Betänk följande, helt orimliga men ändå fullt sanna, scenario:

Ett av Sveriges mest uppburna och stilbildande death metal-grupper står redo att släppa sitt tionde studioalbum inom kort. Inget konstigt med detta, trots att det har tagit hela sex år sedan föregångaren så har märkligare scenarion utspelat sig i hårdrocksvärlden.

Men här snurrar det till sig en smula. När promomaterialet för nämnda platta, kallad ”Back to the front” och med tänkt release den 30 oktober via Century Media, visar det sig där att grundarmedlemmen Alex Hellid inte finns med i medlemsuppräkningen. En smärre sensation, speciellt då nämnde gitarrist tillsammans med sångaren LG Petrov är den ende i gruppen som har ingått sedan formationen i Stockholm 1989.

(Här får jag flika in att jag redan dessförinnan visste att så var fallet genom djungeltelegrafen här i huvudstaden, men då ingen av de berörda parterna har valt att kommentera saken offentligt har jag avstått från att sprida rykten innan korten ligger på bordet och de inblandade väljer att prata om saken.)

Det visar sig nämligen att gruppen – förutom nämnde frontman även basisten Victor Brandt, gitarristen Nico Elgstrand och trummisen Olle Dahlstedt – valt att fästa den aktuella skivan utan Hellids medverkan eller kunskap. Plus att de åkt och spelat i Sydamerika utan att han varit med på tåget.

Rörigt, kanske? Håll i er – det blir värre.

Tidigare i dag meddelades det nämligen att Entombed ska göra en spelning i Gävle den 1 februari nästa år. Tillsammans med stadens symfoniorkester ämnar bandet framföra klassiska andraskivan ”Clandestine” (1991) i sin helhet i ett specialarrangemang signerat Thomas Von Wachenfeldt. En sensationell händelse i sig – som görs ännu exklusivare genom att de som då står för distade gitarrer och dundrande trummor är bandets originalmedlemmar Uffe Cederlund, Nicke Andersson och Alex Hellid som här spelar tillsammans i offentligheten sedan 1997. Alltså, inte den sättning av gruppen som ligger bakom ”Back to the front”. Och detta bara ett par dagar efter att Century Media meddelat att man ämnar skjuta på releasen att just den skivan till nästa år, på grund av ”oförutsedda tekniska problem”.

Och därmed är röran nära nog komplett. Det tycks alltså som att det i dagsläget existerar två parallella upplagor av Entombed, i alla fall på pappret. Varför det är så här ligger förstås öppet för spekulation och vi på Aftonbladet/Nöjesbladet jobbar just nu med att bringa klarhet i denna härva.

Klart är i alla fall att deathensemblen så sent som i mars 2012 och efter två års förhandlingar tecknade ett skivkontrakt med Sundsvallsbaserade Ninetone (läs det då aktuella inlägget där jag avslöjade detta här), som alltså skulle se till att Entombeds nästa skiva skulle nå offentlighetens ljus. Det pratades även om att bandet skulle göra nyinspelningar på låtarna på förragiven ”Serpent saints – The ten amendments” då man inte var nöjda med produktionen på skivan, men av detta blev det bara en omgjord version av ”Amok” som släpptes förra året.

Ni ser, ju mer man börjar veckla upp den här röran, desto mer förvirrande blir den.

Det som följer här är mina spekulationer om vad som egentligen har skett. Om dessa stämmer visar sig förhoppningsvis medelst god och hederlig journalistik i tidningen i morgon. Men det går ändå att dra vissa slutsatser av det som så här långt är allmängods:

1. Att Alex Hellid har manövrerats bort råder det inget tvivel om. Annars väljer man inte som grupp att spela in en ny skiva, teckna skivbolagskontrakt och åka och spela i Colombia – utan att ens meddela en av sina mest viktiga medlemmar och organisatörer. (Det är liksom ingen hemlighet att Hellid svarat för mycket av affärsbiten runt bandet de senaste åren).

2. Att nämnda kupp i truppen inte har fallit i god jord hos gitarristen. Genom att boka in en spelning under namnet Entombed nästa år går det att ana att det råder delade meningar om vem som egentligen har rätt att använda namnet. Något som egentligen är en juridisk fråga, men som man också kan lägga moraliska aspekter i.

3. Att det inte råder någon tvekan om vilken ”falang” som ex-medlemmarna Andersson och Cederlund stödjer. Genom att sluta upp vid Hellids sida visar de tydligt var deras sympatier ligger, tydligare än så kan inte en gest bli. Söker man extra konspirationer kan man ana att valet att framföra just ”Clandestine” är ytterligare markering mot Petrov, då det är den enda fullängdare där sångaren inte medverkar.

