvekan om att jag håller ”The satanist” som ett av vårens viktigaste album i extremgenren. Om ändå – beklagar att jag har varit otydlig och inte helt konkret. Det var ju dumt av mig. För så är det i alla fall.

Därför känner jag mig extra peppad inför bandets besök i Sverige nästa vecka. Dessvärre är det inte på egen hand, utan som del av ett turnépaket som även bjuder på Cradle Of Filth, Inquisition, In Solitude och Svarttjern i något som tycks bli en nackknäckande helkväll och som därmed lär begränsa speltiden ganska så rejält.

Men varför gnälla. Slutligen får en ju höra hur exempelvis ”Ora pro nobis Lucifer” och ”O father o Satan o sun!” ter sig live – och precis hur peppade Nergal, Orion, Inferno och Seth är att kavla ut dem över publiken.

Det lär bli en upplevelse jag vill dela med mig av. Och därför gör jag just det.

Jag har nämligen det stora nöjet att bjuda hela fyra bloggläsare på entré till hela konkarrongen – och dessutom möjlighet att skaka tass med bandet före spelningen. Självklart får dessa vinnare plocka med sig varsin vän som moraliskt stöd, såväl under bandmötet som på giget i fråga.

Tillfällena som gäller är i Göteborg (Trädgårn) på måndag den 24 februari och i Stockholm (Tyrol) kvällen efter. Därför är det snabba ryck som gäller. Senast i morgon bitti (fredag) vid klockan nio vill jag ha din intresseanmälan, skickad till mig på mattias.kling@aftonbladet.se, i ett mejl som klart och tydligt anger ditt namn, telefonnummer och vilken stad du ämnar se giget i.

Inga konstigheter? Bra.

Då dundrar vi till med en liten fråga också. Bara för att krydda till erbjudandet en smula.

Det jag skulle vilja ha svar på är följande: Enligt den mesopotamiska mytologin är Nergal en undergjordsgud som var gift med Ereshkigal. Ett galet namn, kan tyckas. Men inte lika galet som Meshuggah, som ju sägs betyda galenskap på jiddisch. ”Raggadish” var ett ungdomsprogram som sändes i SVT för sisådär en tio år sedan, men vad hette den hårdrocksserie som även det gick i allmän-tv 2006 och leddes av Mattias Lindeblad och Melker Becker?

Plita ner svaret i ett mejl döpt till ”Satanist, javisst!” och som innehåller ovan nämna info och detta före klart utsatta deadline.

Och som att det inte varit påfrestande nog att ta sig igenom gammelstofilens ordkaskader för att komma fram till det relevanta i detta inlägg går det även att se densamme svamla loss i en lo fi-murrig DIY-intervju med Nergal, som gjordes i Gävle i juli 2012. Skrämmande stuff, om något.

Behemoth
The satanist
Nuclear Blast/Sony
METAL I periferin finns kampen, i centrum härskar segern – mot leukemin och över den katolska kyrkans ivriga försök att tysta en obekväm röst. Därför känns det väldigt naturligt att konvolutet till ”The satanist” delvis är målat med frontmannen Adam ”Nergal” Darskis blod. Det här är nämligen ett album som hyllar personens triumf över till synes oövervinnerliga krafter, låt så vara en dödlig sjukdom eller religionens ok. På så sätt är det en oväntat livsbejakande låtcykel, som tar avstamp i Behemoths bakgrund i black/death metal-skarven men som slår sig loss på ett närmast genrelöst vis. Det finns blastbeatattacker (”Amen”), Celtic Frost-orkestrering (”Messe noire”) och urläckra körpartier (”In the absence ov light”), men viktigast av allt riktiga låtar. Satan, så tjusigt.

Bästa spår: ”O father o Satan o sun!”

Fotnot: Självfallet går det alldeles utmärkt att lyssna på ”The satanist” på Spotify i stället. Då klickar man förslagsvis här och njuter av det som är en allvarlig kandidat till årets tuffaste album – redan nu.

