Arkiv för tagg ghost

- Sida 2 av 2

Nakenchock! Här är Ghosts nya tuttvideo

av Mattias Kling
Ghost

Ja, jag jobbar på kvällstidning. Det är troligtvis orsaken till att du läser just de här raderna och inga andra där ute på nätet; att du någon gång under min snart elvaåriga karriär som avlönad musiktyckare på Aftonbladet måhända har funnit någon av mina adjektivtirader en smula intressant.

Med detta sagt – jag är helt om mig och kring mig med de förstärkningsord som just vi tabloidmurvlar slänger oss med mellan varven. Ibland blir det bra, många andra gånger en smula löjligt – men för det mesta ganska roligt att formulera. Inte minst för att det gör ett i övrigt ganska tungt malande i nyhetskvarnen en smula mer lättsamt.

Ett av de mer bevingade, och därmed också utskällda, orden som har nått det svenska språket via en tidningsredaktion den här sidan millennieskiftet måste ändå vara ”nakenchock”. En formulering som kläcktes i samband med Afro-Dites avslöjande klädval i Melodifestivalen 2002 och som med tiden blivit så accepterat att det till och med finns i Svenska Akademiens Ordlista. Själva formuleringens ursprung är omtvistat, men jag vill hävda att kombinationen knäcktes av de tidigare Aftonbladetmedarbetarna Ingemar ”Igge” Andersson (RIP) och Jan Huss, även om andra anser sig vara bidragande i denna braskande löpsedelsformulering.

Relevans i dag, så här elva år senare?

Jo, just i dag presenterar det Linköpingsrelaterade spektakelbandet Ghost sin video till låten ”Year zero”. Ett promotionklipp som är raka motsatsen till den iscensättning kvintetten valde att lansera föregångaren ”Secular haze” med.

Här handlar det nämligen inte om någon performanceföreställning av något slag, utan i stället ett försök att berätta en historia. En sobert svartvit tingest, där folk i de fina salongerna umgås, dricker och äter råa köttbitar innan kvinnorna i sällskapet börjar klä av sig och i stället dressa om till de kostymer gruppens namnlösa musikergastar använder som visuell inramning.

Därför är det här en riktig nakenchock, avsedd för en publik som inte finner sådant upprörande. Snarare är det en tjusig lek med det faktum att medlemmarnas identiteter ännu är en relativt väl bevarad hemlighet. En snygg effekt är det i alla fall, även om den inte är lika braskande som det kontroversiella ”frontmansbytet” som inträffade under bandets framträdande på hemmaplan i december förra året.

Seventh blogg of a seventh blogg (Veckans viktigaste, pt 18)

av Mattias Kling

VECKANS PLATTOR

Iron-Maiden-Maiden-England-88-Double-CD

Iron Maiden ”Maiden England ’88” (EMI)

Nostalgi är ofta en bedräglig bekantskap för en recensent. En till synes vänlig kompanjon som ger erfarenhet, men som också alltför ofta har en tendens att leda bort tankarna i felaktig riktning.

Jag vet det här. I ett självkritiskt scenario trampar jag också allför ofta i dess fälla, vilket kanske inte är så konstigt. Även jag är en människa av kött och blod. Ingen analysmaskin som kan dra rimliga slutsatser utan att först rådfråga mitt hjärta. Och det är troligtvis helt okej. För så länge man är medveten om att vissa saker alltid kommer att kännas mer för att de inträffade inom ett tidsspann som man måhända förknippar med positiva saker så behöver det nödvändigtvis inte betyda att de för den sakens skull är bättre.

En grupp som ställer detta på sin spets är just Iron Maiden. Något som kan tyckas vara kontroversiellt, men som också har sin rimliga förklaring. För lika mycket som gruppen på 1980-talet var en pålitlig albummaskin som smattrade fram den ena klassikern efter den andra på ett sätt som den naturligtvis inte mäktar med i dag, lika mycket var ensembeln en avsevärt svagare livetrupp än på 2000-talet.

