Försvaret darrade, Sergio Busquets slarvade, Xavi Hernández kom inte upp i normalt standard, och anfallarna satte inte den höga press de brukar. Fram till matchminut 60 var det bara en spelare i Barcelona som kom upp i den nivå vi är vana vid att se: Andrés Iniesta.

Den bleke mittfältaren fick otroligt stort ansvar i offensiven, och var hela tiden den som försökte tråckla sig igenom PSG-försvaret med dribblingar eller finurliga passningar. Men medspelarna fanns aldrig med honom.

Det skulle krävas en 170 centimeter lång och halvskadad argentinare för att Barça skulle vakna till liv. Lionel Messi kom in i ett läge där katalanerna var skakiga och var i underläge med 0-1. Messi gjorde inget större väsen av sig den stund han var på planen, men hans blotta närvaro höjde medspelarna till ytterligare en nivå. Att det också var Messis fötter som stod för förarbetet till Pedro Rodríguez kvitteringsmål var föga förvånande. Utöver målsituationen lunkade argentinaren mest runt. Det syntes att han hade ont, att han inte var som vanligt. Tydligen spelade det ingen roll, för han gjorde Barcelona till ett bättre lag.

Något annat noterbart var Messis kroppsspråk efter kvitteringsmålet. Han signalerade mot medspelarna i något som jag skulle översätta till ”ta det lugnt grabbar, stressa inte upp er. Nu fortsätter vi rulla”. Argentinaren visade upp ett engagemang som bara riktiga ledare gör. Och på planen är det precis vad han är, Messi. En ledare, en förgrundsfigur, något medspelarna ser upp till. Utan att ens komma upp i 20 procent av sin normala nivå höjde han Barcelona och såg till att klubben nådde sitt sjätte raka Champions League-semifinal.

Barcelona krossade stackars Mallorca hemma på Camp Nou med hela 5-0 sent igår kväll. Slutresultatet var detsamma som när lagen möttes på samma arena förra säsongen. Även den gången var glädjeämnena för Barcelona väldigt många. Leo Messi gjorde ett hattrick, Isaac Cuenca gjorde sitt första mål i A-lagströjan och supertalangen Gerard Deulofeu – som även fick speltid igår – gjorde efterlängtad debut.

Men ingenting kan ens jämföras med hur alla bitar föll på plats för Barça igår. I Messis frånvaro klev Cesc Fàbregas fram i rollen som ”falsk nia”, och stod för ett hattrick och en målgivande passning. Dessutom var han i allra högsta grad inblandad i även det femte målet.

Alexis Sánchez, som stått för en miserabel säsong, verkade vaknat upp på rätt sida och allt gick chilenarens väg. Två mål och två assist noterades anfallaren för, vilket kan betyda otroligt mycket för Barcelona inför säsongsavslutningen.

Även unga spelare som Martín Montoya, Marc Bartra & Cristian Tello fick välbehövlig speltid och gjorde det bra. Till och med Alex Song gjorde en storartad insats på det defensiva mittfältet. Ja, glädjeämnena var många, och samtidigt som många fick nyttig speltid kunde också nyckelspelare vilas.

Som grädden på moset gjorde Éric Abidal efterlängtad comeback efter 14 månaders frånvaro. Han fick tjugo minuter, rörde bollen tolv gånger, och vann boll tre gånger. I princip alla på Camp Nou ställde sig upp för att hylla fransmannen när han äntrade planen – till och med de tillresta bortasupportrarna, vilket var mäktigt att se.

Barcelona fick precis rätt svar inför returmötet med PSG på tisdag. Hinner inte Messi bli spelklar råder inga tvivel om vem som kommer ersätta honom – Cesc Fàbregas. I mittförsvaret gjorde Gerard Piqué och Marc Bartra en bra insats, trots att de inte fått så mycket speltid tillsammans tidigare. Om inte Adriano hinner bli helt återställd efter sin skada lär det bli den nyss nämnda duon från start mot PSG.

—

Gårdagens annars mest intressanta matcher spelades i A Coruña respektive San Sebastián. I den förstnämnda staden tog hemmalaget Deportivo emot bottenkonkurrenten Real Zaragoza, och trots många om och men lyckades A Coruña-klubben knipa alla tre poäng efter totalt 3-2.

Att säga att segern för Deportivo vore välbehövlig och livsviktig vore en underdrift. Det hade förvisso inte varit kört om man hade tappat poäng eller till och med förlorat, men sitter man i klistret och kämpar för sin överlevnad är det precis i det matcherna mot direktkonkurrenterna man skall ta sina poäng. Det är just det Depor gjort. Först slog man Celta Vigo i derbyt, innan Mallorca besegrades på bortaplan i förra omgången.

Deportivo har nu lämnat 20:e platsen efter totalt tio omgångar som jumbo. Sedan den sjätte omgången har Depor bara legat över nedflyttningsstrecket vid två tillfällen. Nu har man gått förbi såväl Mallorca som Celta Vigo. Att dessutom Celta förlorade dagens match hemma mot Rayo och Granada, numera två poäng före Deportivo, också förlorade i helgen när man på hemmaplan släppte in fem baljor mot Real Betis gynnar A Coruña-klubben till max.

Nu är det bara en poäng upp till Zaragoza, och alltså ytterligare en till Granada. Från att det sett i närmast omöjligt ut har nu Deportivo införskaffat sig ett riktigt bra utgångsläge inför de åtta avslutande omgångarna.

Räkna med att bottenstriden återigen kommer bli ruggigt rafflande.

—

Den andra mest intressanta matchen på förhand var den mellan Real Sociedad och Málaga på Anoeta. La Real på fjärdeplats och en pinne före Málaga inför matchen, skulle vid vinst göra ett litet ryck i kampen om Champions League-kvalplatsen. Det var precis vad man gjorde, och det med besked.