VECKANS TWEET

Raubtier
Pansargryning
Despotz/Playground

METAL Haparandatrions fjärde album fyrar av ett tendentiöst skri från vildmarken som hellre skjuter ripor med pilbåge än picklar gurkor och stickar Iphonefodral. Framförd av en sympatisk oängslighet och helhjärtad uppriktighet rimmar Pär Hulkoff ”torka väck ditt flin” på ”kadaverdisciplin” och får ”Opus magni” att låta som om Manowar hade spelat in Olle Adolphsons ”Trubbel”. Rent tematiskt är ”Pansargryning” ett instinktivt formulerat oppositionsinlägg som hyllar det jordnära och självförsörjande kontra civilisationens uppleva ytlighet – tonsatt av bubbliga eurosyntar, tuggiga thrashgitarrer och muntra trallpunkrefränger. Raubtier gör det förbehållslöst, upp till elva övermaxat och konsekvent. Uppblåst och helhjärtat. Och med en skorrig charm som gör att man headbangar även då analysen vacklar.

Bästa spår: ”Qaqortoq”.

VECKANS TWEET

VECKANS SPELLISTA

Fotnot: Spotifylyssna på de utvalda låtarna? Jajamensan, det går bra det. Klicka bara här och var god röj.

Visst finns det signaturer och programförklaringar som sticker ut . Som vill berätta något, förklara, definiera.

Huruvida ”The satanist” är en sådan kan en såklart diskutera. Det ryms ju liksom ingen chockerande information i den titeln, snarare är den ett konstaterande som påpekar det vi redan vet.

Jo, att den polska Belsebubbrigaden har ett något problematiskt förhållningssätt till allt som är dyrt och heligt och i stället helst vänder sina sympatier mot det mörka och elaka är ingen större sensation.

För detta har frontmannen Adam ”Nergal” Darski exempelvis fått se sig dragen inför rätta (något jag tidigare har skrivit om i bland annat det här inlägget) och ständigt ifrågasatt i hemlandet. Svaret? ”Fuck you”, troligtvis, vilket även blev det bemötande han gav den cancer som han tvingades kämpa emot efter releasen av förra albumet ”Evangelion” (2009).

Tidigt nästa år är det emellertid dags för ett musikaliskt bemötande via tiondealbumet, med nyss nämnda hädelsetitel. Det är också från detta Nuclar Blasts-släpp, i butik den första veckan i februari som ”Blow your trumpet, Gabriel” är hämtad. En tuff låt som har fått en väldigt skum och ondskefull video.

NSFW? Nja, det beror så klart på var du jobbar. Men för att slippa att kollegorna sätter förmiddagskaffet i vrångstrupen kanske en inspektion i hemmets lugna vrå är att rekommendera. Och då går det ju att blasta upp volymen till 666-iga decibeltal dessutom.

Vid en sökning i Mediearkivet på ordkombinationen Pussy Riot genereras 1 803 träffar, varav ungefär 99 procent från de senaste tio månaderna.

En liknande granskning av Adam ”Nergal” Darski, med alla de tänkbara kombinationerna ger 12 träffar.

Tolv! En summa som du kan räkna på ditt anta fingrar och tår. Utan att ens behöva ta till högerhanden, och knappt ens den vänstra.

Detta trots att det finns en hel del likheter mellan de båda fallen, för det handlar i grund och botten om rättsfall. Vi snackar om två forna kommunistdiktaturer (Sovjetunionen och Polen) som ämnar tackla den åsikts- och yttrandefrihet som kommer med en demokratisering genom att helt sonika tysta röster som är obehagliga för etablissemanget.

Att i detalj älta Pussy Riot-fallet finner jag här onödigt. Det har, bevisligen, gjorts tidigare. Och även om deras kamp blottlägger det förtryckarsystem som har uppstått i Ryssland under Vladimir Putins styre (från en diktatur till en annan, budskapen må skilja sig åt, som konsekvens för folket är lidandet liknande) är viktig i opinionsskapande syfte så är de långt ifrån de enda bakom den forna järnridån som får se sig dragna inför skranket bara för att de önskar uttrycka provokativa åsikter.