Jo. Jag skrev det. För det är en åsikt som snarare stärks av den nu aktuella liveupptagningen från Birmingham i november 1988 än motsägs av den. Och det är egentligen en ganska smickrande åsikt för gruppen i fråga.

Vi kan först ta det ganska så grundläggande. Det enkla faktum att Bruce Dickinson i dag är en avsevärt bättre sångare än han var då. Till skillnad från många andra av sina generationskamrater har nämligen Maidens egna air raid siren blivit fan så mycket mer tonsäker med tiden. Det verkar som att multitalangen (hur många strängar lyran än tycks prydas med verkar han alltid hitta en ny att bemästra) röstmässigt har gjort en Benjamin Button-resa efter återkomsten till gruppen i skärpunkten mellan det förra millenniet och det nuvarande. Till skillnad från exempelvis Rob Halford och David Coverdale – två uppenbara exempel – så träffar han numera tonerna som han ska. Med en säkerhet och en fysisk outtröttlighet som är imponerande.

Riktigt så är inte formen på det nu aktuella konsertdokumentet. För det låter ju ganska illa mellan varven. Lite så som att han klättrar upp för tonstegen, utan att för den skull nå dit han ska.

Och om man kastar bort det nostalgiska skynket och synar utfallet rent objektivt så är det faktiskt så. Även om Iron Maiden vid denna tidpunkt stod nära sitt kreativa zenit – ”Seventh son of a seventh son” är som platta sett en progressivt utmanande tanke som fick ett väldigt lyckat utfall – så är gruppen på detta ihopkok av två kvällar i NEC Arena långt ifrån på sin peak.

Så är det faktiskt. När man låter det rationella styra över det känslomässiga. Vilket i sin tur egentligen bara talar för att sommarens båda Sverigegig kommer att knäcka denna utgåva rakt över Eddies huvud.

Avantastia ”The mystery of time”

Avantasia ”The mystery of time” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

I sedvanlig ordning är Tobias Sammets sjätte utflykt vid sidan av huvudsysslan i Edguy en stjärnsprakande parad av gästartister. För att förstå dess bredd behöver man bara rabbla några få av dem: Joe Lynn Turner (ex-Yngwie Malmsteen’s Rising Force, Rainbow med flera), Biff Byford (Saxon), Bob Catley (Magnum) och Michael Kiske (Unisonic, ex-Helloween).

Räcker inte det? Okej, vi slänger in Mr Big-croonern Eric Martin och Pretty Maids Ronnie Atkins i rekapitulationen också. För att göra saker och ting ännu mera intressanta. Och samtidigt inte heller förminska övriga bidragande musiker och sångare.

Uppföljaren till dubbelmackan ”The wicked symphony”/”Angel of Babylon”, släppta för tre år sedan, är också minst lika omfångsrik till sitt innehåll. Skivan pendlar mellan bombastiska stycken, snabbfotade power metal-räkor (likt min personliga favorit ”When clock hands freeze”) och en smäktande ballad i form av videospåret ”Sleepwalking”.

Det är en bra skiva. Personligen gillar jag dess episka operaanslag bättre än föregångarnas mer sansade anslag, vilket också renderade ”The mystery of time” tweetlevererade :+++: i Aftonbladet/Nöjesbladet i fredags.

Det ska bli extra spännande att se hur detta faller ut i liveformatet, då Avantasia är ett av dragplåstren på sommarens Sweden Rock Festival.

Annat hörvärt i veckan: Covered Call ”Impact”, Deville ”Hydra”, Finntroll ”Blodsvept”, Frontback ”Born with a secret”, Killswitch Engage ”Disarm the dissent”, Kvelertak ”Meir”, October Tide ”Tunnel of no light”, Axel Rudi Pell ”Live on fire”, Portal ”Vexovoid”, Suicidal Tendencies ”13”, Visions Of Atlantis ”Ethera”.

