Det är dags för en sista liten summering av den gångna omgången innan vi riktar blickarna mot det som komma skall.

Omgångens tema:
Det tenderar ofta att ske en del skrällar direkt efter landslagsuppehållen – så även den här gången. Temat för omgången var utan tvivel skrällresultat och det skedde i flera av matcherna. Real Sociedad tog med sig alla poäng från Valencia och Mestalla, Espanyol bröt Atléticos segersvit efter 1-0 på hemmaplan och Osasuna lyckades knipa en pinne av Barcelona. Därtill får även Elches ruggigt imponerande 2-1-seger borta mot Betis och Levantes sena segermål borta mot Celta Vigo också klassas som rejäla skrällar.

Omgångens otursgubbe:
Sisi hade precis kommit tillbaka till spel efter att ha varit frånvarande på grund av skadebekymmer i närmare ett år. Men mot Barcelona var oturen framme igen för mittfältaren. Sisi hann bara vara på planen i drygt fyra minuter innan båren var framme och hämtade honom, och senare visade sig att det var en korsbandsskada vilket är det värsta man kan drabbas av som fotbollsspelare. Förhoppningsvis tar du dig tillbaka även den här gången, Sisi.

Omgångens självklara:
Jag skrev för några veckor sedan att Sevilla måste tämja spöket som våldgästar dem vid varje bortamatch och stjäl viktiga poäng. Uppenbarligen har man inte lyckats med det än. I söndags ledde man med 2-0 mot Valladolid när klickande tickade över 80 minuter. Då slog först Manucho till, innan Patrick Ebert skickade in en frispark och fastställde slutresultatet 2-2. Inte den här gången heller, Sevilla.

Omgångens premiärmål:
Dorlán Pabón har inte hittat tillbaka till den formen han hade i Real Betis i våras, då han vissa stunder kändes ostoppbar och kanske var den individuellt största anledningen till att klubben nådde Europa League-plats. I helgen kom dock Pabóns första mål för sin nya arbetsgivare Valencia, och även om målet i sig inte innebar mer än en klen tröst i förlustmatchen mot Real Sociedad, kan det bli en nyckelfaktor framöver. Valencia har saknat en regelbunden målskytt och när man inte längre har en utpräglad sputspets som gör sina 20 mål per säsong måste övriga spelare kliva fram mer. Dorlán Pabón är en av dessa.

Omgångens luftspark:
Mateo Musacchio är normalt sett en av ligans bästa försvarare, men mot Athletic hade han inte sin mest lyckade kväll. I slutet av första halvlek sparkade han hål i luften när han skulle rensa undan en boll – något som istället blev till ett friläge för Aritz Aduriz och sedermera 2-0. Musacchio glömmer helst det misstaget lika fort som hela Villarreal vill glömma matchen i stort.

Omgångens självmål:
Det är inte ofta som målvakter lyckas göra men, men ibland händer det. Så var fallet för Atléticos briljante keeper Thibaut Courtois mot Espanyol – men dessvärre för belgaren i fel bur. På ett inlägg styrde Courtois bollen i eget nät med hjälp av tåspetsen. Snöpligt i dubbel bemärkelse då Atlético aldrig repade sig och Espanyol vann matchen med 1-0.

Den nionde omgången är färdigspelad sedan Athletic besegrade Villarreal med 2-0 på måndagskvällen. Här kommer några tankar från matchen.

Nya San Mamés har redan satt skräck i motståndarna
Athletic Club håller på att bygga upp någonting på den nya arenan. Och då menar jag i första hand inte den delen som fortfarande inte är färdigbyggd rent bokstavligen, utan att man redan börjat bygga upp en era på nya San Mamés och att motståndarlagen redan är satta i skräck.

Celta Vigo var först att få inta arenan som bortalag och föll med 3-2. Därefter var det Betis tur, innan Valencia som första lag lyckades knipa en poäng. På måndagskvällen var det fjärdeplacerade Villarreal som hade styrt norrut för att inta nya San Mamés. Vad man fick för välkomnande? En flock hungriga lejon som bara verkade ha en växel – den högsta.

Det bör tilläggas och poängteras tydligt att domaren José Antonio Teixeira Vitienes hade både en och två fingrar för många med i spelet och visslade lite för många gånger i sin pipa. Men även om Bruno Sorianos utvisning var horribel, och många frisparkar och gula kort var tveksamma, bör det likväl sägas att Athletics seger var odiskutabel. Och när Brunos utvisning kom precis före pausvilan var ställningen precis detsamma som det som senare kom att bli slutresultatet – 2-0. Men det förbättrade förstås inte Villarreals chanser att komma tillbaka i matchen.

Mikel Rico visade varför han är en startman
Jag var nog inte ensam om att höja lite extra på ögonbrynen när Ernesto Valverde presenterade sin startelva utan såväl Beñat Extebarria som Ander Herrera. Att Mikel Rico fanns med i densamma var snarare logiskt än tvärtom, då han presterat bra efter flytten från Granada i somras, men utan Beñat och Ander vilade ett stort frågetecken kring vem som skulle bidra med kreativiteten på offensiv planhalva.

Det märktes, i vissa aspekter, att de som normalt sett sätter tempot och ofta står för de avgörande passningarna inte var på planen för hemmalaget. Men med maskinerna Mikel Rico och Óscar de Marcos på mittfältet malde Athletic sönder Villarreal och bevisade att vilka och löpvillighet faktiskt kan slå finess och passningsskicklighet. Så här i efterhand visade det sig vara ett taktiskt genidrag av Valverde.

Däremot tror jag, om antingen Beñat eller Ander varit på planen, att fler målchanser skulle skapats och möjligen också fler mål hade tillkommit. En mer befogad fråga är förstås om det hade varit lika stängt bakåt – något jag inte är lika övertygad om.