Málaga ställde visserligen upp med ett väldigt reservbetonad lag med anledning för Champions League-returen mot Borussia Dortmund på onsdag, men det räcker inte som ursäkt. Real Sociedad körde fullkomligt över andalusierna i den första halvleken och hade en 3-0-ledning redan efter en halvtimme. Att Málaga reducerade strax innan paus spelade ingen roll då Iñigo Martínez nickade in 4-1 per omgående i andra.

Carlos Vela, Antoine Griezmann, Asier Illarramendi, Markel Bergara och Alberto De La Bella var alla strålande i hemmalaget. Real Sociedad har skaffat sig ett drömläge inför säsongsavslutningen att knipa den sista CL-platsen och man har definitivt ett tillräckligt bra lag för att klara av det.

Gissningsvis kommer matchen mot Valencia på Anoeta om några veckor bli väldigt avgörande.

2-2 på Parc de Princes är ett bra resultat för Barcelona inför returen nästa vecka. Ändå lämnade katalanerna matchen med sur eftersmak.

– Hade någon sagt 2-2 inför matchen hade jag tagit det direkt och varit väldigt nöjd med det, men med tanke på hur allt utvecklade sig både med ett sent kvitteringsmål och flera skador för oss känns det bittert, sa Xavi Hernández efter matchen.

Jag tror de flesta från Barcelona-håll kan skriva under på det Xavi sa. 2-2 på förhand är ett ruggigt bra resultat på bortaplan i en Champions League-kvartsfinal. Men släpper man in kvitteringsmålet i den absolut sista sekunden – ur ett läge från absolut ingenstans – och dessutom drabbas av skador på såväl Lionel Messi som Javier Mascherano får 2-2-resultatet inte samma värde som det borde.

Catalunya Radio rapporterade efter matchen att Messi blir borta tre veckor med en lättare muskelskada – något som betyder att han definitivt missar returmötet mot PSG nästa vecka. Nya uppgifter idag säger tio dagar för argentinaren, vilket också skulle innebära att returmötet nog kan räknas bort av säkerhetsskäl.

Mascherano hade inte fått spela returen oavsett då han drog på sig ett gult kort igår vilket innebär att han är avstängd.

Det lämnar oss med följande: Barcelona kommer spela returmatchen utan Carles Puyol, Adriano Correia och Mascherano tillgängliga i försvaret. Éric Abidal har inte spelat en officiell match sedan han blev friskförklarad och är knappast redo för det matchtempot, vilket innebär att unge Marc Bartra med största sannolikhet kommer få bilda mittlås med Gerard Piqué. Att Bartra dessutom fick hoppa in i slutskedet när Mascherano skadade sig igår höjer bara trovärdigheten i tesen att han spelar från start i returen.

Kanske har vi också redan svaret på hur Barça kommer ersätta Messi i returen. Det var Cesc Fàbregas som ersatte argentinaren i paus igår och gjorde det bra i sin fria roll. Utan Messi lär katalanerna dessutom behöva en extra spelare som är duktig på att hålla i bollen.

Om vi håller lite på spekulationerna inför returen och riktar blickarna mot gårdagens match går det konstatera följande: Barcelona spelade både rakare och var betydligt bättre i presspelet jämfört med bortamötet med Milan i åttondelsfinalen. Däremot bjöd Paris Saint Germain upp till riktigt bra motstånd, och även om man gjorde ett offsidemål hade man utöver det flera lägen där Barça hade marginalerna på sin sida.

Sett till matchbilden tycker jag 2-2 speglar matchen ganska bra, och är ett rättvist resultat – även om inte Xavi var helt enig i den frågan.

– 2-2 är ett bra resultat, men vi gjorde en riktigt bra match och 2-1 till oss hade varit rättvist. Nu ska vi vinna returen på Camp Nou, sa han.

—

I kväll fortsätter Champions League-äventyret för Málaga och Real Madrid. Klubben från solkusten firar idag 109 år, och vilken födelsedagspresent hade det inte varit med en seger mot de regerande tyska ligamästarna Borussia Dortmund?

För att den önskan skall slå in måste dock Málaga göra en riktigt, riktigt bra match. Man måste, precis som tidigare under turneringen, vara väldigt solida i försvaret och hålla koll på trion Robert Lewandowski, Mario Götze och Marco Reus. Klarar man det, samtidigt som man utnyttjar sina lägen offensivt, är jag övertygad om att man kan skapa sig ett bra utgångsläge inför returen. Även om Dortmund på pappret har ett bättre lag är det värt att komma ihåg att de också är färska i sammanhanget.

Real Madrid är å sin sida raka motsatsen mot Málaga. Man är storfavoriter att gå vidare i sin kvartsfinal där turkiska Galatasaray står för motståndet. I kväll spelar Madrid hemma på Santiago Bernabéu, och det är oerhört viktigt för ”marängerna” att få ett bra resultat, helst vinna med ett par bollar.

Normalt sett innebär det ju en liten fördel att inleda en utslagsomgång på bortaplan, vilket i sådana fall skulle gynna Galatasaray i det här fallet. Får man som hemmalag däremot ett riktigt starkt resultat i första mötet kan man å andra sidan punktera dubbelmötet och spela av returen. Därför gäller det att Real Madrid både ångar på men samtidigt är försiktiga bakåt så de inte släpper in något mål. Det blir en viktig balans att hitta för José Mourinho och hans manskap.

Den mållösa tillställningen mellan Real Betis och Getafe – två lag som kämpar om Europa-platser – avslutade den gångna omgången. Här kommer några reflektioner i form av utmärkelsen från densamma.

Omgångens viktigaste:
Celta Vigos och Real Zaragozas poäng mot Barcelona respektive Real Madrid och Osasunas starka bortaseger mot ett tämligen svagt Valladolid i all ära, men ingenting kan mäta sig i samma viktklass som Deportivo La Coruñas trepoängare på Mallorca. A Coruña-klubben hade vid förlust i stort sett kunnat börja planera inför en säsong i Segundan – nu lever hoppet i allra högsta grad, och det är bara fyra poäng upp till säker mark.

