++++

Volbeat

Beyond hell/Above heaven

Vertigo/Universal

METAL/ROCK Det går att beskriva Danmarks största bidrag till helgfestiviteterna sedan J C Jacobsen buteljerade sin första Carlsbergflaska som ett slugt och effektivt destillat av ett halvsekels rockhistoria på tre rappa och välfriserade minuter.

Det har gjorts förr. Och även om det lämnar dammluckor öppna för generaliseringar och misstolkningar finns det något träffande i en sådan definition. Och därmed behövs få ytterligare beskrivningar. Har du de senaste åren missat såväl ”The garden’s tale” som ”Maybelline i hofteholder” eller undgått att bevittna frontmannen Michael Poulsen stresskamma frisyren på en festivalscen så läser du säkert fel recension. Se så. Byt till något annat. Det finns säkert något mer tilltalande som bedöms och analyseras härintill.

Du som är kvar vet vad Volbeat gör och kan. Vi kan kalla det rak och rapp rockabillythrash’n’roll med få omskrivningar eller komplikationer. Du får det i inledande ”The mirror and the ripper”, i ”A new day” eller i de punkrökiga ”Magic zone” och ”A better believer”.

Men kvartetten lägger också ut en rad distraktioner som bevisar att en nyhet också kan vara en kombination av två välkända ting. Som att maniskt Slayer-riffande helt plötsligt bryts ner i en smäcker 50-talsrefräng i ”Who they are”. Eller att Kreators Mille Petrozza får rossla av sig i ”7 shots” medan Napalm Deaths Mark ”Barney” Greenway förvandlar ”Evelyn” till den svettigaste dödsschlager du kan tänka dig. 

Maken till välbuteljerade partymelodier lär du få leta länge efter i höst.

Bästa spår: ”Evelyn.

ÅTERBLICKEN: PANTERAS ”COWBOYS FROM HELL”

Producenten Terry Date bjöd sångaren på portvin och snärjde ett sound lika kraftfullt som en buffelhjord i uppror.

Dags att fira en 20-åring som än i dag låter lika ung och uppstudsig. Och som nu dessutom släpps i en trippel jubileumsutgåva.

VAR? Dallas, Texas.

NÄR? Juli, 1990.

VARFÖR? Under den större delen av 1980-talet såg det ut som att Pantera skulle bli ännu en parantes i rockhistorien. De glamrockiga albumen ”Metal magic” (1983), ”Projects in the jungle” (1984) och ”I am the night” (1985) gjorde föga väsen av sig och det var först i och med rekryteringen av en viss Philip Hansen Anselmo lagom till 1988 års ”Power metal” som det började röra på sig på allvar – så till den milda grad att storbolaget Atlantic ivrigt värvade kvartetten till sitt stall.

Sagt och gjort. Tillsammans med studioräven Terry Date föddes det groovespäckade kravallsound som än i dag nästlar sig in i hårdrocksvärlden via bland andra Lamb Of God, Five Finger Death Punch och Throwdown. Saligen saknade gitarristen Dimebag Darrells tjurrusningar i exempelvis titelspåret, ”The art of shredding” eller ”Domination” utgör perfekta avvägningar mellan Metallicas kyliga riffprecision och ZZ Tops tabascoheta sydstadssväng och frontmannen tar i från tåspetsarna i ”Shattered”.

Nästa vecka släpps ”Cowboys from hell” som lyxig trippel-cd, där huvudakten får sällskap av en liveskiva samt en demosektion med tidigare ohörda spåret ”The will to survive”.

Slå upp en Black tooth, lyssna och minns.

Nyheten att trummisen och grundaren Mike Portnoy officiellt har valt att lämna Dream Theater slog ner som en bomb i beundrarskaran i veckan.

Och med tanke på att 43-åringen har vikt senare tid åt Avenged Sevenfold, både som livebatterist och som medverkande på gruppens senaste skiva ”Nightmare”, var det många som förutsatte att detta hade något med saken att göra.

Icke så, om vi får tro Portnoy själv. 

– Jag har övervägt en paus från Dream Theater i över ett år, kommenterar han saken enligt Blabbermouth.net. 

– Mitt beslut har inget med Avenged Sevenfold att göra. De var lika överraskade som ni andra när beskedet blev offentligt. 

Portnoy, som var med och startade Dream Theater-förlagan Majesty med John Myjung och John Petrucci när de alla studerade på Berklee College of Music 1985, offentliggjorde sitt beslut i onsdags och hänvisade i pressreleasen till att han hade mer kul när han gjorde musik utanför huvudsysslan. 

– Jag har kommit fram till att bandet höll på att bränna ut mig och att jag verkligen behöver få en paus för att ha så goda relationer som möjligt med de andra medlemmarna i Dream Theater, skrev han i nämnda offentliggörande.

I en intervju med radioshowen ”Friday night rocks”, som sänds i New York-området, avslöjas fler detaljer. Som att batteristen hellre hade sett att gruppen tog en längre paus än att han var tvungen att stiga åt sidan.

– Jag anser verkligen att vi skulle ha behövt ett par år för att ladda om batterierna. Många band har gjort det – Soundgarden, Alice In Chains, Jane’s Addiction, Phish och Rage Against The Machine – alla har de tagit en längre paus och kommit tillbaka starkare och bättre än någonsin, säger han i intervjun som det går att läsa en transkription av här.

De återstående medlemmarna i Dream Theater – Myjung, Petrucci, sångaren James LaBrie samt keyboardisten Jordan Rudess – ämnar tuffa på som planerat ändå. Ett nytt album ska börja spelas in i januari nästa år och följas upp med en värdsturné.

Som så ofta känns det mycket skönt att få ut saker.

Jag fick först höra talas om Sweden United, som jag skriver om i Aftonbladet i dag, för mer än ett år sedan och har verkligen försökt göra mitt bästa för att ryktet inte ska börja gå. För sådana är ju vi journalister. Vi vill äga saker, som det heter i branschen. Vara först med att få ut nyheter.

Passa på och läs artikeln, kolla på videon och bara i dag (fredag den 10 september) går det även att lyssna på en streamad variant av låten. 

Trevlig fredag, kamrater. Och kom ihåg: krama varandra i den hårda nätvärlden.

Uppdatering: Nu har även internationella nyhetssajten Blabbermouth.net uppmärksammat grejen. Hur det ser ut kan ni läsa här.

Deftones Chino Moreno på Getaway Rock. (Foto: Jerker Ivarsson)

Coheed & Cambrias Claudio Sanchez på Metaltown. (Foto: David Johansson)

Den 29 november är ett datum att komma ihåg för alla vänner av finsmakarmetal av det såväl emotionella som progressiva slaget.

Då möts nämligen Kalifornien och New York på Arenan i Stockholm i en väldigt spännande uppställning.

Både Coheed & Cambria och Deftones följer upp sina festivalgig på svensk mark i somras med en inomhusspelning som lär bli av det mer minnesvärda slaget.

Claudio Sanchez och hans mannar besökte för några månader sedan Metaltown-festivalen i Göteborg. Ett trevligt gig, helt klart, även om de snirkliga låtstrukturerna inte riktigt fick rätt skjuts i eftermiddagssolen. Tre plus blev i alla fall betyget i Aftonbladet, recensionen kan ni läsa här.

Bättre lyckades då Deftones, på besöket på Getaway Rock i Gävle. Speciellt imponerades jag av frontmannen Chino Morenos återfunna energi och delade gladeligen ut fyra plus i min anmälning.

Biljetterna till vinterns dubbelmacka finns att köpa nu via Live Nation eller Ticnet (telefon 077-170 70 70).

Mustasch tillsammans med Gains Markus Tagaris och Magnus Lundbäck.

Efter att ha släppt skivor på såväl EMI-lierade Majesty som Warner/ADA Nordic-anknutna Regain är det dags för den Grammisbelönade rockensemblen att söka nya jaktmarker.

Nyundertecknat ligger då ett kontrakt med Göteborgsbolaget Gain (som bland annat har skänkt världen skivor med Hardcore Superstar och CrashDïet) som även garanterar distribution i Norden via Sony Music. Första frukterna av detta samarbetet kommer att se dagens ljus tidigt nästa år, då Mustasch ämnar släppa en samling nyinspelningar av sina mest populära stycken för att markera gruppens tioårsjubileum.

– Detta känns helt rätt. Gains know-how med Sonys muskler. Nu har vi kvalat in till VM i hårdrock, kommenterar frontmannen Ralf Gyllenhammar det nya avtalet.

Närmast på schemat för Mustasch står en spelning i Globen i samband med NHL-matchen mellan San José Sharks och Columbus Blue Jackets, ett framträdande som tv-sänds världen över med en potentiell publik som överstiger 100 miljoner tittare. Bandet har även lånat ut sin låt ”Double nature” till Volvo, som använder den i reklamfilmen som lanserar nya modellen V60. Hur det ser ut kan ni kolla in här nedan.

Det må vara lördag. Eller, ja. Det var det för några timmar sedan i alla fall.

Men pressmeddelanden kan dyka upp lika fullt. Som det som Skrikhult skickade för några timmar sedan. Med det för många glädjande beskedet att Tobias Sammets voluminösa sidoprojekt ämnar begära revansch för det inte helt lyckade framträdandet på Sweden Rock Festival för två år sedan.

Den 5 december är det dags för detta, och Arenan i Stockholm är… eh… arenan som gäller.

Med sig på scen på denna turné har kapellmästaren bland andra Michael Kiske (ex-Helloween, Unisonic), Bob Catley (Magnum), Jørn Lande (Masterplan, Jorn) och Kai Hansen (ex-Helloween, Gamma Ray). En riktigt tidigkommen julafton för pomppowerfansen, med andra ord.

Avantasia släppte tidigare i år två album, ”Angel of Babylon” samt ”The wicked symphony” via Nuclear Blast. Betygen för dessa blev tre respektive två plus i en väldigt intetsägande recension (det blir så när dubbla utgåvor ska avhandlas på 650 tecken) av undertecknad i Aftonbladet.

Staffan Westerberg med Lillstrumpa och Syster Yster.

När jag var i gränslandet mellan liten och halvstor – det vill säga i tioårsåldern – sände SVT ett av de mest knarkade barnprogrammen någonsin. ”Lillstrumpa och Syster Yster” hette serien, som skapades av 70-talisternas egen ångestriddare Staffan Westerberg och där huvudpersonerna var två yllesockor som var… konstiga. Dessa figurer dök först upp i julkalendern ”Lille Luj och Änglaljus i strumpornas hus” 1983 (se inte den barn, den kan ge er konstiga drömmar resten av livet) och fick sedan en egen plattform såväl året efter som 1989 i och med ”Lillstrumpa och Syster Yster i stora världen”.

Och såhär 21 år senare torde allt vara begravt och gömt, eller?

Tro nog inte det. Huvudstadens dödsthrashare Sterbhaus låter konceptet gå igen i videon till spåret ”House of the deaf dwarf”, hämtat från senaste albumet ”Hits for dead kids” (2009).

Jag låter det vara nog sagt så. Kolla in videon nedan, bara.

Men skyll inte på mig om dina drömmar inte riktigt kommer vara de samma därefter.

Ja, tydligen är det så. Via sin officiella hemsida har Orange County-gruppen, som i morgon släpper sin nya skiva ”Nightmare” här i Sverige, låtit hälsa att två besök på blågul mark är planerade till november.

Den 19 i nämnda månad står bandet på KB:s scen i Malmö, medan Arenan i Stockholm får besök dagen efter.

Vilket så klart får mig att utbrista i ett ”äntligen”. För även om gruppen har spelat här tidigare, som uppvärmare till Guns N’ Roses samt Iron Maiden, så har jag länge väntat på en headlineföreställning.

Speciellt då den nu aktuella skivan är en riktig fullträff som väl är värd de fyra entusiastiska plus jag gav den i Aftonbladet i fredags. Klarar de av att upprepa den succén på scen?

Svar ges som sagt om några månader.

Sitter just och lyssnar på mitt förhandsexemplar av ”Audio secrecy” – recension på fredag i Aftonbladet – då det plingar till i brevlådan.

Och, ja. Se där. Nog blir det lite Stone Sour i Sverige i höst också.

Den 18 november intar bandet, vars mest kända medlemmar är Slipknots Corey Taylor och Jim Root, Arenan i Stockholm. Supporten kommer från amerikanska superbandet Hellyeah, där vi hittar medlemmar från Pantera/Damageplan, Mudvayne och Nothingface.

Biljetterna till evenemanget släpps nu på torsdag, den 2 september.

Stone Sour besökte senast Sverige i juni, då en lunchkonsert på Sweden Rock genomfördes. Jag recenserade framträdandet och delade ut tre vänliga plus med bland annat följande motivering:

”Scenrutinen från huvudsysslan sitter i ryggraden, och även om stämningen med publikfriande dryckeslekar och avslappnat mellansnack är avsevärt mer uppsluppen än i vanliga fall så känns sångaren hemtam i de yviga scengesterna.”

Kommer Corey Taylor återigen att hetsa publiken till att dricka öl så fort han säger ”fuck” (och det är ofta det) även i en baskethall nära Gullmarsplan i Stockholm?

I november har vi svaret på den frågan.

++++

Avenged Sevenfold

Nightmare

Roadrunner/Warner/ADA

METAL Annandag jul förra året komponerade Jimmy ”The Rev” Sullivan ett stycke vid namn ”Death”. Likt en förutsägelse. Som om han tog farväl av sin familj, sitt band och resten av världen.

”I hope it’s worth it/Here on the highway, yeah/I know you’ll find your own way when I’m not with you”, sjunger han på demoinspelningen av den låt som här har döpts om till ”Fiction”. 

Bara två dagar senare, den 28 december, hittades trumslagaren avliden i sin lägenhet i Huntington Beach, Kalifornien. En olycklig kombination av alkohol, smärtstillande mediciner och ett förstorat hjärta hade tagit hans liv, bara 28 år ung.

Av uppenbara skäl är ”Nightmare” därför en ytterst mörk skiva. Sorgen efter bandkamraten, vars stycken har återskapats slag för slag av Dream Theaters Mike Portnoy, söker sig in mellan varje riff och harmoni och gör det stundtals riktigt smärtsamt att lyssna. Speciellt då det som från börjat var tänkt som ett konceptverk runt rasism, en galen ekonomi och religionens avigsidor nu i stället har omvandlats till en timslång minnesmässa över en förlorad vän och supertalang.

Musikaliskt är bandets femte fullängdare också den naturliga slutstationen på den innovativa färd som inleddes med förrförra albumet ”City of evil”. Det går fortfarande att spåra influenser från Metallica (vars tidiga balladtänk har inspirerat ”Buried alive”), Pantera, Queensrÿche och Guns N’ Roses, men mest av allt är det här kronan på verket över en fantastisk albumtrilogi som Avenged Sevenfold kan kalla sin egen.

Och därmed är det extra tragiskt att ”The Rev” aldrig fick uppleva den här triumfen.

Bästa spår: ”Save me”.

++

Sonic Syndicate

We rule the night

Nuclear Blast/Warner/ADA

POPMETAL Då framtiden tycks bli synnerligen ljus så får jag hoppas att medlemmarna har packat sina solglasögon. För fjärde långfärden kan mycket väl ta Falkenberggruppen till den absoluta toppen – såväl i Sverige som internationellt. Demonproducenten Toby Wright bevisar att han är rätt man för jobbet genom att klä de okonstlade popstyckena i en ljudskrud som är lika mycket Evanescence och Linkin Park som In Flames och Killswitch Engage, med avsett resultat. Det fullkomligt skriker radiohits om många av refrängraketerna, men för den som söker mer grovmalna inslag missar dessa ofta målet. 

Bästa spår: ”Break of day”.

++

Tarja

What lies beneath

Universal

OPERAMETAL Den forna Nightwish-näktergalen kämpar mot två försvårande faktorer: ett engelskt uttal på mellanstadienivå samt ett låtmaterial så blekt att det stundtals blir rent transparent. Och det är ju synd. För den skolade sopranen har en röst som kräver en stadig grund och hänförande melodier för att dess fulla potential ska utnyttjas. På andra engelskspråkiga soloutflykten finns det en handfull ögonblick som lyckas garantera dessa förutsättningar, Joe Satriani-garnerade ”Falling away” och samarbetet med All That Remains Phil Labonte i ”Dark star är ett par exempel, men också fyra ballader så anonyma att de är omöjliga att ta till hjärtat.

Bästa spår: ”Little lies”.