När Tito Vilanova förklarade för Barcelona att han inte längre kunde fortsätta som huvudtränare för klubben sattes ledningen i en jobbig sits. Mitt under pågående försäsong skulle man hitta ett nytt namn till tränarbänken – ett namn som dessutom skulle uppfylla kriterierna.

Ganska tidigt stod det klart att det inte skulle bli någon som redan var bofast i klubben, utan någon utifrån. Det spekulerades i Luis Enrique och André Villas-Boas bland många andra, men till slut föll valet på Newell’s Old Boys (en klubb för övrigt Leo Messi representerat) Gerardo ”Tata” Martino. En tränare som tidigare också hade varit på Real Sociedads radar under sommaren, där San Sebastián-klubben till slut ändå valde att satsa på den alltmer yngre Jagoba Arrasate.

Trots att Tata Martino fick hoppa rakt in i hetluften har han handskats väldigt bra både med pressen och laget under sina första månader i klubben. Han har också fört vidare grundfilosofin och även om vi fortfarande kanske inte sett det bästa av Martinos lagbygge har han redan hunnit sätta sin prägel på Barcelona.

Den stora skillnaden gentemot hans föregångare Tito Vilanova är friheten han har gett ytterbackarna, vilket i sin tur leder att Barça kan fylla på med mer folk i anfallen.

Nedan följer en bild som förklarar allting väldigt bra.

Bild: El Mundo Deportivo.

Nyckeln i det hela är att den defensive mittfältare, i det här fallet Sergio Busquets, är med i uppbyggnaden av anfallen men samtidigt droppar ner mellan mittbackarna för att ge Dani Alves och Adriano (eller Jordi Alba, när han spelar) möjligheten att gå framåt. Någon av ytterbackarna viker ofta inåt för att överbefolka det centrala mittfältet och få mer kontroll på spelet.

Under såväl Frank Rijkaards, Pep Guardiolas och Tito Vilanovas tid som tränare har Barcelona haft ytterbackar som gärna ger sig ut på offensiva utflykter. Men under Tata Martino är det en alltmer tydlig bricka i spelet och en nyckelfaktor till att Barcelona hittills skapat så många chanser och gjort så många mål.

Här är ett exempel när Adriano fyller på i anfallet från sin vänsterkant och slutligen tar plats i straffområdet.

Dani Alves, Andrés Iniesta och Xavi Hernández bildar en triangel centralt i planen, innan de hittar ut till Adriano på vänsterflanken. Efter några väggspel når bollen Cesc Fàbregas som spelar in densamma till Adriano som har tagit plats i straffområdet och stöter lädret in i mål.

Här är ett annat exempel, där återigen såväl Adriano som Alves fyller på i anfallet. Vänsterbacken har klivit in några steg i planen och slår ett inlägg till högerkanten av straffområdet där Alves fyllt på och nickar in bollen i mål.

Under sin sista säsong i Barcelona försökte Pep Guardiola med alla möjliga experiment för att utveckla laget till det bättre. Flera gånger testades en trebackslinje, något som inte var lyckosamt i det långa loppet.

Dagens Barcelona spelar precis som tidigare år enligt ett ursprungligt 4-3-3-system. Men den största och mest väsentliga skillnaden är att Tata Martinos Barça i varje match övergår från ett 4-3-3 till ett 3-4-3-system, där ytterbackarna har enorm frihet i offensiven.

Tata använde precis samma taktik under sin framgångsrika tid i Newell’s Old Boys. Då var det Diego Mateo som droppade ner mellan Santi Vergini och Gabriel Heinze och i anfallsuppbyggnaden bildade en trebackslinje, medan ytterbackarna Marcos Cáceres och Milton Casco fick fria ytor att vandra framåt.

Trots att det fanns fler etablerade tränare som redan hade gjort sig ett namn i Europa valde Barcelona att satsa på Tata Martino. I nuläget framstår det valet som ett genidrag. Martino fyller alla kriterier för att träna den katalanska storklubben, och baserar sitt spel liksom sina föregångare på högt presspel och massivt bollinnehav. Att han dessutom satt sin egna prägel på det och fört vidare sin idé han använde i Newell’s Old Boys även till Barcelona har gett laget en extra dimension och framkallat effekten att vara mer oförutsägbara.

—

För mer läsning om Barcelonas revolutionerande fotboll rekommenderar jag att alla som inte redan läst Kalle Karlssons analys från i våras att göra det illa kvickt. Den går att läsa här.