Tidigare i dag presenterades så slutligen skivfacit i Nöjesbladet. Min högst personliga summering av det gångna året, nedkokat till tio plattor som kallas bäst.

Sådant är alltid provocerande. Ett så kallat sätt att sänka garden och krita en måltavla på bröstet, då det aldrig finns några människor som är helt överens om något här i världen – och knappast då det gäller att rangordna skivor sinsemellan.

Jag har tidigare avhandlat dilemmat i det här inlägget. Ett ångestskri avyttrat den 24 oktober, då 2012 års första summering var tvungen att vara inlämnad till Close-Up Magazine. Det är ett tidigt datum och en vansklig deadline i sig, speciellt då jag vid denna tidpunkt inte ens hade hört de sedermera presenterade släppen med exempelvis Soundgarden och Deftones på grund av att gruppernas respektive skivbolag höll hårt i förhandsexemplaren.

Därför blir också dagens presentation en lätt uppdatering. En remix, om så önskas, där mästerliga ”Koi no yokan” slår sig in på topp tio och därför petar ut Year Of The Goat från elitseriens övre halva.

I övrigt ligger den rangordning jag gjorde strax före allhelgona fast. Vilket den nedan presenterade listan visar. Här utökas den dock till hela 20 album, och kompletteras dessutom av ytterligare en rad skivor som har varit riktigt bra, men som av en eller annan anledning inte riktigt kvalar in i toppskiktet.

Varsågoda. Piltavlan är kritad på bröstet. Läs, irriteras och kommentera. Om så önskas.

1. Woods Of Ypres ”Woods 5: Grey skies & electric light”

METAL Den ofrånkomliga grundförutsättningen i sig ger prestationen ett ännu tydligare sorgeflor. Själva insikten att det här sannolikt blir den sista cd vi får från gruppens kreative motor David Gold, som gick bort i en bilolycka strax före jul, gör att de dystra tonerna och textraderna i exempelvis”Death is not an exit” skjuter pansarskott rakt genom hjärtats skyddsmur. I ett stilistiskt gränsområde mellan Type O Negatives svärta, Sisters Of Mercys hänsynslösa cynism och Khomas humanistiska innerlighet är bandets femte installation därför en skiva som drabbar på djupet. Som bygger bo i själen och hänger upp en ”stör ej”-skylt i entrén. Sorgligt, men sant. (Recension publicerad den 10 februari)

2. Converge ”All we love we leave behind”

METALCORE Det mest häpnadsväckande är lättheten i ansatsen. Att det, trots att alla volymreglage och vredesmätare peakar mot vansinnesrött, på något sätt känns lockande för örat. Kurt Ballous Greg Ginn-nickande topptonsriff har svindlande pretentioner utan att vara pretentiösa, Ben Koller spelar spastiskt men svängigt medan Jacob Bannon mestadels tar i så att synapserna tycks brista. Rent ljudligt är yttringen därmed ofta ursinnig, ideologiskt och estetiskt däremot långt ifrån hotfull. Det är 17 låtar som skyr alla konventionella genrebojor, som existerar helt på sina egna villkor. Och som är fullkomligt omöjliga att stå likgiltig inför. (Recension publicerad den 12 oktober)

3. Rush ”Clockwork angels”

PROGROCK Låt oss för en stund lämna framförandets svindlande felfrihet. Släpp tanken om att det här är ett mossigt konceptverk om ångmaskiner, pirater och en ynglings sökande efter uppfyllda drömmar. Fascineras mycket hellre av låtarna. Ja, just det, av låtarna. Av att det här kan vara den kanadensiska trions mest kompletta och fulländade sångkollektion sedan 31 år gamla milstolpen ”Moving pictures”. Det är måhända ett omdöme som ställer orimliga krav, men dessa uppfylls också i en generös musikalisk uttrycksexpedition som spänner över prog, rock, jazz, pop och monstruöst tjusiga refränger som tycks vilja äga din vardag. Klockrent, skulle man också kunna kalla det. (Recension publicerad den 8 juni)

4. Neurosis ”Honor found in decay”

POSTMETAL Som åhörare behöver man inte ens sluta ögonen för att visualisera tonprocessionen. Det räcker med några släpiga ackordslag innan en mental förflyttning sker till ett sönderexploaterat Cormac McCarthy-landskap där färgskalan består av (minst) femtio nyanser av grått. Övergivna fabriksbyggnader avtecknar sig mot en mulen himmel, moln breder ut sig i horisonten utan minsta tillstymmelse till irisering och allt är så förbannat dystert, samtidigt som det är rent av bedårande vackert. (…) ”Honor found in decay” är en händelse för både kropp och själ. Lika trogen Throbbing Gristles pionjärindustriella vision som den är Neil Youngs absolut knarrigaste stunder och Black Sabbaths undergångstyngd. Det är metal som skyr genrens alla konventioner, en abstrakt visualisering utan förklarande manus och ett ärevarv runt de som slentriansätter likhetstecken mellan regelmässigt notstaplande och äkta progressivitet. (Utdrag ur recension publicerad den 26 oktober)

5. Gojira ”L’enfant sauvage”

METAL Det komplicerade anslaget kan egentligen mest ses som en teknikalitet. En läcker prydnad snarare än en förutsättning, ett sätt att förmedla känslor utan att begagna sig av de mest självklara kommunikationskanalerna. För det är nämligen hellre i själva låtarna än i dess instrumentala briljans som fransostruppen överväldigar. De elva styckena är befängt snygga. Komponerade med nitisk noggrannhet och en detaljrikedom som imponerar och värmer. Ömsom mosar de likt amerikanska aggrogäng som Lamb Of God, precisionsnavigerar sig fram à la Meshuggah, för att sedermera speja ut i Tools kosmos. Det ger ett album som knastrar och knuffar. Som trilskas på det sätt som titeln antyder, men som aldrig tappar fokus på det centrala i att en bra melodi kan vara minst lika svindlande som vilken taktsaltomortal som helst. (Recension publicerad den 22 juni)

6. Katatonia ”Dead end kings”

METAL Nionde albumet erbjuder, som alltid, tonkombinationer som bäst beskriver ett sinnestillstånd. Det är liksom svårt att ta sig an ny musik från Stockholmsgruppen och gira undan det melankoliska underlaget. Det är dominant, konsekvent och allt som oftast närvarande, likt ett sepiatonat svårmodsfilter som endast de sköraste melodistrofer tillåts passera igenom. Slölyssnaren får härmed se sig varskodd; ”Dead end kings” fordrar koncentration och minimal omvärldsdistraktion. Det är först i absolut mental stillhet som de snillrika proginfallen framträder i sin fulla prakt och harmonierna spirar vårlikt i novemberdunklet. Hörlurar är ett måste. (Recension publicerad den 31 augusti)

7. Deftones ”Koi no yokan”

METAL Om inget annat är Sacramentogruppens sjunde studioalbum ett strålande tydliggörande om friktionen mellan frontman och gitarrist. För det är när Stephen Carpenter skruvar loss Meshuggah-tunga riff runt Chino Morenos drömska melodislingor som det uppstår en magisk kontrast som är hart när omöjlig att värja sig mot. Likt sin föregångare, den gnistrande ”Diamond eyes”, är ”Koi no yokan” ett förtjusande möte mellan ytterligheter. Mellan melodier som svalkar och en grundläggande tyngd som får fönsterrutor att skälva. Det är musik som både vill kramas och slåss och som därför är helt omöjlig att stå likgiltig inför.

