BARCELONA. De representerade varsin Barcelona-klubb, men rivaliteten mellan FC Barcelona och RCD Espanyol skakade aldrig om vänskapen mellan Andrés Iniesta och Dani Jarque. Genom U17-, U19-, U20- och U21-landslaget spelade Iniesta och Jarque tillsammans. Det var så de lärde känna varandra, det var så vänskapen växte sig allt starkare.

Hösten 2009 ingivdes Espanyols egen arena, Cornellà-El Prat. Tanken var att Dani Jarque, som nybliven lagkapten, skulle leda laget ut på planen för första gången. Men mittförsvararen fick aldrig uppleva den stunden. Under sommaren dog han av en hjärtattack när laget befann sig på träningsläger i Italien. En hel fotbollsvärld var i chock.

Nyheten tog hårt på Andrés Iniesta, som förlorade en av sina bästa vänner. Inför VM-finalen 2010 mot Holland, drygt ett år efter dödsfallet, slogs han på matchdagen av idén att skriva en hyllning till Jarque på undertröjan, utifall han skulle avgöra tillställningen.

Mycket riktigt, 115 minuter av finalen senare slog han till. Iniesta tryckte in guldmålet för Spanien, slet av sig tröjan och hyllade sin bortgångne vän. Det stod ”Dani Jarque – siempre con nosotros” (översatt ”Dani Jarque – alltid med oss”).

Målet har inte bara betytt ett VM-guld till Spanien, utan har fått känslorna mellan FC Barcelona och RCD Espanyol betydligt mer vänliga.

El derbi Barceloní, som mötet mellan de två klubbarna kallas, har aldrig varit i närheten av samma dignitet som derbymatcherna i Sevilla, Madrid, Baskien eller Galicien. Dels för att FC Barcelona inte ser Espanyol som en lika stor rival som tvärtom, men också för att skillnaderna mellan klubbarna alltid varit gigantiska.

Men stämningen mellan stadsrivalerna har för den sakens skull inte alltid varit vänlig. Det har, åtminstone för Espanyols sida, varit närmast omöjligt. I den katalanska storstaden är Espanyol ständig underdog och kan bara drömma sig upp till den kungatron som storebror sitter på och räknar titlar.
Så har det alltid varit. Så kommer det alltid förbli.

Att möta Barcelona är säsongens höjdpunkt för Espanyol. Det är den stora chansen att få strålkastarljuset riktat mot sig och en chans att hävda sig. De har sällan oddsen på sin sida, men har gång efter annan satt rejäla käppar i hjulen för Barça. Inte minst när Raúl Tamudo satte 2-2 på Camp Nou i den näst sista omgången säsongen 2006/07 – ett mål som gav Real Madrid öppet mål att skjuta ligatiteln till huvudstaden.

Men Iniestas målgest i VM-finalen 2010 fick saker och ting att ändras mellan Barcelona och Espanyol. Tröjan med hyllningen till Dani Jarque har hängts upp vid ingång 21 (hans tröjnummer) på Cornellà-El Prat. Både klubbarna och supportrarna har visat varandra mer respekt än tidigare.

I dag möts Espanyol och Barcelona. Publiken på Cornellà-El Prat kommer applådera extra mycket två gånger under matchen – i matchminut 21 och när Andrés Iniesta presenteras.

—

Strax efter el derbi Barceloní drar ligaracet vidare, och nästan anhalt är Bilbao. Atlético de Madrid bröt trenden när man som första lag genom historien vann på nye San Mamés i slutet av januari, då i Copa del Rey, och ska nu försöka upprepa bedriften och behålla sin serieledning. Athletic Club har formmässigt inte spelat sin bästa fotboll på sistone, men förvandlas alltid till ett svårslaget lag hemma i Bilbao. Dessutom lär, och bör, man känna blåset i nacken av Sevilla som jagar fjärdeplatsen.