VECKANS KONSERTER

jfac1

Job For A Cowboy (Klubben, Stockholm, 27/3)

Paketet kallas ”Bonecrusher fest”, vilket om något skvallrar om vad som vankas. Föga finlir, lite utrymme för vänlighet – och desto mer benkrossade deathcore i sin mest amerikanska form.

Det innebär en äkta helaftonsföreställning i brutalitetens tecken. Där huvudbandet – som spelade på samma arena så sent som i september förra året – får sällskap av War From A Harlots Mouth, Beneath The Massacre, Gorod, Make Them Suffer och As They Burn och gör en kollektiv insats för att isarna i Årstaviken ska brytas upp av ren tordönstyrka.

Manegen är därmed krattad. Vänta er en kväll fylld av breakdowns, nedstämda knähöjdsriff, breakdowns, dovt morrande sånginsatser, breakdowns och … breakdowns. Den som vill repa in lite tuffa moshmoves inför denna dymmelonsdagsholmgång gör det exempelvis genom att öva väderkvarnsrörelser till dragplåstrets senaste fullängdsalster ”Demonocracy”, släppt i april förra året. Det är tufft och hårt. Och lagom brutalt för att bryta ett ben eller två i din kropp.

Ghost

Ghost (Tyrol, Stockholm, 28/3)

Att kalla ”Infestissumam” för vårens mest emotsedda svenska metalrelease är ingen underdrift. Det har jag märkt varje gång då jag har nämnt denna maskerade sammanslutning på exempelvis Twitter – ganska så raskt kommer det förfrågningar om exakt hur albumet låter. Och hur bra det är.

Då release sker först den 10 april är detta inget jag ska fördjupa mig i här och nu. Utan kan mer svepande konstatera att fansen har en hisnande färd att vänta sig. Lite som ”Opus eponymus” upphöjt till 666, med extra tjusiga kandelabrar och en ny påve (Papa Emeritus II) som är misstänkt lik sin föregångare till mycket annat än utseendet.

Själva skivreleasen ligger som sagt ett par veckor framåt i tiden, något som emellertid inte hindrar Ghost från att fira påsk med en ritual i svenska huvudstaden (det enda planerade besöket här inom överskådlig framtid).

Själv flyr jag fältet samma morgon för att möta våren i Berlin (och därtill se Testament lira på Huxley’s Neue Welt samma kväll) vilket kan anses vara puckat. Och det enda rimliga försvaret jag har är väl egentligen att resan till Tysklands huvudstad bokades innan den nu aktuella föreställningen offentliggjordes. Så det är ju bara att stå där med dumstrut modell Nazgûlhuva hela påsken lång och följa åskådarnas upphetsade inlägg på något socialt medium.

Men, hey. Jag har ju i alla fall ”Infestissumam” att trösta mig med. Och den räcker ju långt.

Annat sevärt i veckan: Cock Sparrer/Peter & The Test Tube Babies/Gatans Lag med flera (Stockholm 29/3), Dead Awaken/Blasphemus (Västerås 31/3), Last Aid (Karlstad 27/3), Nifelheim (Gävle 28/3, Borlänge 29/3, Norrköping 30/3), Ram/Vampire (Stockholm 30/3), Rival Sons (Linköping 25/3, Uppsala 26/3), Saint Vitus (Stockholm 29/3), Skitarg/Eyes Wide Open/Maryland (Arvika 30/3), The Unguided/Smash Into Pieces (Göteborg 30/3).

The devil’s blogg (FGIF, pt 5)

av Mattias Kling

Man kanske kan säga att det tveklöst var på tiden.

Det är ju trots allt fredag i den fjärde veckan för året. Och dessutom hela 42 dagar sedan sist.

Jodå. Just i dag är det inte bara lönekontoret som är snällt mot dig, även yours truly har samlat ihop årets första videosvep under traditionsenlig FGIF-flagg.