Omgångens självmål:
Smörpassning, en perfekt nertagning, och sedan sprang Javi López in bollen i eget mål. Real Sociedad stod för ett riktigt fint anfall, där alla trodde att Antoine Griezmann skulle komma till avslut när han i princip kom helt fri mot Kiko Casilla i Espanyol-målet. Då trampade Javi López på och slog bollen i egen kasse. Knappast meningen, men som alltid väldigt läckert.

Omgångens debutant:
Jag skrev om honom redan för ett par dagar sedan, Málagas Pedro Morales. Chilenaren fick något överraskande chansen från start borta mot Rayo Vallecano – trots att han inte hade spelat en enda minut i Málaga-tröjan sedan han hämtades in i januarifönstret. Så här i efterhand kan man trots allt förstå att landsmannen Manuel Pellegrini spelade Morales från start. Yttermittfältaren stod för två assist och ett mål i 3-1-segern och visade stora kvalitéer. Känns som en lurig spelare som kan avgöra mycket på egen hand.

Omgångens comeback #1:
I över två månader gick Aritz Aduriz mållös. Men på måndagskvällen var det dags igen, när basken blev stor matchhjälte för sitt Athletic som slog Granada med uddamålet 1-0. Kan Aduriz, som gjorde tio mål under hösten, hitta tillbaka till formen igen?

Omgångens comeback #2:
Apropå målskytte, Júlio Baptista var i helgen tillbaka i målprotokollet efter drygt ett och ett halvt års frånvaro. Det beror förstås på de stora skadebekymren som brassen dragits med och att han precis är tillbaka på allvar. Ändå kändes det som det var väldigt nyss som Baptista cykelsparkade in segermålet mot Getafe tidigt förra säsongen. Mot Rayo blev det visserligen ingen cykelspark, men väl en fin nick som betydde 2-1 för Málaga.

—

I kväll tänker och fokuserar vi dock på något helt annat än ligaspelet och den gångna omgången. I afton drar Champions League-äventyret vidare med kvartsfinaler. Av de tre kvarvarande spanska lagen går ett in i sitt kvartsfinalmöte redan i kväll – Barcelona.

Jag råder er alla att läsa Kalle Karlssons eminenta analys av Barcelonas spel och varför de kan vara så överlägsna som de trots allt ändå är i merparten av sina matcher. De har kallats för ett självspelande piano, men det krävs enormt mycket mer än bara en Leo Messi och tio andra spelare för att få pianot att fungera på bästa möjliga sätt.

Lyckas Barça med sin plan fullt ut och om allt klaffar till hundra procent, då kommer man få med sig ett angenämt resultat från Paris i kväll. Ja, då kommer man gå vidare från kvartsfinalmötet med PSG och frågan är om ens något lag har kapacitet att stå emot Barcelona när de är som allra bäst. Returmatchen mot Milan i åttondelsfinalen är egentligen enda tillfället vi har sett Barça riktigt pressade den här säsongen. Det är också det tillfället då katalanerna presterat sin absolut bästa fotboll. De är vana att leverera under press, och känslan är att de bara växer när pressen faller på.

Nu är det dock upp till bevis. Hur bra är säsongens Barcelona? Har man blivit avslöjade, eller kommer man fortsätta vara en av regenterna i fotbollsvärlden? I kväll får vi inte hela svaret, men väl en liten del.

Det enda som är säkert inför kvällen är att Barça inte kommer göra om samma misstag som man gjorde i Milano. Nu kommer man tveklöst pressa högre, spela med högre intensitet, och gå rakare mot mål. Det är därför jag skulle bli väldigt förvånad om inte Cristian Tello är en av elva Barcelona-spelare som startar matchen, just för hans snabbhet och vilja att alltid hitta målet. För det är något som katalanerna kommer sträva efter – mål på bortaplan.

Fyra stycken från klubbens 91-generations spelade från start (Marc Bartra, Martín Montoya, Thiago Alcântara och Cristian Tello), Éric Abidal var uttagen i matchtruppen för första gången sedan i februari ifjol, och Barças kanske största talang i form av Gerard Deulofeu satt på bänken. Det var upplagt för stor fest för Barcelona, och förhoppningarna var stora att såväl Abidal skulle göra comeback som att Deulofeu skulle göra säsongens första ligamatch. Det fanns bara ett problem som ställde till det: Celta Vigo.

De himmelsblå från Vigo kämpade för sin existens, och lika mycket som Celta-spelarna slet för sina liv på varje boll, lika mycket syntes det att inte alla i Barça hade fullt fokus på matchen. Och det klart, har man Champions League-match om bara ett par dagar, och leder ligan så pass överlägset som man gör, går det inte klandra någon för att hålla igen lite.

Å andra sidan gjorde Celta Vigo det väldigt svårt för Barcelona, och jag är inte säker på att gästerna hade vunnit på Balaídos även om de var i en annan sits och ställde upp med sitt bästa lag.

Det blev 2-2, efter en sen Celta-kvittering, till hemmafansens stora förtjusning. Ett rättvist resultat, och jag tror inte något av lagen kände sig särskilt besvikna efteråt.

För Barcelonas del var det största utropstecknet Cristian Tello, som gjorde ett mål och assisterade Leo Messi till ett. Tello är nu uppe på fem mål och fyra assist i ligaspelet – på blott sju starter av totalt 15 matcher. Det som imponerar ännu mer är att han bara spelat 686 minuter. Frågan är om inte Tello, både med sin målfarlighet och snabbhet, vore ett bättre alternativ än Alexis Sánchez för Tito Vilanova att spela från start mot PSG den kommande veckan.

En annan som imponerar, i alla fall målmässigt, är förstås Leo Messi. Mål i 19 raka ligamatcher, mot varje lag i ligan, är unikt, och ett helt galet facit. Frågan är när och om vi någonsin kommer få uppleva något liknande igen.