Ytterligare spekulationer: Vad som nu troligtvis väntar är en strid om vem som egentligen har rätten att kalla sig Entombed. Detta går inte att säga innan styrkande dokument ligger på bordet, men skulle det visa sig att den skivaktuella falangen inte har det så kan Century Media ha gått på en rejäl blåsning. Och därmed tvingas släppa ”Back to the front” med en debutantgrupp i stället för en väl etablerad ensemble.

Fram till dess att röken skingras är förvirringen total. Något vi jobbar hårt på att bringa ordning i just i detta nu.

Läs mer om turerna runt Entombed i Aftonbladet/Nöjesbladet i morgon.

Fotnot och uppdatering: I dag är det i morgon, och det här blev resultatet av kollegornas skottande. Tyvärr vägrar de inblandade parterna att prata om saken, något jag hoppas inte är ett konstant läge. Fansen kräver svar, och är också värda sådana.

En hammare är en rätt hård sak. Ett verktyg man använder för att exempelvis driva i spikar, platta till en tingest eller slå någon på stortån.

Lika ickemjuk är en sådan i Entrails tappning. Speciellt då nämnda tingest försetts med ett kroppsvätskeprefix och utgör tredje smakprovet från kommande Metal Blade-debuten ”Raging death” (omslag här till höger).

Om du tycker att logotypen känns bekant är det troligtvis för att den ska ge dig en vägledning om vilket sound du ska vänta dig. Och mycket riktigt, skivan som släpps om lite mer än en månad är en ganska så uppenbar och stolt omaskerad hyllning till svensk urkundsdöds i allmänhet och Nihilist/Entombed i synnerhet.

Mycket mer än så behöver egentligen inte yppas. Har du tummat sönder din originalpressning av ”Left hand path” och nött sönder de stilbildande ”Only shreds remain”- och ”Drowned”-kassetterna har du här ett nytt HM2-fixerat favoritband att famla efter.

Behöver du ytterligare argument för dess old school-förträfflighet?

Okej. På ovan nämnda tredjeskiva gästas Linnerydgruppen även av Kam Lee (Bone Gnawer/ex-Massacre), Jörgen Sandström (The Project Hate MCMXCIX, ex-Grave/Entombed/Vicious Art med flera), Paganizers Rogga Johansson samt tidigare Edge Of Sanity-visionären Dan Swanö.

”Raging death” finns i handeln den 10 maj. Och det är på blodigt allvar.

Okej, tilltaget är inte längre speciellt innovativt eller ens överraskande.

Sedan det blev kutym i hårdrockskretsar att återvända till mer eller mindre klassiska och banbrytande utgåvor och framföra dem i sin helhet har också kreti och pleti gjort detta. I parti och minut.

Vissa plattor är emellertid så pass fräcka och betydelsefulla att de håller för en komplett rekapitulation. En av dessa: Graves debutverk ”Into the grave”, ursprungligen förlöst 1991 under den första svenska dödsmetallexplosionen.

Och vet ni vad?

Snart blir detta verklighet ännu en gång.

Inom kort blir det nämligen offentligt att Gotlands främsta bidrag till musiken vid sidan av Susanne Alfvengren, Di Sma Undar Jårdi och Ainbusk Singers ämnar mönstra på Close-Up Båten, som avgår från Stockholm den 19 april. Det numera 08-baserade bandet gör därmed redan offentliggjorda Entombed, Skitarg, The Kristet Utseende, Scar Symmetry, F.K.Ü., Corroded och Brutal Truth (fatta peppen!) sällskap på vårens fräckaste metalbalja på Östersjön.

Det här blir blott andra gången som kvartetten framför detta verk i sin helhet på hemmaplan – lite beroende på exakt var båten befinner sig när Ola Lindgren och gossarna går på scen – efter ett exklusivt 20-årsgig på Kulturhuset i Stockholm i november 2011.

Här kan du köpa biljetter till kryssningen.

http://www.youtube.com/watch?v=uDR4WMBPRGg

Det nyligen jubilerande Nottinghambolaget har måhända inte gjort sig känt som några större tekniska innovatörer på Steve Jobs-nivå.

Klart är emellertid att Digby ”Dig” Pearsons skötebarn redan 2006 kastade sig in i gamingvärlden i och med Playstation2-spelet ”Earache extreme metal racing” – det vill säga sju år efter Iron Maidens ganska så lökiga ”Ed hunter” – samt att det ganska tidigt insåg att digital spridning var ett måste för att möta de nya sätten att konsumera musik på.