Av topptrion har Real Madrid den klart enklaste uppgiften på pappret, då stadsderby väntar mot Rayo Vallecano. Däremot är det ett Madrid med många frågetecken kring sig mot ett Rayo i storform. Att tillställningen avgörs på Santiago Bernabéu ger dock Real Madrid ett stort favoritskap.

Varenda vunnen poäng kommer bli avgörande, varenda förlorad poäng förödande. Jag blir inte förvånad om ligaracet är ännu jämnare efter dagens matcher.

I ett Valencia där omsättningen på spelare de senaste säsongerna varit enorm finns det en spelare som varit med hela vägen: Jérémy Mathieu. Men för den sakens skull innebär det inte att fransmannen inte har fått attraktiva erbjudanden. Tvärtom.

När Valencia först vann dragkampen om vänsterbacken och värvade honom från Toulouse 2009 var det början på en lång och fin relation. Under resans gång har kärleken till klubben vuxit från Mathieu – en kärlek som betytt mer än ett större lönekuvert.

Senast i sommar var såväl Barcelona som Bayern München intresserade av fransmannen, men han hade själv inga intentioner att lämna Valencia.
– Guardiola skickade ett meddelande, men jag föredrog att stanna i Valencia. Jag känner samhörighet med klubben och vet hur det fungerar. Jag drömmer om att få vinna en titel här, säger han enligt Marca.

Jérémy Mathieu har inte aldrig varit en spelare som drar de stora rubrikerna eller får rampljusets strålar mot riktade mot sig. Men hans betydelse för Valencia går inte att förringa. Han har förvisso inte varit helt ordinarie under sin tid i klubben, inte minst när konkurrensen var stentuff från Jordi Alba, men har alltid personifierat lojalitet och hårt jobb.

I dag, när Valencia sålt av stjärna efter stjärna de senaste åren, är fransmannen en av veteranerna i truppen och har ovärderlig betydelse såväl på som utanför planen. Han har blivit en viktig röst i omklädningsrummet, en ledare på planen och en förebild för de yngre spelarna.

Och att han öppet visar sina starka känslor till klubben gör honom knappast mindre älskad på Mestalla.
– Jag känner stolthet varje gång jag drar på mig tröjan, säger han.

I ett Valencia som inte längre har lika självklara stjärnor som tidigare är Jérémy Mathieu en viktig pjäs för det framtida projektet. Han har gått den tuffa vägen, varit med när spelare efter spelare lämnat och i stället för att göra detsamma lassat på en stor dos av ansvar på axlarna, fullt redo för att leda sitt lag mot nya tider.

I dagens fotboll är det pengarna som styr. Många, näst intill alla, lockas av högre löner och flyttar kors och tvärt över världen för att komma åt mer stålar. Det är status att tjäna mycket. Mathieu hade också kunnat tjäna mer pengar och fått högre status av omvärlden, men han har prioriterat tryggheten, ansvaret och statusen i Valencia CF. Det behövs fler sådana spelare inom fotbollen.

Valencia CF kallas för fladdermössen. Jérémy Mathieu har en fladdermus intatuerad på ena vaden. Jag har en vild gissning att det inte är något sammanträffande.

BARCELONA. Det var upplagt för spänning, dramatik och vändningar. Men vem hade kunnat ana den här onsdagskvällen? Barcelona vann men lämnar matchen med sur eftersmak, Atlético behåller sin serieledning och Real Madrid, de gick på en mina i Andalusien.

En seger med bitter eftersmak
Till en början gick allt enligt Tata Martinos planer. Andrés Iniesta dansade fram med magi i fötterna, Leo Messi fortsatte bygga på sin storform och Camp Nous nya kelgris, Marc Bartra, var fläckfri. Men så skedde det förödande, något som kan innebära slutet på Víctor Valdés karriär i FC Barcelona.

Hur nöjda Barça än må vara med de tre poängen framöver – som i ärlighetens namn aldrig var hotade mot ett för dagen ytterst blekt Celta Vigo – kommer matchen betraktas som en mörk del i klubbens historieböcker.