Vilket för oss in på Adam Darski, hädanefter benämnd under sitt artistnamn Nergal. Han är sångare och gitarrist i det religionskritiska black/death metal-bandet Behemoth (som i veckan spelar på svenska Close-Up Båten tillsammans med bland andra Turbonegro och Candlemass). Behemoth kan kallas en kontroversiell grupp. Under karriären har de bland annat presenterat låtar med titlar som ”Christians to the lions”, ”Antichristian phenomenon”, ”Christgrinding avenue” samt konsekvent antagit en högst religionskritisk hållning.

Vilket säkert kan vara provokativt i sig, om man är lagd åt det hållet. Men det egentligen inte riktigt är det som saken handlar om.

Händelsen som allt grundar sig i utspelade sig i stället så långt tillbaka i tiden som för fem år sedan, då Behemoth spelade i Gdynia i hemlandet.

Som en del av showen (jag har sett honom göra det vid ett flertal tillfällen i Sverige) rev Nergal sidor ur Bibeln, skrynklade ihop dem och kastade ut i publiken, samtidigt som han förklarade att skriftsamlingen var full av lögner och att den katolska kyrkan är den mest mordiska sekten på jorden.

Oj … Sa han… verkligen det? Ja. Vad fan. Värre saker har du säkerligen hört från en scen. Och kommer troligtvis så göra även inom en överskådlig framtid.

Frontmannens utspel ansågs emellertid strida mot den polska hädelselagen och efter en segdragen rättslig process (under vilken Nergal bland annat har kämpat mot leukemi samt släppa det grandiosa albumet ”Evangelion”) frikändes 35-årigen förra året från anklagelserna.

När jag intervjuade frontmannen inför Behemoths gig på Getaway Rock i Gävle i somras (video nedan) tycktes saken därmed utagerad, liksom den aggressiva cancerform han nära nog förlorat livet till. Darski berättade i stället att han satsade med full kraft framåt och att alla prövningar han utsätts för i stället stärker honom i övertygelsen om att aldrig ge upp.

En förvissning han nu, återigen, är tvungen att försvara i rätten. Den 29 oktober förkunnade nämligen landets högsta domstol att sångaren hade begått ett brott när han yttrade ovan nämnda åsikter, och skickade därmed tillbaka frågan till en lägre instans, som nu ska bedöma om han är skyldig till ett brott vars maxstraff innebär två år i fängelse.

Det borde således, om uttrycket ursäktas, vara ett jävla liv om frågan. Högljudda UD-protester mot premiärminister Donald Tusk och hans liberalkonservativa parti. Amnesty torde koka över i iver att rädda denna frihetstörstande röst från att – medelst hotande fängelsestraff – tystas. Kultur-, ledar- och debattsidor borde stå i brand över denna kränkning av de grundläggande mänskliga rättigheterna – som dessutom begås av ett EU-land.

I stället: den allmäna pressopinionen, vanligtvis väldigt snabb att dra lans för det fria ordet, tycks ha drabbats av kollektiv afasi.

Återigen till Mediearkivssökningen. Det som har skrivits om Nergal i tryckta svenska medier (och dess nätupplagor) begränsar sig till en 25 ord kort notis på Aftonbladet Kultur den 1 november och en stort uppblåst helsida – i kristna dagstidningen Dagen. Det enda riktiga undantaget som lyckas skutta över denna tigandemur är Fredrik Strages krönika i Dagens Nyheter från i fredags. I övrigt – total likgiltighet. Detta trots att självaste EU-kommissionen gått ut via tidningen EUObserver gått ut och smiskat Polen på figrarna över tilltaget (läs artikeln därom här).

Med andra ord – det här borde vara öppet mål för svenska medier. Ett medlemsland som bryter mot självaste Europakonventionen, där det tydligt konstateras att grundläggande humanitära rättigheter som religionsfrihet råder. Och att det därmed också är fullkomligt fritt för en medborgare i unionen att häda bäst fan hen vill.