Detta kan utgöra bakgrunden till att pionjärlabeln – i grunden ansvarig för att ha presenterat alla från Napalm Death, Entombed, Morbid Angel och Carcass till Rival Sons för världens skivköpare – nu har valt att ytterligare liera sig med världens största streamingtjänst.

Syftet till detta är säkert tudelat. Märk väl att nedanföljande resonemang är spekulationer från min sida, men samtidigt känns slutsatserna inte helt orimliga.

Det uppenbart ädla syftet kan så klart vara att sprida fräck musik till människor som i andra fall kanske inte hade upptäckt den. Som att få en genomsnittlig Evile-fantast (blott ett exempel) att via slumpen upptäcka exempelvis Phobia eller Pig Destroyer och på så sätt få sin smakhorizont vidgad.

Men lika mycket handlar det så klart om att som bolag täcka upp för de förlorade intäkter som en dalande skivförsäljning av fysiska exemplar, en marknad som tappade 15 procent i Sverige när det gäller album bara under 2012 enligt statistik från intresseorganisationen IFPI som går att fördjupa sig i här. För samtidigt som antalet avyttrade skivor av traditionellt snitt fortsätter sin kräftgång står den digitala försäljningen förra året för 63 procent av intäktskakan – och av den delen är hela 90 procent från strömmade musiktjänster.

Således är det också helt naturligt att Earache nu önskar skära till sig en allt större slice av denna tårta. För samtidigt som exempelvis Spotify tycks vara en ganska så dålig affär för artisterna i sig (mer om detta går att läsa i den här utmärkta artikeln) medan ägarna till själva inspelningarna får 60 procent och publishingförlaget tar tio procent av intäkterna. Och streamingtjänsten i sig tar resterande del.

Förvisso i sig inget revolutionerande upplägg. En liknande modell appliceras även när det gäller traditionell skivförsäljning, men det är siffror som kan förklara varför skivbolaget över huvud taget ger sig in i appbranschen.

Nämligen att se till att dess artister spelas mer och därmed genererar högre intäkter till verksamheten. För när jag testkörde Metalizer första gången gjorde jag det i styfte att utröna hur stor del av musiken den så att säga ”slumpgenererar” som går att härleda till just Earache.

Okej. Sagt och gjort.

Som ni ser ovan består själva gränssnittet av fyra reglage, där man som användare kan stryra hur mycket mangel man vill ha på sin spellista, samt hur många låtar den ska ha.

Själv är jag ingen större vän av måttlighet, i alla fall när det kommer till musik, så jag maxade samtliga val. Alltså, beordrade appen att fyra av så mycket metal, death, thrash och grindcore den absolut kunde – och metalizerade hela konkarrongen.

Resultatet av detta: Ungefär hälften av låtarna går att härleda till bolagets diskografi om man även räknar in dess underettiketter Wicked World, Elitist och Necrosis – ett antal som tycks öka när tonvikten läggs mer på grind och death än på traditionell metal. Av väldigt uppenbara skäl.

Grundtesen får på så sätt anses vara bekräftad, även om det så klart är berömvärt att Metalizer inte enbart begränsar sig till upphovsföretagets repertoar. Och hur man än vrider och vänder på saken är det alltid trevligt att få sig en överraskande spellista innehållande såväl Insect Warfare som At The Gates, Godflesh och Hate Eternal som extra energiinjektion en glåmig måndagförmiddag.

Låter ovan nämnda upplägg intressant hittar du Metalizer i Spotifys apputbud, där den också utgör ett välkommet inslag för den med mangelsmak. Troligtvis kommer jag inte att använda den dagligen, kanske inte ens med någon större regelbundenhet, men för dagar då veligheten över soundtrack är extra stor kommer den säkert att fylla sitt syfte.

Även om dess egentliga oumbärlighet är ganska så tveksam.

Källor: ifpi.se, hypebot.com, earache.com

Djupt inne i de så kallade oxveckorna, den period på året då det känns som att hela världens tyngd vilar på ens axlar, är det dags att ta upp den här ganska uppskattade måndagstraditionen igen.

Anledningen till dess träda har varit tämligen enkel och pedagogiskt rimlig: det har helt enkelt varit aningen snålt med intressanta släpp och konserter de senaste veckorna. De plattor som har kommit – exempelvis Dropkick Murphys, Holy Grail och Voivod – har förvisso haft mer eller mindre övertygande poänger, men det allmänna releaseschemat har ändå varit aningen för tunt för att bygga ett omfattande inlägg om. Så som det alltid är när det nya året knappt har skakat dvalan ur kroppen. Så som det är så här i oxveckorna.

Nu har emellertid korken gått ur och det radar upp sig utgåvor som troligtvis kommer att göra mycket väsen av sig när 2013 ska summeras om cirka elva månader. Och det är ju knappast illa pinkat så här blott fyra veckor in på det nya året.