Det har precis blivit bekräftat att Valdés missar resten av säsongen med en knäskada som kommer ta honom sex månader att återhämta sig ifrån. Det syntes redan på 32-åringens reaktion när han fördes ut från planen att det inte rörde sig om något lindrigt. Det var illa, riktigt illa. Detta betyder i praktiken att Barcelona får klara sig utan sin ordinarie målvakt och en av lagets stora ledarfigurer resten av säsongen, att VM-drömmen är krossad och att inledningen på kommande säsong är i farozonen. Det betyder också att Víctor Valdés har spelat sin sista match för FC Barcelona – klubben han kom till första gången redan 1992. Om han nu står fast vid sitt beslut att lämna klubben vill säga, något han har deklarerat sedan flera månader tillbaka.

Det var knappast ett sådant här slut varken Valdés eller Barcelona hade tänkt sig, och det lämnar förstås klubben i en ytterst prekär situation inför framtiden. Man går nu in i slutspurten där man fortfarande slåss om tre stora titlar, men man tvingas göra det utan sin ordinarie målvakt.

Sevilla inne i sin bästa period på flera år
Det är enkelt att kalla det skräll, Sevillas 2-1-seger hemma på Ramón Sánchez Pizjuán mot Real Madrid, om man har i åtanke hur det har sett ut på samma arena lagen emellan de senaste säsongerna. Men formmässigt var det inte helt överraskande. Sevilla är inne i sin bästa period på flera år, och har i och med segern slagit nytt klubbrekord i form av sex raka ligasegrar.

Unai Emery har sannerligen fått ihop laget som ute på planen leds av Ivan Rakitic. Kroaten var fullkomligt briljant mot Madrid, precis som han varit hela säsongen. Framspelningen fram till Carlos Baccas 2-0-mål blev inte bara matchavgörande utan symboliserar såväl Rakitic säsong som Sevillas form. Bollarna som inte hittade fram till rätt adress för ett år sedan blir helt lysande nu.

Sevilla glimrar av självförtroende och i och med Athletics poängtapp mot Elche tror jag att man ger den baskiska klubben en rejäl match om den sista Champions League-platsen.

Real Madrid då? De saknade givetvis både Sergio Ramos i mittförsvaret men framför allt Ángel di María offensivt. I höstas var han – trots ständigt högklassiga prestationer – inte ens helt given. Nu blir Real Madrid högst lidande utan sin argentinska stjärna. Det svänger snabbt inom fotbollen.

Det som talar för Real fortsättningsvis är det återstående spelschemat. Bortsett från bortamötet med Real Sociedad om ett par omgångar har man ett relativt enkelt schema och kommer – såvida man inte åker på några rejäla djupdyk – inte tappa många poäng.

Diego Costa matchvinnare – igen
Atlético de Madrid är omgångens stora vinnare på nytt. Hemma mot Granada hade man det kämpigt, men räddades som så många gånger förr av Diego Costa. Jag har tappat räkningen i antalet matcher han har avgjort för Atleti den här säsongen, men två händer räcker inte för att räkna.

Det är omöjligt att inte imponeras av denna rödvita lagmaskin som trots att man inte övertygar spelmässigt aldrig ger upp utan bara maler på, och i slutändan ger det resultat. Nu återstår åtta ligaomgångar. Atlético har fortfarande allt i sina egna händer. Jag blir inte förvånad om man grejar det.

Säsongen 1991/92 var tre lag i topp inom en poängs radie – Real Madrid, Barcelona och Deportivo La Coruña. Många spanska tidningar jämför årets säsong med den för lite drygt 20 år sedan, och är eniga om att vi just nu upplever den tätade ligan på mycket länge.

Tre lag slåss om titeln och liksom 91/92 är det alltså en ynka poäng som just nu skiljer topplagen. Atlético de Madrid är det enda laget med allt i egna händer, då man har bättre inbördes statistik gentemot Real Madrid, samt är en pinne före Barcelona.

