Ni ska få gissa vilken klubb jag tänker på. Här kommer några ledtrådar: en vettig president som ändå inte vet vad som riktigt försiggår, stor omsättning på spelare, stjärnor som lämnar, en värvad världsback och en nyligen skrällseger på Camp Nou. Ja, rätt, det är förstås Valencia. Och jag vet, det hade räckt med att skriva kaos.

För att överhuvudtaget få lite ledighet den här fredagen, som är min första lediga dag på väldigt länge, tänkte jag inte skriva ihjäl mig om hela situationen i Valencia. Däremot tänkte jag fokusera på en sak, eller rättare sagt en spelare: Nicolás Otamendi.

Den 25-årige mittbacken värvades till klubben för ett par dagar sedan. Alldeles för sent för att kunna representera Valencia under våren, men när kontraktet börjar gälla i sommar tillhör han därefter klubben fem säsonger framåt.

På förhand är Otamendi exakt vad Valencia behöver. En hårdför mittback som i sina bästa stunder är en världsspelare. En del av er tänker säkert att ”så sades det om Adil Rami också”. Ja, till viss del helt sant. När fransmannen värvades till klubben för några år sedan målades han ut som en frälsare. Mittbacken med tydliga ledaregenskaper och spelare som skulle leda laget mot nya framgångar.

Skillnaden mot Otamendi är att Rami hade en riktigt bra säsong med Lille i ryggen, och hade potential att växa ut till en världsback. Otamendi har levererat på en hög nivå i många år nu och redan bevisat att han är en mittback av yppersta klass. Valencia har inte råd att chansa längre, för att nå upp till stjärnorna igen måste man våga satsa. Och det är precis vad man gör med Otamendi. Ingen tränare i världen kan få ett Valencia med Philippe Senderos i mittförsvaret att utmana toppklubbarna i Spanien. En tränare kan göra mycket – se bara hur Diego Simeone revolutionerat Atlético de Madrid – men det måste fortfarande finnas en grundkvalité bland spelarna. Den finns inte på alla positioner i Valencia, men Otamendi ett gigantiskt steg i rätt riktning.

Värvningen överlag förklarar också hur hela situationen ser ut i Valencia för tillfället. Den gick inte i hamn under januarifönstret (trots att planen från början var att låna in honom ett halvår, sedan köpa loss honom permanent i sommar) och det rådde bristande kommunikation mellan Porto och Valencia. Frågan är om Otamendi själv ens visste vilken klubb han tillhörde när januari gick över till februari. Jag är osäker.

Och det är ungefär samma känsla jag kan tänka mig att alla Valencia-supportrar går runt med just nu. Allt är osäkert, ingen vet vad som kommer ske. Nej, inte ens presidenten Amadeo Salvo, som öppet kritiserat Bankia, regionalregeringen (Generalitat Valenciana) och stiftelsen (Fundación Valencia CF) för dålig kommunikation, vet vad som händer.

Det enda som är säkert i Valencia är att är att det mesta är osäkert. Och att man gjort sin på förhand bästa värvning på en herrans massa år. På minuskontot ligger förstås att Nicolás Otamendi inte ansluter förrän i sommar, men vem vet, då kanske ett och annat frågetecken rätats ut till ett utropstecken kring Valencia CF.

—

På tal om kaos. Jag skrev för ett tag sedan om Patrick Eberts situation i Real Valladolid. Nu har historien, precis som jag förutspådde redan då, fått sitt slut. Tysken har brutit kontraktet med klubben och är nu helt fri att gå till vilken klubb han vill.

Detta är givetvis enormt negativt för Valladolid i den mån att Ebert är en av få spelare som ensam gör skillnad. Tillsammans med Óscar González var han den ende som kunde avgöra matcher helt på egen hand, och sådana behövs för en klubb som krigar för sin existens i ligan.

Däremot lyckades man slå ett av ligans främsta lag i form av Villarreal för ett par veckor sedan, då utan Patrick Ebert på planen. Kanske kan tyskens negativa attityd utanför planen i slutändan komma att påverka Valladolid positivt. Och det kan ju i alla fall inte betyda något dåligt för Daniel Larsson, som nu får en spelare mindre att konkurrera med.