VECKANS SKIVOR

Bad Religion ”True north” (Epitaph/Playground)

Titeln markerar den nordligaste punkten på planeten, som ligger vid den punkt där jordens rotationsaxel skär jordytan. Detta ska inte förväxlas med den magnetiska nordpolen, som för närvarande anträffas i norra Kanada och som sakta, 0,5 grader på en tioårsperiod, förflyttar sig västerut. Vad detta har med punklegendarernas sextonde album att göra? Förutom titeln – inte så mycket. Men lite bonusvetande kan man ju kosta på sig mellan varven. En ytterligare gemensam nämnare kan dock vara att det här handlar om två konstanter, då melodisnillena från Kalifornien inte soundmässigt har rubbat sig ur fläcken sedan relanseringen av gruppen i och med 1988 års ”Suffer”. Och det är ju bra. Precis som det ska vara, med andra ord. Personligen tycker jag dessvärre att en av mina absoluta favoritgrupper liksom på föregångaren ”The dissent of man” har svårt att nå upp till den skyhöga standard som superplattor likt ”No control”, ”Against the grain”, ”Generator” samt 2000-talsutgåvorna ”The process of belief”, ”The empire strikes first” samt ”New maps of hell” har satt upp. Värdiga är plattan ändå värd, vilket också blev betyget då den recenserades av yours truly den 11 januari.

Helloween ”Straight out of hell” (Columbia/Sony)

En chockerande nyhet: Hamburggruppen har satt en gasmask på pumpan i sin logotype. I övrigt finns det här få saker som kan få lyssnaren att tappa fattningen. Liksom exempelvis förra fullängdaren ”7 sinners” är power metal-ikonernas fjortonde långresa inspelad av ständige vapendragaren Charlie Bauerfeind i frontmannen Andi Deris Mi Sueño-studio på Teneriffa, vilket så klart har gett ett behagligt tempererat resultat som är aningen glättigare än ovan nämnda album eller ”Gambling with the devil” (2007), vilket renderade i en väldigt berömmande :+++:-omnämnande i Nöjesbladet i fredags. Speciellt berömdes ”Far from the stars”, ”Burning sun” samt ”Make fire catch the fly”, vilka är avsevärt roligare än till exempel den trista balladen ”Hold me in your arms” eller det slagverksgrundade pausstycket ”Wanna be God”.

Hatebreed ”The divinity of purpose” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Den förra självbetitlade utgåvan var nog så äventyrlig som Connecticutgruppen tillåter sig själv att bli. Vilket förvisso inte är speciellt tillkrånglad eller avvikande, men ändå spretig nog för att fansen vid releasen 2009 kände sig aningen förvirrade av gitarrsolon och kärvare kompositioner. Därför är sjättegiven, gruppens första för Nuclear Blast, något av en reträtt till det förväntade. Målsättningen stavas ”all pit, no shit” något som jag i fredagens :++++:-recension kallade för en ”dunderhit”. Gillar du exempelvis fullpottsutgåvan ”Perseverance” eller nästan lika fantastiska ”The rise of brutality” är det gudomliga syftet med andra ord en obligatorisk upplevelse. Och även det förväntade kan ju vara ett äventyr i sig.

Cult Of Luna ”Vertikal” (Indie/Border)

När den månghövdade Umeågruppen inledde arbetet med sin sjätte fullängdare skrev den ett manifest med riktlinjer och tänkt resultat. Bland dessa dogmer märks inspiration hämtad från Fritz Langs expressionistiska mästerverk ”Metropolis” från 1927, en film så upphöjd att den har utnämnts till världsminne av Unesco. Denna filmklassiker ger skivan ett konceptuellt djup som går igen i dess cineastiska upplägg med musikaliska kontraster som tonsätter bilder som bara finns i lyssnarens huvud. Exakt hur det tolkas i recensionsform avslöjas i Nöjesbladet på fredag, där jag ämnar veckla ut mina åsikter om skivan lodrät riktning.

CrashDïet ”The savage playground” (Gain/Sony)

Fjärdealbumet utgör något av ett unikum i sleazeensemblens diskografi. För första gången i bandets historia ståtar skivan nämligen med samme sångare som på föregångaren, vilket också tycks ha gett kvartetten arbetsro och möjlighet att utveckla och förädla. Därför är det också en något ruffigare grupp som denna gång bjuder in till punkigt glammetalparty. Vägledande i detta märks bland annat återanvändningen av Panteras ”Cowboys from hell”-intro i  den upprorsstudsiga ”Anarchy”, en oborstad kravallstämning som blir extra tjusig då den pryds med smäckra Def Leppard-körer likt i exempelvis ”California”. Även om ännu lite mer lekfullhet inte hade skadat, då intresset ska hållas vid liv i nästan en timme.