Bottenstriden är liksom alltid ruskigt jämn. Förutom tabelljumbon Real Betis, med åtta poäng upp bara till Valladolid som ligger näst sist, är det åtta lag inom sex poäng. Rayo Vallecano har gjort den största uppryckningen på slutet och vandrat ovan nedflyttningsstrecket. Poängen borta mot Valladolid i helgen kan bli livsviktig, där undvika förlust var viktigare än att ta en trepoängare.

Egentligen är den strid i tabellen som varit lugnast under säsongen den om Europa-platserna kommande säsong. Men nu kan allting sättas på sin spets även där. Athletic Club tappade två poäng i går (0-0 på Martínez Valero mot Elche), när La Liga gick in i den 30:e spelomgången. Det gör att konkurrenterna bakom fjärdeplatsen, som visserligen redan är långt efter, har ett gyllene läge att knappa in.

Det enda laget som i ärlighetens namn känns starka nog för tillfället att hota Athletic om den sista CL-platsen är Sevilla. Ett Sevilla som i kväll gästas av Real Madrid på Ramón Sánchez Pizjuán. Griper man det sista halmstrået och vinner i kväll, ja då kan det bli riktigt spännande även om fjärdeplatsen.

Med dubbla ligaomgångar i veckan är det mycket som kan vara förändrat när det gäller vidare förutsättningar och tabelläge om en vecka. Det är nu som spelarna måste höja sig ett extra snäpp och kliva fram, visa vägen. Det är nu tränarna får bekänna färg. Det är nu stjärnorna har som störst press på sig att leverera.

Ja, en vanlig vecka i den tätaste La Liga-säsongen på många, många år, med andra ord. Själv tänkte jag avnjuta den i Barcelona, med både en fight på Camp Nou i kväll samt ett stadsderby att vänta på lördag.

Senare i kväll lär dock största delen av mitt fokus vara riktat mot Sánchez Pizjuán och händelserna där. Matcherna mellan Sevilla och Real Madrid tenderar att bli händelserika och klassiska, och det här mötet har på förhand precis allt ingredienser för att bli just så.

Så här bara minuter efter att Undiano Mallenco satte pipan i munnen och blåste av el Clásico kan jag inte komma på någon fight Real Madrid och Barcelona emellan som varit svängigare, mer händelserik och mer dramatisk. Matchen på Santiago Bernabéu innehöll precis allt – utom välorganiserat försvarsspel.

Om vi istället riktar in oss på det som faktiskt gjordes väldigt bra, det vill säga den offensiva biten, kan vi konstatera att ett par argentinare stod i centrum och var bäst för respektive lag.

Ángel di María bäst i Real Madrid
För Real Madrid, och hela första halvleks främsta spelare, var Ángel di María ett utropstecken. Argentinaren hittade ständigt nya ytor och var den i hemmalaget som luckrade upp Barças försvar och tog sig förbi gång efter annan längs kanterna. Han assisterade Karim Benzema till både 1-1 och 2-1 – två mål som visserligen fransmannen förtjänar mycket cred för (inte minst andra målet som är världsklass rakt igenom), men det är di Marías aktioner före målen skapar chanserna.

Det är svårt att argumentera emot att di María ska spela i en mer central, fri roll på Real Madrids mittfält. Då får han tyglar fria nog att söka sig utåt kanterna vid behov, eller hålla sig centralt om han anser det vara ett bättre alternativ. Och just det, att välja och värdera situationer, är också något som 26-åringen blivit bättre på.

Leo Messi bäst på planen
För Barcelonas del var det en annan argentinare som visade vägen, och det är bara konstatera: Med Leo Messi i form blir Barça ett konkurrenskraftigt lag på den absolut högsta nivån – hur ihåligt försvaret än må vara.

Han frispelade Andrés Iniesta fram till 1-0. Han slog den avgörande passningen till Neymar som sedermera ledde fram till att han själv kunde sätta 2-2. Han slog också passningen i djupet till Neymar som ordnade straffen och det röda kortet på Sergio Ramos. Och så slog han in två straffar.