—

Ett annat lag som hade tankarna på andra saker igår var Real Madrid. Man mötte, på ett liknande sätt som Barça, ett lag som kämpar för sin överlevnad – Real Zaragoza. Och hemmalaget Zaragoza gjorde livet surt för Madrid, speciellt när man tog ledningen redan efter sex minuter.

Cristiano Ronaldo kvitterade visserligen innan paus, men närmare än så kom aldrig huvudstadsklubben. Och även om man försökte var det tydligt att man inte gjorde sin största ansträngning på att vinna matchen. Veckans Champions League mot Galatasaray är så mycket viktigare för ”marängerna”, något José Mourinho knappast undanhöll på den efterföljande presskonferensen.

– Vårt huvudmål resten av säsongen är Copa del Rey-finalen och Champions League, det är ingen hemlighet. Vi ska försöka vinna varje match som är kvar i ligan och sluta tvåa, men ska vi vara ärliga handlar det bara om hur många poäng efter Barcelona vi kommer, sa han.

—

En av gårdagens mest nöjda var annars Pedro Morales. Málaga hämtade in yttern från chilenska ligan i januarifönstret, då man istället tappade Diego Buonanotte till Granada. Innan igår hade Morales bara suttit på bänken vid ett par tillfällen, men inte spelat en enda minut. Men så fick han chansen borta mot Rayo, och som han tog den.

Två assist och ett mål för Morales i en urstark 3-1-seger för Málaga. Nu har andalusierna fortsatt bra häng på fjärdeplatsen, och kanske kan Morales bli en joker som står för den stora skillnaden i slutändan? Tiden får utvisa svaret.

Jag fick en väldigt intressant fråga för några veckor sedan. Frågan löd: ”hur kan Raúl Albiol fortfarande vara en landslagsman med tanke på att han i princip aldrig får spela i Real Madrid?”. Det är en väldigt bra fråga, och en fråga jag ställt till mig själv flera gånger.
Det enda konkreta och hyffsade svaret jag kan ge är att utbudet på mittbackar inte är det allra största i Spanien. Däremot är det många unga försvarare som är på väg framåt och som får allt mer speltid i La Liga – därav den här listan. Fast istället för att uteslutande bara flagga för de spanska försvararna valde jag att även plocka in de utländska talangerna som också huserar i ligan. För att vara exakt tog två fransmän plats på listan, resten är spanjorer.

Kraven är egentligen bara två och väldigt simpla för att kunna bli listad: vara född på 90-talet och vara försvarare.
Så, då hoppar vi rakt på listan.

10. Alberto Moreno (Sevilla)
Vänsterback, 20 år (född 1992)

Motivering: En egen produkt som bara representerat Sevilla under sin karriär. Fick chansen i A-laget första gången förra säsongen, då han hoppade in i slutminuterna borta mot Athletic Club. Först den här säsongen har Moreno blivit allt mer vanligt förekommande i Sevillas trupp, och speltiden har ökat successivt. Att Fernando Navarro dessutom både tagit onödiga röda kort och haft sina småskador har dessutom gjort att Alberto fått sina chanser, både i ligaspelet men också i Copa del Rey. Ses som det stora framtidsnamnet på vänsterbacksplatsen i Sevilla. Har dessutom fått chansen i U21-landslaget.

—

9. Víctor Álvarez (Espanyol)
Vänsterback, 20 år (född 1993)

Motivering: Ytterback som trivs allra bäst till vänster i försvaret. Gjorde sin A-lagsdebut redan 2011, men det är först den här säsongen Álvarez börjat ta plats i Espanyols A-lag på allvar. Har sina brister men besitter stor potential att växa ut till en riktigt duktig vänsterback. Att han slåss om en startplats med en viss Joan Capdevila har onekligen bara fördelar. Capdevila kan både lära unge Víctor ett och annat, samtidigt som han onekligen är inne på sista versen vilket öppnar för Álvarez att ta över platsen på allvar. Förlängde nyligen sitt kontrakt med Espanyol.

—

8. Jordi Amat (Rayo Vallecano)
Mittback, 21 år (född 1992)

Motivering: Är utlånad till Rayo från Espanyol, där han i slutet av förra säsongen inte riktigt mäktade med att hålla en startplats. I Rayo har han däremot fått den speltiden som behövts, och Amat har utvecklats till en redan duktig La Liga-försvarare. Han besitter inte samma råtalang som många andra unga och loande mittbackar, men han har fått något som är väsentligt för att utecklas: mycket speltid. Kan mycket väl återvända till Espanyol nästa säsong för att på allvar ta upp kampen om en ordinarie tröja.

—

7. Hugo Mallo (Celta Vigo)
Högerback, 21 år (född 1991)

Motivering: Celta-produkt som representerat klubben sedan 1999. Han tog en ordinarie plats i startelvan säsongen 2010/11 då han gjorde 25 starter. Därefter var han en starkt bidragande orsak till att Celta, efter fem långa år, tog klivet upp till Spaniens finrum igen då man slutade tvåa i Segundan. Många större spanska klubbar har länge haft ögonen på den frejdige högerbacken, som inte viker sig för att hänga med i offensiven. Och hans aktier har knappast sjunkit efter idel bra prestationer i La Liga den här säsongen. Dessvärre för både Mallo och Celta ådrog sig högerbacken en allvarlig knäskada i förlustmatchen mot Real Madrid i början av januari – något som håller honom borta från spel resten av säsongen. Att Mallo har potential nog att fortsätta utvecklas till en av Spaniens främsta högerbackar råder inga tvivel om. Frågan är dock hur mycket skadan kommer påverka honom i framtiden.