Andra plattor att ha koll på i veckan: Benevolent ”The wave”, Ceremonial Oath ”The book of truth” (reissue), CrashDïet ”The savage playground”, Hatriot ”Heroes of orgin”, In Solitude ”S/t” (reissue), Koldbrann ”Vertigo”, Sacramentum ”Far away from the sun” (reissue), Septic Flesh ”Mystic places of dawn”, The Moaning ”Blood from stone” (reissue”), Ursupress ”Tales of possessors”.

VECKANS KONSERTER

Dropkick Murphys (Annexet, Stockholm, 22/1)

Det har gått knappt ett halvår sedan senaste Sverigebesöket, då septetten spelade på Gröna Lund och Peace & Love-festivalen, men med nya skivan ”Signed and sealed in blood” i bagaget är det dags för ännu en svängom. Vilket ju alltid är trevligt, något jag för det mesta brukar återkomma till då jag på ett eller annat sätt ska slunga åsikter i dess riktning. Så här skrev jag exempelvis efter gruppens framträdande i Färs & Frosta Sparbank Arena i Lund i april 2011:

”Men när gruppen hittar riktning och sammanhållning är den oslagbar. Den tuperar upp irländska tongångar med stolt tuppkamsprakt, ­låter traditionella visor möta eget material med påtaglig värdighet och får, då den lyckas med sitt ärende, en måttligt elegant sporthall att kännas riktigt trivsam.”

I morgon är det återigen dags för föga elegant konserthall då Bostongänget halar fram handklaveret i Globens avsevärt mindre sidoarena. Sång, dans och punkigt muntra melodier blir det även på Trädgårn i Göteborg på torsdag. Utmärkte trubaduren Frank Turner och hans The Sleeping Souls står för uppvärmningsunderhållningen båda kvällar.

Sonata Arctica (Klubben, Stockholm, 24/1)

Under mina snart elva år som avlönad rocktyckare på Aftonbladet känns det som att jag har skrivit om de flesta band av rang både en och tretton gånger. Den Kemigrundade power metal-karnevalen med det aningen kylslagna namnet är emellertid ett undantag från detta. Senast den fick en bedömning i moderorganet var i november 2004, då kollega Marcus Grahn var föga imponerad. Så här skrev han då:

”Att se Sonata Arctica live känns som att vara med när kompisgänget repar (inklusive tuppiga fyllesolon). Vokalisten Tony Kakko gastar som man bör, instrumenten hanteras väl och samspeltheten är duglig – den melodiska hårdrocken är emellertid precis lika ytlig som på skiva. Det krävs synnerligen snäva referensramar för att se det här som något annat än en sval parentes.”

Parentesen har ändå lyckats sträcka ut sig i ytterligare åtta år efter ovannämnda omdömde delades ut och så sent som förra året släpptes album nummer åtta, ”Stones grow her name”. De som är intresserade på att avgöra huruvida kompetensen har vuxit i takt med rutinen beger sig förslagsvis till Fryshuset på torsdag eller till Brew House i Göteborg kvällen efter.

Candlemass + Entombed (Debaser Medis, Stockholm, 26/1)

Alldeles nyss fyllde Sweden Rock Magazine hunka, vilket bland annat firades med en topplista över hemlandets 100 bästa band. En sammanställning som toppades av, föga förvånande, Candlemass och Entombed. Denna dubbelseger för huvudstaden högtidlighölls dessutom i nämnda nummer av publikationen med en singel där grupperna tolkade varandras låtar – och i helgen är det dags att bulla upp den verkliga födelsedagstårtan. Förutom regelrätta gig från guld- och silver-pristagarna utlovas det dessutom gästartister och annat kul. Fram till dess går det alltid att pumpa upp peppen med nyss nämnda coverbidrag där Candlemass tar sig an ”To ride, shoot straight and speak the truth”, medan studioaktuella Entombed å sin sida hälsar på en ”Black dwarf”.

Ett uppenbart problem som ofta uppstår då en ikonisk dödsmetallklassiker ska omtolkas för 2010-talet:

Att få till en korrekt återgivning av de framgrowlade orden.

Något som Huddersfield-kvartetten Evile blev varse när den skulle ge sig på att tolka Entombeds gamla ”Left hand path”-örhänge ”Drowned”.

– Jag sökte med ljus och lykta efter texten överallt, men kammade noll. Så vi fick skarva lite, berättar gruppens sångare Matt Drake i senaste numret av Terrorizer.

