Några tankar och analyser från söndagens hetaste ligamatcher, med fokus på storlagen Real Madrid, Atlético, Barcelona och Valencia.

Luka Modric dominerade mittfältet
Han fick utstå en hel del kritik under förra säsongen, Luka Modric. Och i viss mån var den helt befogad. Kroaten inledde ganska tafatt i Real Madrid men spelade upp sig allt mer under våren – även om han hade svårt att spela in sig i startelvan.

Nu har Modric fått en gyllene chans att verkligen etablera sig i startelvan då Xabi Alonso återfinns på skadelistan minst ett par månader framöver. Och mot Athletic Club kan man verkligen säga att mittfältaren tog chansen. Modric fördelade bollar på ett utomordentligt sätt, han var alltid i rörelse och agerade överlag väldigt klokt.

Att Isco blev den första spanjor som i ligasammanhang gjorde två mål sedan Raúl lyckades med bedriften 2009 eller att Cristian Ronaldo öppnade sitt målkonto för säsongen lär förmodligen dra flest rubriker efter matchen. Men faktum är att Real Madrid verkligen är i behov av en spelare som kan styra tempot och agera djup spelfördelare i Xabi Alonsos skadefrånvaro, och när Luka Modric spelar som mot Athletic är det inte några något problem. Fortsätter han så kommer det rentav bli svårt för Alonso att återta sin plats.

Atlético närmar sig giganterna
På grund av det rådande TV-avtalet i Spanien är det i snudd på omöjligt för andra lag att utmana Barcelona och Real Madrid på allvar. Ingen klubb har i närheten av samma ekonomiska resurser och drar heller inte in i närheten av lika mycket på sponsorpengar.

Men fotboll är ju trots allt ett spel som avgörs över 90 minuter på planen. Och är det något lag som i alla fall känns närmare gigantduon än någonsin är det Atlético Madrid. De bevisade mot Barcelona i Supercupen att de höll jämna steg och slog Real Madrid i Copa del Rey-finalen. Nu har de rödvit-randiga inlett ligasäsongen på bästa möjliga sätt, och det som framför allt får mig att dra slutsatsen att de närmat sig är två imponerande bortasegrar.

Ofta är det just de där tuffa bortamatcherna som blir avgörande i slutändan. Vinner man mot toppenkonkurrenter på bortagräs syns det tydligt på tabelläget. Atlético Madrid slog i premiäromgången Sevilla borta med 3-1. I helgen tog man en ny skalp på bortaplan när Real Sociedad besegrades med 2-1 på Anoeta.

Jag har svårt att tro att Atlético Madrid kommer fira en ligatitel nästa vår, men att man skulle hamna 30 poäng bakom Real Madrid och Barcelona vore en betydligt större överraskning. Med ett par, som det ser ut, starka nyförvärv på transferfönstrets sista timmar, får man även in den bredd och konkurrens i truppen som behövs.

Valencia & Barcelona gav lektion i dåligt försvarsspel
Som åskådare var det en sprudlande tillställning fyllt med målchanser och många fina mål. Som analytiker av anfallsfotbollen fanns det mycket positivt att grotta ner sig i. Som analytiker av försvarsdelen både för Valencias och Barcelonas del fanns mycket mer att önska än vad som visades upp på Mestalla under söndagskvällen.

Valencia hade framför allt svårt att komma åt ytan mellan de defensiva mittfältarna och försvaret. Leo Messi fick gång efter annan trampa in i just den ytan och det är precis då han är som farligast. Adil Rami och Ricardo Costa verkade tämligen osäkra i uppspelsfasen och såg inte alls ut att trivas med varandra. Återigen står frågan varför inte Jérémy Mathieu får chansen som mittback vilandes över Miroslav Djukic.

För Barcelonas del är försvarsproblemen mindre, men minst lika tydliga. Framför allt brister man på fasta situationer och i inläggsspelet – precis så de sätt som Valencia gjorde sina två mål på. Det finns ett gångbart argument som säger att Barcelona frustreras på fasta situationer över att inte ha tillgång till längre spelare. Däremot finns det en hel del frågetecken över hur markeringsspelet fördelas då man tveklöst är begränsade i antalet långa spelare i eget straffområde. Tata Martino kan inte trolla, men han kan se till att markeringsspelet sköts på ett betydligt bättre sätt och där har Barcelona något att jobba med.

I övrigt då? Leo Messi vann målkampen med 3-2 mot Hélder Postiga. Argentinaren hade spelmässigt ingen spektakulär dag, men gjorde likväl tre mål och hade med lite flyt lika gärna kunnat göra fem-sex.