8. Graveyard ”Lights out”

HÅRDROCK I enlighet med tidens tempo borde skivor likt denna vara en omöjlighet. I sin själva ideologiska uppsyn är den ju själva motsatsen till 4G-smarta mobiler, flyktiga Youtubefenomen och dj-sensationer.
Man kan kalla det något äkta. En genuin inställning till musik, en oförkonstlad och livsnödvändig förnimmelse som alltid kommer att låta bättre när den snurrar på makliga 33 varv i minuten i stället för att tokrusa fram i 100 megabit i sekunden. (…) På så sätt är ”Lights out” fullkomligt naturlig. Självklar i sin roll som uppföljare till ”Hisingen blues”, trogen mot det musikaliska Sabbath/Purple-legatet, samtidigt som den inte tar sig själv på alltför stort visionärt allvar. ”I aint gonna bow” heter det i den upprorssprakande ”The suits, the law & the uniforms”. Nej, precis, det är i stället vi som ska buga. Och tacka för ännu en utgåva som är så omöjligt helrätt att dess närvaro i år 2012 är en härlig motsägelse i sig. (Utdrag ur recension publicerad den 19 oktober)

9. Nekromantheon ”Rise, vulcan spectre”

THRASH METAL Ganska så långt från nythrash-kollegor som Evile eller Warbringer, såväl ideologiskt som när det kommer till genomförandet, tar trion ett struptag på lyssnaren med vinande toner som går att härleda till 1980-talsuppsättningarna av Slayer, Sodom, Destruction och Sacrifice. Lika läcker som en fullpatchad jeansväst är gruppens andra album också precis vad som krävs för att stå ut med snösmockor, köldchocker och förfrusna örsnibbar. En åttalåtars dopamininjektion rakt in i sinnet i den årstid då den behövs som mest. (Utdrag ur bloggrecension publicerad den 9 februari)

10. Alcest ”Les voyages de L’Âme”

POSTMETAL Att jag inte behärskar mer än en handfull fraser på franska är på något sätt irrelevant. När Neige bjuder in till en själslig resa, precis som titeln tydligen fastslår, är själva ordförståelsen underordnad och själva känsloupplevelsen i stället det centrala. Likt omslagets stilistiska påfågel spänner huvudvisionären upp en praktfullt iögonfallande tonprakt som målar med färgskalans dystraste nyanser, men som snarare går mot det mossgröna och sepialäckra än den grundläggande svärtan. Om det hade låtit så här bra om de norska banden i början av 1990-talet hade lyssnat lika mycket på My Bloody Valentine som på Bathory? Det är såklart rena spekulationer, men samtidigt en hisnande tanke.

11. Year Of The Goat ”Angels’ Necropolis”

HÅRDPOP Låt inte den ogudaktiga banderollen förleda tankebanorna. Likt exempelvis The Devil’s Blood och landskapskamraterna i Ghost girar sig östgötarna obehindrat förbi elementära black metal-dogmer och hämtar snarare inspiration från ockult rock som den gjordes innan Cronos felvände sitt första kors. Uppföljaren till förra årets saluterade ep ”Lucem ferre” är också något av ett fynd för alla som inte ser någon doktrinär osämja mellan snygga poprefränger och ett ondsint manuskript. Rent musikaliskt hämtas vägledande näring från exempelvis Roky Erickson, Blue Öyster Cult och den Dio-anförda upplagan av Rainbow, en (o)helig trio som sedan omtolkas av musiker som har ryggrad nog att bekänna Kent som förebild. Mikael Popovics innerliga melotronspel förhöjer upplevelsen ytterligare. (Recension publicerad den 30 november)

12. Marduk ”Serpent sermon”

BLACK METAL Mitt bland alla helvetesstormar tycks det uppstå en lugnande harmoni. En krypande känsla av hudnära obehag, som understryks av Daniel ”Mortuus” Rosténs ärgade väsande i ”Temple of decay”, det ståtliga Bathory-malandet i ”World of blades” eller de nedtyngt tröga passageriffen i ”Souls of Belial”. Det är liksom ingen strösyssla att ta del av den östgötska pansartruppens tolfte höghastighetsprestation. Det är ett album som pressar sig upp i ansiktet. Som framtvingar uppmärksamhet och som naglar fast lyssnaren i golvet med sin kontrastprydda kraft. Melodierna kan bitvis upplevas en smula sympatiska, men sveps ständigt i ett liksminkat ljudmörker som får ens den mest envisa majsol att söka skydd bakom närmsta molnbank. Det må storma och dåna, men känn ändå lugnet. Så här koncentrerat har Marduk inte låtit sedan ”Plague angel”. (Recension publicerad den 25 maj)

13. Nile ”At the gate of Sethu”

DEATH METAL Likt så mycket annat i gruppens brokiga diskografi kan det avyttrade ses som själva motsatsen till endimensionell brutalism. Måhända aningen mer direkt än tidigare, som ett svar på kritik om överkomplikation, det South Carolina-konstellationen lyckas prestera är ett mångfacetterat helvetestordön som spänner mellan okonstlade attacker och snirkliga världsmusikornamenteringar. Det är just spänningen mellan dessa två ytterligheter som gör att Nile, ännu 19 år efter formationen, framstår som ett genreunikum. En grupp som använder det äventyrliga anslaget till att pryda och dekorera, och som inte räds udda inslag likt uråldriga instrument och strupsång mitt bland dovt morrande och överljudsrappa trumgrunder. En nyckel till denna djärva ambition finns i låttitlar som ”Enduring the eternal molestation of flames” och ”Natural liberation of fear through the ritual deception of death”, en annan i att det tredelade vokalangreppet ger en närmast teatralisk inramning. (Utdrag ur recension publicerad den 29 juni)