Det var Leo Messi som var den stora skillnaden i den här matchen.

Men det är förstås inget el Clásico utan kontroverser och diskussioner om domaren. Om Cristiano Ronaldo borde fått straff? Kontakten är tydlig, men sker dock strax utanför straffområdet. Neymar-situationen är inte mycket att snacka om – även om man kan tycka illa om regeln som bestraffar Real i dubbel bemärkelse genom att få Ramos målchansutvisad. Den sista straffen tyckte jag såg billig ut vid första anblicken, men den är svår att prata bort när man ser reprisbilderna rulla förbi och hur Iniesta stängs när han är på väg emellan Xabi Alonso och Dani Carvajal.

Helgens stora vinnare får därmed anses vara Atlético de Madrid, som nu är i serietopp (leder via inbördes statistik mot Real Madrid, som står på samma poäng). Bara en poäng skiljer topptrion och nio omgångar återstår. Och vilket titelrace det här lär bli, ända in i kaklet.

Minnet inom fotbollen är som bekant kort. Barcelona är inte högst upp på fotbollstronen igen efter en 7-0-seger mot Osasuna i bagaget. Och Real Madrid har inte dippat formmässigt trots att man hade rejäla problem och ”bara” vann med uddamålet borta mot Málaga förra helgen.

Vi måste komma ihåg att Barcelona fortfarande är starka hemma på Camp Nou, mötte ett för dagen väldigt blekt Osasuna, som dessutom lät det rinna iväg utan att slita håret av sig efter ett par-tre baklängesmål. Real Madrid? De åkte till La Rosaleda, möttes av en himmelsblå mur som inte tänkte ge en tum i onödan. Málaga såg varenda möjlighet att sno åt sig en poäng, och även om man inte lyckades gav man Madrid en tuff match inför hemmasupportrarna.

Det är skillnad på match och match. Och trots at det är två lag i vinstform som trippar ut på Santiago Bernabéus gräsmatta i kväll måste vi se det i ett större perspektiv.

Barcelona har tappat idel poäng efter nyårsskiftet där förlusterna mot Valencia, Real Sociedad och Valladolid de senaste två månaderna varit tyngst. Real Madrid har bara spelat två oavgjorda under 2014 – alla turneringar inräknade – och vunnit resten.

Förra omgången var Barça det lag som imponerade mest, då man spelade ut hela sitt register. Men sedan vinteruppehållet har den katalanska klubben tragglat på många plan och i vissa matcher inte alls fått det att stämma. Real Madrid har å sin sida utstrålat stabilitet och självförtroende ut i fingerspetsarna sannerligen visat guldform, både i sättet de spelat fotboll på och sättet de vunnit matcher på.

Men nu handlar ju el Clásico inte bara om form, utan mer om rätt inställning.

De som hanterar sin matchplan på bästa sätt och framför allt går in till matchen med störst dos vilja sitter i förarsätet. I höstas på Camp Nou hade Carlo Ancelotti inte läst på läxan korrekt, när han skickade Sergio Ramos på det defensiva mittfältet och spelade helt utan renodlad centerforward. Samma misstag kommer inte göras om en gång till. Den här gången har Ancelottis Madrid en grundplan de lugnt kan luta sig tillbaka mot och känna sig trygga med.

Nu är det över Barcelona och Gerardo Martino frågetecknen vilar – frågetecken som måste rätas ut till utropstecken om Barça ska ta sista chansen att haka på i titelstriden. Att Real Madrid är och varit fenomenala de senaste månaderna kan bara bestyrkas. Frågan är hur bra det lag som slog Osasuna med 7-0 egentligen är?

Har man släppt in två bollar och inte lyckats göra något framåt i första mötet – som dessutom spelades på sin egen hemmaplan – ska det vara i snudd på omöjligt att åka till bortagräs och vända det resultatet.

Sevilla är ett otroligt skickligt fotbollslag, som bara vuxit efter nyår, och har kvalité nog för att slå ut vilket lag som helst i Europa League. Men jag tror inte man hade vänt ett 0-2-underläge mot något annat lag är just Real Betis.

De grönvita intog inte sin hemmaborg som kungar i går. De kröp fram, sneglade på motståndarlaget och utstrålade rädsla. Gabriel Calderón ställde ut en fembackslinje samt Alfred N’Diaye och Lolo Reyes på innermittfältet – två defensivt inriktade spelare.

Signalerna var tydliga från hemmalaget: ”Här, Sevilla, ta bollen och försök göra något, vi kommer bara försvara oss”.

Och Sevilla gjorde allt de kunde och var skyldiga att göra. 2 500 Sevillistas hade tagit sig till arenan (det var just det antalet biljetter som bortafansen fick) för att stötta de rödvita. Och visst fick de all anledning att jubla.

Unai Emery gjorde som han brukar göra i hemmamatcher eller bataljer där laget måste gå framåt: spelade såväl Carlos Bacca som Kevin Gameiro från start. Utfallet blev lyckat, och Sevilla fick det tidiga ledningsmålet man så väl behövde för att hålla ångan uppe.

Först efter Baccas 2-0 i andra halvlek, som ledde till förlängning, började Betis våga mer. Hade de ställt upp med ett normalt lag och haft mod nog att spela ut från start är jag övertygad om att åtminstone matchbilden hade varit annorlunda. Nu fick Sevilla det lillfinger som krävdes för att de skulle ta hela handen.

I min värld var det inget av lagen som förtjänade att lämna turneringen efter det här dubbelmötet. Betis gjorde en heroisk insats på Ramón Sánchez Pizjuán, men räddades också av bedrövliga avslut och ett par världsklassräddningar från Antonio Adán. Sevilla var klart bättre spelmässigt över två möten, om än inte lika effektiva.

Att straffar fick avgöra el EuroDerbi var brutalt. Men att Real Betis direkt kopplade ett grepp om straffläggningen – precis som man gjorde om dubbelmötet – för att sedan tappa fattningen i slutet är ändå väldigt signifikativt för hurdana klubbarnas respektive säsong har varit. 2013/14 kommer betraktas som en mörk säsong i Real Betis historieböcker. För Sevilla är det å andra sidan början på en ny era, med ett ungt lag som bara tittar uppåt.

Slutligen vill jag bara säga tack, tack för underhållningen. Vem hade kunnat vänta sig mer av en sån här derbybatalj?

Antonio Amaya kliver in på presskonferensen och sätter sig bredvid Gabriel Calderón. Amaya, som under nye tränaren inte alls fått samma stora förtroende som tidigare under säsongen – då han varit en av Real Betis bästa spelare – vet att det inte är läge att klaga. Han är inte helt nöjd med den minskade speltiden under nye tränaren, han är inte helt nöjd att han inte fått samma stora ansvar som tidigare. Det är förståeligt.

Men Amaya känner också till betydelsen av matchen som stundar i kväll. Real Betis säsong har varit en stor misär. Sommarvärvningarna har varit misslyckade, förlusten av Beñat har blivit tyngre än väntat, Rubén Castros skadebesvär har blivit ödesdiget och både sportchefen och två tränare har hunnit blivit sparkade. Ingenting har gått Betis väg under säsongen – förutom 90 minuter på Ramón Sánchez Pizjuán förra veckan. Och det kan räcka för att rädda hela säsongen, så länge jobbet kan göras inför de egna hemmasupportrarna i kväll.

– Jag har aldrig känt av samma stämning som ligger i luften just nu. Det är spänning, nervositet och förväntan från alla håll och kanter. Det är Sevilla som har pressen på sig. När vi spelar inför ett fullsatt Benito Villamarín känner vi bara glädje, ingen press. Just nu glömmer vi La Liga och fokuserar enbart på att ta oss vidare från det här dubbelmötet. Det skulle betyda allt för supportrarna, säger Amaya enligt Marca.