Ändå är det så obegripligt tyst. Kanske beroende på att Nergal inte ingår i ett chict feministkollektiv, vars agenda (och det är inget fel på den, det är inte själva grundfrågan) kittlar gillandenerven hos finskribenter och annars åsiktsstinna tyckare – och blott är en sluskig hårdrockare. En person som intelligentian troligtvis inte vill solidarisera sig med och ännu mindre lyfta upp på salongsagendan.

Och det kommer fortsätta att vara tyst. Tills du och jag drar vårt strå till stacken, står upp för den rimliga ståndpunkten att antika sagodogmer inte ska kunna stå i vägen för vad vi har rätt att uttrycka.

I år var det ju aningen skralt bland superstjärnorna.

Så som det blir när en kväll toppas av Nightwish medan Yngwie Malmsteen har kontrakterats för att knyta ihop festivalpåsen.

Därför gick ju biljettförsäljningen lite så där också. Arrangörerna i FKP Scorpio talade om tiotusentals besökare (oklart exakt hur denna siffra trollades fram), men en sansad okulärbesiktning av trängseln på området talade om definitivt lägre antal biljettköpare.

Kanske fullt naturligt. Med en festivaluppställning som innehöll en hel del coola namn (alltifrån Ministry till Municipal Waste, Behemoth och flera andra akter i en lägre division) men vars enda riktiga publikdragarbokning var Manowar. En grupp som dessutom bjöd på en ovanligt pinsam show, som faktiskt var så beklämmande dåliga att min :+:-recension måhända ha fått komplett okritiska manowarriors att publikt kissa på tidningen dagen efter – bedömningen var ändå fullkomligt korrekt. Tycker jag, så klart.

Nåväl.

Efter att ha bytt helg inte bara en utan två gånger presenterar Getaway Rock nu sina första bokningar. En trio band av ganska olika kalliber, men som alla väl försvarar sin plats på ett välkomponerat festivalschema.

Låt gå för att det inte direkt är några mullrande kanonskott som avlossas. Att lyckas locka In Flames till nästa års begivenhet är såklart detsamma som att en trogen publikmagnet har värvats. Och att såväl Deep Purple som Lamb Of God presenteras som komplement bevisar att det fortfarande finns en ambition att behålla det breda repertoargreppet runt metal/hårdrockvärlden.

Fortsättningen kan därmed bli spännande. Speciellt då jag tidigare spekulerade i att FKP Scorpio efter lanseringen av Bråvallafestivalen i Norrköping (huvudnamn: Rammstein och Green Day) inte direkt tänkte lägga något större krut på sitt metalevenemang i Gästrikland. Det kändes rimligt att de helt enkelt skulle sänka ambitionsnivån och låta Getaway bli en trygg men knappast masspsykotisk tillställning mest för de mest inbitna.

Fel kan man ha. Vilket i det här fallet bara är kul och inspirerande.

Getaway Rock 2013 anordnas den 8 till 10 augusti. Biljetterna säljs via Eventim och kostar från 1 350 kronor och uppåt.

Under sommarens upplaga av Getaway Rock i Gävle fick jag mig en ganska så intressant pratstund med en ganska så nyrehabiliterad Adam ”Nergal” Darski. Under DIY-intervjun (kolla in klippet här nedan) hann polacken bland annat avhandla varför alla egentligen borde få cancer och varför han innerst inne avskyr Yngwie Malmsteen.

Rubrikstoff om något. Och synpunkter som är värda att följa upp vid ännu ett möte som kanske inte inskränker sig till fem minuter med en i grund och botten ganska så ovillig och småstressad intervjuperson.

Tack och lov – nu finns det möjlighet till detta.

Behemoth är nämligen det senaste tillskottet till höstens andra Close-Up Båten, som går mellan Stockholm och Åbo den 15 och 16 november. Andra nybokningar inkluderar snart albumaktuella Tiamat (håll öronen öppna för kommande skivan ”The scarred people” – den äger), Smash Into Pieces samt Uppsalas livligaste moshcorecombo Always War.

Sedan tidigare är även Turbonegro, Candlemass, Imperial State Electric och Thundermother bokade och klara. Biljetter bokas här. Garanterat trevligare än cancer.