14. Meshuggah ”Koloss”

METAL På sitt sätt är titeln väl vald. Det kvintetten gör är på sitt sätt både omfångsrikt och orubbligt – men samtidigt verkställt med en smidighet som får lyssnaren att gå ner i mental split. Ett förutsättningsbottnat polyrytmiskt utförande till trots känns det emellertid som att gruppen här fortsätter den försiktiga uträtning av sin inflytelserika komplikationsmetal som inleddes i och med föregångaren ”Obzen”. Det märks tydligt i ett fartmonster likt ”The hurt that finds you first”, i att riffen på sina håll drar åt det thrashprecisa eller i att det omständliga inte har något uttalat egensyfte. Utan bara är en grund för något kolossalt bra. (Recension publicerad den 23 mars)

15. Baroness ”Yellow & green”

ROCK Själva omfånget – 18 låtar fördelade på två färgkodade skivor – må lukta mastodontprojekt om något. Men här görs på något sätt tvärtom. När den Georgiarotade gruppen fläker ut sig blir resultatet snarare en hyllning till det simpla och avskalade. Vilket blir extra tydligt då Baroness modell 2012 prioriterar själva låten före sludgehäng i basen och lyckas charma lyssnaren sönder och samman genom att låta hittigare än en hel ”Absolute music”-samling. Är gult och grönt det nya svarta? Det verkar sannerligen så.

16. Vision Of Disorder ”The cursed remain cursed”

METALCORE Förvisso släppte gruppen redan 2001 en uppföljare till den monumentala utgåvan ”Imprint”, men den var så trist att jag till och med har förträngt dess namn. Därför är det extra glädjande att Long Island-gruppen firar sin återförening med något som rakt igenom är det naturliga steget efter redan nämnda milstolpe. Vi kan kalla det metalcore, för det är precis vad det är; en blandning av hardcore och metal – dock utan fixering vid svensk slingdöds och gråtmilda emotivrefränger. I Vision Of Disorders genreförening är det ruffiga anslaget tämligen intakt, även om refrängerna ofta är större än bandets hemstat.

17. Kiss ”Monster”

HÅRDROCK Det Kiss delar ut på ålderns höst är en rockchock från ett band som egentligen inte behöver bry sig om sådana ansträngningar längre. En grupp som redan har åstadkommit allt och det mesta därtill och som skulle kunna luta sig tillbaka, trygg i att rollen som kringresande sminkspektakel fortfarande genererar nog med inkomster för att hålla affärsdrivne Gene Simmons checkkonto klädsamt överfyllt. Det finns helt enkelt ingen rimlig anledning att en grupp med en försäljningsstatistik som överskrider 100 miljoner sålda skivor världen över ännu skulle kännas hungrig. Det är där ”Monster” träder in och vänder upp och ner på det förväntade. Särskiljer det som borde vara från det som faktiskt är. Redan på ”Sonic boom” – släppt 2009 sedan och i sig en surpris då en viss basist året dessförinnan konstaterat att karriären som studioband var över – märktes det att draget att jobba utan utomstående låtskrivare är ett lyckokast, något som faller extra väl ut på uppföljaren. Aningen tyngre än nämnda comebackalster faller det nya materialet någonstans mellan ”Destroyer” och ”Revenge”, med en härligt analog ljudskrud som extra klädsam dekoration. (Utdrag ur recension publicerad den 5 oktober)

18. Paradise Lost ”Tragic idol”

METAL Dysterhet gör sig bäst då den kan upplevas genom ett distanserande filter. I detta finns en dämpande tröst, som om delad förtvivlan blir hälften så förkrossande. Paradise Lost tar rollen som imaginär näsduk på högsta allvar och bjuder här på inkännande kompositioner som tycks vilja smeka bort tårar från ömma kinder. Likt på föregångaren ”Faith divides us – death unites us” är anslaget lika undergångstungt som det är melodignistrande, med en perfekt avvägning mellan hopp och förtvivlan. Dödsgrubblerier blandas med motvillig optimism, mitt bland all modstulenhet spirar hoppet. Och resultatet är minst lika magiskt som tragiskt. (Recension publicerad den 20 april)

19. Witchcraft ”Legend”

Skivan är bräddfylld med föredömligt redigerad kulturvetarhårdrock. Som tar Black Sabbath (”Dystopia”) som utgångspunkt lika mycket som ovan nämnda refrerenspunkter, som väver in Twisted Sisters ”The price” i egna ”An alternative to freedom” (lyssna från 03.49 och framåt) och som värdesätter en ljudbild som är vackert mossgrön snarare än kallt digital. ”Legend” är på så sätt väldigt reell. En analog livboj i ett digitalt konflikthav. Levande, blödande och handvävt äkta. På ett sätt som får en att önska att alla skilsmässor skulle ha en lika fantastisk slutknorr. (Utdrag ur bloggrecension publicerad den 1 oktober)

20. Black Breath ”Sentenced to life”

DEATH METAL Redan omslaget skvallrar om ett innehåll utöver det ordinära. Likt en korsning mellan Black Flags ”Damaged”, Metallicas ”Kill ’em all” och Judas Priests ”British steel” naglar det fast musiken och förklarar reservationslöst att den träffar dig likt ett hammarslag i pannan.Gruppens andra fullängdare är ett strålande bevis på att Stockholmsandan runt skärpunkten mellan 1980- och 1990-tal firar nya triumfer i Seattle tjugotalet år senare. Det är ett fullkomligt utsökt legat mellan svensk death metal, brittisk käng och amerikansk hardcore som vältrar sig fram med såväl ursinne som finess. Och som under en intensiv halvtimme känns precis lika klassisk som sin förpackning.