Aduriz nätkänning kan bli livsavgörande
Mycket ska klaffa för att man ska tillhöra toppen av tabellen. En faktor som de flesta lagen är beroende av är en pålitlig målskytt. Det har Athletic saknat sedan förra hösten, då Aritz Aduriz faktiskt stänkte dit en hel del bollar. Efter det har det gått trögare, och brända chanser och småskador har avlöst varandra.

Därför var Aduriz 2-0-mål mot Villarreal, som också var anfallarens första för säsongen, extremt viktigt. En Aduriz i målform kommer ge Athletic många poäng och kan vara skillnaden mellan en fjärde- och femteplats.

17 augusti 2013:
Getafe möter Real Sociedad i San Sebastián. La Real spelar ut alla sina kort på hemmaplan och trots att man inte matchar bästa laget rullar man ut Getafe fullständigt. El Geta känns oinspirerade, oengagerade och framför allt lider man av en tydlig spelidé.

Matchen slutar 2-0 till Sociedad – siffror som kunde blivit betydligt större. Slutsatserna som drogs efter den matchen var att La Real kan bli ett lag som etablerar sig i toppen, medan Getafe får det tufft att klara sig kvar.

Idag låter det helt annorlunda, och vi har i alla fall lärt oss att inte dra förhastade slutsatser. Medan allting vände åt det negativa hållet för Real Sociedad, som tog sin första seger sedan Getafe-matchen i lördags mot Valencia, har Getafe bytt ut kräftgången mot sprudlande anfallsfotboll.

Det tog visserligen fram till omgång sex innan spelet satte sig på riktigt för Getafe. Innan dess hade man bara fyra poäng – en poängskörd som nu, fyra matcher senare, har fyrdubblats.

Getafe har fyra raka segrar i protokollet och medan defensiven varit chockerande stabil har också anfallsspelet börjat fungera. Pedro León, Pablo Sarabia och Diego Castro verkar ha hittat sina roller i laget och är samtliga tillräckligt kreativa för att servera Adrián Colunga i anfallet. Dessutom har Luis García äntligen hittat en balans på det centrala mittfältet i form av Borja Fernández och Pedro Mosquera, något som uppenbarligen varit väldigt svårt sedan Xavi Torres lämnade i somras.

Getafe har under flera säsonger haft ett lag bra nog för att kämpa om Europa-platser. Man har haft ett jämnt lag, en bred trupp, men saknat de där spetsspelarna som alltid levererar. Om Adrián Colugna kan vara anfallaren som gör sina 15-20 mål för Getafe, eller om Pedro León kan återfinna sin gamla form återstår att se. En sak är dock säker: Luis García har fått ordentlig snurr på maskineriet och efter fyra raka segrar ligger man just nu på en femteplats och är Villarreal på hälarna.

Men det är först nu, när ligaspelet går in i en tuff och intensiv period, som Getafe kommer få bekänna färg på riktigt. Att de inte kommer ramla ur, som var lätt att tro efter deras gråa insats mot Real Sociedad i första omgången, är svårt att tänka sig. Om de däremot ska vara med och slåss högt upp i tabellen måste de även prestera mot direktkonkurrenterna. I de tre kommande omgångarna har Getafe att möta Athletic (hemma), Villarreal (borta) och Valencia (hemma).

El Geta är ett lag för den övre halvan av tabellen. Hur högt de kan sikta och nå kan de bara svara på själva, men vi lär få en fingervisning inom de närmsta veckorna.

Rayo vann ödesmatchen
Den på förhand mest betydelsefulla matchen, som jag även skrev om inför omgången, slutade med en segrare och en stor förlorare. Rayo Vallecano vann ödesmatchen borta mot Almería efter en svängig tillställning som lika gärna hade kunnat sluta 4-4. Istället blev det bara ett mål, något som Rayos mittback Alejandro Gálvez såg till efter att ha slagit in en fantastisk frispark kvarten från slutet.

Det känns väldigt svårt att analysera en match där försvarsspel knappt existerade, men där det ändå bara föll ett mål. Egentligen vet jag inte vad som är mest häpnadsväckande – att Rayo, som dessutom var en man kort stora delar av andra halvlek, inte släppte in något mål, eller att Almería å sin sida inte gjorde något.

Klart är i alla fall att Rayo lämnar sin plats under nedflyttningsstrecket och får nu titta långt bakom axeln för att hitta Almería – som är kvar som jumbo. Tåget har varken kommit eller gått än för Almería, men de rödvita måste rycka upp sig och får definitivt inte tappa alla poäng mot direktkonkurrenterna hemma på Juegos Mediterráneos.

Oj, vilken comeback i ligaspelet efter landslagsuppehållet. Lördagens fotboll bjöd på både det ena och det andra i form av intressanta resultat och matchutvecklingar – och triggar inte minst igång stämningen ännu mer inför det som komma skall.

Real Madrid helgens stora vinnare
Den stora vinnaren under den nionde omgången kan redan nu tillskrivas Real Madrid. Huvudstadsklubben gjorde jobbet och vann hemma mot Málaga med 2-0 (men kunde vunnit med betydligt större siffror), medan toppkonkurrenterna Barcelona och Atlético Madrid tappade två respektive tre poäng.

Barcelona fick aldrig hål på Osasuna i Pamplona, medan Atlético led av samma problem borta mot Espanyol, men också fick släppa in ett mål i den egna buren.

Det betyder att Barça fortfarande är tabelletta, Atlético fortsatt är stående på andraplatsen, men att Real Madrid knappade in både två och tre poäng. Nu är det tre poäng mellan Real och Barça och nästa helg väntar el Clásico på Camp Nou.