– Entombed kommer antagligen att garva eller skälla ut oss. Jag tror att vi fick ungefär 90 procent rätt, men vissa formuleringar var helt omöjliga att uttyda.

Anledningen till denna prövning är att thrashgruppen deltar i ovan nämnda tidnings 25-årsfirande för ikoniska metalbolaget Earache. Ett kvartssekel i hårdriffande tjänst högtidlighålls nämligen genom en specialutgåva av tidningen, som garneras med en speciell gratis-cd med udda spår från arkiven och ovan nämnda dödsmetallklassiker i nyversion.

Födelsedagsavisen, som troligtvis når svenska butiker under nästa vecka, tar ett helhetsgrepp om Earaches brokiga historia och innehåller även färska intervjuer med Morbid Angel, Napalm Death, At The Gates och Cathedral plus en försmak på vad som stundar under 2013.

– Wow, redan 25 år? Inte illa för en snubbe som de flesta inte trodde skulle klara sig 25 dagar i branschen. Egentligen är det en ganska långsökt skröna om en bunt oljudsbesatta tonåringar som har lämnat ett bestående ärr på den globala musikvärldens ansikte, kommenterar grundaren Digby ”Dig” Pearson firandet.

– Den här specialutgåvan tillägnas de fans som har varit med från början och utgör även ett stort tack till alla de anonyma Earacheanställda som har kämpat på i kulissen.

Här kan ni hitta mer info om specialtidningen.

Bevisligen har det blivit några nummer sedan starten 2001. Snart exakt 100, närmare bestämt.

En respektabel siffra. Som bjuder in till fest, höga decibeltal och tempon som pendlar mellan doomsniglande till dödsmetallsnabbt.

Vilket också är precis vad som kommer att ske. Nämligen på Debaser Medis i huvudstaden den 26 januari 2013.

På scen denna speciella jubileumskväll hittar vi, av rubriken att döma, två disparata ändar av huvudstadens metalspektrum. Det hotfulla och krypande förkroppsligas av Candlemass, förstärkta av guldstrupen extraordinaire Mats Levén och Opeths tidigare tangenttalang Per Winberg. De får sällskap av hårt jobbande Entombed, som avbryter arbetet med sitt tionde studioalbum för att blåsa ut ljusen på födelsedagstårtan.

Sweden Rock Magazine nummer 100 finns i butik den 8 januari.

Sugen på whole lotta rock ’n’ roll nästa helg? Redo att skaka rumpan hela kvällen och natten lång tillsammans med Australiens främsta bidrag till mänskligheten vid sidan av bumeranger, wombats och Crocodile Dundee?

Hell aint a bad place to be, brukar det ju heta, exempelvis i låten på ”Let there be rock”. Men just i detta fallet är snarare H62 på Södermalm i Stockholm en önskvärd destination.

Som jag tidigare har skrivit här i bloggen satsar nämligen den svenska supportersammanslutningen ACDCmachine.com på en hyllningsdag till ramalamatruppen från Down Under. Nästa lördag, den 3 november, är det dags för intresseklubbens egna version av riffjulafton – ett evenemang som just du kan vinna ett exklusivt vip-pass till.

Japp. Dagens sanning. Arrangörerna är hyggliga nog att bjucka två stycken bloggläsare på gratis entré till eventet, där spanska ’77 samt svenska Jetbone står för liveunderhållning medan svängkonessören Nicke Andersson (Imperial State Electric, ex-The Hellacopters/Entombed) skjuter ut låtar från dj-båset. Dessutom får de lyckliga varsin goodiebag innehållande massor av passande boogiegodis.

Allt du behöver göra är att:

1. Svara på följande fråga: 1986 bidrog gruppen med soundtracket till den kalkonkluckande filmen ”Maximum overdrive”, vilken även var regidebut för en väldigt känd författare. Vad heter han?

2. Mejla in namn och mobilnummer i ett brev döpt till AC/DC-tävling till mig på mattias.kling@aftonbladet.se.

3. Och detta senast tisdag nästa vecka. Det vill säga den 30 oktober. Eventuella bidrag som inkommer när klockan har slagit onsdag åker direkt i papperskorgen. Vilket även gäller eventuella bidrag som brister på någon annan punkt.

Rock ’n’ roll!

Då kör vi, eller vad sägs?

http://www.youtube.com/watch?v=3ipMQzjYv7U&t=1m13s

Hör ni hur det plaskar en smula i den där berömda ankdammen igen?

Jomenvisst, så är det.

Den här gången är det den inflytelserike Digby Pearson, grundaren bakom det en gång så stolta mangelbolaget Earache, som tar bladet från munnen och luftar sina åsikter om de artister som han har jobbat med under sina 27 år i branschen.