Övrigt bra i år i bokstavsordning: Aborted ”Global flatline”, The Acacia Strain ”Death is the only mortal”, Accept ”Stalingrad”, Acephalix ”Deathless master”, Aeon ”Aeon’s black”, Aerosmith ”Music from another dimension”, A Life Once Lost ”Extatic trance”, Always War ”We are the flood”, Anaal Nathrakh ”Vanitas”, Angelwitch ”As above, so below”, Anti-Flag ”The general strike”, The Architects ”Daybreaker”, As I Lay Dying ”Awakened”, Asphyx ”Deathhammer”, AxeWound ”Vultures”, Behexen ”Nightside emanations”, Black Pyramid ”II”, Blut Aus Nord ”777 – Cosmonophy”, Bombs Of Hades ”The serpent’s redemption”, Brutality Will Prevail ”Scatter the ashes”, Bullet ”Full pull”, Cancer Bats ”Dead set on living”, Candlemass ”Psalms for the dead”, Cannibal Corpse ”Torture”, Cattle Decapitation ”Monolith of inhumanity”, The Chariot ”One wing”, Coheed And Cambria ”The afterman: Ascension”, Crucified Barbara ”The midnight chase”, The Cult ”Choice of weapon”, Danko Jones ”Rock and roll is black and blue”, Dare ”Calm before the storm 2”, Dark Tranquillity ”Zero distance ep”, Daylight Dies ”A frail becoming”, Deathspell Omega ”Drought”, Devin Townsend Project ”Epicloud”, Die Hard ”Conjure the legions”, Down ”IV part I – The purple ep”, Dragged Into Sunlight ”Widowmaker”, Dragonforce ”The power within”, Dr Living Dead ”Radioactive intervention”, Dublin Death Patrol ”Death sentence”, Dying Fetus ”Reign supreme”, Eclipse ”Bleed & screm”, Emmure ”Slave to the game”, Enslaved ”RIITIIR”, Europe ”Bag of bones”, Everytime I Die ”Ex lives”, Evocation ”Illusions of grandeur”, Fear Factory ”The industrialist”, Gallows ”Gallows”, The Gaslight Anthem ”Handwritten”, Gaza ”No absolutes in human suffering”, God Seed ”I begin”, Grand Magus ”The hunt”, Grand Supreme Blood Court ”Bow down before the blood court”, Grave ”Endless procession of souls”, Green Day ”¡Uno!”, Growing Pains ”It’s not a threat, it’s a promise…”, H.E.A.T. ”Address the nation”, High On Fire ”De vermis mysteriis”, I Am War ”Outlive you all”, Imperial State Electric ”Pop war”, Incantation ”Vanquish in vengeance”, Jess And The Ancient Ones ”Jess And The Ancient Ones”, Job For A Cowboy ”Demonocracy”, Khoma ”All erodes”, Killing Joke ”MMXII”, Knuckledust ”Bluffs, lies & alibis”, Kreator ”Phantom antichrist”, Lamb Of God ”Resolution”, Last Autumn’s Dream ”Nine lives”, Last View ”West point”, Lionheart ”Undisputed”, Jeff Loomis ”Nine lives”, Lord Mantis ”Pervertor”, LXOskeleton ”Indian giver”, Madball ”Rebellion ep”, Magnum ”On the 13th day”, The Mars Volta ”Noctourniquet”, Massacre ”Condemned to the shadows”, Massgrav ”Still the kings”, Matt Skiba And The Sekrets ”Babylon”, Mindset ”Leave no doubt”, Ministry ”Relapse”, Monuments ”Gnosis”, Morbus Chron ”A saunter through the shroud”, Motionless In White ”Infamous”, Municipal Waste ”The fatal feast”, Nachtmystium ”Silencing machine”, Naglfar ”Téras”, Napalm Death ”Utilitarian”, Necrovation ”Necrovation”, NettleCarrier ”NettleCarrier”, Nidingr ”Greatest of decievers”, The Night Flight Orchestra ”Internal affairs”, NOFX ”Self-entitled”, Obey The Brave ”Young blood”, Ofermod ”Thaumiel”, Orange Goblin ”A eulogy for the dead”, Overkill ”The electric age”, Parkway Drive ”Atlas”, Pennywise ”All or nothing”, Periphery ”II”, Pig Destroyer ”Book burner”, Primitive Weapons ”The shadow gallery”, Prong ”Carved into stone”, Propagandhi ”Failed states”, Puteraeon ”Cult Cthulhu”, Rival Sons ”Head down”, Royal Thunder ”CVI”, Sabaton ”Carolus Rex”, Saint Vitus ”Lille: F-65”, Sai Nam ”Crush”, Satan’s Wrath ”Galloping blasphemy”, The Scams ”Bombs away”, Secrets Of The Moon ”Seven bells”, Sectu ”Gerra”, Shining ”Redefining darkness”, The 69 Eyes ”X”, Slash Featuring Myles Kennedy And The Conspirators ”Apocalyptic love”, Soundgarden ”King animal”, Stone Sour ”House of gold & bones part 1”, Strife ”Witness a rebirth”, Strong Intention ”Razorblade express”, Svartsyn ”The true legend”, Switch Opens ”Joint clash”, The Sword ”Apocryphon”, Sylosis ”Monolith”, Serj Tankian ”Harakiri”, Terrorizer ”Hordes of zombies”, Tesseract ”Nocturne”, Testament ”Dark roots of the earth”, Thick As Blood ”Living proof”, 3 Inches Of Blood ”Long live heavy metal”, Tiamat ”The scarred people”, Torce ”Harmonicraft”, Tormented ”Graveyard lust”, Torture Division ”Satan, sprit och våld”, Tragedy ”Darker days ahead”, Trash Talk ”119”, Troubled Horse ”Step inside”, Turbonegro ”Sexual harassment”, Unisonic ”Unisonic”, Unleashed ”Odalheim”, Unsane ”Wreck”, Van Halen ”A different kind of truth”, Weapon ”Embers and revelations”, Whitechapel ”Whitechapel”, Winterfylleth ”The threnody of triumph”, Wintersun ”Time I”, Wolfbrigade ”Damned”, Xibalba ”Hasta la muerte”, Your Demise ”The golden age”.

VECKANS SKIVOR/DVD

Black Sabbath: The vinyl collection 1970–1979 (Sanctuary/Universal)

Ett pris på nära nog 1 900 kronor må avskräcka. Men även om den må gräva en Marianergrav i plånboken är doom metal-pionjärernas lp-kollektion, där samtliga fullängdare som spelades in tillsammans med Ozzy Osbourne samlas i en och samma kartong, en högst begärlig pjäs. Inte bara för att musiken (”Technical ecstasy” och ”Never say die” icke inräknade) är så grundläggande fantastisk att man på något sätt inte kan äga den i för många upplagor, utan även för att det här ingår en reproduktion av debutsingeln ”Evil woman” och en skön bok som väver ihop dess turnéprogram för nämnda tidsperiod. Tungt värre, liksom.

Metallica: Quebec magnetic (Blackened/Mercury/Universal)

Det har redan ältats så mycket om denna release i just detta forum att det inte återstår så mycket att tillföra så här när release slutligen står för dörren. Framfört är att ”Quebec magnetic” är thrash metal-giganternas första släpp på egna bolaget Blackened, att liveupptagningen föga förvånande är hämtad från turnén som följde på förra studioalbumet ”Death magnetic” och att den rimligtvis också är inspelad i en viss stad i Kanada. Gott nog så, med andra ord.

VECKANS KONSERTER

Morbid Angel (Arenan, Stockholm, 10/12)

”Too extreme”, utbrast en viss Tampagrupp förra året – men fick snarare sina dödshängivna anhängare att utbrista i ett ”too mediocre”. Lite så blev reaktionen inför death metal-pionjärernas reformation med superstrupen David Vincent på sång- och basposition i och med skivan ”Illud divinus insanus” – ett verk så förvirrande att det till och med tillägnades en egen Hitlerutskällning på Youtube. Helt usel är emellertid inte skivan, och vid Sweden Rock-besöket i juni 2011 bevisade Morbid Angel att när det gäller livelevererad ultrakraft är gruppen fortfarande högst relevant.