Blir det ett negativt resultat för Real Madrid i den matchen kan fortfarande såväl Barcelona som Atlético göra ett nytt ryck i toppen. Men för stunden är Real de stora vinnarna och just nu lever toppstriden i La Liga mer än någon annan gång under säsongen.

Ett Atlético utan offensiv kreativitet tog inte chansen
Efter att Barcelona tappat poäng mot Osasuna hade inte bara Atlético Madrid chans att tangera Real Madrids historiska rekord på nio raka ligasegrar – utan kunde också gått upp i ensam serieledning. Men Diego Simeones manskap fick en tuff afton på Cornellà El-Prat i Barcelona mot ett försvarsmässigt starkt Espanyol som dessutom inte var ofarliga i offensiven. Man hade visserligen lite otur när Thibaut Courtois styrde in segermålet för Espanyol i eget nät – men det personifierade lite Atlético Madrids match.

Det var inte lika fokuserat, inte lika intensivt och inte lika inspirerande som vanligt. Gabi Fernández och Mario Suárez lyckades inte sätta in den höga press de normalt sett brukar, Koke hade väldigt svårt att ensam stå för kreativiteten på offensiv planhalva och Diego Costa hade märkbart svårt att komma loss till avslutningslägen.

Espanyol visade otrolig styrka i laget att vinna en på förhand väldigt tuff match trots tre raka segrar i bagaget. Landslagsuppehållet – där Atlético hade majoriteten av spelarna ute i alla delar av världen – kom perfekt för Espanyol som kunde ladda om, analysera sina tidigare misstag och förbereda sig till hundra procent inför kommande uppgifter. Man var bättre preparerade för matchen än Atlético, något som också gav frukt på resultattavlan.

Puyol fick inte det välkomnandet han önskade
Senast Carles Puyol spelade en tävlingsmatch för Barcelona var mot Milan, i Champions League, i mars. Ett par operationer och mängder av rehabiliteringstimmar senare fanns då kaptenen återigen med i Barças startelva som gästade Osasuna.

Men Puyol fick inte det välkomnandet tillbaka som han önskade. Barcelona tappade sina första poäng för säsongen efter en mållös tillställning på El Sadar och det var inte oförtjänt.

Osasuna var defensivt bra, och gjorde livet väldigt surt för Barçaspelarna. Neymar dribblade och tog sig ofta förbi både två och tre man, men därefter förvaltades inte överlägena. Leo Messi gjorde liksom Puyol comeback från skada men hann under sina 25 minuter inte sätta en tillräckligt stor prägel på matchen eller kliva fram som en räddande ängel för Barcelona.

Real Sociedad återuppstod från de döda
Efter de förtroendeingivande första tre matcherna avstannades hela Real Sociedads succé och byttes ut mot ett renodlad fiasko. Man hade inte vunnit i ligaspelet sedan i premiären, och ingen trodde väl den sviten skulle brytas i lördagens möte med Valencia på Mestalla.

Men då, när laget är inne i en djup svacka, och har en tuff Champions League-match mot Manchester United på Old Trafford om ett par dagar, återuppstod La Real från de döda. Helt plötsligt var det gamla, fartfyllda Sociedad med ett snabbt omställningsspel som någon hade bankat liv i igen.

Valencia ägde stora delar av matchen, men förlorade densamma med 2-1. Antoine Griezmann dunkade in 1-0, Rubén Pardo pricksköt in 2-0, innan Dorlán Pabón premiärmålade för Valencia i slutminuten – något som bara blev till en klen tröst.

Lika viktig som den här segern var för Sociedad, innebar den ett återfall för Valencia. Los Ché har blivit bättre och bättre sedan den usla perioden inledningsvis, men har fortfarande inte lyckats övertyga spelmässigt. Nu, när man ställdes mot ett svårt prov, men ändå på hemmaplan, motsvarade man inga förväntningar.

Två ändringar jag hade velat se i dagens Valencia är följande: Flytta upp Dorlán Pabón i en central anfallsroll och sätt Hélder Postiga, vars rörelsemönster och spelsätt snarare segar ner än tvärtom, på bänken. Därtill spela båda ynglingarna Juan Bernat (bänkad hela matchen mot Sociedad) och Fede Cartabia (fick hoppa in tidigt i andra) mer vilket skulle generera i fart, fantasi och ett mer oförutsägbart spel.

Förra säsongen inledde Real Sociedad ligaspelet uruselt, men en bortamatch mot Málaga vände allting. Även den här säsongen har baskerns från San Sebastián inlett uselt, och kanske, när vi summerar säsongen, kommer vi se tillbaka på den där lördagsmatchen på Mestalla där allting förändrades. Vi får se vad det får för innebörd för Valencia.

Landslagsuppehållet är över för den här gången, och återigen kan vi börja fokusera fullständigt på ligafotbollen. Till helgen, med start lördag, inleds den nionde omgången i La Liga.

Frågorna är många inför det som komma skall där såväl toppstriden som bottenstriden kan få markanta vändningar och ytterligare spänning. När jag slår blicken över matcherna som ligger runt hörnet fastnar jag varken mest för Athletic-Villarreal eller någon match innehållande topptrion.

Nej, för även om Real Madrid-Málaga har alla förutsättningar för att bli en charmig match (där Isco för övrigt också ställs mot sina gamla lagkamrater för första gången), eller såväl Osasuna som Espanyol kommer bli svåra nötar för Barcelona respektive Atlético att knäcka på bortaplan är det en annan match jag spänner blicken i lite extra. Nämligen den mellan jumbolagen Almería och Rayo Vallecano.

På söndag eftermiddag kommer 22 spelare med samma ambition springa ut på Estadio Juegos Mediterráneos i Almería. Ett krig kommer utspelas mellan två lag som normalt sett är underdogs, men nu är förutsättningarna annorlunda. Varken Almería som Rayo vill underkasta sig och båda lagen lär inte spara på krutet då en seger skulle kunna bli livsavgörande för såväl nuet som framtiden.