Det kommer bli säsongens högsta publiksiffra på Benito Villamarín. 2 500 på arenan, som tar in omkring 55 000, kommer hålla på det andra Sevilla-laget. Resten kommer höja sina grönvita halsdukar mot skyn för att lyfta fram sitt Betis.

Och tongångarna i staden just nu är tydliga. För Betis kan det inte bli mycket värre. För Sevilla vore en utslagning ur ”EuroDerbi” slagit hål på drömmarna att håna Betis för deras usla säsong. I den andalusiska staden spelar det ingen roll vilket lag som ligger först i tabellen, vilket lag som har de största stjärnorna. Så länge man inte vinner derbyt är det betydelselöst. Därför har Betis ett gyllene läge att rädda säsongen – oavsett hur allt omkring slutar.

Hade det varit ett vanligt ligamöte – som förvisso aldrig är vanligt när de två Sevilla-klubbarna drabbar samman – är jag övertygad om att tongångarna varit annorlunda. En seger hade gett en moralisk boost för Betis, men inte räddat säsongen på samma sätt som den kan nu.

Det är nu eller aldrig för de grönvita. Här har de chansen att trampa sin värsta rival på tårna.

– Vi kan skapa historia för den här klubben. Vi kommer kriga till slutet för att ta oss vidare, säger Antonio Amaya.

Lagen som oftast turas om att spela på måndagar, Villarreal och Athletic, gjorde upp på El Madrigal i går. Matchen slutade oavgjort, 1-1, och symboliserar väldigt mycket vilken status de båda klubbarna har just nu.

Athletic är mer stabila, och är mogna för att ta sig ut i fotbollens finrum, medan Villarreal fortfarande har en del bitar att lägga på rätt plats innan de kan trumma vidare och ta nästa stora steg.

I sina bästa stunder kan Villarreal rulla ut vilket lag som helst i ligan, det har man bevisat under hela säsongen, men man har också svårt att hålla uppe den höga nivån i 90 minuter Ubåtens dippar var tydliga och i slutet av matchen mot Athletic sjönk den allt djupare. Lejonen från Bilbao röt till och gjorde vad de gör bäst: utnyttjar motståndarens svagheter.

Athletic har en spektakulär säsong. De spelar inte alltid helt övertygande men har fått tillbaka den vinnarmentaliteten som Marcelo Bielsa gömde undan i fjol. Man var det sämre laget än Villarreal i den första halvleken, missade en straff och hamnade i underläge tidigt i den andra. Om man la sig ned och ryckte på axlarna? Nej, det är inte så det här laget funkar. Spelarna är av helt annan karaktär och att ge upp finns inte i deras vokabulär.

Nu hjälpte förvisso Gabriel Paulistas dumdristiga utvisning till rejält på traven, men Athletic gnuggade på och jobbade sig in i matchen allt mer. I slutet var det Villarreal som gjorde defensiva byten, maskade och var helt till freds med 1-1-resultatet efter att Aritz Aduriz knoppat in kvitteringen.

Det är ett väldigt tydliga skikt i säsongens La Liga. Tre lag slåss om titeln, fyra lag om de resterande Europa-platserna, ett gäng lag huserar i ingenmansland och tio lag är indragna i bottenstriden.

I skiktet strax bakom den absoluta toppen har Athletic kopplat ett järngrepp om fjärdeplatsen. I och med poängen på El Madrigal, som man tog av en direktkonkurrent, ska det mycket till för att något lag ska komma i kapp Bilbao-klubben.

Sergio Asenjo är en underskattad målvakt
Det är många målvakter som har fått uppmärksamhet i La Liga under säsongen. Keylor Navas som varit outstanding i Levante, Víctor Valdés fina höst, Diego López som varit stabil och för all del Thibaut Courtois.

Men är det någon som inte nämns tillräckligt i sammanhanget är det Sergio Asenjo. Villarreal-keepern har stått för en alldeles lysande säsong och efter alla knäskador och mycket bänknötande i Atlético de Madrid har han äntligen fått fart på karriären igen. Han är fortfarande bara 24 år ung och för en målvakt bör det innebära 10-15 år till på den absoluta toppnivån. Mot Athletic svarade han för ett par riktigt svettiga räddningar och frågan är om han varit i bättre form än han är just nu.

