Matchbilden var ungefär likadan som när Atlético de Madrid reste sydost för möte med Almería för ett par veckor sedan. Den stora skillnaden då, gentemot söndagens bortamatch mot Osasuna, var att Almería inte skapade särskilt mycket framåt.

På El Sadar möttes inte Atlético av bara ett försvarande lag som låg rätt i sina positioner och spelade fysiskt smart. De möttes också av ett lag som ville anfalla, och framför allt vågade anfalla. Osasuna var bra, riktigt bra. De utnyttjade att Atlético luftade truppen och inte hade samma välorganiserade och samspelta lag som vanligt, och det tidiga ledningsmålet inprickat av Álvaro Cejudo (och vilken hörnvariant!) gav givetvis vind i seglen direkt.

Emiliano Armenteros utnyttjade ett försvarsmisstag och bombade in 2-0. Roberto Torres utnyttjade ett annat försvarsmisstag när han helt omarkerad nickade in 3-0.

Därefter bommade Osasuna igen butiken, och ledda av sin tolfte spelare på läktaren stod man pall utan större bekymmer mot ett ganska tafatt Atlético.

Jag är osäker på om Atlético hade lyckats vinna, eller ens ta poäng, om man ställt upp med bästa laget (João Miranda, Koke & Arda Turan satt på bänken), men det råder inga tvivel om att det hade sänt ut starkare signaler. Nu kände sig Diego Simeone tvungen att rotera, och laget hoppades det skulle gå vägen ändå.

Även om Simeone långt ifrån gjorde en lika stor taktisk miss som Gerardo Martino i lördags, får Atlético skylla sig lite själva. Utan rätt inställning och motivation plockar man inga enkla poäng – speciellt inte på El Sadar.

Diego Ribas – fyra starter, fyra förluster
Jag kan inte låta bli att notera att Diego Ribas startat fyra matcher sedan ankomsten i januari – och att Atlético har förlorat samtliga. Brassen kan inte beskyllas någon av förlusterna – i ett par av matcherna har han varit Atléticos bästa spelare – men jag ställer mig ändå frågan till hur han kommit in i laget så här långt.

Diego var spelaren Simeone så djupt ville ha. Spelaren som uppfyller de kreativa kriterierna och kan ge en extra dimension i passningsspelet. Men hittills har nästan allting gått igenom den brasilianska playmakern, och frågan är om man inte lagt lite väl stort ansvar och centrerat spelet väl mycket runt honom.

Jag tror fortfarande både Koke och Arda kommer få slita ont för att behålla sina startplatser, men i nuläget råder det inga tvivel om att de går före Diego Ribas. Inte för att brassen förlorat alla matcher han har startat, utan för att han inte passar lika bra in i Atléticos mest framgångsrika spelsystem.

Nästa vecka kliver Real Madrid in i Champions League
Barcelona och Atlético hade tuffa bortamatcher i Champions League tidigare i veckan. Därefter åkte de till bortagräs och förlorade varsin ligamatch.
Om ett par dagar är det Real Madrids tur att först spela bortamatch i CL, sedan i ligan.

Om Real kommer vinna i CL för att sedan plumpa i ligan? Nja, det vill jag inte spekulera kring, men i nuläget verkar det inte finnas någon hejd på marängernas framfart. I början av januari var Real Madrid fortfarande fem poäng bakom Barça och Atlético – nu är man tre före båda. Trots att de inte alltid spelat på topp har de vunnit, och det med klara besked hela 2014.

Nästa helg väntar som bekant el derbi Madrileño och en match som mycket väl kan ge en vink om hur det här titelracet slutar. Däremot har vi vant oss vid att mycket kan hända och att ingenting kan tas för givet i säsongens upplaga av La Liga. Så lär det också förbli – även om Real Madrid nu på allvar, för första gången, kopplat greppet om guldet.

Det råder ingen tvekan om att man är helgens definitiva vinnare.