Två av spelarna som kommer stå i centrum inför och troligtvis under matchen är de spanska U21-landslagsmännen Saúl Ñíguez och Suso. Den senaste veckan har de varit lagkamrater och tillsammans varit delaktiga i Spaniens segrar över först Bosnien & Herzegovina och sedan Ungern i EM-kvalet.

På söndag ställs de däremot öga mot öga på planen – och med tanke på att Saúl är defensiv mittfältare, eller mittback som han spelat de senaste matcherna, och Suso ofta har en fri roll på Almerías offensiva mittfält lär de sammanstöta ett antal gånger under matchen.

– Vi vet vad vi har framför oss och vi har en tydlig idé om hur vi ska ta oss uppåt i tabellen. I de flesta matcherna har vi spelat väldigt bra, men haft svårt att stänga dem. Alla poäng är oerhört viktiga framöver – men framför allt på hemmaplan. Vi får inte förlora mot våra direktkonkurrenter, säger Suso.

Trots att Almería gjort fler mål än hela nio klubbar i säsongens La Liga (elva fullträffar) har man ännu inte lyckats inkassera en enda seger. Faktum är, som jag har tagit upp tidigare i bloggen, att Almería hade legat sexa i tabellen om matcherna bara hade varat i 80 minuter.

Rayo å sin sida har lyckats två gånger om med det som söndagens motståndare hittills inte har klarat av. Det är också de sex poängen man har än så länge, jämfört med Almerías tre. Men om vi ska fortsätta jämförelsen har Rayo haft betydligt svårare att göra mål – men skapat minst lika många chanser, om inte fler.

Ett effektivt Rayo Vallecano hade liksom ett defensivt bra Almería legat betydligt högre upp i tabellen. Förra omgångens trepoängare hemma mot Real Sociedad satt hårt inne – men var en rejäl moralseger och gav en stor skjuts för självförtroendet. Innan matchen hade man nämligen sex raka förluster.

– Vi spelar ofta bra, kommer till lägen, men har inte haft marginalerna med oss så här långt. Det var väldigt skönt att ta tre poäng mot Sociedad och om vi fortsätter spela bra är jag säker på att vi kommer ta oss uppåt i tabellen, säger Rayos yngling Saúl Ñíguez, som är på lån ifrån Atlético Madrid.

Två lag som spelmässigt varit väldigt charmiga under säsongsinledningen, men fått väldigt lite valuta för pengarna. Under Paco Jémez spelar bara Rayo på ett sätt – full fart framåt. Almería lär samtidigt inte parkera bussen utan inför hemmapubliken svara på exakt samma sätt. På söndag väntar ett bottenmöte som mycket väl kan bli helgens mest sevärda match i Spanien. En sak är i alla fall säker: Det är definitivt den match där poängen är mest värdefulla.

Citatkällor: LFP & Marca.

Spanien är definitivt klara för VM i Brasilien. Detta efter att ha gjort sin plikt och besegrat Georgien hemma med 2-0 – även om ett kryss också hade räckt gott och väl för att säkra gruppen. Men det är väl lika bra att göra det snyggt, och vara på säkra sidan.

Utöver VM-biljetten – som var tisdagens och hela kvalets primära mål för Spanien – var det en speciell match för två herrar mot Georgien.

Först och främst för Andrés Iniesta, som är född och uppvuxen i Albacete, där matchen spelades. Iniesta växte upp i den lilla byn Fuentealbilla, och började sin fotbollskarriär i Albacete Balompié – en klubb han idag är majoritetsägare i. I somras var Albacete nära att gå i konkurs, då man hade över två miljoner i skulder som skulle betalas ut i löner. Då trädde Iniesta fram och skänkte den nödvändiga summan för att klubben skulle överleva.

I Katalonien är Andrés Iniesta en av de folkkäraste spelarna, och har en plats i mångas hjärtan. Men han är lika stor i Albacete, och inte minst i den lilla byn Fuentealbilla. Där finns såväl en gata uppkallad efter 29-åringen som en staty föreställande Don Andrés. I byn finns också en kopia av VM-pokalen som Iniesta sköt hem till Spanien 2010.

Därför var det förstås väldigt speciellt för Iniesta att träda ut på Carlos Belmonte-stadion i Alcabete på tisdagskvällen. Efter att han blev mottagen som en gud, serverat Álvaro Negredo fram till 1-0 och varit högst delaktig i Spaniens slutliga seger, blev han också utbytt i slutet till publikens stora fascination. Kanske inte för det faktum i sig att Iniesta blev utbytt – utan att man fick ytterligare en chans att verkligen hylla honom.

– Vi har fått ett fantastiskt mottagande här i Albacete, och att få uppleva det här för mig personligen, och dessutom säkra VM-avancemanget samtidigt är otroligt. Det går inte att begära mer, säger Iniesta enligt Marca efter matchen.
– Det här är någonting jag aldrig kommer att glömma.

Men bland gänget som fixade VM-platsen i sista kvalmatchen för Spanien var det ett annat namn som också stack ut: Alberto Moreno. Sevillas 21-årige vänsterback har gjort kometkarriär och fick mot Georgien landslagsdebutera från start.

För 1,5 år sedan var det nog ingen som ens kunde drömma om att Alberto Moreno skulle göras landslagsdebut vid det här skedet. Då, i början av 2012, spelade han fortfarande enbart med Sevillas reserver i tredjedivisionen där han inte heller alltid var ingjuten i startelvan. Han fick chansen att debutera i La Liga i april samma år, men det var först senare på hösten som han verkligen visade framfötterna.