Och ja. 2013 års första klippkollektion är en smaklig premiär som troligtvis innehåller något för de flesta. Just den här veckan har världen nämligen berikats med nyredigerade snuttar med alla från Lightning Swords Of Death, Buckcherry, Avatar, Weapon, Bring Me The Horizon, Underoath, Your Demise, Sister Sin, Pretty Maids, Enforcer, Like Moths To Flames och The Architects till Dying Fetus. En salig genreblandning av death, black, emo, heavy och några andra metalrelaterade avyttringar för att sätta en kinapuff i rumpan på det nyvakna musikåret.

Och som bonusunderhållning denna gång bjuds det likaledes smällkarameller. Eller, vad sägs om Ghosts framträdande på P3 Guld-galan förra helgen, ett liveklipp med Dave Grohls nya all star-projekt Sound City Players, streamade smakprov från de kommande utgåvorna med Coheed And Cambria, Soilwork och Necrowretch, en låtpresentation av Nuclear Blasts senaste fynd Scorpion Child samt en alldeles färsk låt från ett av landets mest förbisedda punkband, Skumdum?

En total musikbonanza, helt klart. En spräcklig och uttrycksspridd typsafari som får kicka igång denna lönehelg.

Smaklig spis, barn.

The final bloggdown (Veckans viktigaste, pt 8)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR/DVD

Black Sabbath: The vinyl collection 1970–1979 (Sanctuary/Universal)

Ett pris på nära nog 1 900 kronor må avskräcka. Men även om den må gräva en Marianergrav i plånboken är doom metal-pionjärernas lp-kollektion, där samtliga fullängdare som spelades in tillsammans med Ozzy Osbourne samlas i en och samma kartong, en högst begärlig pjäs. Inte bara för att musiken (”Technical ecstasy” och ”Never say die” icke inräknade) är så grundläggande fantastisk att man på något sätt inte kan äga den i för många upplagor, utan även för att det här ingår en reproduktion av debutsingeln ”Evil woman” och en skön bok som väver ihop dess turnéprogram för nämnda tidsperiod. Tungt värre, liksom.

Metallica: Quebec magnetic (Blackened/Mercury/Universal)

Det har redan ältats så mycket om denna release i just detta forum att det inte återstår så mycket att tillföra så här när release slutligen står för dörren. Framfört är att ”Quebec magnetic” är thrash metal-giganternas första släpp på egna bolaget Blackened, att liveupptagningen föga förvånande är hämtad från turnén som följde på förra studioalbumet ”Death magnetic” och att den rimligtvis också är inspelad i en viss stad i Kanada. Gott nog så, med andra ord.

VECKANS KONSERTER

Morbid Angel (Arenan, Stockholm, 10/12)

”Too extreme”, utbrast en viss Tampagrupp förra året – men fick snarare sina dödshängivna anhängare att utbrista i ett ”too mediocre”. Lite så blev reaktionen inför death metal-pionjärernas reformation med superstrupen David Vincent på sång- och basposition i och med skivan ”Illud divinus insanus” – ett verk så förvirrande att det till och med tillägnades en egen Hitlerutskällning på Youtube. Helt usel är emellertid inte skivan, och vid Sweden Rock-besöket i juni 2011 bevisade Morbid Angel att när det gäller livelevererad ultrakraft är gruppen fortfarande högst relevant.

Trevligt då att kvartetten är ett av inslagen i decembers kanske hårdaste turnépaket, där vi även erbjuds brutalistuppvisningar från Fueled By Fire, Nile och headlinande Kreator. För Göteborgspubliken innebär det smisk på fingrarna på Trädgårn i morgon kväll.

Europe (Flygeln, Norrköping, 11/12)

När den forna pudelklubben i våras släppte sitt nionde album ”Bag of bones” blev Aftonbladets recensent Marcus Grahn eld och lågor. Han kallade kvintetten ”sympatisk” och hyllade såväl Kevin Shirleys varma ljudbild som drivet i leveransen – och avlossade fyra väldigt gula plus i betyg.