Trevligt då att kvartetten är ett av inslagen i decembers kanske hårdaste turnépaket, där vi även erbjuds brutalistuppvisningar från Fueled By Fire, Nile och headlinande Kreator. För Göteborgspubliken innebär det smisk på fingrarna på Trädgårn i morgon kväll.

Europe (Flygeln, Norrköping, 11/12)

När den forna pudelklubben i våras släppte sitt nionde album ”Bag of bones” blev Aftonbladets recensent Marcus Grahn eld och lågor. Han kallade kvintetten ”sympatisk” och hyllade såväl Kevin Shirleys varma ljudbild som drivet i leveransen – och avlossade fyra väldigt gula plus i betyg.

Även om själva betygutfallet vid turnépremiären i Örebro i slutet av maj sänktes ett snäpp blev helhetssammanfattningen ändå att gruppen är bättre än någonsin. Så här skrev samme Grahn då:

”De har hållit god balans där sedan omstarten 2004.

Det är en älskvärd ödmjukhet, som lär ha varit nödvändig.

Men på den här turnén, med tio låtar från 00- och 10-talet samt åtta från förr, märker jag hur det gamla känns som vakuum mellan det nya. Jag önskar bort ’Let the good times rock’ och ’Seventh sign’, som underligt nog har fått bli kvar i låtlistan. Det är i den tunga, krängande ’Bag of bones’-inledningen med ’Riches to rags’, ’Not supposed to sing the blues’ och ­’Firebox’ som de låter engagerande.”

Hur turnéformen nu är, efter vägnötande i såväl Sydamerika som Europa under hösten bevisas under inte mindre än sex gig på hemmaplan. Efter avstamp i ovan nämnda Östgötastad väntar Stockholm den 13/12, Malmö den 14, Göteborg den 15, Örebro den 17 samt Sundsvall den 18. Uppvärmningunderhållning på samtliga datum står Mustasch för.

Ghost (Cupolen, Linköping, 15/12)

Trots att medlemmarnas identiteter fortfarande är hemliga så har succégruppen, som förra året Grammisnominerades för debutskivan ”Opus eponymous”, valt att rucka lite på mytbildningen. Nu erkänns det till och med att det maskerade gänget har sina rötter i den östgötska residensstaden – vilket också firas med en mörkermässa på hemmaplan till i helgen. Exakt vad Papa Emeritus och hans namnlösa gastar firar in årets mörkaste vecka med är oklart, men bli inte förvånade om det på något sätt presenteras material från den stundande andraskivan, som släpps nästa år via Universal.

Fotnot: Det här blir också det sista inlägget under nämnda rubrik på minst en månad. Med tanke på att skivbranschen nu går i ide blir det nämligen få releaser att hänga upp konkarrongen på, och dessutom kommer det även att vara ganska så tunt på livefronten fram till årets tredje helg så känns det som ett korrekt beslut. Var dock så säkra – återkomsten är ett måste.

Ganska så exakt två veckor före självaste dopparedagen får svenska extremmetallskallar en julklapp av det lite hårdare slaget.

Det är ju liksom svårt att se ett turnépaket innehållande såväl Fueled By Fire och Nile som Morbid Angel och Kreator som något annat. Hat, mysitk, tvåtakt och diaboliska blastbeats så det räcker och blir över på en och samma kväll är ju väldigt mycket trevligare än en Alladinask och ännu ett par värmande strumpor från farmor.

Och nu blir ju inte peppen mindre när Mille Petrozza, gitarrist och sångare i headlinande tyskthrashgänget, slår sig för bröstet och hävdar att gruppen storsatsar på en ”unik 3D-show” som extra visuell fernissa.

– Vi håller som bäst på med förberedelserna inför turnén och jag måste säga: det kommer bli brutalt! Inte bara beroende på att vi med Morbid Angel, Nile och Fueled By Fire troligtvis har det tuffaste turnégänget i år, vi kommer också att bjuda den europeiska publiken på vår nya 3D-show för första gången, säger han i ett inlägg på gruppens hemsida.

Två stopp blir det på svensk mark under vecka 50. Den 10 december äntrar det omfattande sällskapet Fryshusets scen i Stockholm, medan Trädgårn i Göteborg får sig en snyting dagen efter.

Europapremiären sker redan nästa torsdag, i belgiska Antwerpen.

Sommarmånaderna anses ofta vara rena öken när det gäller skivutgivning. Dels för att vettigt folk (det vill säga sådana som inte är som jag) helst tycks ägna lediga dagar åt att gräva efter ny musik i kvalmiga butiker, dels för att livemarknaden suger ut de flesta slantarna under denna årstid.

Men det ges ändå ut en hel del alster – som i sin tur sedermera offentliggörs även via Spotify.

Och då är jag framme. Ännu en gång. Och slänger in ett aktuellt stycke i min återkommande månadsplaylist.

Denna gång blev det inte mindre än 89 låtar och strax över 6 timmars musik. Med allt från dundermangel med Nile och Grave, via tradmetal med Kobra And The Lotus och Doro till redig rawk signerad Hellyeah och Biohazard/Hells Angels-anknytna Attika 7. Och därtill hela två smyglyssningar från Green Days kommande albumtrippel. Bland mycket annat.

Du hittar den här.

Trevlig rockhelg, vet jag.

De här raderna kan markera en skiljelinje. Mellan det vänliga och det bistra som tvivelsutan döljer sig bakom några almanacksblad. Mellan nedkoppling, avkoppling och en förnyad måstetillvaro med segrar och nederlag.

Möjlighet finns att blicka tillbaka på; såsom gripandet av Lamb Of Gods frontman Randy Blythe i Tjeckien för dråp, den farsartade rättegången och sedermera domen mot punkkollektivet Pussy Riot i Moskva, jubla över att Century Media har svalt förtreten och numera gör musik tillgänglig på Spotify och att därtill sörja Deep Purple-organisten Jon Lords tragiska bortgång. Jag skulle ju också kunna rabbla fram många bokstäver om exakt hur bra Primitive Weapons och Incindiary var på den där klubben i Brooklyn, om att Katatonias kommande ”Dead end kings” svalkade som värsta luftkonditioneringen i ett luftfuktigt SoHo eller om trevliga vinylfynd på Generation Records.

Allt sånt är fullkomligt möjligt, och kanske även motiverat.

Men jag skådar hellre framåt för stunden. Låter de semesterladdade batterierna kopplas upp mot kommande månader fyllda av trevliga konserter och evenemang.

Ja, första inlägget efter bloggtystnaden blir precis ett sådant.

En så kallad guide, med förslag och uppmaningar på god förströelse och dundrande glädjeämnen som räcker året ut.

I kalenderkorrekt ordning – det här är hetast hösten 2012:

• Terror, Kulturhuset, Stockholm 31/8 Förra besöket i huvudstaden, i en lällare i Hipstersöders västligaste kvarter, var ett av de tuffaste och energiska hardcoregig jag har sett i 08-land sedan benknäckarföreställningen med 25 Ta Life någon gång förra århundradet. Och inget talar för att bandets comeback i år kommer bli något annat än ett timslångt gympapass med många scendyk och virvlande dansrörelser i den så kallade gropen. Support kommer från brittiska Brutality Will Prevail, amerikanska Naysayer samt de blågula gängen Guilty och Hårda Tider. För våra vänner på västkusten är det också värt att notera att turnépaketet spelar på fängelset i Göteborg den 30 augusti.

• Close-Up Båten, Silja Galaxy, Stockholm–Åbo 6–7/9 Höstens första stora kryssningsnyhet (vi återkommer till den andra längre fram) är att Sveriges längst levande hårdrockstidning utökar höstprogrammet till två båtar. Den första lägger ut första veckan i september och har ett program som lär få skutan att kränga vilt – även vid värsta stiltje. Dragplåstret heter Soulfly, ett hyfsat känt band med en hyfsat känd Max Cavalera i spetsen, och som följer upp giget på Metaltown i somras och senaste cd:n ”Enslaved” med vild seglats på Östersjön. Därtill kommer en Peter Tägtgren-dubbel med Pain och Hypocrisy, holländska Asphyx första Sverigegig sedan 1991, snart albumaktuella The 69 Eyes, livefavoriterna Raubtier samt sleazetrupperna CrashDïet och Sister. Och därtill stilla pianobarsmys med Nicke Borg Homeland, hårdrockskaraoke, taxfree-möjligheter och annat trevligt. De som är intresserade av att mönstra på gör detta på Tallink Siljas hemsida.

• Nekromantheon, The Liffey, Stockholm 22/9 Coola klubben Püssy A Go Go:s höstprogram ser väldigt fräckt ut och borde egentligen återges i sin helhet. Vad sägs bara om kommande tillställningar med såväl Pagan Altar, In Solitude och Degial (28/9) som kultmangel med Aura Noir och Hellish Crossfire (23/11)? För att blott försiktigt skrapa på ytan när det gäller höstrepertoaren? I en bevisligen övertuff uppställning måste jag ändå flagga för ovan nämnda norskgäng – speciellt då den tidigare i år släppta andraskivan ”Rise, Vulcan spectre” med råge kan klassas som överlägsen i höghastighetsthrashgenren. Fullt ställ förväntas på The Liffey, beläget på Stora Nygatan 40 i Gamla stan i Stockholm.

• Dying Fetus, KB, Malmö 27/9 Megamangel i massor är närmast en garanti och i sig en fullgod orsak till närvaro. Speciellt då smattertrions gig på Getaway Rock var tvunget att prioriteras bort till förmån för Manowars jönserier var det som krävde anmälning. Med andra ord finns det många skäl att ta revansch i höst, då Marylandgruppen gör gemensam sak med Job For A Cowboy i Sverige. Till dess – låt hyfsat färska ”Reign supreme” blåsa vaxet ur öronen. Och se till att vara redo att bli ”subjected to a beating” på ovan nämnda lokal eller på Sticky Fingers i Göteborg samt Klubben i Stockholm.

• Sweden Rock-kryssningen, Silja Galaxy, Stockholm–Åbo 4–6/10 Höstens andra Östersjönyhet är att även Sweden Rock kör två vändor från Sverige till Finland – dock i ett svep. Den som pallar med 48 timmar kryssningsvanvett kan därmed njuta två set från tyska Rage, och därtill framträdanden från såväl Michael Monroe, Magnum, Portrait, Macabre och Satyricon. För att nämna några. Biljetter bokas här.

• Nasum, Debaser Medis, Stockholm 6/10 Föreställningen på Metaltown i somras (en ganska så reservationslöst hyllande recensent vid namn Mattias Kling fläskade på med :++++:) hade måhända räckt som sentillkommen avrundning. Tacksamt nog har Örebros finest valt att förlänga sin avskedsturné med en handfull svenska höstdatum. Göteborgs Truckstop Alaska får höghastighetsbesök 21/9, medan det den första helgen i oktober byggs upp för grind finale i Malmö på fredagen och i Stockholm på lördagen. Support kommer från Massgrav, Skitsystem och Black Breath – och i huvudstaden gäller dessutom fri entré innan klockan 21. Fler skäl för närvaro? Kolla in den här filmen från Göteborg i somras.

• WASP, Arenan, Varberg 6/10 Ett 30-årsjubileum ska naturligtvis firas med buller, bång, konfetti och serpentiner. Och kanske därtill en sågklinga i skrevet och en rakbladsröst i fronten. Klart är i alla fall att Blackie Lawless ämnar fira tre decennier i branschen med en spektakulär föreställning. Två timmar show, uppdelad i tre akter, utlovas med en blandning av gammalt och nytt samt en nedbantad genomkörning av det högst förnämliga albumet ”The crimson idol”. Och därtill videoskärmar, bomber och granater samt ”inslag från gruppens tidiga scenshow”. Är Siwert Öholm varnad om detta? Övriga Sverigedatum: 7/10 Linköping (Cupolen), 9/10 Uppsala (Katalin), 10/10 Hässleholm (Qpoolen), 11/10 Trollhättan (Älvshögsborg), 12/10 Sundsvall (Spegelsalen), 13/10 Örebro (Conventum), 14/10 Eskilstuna (Lokomotivet), 25/10 Huskvarna (Teaterladan), 26/10 Stockholm (Rockklassiker-kryssningen) samt 27/10 Karlstad (Nöjesfabriken).

• Dragonforce, Tyrol, Stockholm 16/10 När högst kompetente frontmannen ZP Theart tackade för sig 2010 låg den höghastighetsspelande power metal-ensemblen ganska så pyrt till. Lösningen: att söka en minst lika röststark ersättare på nätet. Till slut lyckades hitta rätt – och sedan dess är det Marc Hudson som svingar mikrofonen i bandet. Tidigare i år släpptes den nyrenoverade sättningens första album tillsammans, döpt till ”The power within” och i Sverige spelar de även i Lund den den 21 oktober och i Göteborg kvällen efter.

• Accept, Trädgårn, Göteborg 3/11 Årets så här långt bästa heavy metal-skiva? ”Stalingrad”, så klart. Det var nog många som höjde på ögonbrynen när tyskarna aviserade en fortsättning på formationsriffandet utan sin omhuldade exfrontman Udo Dierkschneider – och desto fler som tappade hakan över exakt hur bra hans roll axlades av ersättaren Mark Tornillo. Übertüsk allsång blir det även på Münchenbryggeriet (så klart) i Stockholm dagen efter.

• Close-Up Båten, Silja Galaxy, Stockholm–Åbo 15–16/11 Hårdrocksmagasinets andra seglats i höst går årstidsriktigt i väldigt mörka färger – i alla fall om man ser till dragplåstren Turbonegro och Candlemass. Den brittisk/norska comebacktruppen ämnar bevisa att de fortfarande är helvetesbra utan sin gamle frontman, medan huvudstadens mest meriterade doomcombo seglar vidare på hyllningarna efter den tidigare i år släppta avskedsskivan ”Psalms for the dead”. Därtill kommer Nicke Anderssons Imperial State Electric och östrogensprutande huvudstadsgänget Thundermother som ljusglimtar i novembersvärtan. Hyttplats bokas turbosnabbt här.

• Marilyn Manson + Rob Zombie, Hovet, Stockholm 5/12 Jag var kanske aningen hygglig mot Brian Warner efter giget på Metaltown (recension går att läsa här). Måhända en smula överentusiastisk över det blotta faktum att 43-åringen i alla fall gjorde ett underhållande försök att uppträda med energi och närvaro efter fiaskoföreställningen på samma festival tre år tidigare. Nåväl. Tre plus blev i alla fall betyget, så här i efterhand var det nog ett för mycket. Ytterligare upprätning kan således krävas då provokationsrockaren gör gemensam sak med Rob Zombie i huvudstadens näst största inomhusarena. Oavsett vilket är det svårt att missa tilldragelsen som sådan.

• Muse, Globen, Stockholm 6/12 Första gången jobbade jag med annat – och Håkan Steen tvingades gäspa sig igenom bandets föreställning på Hovet i oktober 2009. Och när det var dags för revansch för denna schemakrock, sommaren därefter, ställde gruppen in sitt framträdande på Zinkensdamm av grumliga skäl. Trions besök i Globen under årets sista darrande veckor blir därmed tredje gången gillt för mig att musa lite (ursäkta ordvitsen) med Matt Bellamy och grabbarna. En trevlig uppföljning till det i oktober stundande studioalbumet ”The 2nd law”, med andra ord. Och jag förutsätter att det blir jag som denna gång kniper recensentjobbet, så att Aftonbladets Steenhårdaste Växjöson kan dra timmerstockar annorstädes.

• Converge, Strand, Stockholm 7/12 Vänersborg, maj 1999: Frontmannen Jacob Bannon sprutar saliv över de vilt krängande främre raderna – och jag är nära att göra i byxan över att äntligen få se detta högst innovativa metalcoregäng i levande livet. En upphetsning jag fortfarande känner, så här 13 år senare. Man glömmer förvisso aldrig första gången, men visst blir vissa saker bättre med tiden. Stämmer det överens på mig och Converge? Facit avges senare, var så säkra.

• The Scorpions, Göransson Arena, Sandviken 8/12 Enligt uppgift är det klassiska hårdrocksbandet inte välkommet tillbaka till Sweden Rock så länge vissa personer sitter kvar i ledningen. Hårt kan tyckas. Måhända orättvist. Men samtidigt, de headlinegig veteranerna har gjort nere i Norje har lämnat allt annat att önska – vilket gör att de nu lägger sin avskedsföreställning i Sverige hela 724 kilometer och sex månader från landets största årliga hårdrockssammankomst. Samtidigt sägs det vara sista gången kvintetten nöter väg tillsammans och gör de inte en Judas Priest är det därmed också sista chansen att höra ”Rock you like a hurricane”, ”Still loving you”, ”The zoo” och andra stycken framföras av detta gäng.

• Kreator + Morbid Angel, Arenan, Stockholm 10/12 Maken till fyrerkeri lär du nog inte få se på den här sidan den 31 december, det är då säkert. Bara huvudakterna är gott nog, men därtill kommer bonusmangel från arkeologiskt influerade Nile samt retrothrash à la Bay Area från uppkomlingarna Fueled By Fire. En rensande helaftonsföreställning som heter duga, med andra ord. För västkustelakingar delas de hårda klapparna helt rättvist ut dagen efter, på Trädgårn i Göteborg.

Annat kul i höst: Grave + Diabolical + Netherbird, Strand, Stockholm 30/8; Opeth, Gröna Lund, Stockholm 14/9; The Gallows + Feed The Rhino + Red Doves, Strand, Stockholm 27/9; Fu Manchu, Strand, Stockholm 3/10; The Architects + While She Sleeps + Heights, Debaser, Malmö 12/10; Nordfest, Sundsvall 12 & 16/10 (WASP, Necrophobic, Year Of The Goat, Entomed med Nordiska Kammarorkestern, Corroded med flera); Danko Jones, Debaser Medis, Stockholm 17/10; Steel Panther, Tyrol, Stockholm 23/10; Master + Blood Mortized + Puteraeon, Truckstop Alaska, Göteborg 26/10; Superrock Weekend, Örebro 26–27/10 (Meshuggah, Torture Division, Coldworker med flera); Trivium + As I Lay Dying + Caliban + Upon A Burning Body, KB, Malmö 30/10; August Burns Red + The Devil Wears Prada + Whitechapel, Brewhouse, Göteborg 1/11;  Jeff Loomis + Monuments + Vildhjarta + Stealing Axion, Sticky Fingers, Göteborg 2/11; Katatonia + Alcest + Junius, KB, Malmö 2/11; Devin Townsend Project + Fear Factory, Nalen, Stockholm 10/11; Parkway Drive + Emmure + The World’s Alive + Struc/Tures, Debaser Medis, Stockholm 21/11; Kamelot, Göta Källare, Stockholm 22/11.

The Offspring

Days go by

Columbia/Sony

POPPUNK Det mest pålitliga draget hos Orange County-gruppen har sedan dundersuccén med ”Smash” för 18 år sedan varit dess skumpiga kvalitetsinkonsekvens. Något som är lika påtagligt på fullängdare nummer nio som någonsin tidigare. Här finns nämligen irriterande nonsensspex likt reggaestycket ”OC guns”, en illa maskerad Foo Fighters-ripoff i titelspåret och en poänglös nytolkning av ”Dirty magic” från ”Ignition” – men även en handfull låtar där The Offspring får till ett ganska så trevligt softcorestuns. Det gäller med andra ord att sålla hårt bland det erbjudna. Precis som vanligt.

Bästa spår: ”Slim Pickens does the right thing and rides the bomb to hell”.