Alberto tillhörde fortfarande Sevilla Atlético, men när skadorna duggade tätt i A-laget, samtidigt som vänsterbacken hade imponerat på såväl försäsongen som träningarna, gavs han chansen. Och han tog den, med råge. Sedan dess har Moreno varit ett återkommande namn i Sevillas startelva och idag han han petat Fernando Navarro permanent på vänsterbackspositionen.

En frisk Jordi Alba är fortfarande helt ordinarie i Vicente del Bosques landslag. Jag har väldigt svårt att tro något annat. Bakom honom är Nacho Monreal en ingjuten pjäs i laget som har varit med ett tag nu. Däremot är Monreal inte helt given i Arsenal utan har den här säsongen mest fått inrikta sig på inhopp. Därför känns platsen bakom Alba långt ifrån självskriven.

Får inte Monreal spela regelbundet i Arsenal lär han definitivt ligga i farozonen. Då är det också Alberto Moreno – om inte del Bosque ser Álvaro Arbeloa som ett bättre alternativ på den positionen, vilket vore konstigt – en lågoddsare till att ta en plats i VM-truppen.

För 1,5 år sedan hade Alberto Moreno precis debuterat för Sevillas A-lag. Då spelade han bara ett fåtal minuter i en match mot Athletic Club på San Mamés. På tisdagskvällen spelade han 90 minuter mot Georgien i sin A-landslagsdebut för Spanien – och hans kometkarriär har fått ännu ett kapitel i sagoberättelsen.

För er som har hängt med i svängarna de senaste dagarna – även kring det som hänt utanför landslagsfotbollen – känner till historien. Real Madrid hävdar bestämt att Gareth Bales skadebekymmer inte är något långvarigt problem och att walesaren snart är tillbaks på fotbollsplanen. Media påstår det motsatta, och att comebacken för Bale kan dröja.

Det senaste skadeproblemet för mittfältaren är en ryggsjukdom – något som enligt media i såväl Spanien som England kan vara riktigt allvarligt. Men det är varken skadefrånvaron i sig som är det mest häpnadsväckande. Det som däremot rapporteras – men som förstås strängt dementeras av Real Madrid – är att Bale inte passerade den obligatoriska läkarundersökningen på ett korrekt sätt innan han skrev på för klubben.

En spelare kan vara småskadad när han genomgår en läkarundersökning, men ändå skriva på för en klubb. Det är egentligen ingenting konstigt med det, och som klubbpresidenten Florentino Pérez så många gånger sagt är ju Gareth Bale en ”långsiktig investering”. Det som däremot är helt absurt om det skulle visa sig att uppgifterna stämmer är Real Madrid påskyndning av walesarens debut.

Bale var småskadad under sommaren, och när han till slut kritade på för den spanska huvudstadsklubben trodde nog de allra flesta att debuten skulle få vänta på sig. Därför var det ytterst oväntat att han fanns med i startelvan mot Villarreal på El Madrigal redan i den fjärde omgången – vilket var första chansen för Bale att debutera.

Vad hände med begreppet att skynda långsamt och att färdigställa en egen försäsong för Bale?

Florentino Pérez, Carlo Ancelotti och hela supporterskaran var förstås samtliga laddade till max för att se Bale i Madrid-tröjan. Men till vilket pris?

Nu gick det vägen mot Villarreal – och mot Galatasaray i Champions League några dagar senare – men när tanken var att han skulle hemmadebutera mot Getafe skadade han sig på uppvärmningen. Han gjorde därefter ett inhopp mot Atlético i derbyt, men har sedan dess varit strandsatt i rebahiliteringsstugan och ingen vet riktigt säkert hur illa det är med 24-åringen.

Klubben verkar dock ha gjort i ordning ett sorts individuellt försäsongsprogram för Bale, något som bör utföras till punkt och pricka, innan han åter intar planen.

Real Madrid la inte närmare en miljard för en spelare som inte spelar. Det är givetvis inte Gareth Bales fel – utan det framstår snarare som att klubben har sig själva att skylla för att man påskyndade matchningen. Vi får se hur hårt det straffar sig i slutändan.

—

Den kommande veckan väntar först lite landslagsfotboll innan ligaspelet åter tar fart på allvar och går in i en minst sagt intensiv period. Men innan dess ska Sverige försöka upprepa ett mirakel mot Tyskland, och Spanien ska säkra guldbiljetten till Brasilien genom att ta minst en poäng mot Georgien.

Åtminstone en av uppgifterna känns som en rejäl lågoddsare.

Atlético Madrid är inne i sin bästa period någonsin. Man har tagit tre titlar de senaste två säsongerna, och har inlett höstens säsong med åtta raka segrar – på lika många matcher – i ligaspelet och har två vinster av två möjliga i Champions League. Anledningen till framgångarna? Allt handlar om Diego Simeone.

För ett par år sedan hade inte Atlético Madrid vänt ett 0-1-underläge mot Porto på Estadio do Dragão. Man hade inte klarat av att hålla i en skör 1-0-ledning mot Real Madrid på Santiago Bernabéu. Man hade förmodligen inte heller lyckats hålla i en 2-1-ledning mot Celta Vigo på hemmaplan. Men tiderna förändras, så även i Atlético Madrid.

Diego Simeone har förändrat allt i Atlético Madrid. På snart två år har man gått från ett jojo-lag till La Ligas kanske mest stabila. Vad är det som Simeone egentligen gjort och hur har det kunnat revolutionera en hel klubb? Låt oss ta en närmare titt.

Simeone – nyckeln till alla framgångsdörrar
Det stora och främsta anledningen till att Atlético Madrid vänt sin trend som ett ostabilt lag som man aldrig kunde lita på, till ett stabilt lag som utmanar om titlar, stavas Diego Simeone. El Cholo, som han kallas, sitter inne på nycklarna till alla framgångsdörrar och vet precis vilka vägar han skall ta för att komma fram.