—

6. Jon Aurtenetxe (Athletic Club)
Vänsterback, 21 år (född 1992)

Motivering: Slog igenom stort förra säsongen när han gjorde totalt 54 matcher i Athletic-tröjan. Under Marcelo Bielsas styre som tränare i Bilbao-klubben har Aurtenetxe mestadels huserat på vänsterkanten, där han har en ordinarie plats. Han kan däremot även spela centralt i backlinjen och har i sina unga år bevisat att han även behärskar den uppgiften bra. Trots sin ringa ålder har basken redan samlat på sig mycket rutin både från spel i La Liga och Europa League – rutin som kommer gynna honom genom hela karriären och som ger honom ett försprång jämfört med många konkurrenter. En potentiell landslagsman i framtiden.

—

5. Marc Bartra (Barcelona)
Mittback, 21 år (född 1991)

Motivering: Har länge ansetts som en av de mest lovande spanska mittbackarna. Har fram tills den här säsongen huserat i Barcelonas B-lag i tre säsonger och en gång blivit framröstad som Segundans bästa försvarare. Har dessvärre fått knapert med speltid i A-laget den här säsongen, men gjort det bra när han fått chansen och fortsatt spela bra i U21-landslaget, där han har en given plats. Är uppvuxen i Barcelonas tiki-taka och bemästrar passningsspelet riktigt bra. Är dessutom snabb och stark i luftrummet, även om de precisa brytningarna och elegansen i spelstilen är det som kännetecknar Bartra mest. Har framtiden för sig, frågan är bara var någonstans framtiden finns för Marc.

—

4. Aymeric Laporte (Athletic Club)
Mittback, 18 år (född 1994)

Motivering: En ung försvarare som den här säsongen kommit från ingenstans och slagit sig in i Athletics startelva. Gjorde A-lagsdebut så sent som i höstas, då i en Europa League-match. Är ett av få glädjeämnen i säsongen Athletic. Den unge fransmannen har tagit en ordinarie tröja i backlinjen, och kommer utgöra en otroligt viktig del av Athletic i många år framöver.

—

3. Martín Montoya (Barcelona)
Högerback, 21 år (född 1991)

Motivering: Modern ytterback som är inne på sin första säsong i Barcelonas A-lag. Konkurrensen är förstås stentuff, men de gånger Montoya fått chansen har han bevisat vilket kapacitet och potential han har. Förra säsongen fick han starta Copa del Rey-finalen mot Athletic – som Barcelona vann med 3-0. Han har även blivit uttagen till det spanska A-landslaget vid två tillfällen, utan att fått debutera. Annars är Montoya given i U21-landslaget, och var med redan 2011 i det lag som tog EM-guld. Lär vara lika given och viktig om det skall bli ett nytt guld den kommande sommaren.

—

2. Iñigo Martínez (Real Sociedad)
Mittback, 21 år (född 1991)

Motivering: Real Sociedad-produkt som fick sitt stora genombrott förra säsongen. Det var också då han gjorde sin debut för ”La Real”, då han spelade 90 minuter i bortamötet med Sporting Gijón i slutet av augusti. Sedan dess har Iñigo varit bofast i Real Sociedads startelva och inte nog med det, han har vuxit ut till en nyckelspelare. Med sin pondus och passningssäkerhet har han snabbt blivit en ledare i laget och en spelare som tar för sig, trots sin ringa ålder. Martínez är i dag troligtvis Spaniens mest lovande mittback, i alla fall sett till de namn som på kortare sikt skall vara redo att ta över i A-landslaget vid behov. Han är också en av många anledningar att Real Sociedad gått så bra i ligaspslet den här säsongen, då han utvecklats som spelare och ledare på planen ännu mer.

—

1. Raphaël Varane (Real Madrid)
Mittback, 19 år (född 1993)

Motivering: För ett år sedan hade det varit precis om Raphaël Varane hade tagit plats på den här listan. I dag är han ganska ohotad etta på densamma, och anledningen är enkel. Den unge fransmannen har stått för en fantastisk utveckling under säsongen, där han spelat till sig en ordinarie tröja i såväl Real Madrid som det franska landslaget. Hur ödmjuk Varane än må vara, är det ruggigt kaxigt att som 19-åring ta en startplats i världens kanske mest anrika klubb. Det som imponerar mest är det lugnet fransmannen visar på planen. Han agerar alltid med stor pondus, men ändå ett lugn, som får medspelarna att känna sig trygga. Med sina ledaregenskaper, sin positionssäkerhet, snabbhet, brytningssäkerhet och inte minst styrka i luftrummet har Real Madrid hittat en stöttepelare i försvaret att bygga backlinjen runt i många, många år framöver.

—

Det finns förstås ännu fler namn. Ytterbackarna Javi Manquillo (Atlético, född 1994) och Alejandro Grimaldo (Barcelona, född 1995) är två jättespännande namn, men de har en bit kvar att vandra. Detsamma gäller Marc Muniesa (Barcelona, född 1992) som briljerat genom ungdomslandslagen men dessvärre inte haft den utvecklingskurva man kunde tro för några år sedan, främst på grund av flera jobbiga skador. Nu är han dock tillbaka, och förhoppningsvis slipper han skador den här gången utan kan istället ägna sig åt det han kan bäst: spela fotboll.

I dag ägde kvartsfinallottningen i Champions League rum i Nyon, Schweiz. Tre spanska hade representanter på plats: Barcelona, Real Madrid och Málaga.

Och med lottningen i handen kan jag snabbt konstatera följande: det kunde varit betydligt värre – för samtliga.

Jag är ganska övertygad om att alla spanska lag är nöjda med sin respektive lottning. Här kommer lite med djupgående kring lottningarna.

Málaga – Borussia Dortmund
På den första lappen som drogs upp stod det Málaga. På den andra stod det Borussia Dortmund. Jag tror båda lagen är ganska nöjda med den här lottningen, inte minst tyskarna.

Men precis som jag skrev efter Málagas avancemang mot Porto, så bör de inte underskattas av något jag. Och de hade kunnat få en betydligt tuffare lottning, det bör poängteras. Borussia Dortmund har spelat fantastisk fotboll genom hela Champions League, och har ett såväl samspelt lag som spelare med enorma spetskvalitéer. Däremot är många av deras spelare ganska färska i sammanhanget, och är det någonting vi lärt oss genom åren är det att rutin väger väldigt tungt när det börjar dra ihop sig.

Málaga debuterar visserligen i Champions League den här säsongen, men har för den sakens skull inte helt purfärska spelare. Martín Demichelis, Jérémy Toulalan, Joaquín, Júlio Baptista, Javier Saviola och Roque Santa Cruz är för att nämna några spelare med stor Europeisk rutin. Dortmund har inte de spelarna.

Ser man på pappret är dock BVB ett bättre lag. Man har vunnit två raka Bundesliga-guld och kanske spelat den mest underhållande fotbollen i säsongens Champions League-upplaga. Men för att ta sig till semifinal måste man ta sig förbi Málagas starka defensiv, och det är inte den lättaste uppgiften.

Málaga har den här säsongen verkligen visat sina muskler då man slagit lag som Real Madrid, Milan, Porto och Valencia. Man har bevisat att man håller en väldigt hög nivå och kan mäta sig med de allra tyngsta namnen.

Det kommer inte bli en lätt uppgift för Málaga, men chansen finns absolut. Dortmund är favoriter, vilket också kan vara en anledning som förbättrar spanjorernas möjlighet till vidare avancemang.

Jag skulle bli förvånad om det här avgörs efter första mötet. Det kommer bli två intensiva och tuffa matcher.

Real Madrid – Galatasaray
Det råder inga tvivel om att Real Madrid drog den stora vinstlotten. Inte för att Galatasaray bör underskattas – de har ett bra lag med många skickliga spelare. Däremot har de inte samma stabilitet och samma spets som Real Madrid, vilket det förvisso är få som har.

Jag hade blivit mycket förvånad om inte Madrid tar sig vidare komfortabelt från det här mötet. Att de kan knalla sig igenom dubbelmötet tvivlar jag dock på, och Galatasaray kan säkert bjuda upp till bra motstånd – inte minst hemma i Istanbul – men över två möten skall det här inte vara några större bekymmer för José Mourinhos manskap.

Barcelona – Paris Saint-Germain
När Paris Saint-Germain drogs upp återstod tre lag: Barcelona, Juventus och Bayern München. Jag är säker på att alla nyss nämnda lag hoppades att de skulle bli uppdragna nästa gång.

Det blev inte FC Bayern eller Juventus – det blev Barcelona. Och jag tror katalanerna är väldigt nöjda med det, då både Bayern och Juventus är två lag de flesta vill undvika så långt det är möjligt.

PSG har på pappret ett starkt lag, men saknar både erfarenhet och är inte på långa vägar lika samspelta som Barcelona. Att man dessutom saknar Zlatan Ibrahimovic i första mötet hemma i Paris stärker knappast lagets odds att gå vidare.

Barcelona har lärt sig en läxa från dubbelmötet med Milan. Jag tror man kommer göra ett bra resultat på bortaplan, för att sedan avgöra hemma på Camp Nou.

Summering
Ingen kvartsfinal i Champions League är enkel, men det finns vissa lag man helst undviker så långt det går. Varken Málaga, Real Madrid eller Barcelona fick något mardrömsmotstånd på sin lott, och alla har bra chanser att gå vidare till semifinal.

Störst chanser har givetvis Real Madrid sett till pappret. Barcelona bör också ta sig vidare mot PSG om de spelar den fotboll de kan. Málaga står inför den tuffaste uppgiften, men har visat tidigare under säsongen vilken kapacitet de har.

Så, blir det något spansk lag i semifinal? Eller kanske två lag? Eller tre?

Javier Mascheranos misstag i den första halvleken kunde bli ett ödesdigert sådant – i alla fall ur katalanernas synvinkel. Men det var Barças kväll. En sådan kväll då passningarna satt på foten, då intensiteten var högre än någonsin, och då ljudvolymen på Camp Nou uppmättes till en av de högsta genom alla tider på den historiska arenan.

Barcelona stod vid klippkanten, men man vågade och ville inte titta ner. Man hade en livlina kvar – att slå Milan med tillräckligt många mål för att avancera i Champions League. Katalanerna hade bestämt sig, de hade inte gett upp än. Barça gjorde mer än att bara slå Milan – man körde fullständigt över italienarna. Hade man förlorat och ramlat ner från den klippa som i mångas ögon varit den högsta under många års tid, hade vi nog kunnat markera slutet på en era. Tillfällig eller långvarig, det vore en annan fråga, men nu behöver vi inte ställa oss den.

Barça reste sig från den miserabla och direkt usla och oengagerade insatsen i Milano och spelade ut alla sina kort helt rätt på Camp Nou. Javier Mascherano startade på grund av att hans passningsfot är bättre än Carles Puyols. Xavi Hernández var tillbaka i startelvan efter sin hamstringskada och tystade alla kritiker som påstått att han inte håller måttet längre. Andrés Iniesta spelade på sin absolut bästa positionen – som central mittfältare – och visade ännu en gång varför det är tjänstefel att ens tänka tanken att experimentera med honom och flytta ut honom på kanten fortsättningsvis. David Villa startade för sin styrka i djupled och sin målfarlighet, och svarade med att sätta dit 3-0-målet.

Det taktiska upplägget från Tito Vilanova och Jordi Rouras sida var perfekt. Att det även fungerade perfekt i praktiken gjorde att det såg så enkelt ut och att spelet flöt på så snabbt som det gjorde.

Hade Barcelona åkt ur Champions League nu hade deras säsong i mångt och mycket varit förstörd. Nu kan den fortfarande bli något alldeles extra. Men tänk vilka små marginaler det trots allt handlar om. En stolpträff åt ena hållet, anfallet därpå ett mål åt andra hållet.

Här kommer ytterligare några punkter som låg bakom Barcelonas seger mot Milan:

Superstjärnorna lyfte sig till maxnivån
Det har klagats på att i första hand Lionel Messi och Xavi inte presterat på den absolut högsta nivån de senaste veckorna. Det är omöjligt att alltid vara på topp, men faktum är att kritiken mot de båda storstjärnorna inte helt är taget ur intet. Båda hade varit ganska så anonyma i de senaste veckornas stormatcher, istället för att kliva fram och visa vägen.

Var det på några pressen var än större mot Milan var det på Barcelonas största stjärnor. Men såväl Messi som Xavi och även den tredje länken i form av Iniesta klev fram, och bevisade på nytt sin storhet. Xavi väggspelade med Messi fram till 1-0. Iniesta assisterade samme argentinare till 2-0. Xavi spelade elegant fram Villa till trean, efter att i sin tur fått bollen av Iniesta.

Det var Barças stjärntrio som visade vägen offensivt, och som presterade på sin respektive maxnivå när pressen var som allra störst. Det är en av många anledningar att de är just världsspelare.

Barcelonas mest underskattade spelare – bäst på planen?
När man pratar om FC Barcelonas framgångar de senaste åren nämns i nästan alla fall de stora stjärnorna som Messi, Iniesta, Xavi eller för all del den forne tränaren Pep Guardiola. Men en spelare som definitivt inte får den uppmärksamhet han förtjänar sett sin sina prestationer är Sergio Busquets.

Det defensiva mittfältsankaret har väldigt många bolltouch under en match, men syns för den delen inte till särskilt mycket. Han gör grovjobbet i det tysta – han bryter bollar, och fördelar enkelt vidare. Uppstår möjligheten tvekar han för den sakens skull inte heller för att slå en längre och avgörande passning.

Busquets stod för en utomordentlig insats mot Milan. Han agerade precis som den länk mellan försvar och mittfält som han skall vara. Han får aldrig de stora rubrikerna, och han uppmärksammas sällan för sina prestationer. Men det är ingen tillfällighet att han gång på gång hyllas av sina tränare och lagkamrater.

Sergio Busquets är en underskattad fotbollsspelare. Mot Milan var det får som såg till honom på planen, men det var han som såg till att Barcelonas spel flöt på så snabbt och enkelt som det gjorde. Om han var bäst på planen är en fråga jag lämnar över till någon annan – det var många som stack ut i hemmalaget. Men utan honom hade spelet inte varit lika rappt som med honom på planen.

Jordi Alba – Barcelonas bästa värvning på många år
Jag flaggar inte för Jordi Albas insats bara för att han gjorde 4-0-målet. Men att det var just han som gjorde målet personifierar vilken enorm skillnad han har gjort i Barcelona. När ingen annan orkade tog 23-åringen en lång löpning från eget straffområde – trots att det återstod ett par minuter och Barça var tvungna att hålla tätt bakåt – upp till motståndarnas straffområde för att sedan få bollen och placera in den i mål.

Jordi Alba har kommit in och bidragit med enorm löpvilja och energi i Barcelona. Matchen mot Milan var inget undantag. Han löpte otroligt mycket på sin vänsterkant, och släppte inte till något i defensiven.

Jag skulle vilja påstå att Alba är Barças bästa värvning på många, många år. Till den låga summan (omkring 14 miljoner euro) gjorde Barcelona ett stort kap när man värvade honom från Valencia. Att han bara är 23 år (fyller visserligen 24 om en dryg vecka) och fortfarande har sina bästa år framför sig försämrar inte värdet i köpet.

—

Real Madrid och Barcelona tog sig vidare efter rysare – Valencia åkte ur mot Paris Saint-Germain. Nu hoppas Spanien på att få ett tredje lag till kvartsfinalspelet i Champions League, då Málaga i kväll skall försöka vända ett 0-1-underläge från bortamötet med Porto.

Málaga CF spelar i afton sin största match genom tiderna. Man har hittills genomfört sin debutsäsong i Champions League på ett prickfritt sätt. Ja, i alla fall sånär. Insatsen borta mot Porto i första mötet kunde man förvänta sig mycket mer av. Manuel Pellegrini valde en alltför defensiv uppställning och satsade helt enkelt på att hålla tätt bakåt, och i bästa fall kontra in en boll. Något fel taktik, kan tyckas, med tanke på hur viktigt det är att göra mål på bortaplan.

Men lyckas Barcelona vända ett 0-2-underläge finns naturligtvis alla chanser i världen för Málaga att också vända på steken i sitt dubbelmöte. Förutsättningarna har varit bättre i klubben, men man kommer ändå till spel med ett slagkraftigt lag. Något vi i alla fall kan vara säkra på är att Pellegrini kommer slopa den defensiva taktiken – nu kommer det bli full fart framåt.

På bara en vecka förändrades allt. Barcelona gick från ostoppbara till avslöjade. Nu har man en sista livlina kvar för att rädda upp situationen. Klarar man det?

Fram tills den 20 februari 2013 hade Barcelona i mångt och mycket gjort en perfekt säsong. Man hade slagit poängrekord i ligan, som man ledde överlägset. Man hade dessutom avancerat som gruppetta i Champions League och var vidare till semifinal i Copa del Rey. Men på bara en vecka förändrades allt. Barcelona gick från ostoppbara till avslöjade.

Det var 20 februari som var startskottet. Barcelona kom till San Siro i Milano som storfavoriter. Ett AC Milan som var sämre än på många år och som tappade sina största stjärnor i somras, skulle de ha botemedlet på katalanernas framfart? Svaret var ja, skulle det visa sig. Åtminstone för matchen på San Siro, där man via en solid defensiv och effektivt kontringsspel vann med 2-0.

En hel fotbollsvärld stannade upp för en stund och undrade nog både en och två gånger om det som precis hade hänt faktiskt hade hänt. Ja visst, AC Milan slog Barcelona, och man gjorde det övertygande. Men det var knappast över där för Barcelona. Veckan efter förlorade man förödmjukande på hemmaplan mot Real Madrid i semifinalen av spanska cupen, och slogs därför ut ur turneringen. På bara en vecka hade både Milan och Real Madrid slagit Barça på övertygande sätt. Att katalanerna dessutom hann med att förlora mot Madrid i ligaspelet gjorde knappast att deras självförtroende steg eller att pressen inför framtiden mindre.

Nu står Barcelona vid ett vägskäl. Lyckas man inte gå vidare mot Milan i Champions League i kväll kommer den här säsongen bara bli ihågkommen som den då en era brutits och då Barça blivit avslöjade. Kvällens match betyder så oerhört mycket mer än bara ett avancemang i världens mest prestigefyllda klubblagsturnering. Det gäller för Barcelona att slå tillbaka, och visa att man fortfarande är det lag man var i början av säsongen.

Om man är det, och har kylan och effektiviteten för att klara av det, är en fråga vi får svar på i kväll.

En annan fråga vi får svar på är dels hur Barcelona väljer att starta matchen, både sett till startelvan och framför allt det taktiska. På presskonferensen efter helgens match mellan Barcelona och Deportivo La Coruña på Camp Nou fick Jordi Roura just frågan hur man kommer ta sig an Milan rent taktiskt – tokanfalla från start eller inleda matchen mer försiktigt?

– Vi måste anfalla eftersom vi behöver göra flera mål. Men samtidigt är det viktigt att inte blanda ihop intensiteten och viljan att gå framåt med att förhasta sig något. Vi måste hitta balansen, sa Roura.

Och det är precis vad Barcelona måste göra. Först se till att komma in i matchen, sedan successivt börja skapa ett tryck mot motståndarnas mål. Det hade dock inte förvånat mig om det där trycket hade startat redan från först matchminuten, för det kommer sannerligen bli fullt fart framåt. Det är förstås något som såväl spelarna, ledarna som hela klubben om.

Real Madrid slog Barcelona med 2-1, och man vann för andra matchen i följd mot värsta antagonisten. Det kan diskuteras om att Barça blev blåsta på straff, att de hade domaren emot sig, men ingenting kommer ändra det faktumet att Real Madrid vann. Fotbollsminnet är som bekant kort, och hade katalanerna slagit tillbaka med besked efter förlusten i Copa del Rey hade det varit frid och fröjd i Barça-lägret igen. Nu blev inte så fallet.

Cristiano Ronaldos kommentar efter 3-1-segern i cupen talar sitt tydliga språk.

– Först nu kan vi släppa 5-0-förlusten 2010, sa han till Marca.

Hade Barcelona kommit tillbaka starkare, och visa sina muskler hade Real Madrids njutning av finalavancemanget inte blivit riktigt densamma. Nu vann Madrid igen, och har sannerligen fått ett psykologiskt övertag på sina största rivaler.

Det mest imponerande var att man vann mot ett Barça som mer eller mindre ställde upp med sitt bästa lag, medan José Mourinho valde att matcha en väldigt annorlunda elva jämfört med den som slog Barcelona på Camp Nou för några dagar sedan. Hela sju ändringar gjorde portugisen, och bland annat bjöd han på en jätteskräll i form av ynglingen Álvaro Morata. Och just Morata, som till en början huserade på kanten, stod för en alldeles utomordentlig insats. Han visade prov på vilka, kämpaglöd, mod, god teknik och en riktigt bra spelförståelse. Hans framspelning fram till 1-0 var briljant, och hade det inte varit för ett långt ben av Gerard Piqué hade Morata troligen gjort 2-0 kort efter ledningsmålet.

Jag kan tänka mig att Mourinho fick precis de svaren han ville ha från unge Morata. Räkna med att anfallaren kommer få mer speltid i ligaspelet framöver.

Barcelona då? Är krisen total nu? Nja, än är det väl inte fullt kaos, men det brinner minst sagt i knutarna. Nu hänger allt på det där returmötet mot Milan. För ett par veckor sedan var Barcelona en klubb i fullständig harmoni, och många kallade årets upplaga för en ostoppbar sådan. Och man såg verkligen hungern och den där gnistan i spelarnas ögon. Sedan kom Milan, följt av Real Madrid, som båda hade receptet mot Barcelonas spel.

Nu har Barça åkt ur Copa del Rey, förlorat två raka el Clásicon och har framför allt ett fruktansvärt tufft läge att vända mot Milan i Champions League-returen. Vem hade trott det för bara ett par veckor sedan?

Tito Vilanova skickade genom sin assistent Jordi Roura ut bästa möjliga lag mot Real Madrid i lördags. Xavi Hernández var skadad, Thiago Alcântara klev in i hans ställe. Carles Puyol fick också kliva ut sådan till förmån för Javier Mascherano. Dessutom bänkades Cesc Fàbregas och David Villa fick välförtjänt chansen från start. Visst rör det sig om ett par tunga avbräck, men Barcelona hade ett riktigt bra lag på pappret. Till skillnad mot Madrid, som gjorde hela sju ändringar och vilade sina storstjärnor, var det tydligt att katalanerna ville slå tillbaka.
Och just det faktum att Real Madrid vann trots det laget man ställde upp med gör den psykologiska faktorn än tyngre för Barcelona.

Det har inte hänt sedan 2008 att katalanerna förlorat tre av sina fyra senaste matcher, vilket på sitt sätt talar sitt tydliga språk. Är Barcelona i en djup svacka? Eller har motståndarlagen bara kommit på en metod som fungerar? Jag tror det rör sig om en blandning.

Lyckas inte Barça nu vända mot Milan i Champions League kommer den här säsongen enbart kommas ihåg som en fiaskosäsong. Om det händer kan vi prata om en krissituation på allvar.