Skivmogulen gör det i bloggform på ettikettens hemsida. Ett rakt igenom underhållande inlägg som bör läsas i sin helhet, men som innehåller en del godbitar som går att svenskvinkla utan att må dåligt på kuppen.

Som hans åsikter om Peter Dolving (nu soloartist samt medlem i bland andra Rosvo). De båda parterna drabbade samman under 1990-talets senare hälft när frontmannens dåvarande grupp The Haunted släppte sin debutskiva på bolaget. Med ett mindre lyckat personkemiskt resultat, om man får tro Earachegrundaren.

I översatt form skriver han så här, i en passage som följer på en magsur attack på Napalm Deaths Mark ”Barney” Greenway:

”Jag kom aldrig riktigt överens med Peter Dolving (The Haunted) heller. Han är en galen person, som snackar först och tänker efter sen. Ännu en gång, orsaken till upprördheten beror på att Earache aldrig aktivt valde att signa snubben, och han valde heller aldrig att jobba med oss – tvärtom var han starkt emot det. Precis som i fallet med Barney fick Peter ärva At The Gates kontrakt efter att de hade splittrats och återuppstått som The Haunted. Således, eftersom vi aldrig aktivt valde att jobba med varandra drog vi heller aldrig jämt.

Under Dovlings första sejour i gruppen uppmanade han publiken att spöa mig på ett gig med The Haunted som jag besökte i London. Som tur var lydde ingen hans påstötning. När jag senare konfronterade honom angående hoten vägrade han be om ursäkt och fick i stället sin manager att anmäla mig till svensk polis för olaga hot. Det blev även lite hallå i svenska tidningar om det hela, så det var väl ett bra sätt att få lite publicitet under några veckor, antar jag.”

Pearson svingar även mot Entombed i ett stycke där han hävdar att gruppen utsåg sin merchförsäljare till manager och vägrade att kommunicera med bolaget på annat sätt än genom honom eller advokater.

”Det är ett löjligt sätt att göra affärer på och det ledde till att vår relation blev rejält frostig. Han (merchkillen/managern) trodde att han hade vunnit högsta vinsten på Lotto. En snubbe vars tidigare uppgift var att stå i ett mörkt hörn och kränga t-shirts krävde ett förskott på 2 000 000 dollar för Entombeds kommande skivor. Det här hände verkligen.”

Allt är emellertid inte urin och vinäger när det kommer till svenskar och Earache. Pearson passar på att hylla Tompa Lindberg (ex-At The Gates med flera) och Johannes Persson (Cult Of Luna/Khoma) som ett par av de trevligaste musikanterna han har haft nöjet att jobba med.

”De är väldigt smarta, tillmötesgående och sansade personer. Från bolagets synvinkel orsakade de aldrig någon huvudvärk eller något drama. Om några problem uppstod tog de upp dem på ett moget sätt och var empatiska nog att ta bolagets inställning i beaktning så att vi kunde arbeta tillsammans för att hitta en lösning som passade alla parter, utan stress eller svårigheter. De var, och fortsätter att vara, ett rent nöje att jobba med.”

Som sagt. Läs hela inlägget. Det är öppenhjärtigt på ett underhållande sätt, måhända aningen magsurt på sina ställen. Men ändå en värdefull insikt i huvudet på en av den extrema metallens mest betydelsefulla personer.

Entombed tidigt 1990-tal.

Johannes Persson (Cult Of Luna/Khoma)

Tompa Lindberg (At The Gates, med flera)

Ni som med någorlunda periodicitet har följt bloggen efter nylanseringen tidigare i höst har kanske noterat min fredagstradition kallad TGIF, där jag blickar tillbaka på de gångna dagarna och nypresenterade musikvideor.

Och visst, några ögonkast i backspegeln har ju sin funktion.

Men det går ju att se framåt också.

Därför tänkte jag i dag sjösätta en ny avdelning, kallad Veckans viktigaste. En slags guide som tar upp kommande skivor du bör ha koll på, kommande konserter som det vore dumt att missa och annat metalrelaterat som sker de kommande sju dagarna.

Se det som en slags service. Ett högst personligt urval där jag plockar russinen ur metalkakan enligt mitt eget tycke och smak. Säkerligen provocerande för vissa (vilket även ett kommatecken verkar kunna vara) men säkerligen på något sätt nyttigt.

Nog ältat om detta. Då kör vi väl, helt enkelt.