Snart två år har gått redan Gregorio Manzano fullständigt körde Atlético i botten och Simeone tog över som tränare. Då var läget kritiskt. Cholo hade en grupp skickliga individer att jobba med, men som inte kunde spela som ett lag. Förlusten hemma mot Real Betis med 2-0 blev droppen för Manzano, och så här med facit i hand var det kanske till och med det bästa som hittills har hänt Atlético Madrid.

Det kollektiva försvarsspelet
När Simeone kom in hade han direkt synpunkter på hur laget både skulle formeras och vem som skulle göra vad. Han satte den unge framtidsmannen Álvaro Domínguez på bänken till supportrarnas stora fasa, och valde att spela ihop João Miranda, som då var ny inför säsongen, och Diego Godín som mittbackspar. I den ordinarie högerbacken Sílvios skadefrånvaro fick Juanfran, som tidigare bara gjort ett fåtal framträdande som ytterback, chansen på heltid i försvaret.

Men det var bara spelarändringar. Den stora skillnaden som Cholo kom in och bidrog med var han sätt att se och tänka försvarsspel.
– De viktigaste spelarna i defensiven är inte mittbackarna eller måkvakten. Det är anfallarna och mittfältarna. Det är dem som ska sätta in den första pressen och återerövra bollen, säger Simeone.

Atlético Madrid har alltid varit kända för att ha många individuellt skickliga spelare, men inte fått ihop det till en enhet. Det har Cholo fått ordning på. Anfallarna, mittfältarna, försvaret och målvakten gör sin del, men alla gör det välsynkroniserade med varandra och i ett stort kollektiv. Diego Simeone har fått en virrig defensiv till La Ligas i särklass mest stabila.

Nu för tiden försvarar sig Atlético kollektivt, och man gör det otroligt bra. Man är snabbt högt i press med två, tre eller till och med fyra man om det så krävs. De viktigaste spelarna är som Simeone själv påpekat så många gånger inte försvararna, utan spelarna högre upp i planen. Gabi Fernández är den som personifierar hela Atlético och den som sätter in den första pressen från sin centrala mittfältsposition. Det intensiva presspelet är den stora nyckeln till Atléticos så framgångsrika försvarsspel.

För ett par år sedan suckade supportrarna på Vicente Calderón. Visst, de hade fått tillbaka en hjälte (Simeone var med när Atlético tog dubbeln 1995/96), men en ytterst omeriterad tränare som direkt skakade om i truppen och dessutom satte kelgrisen Álvaro Domínguez på bänken. Idag är det ingen som suckar längre. Cholo visste vad han gjorde, han visste vad som var bäst, och idag är Atlético Madrid ett lag att räkna med på alla fronter. João Miranda och Diego Godíns bländande insatser i mittförsvaret har fått de flesta supportrarna att glömma bort att Simeone en gång satte Domínguez på bänken – och att han så småningom såldes vidare till Borussia Mönchengladbach.

Cholo har gett klubben en identitet
Trots att världsspelare efter världsspelare varit i klubben har man tidigare haft det svårt att fungera över längre perioder. Under tiden med Sergio Agüero och Diego Forlán som anfallspar trodde många att Madrid-klubben skulle utmana gigantduon Barcelona och Real Madrid, men man var inte ens nära.

Ända sedan klubben tog den spanska dubbeln (ligaguld och cupguld) säsongen 1995/96 – med Simeone som en stöttepelare på mittfältet – har man likt en jojo hoppat upp och ner i både tabellen och sett till prestationerna. Extremt höga berg avlöstes av lika extremt djupa dalar. Och man var ju också nere en vända i Segundan vilket har satt djupa spår i klubben.

Först nu, sedan Diego Simeone trätt tillbaka in i klubben, fast den här gången som tränare, har man återfunnit en identitet. Tidigare kunde man slå på TV:n och kolla på Atlético Madrid – men aldrig veta vad man skulle få se. Charmigt, kan man tycka, men inget som ger långsiktiga resultat.

Simeone vet hur han vill spela sin fotboll, och han har fått med alla spelare på samma linje. Det finns ingen i dagens Atlético Madrid som inte köper vad Cholo säger. Och resultaten talar förstås sitt tydliga språk. På knappt två år har man vunnit Europa League, UEFA Supercup och Copa del Rey. Dessutom har man nått Champions League vilket varit det stora målet, dels för att kunna behålla sin stomme, men också för den ekonomiska aspekten då man måste få in pengar för att bygga vidare på lagbygget.

I våras kritade Simeone på ett nytt kontrakt med klubben, något som sträcker sig till 2017. Det kan vara den viktigaste underskriften i klubbens historia, tillsammans med den notering Simeone först satte när han signerade på som tränare 2012.
– Vi har uppnått väldigt mycket på kort tid men vi får inte segla iväg och vara nöjda bara för framgångarna. Vi måste fortsätta vara fullt fokuserade och bara ta en match i taget. Det är mitt koncept och det kommer vi köra vidare på, säger Atlético-tränaren.

”Partido a partido”
Vid nästan varje presskonferens sedan Simeone tillträdde som tränade har han påpekat en väldigt tydlig sak. ”Partido a partido” har han hela tiden sagt. Atlético tar alltid match för match, oavsett om Real Madrid eller en viktig Champions League-match väntar efter den stundande uppgiften.

När man hade slagit Real Madrid i ligamötet på Santiago Bernabéu för några veckor sedan var euforin total. Supportrarna hade väntat på en ligaseger i 14 år – och som grädden på moset ryckte man ifrån Real i tabellen.

Men efter matchen fanns det inte tid för att fira. Lite sång och ståhej i omklädningsrummet – sedan var det bra. Bara några dagar efteråt väntade Porto.
– Bara för att vi gör en bra match betyder inte det att vi kan vara nöjda. Ett resultat betyder ingenting om vi i slutändan inte uppnår våra mål. Vi gjorde en fantastisk match mot Real Madrid och alla ska känna sig oerhört stolta över prestationen. Men vi hade en viktig match i Champions League borta mot Porto bara ett par dagar efteråt och det var viktigt att vi inte skenade iväg utan behöll fokus på rätt saker. Det lyckades vi med – men nu måste vi fortsätta hålla uppe samma fokus under hela säsongen.

Alla drar åt samma håll
Simeone har fått en trupp med många individuellt skickliga spelare att fungera som lag där alla spelar för varandra. Det finns ingen i Atlético som är större än laget, och alla drar åt samma håll och accepterar sina roller i laget.

En spelare som sällan får uppmärksamhet och som också har sina begränsningar är Raúl García. Pamplona-sonen är ett praktexempel på en spelare som Simeone fått ut väldigt mycket av och som är en hyperviktig truppspelare i dagens Atlético. García trivs allra bäst som släpande anfallare där han kan fylla på i en andra våg och antingen avsluta själv eller spela vidare och öppnat ett läge för en medspelare. När han tidigare spelade i Osasuna var han en av ligans giftigaste poängspelare.

Då var García en stöttepelare, och en stor nyckelfigur för sitt lag. Det är han nu också, men inte alls på samma sätt. 27-åringen vet att han inte spelar varje match, och att han inte får starta i alla de största matcherna. Surar han för det? Gnäller han på Simeone för det? Knappast. García har accepterat sin roll i laget – och vet att det är en är en otroligt betydelsefull sådan.
– Det spelar ingen roll vilka som spelar. En säsong är alltid lång och när chanserna kommer måste man vara redo och ta väl tillvara på dem. Atlético har ett mer enat och konkurrenskraftigt lag än någonsin och ena veckan kanske man sitter på läktaren, för att därefter gå in i startelvan, säger Raúl García.
– Alla vill spela och uppnå sina egna mål, men det är Simeone som har fört det här laget framåt och jag är säker på att alla spelare känner stort förtroendet för honom.

På bara ett par år har Diego Simeone revolutionerat en hel klubb. Han har gett Atlético en identitet och präntat in en vinnarmentalitet hos spelarna som aldrig synts till i klubben tidigare. För några år sedan var man helnöjda om man nådde en fjärdeplats i ligaspelet och fick kvala till Champions League. I dagens Atlético Madrid är målsättningen och kraven betydligt högre än så. För tillfället har man full pott i La Liga, har vunnit sina båda inledande matcher i Champions League – men man är inte nöjda där.
– Vi vet att vi inte har samma resurser som många andra lag, men vi kommer fortsätta ta allt steg för steg och kriga varje dag för att nå våra mål, säger Diego Simeone.

Visst är det nervkittlande att leka med tanken på var Atlético Madrid kan vara om ytterligare två år? Såvida man får behålla Diego Simeone kan det bära hur långt som helst.

***

En match där Atlético mer eller mindre var felfria var UEFA Supercup mot Chelsea förra säsongen. Man vann matchen övertygande med 4-1 och färskast från näthinnan den matchen var Radamel Falcaos hattrick.

Men även om Falcao stod i rampljuset efteråt var det Atléticos kollektiva prestation som imponerade. Ta en titt på målen. Vid 1-0-målet (som syns direkt i klippet) stänger Atlético alla ytor för Chelsea som tvingas slå en chansboll, en boll som Miranda sedermera kan bryta, vilket så småningom leder till kontringen. På 2-0-målet (1:14 in i klippet) sker ett liknande scenario. Atlético pressar högt, och Peter Cech i Chelsea-målet att slå en långboll. Höjdduellen vinner Mario Suárez på innermittfältet, varpå Koke i slutändan kan spela fram bollen till Falcao som gör mål. På 3-0-målet straffar man Chelsea återigen med en kontring, och det avslutande 4-1-målet utnyttjar man sin styrka på en fast situation.

Det finns bättre specifika exempel och situationer på Atléticos presspel, men hela matchen mot Chelsea framstår som en av Diego Simeones mest precisa och största taktiska triumfer. Målen i sig uppstod vid majoriteten på kontringar, men det var det effektiva och höga presspelet matchen igenom som framkallade så många chanser för Atlético.

För er som redan börjar ledsna på landslagsfotbollen och vill fortsätta grotta ner er i klubblagssäsongen kan andas ut. Jag har inte släppt den gångna omgången i Spanien riktigt än. Här kommer några utmärkelser från densamma.

Omgångens urladdning:
Getafe inledde säsongen halvknackigt och såg tämligen tama ut, framför allt offensivt. Men El Geta verkar sannerligen ha vaknat till liv och första halvlek hemma mot Real Betis var ytterst imponerande. Det stod 3-0 redan efter en halvtimme och gästerna från Sevilla kom därefter aldrig in riktigt i matchen, även om det slutade 3-1. Fortsätter det så här kanske Getafe kan bli ett lag för striden om Europa-platser ändå.

Omgångens mål:
När vi ändå är inne på Getafe-Betis, det var ju också där omgångens i särklass läckraste fullträff ägde rum. Pedro León drog till med en lobbfrispark från nästan halva plan och när bollen seglade in i bortre burgaveln förde det tankarna till Ronaldinhos liknande mål för sitt Brasilien VM 2002 mot England.