Även om själva betygutfallet vid turnépremiären i Örebro i slutet av maj sänktes ett snäpp blev helhetssammanfattningen ändå att gruppen är bättre än någonsin. Så här skrev samme Grahn då:

”De har hållit god balans där sedan omstarten 2004.

Det är en älskvärd ödmjukhet, som lär ha varit nödvändig.

Men på den här turnén, med tio låtar från 00- och 10-talet samt åtta från förr, märker jag hur det gamla känns som vakuum mellan det nya. Jag önskar bort ’Let the good times rock’ och ’Seventh sign’, som underligt nog har fått bli kvar i låtlistan. Det är i den tunga, krängande ’Bag of bones’-inledningen med ’Riches to rags’, ’Not supposed to sing the blues’ och ­’Firebox’ som de låter engagerande.”

Hur turnéformen nu är, efter vägnötande i såväl Sydamerika som Europa under hösten bevisas under inte mindre än sex gig på hemmaplan. Efter avstamp i ovan nämnda Östgötastad väntar Stockholm den 13/12, Malmö den 14, Göteborg den 15, Örebro den 17 samt Sundsvall den 18. Uppvärmningunderhållning på samtliga datum står Mustasch för.

Ghost (Cupolen, Linköping, 15/12)

Trots att medlemmarnas identiteter fortfarande är hemliga så har succégruppen, som förra året Grammisnominerades för debutskivan ”Opus eponymous”, valt att rucka lite på mytbildningen. Nu erkänns det till och med att det maskerade gänget har sina rötter i den östgötska residensstaden – vilket också firas med en mörkermässa på hemmaplan till i helgen. Exakt vad Papa Emeritus och hans namnlösa gastar firar in årets mörkaste vecka med är oklart, men bli inte förvånade om det på något sätt presenteras material från den stundande andraskivan, som släpps nästa år via Universal.

Fotnot: Det här blir också det sista inlägget under nämnda rubrik på minst en månad. Med tanke på att skivbranschen nu går i ide blir det nämligen få releaser att hänga upp konkarrongen på, och dessutom kommer det även att vara ganska så tunt på livefronten fram till årets tredje helg så känns det som ett korrekt beslut. Var dock så säkra – återkomsten är ett måste.

Sverigeexklusiva gig på Getaway Rock

av Mattias Kling
Bullet For My Valentine

I november förra året besökte de senast Sverige, och fick då försiktigt recensionsberöm av undertecknad för sin blandning av popharmonier, metalcoretyngd och rappa thrashriff.

Vilka då?

Jo, walesarna i Bullet For My Valentine så klart.

Och vad har detta för relevans?

Jo, kvartetten är en av de akter som ingår i Getaway Rocks senaste bokningspresentation.

Dessutom frestar festivalen – som hålls den 7–9 juli i Gasklockorna i Gävle – med tuffare salvor i form av exklusiva framträdanden från Opeth, som sägs göra sin enda spelning i sommar på evenemanget, NYHC-legendariska Agnostic Front, samt finska power metal-ensemblen Sonata Arctica. Plus snart albumaktuella Evergrey, taggiga black/thrash-gruppen Nifelheim och tyska slitvargarna i Kreator.

– Bullet For My Valentine kändes givna för Getaway Rock i år och att Opeth väljer att göra sin enda Sverigespelning hos oss känns oerhört kul, säger festivalgeneralen Tomas Jernberg.

Bland tidigare offentliggjorda akter märks Alice Cooper, Immortal, Entombed, Youth Of Today, Corrosion Of Conformity och Ghost.

Napalm Death gör Close-Up Båten + House Of Metal-nytt

av Mattias Kling
Napalm Death

Att en hårdrockskryssning kan bli en snurrig upplevelse känner nog många till.

