Inför helgen vimlade det av frågetecken kring två av ligans 57-poängare. Atlético de Madrid hade tre raka förluster, och på de matcherna den mindre smickrande målskillnaden 0-7. Barcelona hade trots Copa del Rey-avancemanget tidigare i veckan visat vacklande form där senaste veckorna.

Varken Atlético eller Barça ställdes i helgen på lika stora prov som man kommer göra om några dagar, men man rätade åtminstone ut en del av de där frågetecken till något som kan tydas som utropstecken.

I Atleti gjorde både Diego Costa och Raúl García mål mot Real Valladolid – två spelare som varit vitala för Diego Simeones lag hela säsongen, men som definitivt kommer bli livsavgörande för hur densamma slutar. Men framför fungerade lagets kollektiva försvarsspel över hela banan bättre än det gjort de senaste matcherna. Emiliano Insúa tog inga onödiga risker, men visade aggressivitet och hunger. Det lär behövas om inte avsaknaden av Filipe Luís skall bli alltför märkbar de kommande veckorna. Även Mario Suárez ser allt bättre ut efter sin långtidsskada, även om formtoppen fortfarande är en bit bort.

För Barcelonas del har det framför allt varit defensiven som eskalerat problem under säsongen, men mot Rayo Vallecano hade Víctor Valdés inga större problem att hålla nollan. Dåligt motstånd eller bra försvarsspel? Nja, en blandning kan man väl säga. Och även om Rayo i det här avseendet inte kan jämföras med vad Barcelona redan har stött på de senaste veckorna (Valencia, Real Sociedad och Sevilla), men framför allt kommer stöta på framöver (Manchester City framför allt), gav det en rejäl boost till självförtroendet.

Ännu mer gäldjande för Tata Martino var att fyra av fem anfallare sköt in sig i målprotokollet. Leo Messi två gånger om, Alexis Sánchez och Pedro Rodríguez med varsin ny fullträff, och sist, men definitivt inte minst, Neymar. Brassen hoppade in med halvtimmen kvar och såg – med all rätt efter sin månads långa skadefrånvaro – lite ringrostig ut. Däremot avslutade han matchen på bästa möjliga sätt när han trampade sig loss och pricksköt in slutresultatet 6-0 i bortre krysset. Målet ligger närmast på näthinnan efter katalanernas seger och är en rejäl passning till Manchester City att det inte kommer bli lätt att klå Barcelona. Men det hade nog inte Manuel Pellegrini trott heller.

Nästa vecka slåss inte Diego Godín mot Daniel Larsson, inte Gerard Piqué mot Joaquín Larrivey. Nästa vecka kommer inte Atlético ha Calderón i ryggen, Barcelona kommer inte spela på trygga Camp Nou. Då, inför Champions League-mötena på San Siro respektive Etihad Stadium, är förtusättningarna helt annorlunda.

Men de spanska topplagen skickade i alla fall en rejäl passning om att formen inte är helt på dekis. Det gör givetvis att vi bara kan längta mer till det som komma skall.

I morgon söndag är det Real Madrids tur att skicka sin passning. De har däremot ett på förhand enklare Champions League-motstånd, men framför allt ingen form det går att klaga på.

Ingen har undgått Atlético de Madrids fantastiska säsong, men nu har man hamnat i sin hittills största formdipp. Tre raka förluster, sju baklängesmål och inte ett enda framåt. Och det är inte de offensiva spelarna som skall klandras för det. Ansvaret vilar på Diego Simeone själv.

Tränaren har haft en tydlig inställning till hela säsongen. ”Vi kommer inte ge upp någon turnering, bortprioritera någon match eller ge bort några poäng”.

Det är en inställning jag personligen gillar och anser att alla tränare, ledare och spelare i grunden borde använda sig av – men det finns också gränser. Man måste se över sina spelare, bredden på truppen och tänka efter vad som egentligen är viktigast.

Atlético har en underskattad bredd. En spelare som Raúl García, med ett makalöst målfacit och en poängmaskin som få andra, är inte ens ordinarie. Toby Alderweireld är alldeles för bra för att sitta så mycket på bänken. Man har också klarat sig utan Mario Suárez – normalt sett en nyckelspelare – nästan hela hösten. Och nu kommer det bli en hård fight mellan Koke, Diego Ribas och Arda Turan på de offensiva mittfältsplatserna – då alla inte kommer kunna spela från start i alla matcher.

Bredden är betydligt större än förra säsongen, och att det finns kvalité råder inga tvivel om.

Däremot krävs det att man använder en bred trupp på bästa möjliga sätt. Att låta elva spelare kontinuerligt start matcherna gör inte en helt trupp nöjd, och framför allt leder det till att spelare kan ha svårt att ställa om till en viktig match om speltiden dessförinnan varit knapp.