Villarreal har en köpoption på Asenjo och lär inte ha några andra intentioner än att utnyttja den. Jag tror Atlético – oavsett vad som händer med Courtois – inte ser Asenjo som en del av framtidsplanerna. Klarar man inte av att köpa loss belgaren lär man rikta blickarna åt Keylor Navas, Kiko Casilla eller Miguel Ángel Moyá.

Och jag tror framför allt inte heller Sergio Asenjo vill lämna Vila-Real, nu när han fått ro i tillvaron och spelar varje vecka. Det är precis det han har väntat på i flera år.

För tre omgångar sedan såg livet dystert ut för Rayo Vallecano. Spelmässigt såg det – precis som det gjort under hela säsongen – ganska bra ut, men resultaten gick inte Vallecas-klubbens väg. Och för en rejält begränsad klubb rent ekonomiskt hade en degradering blivit väldigt ödesdiger.

Men hoppet har och kommer aldrig överge Rayo, och supportrarna kommer alltid, i alla lägen, tro på sitt lag. Efter att ha släppt in sex mål på Camp Nou och förlorat med uddamålet hemma mot Sevilla – två matcher Rayo själva inte ens mäktade med att göra mål – var det få som trodde på poäng hemma mot Valencia. Med sänkta biljettpriser kom storpublik till Campo de Vallecas – och förde sitt lag till en 1-0-seger.

Nu, ett par veckor senare, har Rayo tre raka segrar och har helt plötsligt studsat upp till säker mark. Efter den enastående triumfen borta mot Real Sociedad förra omgången följde man upp det med att slå direktkonkurrenten Almería med 3-1.

Vad som har hänt med laget? Förutom att de fått lite välbehövligt självförtroende, egentligen ingenting. Paco Jémez har sedan dag ett i klubben förespråkat samma sorts fotboll och det är någonting han är tydlig och står fast vid.

– Vi spelar som vi alltid har gjort, säger han till Marca.

I vissa fall är det väldigt lättläst för många motståndare, men i vissa fall råder det ingen bot på Rayos anfallsglada fotboll. När presspelet stämmer, passningarna inte slås bort på mittplan, och anfallslänkarna fungerar är man ett svårslaget lag.

En spelare som har vuxit de senaste månaderna är Joaquín Larrivey. I början av säsongen ifrågasatte jag hans roll i laget, då jag ansåg att den gänglige anfallaren mest segade ned Rayos anfallsspel. Nu, när han kommit in i systemet och lärt sig hålla i bollen bättre och dessutom komma till fler lägen fungerar hela Rayo bättre.

Mycket återstår av säsongen och det kan svänga både en och två gånger till för Rayo Vallecano. Men fortsätter man spela med samma självförtroende och genuina vilja kommer man befästa sin plats över nedflyttningsstrecket.

Madrid-lagen i topp gjorde jobbet – inte mer
I den andra delen av tabellen slåss som bekant två grannklubbar till Rayo – Real Madrid och Atlético. Och båda lagen gjorde jobbet mot Málaga respektive Espanyol, även om det satt långt inne.

På La Rosaleda hade Real problem mot ett hemmaskickligt Málaga. Det var inte snyggt, inte helt smärtfritt och inte utan lite flyt, men marängerna tog en uddamålsseger och vände åter till huvudstaden med tre poäng. Det är sådana segrar, där marginalerna avgör, som i slutändan kan vara helt avgörande.

För Atléticos del satt nog bakfyllan från segerchampagnen efter Milan-segern kvar i benen. Det var inte med samma intensitet och välvårdade spel man tog sig an Espanyol hemma på Vicente Calderón, men en stunds briljans av Diego Costa banade vägen för tre poäng.

Nu är pressen på Barcelona.