Omgångens ”släkten är värst”:
Ferran Corominas tillbringade tio år av sin karriär i Espanyol innan han lämnade klubben 2011. När han ställdes mot sina gamla lagkamrater igen, nu för sitt Elche, blev det knappast något hjärtligt återseende – i alla fall inte för Espanyol-spelarna. Coro var bäst på plan och gjorde två mål när Elche vann med 2-1 och tog andra raka segern.

Omgångens losermentalitet:
Det var så självklart, så skrivet i sten, att Almería till slut skulle förlora sin poäng borta mot Sevilla. Klockan tickade över 80 minuter, över 90 minuter, sedan knoppade Ivan Rakitic in 2-1. Almería har lika mycket losermentalitet som Real Madrid har vinnarmentalitet.

Omgångens vändning:
När vi ändå är inne på Real Madrid och vinnarmentalitet. Vändningen mot Levante kanske innehöll en gnutta tur (Cristiano Ronaldos skott som innebar 3-2 touchade en Levante-spelare), men det är samtidigt ingen tillfällighet att Madrid får in ett avgörande mål. De slutar aldrig tro på det, och vaskar alltid fram målchanser i slutminuten. Att vända underläge 2-1 till seger med 3-2 är oavsett hur mycket tur som är inblandat ruskigt imponerande.

Omgångens uppvaknande:
I över ett år har jag funderat över hur i hela friden Barcelona kunde lägga sådana summor på Alexis Sánchez. Än så länge har han varit en flopp, och definitivt inte motsvarat förväntningarna. Men kanske börjar han återfinna Udinese-formen nu, eller lite av det självförtroendet han spelade med under sin första säsong i Katalonien. Mot Valladolid gjorde han som har brukar – löpte, kämpade och slet. Men han satte också den där extra lilla detaljen – han var produktiv. Med två mål och en assist får han slåss med Neymar om kampen vem som var planens bäste.

Omgångens skräll:
Málaga har varit en fröjd att skåda så här långt på säsongen, och jag var förmodligen inte ensam om att tro att Osasuna skulle skakas av ganska snabbt på hemmaplan. Så blev inte fallet. Istället var Málaga-keepern Willy Caballero bäst på plan och gjorde flera makalösa parader. Offensivt hade inte andalusierna mycket att komma med och efter att Osasuna fick in sitt så viktiga mål parkerade man bussen och försvarade hem tre poäng.

Har man inte sett en match med Almería den här säsongen och tar en koll på tabellen är det nog få som höjer på ögonbrynen och undrar varför de ligger sist. Men ni som sett laget spela fotboll under de åtta inledande omgångarna ställer förmodligen samma fråga som jag gör – hur är det möjligt?

Almería var det sista laget att avancera från Segundan förra säsongen efter att ha knallat hem kvalspelet på ett oerhört övertygande sätt. Därefter gjorde man sig något överraskande av med tränaren Javi Gracía (som nu tagit över Osasuna) och satsade allt på B-lagstränaren Francisco Rodríguez. Fran var helt oprövad och har noll rutin från den här nivån.

Dessutom tappade man storstjärnan Charles, som gjorde 27 mål i Segundan ifjol, till Celta Vigo utan att värva in någon ersättare som kändes värdig. Det såg inte bra ut för Almería inför säsongen, och jag var inte ensam om att nederlagstippa dem.

Men nu, åtta omgångar in, tycker jag det är väldigt häpnadsväckande att de faktiskt är tabelljumbo. Almería har spelat fartfylld fotboll och gjort minst två mål i sex av åtta matcher. Anfallaren Rodrí (med ett förflutet i såväl Sevilla som Barcelona) har ersatt Charles på ett förträffligt sätt och hittills stänkt in fem mål. Dessutom har man fått in ytterligare en dimension på mittfältet i och med Susos intåg. Jag har sett Liverpool-lånet flera gånger tidigare, framför allt i de spanska ungdomslandslagen. Potentialen finns där, och har alltid gjort, men jag trodde inte att det skulle gå så snabbt för 19-åringen. Han har kommit in och tagit en startplats från första sekund och varit Almerías kanske bäste spelare.

Men trots att målskyttet inte varit något problem, och att kreativiteten på mittfältet varit större än förra säsongen, har Almería fortfarande inte vunnit en match. Framför allt har man haft problem med två saker: Försvarsspelet och att avgöra matcher.

Faktum är att Almería hade legat sexa i tabellen om matcherna bara hade varit 80 minuter långa. Vi tar en titt på hur det har sett ut i hälften av matcherna.

Almería-Villarreal 2-3 (2-1 efter 80 minuter)
Getafe-Almería 2-2 (1-2 efter 80 minuter)
Almería-Elche 2-2 (2-1 efter 80 minuter)
Sevilla-Almería 2-1 (1-1 efter 80 minuter)

Hade resultaten stått sig efter 80 minuter hade Almería inkasserat åtta poäng mer än vad man har i nuläget.

Sett till hur Almería har spelat hade en sjätteplats varit en betydligt mer rättvis bild än jumboplatsen man just nu erhåller, och de har definitivt varit en positiv överraskning så här långt. Men ska klubbens visit i högstadivisionen inte vara ettårig måste Francisco Rodríguez pränta in en vinnarmentalitet i laget. Under förra säsongen fanns den där gnistan och den där mentaliteten att vinna. När Almería förlorade den sista ligamatchen mot Villarreal, där man vid vinst hade sluppit kvala upp till La Liga, föll man inte ihop utan tog sig istället i kragen och spelade därefter ett klockrent kval och vann högst övertygande.

Fran Rodríguez måste få in det i laget, han måste få alla att dra åt samma håll, att tro på samma sak. Målen gör man, det gäller bara att behålla kylan och inte tappa fattningen i slutskedet av matcherna. Kan Rodríguez ordna det på egen hand kan Almería mycket väl lyfta från sin jumboplats uppåt i tabellen.