Detta är en balansgång och något som är svårt för alla tränare, men det kan vara Diego Simeones största svaghet. Han har lyft detta Atlético Madrid till skyarna, och tagit laget till en position ingen trodde var möjlig för ett par år sedan. Men är det något han måste lära sig att handskas med bättre är det rotationsspelet.

Det är omöjligt att – om man ska satsa på samtliga turneringar man ställer upp i – spela med samma startelva under en hel säsong. Det har, i mångt och mycket, Simeone gjort.

Därför är det inte särskilt anmärkningsvärt att Atlético nu, i februari där matcherna tuggar tätt, drabbats av en formdipp. Spelare är slitna, spelare skadar sig.

Filipe Luís hade startat tio raka matcher under en kort tidsperiod innan han blev skadad mot Athletic Club för några veckor sedan. Ersättaren Emiliano Insúa? Ja, han kastades rakt in i hetluften efter att senast ha spelat en Champions League-match mot Porto (som inte var av största betydelse) den elfte december.

Klubbens dyraste värvning i somras, Joshua Guilavogui, har trots Mario Suárez skadebekymmer knappt fått speltid överhuvudtaget. Nu har han lånats ut resten av säsongen, och vidare märkligt är väl knappast det. En ynka minut fick han spela i ligan, då Simeone spelade med Tiago vecka ut och vecka in. Nu har även portugisen skadat sig – även om Almerías Hélder Barbosa visserligen får ta på sig skulden i det fallet.

Atlético kommer varken falla som en sten i tabellen eller förödmjukas av Milan i Champions League. De kanske inte vinner ligatiteln, de kanske inte tar sig vidare i CL, men detta är knappast slutet på en era.

Diego Simeone och inte minst fystränaren Óscar ”profe” Ortega triggar sina spelare väldigt hårt på träning. De är fysiskt förmodligen bäst tränade i hela ligan, vilket förstås har en grund i att lagets spelstil kräver enormt mycket. Och det är fullständigt naturligt att spelarna är slitna efter en oerhört intensiv period me hårt matchande.

Nu kommer man få det något lugnare, och i alla fall inte ha två matcher varje vecka. Däremot blir fighterna viktigare och viktigare, och vid det här laget vet vi alla om att Diego Simeone knappast kommer rotera avsevärt mycket mer än tidigare. Frågan är om han däremot inte är tvungen att göra det om Atlético ska få snurra sina rödvita halsdukar och fira en stor titel i maj. För prioritera bort någonting, det lär man inte göra.

—

Ett annat hett ämne i Spanien just nu är givetvis den kommande Copa del Rey-finalen. Det blir, precis som 2011, en kamp mellan landets två största klubbar – Real Madrid och FC Barcelona. Och det i sig betyder så mycket mer än bara en match, en final, en titel. Prestigen att vinna väger högre än allt annat.

Det är ännu inte bestämt vilken arena som står för arrangemanget, men Mestalla – som också var värd 2011 – är en lågoddsare. Själv har jag ett kört öga till Mestalla och tycker det vore optimalt att ha finalen i Valencia.

Matchen kommer spelas antingen 18 eller 19 april (långfredagen eller påskafton). Det är svårt att inte längta dit redan nu.

Valencia spelade sin bästa fotboll på flera år
De spelade defensivt smart, hade bra tempo i passningsspelet, använde kanterna, ställde om i blixtsnabbt och lyckades dessutom vara hyfsat effektiva. Det går att ösa alla superlativ över Valencias prestation mot Real Betis på Mestalla i lördags.

Allt gick hem för Los Ché. Supertalangen tillika fansens kelgris Paco Alcácer gjorde två mål och en assist. Januarvärvningen Eduardo Vargas nätade i hemmadebuten och såg pigg ut. Sofiane Feghoulis formkurva fortsätter peka uppåt och Dani Parejo har tagit ett, två och till och med tre steg framåt det senaste halvåret.

Att man skeppade i väg två av sina största stjärnor i Éver Banega och Sergio Canales i januari kanske var precis vad laget behövde. För det är ju trots allt ett lag man skall bygga, inte ett lag runt ett par individualister. I nuläget är det svårt, ja näst intill omöjligt, att peka ut en självklar storstjärna i detta nya Valencia. Juan Antonio Pizzi har byggt sin lag kring elva hårt jobbande krigssoldater där minsann ingen tänker ta åt sig mer ära än någon annan.

– Kämpaglöden i laget är enorm och alla är delaktiga. Vi vinner tillsammans och förlorar tillsammans, säger Dani Parejo enligt SuperDeporte.

Ingenting lämnas till slumpen längre. Det känns mer spännande än på väldigt länge i Valencia, och jag tror att den här mentaliteten är ett måste för att de ska ta sig upp ytterligare en nivå.

Spelmässigt har de redan utvecklats. Jag minns faktiskt inte när jag såg Valencia så här bra över 90 minuter, och det säger en hel del.