• Veckans plattor:

Graveyard: Lights out (Stranded/Universal)

Uppföljardags till väldigt välkramade fjolårsalbumet ”Hisingen blues”. En väldigt fin skiva, som jag redan har hunnit ge en väldigt välförtjänt :++++:-recension i Aftonbladets samtliga kanaler i fredags. Vad jag då anförde gå att läsa här.

Doro: Raise your fist (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Den forna Warlock-amasonen står redo att charma publiken med sin elfte utgåva som soloartist. Den här gången har 48-åringen från Düsseldorf valt att överge långvarande affärspartnern AFM och kallat in namnkunniga gäster i form av Gus G (Firewind, Ozzy Osbourne) och Lemmy Kilmister (Motörhead).

Kamelot: Silverthorn (Steamhammer/Playground)

Jänkargänget rekryterade lagom till inspelningen av sin tionde fullängdare svenske Tommy Karevik (Seventh Wonder) till ny frontman efter avhoppade norrmannen Roy Kahn. Ett lyckat drag? På ”Silverthorn” får vi facit.

Weapon: Embers and revelations (Relapse/Playground)

Handen upp alla som dagligdags spisar black-anstruken dödsmetall med rötterna i Bangladesh? Just det. Ganska så tomt i luften vid det här laget, ja. Förvisso kallar gruppens huvudregent Vetis Monarch numera kanadensiska Edmonton sitt hem, men han ser alltjämt till att influenser från födelselandet letar sig in i det konsekventa Morbid Angel-dundret.

Stone Sour: House of gold & bones part 1 (Roadrunner/ADA/Warner)

Den grundläggande delen av Des Moines-gruppens guld- och benbygge (upplösningen följer tidigt nästa år) visar att den bara blir bättre på sitt värv. I en ambitös inramning blandas storslagna ballader med rifftokiga rökare på ett sätt som renderade starka i husorganet i fredags.

Neurosis: Honor found in decay (Neurot/Border)

Kungarna av visuellt överväldigande postmetal gör sig redo att bomba sönder allt och alla med sitt eget dystopiska snigeltordön. Betyg och adjektiv om prestationen går att läsa i Aftonbladet/Nöjesbladet på fredag.

Red Lamb: S/t (Hänsel & Gretel/Border)

Minns ni Dan Spitz? Den forne Anthrax-gitarristen av smurfstorlek som omsatte albumtiteln ”Persistence of time” till livsfilosofi och sadlade om till urmakare efter sitt (första) avhopp från gruppen? I sitt nya projekt tar han hjälp av bland andra Megadeths Dave Mustaine och svenske Patrick Johnsson (Yngwie Malmsteen, WASP med flera) och får av detta ut ett halvthrashight resultat som inte är helt oävet.

• Veckans konserter

Metal Legacy (Skagerack, Strömstad, 26–27/10)

Efter en stark start i februari 2011 med bland andra Mayhem, Marduk och Nifelheim på scen gör Bohusfestivalen comeback i helgen. I år går det att gå loss till såväl tysk ärkethrash från Destruction, österrikisk sado-black/death från Belphegor samt svensk 1980-talsromantik via In Solitude. Mer info här.

Steel Panther (Tyrol, Stockholm, 23/10; Trädgårn, Göteborg, 24/10)

Kungarna av politiskt inkorrekt 80-talsspex svingar perukerna på svensk mark igen efter besöket på Sweden Rock i somras. Går du loss på tuttar, låtar om avsugningar och studentikos spandexteater som mellansnack är närvaron obligatorisk.

Never Say Die Tour (Klubben, Stockholm, 23/10)

En överdos metalcore och närbesläktat blir det när postorderfirman Impericons ambullerande turnépaket kommer till stan. Deltagare i år är We Came As Romans, Blessthefall, Stick To Your Guns, For The Fallen Dreams, Obey The Brave, At The Skylines, The Browning samt At Dawn We Rage.

Gojira (Göta Källare, Stockholm, 26/10)

Den franska dunderklubben gör tekniskt progressiv dödsmetall med världssamvete och ekologiskt engagemang. Låtar med titlar som ”Flying whales” och ”Global warming” samt säkert ett och annat stycke från utmärkta årsgiven ”L’enfant sauvage”, blir det även nästa vecka i Göteborg (31/10) samt i Malmö (1/11).

Superrock Weekend (Kulturhuset, Örebro, 27–27/10)

Metallsvenskan-gänget drygar ut väntan inför nästa års evenemang (med bland andra At The Gates och Vomitory som musikaliska underhållande) med en trevlig liten helgfestival. På repertoaren står bland andra Candlemass (som ersätter först aviserade Meshuggah), Torture Division, Entombed samt skivaktuella hemmatruppen Witchcraft. En tvådagarsbiljett går lös på 460 bananer och går att köpa här.