Säsongens sjukaste match
Matcherna mellan Real Madrid och Sevilla tenderar ofta att vara väldigt målrika och underhållande. Men det som utspelade sig på Santiago Bernabéu igår var mer än så.

Det är svårt att göra någon vidare analys av matchen. Offensivt var det två lag som ville framåt, skapade chanser och tillsammans producerade tio mål. Real Madrid vann helt logiskt matchen, men resultatet 7-3 är helt sinnessjukt. Att det tillkom så många mål är inte det som är häpnadsväckande, utan snarare att det kom till så extremt många chanser.

Sevilla är förstås de som har mest bakläxa att ta igen, men även Real Madrids försvar hade sina hål som man måste jobba på att hylla igen framöver. Matchen kunde lika gärna slutat 10-5 om lagen var ännu mer effektiva.

Säsongens sjukaste tillställning? Definitivt. Årets galnaste? Ja, troligtvis det också. Det är nog till och med en av de händelserikaste matcher jag någonsin upplevt.

Domaren under all kritik – igen
Det börjar bli tjatigt, men det är svårt att inte nämnda José Antonio Teixeira Vitienes insats. Domaren gjorde fler felbedömningar än tvärtom och ställde till det för både Real Madrid och Sevilla. Han slängde upp sju gula kort i luften, varav två till Stéphane M’bia, och dömde ett par väldigt tveksamma straffar.

Något som är än märkligare är att Teixeira Vitienes tillåts fortsätta döma redan till helgen, då ny ligaomgång väntar.

Domarkårens förskräckliga insatser har påverkar La Liga negativt så länge jag kan komma ihåg, men den här säsongen känns det som misstagen duggar allt oftare. Det är inte lätt att vara domare, de befinner sig i en extremt utsatt position, men är man professionell och jobbar på den absolut högsta nivån har man också rätt att kräva mer. I de andra toppligorna förekommer också misstag från männen med visselpipan – men inte i närheten i samma utsträckning.

Så logiskt det kan bli att Almería tog sin första trea
Ett lag som vill slåss i toppen, men hittills underpresterat å det grövsta, mot en nykomling som dittills inte hade tagit sin första trepoängare. Det var så upplagt det kunde bli för Almería att ta säsongens första seger när de gästade Valencia och Mestalla igår.

Pressen blev för stor på hemmalaget, som fått utstå enorm kritik efter derbyförlusten mot Villarreal, och Almería utnyttjade det på bästa möjliga sätt.

Den här matchen kan och kommer troligtvis bli en vändpunkt för båda lagen. Valencias president Amadeo Salvo har påpekat att Miroslav Djukic har hans fulla förtroende – men det finns en gräns för allt. Hur länge är Salvo redo att vänta? Klarar han att dras med i Djukic fall, och exakt hur stora skulle konsekvenserna bli om debaclet fortsatte för klubben?

Någonting måste hända i Valencia, och ett helt lag kan inte bytas ut på en handvändning. Supportrarna på Mestalla skrek främst efter sportchefen Braulio Vázquez avsättning, vilket också är befogad kritik. Alla väntar på ditt drag, Salvo. Och klockan tickar.

För Almería kan 2-1-segern däremot få ett otroligt lyft för hela spelartruppen. Man köpte sig åtminstone lite tid och ro att kunna jobba vidare – även om det fortfarande ser mörkt ut.

Daniel Larsson fortsätter imponerade
Efter succéinhoppet mot Rayo Vallecano fick Daniel Larsson chansen från start i Valladolids hemmamöte med Real Sociedad igår. Men det började uruselt för de lila som hamnade in 0-2-underläge efter två nya mål av formtoppade Antoine Griezmann.

Därefter vaknade Valladolid, och inte minst Larsson, till ordentligt. Först nickade svensken in reduceringen en kvart från slutet. Bara ett par minuter senare frispelade Larsson anfallskollegan Javi Guerra efter en magisk klack som ställde hela La Real-försvaret.

Valladolid fick sedan drömläge att avgöra matchen från straffpunkten i matchens absoluta slutskede, men Patrick Ebert brände från elva meter och matchen slutade 2-2. Daniel Larsson har på två matcher därmed gjort två mål och en assist – något som gör honom till den effektivaste spelaren i hela ligan. Fortsätter succéframgångarna för den forne Malmö FF-spelaren måste nog Erik Hamrén ta sig en funderare om det inte är dags att kalla in Larsson snart.

En David Villa i form ger Atlético extra dimensioner
Óliver Torres första start för Atlético – och första mål – betyder förstås enormt mycket för supertalangen. Den 18-årige mittfältaren bevisade att han är redo att axla mer ansvar och skadefrånvaron av Arda Turan märktes inte av när Betis gästade Vicente Calderón igår.

Men varken Ólivers insats, eller Diego Costas heller för den delen, som slog till med sitt elfte mål för säsongen, går att jämföras med David Villas prestation. Anfallaren inledde säsongen bra med först mål i supercupen mot Barcelona och några riktiga förtroendeingivande insatser i ligaspelet.

Men därefter har formen sviktat och det har gått betydligt tyngre för Villa. I förra veckans Champions League-match borta mot Austria Wien fick han sitta på bänken hela matchen.

Mot Betis var ”el Guaje” dock tillbaka från start och det verkade som han tagit petningen på precis rätt sätt. Villa gjorde nämligen sin bästa insats i Atlético-tröjan och visade gammal god form. Efter sina två mål i början av andra halvlek kom situationen som jag tycker symboliserar en Villa med självförtroende allra mest: Framspelningen till Costas 4-0.

Först nertagningen, sedan en perfekt boll i djupet som anfallskollegan förvaltade på bästa sätt. Men en David Villa i sådan här form har Atlético två stekheta anfallare och vinner både en och två dimensioner till i spelet.

Antoine Griezmann – i sin livs form?
Tyvärr missade jag stora delar av Real Sociedad-Almería igår, men efter att ha sett höjdpunkter och läst rapporter från matchen verkar en sak vara glasklar: Antoine Griezmann är i sin livs form. Fransmannen har varit den som klivit fram för La Real den senaste månaden när det gått som allra tyngst, och de senaste matcherna har han lyst av självförtroende.

Att Griezmann dessutom gör två mål á la en riktig måltjuv inne i straffområdet, och ingen soloräd eller en inskrivad frispark från 30 meter, säger det mesta. Rörelsemönstret och tron på det han gör. Griezmann är på god väg att ta ännu ett steg i sin utveckling nu.

Vad gäller Almería verkar det som de uteblivna poängen under inledningen av säsongen har fått luften att gå ur laget. Och det är kanske inte så konstigt heller, med tanke på att man ligger tvärsist i tabellen. Kanske vore en förändring på tränarbänken ett vettigt alternativ för att få in lite nytänk innan det är alldeles för sent. En mer erfaren herre än Francisco Rodríguez kanske vore att föredra, i sådana fall.

17 augusti 2013:
Getafe möter Real Sociedad i San Sebastián. La Real spelar ut alla sina kort på hemmaplan och trots att man inte matchar bästa laget rullar man ut Getafe fullständigt. El Geta känns oinspirerade, oengagerade och framför allt lider man av en tydlig spelidé.

Matchen slutar 2-0 till Sociedad – siffror som kunde blivit betydligt större. Slutsatserna som drogs efter den matchen var att La Real kan bli ett lag som etablerar sig i toppen, medan Getafe får det tufft att klara sig kvar.

Idag låter det helt annorlunda, och vi har i alla fall lärt oss att inte dra förhastade slutsatser. Medan allting vände åt det negativa hållet för Real Sociedad, som tog sin första seger sedan Getafe-matchen i lördags mot Valencia, har Getafe bytt ut kräftgången mot sprudlande anfallsfotboll.

Det tog visserligen fram till omgång sex innan spelet satte sig på riktigt för Getafe. Innan dess hade man bara fyra poäng – en poängskörd som nu, fyra matcher senare, har fyrdubblats.

Getafe har fyra raka segrar i protokollet och medan defensiven varit chockerande stabil har också anfallsspelet börjat fungera. Pedro León, Pablo Sarabia och Diego Castro verkar ha hittat sina roller i laget och är samtliga tillräckligt kreativa för att servera Adrián Colunga i anfallet. Dessutom har Luis García äntligen hittat en balans på det centrala mittfältet i form av Borja Fernández och Pedro Mosquera, något som uppenbarligen varit väldigt svårt sedan Xavi Torres lämnade i somras.

Getafe har under flera säsonger haft ett lag bra nog för att kämpa om Europa-platser. Man har haft ett jämnt lag, en bred trupp, men saknat de där spetsspelarna som alltid levererar. Om Adrián Colugna kan vara anfallaren som gör sina 15-20 mål för Getafe, eller om Pedro León kan återfinna sin gamla form återstår att se. En sak är dock säker: Luis García har fått ordentlig snurr på maskineriet och efter fyra raka segrar ligger man just nu på en femteplats och är Villarreal på hälarna.

Men det är först nu, när ligaspelet går in i en tuff och intensiv period, som Getafe kommer få bekänna färg på riktigt. Att de inte kommer ramla ur, som var lätt att tro efter deras gråa insats mot Real Sociedad i första omgången, är svårt att tänka sig. Om de däremot ska vara med och slåss högt upp i tabellen måste de även prestera mot direktkonkurrenterna. I de tre kommande omgångarna har Getafe att möta Athletic (hemma), Villarreal (borta) och Valencia (hemma).

El Geta är ett lag för den övre halvan av tabellen. Hur högt de kan sikta och nå kan de bara svara på själva, men vi lär få en fingervisning inom de närmsta veckorna.

Rayo vann ödesmatchen
Den på förhand mest betydelsefulla matchen, som jag även skrev om inför omgången, slutade med en segrare och en stor förlorare. Rayo Vallecano vann ödesmatchen borta mot Almería efter en svängig tillställning som lika gärna hade kunnat sluta 4-4. Istället blev det bara ett mål, något som Rayos mittback Alejandro Gálvez såg till efter att ha slagit in en fantastisk frispark kvarten från slutet.

Det känns väldigt svårt att analysera en match där försvarsspel knappt existerade, men där det ändå bara föll ett mål. Egentligen vet jag inte vad som är mest häpnadsväckande – att Rayo, som dessutom var en man kort stora delar av andra halvlek, inte släppte in något mål, eller att Almería å sin sida inte gjorde något.

Klart är i alla fall att Rayo lämnar sin plats under nedflyttningsstrecket och får nu titta långt bakom axeln för att hitta Almería – som är kvar som jumbo. Tåget har varken kommit eller gått än för Almería, men de rödvita måste rycka upp sig och får definitivt inte tappa alla poäng mot direktkonkurrenterna hemma på Juegos Mediterráneos.

Landslagsuppehållet är över för den här gången, och återigen kan vi börja fokusera fullständigt på ligafotbollen. Till helgen, med start lördag, inleds den nionde omgången i La Liga.

Frågorna är många inför det som komma skall där såväl toppstriden som bottenstriden kan få markanta vändningar och ytterligare spänning. När jag slår blicken över matcherna som ligger runt hörnet fastnar jag varken mest för Athletic-Villarreal eller någon match innehållande topptrion.

Nej, för även om Real Madrid-Málaga har alla förutsättningar för att bli en charmig match (där Isco för övrigt också ställs mot sina gamla lagkamrater för första gången), eller såväl Osasuna som Espanyol kommer bli svåra nötar för Barcelona respektive Atlético att knäcka på bortaplan är det en annan match jag spänner blicken i lite extra. Nämligen den mellan jumbolagen Almería och Rayo Vallecano.

På söndag eftermiddag kommer 22 spelare med samma ambition springa ut på Estadio Juegos Mediterráneos i Almería. Ett krig kommer utspelas mellan två lag som normalt sett är underdogs, men nu är förutsättningarna annorlunda. Varken Almería som Rayo vill underkasta sig och båda lagen lär inte spara på krutet då en seger skulle kunna bli livsavgörande för såväl nuet som framtiden.

Två av spelarna som kommer stå i centrum inför och troligtvis under matchen är de spanska U21-landslagsmännen Saúl Ñíguez och Suso. Den senaste veckan har de varit lagkamrater och tillsammans varit delaktiga i Spaniens segrar över först Bosnien & Herzegovina och sedan Ungern i EM-kvalet.

På söndag ställs de däremot öga mot öga på planen – och med tanke på att Saúl är defensiv mittfältare, eller mittback som han spelat de senaste matcherna, och Suso ofta har en fri roll på Almerías offensiva mittfält lär de sammanstöta ett antal gånger under matchen.

– Vi vet vad vi har framför oss och vi har en tydlig idé om hur vi ska ta oss uppåt i tabellen. I de flesta matcherna har vi spelat väldigt bra, men haft svårt att stänga dem. Alla poäng är oerhört viktiga framöver – men framför allt på hemmaplan. Vi får inte förlora mot våra direktkonkurrenter, säger Suso.

Trots att Almería gjort fler mål än hela nio klubbar i säsongens La Liga (elva fullträffar) har man ännu inte lyckats inkassera en enda seger. Faktum är, som jag har tagit upp tidigare i bloggen, att Almería hade legat sexa i tabellen om matcherna bara hade varat i 80 minuter.

Rayo å sin sida har lyckats två gånger om med det som söndagens motståndare hittills inte har klarat av. Det är också de sex poängen man har än så länge, jämfört med Almerías tre. Men om vi ska fortsätta jämförelsen har Rayo haft betydligt svårare att göra mål – men skapat minst lika många chanser, om inte fler.

Ett effektivt Rayo Vallecano hade liksom ett defensivt bra Almería legat betydligt högre upp i tabellen. Förra omgångens trepoängare hemma mot Real Sociedad satt hårt inne – men var en rejäl moralseger och gav en stor skjuts för självförtroendet. Innan matchen hade man nämligen sex raka förluster.

– Vi spelar ofta bra, kommer till lägen, men har inte haft marginalerna med oss så här långt. Det var väldigt skönt att ta tre poäng mot Sociedad och om vi fortsätter spela bra är jag säker på att vi kommer ta oss uppåt i tabellen, säger Rayos yngling Saúl Ñíguez, som är på lån ifrån Atlético Madrid.

Två lag som spelmässigt varit väldigt charmiga under säsongsinledningen, men fått väldigt lite valuta för pengarna. Under Paco Jémez spelar bara Rayo på ett sätt – full fart framåt. Almería lär samtidigt inte parkera bussen utan inför hemmapubliken svara på exakt samma sätt. På söndag väntar ett bottenmöte som mycket väl kan bli helgens mest sevärda match i Spanien. En sak är i alla fall säker: Det är definitivt den match där poängen är mest värdefulla.

Citatkällor: LFP & Marca.

Har man inte sett en match med Almería den här säsongen och tar en koll på tabellen är det nog få som höjer på ögonbrynen och undrar varför de ligger sist. Men ni som sett laget spela fotboll under de åtta inledande omgångarna ställer förmodligen samma fråga som jag gör – hur är det möjligt?

Almería var det sista laget att avancera från Segundan förra säsongen efter att ha knallat hem kvalspelet på ett oerhört övertygande sätt. Därefter gjorde man sig något överraskande av med tränaren Javi Gracía (som nu tagit över Osasuna) och satsade allt på B-lagstränaren Francisco Rodríguez. Fran var helt oprövad och har noll rutin från den här nivån.

Dessutom tappade man storstjärnan Charles, som gjorde 27 mål i Segundan ifjol, till Celta Vigo utan att värva in någon ersättare som kändes värdig. Det såg inte bra ut för Almería inför säsongen, och jag var inte ensam om att nederlagstippa dem.

Men nu, åtta omgångar in, tycker jag det är väldigt häpnadsväckande att de faktiskt är tabelljumbo. Almería har spelat fartfylld fotboll och gjort minst två mål i sex av åtta matcher. Anfallaren Rodrí (med ett förflutet i såväl Sevilla som Barcelona) har ersatt Charles på ett förträffligt sätt och hittills stänkt in fem mål. Dessutom har man fått in ytterligare en dimension på mittfältet i och med Susos intåg. Jag har sett Liverpool-lånet flera gånger tidigare, framför allt i de spanska ungdomslandslagen. Potentialen finns där, och har alltid gjort, men jag trodde inte att det skulle gå så snabbt för 19-åringen. Han har kommit in och tagit en startplats från första sekund och varit Almerías kanske bäste spelare.

Men trots att målskyttet inte varit något problem, och att kreativiteten på mittfältet varit större än förra säsongen, har Almería fortfarande inte vunnit en match. Framför allt har man haft problem med två saker: Försvarsspelet och att avgöra matcher.

Faktum är att Almería hade legat sexa i tabellen om matcherna bara hade varit 80 minuter långa. Vi tar en titt på hur det har sett ut i hälften av matcherna.

Almería-Villarreal 2-3 (2-1 efter 80 minuter)
Getafe-Almería 2-2 (1-2 efter 80 minuter)
Almería-Elche 2-2 (2-1 efter 80 minuter)
Sevilla-Almería 2-1 (1-1 efter 80 minuter)

Hade resultaten stått sig efter 80 minuter hade Almería inkasserat åtta poäng mer än vad man har i nuläget.

Sett till hur Almería har spelat hade en sjätteplats varit en betydligt mer rättvis bild än jumboplatsen man just nu erhåller, och de har definitivt varit en positiv överraskning så här långt. Men ska klubbens visit i högstadivisionen inte vara ettårig måste Francisco Rodríguez pränta in en vinnarmentalitet i laget. Under förra säsongen fanns den där gnistan och den där mentaliteten att vinna. När Almería förlorade den sista ligamatchen mot Villarreal, där man vid vinst hade sluppit kvala upp till La Liga, föll man inte ihop utan tog sig istället i kragen och spelade därefter ett klockrent kval och vann högst övertygande.

Fran Rodríguez måste få in det i laget, han måste få alla att dra åt samma håll, att tro på samma sak. Målen gör man, det gäller bara att behålla kylan och inte tappa fattningen i slutskedet av matcherna. Kan Rodríguez ordna det på egen hand kan Almería mycket väl lyfta från sin jumboplats uppåt i tabellen.

Från eftertraktad och utpekad som den näste argentinske storstjärnan till frysboxen och fullständigt oönskad i sin klubb. Pablo Piatti har gjort resan få andra vill vara med om, men är beviset på att allt inte blir som man har tänkt sig.

Med varje ny spelare i en klubb ställs vissa förväntningar. Vissa besvarar förväntningarna med succé och överraskar positivt. Vissa misslyckas däremot fatalt. Pablo Piatti är en av dessa.

Det är många gånger jag har suttit framför TV-apparaten med ett leende på läpparna när jag sett Pablo Piatti flyta fram på planen och göra fantastiska saker. Men tyvärr är det ännu fler många gånger jag har suttit och svurit i ren frustration över hur samme spelare kan vara så tafatt.

Pablo Piatti är ett bevis på att allting definitivt inte blir som man har tänkt sig.

När den numera 24-årige argentinaren lämnade Almería för Valencia 2011 var det med skyhöga förväntningar. Han jämfördes med sin landsman Leo Messi, och liknelserna var tydliga. De var kortväxta, hade bra bollbehandling och var ofta tungan på vågen i jämna matcher.

Det var framför allt efter Almerías seger mot Sevilla med 3-1 – där Piatti gjorde två fantastiska mål – som ryktena kring den lille argentinaren började blossa upp ordentligt. Den femte juni 2011 fick han välförtjänt chansen att A-lagsdebutera för Argentina, då han spelade från start i en träningsmatch mot Polen. Efter en ryktestät sommar vann sedan Valencia kampen om yttermittfältaren och fick betala €7,5 miljoner för spelarens tjänster.

Där och då kändes det som att Los Ché hade gjort en helt vansinnigt bra affär. Sommaren 2011 hände mycket i Spanien och i konkurrens med bland andra Cesc Fàbregas, som gick till Barcelona från Arsenal, och Santi Cazorla som lämnade Villarreal för Málaga, utnämnde jag Piatti som transferfönstrets bästa övergång.

Nu, drygt två år senare, kan vi konstatera hur fel jag hade. Men jag var långt ifrån ensam. Valencia hade en tro på att Piatti skulle bli klubbens ledande stjärna i offensiven och att han skulle vara den byggsten som saknades för att klubben skulle sig tillbaka till den europeiska toppen. Tendenserna han hade visat i Almería sa att han var ämmad att bli en av de riktigt stora.

Men under sina hittills två avklarade säsonger i Valencia har Pablo Piatti snarare retat upp Valencia-supportrarna än tillfredställt dem. Den där magiska bollbehandlingen, farten med boll och fantasifullheten har varit som bortblåst. Fick han inte tillräckligt med förtroende? Nja, hans facit visar annorlunda. Under sin debutsäsong i Valencia spelade argentinaren hela 47 matcher. Han imponerande inte i mer än en handfull av dessa.

Var pressen för stor? Fick han inte spela i sin naturliga roll? Det går att spekulera i många saker varför Pablo Piatti hittills har misslyckats så brutalt i Valencia. Men chanser och förtroende har han fått – utan att svara tillbaka på rätt sätt. Förmodligen är det många små faktorer som har spelat in.

I dagsläget är Piatti högst oönskad i Valencia. Under försäsongen lyckades han inte övertyga nye tränaren Miroslav Djukic och signalerna från klubben var tydliga – argentinaren fick börja se sig om efter andra alternativ.

Dagarna gick och timmarna tickade på. Den sista dagen av transferfönstret fanns inte Pablo Piatti med på Valencias obligatoriska träning, och bland klubbar som Rennes, Celtic, Southampton såg ändå Getafe ut att dra det längsta strået och låna in yttermittfältaren. Det hela såg klappat och klart ut – tills det kom fram att Piatti ådragit sig en hamstringsskada och blir borta minst fem veckor. Getafe drog sig ur, och övriga klubbar satte sig också på tvären, samtidigt som de flesta inte ville betala hela argentinarens lön.

Valencia och Miroslav Djukic hade börjat planera säsongen utan Piatti i tankarna. Nyförvärvet Dorlan Pabón från Monterrey hade fått ta över tröja nummer elva, och Piatti stod därmed utan tröjnummer. När klockan passerade midnatt hade ännu ingen klubb nått en överenskommelse med Valencia. Piatti blev kvar i Valencia.

Den lille argentinaren har inte uttalat sig särskilt frispråkigt efter att transferfönstret stängde men han sa så sent som i början av augusti att ”mitt mål är att lyckas här i Valencia. Det är just nu det enda jag tänker och fokuserar på”.

Då elvan alltså var upptagen tilldelades Piatti det mer osmakliga numret två – åtminstone för en ytter. Nu väntar minst fem veckors stenhård rehabilitering för Pablo innan han åter kan finnas till Djukic förfogande. Men som läget ser ut i detta nu kommer Sofiane Feghouli, Sergio Canales, Jonas Goncalves, Fede Cartabia, Andrés Guardado & Juan Bernat högst sannolikt gå före Piatti när det gäller ytterpositionerna. Med andra ord betyder det väldigt knapert med speltid för argentinaren. Lyckas han inte vända det negativa till motsatsen och kan övertyga Djukic om sina kvalitéer lär han förmodligen gå på lån det första som sker i januari.

– Tyvärr har det inte gått som väntat i Valencia. Jag trivs bra men har inte riktigt kommit till min rätt på planen och har inte lyckats genomföra det jag tänkt, sa Piatti i våras.

– Konkurrensen är stor i en sådan här klubb och det gäller att ta vara på sina chanser.

Piatti är beviset på att allting inte blir som man har tänkt sig. Från eftertraktad och utpekad som näste argentinske storstjärna har han nu hamnat i frysboxen i Valencia och är i bästa fall femte eller sjättevalet som ytter. Från landslagsdebuten efter succén i Almería är han i nuläget längre bort än någonsin från en landslagsplats. Hur kan något gå så fel? Hur kan en spelare gå från så talangfull och giftig till att se helt vilsen ut på fotbollsplanen?

I nuläget känns det som det enda som skulle få oss åskådare att se Pablo Piatti från sin bästa sida igen är att han lämnar Valencia så fort nästa tillfälle ges. Han skulle må bra av en ny miljö, en nytändning, och framför allt en tränare som tror på honom. Om det nu finns någon sådan kvar.

Jag hoppas fortfarande på Pablo Piatti. Det jag såg av honom i Almería var ingen bluff. Vissa spelare passar helt enkelt inte in i vissa lag. Kanske är Piatti en sådan. I en mindre klubb med mindre press tror jag han kan komma till sin rätt igen.

—

Pablo Piatti, säsong för säsong i Spanien.

Säsong – ligamatcher, mål/assist (klubb)
2008/09 – 31, 5/3 (Almería)
2009/10 – 35, 7/4 (Almería)
2010/11 – 35, 8/4 (Almería)
2011/12 – 30, 2/2 (Valencia)
2012/13 – 14, 1/4 (Valencia)

—

Källor: LFP, Valenciacf.es & SuperDeporte.

Radamel Falcao, Mesut Özil, Roberto Soldado & Álvaro Negredo är några som har lämnat ligan. Men Beñat Extebarria, Giovani dos Santos & Isco är några som har valt att fortsätta sina respektive karriärer i Spanien – samtidigt som ligan har kryddats till med namn som Gareth Bale, Neymar & Kevin Gameiro.

Då pengarna tagit överhand fullständigt inom fotbollen har jag i år valt att slopa en mer traditionell lista. Varför? Det är helt enkelt oerhört svårbedömt och jag känner att jag sparar väldigt mycket tid och kraft på att istället bara välja ut de 20 enligt mig bästa övergångarna. För att ge ett exempel: Real Betis har värvat Cedrick Mabwati för en ynka euro, medan Real Madrid pungat upp närmare en miljard för Gareth Bale. Och det råder förstås inga tvivel om att den sistnämnde är en bättre fotbollsspelare – men sitt till priset har förstås Cedrick alla möjligheter att bli ett bättre köp.

Jag har bedömt utefter den köpande klubbens behov, prislappen och framför allt spelarens kvalitéer.

Jonathan Viera (Rayo Vallecano)
Offensiv mittfältare, 23 år, från Valencia på lån.
Trots en briljant försäsong med två mål i 4-0-matchen mot Inter som höjdpunkt valde Valencia att låna ut Jonathan Viera. Spanjoren väntar fortfarande på sitt stora genombrott i La Liga, och fick förra säsongen på tok för lite chanser att bevisa sina kvalitéer. Nu välkomnas han med öppna armar av Rayo som mycket väl kan ha gjort en av sommarens bästa övergångar. Viera är precis den kreatör som behövs i Madrid-klubben.

Dani Carvajal (Real Madrid)
Högerback, 21 år, från Bayer Leverkusen för €6 miljoner.
Ingen blev väl särskilt förvånad när Real Madrid offentliggjorde övergången av Dani Carvajal tidigt i somras. Högerbacken som tidigare tillhört den spanska huvudstadsklubbens ungdomssektion gjorde en fullkomligt strålande säsong i Bundesliga och blev snabbt en publikfavorit hos Bayer Leverkusen. I Carvajal får Madrid det alternativ till Álvaro Arbeloa som man länge letat efter och jag hade inte blivit överraskad om den unge ytterbacken tar en startplats redan den här säsongen.

Cedrick Mabwati (Real Betis)
Yttermittfältare, 21 år, från Numancia för €1
För er som är noggranna och tror att jag bara har glömt att lägga till ”miljoner” efter övergångssumman så är svaret nej. Den vindsnabbe yttermittfältaren Cedrick Mabwati gick till Real Betis från Numancia för en peng man inte ens hade fått ett tuggimmipaket för i Sverige. Kommer bli en stor tillgång på flanken och erbjuder en speed som ingen annan har i truppen.

Rafael ”Rafinha” Alcântara (Celta Vigo)
Central mittfältare, 20 år, från Barcelona på lån
Den yngre broderns Alcântara som genom åren alltid ansetts som den största talangen. Flyttades enligt kontraktet upp permanent till Barcelonas A-lag inför säsongen men på det redan tätbefolkade mittfältet togs beslutet att låna ut honom till Celta Vigo. Rafinha har två fantastiska säsonger i Segundan i ryggen och återförenas nu med före detta Barcelona B-tränaren Luis Enrique i Celta. Kan ge laget en extra dimension i passningsspelet.

Asier Illarramendi (Real Madrid)
Central mittfältare, 23 år, från Real Sociedad för €39 miljoner
En av sommarens stora följetonger som till slut ebbade ut i en övergång. Asier Illarramendi var en nyckelspelare i det Real Sociedad som tog Champions League-plats i ligaspelet förra säsongen, och var dessutom med och vann U21-EM för Spanien i somras. Lär få det tufft att platsa även om han håller enormt hög kvalité, men är lika mycket en värvning för nuet som för framtiden.

Joshua Guilavogui (Atlético de Madrid)
Defensiv mittfältare, 22 år, från Saint-Étienne för €10 miljoner
Diego Simeone eftersökte en defensiv mittfältare hela sommaren, men först sista transferdagen gjorde man helt klart med Joshua Guilavogui från Saint-Étienne. En relativt nybliven fransk landslagsman som gjort det fantastiskt bra i Ligue 1 och hade ett helt gäng klubbar efter sig. Kommer erbjuda ett bättre passningsspel på Atléticos defensiva mittfält och lär direkt utmana Mario Suárez om startplatsen.

Kevin Gameiro (Sevilla)
Anfallare, 26 år, från Paris Saint-Germain för €10 miljoner
Har varit eftertraktad av Valencia under tre somrar i följd, men valde nu istället Sevilla och kommer där bli en direkt ersättare till Álvaro Negredo. Hittade nätet ofta i PSG men bakom Zlatan Ibrahimovic och mångmiljontillskottet Edinson Cavani kände nog Kevin Gameiro att det var läge att röra på sig. Kommer få stort förtroende i Sevilla även om konkurrensen är stor på anfallspositionen.

Haris Seferovic (Real Sociedad)
Anfallare, 21 år, från Fiorentina för €2,5 miljoner
Stor framtidsanfallare som inte riktigt fick chansen i Fiorentina. Kommer nu för att kampera med Imanol Agirretxe om startplatsen längst fram i planen för Real Sociedad. Har bra bollbehandling och tillslag, och erbjuder något nytt i anfallsspelet. Väldigt nyttig förstärkning om La Real ska klara sig på flera fronter under säsongen.

Suso (Almería)
Offensiv mittfältare, 19 år, från Liverpool på lån
Gjorde 14 matcher i Premier League för Liverpool förra säsongen men fick mestadels speltid under hösten. Nu lånas han ut till Almería och få mycket speltid för att utvecklas i rätt takt. Besitter ett bra spelsinne och är svårstoppad när han kommer med fart. Kommer erbjuda La Liga-nykomlingen finess och finurlighet i offensiven.

Marko Marin (Sevilla)
Yttermittfältare, 24 år, från Chelsea på lån
Fick inte alls något förtroende i Chelsea under förra säsongen och lånas nu in av Sevilla i hopp om att kunna ersätta Jesús Navas. Var stundtals helt magisk i Werder Bremen och lär definitivt få en nytändning då VM står runt hörnet nästa sommar. Kommer bli en trevlig bekantskap på Sánchez Pizjuán under säsongen.

Beñat Extebarria (Athletic Club)
Central mittfältare, 26 år, från Real Betis för €8 miljoner
Var med och ledde Betis tillbaks till La Liga 2010/11, och har därefter utvecklats till en av ligans bästa mittfältare. Besitter en magisk högerfot som inbringar många poäng, framför allt på fasta situationer. Återvänder nu till Athletic Club, där han tidigare spenderat elva år av sin karriär. Hade intresse från många storklubbar i Europa.

Isco (Real Madrid)
Offensiv mittfältare, 21 år, från Málaga för €30 miljoner
Fick sitt definitiva genombrott i Málaga förra säsongen, men har länge ansetts vara en av Spaniens största talanger. Den så tekniske och spelskicklige mittfältaren tar nu steget till Real Madrid där han direkt kommer utmana om en plats i startelvan. Har potential att bli en av de riktigt, riktigt stora.

Joan Verdú (Real Betis)
Offensiv mittfältare, 30 år, från Espanyol gratis
Har dirigerat och styrt anfallsspelet i Espanyol de senaste fyra säsongerna och gjorde ifjol kanske sin bästa säsong någonsin då han mäktade med hela nio mål i ligaspslet, hans bästa målnotering i karriären. Sedan Beñat försvunnit kommer Joan Verdú bli en självklar referenspunkt i offensiven och mycket kommer gå genom den nu 30-årige spanjoren.

Charles (Celta Vigo)
Anfallare, 29 år, från Almería för €1 miljon
Smällde in hela 27 mål för Almería i Segundan förra säsongen, och värvas nu in för att ersätta Iago Aspas som flyttat till Liverpool. Är mer av en renodlad anfallare än Aspas, vilket kan vara positivt för Celta då det är en spelartyp man har saknat i flera år. För priset på en miljon euro kan Charles bli ett kap.

Dorlan Pabón (Valencia)
Anfallare, 25 år, från Monterrey för €7,5 miljoner
Den stora anfallsvärvningen sedan Roberto Soldado såldes för €30 miljoner till Tottenham. Gjorde en helt magisk vår i Real Betis och var en av de stora anledningarna att klubben nådde Europa Leauge-plats. Han såldes till Monterrey tidigt i somras men hann bara spendera ett par månader i den mexikanska storklubben innan Valencia kom och knackade på dörren. Dorlan Pabón har en stor fördel i att kunna användas såväl centralt som på kanten och lär därför bli otroligt nyttig för Valencia. Ger också laget en dimension med sitt fruktade skott.

Gareth Bale (Real Madrid)
Offensiv mittfältare, 24 år, från Tottenham för €100 miljoner
Sommarens längsta följetong fick till sist ett slut. Prismässigt är det förstås häpnadsväckande summor, men det råder förstås inga tvivel om Gareth Bales kunskaper på fotbollsplanen. Var förra säsongens bäste spelare i Premier League och den klart mest lysande stjärnan i Tottenham. I La Liga och Real Madrid kommer han få större konkurrens och frågan är hur han fungerar tillsammans med Cristiano Ronaldo i praktiken.

Piti (Granada)
Släpande anfallare, 32 år, från Rayo Vallecano gratis
En av ligans absolut bästa spelare förra säsongen som gjorde hela 18 mål från sin position som släpande anfallare. Lämnar nu gratis för Granada som framför allt hade problematik med målproduktionen förra säsongen, ett problem som Piti definitivt är tilltänkt att bidra till att lösa. Börjar bli till åren men har bara blivit bättre och bättre de senaste säsongerna.

Neymar JR (Barcelona)
Ytteranfallare, 21 år, från Santos för €57 miljoner
Frågan är om någon spelare varit så uppmärksammad och välkänd som Neymar utan att ens sätta sin fot i den europeiska fotbollen (möjligen bortsett från Pelé). Jag tror inte det. Barcelona vann kampen om den talangfulle brassen som kommer för att erbjuda någon nytt i Barcelonas anfallsspel. Har oändlig potential och visade i Confederations Cup att han håller mot motstånd i världsklass.

Giovani dos Santos (Villarreal)
Släpande anfallare, 24 år, från Mallorca för €6 miljoner
Efter flytten till Tottenham har Giovani dos Santos karriär stagnerat. Men i Mallorca förra säsongen började mexikanaren hitta rätt igen och avslutade våren väldigt starkt. Flyttar nu vidare till Villarreal där han har förväntningar och förhoppningar på sig att vara den fulländade ersättaren till Guiseppe Rossi. Kan bli ett av säsongens stora utropstecken.

David Villa (Atlético de Madrid)
Anfallare, 31 år, från Barcelona för €5,1 miljoner
Radamel Falcaos ersättare som kommer för ett reapris sett till hur fotbollen har utvecklats och vilka priser som klubbarna lägger på spelare. Kommer vara motiverad till tusen för att få en plats i den spanska VM-truppen och känns på förhand som klippt och skuren för Atléticos kontringsfotboll. Lär dessutom få spela i sin favoritroll som klassisk nia.

Är det någon spelare ni saknar? Vilken övergång tror ni blir sommarens bästa?

Från att räkna ner månader till veckor, veckor till dagar, så kan vi nu börja räkna ner timmar och minuter. I detta skede är ligastarten bara några timmar bort och därefter har vi 38 förväntansfulla och intensiva omgångar framför oss. Och visst är det här kanske den härligaste perioden på hela säsongen? När alla lag står på noll – alla lag är lika, fyllda av egna förhoppningar och förväntningar. Vem tar hem titeln i år? Vem blir säsongens utropstecken á la fjolårets Real Sociedad? Vilket lag överraskar negativt och slåss i botten trots bättre förutsättningar? I dagläget kan vi bara gissa, spekulera, eller rent av chansa.

Senast igår ställdes jag mot väggen och blev tillfrågad ”hur känns det att La Liga återigen tappar så många stjärnor?”. Personen i fråga syftade förstås på den handfull dos av stjärnanfallare som har försvunnit från ligan. Radamel Falcao har lämnat Atlético Madrid för storsatsande Monaco, Roberto Soldado har bytt den vita Valencia-tröjan mot den vita Tottenham-tröjan, Álvaro Negredo har tagit klivet från Sevilla till Manchester City och Gonzalo Higuaín har bytt Real Madrid mot Napoli.

Och visst svider det för oss La Liga-fantaster att inte kunna se alla dessa fantastiska fotbollsspelare i den spanska ligafotbollen kommande säsong. Å andra sidan har det hänt förut. Atlético Madrid verkar onekligen sitta inne på mallen att hitta duktiga anfallare när stjärnor har försvunnit. Att spelare som Fernando Torres, Diego Forlán, Sergio Agüero och senast Radamel Falcao spelat i klubben säger det mesta. Nu har man fått in David Villa som en direkt ersättare till Falcao, och ska historien upprepa sig kommer även ”el Guaje” göra bra ifrån sig i Madrid-klubben.

Utöver Villa har de andra klubbarna inte ersatt sina stjärnanfallare med lika tunga namn – även om Valencia fortfarande är på jakt efter en anfallare. Men det brukar, om vi fortsätter på det historiska spåret, inte vara några problem. Det är i andra ligor de riktigt stora pengarna finns. I Spanien finns däremot talangfabrikerna. Att Falcao, Soldado & Higuaín lämnar öppnar större möjligheter för spelare som Léo Baptistão (Atlético), Paco Alcácer (Valencia) och Álvaro Morata (Real Madrid). Om ett år kanske jag sitter här och snickrar på en liknande text, och vem vet vilka som är de stora stjärnorna då?

Eftersom det brukar kunna hända en hel del de sista veckorna av transferfönstret väljer jag att vara lite feg när det gäller tippning av säsongens tabell. Därför tänkte jag dela in alla lag i olika fack, var jag tror de kommer placera sig under säsongen.

Lagen som slåss om titeln: Real Madrid och Barcelona

Atlético Madrid hängde med längre än förväntat förra säsongen, men blev till slut omsprungna av stadsrivalen Real Madrid som knep andraplatsen bakom Barcelona. Och är det något lag som ska hänga med gigantduon i toppen, så är min självklara gissning att det är Atlético Madrid. Diego Simeones manskap känns stabila och har sin stomme kvar sen förra säsongen. Men att utmana om ligatiteln? Nej, där står det mellan Real Madrid och Barcelona, och jag tror det kommer bli ett långt guldrace den här säsongen.

***

Lagen som slåss om Europa-platser: Atlético Madrid, Valencia, Real Sociedad, Sevilla, Athletic Club, Real Betis & Villarreal

Jag tror att i första hand sju lag kommer kämpa bakom giganterna i toppen om de åtråvärda Europa-platserna. Atlético behöver ingen närmare presentation och är favoriter att knipa tredjeplatsen. Valencia kommer sakna Roberto Soldado om ingen etablerad målskytt värvas in, men man har fortfarande ett på pappret bra lag och har många unga spelare som står på kanten för att blomma ut på allvar. Inte minst Juan Bernat och Jonathan Viera som kan bli två riktiga utropstecken under säsongen. Real Sociedad har visserligen tappat Asier Illarramendi men i unge Rubén Pardo och nyförvärvet Esteban Granero finns ändå gott om ersättare. Framåt ser det riktigt bra ut för La Real, som däremot saknar bredd bakåt.

Ett lag som inte saknar bredd är Real Betis, som värvat för fullt under sommaren och har ett riktigt spännande lag på gång. Athletic är kanske den klubb som tillsammans med Barcelona & Real Madrid av de förmodade topplagen som på pappret ser bättre ut än i fjol. Beñat är en klassvärvning och nye anfallaren Kike Sola ger Aritz Aduriz konkurrens i anfallet.

Sevilla har underpresterat sett till lagmaterialet de senaste säsongerna, och har nu ruskat om rejält i truppen. Gammalt och rutinerat har bytts ut mot nytt och ungt. Jag tror effekten kommer bli positiv.

Slutligen finns även nykomlingen Villarreal, som jag tror redan nu kana återta en plats på övre halvan och vara med och utmana om en Europa-plats. Med fantastiska spelare som Giovani dos Santos, Mateo Musacchio & Bruno Soriano förfogar Marcelino över en riktigt stark trupp och får man bara igång en målskytt ser det riktigt lovande ut.

***

Lagen som slåss i mitten: Málaga, Celta Vigo, Granada, Espanyol, Getafe & Elche

Málaga har tappat alla sina storstjärnor förutom Willy Caballero, men Bernd Schuster har ändå en relativt stark trupp att jobba med. Ett lag med etablerade spelare som Roque Santa Cruz, Eliseu och Weligton bör inte ha någonting med en bottenstrid att göra. Ett lag som i fjol hade det kämpigt och klarade sig kvar med ett nödrop var Celta Vigo. Nu har man dock ett starkare lag än på länge och med karismatiske Luis Enrique på tränarbänken kan det leda till en mer stabil placering den här säsongen.

Granada har också värvat otroligt smart och ser alldeles för starka ut för att ha med bottenträsket att göra. Espanyol och Getafe är redan tillräckligt etablerade och Elche har liksom Granada och Celta förstärkt sin trupp avsevärt. Dessutom imponerade man väldigt mycket när man lekte hem Segundan förra säsongen.

***

Lagen som slåss i botten: Almería, Osasuna, Levante, Valladolid & Rayo Vallecano

Almería har i stora delar samma lag som förra säsongen men har blivit av med stjärnan Charles (lämnat för Celta Vigo). Nej, det kommer bli en tuff säsong för andalusierna. Likaså gissar jag att det blir för Osasuna, Levante, Valladolid och Rayo. Samtliga har helt enkelt för dåliga trupper och även om något lag säkerligen lär överraska positivt är min gissning att dessa kommer få kämpa ända in i det sista om förnyat La Liga-kontrakt.

—

Slutligen måste jag tillägga att jag snarare går runt med känslan ”det kunde varit värre” när det gäller spelarflykten. Det är många spelare, framför allt anfallare, som har lämnat ligan för nya äventyr. Men det är lika många stjärnspelare som hade attraktiva bud från andra ligor – men istället valde att fortsätta karriären i Spanien och La Liga. Isco, Piti och Beñat är tre praktexemplar på detta. Kryddat med lite nytillskott och den talangfabrik som finns i Spanien är jag övertygad om att vi har en alldeles strålande säsong framför oss.

Vad tror ni – hur slutar ligan? Vem tar hem titeln? Vilka når Europa? Vilka åker ur?

Efter att bloggen tagit semester i juli är den nu tillbaka på allvar igen. Om två veckor drar ligaspelet i gång igen, och samtliga lag är i detta nu i full fas med försäsongen. Sevilla kvalar dessutom till Europa League, något som även Real Betis kommer göra framöver, medan Real Sociedad ska ta sig an utmaningen att försöka kvala in till Champions League.

I mitten av augusti släpps Sportbladets ligabilaga, där massvis med läsning inför säsongen finns att tillgå. Men mycket vill ju ofta ha mer, så jag tänkte köra igång en liten guide inför säsongen och kortfattat gå igenom varje lag. Jag börjar i bokstavsordning, vilket pekar ut nykomlingen Almería som första lag.

Har ni för övrigt andra önskemål eller synpunkter på vad det bör skrivas om eller annat så är det mer än välkommet. Nu kör vi!

—

ALMERÍA

Förändringar:
Skyttekungen Charles, som tryckte dit 27 mål för Almería förra säsongen när man tog klivet upp till högsta divisionen igen, har lämnat klubben för Celta Vigo. Som ersättare har Óscar Diaz och Rodrí plockats in, som inte alls känna lika starka, och definitivt inte lika farliga framför mål. Mer spännande är dock Liverpool-lånet Suso, som gjorde 14 framträdanden i Premier League förra säsongen. 19-åringen har stor potential och lär få gott om speltid på det offensiva mittfältet i Almería. Dessutom har fjolårstränaren Javi García ersatts med helt oprövade Francisco Rodríguez, som tidigare tränat ungdomslag och reservlag i klubben.

Förutsättningar:
Med skyttekungen borta och en ny och minst sagt oprövad tränare känns läget i Almería väldigt ovisst. Man förlitar sig på stommen av förra säsongens trupp, och har hittills gjort väldigt lite nyförvärv. Någon förstärkning på anfallsfronten hade gjort gott, inte minst för konkurrensen, och ytterligare en försvarare hade varit nyttigt. På pappret är den spontana känslan att det blir en strid med kniven mot strupen för Almería den här säsongen. Man kommer få det tufft.

Tänkbar startelva:

(4-2-3-1)

Esteban
—
Nélson
Ángel Trujillo
Hernán Pellerano
Christian Fernández
—
Verza
Corona
—
Aleix Vidal
Fernando Soriano
Óscar Díaz
—
Rodrí

Rimlig målsättning:
Som nykomling och med en trupp som knappt känns bättre än i fjol har Almería ett mål och det är att överleva och fixa nytt kontrakt. Allt som är bättre är en bonus.