Så här i valtider vill jag dra fram en gammal MUF-slogan. Inte för att jag på något sätt må sympatisera med detta ungdomsförbund eller dess så kallade arbetarvurmare till moderparti. Utan bara för att den stämmer in på en punkt.

Jag älskar att äga.

Skivor, det vill säga.

Ni vet, barn. Den där produkten som en gång i tiden, samtidigt som man kommunicerade med röksignaler och klädde sig i djurhudar, faktiskt var bärare av den musik ni nu streamar på Spotify eller tankar ner på The Pirate Bay. En fysisk produkt. Som kändes, luktade och säkert också smakade om man så önskade. Alltså, en fysisk tingest som gjorde allt det som en smidigt spridd mp3-fil inte gör.

Ja. Jag står för det. Jag älskar skivor.

Därför vill jag i dag blogghylla Supernova records lite extra. Inte för att bolaget har en exceptionell repertoar som får mig att inrätta schemat efter dess planerade releaser. Utan för att det, trots vikande försäljningssiffror för fysiska exemplar, hårdsatsar och släpper skivor som om det inte fanns någon morgondag.

Och detta trots att det lanserats så sent som tidigare i år. Alltså i en tid då det för många kanske känns mer attraktivt att ta ut besparingarna och boka in en helkväll på Casino Cosmopol än att investera i musikutgivning.

Därför hyllar jag nu lite okritiskt labelbossen Johnny Hagel (tidigare svenskansvarig för Roadrunner samt basist i exempelvis Tiamat) och distributören Cosmos Music Group (Bonnier Amigo). Så länge det finns satsningar så kan man aldrig kalla skivbranschen för död och begraven.

Och även om dess släppschema, som tidigare har påpekats, inte har innehållit några utgåvor som kommer att slå sig in ens på en ganska omfattande årsbästalista så finns det ändå några releaser som jag i sammanhanget vill uppmärksamma. Märk väl att jag inte recenserar dem som sådana, eller använder någon betygsbedöming för att avgöra dess förträfflighet. Ta det bara på tips om musik för oss – som älskar att äga skivor.

Pray For Locust ”Swarm”

Stockholmsband som gör grooveriktig metalcore utan messång och som hämtar mer uppenbara influenser från Lamb Of God eller Raised Fist än från exempelvis USA-normens At The Gates. Lyssna mer här.

 

Gormathon ”Lens of guardian”

Bollnästruppen må ha ett namn som för tankarna åt dödsmetallhållet, men jungfruresan är en mer lättsmält historia än så. Tänk ett Amon Amarth på dubbel hastighet och med sång som ligger i det mer traditionella högre registret. Då kommer du ganska nära det du kan lyssna på här.

Misanthropian ”A torture of your own design”

Death metal på riktigt får du i stället här. Att huvudstadsgänget har ett gott öga till Behemoth visas med tydlighet i öppningsspåret ”March to dominate”, medan det i resten av styckena finns det en nerv av såväl Cannibal Corpse som Immolation. Gillar du din dödsbiff relativt blodig och ganska senig? Då lyssnar du mer här.

Hårdrocksvärlden befinner sig fortfarande i chock efter att Heaven & Hell-sångaren tragiskt lämnat oss i söndags, efter en längre tids kamp mot cancern. Det kommer ta lång tid att smälta den förlusten, något jag själv inte ens har börjat.

Hjälp till bearbetningen kommer säkert på rockevenemanget i Blekinge om mindre än en månad. Då festivalen genom åren har haft en god relation med sångaren och hans fru/manager Wendy Dio har man nu fattat beslutet att omdöpa Zeppelin Stage till Dios ära. Bland de band som därmed beträder Dio Stage 9–12 juni kan därmed Mayhem, F.K.Ü, Steelwing, Treat, Behemoth, Suicidal Tendencies och Anvil nämnas.

Dessutom planeras en mer ljudlig hyllning till den lilla mannen med den stora rösten under Sweden Rock-kryssningen 7–8 oktober, då några av Sveriges mer kända hårdrocksmusiker stämmer upp i tributen. Mer info om detta när sådan finns.