Ineffektivitet, en domarmiss och Leo Messi var avgörande
Hade Sevilla satt sina chanser, linjemännen varit på tårna och Leo Messi inte spelat skulle slutresultatet på Ramón Sánchez Pizjuán i går förmodligen varit 6-0. Men det blev som bekant inte ens en gnutta åt det hållet.

Sevilla visade stundtals prov på exakt hur fotboll skall spelas mot Barcelona, men man hade problem på sista tredjedelen och gör man inte mål, då vinner man aldrig några fotbollsmatcher.

Barcelona vann till slut med 4-1, och jag har mött många med argumentet ”Barça hade ju vunnit med 3-1 om Alexis 1-1 mål inte godkänts”. Det håller jag inte med om alls.

Linjemannens tabbe när Alexis Sánchez i offsideposition kvitterade i första halvlek blev väldigt avgörande. Efter en pigg start av Sevilla och ett par-tre missade jättelägen kom 1-1-målet som en kalldusch. Och utöver den mentalt tunga uppförsbacken för Sevilla gav det också andrum och energi till Barcelona.

Det är möjligt att katalanerna ändå hade vunnit. De hade trots allt inte bara turen och marginalerna på sin sida. De hade Leo Messi också.

—

Förra helgen blev vi inte alltför bortskämda med snygga mål från varken Spanien eller övriga Europa. Det visade sig att alla hade sparat sig till helgens omgång. Här kommer ett axblock av mål att se om och om igen.

* Tottenham-lånet Iago Falque, med bakgrund i bland annat Barcelona, Villarreal och Juventus, var en klass för sig när Rayo Vallecano tog emot Málaga. 24-åringen gjorde två fantastiska solomål i 4-1-segern.

* Jag är svag för Jesé Rodríguez, det är jag. Och den lilla vrickningen som betydde 3-1 mot Villarreal i lördags osade världsklass rakt igenom och förde minst sagt tankarna tillbaka på en viss Raúl. Det är inte omöjligt att 20-åringen håller på att spela till sig en VM-biljett.

* Villarreal gjorde inte så tokiga mål i toppmötet på Santiago Bernabéu heller. Mario Gaspar gjorde sitt första på två säsonger – och vilken mål sen! Giovani dos Santos ville inte vara sämre och visade mer än gärna upp sin känsliga vänsterfot.

* Oriol Riera stod för förra omgångens läckerbit med sitt klackmål mot Villarreal, och Osasuna-anfallarens målform skulle hålla i sig. Lobben som betydde 1-0 i segermatchen mot Getafe var hur elegant som helst.

* I Valencias kross hemma på Mestalla bjöds på ett gäng vackra mål, inte minst Sofiane Feghoulis 3-0. Snabb kontring, spelförståelse från Feghouli, Parejo & Alcácer, och ett briljant avslut. Det går inte kontra in ett mål mycket snyggare.

Först var han sliten, sedan var det ett nytt spelsystem som satte käppar i hjulen för Isco. Det enda som är säkert är att han sjunkit som en sten från himlen i hierarkin och nu inte är närheten av en startplats i Real Madrid.
Vad har hänt egentligen?

Isco och Álvaro Arbeloa på Real Madrid-bänken. Bild: Marca.com.

Han fick Mesut Özil att lämna Real Madrid. Han höll Ángel di María utanför startelvan. Han såg ut att ha fått det där sista lilla lyftet för att ta steget till de absolut största.

Sedan kom petningen på Camp Nou, och därefter har Iscos framträdanden i Real Madrids startelva varit ytterst få.
– Han har knappt haft någon försäsong och har spelat mycket i början av säsongen. Han behöver också vila, förklarade sig Carlo Ancelotti efter el Clásico den 26 oktober.

Och även om han hade helt rätt i sak kändes det ändå som en enkel ursäkt. Det var föga överraskande att Ancelotti skulle ställa ut en ganska defensiv uppställning på Camp Nou, och som den formellt väldigt korrekta gentleman han är valde han givetvis att offra Isco för sommarens stora värvning Gareth Bale.   Mer rubriker än onödigt ville han ju inte framkalla.

Men även om det var svårt att se logiken var det bara en match. Det var nog i alla fall var de allra flesta trodde.

Real Madrid har nu spelat 23 ligamatcher, och efter att ha startat de nio inledande har det därefter bara blivit sex starter för Isco. I nuläget är han långt ner i hierarkin. I cupderbyt mot Atlético de Madrid tidigare i veckan fick han fem minuter, i en match som då redan var avgjort. I går, mot Villarreal, fick han snällt sitta på bänken hela matchen.

Att Ancelotti menar att Isco inte haft en full försäsong som resterande spelare i truppen går att köpa till en viss gräns. Inte nu längre. Han är, helt enkelt, petad. Och det som framstår som konstigt i sammanhanget är ju förstås att han var långt ifrån dålig när han spelade som mest i början av säsongen – tvärtom.

De spanska journalisterna har givetvis inte undgått vad som hänt och ställt Don Carlo mot väggen flera gånger. Han menar att systembytet från 4-2-3-1 med en klar nummer tio-roll (Isco) förändrats mot ett mer flexibelt 4-3-3, där Isco på samma sätt inte passar in.
– Mina taktiska förändringar har försvårat det för Isco, det vet jag om. Men det betyder inte för den sakens skull att jag inte tror på honom i framtiden, säger Ancelotti.

Carlo är en taktiker, en smart fotbollstränare. I stället för att anpassa systemet till Isco har han anpassat systemet till laget. Men det är inte bara det faktum att Isco inte är en startman som är förundrande, utan att han numera knappt för spela överhuvudtaget.

Ángel di María är den som i huvudsak tagit 21-åringens plats i startelvan, och argentinaren har används såväl i en mer djupare central roll på mittfältet, som i sin mer naturliga kantroll.

Isco är fortfarande ung och har många år kvar att utvecklas på, men jag kan ändå tycka att han är jämnare än di María. Skillnaden är att när argentinaren är som bäst är han helt makalöst bra. Då gör han ett defensivt exemplariskt arbete. Då slår han passningar som till och med får Guti att förtrollas.

– Med 4-3-3 får vi mer balans i vårt spel då det defensiva jobbet av mittfältarna måste vara bra. Vi kommer fortsätta använda detta systemet framöver, menar Ancelotti.

Det är lätt att förstå honom. Real Madrid har spelat helt makalöst bra efter nyår – med Isco fastklistrad på bänken. Ángel di María har kommit in i en sådan där period när han är alldeles för bra för att ha på bänken. Jesé Rodríguez spelar sin livs fotboll och är på väg att få sitt stora genombrott. Karim Benzema gör mål. Gareth Bale är en poängmaskin. Cristiano Ronaldo är Cristiano Ronaldo.

Det är fem spelare som går före Isco i nuläget, och såvida inte resultaten börjar gå emot huvudstadsklubben lär det fortsätta så framöver.
– Jag utesluter inte att spela Isco djupare i planen eller på högerkanten, men just nu är konkurrensen på alla offensiva positioner väldigt tuff, säger Ancelotti.

– Jag väntar på min chans och är redo när coachen behöver mig. Det är hård träning som gäller, säger Isco själv om läget.

Och mycket mer kan han förstås inte säga – även om det går att räkna ut att han inte sitter helt nöjd när han stelnar på bänken. Vi har sett unga spanjorer värvas till Real Madrid tidigare genom åren och som inte blivit det som klubben förutspått. José Callejón, Sergio Canales och Pedro León är samtliga praktexempel på det.

Ändå går ingen av de tre nyss nämnda att jämföra med Isco. Han kom inte som en talang på väg att blomma ut. Isco hade burit till Málaga, levererat i både ligaspel och Champions League under tillräckligt lång tid för att det inte bara skulle vara nybörjartur.

Det är omöjligt att inte förstå att Carlo Ancelotti håller kvar Isco på bänken med tanke på de senaste resultaten, men om ynglingen fortsätter få så snålt med speltid är det ingen omöjlighet att han börjar tänka över sin situation.

Samma spelare som var huvudanledningen till att Mesut Özil lämnade Real Madrid. Nu står marängerna med Carlo Ancelotti i spetsen utan någon nummer tio-spelare i startelvan – och man spelar sin bästa fotboll under italienarens tid som tränare.

Citatkälla: Marca.com

Ni ska få gissa vilken klubb jag tänker på. Här kommer några ledtrådar: en vettig president som ändå inte vet vad som riktigt försiggår, stor omsättning på spelare, stjärnor som lämnar, en värvad världsback och en nyligen skrällseger på Camp Nou. Ja, rätt, det är förstås Valencia. Och jag vet, det hade räckt med att skriva kaos.

För att överhuvudtaget få lite ledighet den här fredagen, som är min första lediga dag på väldigt länge, tänkte jag inte skriva ihjäl mig om hela situationen i Valencia. Däremot tänkte jag fokusera på en sak, eller rättare sagt en spelare: Nicolás Otamendi.

Den 25-årige mittbacken värvades till klubben för ett par dagar sedan. Alldeles för sent för att kunna representera Valencia under våren, men när kontraktet börjar gälla i sommar tillhör han därefter klubben fem säsonger framåt.

På förhand är Otamendi exakt vad Valencia behöver. En hårdför mittback som i sina bästa stunder är en världsspelare. En del av er tänker säkert att ”så sades det om Adil Rami också”. Ja, till viss del helt sant. När fransmannen värvades till klubben för några år sedan målades han ut som en frälsare. Mittbacken med tydliga ledaregenskaper och spelare som skulle leda laget mot nya framgångar.

Skillnaden mot Otamendi är att Rami hade en riktigt bra säsong med Lille i ryggen, och hade potential att växa ut till en världsback. Otamendi har levererat på en hög nivå i många år nu och redan bevisat att han är en mittback av yppersta klass. Valencia har inte råd att chansa längre, för att nå upp till stjärnorna igen måste man våga satsa. Och det är precis vad man gör med Otamendi. Ingen tränare i världen kan få ett Valencia med Philippe Senderos i mittförsvaret att utmana toppklubbarna i Spanien. En tränare kan göra mycket – se bara hur Diego Simeone revolutionerat Atlético de Madrid – men det måste fortfarande finnas en grundkvalité bland spelarna. Den finns inte på alla positioner i Valencia, men Otamendi ett gigantiskt steg i rätt riktning.

Värvningen överlag förklarar också hur hela situationen ser ut i Valencia för tillfället. Den gick inte i hamn under januarifönstret (trots att planen från början var att låna in honom ett halvår, sedan köpa loss honom permanent i sommar) och det rådde bristande kommunikation mellan Porto och Valencia. Frågan är om Otamendi själv ens visste vilken klubb han tillhörde när januari gick över till februari. Jag är osäker.

Och det är ungefär samma känsla jag kan tänka mig att alla Valencia-supportrar går runt med just nu. Allt är osäkert, ingen vet vad som kommer ske. Nej, inte ens presidenten Amadeo Salvo, som öppet kritiserat Bankia, regionalregeringen (Generalitat Valenciana) och stiftelsen (Fundación Valencia CF) för dålig kommunikation, vet vad som händer.

Det enda som är säkert i Valencia är att är att det mesta är osäkert. Och att man gjort sin på förhand bästa värvning på en herrans massa år. På minuskontot ligger förstås att Nicolás Otamendi inte ansluter förrän i sommar, men vem vet, då kanske ett och annat frågetecken rätats ut till ett utropstecken kring Valencia CF.

—

På tal om kaos. Jag skrev för ett tag sedan om Patrick Eberts situation i Real Valladolid. Nu har historien, precis som jag förutspådde redan då, fått sitt slut. Tysken har brutit kontraktet med klubben och är nu helt fri att gå till vilken klubb han vill.

Detta är givetvis enormt negativt för Valladolid i den mån att Ebert är en av få spelare som ensam gör skillnad. Tillsammans med Óscar González var han den ende som kunde avgöra matcher helt på egen hand, och sådana behövs för en klubb som krigar för sin existens i ligan.

Däremot lyckades man slå ett av ligans främsta lag i form av Villarreal för ett par veckor sedan, då utan Patrick Ebert på planen. Kanske kan tyskens negativa attityd utanför planen i slutändan komma att påverka Valladolid positivt. Och det kan ju i alla fall inte betyda något dåligt för Daniel Larsson, som nu får en spelare mindre att konkurrera med.

Jesé Rodríguez löpte briljant, Ángel di María spelade briljant. Pepe och Sergio Ramos storspelade i försvaret, Luka Modric höll ihop spelet bra på mittfältet och Iker Casillas är fortfarande obesegrad stadsrivalen. Real Madrid var bättre på alla punkter, och vann rättvist det första av två semifinalmöten mot Atlético de Madrid.

Efter två raka förluster mot Atlético hemma på Santiago Bernabéu var det passande att Real, tredje gången gillt, gjorde just tre mål och införskaffade sig ett alldeles utomordentligt läge inför returen nästa vecka.

Och det vill givetvis enormt mycket till för att ett Atlético, som har en ligaledning att fokusera på och med Diego Costa avstängd i returen, ska lyckas vända.

Men utöver en rad positiva Real Madrid-besked fanns framför allt en väldigt negativ aspekt runt matchen i sig, något som det mesta kretsade kring. Det var grinigt, fult och rent av fånigt. Rakt igenom, från i stort sett alla spelare.

Vi vet att Diego Costa tar till alla möjliga medel för att psyka sina motståndare. Vi vet att Pepe inte är sen med att ge tillbaka med samma medicin. Eller Álvaro Arbeloa för all del. Eller Diego Godín.

Men att en eller två spelare håller på med sådana fasoner kommer vi nog aldrig komma ifrån. Att mer eller mindre varenda spelare däremot hellre fokuserar på att filma sig till varningar på motståndare eller varje gång, när domaren tittar bort, tar tillfället i akt att på något sätt nedvärdera sina motståndare är vedervärdigt.

Vi har sett liknande scener i matcher mellan Real Madrid och Barcelona tidigare, men det har, som tur är, lugnat ner sig i de senaste mötena lagen emellan.

Jag tycker det är synd att en match mellan två så bra lag och skyhög potential att bli en förtrollande match inte får chansen att vara just det. Det kommer inte pratas mest om Real Madrids solida försvarsinsats, Iker Casillas makalösa svit (åtta raka matcher utan insläppt) eller 3-0-segern i sig. Det kommer pratas mest om ett Madrid-derby där alla hade höga förhoppningar, men det allt handlade om var två griniga lag som mest försökte spela fult och ta till fåniga aktioner.

Och vi får väl se hur det blir framöver i turneringen. Med resultaten i de första semifinalmötena i åtanke (Barcelona slog Real Sociedad med 2-0) är det inte alls omöjligt – snarare högst sannolikt – att just Real Madrid och Barcelona möts i en final. Om så blir fallet hoppas jag det blir en förtrollande sådan. Det är om inte annat supportrarna och fotbollsälskarna värda.

Det såg länge väldigt lugnt ut på transferfönstret gällande de spanska klubbarna, men de sista två dagarna brände det till rejält i knutarna. Inte minst i några klubbar. Här kommer ett urval av tio spelare som rört sig till eller från ligan som jag anser är värda att uppmärksamma lite extra.

Éver Banega
Från Valencia till Newell’s Old Boys

Kommentar: Han utsågs till vicekapten och skulle få axla än mer ansvar än tidigare. Men det blev platt fall under hösten för Éver Banega, som visserligen inte var lika stökig utanför planen som tidigare, men i stället underpresterade på densamma. När Banega är som bäst var han inte bara Valencias överlägset bäste spelare, utan en mittfältare i världsklass. Men han behövde en ny miljö, en utmaning och en rejäl nytändning.

—

Diego Ribas
Från Wolfsburg till Atlético de Madrid

Kommentar: Atlético har försökt värva tillbaka Diego ända sedan hans avslutade lånesejour sommar 2012. Först nu lyckades man, och brassen visade direkt i helgens comeback att han kommer tillföra enormt mycket kreativitet på det offensiva mittfältet. Förmodligen är Diego precis den pusselbit som kommer göra att Atlético är med oss slåss på tre fronter ända in på slutet. Vinterns klart bästa övergång i La Liga.

—

Léo Baptistão
Från Atlético de Madrid till Real Betis

Kommentar: Brasseanfallaren slog igenom med dunder och brak i Rayo Vallecano förra säsongen, men har inte lyckats ta någon ordinarie tröja i Atlético Madrid. Nej, knappt en plats på bänken. Nu lånas Baptistão ut för att hjälpa Betis kvar i La Liga, och han har sett vass ut under sina första matcher. Lär bli en nyttig tillgång.

—

Eduardo Vargas
Från Napoli till Valencia

Kommentar: En av Sydamerikas mest lovande talanger när han flyttade till Napoli, men har inte fått något stort genomslag där. Nu går karusellen vidare till Valencia som har stora anfallsproblem. Varagas lär få både mycket speltid och stort förtroende. Nu är det upp till chilenaren att ta vara på chansen.

—

Welliton
Från Spartak Moskva till Celta Vigo

Kommentar: Anfallare som fullkomligt öst in mål i ryska Premier League. Lånas nu in av Celta Vigo resten av säsongen och kommer verkligen kliva Charles på hälarna gällande rollen som offensiv spjutspets. Ger också större valmöjligheter för Luis Enrique att vid behov spela med två centrala anfallare.

—

Sammir
Från Dinamo Zagreb till Getafe

Kommentar: De flesta, liksom undertecknad, minns Sammir från Champions League-kvalet för ett par år sedan, då Dinamo Zagreb slog ut Malmö FF. Då var brassen fundamental och en gigant på mittfältet, något som också gör det än märkligare att han inte rört på sig tidigare. Tar nu klivet till La Liga och Getafe och det är en spelare som på sikt mycket väl kan bli en nyckelfigur i laget.

—

Óliver Torres
Från Atlético de Madrid till Villarreal

Kommentar: Både Atlético och huvudpersonen själv insåg att med både Diego och Sosa som två nya spelare i januari skulle speltiden bli ytterst sparsam för Óliver Torres. Supertalangen lånas nu ut till Villarreal, en klubb som på förhand passar Óliver och hans spelstil som handen i handsken. Kanske är det nu 94-modellen får sitt stora genombrott.

—

Mohamed Sissoko
Kontraktslös till Levante

Kommentar: Den forne stormittfältaren, som representerat bland annat Valencia, Liverpool och Juventus under sin karriär, har haft ett par sämre år och nästan glömts bort. Var kontraktslös under hösten men har nu snappats upp av… Levante. Kan 29-åringen närma sig den nivån han hade för några år sedan kommer han betyda enormt mycket för Valencia-klubbens mittfält framöver.

—

Sergio Canales
Från Valencia till Real Sociedad

Kommentar: Uppgavs först vilja lämna Valencia på lån säsongen ut för att få regelbundet med speltid, men det hela slutade i kalabalik och en försäljning. Canales är fortfarande en stor talang som i rätt omgivning kan blomma ut till en landslagsspelare. Real Sociedad kan, för ynka €3,5 miljoner, gjort ett av vinterns stora kap.

—

Seydou Keita
Från Dalian Aerbin till Valencia

Kommentar: Barcelona-bekantingen, som nu hunnit fylla 34 år, återvänder till den spanska fotbollen. Jag måste villigt erkänna att jag inte har koll på Keitas fysiska status för tillfället, men jag tror definitivt han utmanar om en startplats. Frågan är på vilken position han gör det. Som Dani Parejo spelar är han gjuten, men valmöjligheten finns att han flyttas upp i en offensivare roll än en mer djup (precis som mot Barcelona). Oavsett vilket lär Keita vara en viktig spelare att få in i gruppen med tanke på den otroliga dos av rutin han besitter.

Rubrikerna efter känslomötet mellan Athletic Club och Real Madrid på San Mamés i går har dominerats av Cristiano Ronaldos utvisning. Men jag ursäktar och ber om att få återkomma i just det ärendet, och fokuserar i stället först på själva matchen i sig.

Jag imponerades framför allt av ett par saker. Först och främst Athletics presspel, inte minst under den första akten. Bilbao-klubben tillät inte Real Madrid få något som helst utrymme och var framför allt ruggigt effektiva att återerövra bollen högt på offensiv planhalva. Därför kom aldrig Madrid till omställningslägen, och därför skapade gästerna inte heller en enda riktig målchans.

Men för att vinna matcher krävs ju också att man gör mål. Athletic hade visserligen gjort 15 på de tre senaste ligamatcherna, men Ernesto Valverde satte ändå sin hetaste målskytt Ibai Gómez på bänken från start. Och det är i viss mån förståeligt när han i första hand konkurrerar med Iker Muniain – men Iker ska och bör känna flåsat i nacken. Inte minst efter att Ibai hoppade in och levererade på nytt.

Hade Athletic haft en målskytt av rang hade man tagit ännu fler poäng den här säsongen, och förmodligen lyckats vinna sådana här matcher. Aritz Aduriz är inte samma spelare som han var tidigare, och den yngre generationen som står på tillväxt är en lång bit ifrån att kunna producera på den här nivån.

I Real Madrid är det svårt att inte imponeras av att man ryckte upp sig så pass rejält i andra halvlek, och att man inte tvekar när lägena dyker upp. 20-åringen Jesé Rodríguez har haft ett fantastiskt 2014 så här långt, och på San Mamés startade han sin första ligamatch för säsongen. Anfallstalangen tackade för det förtroendet genom att stöta in 1-0 för Real Madrid i andra halvlek – ett mål som i slutändan gav en poäng. Jesé har för övrigt nätat på såväl Camp Nou, Mestalla och nu San Mamés den här säsongen. Det gör man inte utan att ha talang.

För Athletic har ju trots allt gjort nya San Mamés till ett fort i det närmaste omöjligt att bryta ned. Många lag hade tappat hoppet efter att ha släppt in 1-0 mot Real Madrid. Athletic är av annan karaktär – inte minst på hemmaplan.

Utvisningssituationen – fel av alla inblandade
Kalla mig feg om jag väljer att inte ta någons parti, men jag tycker att alla inblandade i utvisningssituationen var lika stora kålsupare. Cristiano Ronaldo behöver inte ha en hand uppe i Carlos Gurpeguis ansikte, och mittbacken behöver i sin tur inte förstärka som om det vore en dramatisk akt tagen ur en Hollywood-action. Dessutom tycker jag domaren också hanterar situationen fel, då fler spelare borde ha straffats.

Enligt domarrapporten sa Ronaldo ett par väl valda till fjärdedomaren efter matchen, och riskerar därför än längre avstängning (rör sig om ett par matcher). Fortsättning lär följa inom ämnet.

David Villa gick ned på knä, höjde händerna mot skyarna och tillägnade sitt mål Luis Aragonés. Atlético-legendaren, med tio säsonger som spelare i klubben och hela fyra sejourer som tränare, avled i går och hyllades förstås enormt på Vicente Calderón under söndagens match.

Och Atlético kunde knappast välja ett bättre tillfälle att vinna och tillägna Aragonés segern. Efter Barcelonas överraskande förlust mot Valencia i går hade Madrid-klubben chans att nå upp i helt ensam serieledning vid seger mot Real Sociedad. Man har haft chansen att gå förbi katalanerna – som man dragit jämnt strå med i princip hela säsongen – tre gånger tidigare men misslyckats samtliga gånger.

Man ville givetvis vänta in rätt tillfälle. Nu kunde det inte bli bättre.

Själva matchen var, precis som de flesta toppmöten där Atlético är inblandade, jämn. Real Sociedad tilläts rulla en del boll, och skapade och ett par vassa chanser. Överlag kände det däremot aldrig riktigt spännande, efter Villas 1-0-mål i första halvlek.

Atlético har ligans i särklass bästa defensiv, något man på nytt visade prov på mot La Real. Känslan är att det kollektivt starka Atlético kommer, precis som jag fastslagit under hela säsongen, vara en titelkandidat hela vägen in i kaklet.

Diego satte prägel direkt
Jag kommer ta ut en handfull värvningar från januarifönstret att grotta ner mig i lite extra framöver, och en av de som var i aktion på Vicente Calderón var Diego Ribas. Brassen som var en av Atléticos främsta spelare när man vann Europa League säsongen 2011/12 återvände den efterföljande sommaren till Wolfsburg vilka han var utlånad ifrån. Ända sedan dess har Atleti försökt värva tillbaka honom – och nu, sista dagen på transferfönstret, lyckades man.

Trots att han knappt hann ta sig till Madrid blev Diego direkt uttagen i truppen mot Real Sociedad, och tidigt i andra halvlek fick han också hoppa in. Och han gjorde skillnad direkt.

Ingen i truppen besitter samma passningsfötter och kreativa egenskaper. Han behövde en halvtimme på sig för att fastslå det, Diego.

Brassen är den byggklossen som Diego Simeone eftersökt sedan mittfältaren lämnade klubben 2012, och magkänslan säger att det är precis den pusselbit som krävs för att Atlético ska kunna slåss på alla fronter framöver.

Nu är Atlético de Madrid ensamma i La Liga-toppen, och kommer så förbli till nästa omgång. Det var inte i går det hände. Närmare bestämt 18 år sedan.

Jag kommer givetvis skriva mer om det ytterst känsloladdade mötet mellan Athletic och Real Madrid vid senare tillfälle.

Efter en halvtimme såg Barcelona ut att gå mot en sådan där komfortabel 3-0-seger. Alexis Sánchez spräckte tidigt Diego Alves nolla och Valencia såg redan där och då ut som ett slaget lag.

Men matchen som utspelade sig på Camp Nou i går skulle inte sluta som det brukar. När läget i klubben är som ett stort inferno klev spelarna ut på planen, struntade i allt som kallas för logik, och nöjde sig inte bara med att komma i kapp utan vann till slut matchen med 3-2.

Om det var väntat? Inte det minsta. Om det var välförtjänt? Definitivt.

Valencia behövde bara göra hemläxan och därefter utnyttja Barças akilleshäl: det sårbara försvaret. Gerard Piqué blev bolltittande, Dani Alves förlorade nickduell med planens kortaste spelare och Jordi Alba var för övertänd mot sina gamla lagkamrater.

Första 30 såg ut ungefär som det har sett ut långa stunder i Valencia den här säsongen. Det var grått, segt och idélöst. Men ju längre matchen led, desto bättre blev man, desto mer orkade man. Tendenserna var likadana som i Juan Antonio Pizzis andra match som tränare för klubben, när man tog emot Atlético hemma på Mestalla (1-1). Precis som nu inledde man ganska halvdant, för att sedan växa och avsluta riktigt starkt.

Och det är just det som imponerar mest på mig med Valencias seger. Att göra tre mål på dagens Barcelona är ingen omöjlighet. Att samtidigt släppa in två inte heller särskilt ovanligt. Men att avsluta och vara bättre än Barça i andra halvlek är väldigt få lag som klarar av – speciellt på Camp Nou. Det brukar ofta vara tvärtom, att en del lag lyckas hänga med och spela med påfrestande hög press första 45-60.

En av skillnaderna från Miroslav Djukic Valencia kontra Pizzis lagbygge är mentaliteten. När Leo Messi gjorde 2-2 från elva meter efter en av säsongens billigaste straffar var det som ett stenhårt slag under bältet för Valencia. Man skulle helt enkelt inte få vinna matchen. Och med Djukic på tränarbänken är jag övertygad om att man heller inte hade gjort det.

Piatti symboliserar det nya Valencia
Under Pizzi är läget annorlunda. Spelarna vet vad som skall göras och tror på det. Det är ingen som hänger med huvudet efter ett insläppt mål eller inte tar jobbet i defensiven. Pablo Piatti är den som symboliserar det nya Valencia mest.

Argentinaren var oönskad i somras, blev av med sitt tröjnummer och en försäljning var på gång. Piatti blev kvar, men att han både fick sänkt lön och ett mindre attraktivt tröjnummer (från elva till två) triggade bara igång honom. Under hösten var Piatti länge ratad, men de sista månaderna fick han en del speltid. Sedan Pizzi tillträtt har så Piatti, tillsammans med Sofiane Feghouli och Dani Parejo, varit Valencias bästa spelare. Det var just den trion som låg bakom lagets seger på Camp Nou.

Piatti slet sönder Barcelonas högerkant genom sitt uppoffrande spel och sina luriga löpningar. Feghouli hade ständigt övertag på Alba och var inblandad i allt offensivt. Parejo var både lugnet och motorn som höll ihop mittfältet under 90 minuter. Tillsammans med åtta andra uppoffrande spelare lyckades man – när ingen annan trodde på det – vinna på Camp Nou.

Frågan är om topplagen från Madrid tar chansen att i kväll gå om i tabellen.