Nile

At the gate of Sethu

Nuclear Blast/ADA/Warner

DEATH METAL Likt så mycket annat i gruppens brokiga diskografi kan det avyttrade ses som själva motsatsen till endimensionell brutalism. Måhända aningen mer direkt än tidigare, som ett svar på kritik om överkomplikation, det South Carolina-konstellationen lyckas prestera är ett mångfacetterat helvetestordön som spänner mellan okonstlade attacker och snirkliga världsmusikornamenteringar.

Det är just spänningen mellan dessa två ytterligheter som gör att Nile, ännu 19 år efter formationen, framstår som ett genreunikum. En grupp som använder det äventyrliga anslaget till att pryda och dekorera, och som inte räds udda inslag likt uråldriga instrument och strupsång mitt bland dovt morrande och överljudsrappa trumgrunder. En nyckel till denna djärva ambition finns i låttitlar som ”Enduring the eternal molestation of flames” och ”Natural liberation of fear through the ritual deception of death”, en annan i att det tredelade vokalangreppet ger en närmast teatralisk inramning.

”At the gate of Sethu” är möjligen inte lättsmält allmängods. Men de som kan tänka sig ett dödsmuller som är mer än ett elementärt kadaverkrossande är skivan ett fynd av rent arkeologiska proportioner.

Bästa spår: ”The inevitable degradation of flesh”.

ÅTERBLICKEN: GRAMMYGALAN GÅR ÅT PIPSVÄNGEN FÖR METALLICA

Utgången tycktes så självfallen att själva utdelningen bara skulle vara ren formalia.

Tills Alice Cooper läste upp resultatet:

– And the winner is … ”Crest of a knave” – Jethro Tull!

Tjo flöjt, liksom.

NÄR? 22 februari 1989.

VAR? The Shrine Auditorium, Los Angeles.

VARFÖR? Visst tycktes det självklart vilka som skulle gå hem med det nyinstiftade hårdrock/heavy metal-priset.

I och med ”… And justice for all”, släppt året innan, hade ett ohyfsat thrashband från San Francisco på allvar riffat sig in bland branschens dignitärer – och på samma gång förskansat sig försäljningssiffror i miljonklassen.

Det var med andra ord en lågoddsare vilka som skulle kamma hem plaketten den där februarikvällen. De andra nominerade – Jane’s Addiction, Iggy Pop och Jethro Tull – var egentligen aldrig aktuella i förhandssnacket.

Därför blev det knäpptyst i salen när skräckrockfarfar, i sällskap med Lita Ford, läste upp resultatet. Inte bara blev Metallica snuvade på utmärkelsen, de tvingades dessutom se sig förnedrade av en folkrockig proggensemble med en vilt dansande tvärflöjtshobbit i täten. I metalkategorin.

Juryn tvingades i försvarsställning. Hånades. Ifrågasattes å det grövsta – vilket gjorde att den redan året därpå tvingades krypa till korset. Och belöna en viss thrashkvartett för låten ”One” i den då färska kategorin ”Best metal performance”.

***

Nale

From sh*t to salvation

Nale/Egen

METAL För en gång skull känns bandet egendefinierade genrepåtagning ganska korrekt. I begreppet ”Neo swedish death ’n’ roll” ryms ganska mycket av det som Nale de facto är. Du hör lika många riffstrukturer från sentida In Flames som du kan härleda ett grundgung till Entombed i 1990-talets mitt. Tre låtar är kort. Tre låtar ger mersmak. Mer, tack. 

Mer info.

***

Syn:drom

With flesh unbound

ViciSolum/Sound Pollution

DEATH METAL På demon ”Dead silent screaming” var det Göteborgsvalsen som fick benen att spritta, men till fullängsexplosionen har Sundsvallsensemblen blickat söderut – och över Atlanten. ”With flesh unbound” är en stygg liten sak, som ger tankar åt såväl polska Vader och amerikanskt neopisk likt Nile som gamla skolans Morbid Angel. Ont och klart utfört. Utan att för den skull ha samma medryckande thrashkänsla som första referenspunkten eller de sistnämndas diaboliska djup.

Mer info.

***

Zombiekrig

Undantagstillstånd

GMR/Border

THRASH METAL En viss fräschör kommer via en vokal leverans på svenska, men i övrigt följer göteborgarna traditionerna. Urthrash behöver och mår bra av begränsningar. Och just inom dessa staket gör bandet vad det ska. Du får ingen ”Caught in a mosh”. Ingen ”Critical mass”, eller inte ens någon ”Headbanger face rip”. Men du får riff som kan få nacken att knycka och som i det lilla utmanar landets bästa gebitpluton F.K.Ü. Och dessutom är introt, som kopplar ihop vinterkräksjukan med en zombie-epidemi, riktigt coolt.

Mer info.

Meriterade Floridagänget har stött på patrull i förverkligandet av kommande albumet.

Skivan, som var tänkt som en bullrande återförening av kärntrion från bandets tidiga karriär, får om möjligt spelas in helt utan virvelvindssnabbe Pete Sandoval bakom trummorna.

Sandoval (på bild ovan) har nyligen genomgått en ryggoperation efter en längre tids smärtor, och det är ännu oklart när han är fullt återställd. Rollen som trummis på Morbid Angels första studioattack med David Vincent som frontman sedan 1995 års ”Domination” kommer i stället att axlas av Tim Yeung, känd från bland andra Hate Eternal, All That Remains, Vital Remains och Nile.

Comebackalstret, ännu odöpt men enligt bokstavskonsekvensen torde en titel med begynnelsebokstaven ”I” vara ett hett tips, är tänkt nå publik konsumtion någon gång under året via Season Of Mist.

Bomber och granater! Den tyska porrsextetten har inte ens avverkat sina Sverigespelningar i samband med nya albumet ”Liebe ist für alle da” innan den presenterar ännu ett besök på blågul mark.

Rammstein blir ett av dragplåstren på 2010 års upplaga av Metaltown i Göteborg, som nästa år hålls 18–19 juni i Frihamnen i Göteborg. Andra klara grupper är Sabaton, Nile (pepp!), Finntroll och Cynic (megapepp!). 

Biljetterna till festivalen, som i år besöktes av imponerande 22 000 varma själar, släpps på måndag den 7 december. Mer info här.

Återigen är det dags för yours truly att ockupera en helsida i Nöjesbladet under vinjetten Klings musikmix. Tjacka blaskan och kolla in minirecensioner på Scar Symmetry, Nile, Evile, Shrinebuilder, Gorgoroth, De Lyckliga Kompisarna och Sonic Syndicate. Och borra ner näsan i en återblick på skimrande Rainbow.

Plus en friställd recension där Lita Fords nya album får vad det förtjänar.

Bara tio pix i närmaste tidningsställ.

Just buy it.