Men, oavsett sjögång och ogenerat intag av taxfreevaror lär februariupplagan av Close-Up Båten bli ett hisnande evenemang.

I dag står det nämligen klart att brittiska Napalm Death ansluter sig till repertoaren på Silja Line-skutan, som avgår från Stockholm den 10 februari med hamngång ett dygn senare.

Virvelvindsveteranerna gör därmed redan bokade Raised Fist, Bullet, Adept, Black City och Engel sällskap på böljan den blå. Mer info om hur du bokar och liknande hittar du här.

Och när vi ändå är inne på bandbokningar till evenemang nästa år så hälsar House Of Metal (Umeå 4–5 mars) att man har kontrakterat Bullet, Ram, Trident och Celtic Frost-avläggaren Triptykon till sin uppställning. Sedan tidigare är bland andra TNT, Ghost, Dark Tranquillity, Impaled Nazarene och U.D.O. bokade.

Mer info om denna tilldragelse lämnas här.

Close-Up Båten

Judas Priest till Sweden Rock – sista Sverigespelningen någonsin

av Mattias Kling
Judas Priest

Varje saga har sitt slut, det är då säkert. Det vet du, det vet jag – och det vet heavy metal-pionjärerna vi lärt känna som Judas Priest.

Nästa år tar veterangänget farväl av sin publik med den så kallade ”The epitaph tour” – en vända som når Sverige och Blekinge någon gång under veckoslutet 8–11 juni nästa år. Framträdandet på Sweden Rock sägs också bli gruppens sista på svensk mark någonsin.

Judas Priest är därmed headliner nummer två som har presenterats till nästa års hårdrocksfestivitet i Norje. Andra klara akter är bland andra Ozzy Osbourne, Joan Jett & The Blackhearts, Saxon, Ghost, Mustasch, Overkill och Rhapsody Of Fire.

Veckans texter

av Mattias Kling
Ghost

++++

Ghost

Opus eponymous

Rise Above/Sound Pollution

METAL Receptet för en finsmakarhype av sällan skådat slag: Vägra konsekvent att uppge medlemmarnas identitet och högprioritera i stället en ritualistisk mörkermässa lika synonym med Mercyful Fate som med The Devil’s Blood och Roky Erickson. Helt rätt beslut – då hemlighetsmakeriet på ett förtjusande sätt förstärker gruppens övertygelse att sätta budskapet före leverantörerna i sig. Med spöklik perfektion letar sig blodisande harmonier in i ockulta lovsånger som får dig att vilja knäfalla och headbanga i samma stund som pulsen rusar upp till 666 slag per minut. Skrämmande bra, helt enkelt.

Bästa spår: ”Elizabeth”.

LADDA NER: NÖJESBLADETS MATTIAS KLING TIPSAR OM FEM GRYMMA LÅTAR

DON’T LOOK BACK (KYLESA)

Så här hade det kanske låtit om Smashing Pumpkins haft andra svampar än champinjoner i omeletten när de spelade in ”Siamese dream”.

RETURNING TO KILL THE LIGHT (NECRONAUT)

Bara en av många smällkarameller i Dismember-kände Fred Esbys färska godispåse till solodebut. Den högexplosiva gästsången från Watains Erik Danielsson gör knappast saken sämre. (Tyvärr finns ingen video eller liknande på detta spår – än)

DOWN THE BEACH (SURF LITTLE GIRL) (SONIC SURF CITY)

Första smakprovet från comebackplattan ”Pororoca” släpptes för allmän konsumtion i Itunes affär i veckan. 

INVIGORATE (MADBALL)

När du känner för att slå sönder en balkongdörr så finns det ingen bättre bakgrundsmusik just nu.

HALLOWEEN (MISFITS)

Du kan med ont samvete pumpa den här gamla godingen en helg till. 

Sida 2 av 2
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Pauline Rosell
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB