Det var en La Liga-lördag där formtoppade spelare stod i centrum. Real Madrid-duon Luka Modric och Cristiano Ronaldo fortsatte att leverera, Sergio García imponerade på nytt för Espanyol och Ivan Rakitic bar i vanlig ordning Sevilla på sina axlar. Bäst var dock, som tidigare nämnt, Keylor Navas, som framstod som ett monster i Levante-målet.

Om det var temat på lördagen var temat annorlunda på söndagen. Det skulle framför allt bli en dag i återkomstens tecken. Först hoppade Kike Sola in efter för Athletic Club och satte slutresultatet 5-1 mot sin gamla arbetsgivare Osasuna – anfallarens första mål sedan flytten i somras.

Därefter var det dags för Diego Costas återkomst i målprotokollet, och även om det var precis, så räckte en liten touch med undersidan av foten för att Atlético-anfallaren. Målet betydde 4-1 till Atleti, som trots stundtals vissa problem vann komfortabelt mot lillebror Rayo Vallecano (till slut 4-2).

Men den absolut största återkomsten stod ändå Ibrahim Afellay för. Ja, som fotbollsspelare existerar han faktiskt fortfarande, även om det kan vara svårt att förstå. Holländaren har hunnit bli 27 år, och har sedan han spelade för Barcelona senast hunnit med en utlåning i Schalke 04, återhämtat sig från en svår knäskada, ett par muskelskador och även tvingats operera sig för en lårskada.

Nu, efter över ett år med tuff rehabilitering, har Afellay äntligen fått göra comeback. Han gjorde sitt senaste framträdande för Barcelona för 624 dagar sedan, och sin senaste officiella match för Schalke den tionde november 2012. I Barças segermatch mot Málaga (3-0) fick Afellay hoppa in några minuter på slutet och möttes av stående ovationer.

Och det klart, få spelare har haft sådan otur som Ibrahim Afellay vad gäller skador genom karriären. 27-åringen, som bland annat förlorade sin far redan vid 6-års ålder, ser dock saker från den ljusa sidan.
– När man sätter saker och ting i perspektiv finns det värre saker att råka ut för. Att dra på sig en skada är inte hela världen, har man bara motivationen kan man ta sig tillbaka.

Källa: Sport.es 

Jag hade en ledig dag, och min plan var att försöka ta det lugnt och njuta till fullo av ett par vänners sällskap. Det blev också en trevlig dag på alla sätt, men den kantades av ständiga uppdateringar kring allt som hände i Barcelona.

Och är det inte typiskt, att en av få dagar man överhuvudtaget inte är hemma, då brinner det som mest i knutarna. Tidigt i går (torsdag) slog bomben ned: ”Sandro Rosell uppges avgå som Barcelona-president senare i kväll”.

Förvånande? Både ja och nej. Första tanken var – förmodligen från allas sida – att det i sådana fall berodde på Neymar-övergången. Den spanska högsta domstolen har tagit beslutet att föra ärendet om Barcelonas värvning av brassen vidare till en rättsprocess mot Rosell gällande förskingringsbrott.

Det har de senaste veckorna florerat oerhört mycket skriverier, inte minst i katalansk press, om att Neymars övergång inte har redovisats på rätt sätt.

Brassens rättigheter var tidigare till 45% ägda av Santos, samt sport managementföretagen DIS och Tiesa. Till dessa betalade Barcelona 17 miljoner euro. Resterande del ägde Neymars fars företag, N&N, som fick 40 miljoner euro.

Det som katalansk media surrat vidare om är att Sandro Rosell och hans ledning inte redovisat hur mycket pengar som i själva verket lagts på Neymar. Det spekuleras bland annat i att Neymar skall ha fått ett förskott långt innan han skrev på för Barcelona, att klubben betalade Santos närmare åtta miljoner euro för rättigheter på tre spelare (Giva, Gabriel & Víctor Andrade) och att Neymars far fick en bunt stålar både för att hitta sponsorer samt scouta spelare i Brasilien (vilket låter helt absurt).

Framför allt var det GO Barça, en grupp bestående av klubbmedlemmar med Jordi Cases i spetsen, som riktade kritiken mot Rosell (samma grupp som tidigare hävdat att Rosell och ledningen inte styrt klubben enligt statuterna). Det har pratats om att övergången skall ha kostat 95 miljoner euro, och inte 57.

På torsdagen hade Barcelona hade extrainsatt styrelsemöte, och kallade sedermera till presskonferens 19:30. En sedvanlig försening senare dök Sandro Rosell upp, och förklarade sig.

– Jag och min familj har varit under hot under den senaste tiden, och det fick mig att börja fundera om det här jobbet som president verkligen är värt det. Jag har kommit fram till att min tid i Barcelona är över, sa han.

Jag förstår att stora hot (katalanska tidningen ARA rapporterar att Rosell blev utsatt för pistolhot i sitt hem) kan göra att bägaren rinner över, men det här var med stor sannolikhet en blandning av flera saker. Trycket har varit hårt på Rosell, och han har inte haft supportrarnas stöd. Frågorna kring Neymar-övergången lät givetvis inte vända på sig, men svaret var lika kort och koncist som tidigare.

– Det är ingenting som undanhålls. Vi har betalat 57 miljoner euro för Neymar, och kritiken som skickats mot klubben har inte varit rättvis.

Men det klart att det ser misstänksamt ut när Rosell, i detta skede, väljer att avgå.

På presskonferensen bekräftades det samtidigt att Josep María Bartomeu, tidigare förste vicepresident, tar över posten tills mandatperioden är slut 2016.

En del supportrar jublar för att de anser att Sandro Rosell har gjort tillräckligt många snedsteg under sin tid som president. Han har skadat varumärket FC Barcelona, skickat ut klubbikoner med huvudet före, och inte förhållit sig till grundideologin på samma sätt som sin föregångare.

Många är däremot besvikna att Bartomeu, som suttit i styrelsen sedan 2010, tar över ända fram till 2016. Förhoppningarna var stora bland fansen att ett nytt val skulle äga rum redan den kommande sommaren. Däremot är ingenting som bekant skrivet i sten, och mycket kan hända inom de närmsta två åren.

Även om långt ifrån allt är kristallklart lär vi få reda på mer, både runt det som varit och det som komma skall, när Bartomeu håller presskonferens senare i dag (fredag).

—

Snacka för övrigt om att Atlético-Athletic, på förhand en fantastisk match både ur ett sportsligt och historiskt perspektiv, fick stå i skymundan. Bevakningen var från de flestas håll på Barcelona och inte Copa del Rey-kvartsfinalen.

Men Atlético gjorde, precis som mot alla topplag som gästat Vicente Calderón under säsongen, det framför allt bra defensivt. Hemmalaget vann med 1-0 efter matchens enda mål inprickat av Diego Godín, och även om marginalerna är små är det ändå fördel huvudstadsklubben inför returen.

Så, ska vi säga Real Madrid-Atlético i ena, och Barcelona-Real Sociedad i den andra semifinalen? Det är en lågoddsare, minst sagt.

Jul- och nyårsfirandet är över och vi har redan avverkat några dagar av 2014. Och i La Liga-världen kastas vi rakt in i en 18:e omgång som framför allt innehåller två derbytillställningar.

Det första, som spelas i kväll lördag, äger rum på Mestalla. Hemmalaget Valencia tar emot lillebror Levante i en match som är lite mer speciell än vanligt.

Framför allt gör nye tränaren Juan Antonio Pizzi sin första match på tränarbänken för Valencia vilket kommer bli en väldigt intressant utveckling att följa. Och i ett lag där mycket varit kaotiskt och intetsägande under hösten är det mycket som kan, och kanske bör, ändras direkt.

Enligt rapporter från lokal media i Valencia har den nye fystränaren Alejandro Richino för att tala klarspråk kört skiten ur spelarna under de inledande träningspassen.
– För att kunna genomföra mina idéer till verklighet ute på planen krävs det ett oerhört hårt jobb av spelarna, säger tränaren Pizzi enligt SuperDeporte.

Hur den tillträdde coachen kommer formera sitt lag och vilka som kommer få förtroendet direkt återstår att se. Klubbens första januarivärvning Rubén Vezo, Antonio Barragán samt Paco Alcácer kommer definitivt inte få speltid. Samtliga tre har ställts utanför Pizzis första matchtrupp. De två första namnen mer väntade, men att Paco, som varit lagets bäste anfallare bakom Jonas Goncalves den senaste tiden, är desto mer häpnadsväckande. Speciellt med tanke på att ryktena går att Hélder Postiga redan fått beskedet av Pizzi att han inte kommer satsas på till fullo.

Den som lever får se. Men om Peter Lim investerar sina buntar med pengar i klubben lär såväl Postiga som ett par andra namn få stiga åt sidan ganska snart.

Och räkna inte med något enkel premiärmatch för Pizzi. Levante är ständigt underlägsna Valencia, men man hyser desto större agg gentemot sin grannklubb än tvärtom, och vill ingenting annat än att framhäva sig själva och vinna matchen. Dessutom har man sannerligen den minoritet av Levante-supportrar som finns i staden på sin sida i kväll.

Så här såg det ut på Levantes sena träning i går fredag.

Vandalism har infekterat känslorna i San Sebastián
I morgon söndag spelas helgens stora match och Estadio Anoeta är skådeplats för tillställningen. De baskiska derbyna mellan Real Sociedad och Athletic Club de Bilbao brukar kallas för Spaniens vänligaste derby. Detta med all rätt, och det är ofta kompisar som håller på olika lag syns med respektive lagtröja sida vid sida på derbymatcherna.

Frågan är dock om det kommer bli lika vänligt den här gången. Dels så slåss båda klubbarna om den sista och ack så viktiga fjärdeplatsen som genererar i Champions League-kval. Athletic innehar densamma just nu, och med fyra poäng ner till Sociedad på femteplats riskerar man inte heller att bli omsprungna oavsett resultat. Men att dryga ut sin ledning gentemot antagonisten från öst vore givetvis den bästa tänkbara starten för Athletic på det nya året, precis som ett rejält hopp närmare Bilbao-klubben vore en smakstart för Real Sociedad.

En annan aspekt, som kanske är ännu viktigare att väga in gällande känslorna inför, under och troligtvis efter matchen är skådeplatsen: Anoeta. Inför säsongen revs Athletics gamla arena ner till grunden för att ge utrymme för nya San Mamés att bli färdigbyggd. Men det dröjde ett gäng omgångar in på säsongen innan laget kunde äntra sin nya arena, och därför fick man tillåtelse att spela sin första hemmamatch på, just det, Real Sociedads Estadio Anoeta.

Över 300 bussar fullpackades (bokstavligen talat) från Bilbao till San Sebastián och ”hemmasupportrarna” fick se sitt Athletic vinna mot sin andra lokalrival Osasuna med 2-0. Men det var inte det som skedde inne på planen som var intressant i det här fallet, utan snarare det som hände utanför.

Athletic-supportrarna var för att uttrycka det milt inte särskilt rädda om sin vikarierande arena. Det målades graffiti och vandaliserades rejält. Men det som irriterade Real Sociedad allra mest var det faktum att flera urinerade på statyn föreställande klubbikonen Alberto Ormaetxea, som står precis utanför Anoeta. Detta har rört om ordentligt i grytan och gjort att de vänliga känslorna klubbarna sinsemellan blivit betydligt mer infekterade.

Vi får se om det märks av även på läktarplats den här gången.

Så här i mellandagarna passar jag på att titta tillbaka på vad som har hänt under hösten. Här presenterar jag tio spelare som överraskat positivt i La Liga så här långt in på säsongen. Det enda kriteriet är minst tio spelade ligamatcher, vilket gör att exempelvis Lisandro López (Getafe) och José Ángel (Real Sociedad) snällt får stå åt sidan.

Noterbart är att det är helt utan rangordning vem som överraskat mest.

Jeison Murillo (Granada)
21 år, mittback, totalt 15 ligamatcher (samtliga från start).

Motivering: Efter lånesejourer i först Cádiz och förra säsongen Las Palmas fick så Jeison Murillo äntligen chansen på allvar i Granada och La Liga. Och den unge colombianen har utan tvekan bevisat att han har potential att bli något alldeles extra. Han har lugnet, styrkan och bra passningsfötter. Kan mycket väl lämna för större uppdrag redan till sommaren.

—

Raúl García (Atlético de Madrid)
27 år, offensiv mittfältare, totalt 14 ligamatcher (sex från start).

Motivering: Från att vara en given reserv har Raúl García tagit klivet och börjat utmana om en startplats i Atlético på allvar. Har smällt in sex ligamål, tre i Champions League samt ett i Copa del Rey under hösten och därtill stått för en handfull assist. Det är mer än vad självaste David Villa åstadkommit, och det är ”el Guaje” som riskerar sin plats i startelvan allra mest.

—

Marc Bartra (Barcelona)
22 år, mittback, totalt tio ligamatcher (sju från start).

Motivering: Fick först chansen när såväl Carles Puyol och Javier Mascherano var på skadelistan, men då svarade 22-åringen med att imponera rejält. Bartra har lyfts i hierarkin och utmanar nu på allvar om en ordinarie plats i Barcelonas mittlås. Har dessutom fått chansen att debutera i det spanska A-landslaget.

—

David López (Espanyol)
24 år, central mittfältare, totalt 15 ligamatcher (samtliga från start).

Motivering: Återvände till Espanyol, som han har tillhört sedan 2007, i somras för att första gången på allvar konkurrera om en plats i A-laget. Och lånesäsongerna i först Leganés och i fjol Huesca – där han imponerade rejält – visade sig vara nyttiga. López har kommit tillbaka och verkligen varit en injektion på det defensiva mittfältet och utöver sina egenskaper att städa undan framför försvaret är han också ett farligt hot på fasta situationer.

—

Mikel Rico (Athletic Club)
29 år, central mittfältare, totalt 15 ligamatcher (13 från start).

Motivering: Värvades in sent under sommaren men har varit en av de som imponerat mest i Athletic den här hösten. Har trots ett otroligt starkt mittfält och konkurrens av bland andra Beñat Extebarria och Ander Herrera bitit sig fast i startelvan permanent. 29-åringen har dessutom stått för fyra mål – vilket är bäst internt tillsammans med Mikel San José.

—

Manu Trigueros (Villarreal)
22 år, central mittfältare, totalt 17 ligamatcher (elva från start).

Motivering: Gjorde väldigt bra ifrån sig i Segundan förra säsongen och visade prov på ett spelsinne och en teknisk förmåga som få andra i Villarreal. Frågan var hur han skulle klara sig på en nivå högre upp. Resultatet? Ytterligare ett steg i rätt utveckling för Manu Trigueros som på allvar bevisat att han kan bli något riktigt stort. Kan enkelt beskrivas som en vacker blandning mellan Borja Valero och Santi Cazorla – även om det är en lång väg kvar innan han når upp i deras standard.

—

Sergi Darder (Málaga)
20 år, central mittfältare, totalt 14 ligamatcher (tolv från start).

Motivering: Har fått otroligt stort förtroende under Bernd Schuster vid tränarrodret och dessutom visat varför. Trots orutin och blott 20 år har Darder agerat lugnt och stabilt på Málagas defensiva mittfält tillsammans med Fernando Tissone, och dessutom belönats med en plats i det spanska U21-landslaget.

—

Álex López (Celta Vigo)
25 år, central mittfältare, totalt 17 ligamatcher (14 från start).

Motivering: Blommat ut ordentligt under nye tränaren Luis Enriques vingar och är numera en nyckelspelare i Celta Vigo. Väldigt bra på att fylla på i straffområdet och fånga upp andrabollar.

—

Carles Gíl (Elche)
21 år, yttermittfältare, totalt 15 ligamatcher (samtliga från start).

Motivering: Valencia-utlånade Carles Gíl imponerade redan förra säsongen i Elche, men gick ner sig något under våren. Men formdippen har varit som bortblåst nu i höst och yttermittfältaren har visat sig från sin absolut bästa sida och känns definitivt redo för större uppgifter. Däremot hade han behövt producera mer poäng för att slå sig in i ett topplag på allvar.

—

Suso (Almería)
20 år, offensiv mittfältare, totalt 15 matcher (14 från start).

Motivering: Är inlånad från Liverpool har stått för den ena bländande insatsen efter den andra i Almería. Kreativ, kvick och ett fantastiskt spelsinne. Har charmat Almería- och La Liga-publiken den här säsongen. Dags att utmana på allvar i Pool nästa säsong?

Det finns gott om duktiga fotbollsspelare i La Liga. Men bakom storstjärnorna finns också spelare som många gånger gör minst lika mycket nytta men inte får alls lika mycket uppmärksamhet och cred för sina prestationer. Här kommer min lista med de tio mest underskattade spelarna i ligan.

10. Markel Susaeta (Athletic Club)
25 år, yttermittfältare

Ända sedan A-lagsdebuten i Athletic 2007 har Markel Susaeta successivt vuxit och de senaste åren varit en stöttepelare i laget. Under succésäsongen 2011/12, där Bilbao-klubben nådde final i såväl Europa League som Copa del Rey, pratades nästan bara om Fernando Llorente, Iker Muniain och Javi Martínez. Susaeta hade lika stor del i framgången och spelade under den säsongen makalösa 63 (!) matcher, och gjorde på dem 13 mål. Betyder nu mer än någonsin för Athletic.

—

9. Diego López (Real Madrid)
32 år, målvakt

Det är fortfarande många som ifrågasätter Diego López storhet. Peta självaste Iker Casillas? Det ska ju inte vara möjligt. För Diego López var det möjligt – men det är knappast i Real Madrid som spanjoren blommat ut till en bra målvakt. Redan i Villarreal, där han vaktade målet mellan 2007-12, var han en av både ligans och stundtals Europas främsta målvakter.

—

8. Mateo Musacchio (Villarreal)
23 år, mittback

Tog steget från River Plate till Villarreals B-lag, och sedan vidare till A-laget. Har under de tre senaste säsongerna etablerat sig som en av ligans bästa mittbackar (redan innan Villarreal åkte ner i Segundan) och har tagit ytterligare ett kliv den här säsongen och agerar mer som en ledare på planen. Det är dags att Argentinas förbundskapten Alejandro Sabella börjar titta utanför ramarna nu.

—

7. Filipe Luís (Atlético de Madrid)
28 år, vänsterback

En av världens otvivelaktigt bästa vänsterbackar för tillfället. Har vuxit ut till en gigant under Diego Simeone i Altético Madrid, och till och med överglänst sin formtopp från tiden i Deportivo La Coruña. Var visserligen med i Brasiliens trupp i Confederations Cup, men att han inte är uttagen på reguljär basis är ett mysterium.

—

6. Gabi Fernández (Atlético de Madrid)
30 år, defensiv mittfältare

Spelaren som både profilerar Diego Simeone och personifierar hela tränarens spelfilosofi ute på planen. Är ovärderlig för Atléticos effektiva presspel, och betyder A och O med sina ledaregenskaper både på och utanför planen. Hade förmodligen varit en av världens bästa mittfältare om han hade varit något vassare i passningsspelet.

—

5. Patrick Ebert (Valladolid)
26 år, yttermittfältare

Anslöt till Real Valladolid på fri transfer sommaren 2012, och var lagets i särklass bäste spelare under förra säsongen. Ebert har ett bra spelsinne och framför allt en magisk inläggsfot. Tysken har fortsatt prestera på en nivå långt över resten i Valladolid även den här säsongen, och det vore märkligt om inte större klubbar rykte allt hårdare i honom nästa sommar.

—

4. Willy Caballero (Málaga)
32 år, målvakt

Har varit en av ligans bästa målvakter sedan han värvades från Elche vintern 2011. Bevisade även i Champions League förra säsongen att han håller yppersta världsklass och att han inte fått den cred han förtjänar kan till stor del läggas på Alejandro Sabellas ansvar. Den argentinske förbundskaptenen har under hela sin sejour som landslagscoach förbisett Willys emellanåt omänskliga insatser – trots att Argentina verkligen behöver en stabil målvakt.

—

3. João Miranda (Atlético de Madrid)
29 år, mittback

La Ligas bäste mittback under de två senaste åren, och tycks bara växa med större press och mer ansvar på planen. Gör något som många andra har svårt för: spelar enkelt. Krånglar sällan till situationerna utan tar alltid det säkra före det osäkra, något som alltid är en framgångsrik melodi. Förtjänar ett större anseende runt om i Europa.

—

2. Sergio Busquets (Barcelona)
25 år, defensiv mittfältare

Hade Barcelona varit en människa hade Sergio Busquets varit blodomloppet. Det har han som ser till att bollen tar sig från A till B på snabbast och enklaste vis. Har man aldrig sett Barça spela fotboll vet man förmodligen knappt om att Busquets existerar. Utåt sett består Barcelonas framgångsrika mittfält av Xavi Hernández och Andrés Iniesta – två spelare som förmodligen inte hade haft ett alls lika välfyllt prisskåp utan, just det, Sergio Busquets.

—

1. Bruno Soriano (Villarreal)
29 år, defensiv mittfältare

Har lite av samma roll i Villarreal som Sergio Busquets har i Barcelona. Drar sällan, eller snarare i snudd på aldrig, rubrikerna, men är allt som oftast den som har störst del i framgångarna. Har varit en bärande spelare i Villarreal under väldigt många säsonger, och är otroligt älskad i klubben för hans lojalitet då väldigt attraktiva anbud har kommit in under årens lopp. Har egentligen alla egenskaper som en defensiv mittfältare i världsklass behöver, och inga direkta svagheter.

Man sparar det bästa till sist, brukar det ju heta i klyschornas värld. Och det stämde ganska väl överens med verkligheten från den spanska fotbollshelgen, där Athletic tog emot Barcelona i omgångens hetaste match sent på söndagen.

Athletic har redan byggt ett imperium på nya San Mamés
Athletic Club spelade sin sjunde ligamatch på sin nya, moderna arena, där man inför mötet med Barça ännu inte hade förlorat. Och den sviten skulle hålla i sig.

Baskerna är verkligen lejonkungar i sin egen borg, och har trots väldigt kort tid redan byggt upp ett imperium på nya San Mamés. Den så fanatiska publiken – som verkligen lever och andas fotboll – eldar givetvis på sitt lag ännu mer när de regerande mästarna kommer på besök.

Ljudvolymen nådde förmodligen nya höjder och frågan är hur nära det egentligen var att väggen på ena kortsidan (som står tom utan läktare på grund av att den gamla skall rivas färdigt) ramlade ner. Och hemmasupportrarna hade all anledning att jubla, sjunga och mana på sitt lag. Athletic var nämligen det klart bättre laget sett över 90 minuter.

Framför allt vann man kampen på mittfältet. Medan Sergio Busquets slarvade som aldrig förr och gjorde sin sämsta insats den här säsongen var Xavi Hernández helt osynlig. Bara Andrés Iniesta var i närheten av sin normala nivå, även om han också gjort bättre matcher.

För Athletics del var det ombytta roller. Ander Iturraspe har tagit ett par steg framåt den här hösten och var en jätte på det defensiva mittfältet tillsammans med Mikel Rico. Framför dessa fick Markel Susaeta, Ander Herrera och Iker Muniain lite friare spelrum att agera kreativa motorer bakom en ensam och hårt arbetande Gaizka Toquero på topp.

Athletic pressade långa stunder sönder Barcelona i av matchen. Man lät aldrig gästerna från Katalonien att få det andrum och det utrymme som krävs för att det snabba kortpassningsspelet skall lyckas.

Markel Susaeta planens bäste
Det är många i Athletic som förtjänar att bli omnämnda. Alla, från Gorka Iraizoz i målet till Toquero längst fram, egentligen. Men den som stack ut klart mest från mängden var Markel Susaeta. Yttermittfältaren sprang i cirklar runt Barcelona-spelarna och var kreatören bakom det mesta för hemmalaget.

Susaeta löpte rätt, passade rätt och försvarade rätt. Framför allt så slog han det matchavgörande inlägget som Iker Muniain stötte in i mål.

Trots den benhårda konkurrensen i landslaget är det nog på tiden att Vicente del Bosque återigen slår ett öga mot Baskien för att följa Susaeta lite extra. Fortsätter han så här kan han definitivt slå ut Jesús Navas ur landslagstruppen.

—

Detta spetsar till toppstriden i ligan ännu mer, och det vattnas i munnen bara jag tänker på Atlético-Barcelona i början av januari på Vicente Calderón. Men redan nästa omgång (som spelas om första två veckor, då det är Copa del Rey nästa helg) kan det bli tufft för toppduon som möter Valencia (Calderón) respektive Villarreal (Camp Nou).

Och bara tre poäng bakom ligger ett vilande vitt monster och bara lurar.

Förra säsongen var ligan i princip avgjord redan inför juluppehållet. Nu lever det i allra högsta grad, och det är tre lag som gör upp.

Tiden går fort, och vi är redan en dryg tredjedel in på säsongen. Därför tänkte jag, klubb för klubb, summera vad som skett hittills i fyra delar.

Här kommer den sista och avslutande delen, med lagen i det absoluta toppskiktet.

5:e plats – Athletic Club (23 poäng)

Säsongen hittills: Spelmässigt är det inte ett lika styrande och energiskt Athletic som under Marcelo Bielsas tid som tränare, men Ernesto Valverde har bidragit med bättre struktur. Trots att det inte stämt i alla matcher har poängen trillat in på löpande band, något som ofta anses som en styrka för lag som håller sig i toppen. Det finns dock sparkapital i Aritz Aduriz, som först på slutet börjat komma igång med målskyttet.

Den mest lysande stjärnan: Mikel Rico värvades in i sista stund men har verkligen satt sin prägel på laget direkt. Tagit en plats i startelvan trots stenhårt konkurrens på mittfältet.

Har underpresterat: På de första tolv omgångarna lyckades Aritz Aduriz bara hitta rätt i målprotokollet en gång. Nu gjorde han två baljor mot Levante – men överlag har anfallaren inte alls levt upp till förväntningarna.

Har framtiden för sig: Utöver självklare Iker Muniain finns också den unge mittförsvararen Aymeric Laporte, som behållit sin startplats han kämpade till sig i våras. 19-åringen är en av ligans mest talangfulla mittbackar.

Mitt tips inför fortsättningen: Nu har inte Athletic någon spel utanför Spaniens gränser att tänka på, vilket gör att man kan behålla fokus på ligaspelet. Man kommer vara med och fightas om den åtråvärda Champions League-platsen ända in i kaklet.

—

4:e plats – Villarreal (24 poäng)

Säsongen hittills: Villarreal har inte bara studsat tillbaka – man har gjort det med besked. Samma vackra och anfallsglada fotboll som alltid har återigen gett fina resultat för ”den gula ubåten”.

Den mest lysande stjärnan: Bruno Soriano och Rubén Cani håller alltid hög nivå, men den stora stjärnan i säsongens Villarreal är utan tvivel Giovani dos Santos. Mexikanen har kommit in och stått för det där lilla extra i matcherna.

Har underpresterat: Ike Uche brände något kopiöst med lägen inledningsvis, men har spelat upp sig. Utöver nigerianens inledning är det ingen som varit under all kritik.

Har framtiden för sig: 22-årige Manu Trigueros har blivit en personlig favorit och innermittfältaren är på väg att blomma ut på allvar. Har drivet, tekniken och framför allt spelförståelsen. Lite av en blandning mellan Santi Cazorla och Borja Valero.

Mitt tips inför fortsättningen: Villarreal har ett tillräckligt bra lag för att redan nu vara med och kriga i toppen, något jag är säker på att man kommer göra.

—

3:e plats – Real Madrid (31 poäng)

Säsongen hittills: Övertygade inte under säsongsinledningen, men knep ändå många viktiga poäng. Därefter har spelet successivt blivit bättre – men Real Madrid har trots det tappat poäng mot samtliga topplag: Barcelona, Atlético och Villarreal.

Den mest lysande stjärnan: Cristiano Ronaldo har varit ett monster hela hösten. Han behöver nog ingen närmare presentation.

Har underpresterat: Asier Illarramendi har inte varit dålig – men samtidigt inte visat i närheten av sin högstakapacitet och varför Real Madrid la €39 miljoner för hans tjänster.

Har framtiden för sig: Både Álvaro Morata och Jesé Rodríguez har potential att bli världsspelare, men den förstnämnde känns närmast att ta ett steg i den riktningen redan den här säsongen.

Mitt tips inför fortsättningen: Kommer förstås inte ge sig i guldstriden förrän allt är över. Min både tro och förhoppning är att tre lag gör upp ända fram till slutet.

—

2:a plats – Atlético de Madrid (34 poäng)

Säsongen hittills: Har gått fullt i Champions League-spelet och bara tappat fem poäng i ligan. Diego Simeone har tagit Atlético till nästa nivå och redan nu känns man som en seriös titelutmanare.

Den mest lysande stjärnan: Diego Costas insatser under hösten har fått försäljningen av Radamel Falcao att bli helt bortglömd. Anfallaren har varit glödhet och verkligen stått i centrum.

Har underpresterat: Det tycks skett en positiv förändring gentemot förra säsongen för Adrián López, men anfallaren är fortfarande långt ifrån den form han visade upp under 2011/12. Frågan är om han helt enkelt överpresterade då, och det vi nu ser är verklighetens Adrián. Vad hände egentligen?

Har framtiden för sig: Óliver Torres är den största Atlético-talangen sedan en viss Fernando med samma efternamn, och den kreative mittfältaren lär med största sannolikhet bara växa in i skorna allt mer.

Mitt tips inför fortsättningen: Att Atlético redan tagit så många poäng och framför allt vunnit så många svåra bortamatcher känns som en tydlig vink om att man utmanar på riktigt. Att man slutar topp tre råder inga som helst tvivel om, men jag tror man även kommer utmana högre upp.

—

1:a plats – Barcelona (37 poäng)

Säsongen hittills: Har gjort en historisk ligastart och på 13 matcher bara tappat poäng i en – borta mot Osasuna.

Den mest lysande stjärnan: Víctor Valdés har varit Barcelonas klart bäste spelare under hösten. Målvakten har klivit fram som en räddare i sista stund flera gånger och räddat såväl självklara mål som viktiga poäng.

Har underpresterat: Med Iniesta-mått mätt har Don Andrés inte alls levererat på den höga nivå vi är vana att se honom. Det har bara blivit en enda poäng hittills för mittfältaren.

Har framtiden för sig: Marc Bartra är säsongens utropstecken i Barcelona och 22-åringen har varit en gigant i mittförsvaret. Lär få både fler och tyngre uppgifter framöver.

Mitt tips inför fortsättningen: Efter el Clásico-segern är man favoriter till ligaguldet, men man ställs redan nu under hösten inför många tuffa utmaningar, inte minst när det gäller att ersätta Valdés och Messi som är skadade året ut. Kommer kämpa om ligatiteln hela vägen.

Rubén Castros skadefrånvaro har fått Betis att sjunka
Det råder inga tvivel om vilka två som var Real Betis ledande spelare förra säsongen. Beñat Extebarria styrde tempot på mittfältet och var alltid ett gigantiskt hot på fasta situationer, medan Rubén Castro var anfallsspelaren som ofta stod för det lilla sista i straffområdet.

Trots framgångarna förra säsongen där laget slutade på Europa League-plats lämnade Beñat för hemklubben Athletic Club. Betis rustade upp rejält och värvade mest av alla La Liga-klubbar under sommaren – men ingen lika profilstark spelare som den forne mittfältsmotorn. Ett gigantiskt ansvar skulle i offensiven därmed läggas på Rubén Castro. Problemet så här långt? Anfallaren har varit skadad, och hittills bara spelat 22 minuter.

Rubén Castros skadefrånvaro är förstås inte den enda anledningen till Betis hittills väldigt miserabla säsong, men man har sett tydligt hur mycket spanjoren betyder både för målproduktionen och lagets spel. Med Jorge Molina har man en mer statisk anfallstyp, och nyförvärven Chuli och Braian Rodríguez har definitivt inte tagit vara på sina chanser hittills.

Utöver det har Pepe Mel hittills haft väldigt svårt att hitta en startelva som fungerar. Och det klart, med flera nyförvärv i varje lagdel där ingen sticker ut mer än någon annan är det väldigt svårt att veta vilket som är det bästa laget. Det centrala mittfältet är mest signifikativt för Mels problem. Xavi Torres, Javier Matilla, Nosa Igiebor och Lolo Reyes slåss om samma positioner på det centrala innermittfältet. Även om Matilla spelat mest i ligan och verkar komma upp i den potentialen man såg i honom under Villarreal-tiden, finns ingen självklar duo. Detsamma gäller positioner som central offensiv mittfältare, där Joan Verdú än så länge inte hittat helt rätt, utan snarare Salva Sevilla varit den som imponerat mest.

Huvudet på spiken för Pepe Mel och Real Betis krissituation var gårdagens 3-2-förlust borta mot Málaga – som gör att man fortsatt är under nedflyttningsstrecket. Två gånger om hämtade de grönvita i kapp underläge, men föll ändå på målsnöret då ynglingen Samu Sánchez hoppade in och tryckte in 3-2 på tilläggstid för Málaga.

Den stora snackisen från matchen annars är givetvis Damien Perquis huvudskada efter att ha skallat ihop med Fabrice Olinga. Betis-försvararen blev liggande medvetslös på marken och fick hämtas med ambulans, och klubben har själv gått ut och meddelat att det rör sig om en kraftig hjärnskakning och dubbla käkfrakturer. Förhoppningsvis kommer polacken tillbaks till spel inom en snar framtid.

Atlético städande undan Athletic som ingenting
Känslan var att det kunde bli en lurig match på förhand för Atlético Madrid när Athletic Club kom på besök till huvudstaden igår. Men trots att Atlético har många matcher i benen och att en viktig Champions League-match väntar mot Austria Wien i veckan städade man undan lejonen från Bilbao som ingenting.

Efter 20 lugna minuter utan stora chanser lade Atlético i både en och två växlar till och sprang ifrån till en 2-0-ledning före paus. I andra halvlek, som var sömnig, var Athletic egentligen aldrig nära att ens skapa nerv i matchen. Atlético säkrade upp defensivt och spelade av matchen i lugnt tempo.

Jag skulle vilja säga att detta var en av Atléticos bästa matcher den här säsongen. Man har offensivt både spelat bättre och gjort fler mål, men nu mötte man ett väldigt bra lag, men fick Athletic att se om som ett juniorlag. Att dessutom vara så spelmässigt överlägsna utan Arda Turan, som dras med skadeproblem, får segern att väga ännu tyngre. Där kan förstås Koke ta åt sig mest av äran, då han axlat rollen som kreatör på ett utomordentligt sätt hela säsongen. 21-åringen har nu gjort hela åtta assist den här säsongen. När dessutom anfallsduon Diego Costa och David Villa fortsätter att producera mål råder maximal harmoni i Atlético för tillfället.

Igår trummade La Liga vidare med de sista matcherna av den elfte omgången. Tabelltvåan Atlético Madrid hade en tuff uppgift framför sig på Nuevo los Carmenos mot Granada – en uppgift som man till slut redde upp.

Det var en sådan där match som Atlético för fyra år sedan definitivt inte hade vunnit, kanske inte ens tagit poäng. Dagens Atlético har marginalerna med sig, och är framför allt tillräckligt skickliga defensivt för att inte släppa in mer än ett mål.

Diego Costa gjorde 1-0 från straffpunkten i slutet av första halvlek, något som David Villa fyllde på till 2-0 – också han från elva meter efter att Costa generöst lämnat över ansvaret. Och just anfallsduon var de som var den stora skillnaden i matchen, precis som många gånger tidigare under säsongen. Villa verkar spinna vidare på formkurvan och var en av planens bästa spelare.

Det blev till slut 2-1 till Madrid-klubben efter en sen reducering av Odion Ighalo. Målet för Granada kom lite för sent och även om spänningen steg på arenan var tiden för knapp för att hinna skapa något ordentligt tryck på Atlético, som dessutom hade fått Filipe Luís utvisad.

Efter matchen skrevs det om ”ännu en skitseger för Atlético”. Det är precis var det var. En match som spelmässigt inte höll särskilt hög kvalité, där flera individualister inte kom upp i normal standard. En match som lika gärna kunnat sluta 2-1 till hemmalaget.

Men så har vi det här Atlético Madrid – Diego Simeones version. De vinner sådana här ”skitmatcher” utan att behöva spela på topp, utan att alla stjärnor levererar topprestationer. Det är också precis sådana segrar som kommer göra att Atlético är med och fightas om ligatiteln hela vägen in i kaklet. Det är sådana segrar som ofta får ett lag att slutligen kliva högst upp på tronen.

Getafe knappade in på Villarreal och Athletic
Lite längre ner i tabellen slåss i första hand Villarreal och Athletic Club om fjärdeplatsen. Men nu har uppstickaren Getafe blandat sig i striden på riktigt, detta efter en stark 2-0-seger borta mot Villarreal igår.

Välförtjänt? Nja, trots tio man stora delar av matchen var Villarreal det bättre laget. Men uppenbarligen hade Villarreal utnyttjat all effektivitet i derbyt mot Valencia och gick mållösa av planen. Getafe gjorde två, varav det sista i absoluta slutskedet, och är nu en pinne bakom såväl ”de gula ubåtarna” som Athletic.

Just Bilbao-klubben hade faktiskt chans att dra ifrån i racet kring fjärdeplatsen, men missade den efter att ha fått oavgjort hemma mot Elche. Nykomlingen gick upp till en 2-0-ledning innan Athletic kunde få igång maskineriet och till slut hämta upp till 2-2.

Tre lag i toppen har redan dragit ifrån, men kampen kring den sista CL-platsen känns helt oviss och spänning lär bibehållas fram tills sista omgången är spelad i vår.

Den nionde omgången är färdigspelad sedan Athletic besegrade Villarreal med 2-0 på måndagskvällen. Här kommer några tankar från matchen.

Nya San Mamés har redan satt skräck i motståndarna
Athletic Club håller på att bygga upp någonting på den nya arenan. Och då menar jag i första hand inte den delen som fortfarande inte är färdigbyggd rent bokstavligen, utan att man redan börjat bygga upp en era på nya San Mamés och att motståndarlagen redan är satta i skräck.

Celta Vigo var först att få inta arenan som bortalag och föll med 3-2. Därefter var det Betis tur, innan Valencia som första lag lyckades knipa en poäng. På måndagskvällen var det fjärdeplacerade Villarreal som hade styrt norrut för att inta nya San Mamés. Vad man fick för välkomnande? En flock hungriga lejon som bara verkade ha en växel – den högsta.

Det bör tilläggas och poängteras tydligt att domaren José Antonio Teixeira Vitienes hade både en och två fingrar för många med i spelet och visslade lite för många gånger i sin pipa. Men även om Bruno Sorianos utvisning var horribel, och många frisparkar och gula kort var tveksamma, bör det likväl sägas att Athletics seger var odiskutabel. Och när Brunos utvisning kom precis före pausvilan var ställningen precis detsamma som det som senare kom att bli slutresultatet – 2-0. Men det förbättrade förstås inte Villarreals chanser att komma tillbaka i matchen.

Mikel Rico visade varför han är en startman
Jag var nog inte ensam om att höja lite extra på ögonbrynen när Ernesto Valverde presenterade sin startelva utan såväl Beñat Extebarria som Ander Herrera. Att Mikel Rico fanns med i densamma var snarare logiskt än tvärtom, då han presterat bra efter flytten från Granada i somras, men utan Beñat och Ander vilade ett stort frågetecken kring vem som skulle bidra med kreativiteten på offensiv planhalva.

Det märktes, i vissa aspekter, att de som normalt sett sätter tempot och ofta står för de avgörande passningarna inte var på planen för hemmalaget. Men med maskinerna Mikel Rico och Óscar de Marcos på mittfältet malde Athletic sönder Villarreal och bevisade att vilka och löpvillighet faktiskt kan slå finess och passningsskicklighet. Så här i efterhand visade det sig vara ett taktiskt genidrag av Valverde.

Däremot tror jag, om antingen Beñat eller Ander varit på planen, att fler målchanser skulle skapats och möjligen också fler mål hade tillkommit. En mer befogad fråga är förstås om det hade varit lika stängt bakåt – något jag inte är lika övertygad om.

Aduriz nätkänning kan bli livsavgörande
Mycket ska klaffa för att man ska tillhöra toppen av tabellen. En faktor som de flesta lagen är beroende av är en pålitlig målskytt. Det har Athletic saknat sedan förra hösten, då Aritz Aduriz faktiskt stänkte dit en hel del bollar. Efter det har det gått trögare, och brända chanser och småskador har avlöst varandra.

Därför var Aduriz 2-0-mål mot Villarreal, som också var anfallarens första för säsongen, extremt viktigt. En Aduriz i målform kommer ge Athletic många poäng och kan vara skillnaden mellan en fjärde- och femteplats.