Real Madrid är klara för Copa del Rey-final. Detta efter att ha dragit ned brallorna på värsta antagonisten Barcelona på deras egna hemmaborg, och vunnit med 3-1.

Real Madrid gjorde allt rätt
Madrid-supportrarna har väntat på det här sedan våren 2009, då Barcelona förnedrade Real på Santiago Bernabéu. Då vann man med hela 6-2. Den säsongen var startskottet på flera år av stor Barça-dominans i el Clásico-mötena. Nu har det skiftat åt andra hållet.

Det Real Madrid visade upp i kväll den 26 februari 2013 var en fotbollslektion i perfekt försvarsspel och ett utomordentligt omställningsspel. Mer än så behövs egentligen inte för att slå Barcelona, men det är betydligt enklare sagt än gjort. Real Madrid har, med ungefär det lag de har idag, försökt och försökt. Man har ändrat om, gnetat emot, och försökt lite igen. I flera år har det varit tungt, men ifjol tog man sig över tröskeln när man besegrade Barcelona på Camp Nou och sedermera vann ligan.

Men det här som vi fick uppleva den 26 februari, det var något helt annat. Real Madrid gav Barcelona en ordentlig lektion i hur man spelar effektiv fotboll. Man isolerade Leo Messi, man stängde igen ytorna centralt fullständigt, man gav inte Andrés Iniesta en sekund för mycket och man utnyttjade framför allt Barça svagheter.

Det Real Madrid är så bra på som många andra lag inte klarar av mot Barcelona är att spela sig ur den första pressen. En annan sak man är fenomenala på är att efter man spelat sig ur första pressen göra något vettigt. Ofta betyder vettigt i det här fallet att ställa om fort. Det kan också betyda att man lugnar ned spelet, håller i bollen ett tag, och istället låter Barcelona få springa och jaga.

José Mourinhos manskap har haft en tung säsong. Man är uträknade från ligaspelet, man kommer få det svårt att avancera i Champions League. Men det här var ändå beviset på att han verkligen gjort ett storartat jobb i klubben och att han garanterat kommer sitta kvar säsongen ut. Portugisen hade en tydlig plan glasklar för sig i huvudet inför matchen. Han visste hur man skulle besegra Barcelona, och han hade ingredienserna för att göra det. Men jag undrar om ens Mourinho själv kunde ana hur bra hans lag kunde prestera.

Raphaël Varane – världens just nu bäste försvarare?
Han är talangfull, han har stor potential. Visst, men Raphaël Varane är mycket mer än så. Man presterar inte i match efter match mot högklassigt motstånd och gör det mer ett lugn som ingen annan spelare född 1993 besitter, och med samma distinkta känsla i allt. Varane är mer än bara en stor försvarstalang. Han är en av världens just nu främsta på sin position, och det vore knappast att höja honom till skyarna nog.

Att göra två hundra procentiga insatser mot FC Barcelona – och dessutom göra mål i båda – är smått magiskt. Zinedine Zidane såg någonting ovanligt i Varane när han en gång spelade i Lens. Nu har vi alla fått uppleva och se det Zidane en gång såg.

Det är förstås fler än Varane som bör uppmärksammas och hyllas efter insatsen. Cristiano Ronaldo levererade återigen på Camp Nou, och var tillsammans med Ángel Di María sylvassa i omställningsspelet. För att för den delen inte glömma Diego López som på nytt stod för en utmärkt insats i målet. Ja, vi kan väl summera det som så att ingen i Real Madrid gjorde en dålig insats. Alla gjorde precis det som José Mourinho bad om före matchen.

Firma Vilanova/Roura måste våga spela rakare
Barcelona har blivit för lättlästa. När man möter lagen från den nedre halvan i La Liga är man så pass mycket bättre individuellt att det brukar lösa sig ändå. Men när man ställts mot något tuffare motstånd har man blivit väldigt sårbara. Europas skickligaste lag har läst sönder Barcelona, och vet numera hur man skall spela för att besegra katalanerna. De håller ju bara i bollen ändå, utan att det händer så mycket mer. För det var faktiskt det Barça gjorde, både mot Milan och mot Real Madrid.

Anfall är bästa försvar, brukar det som bekant heta. Fast hur mycket anfall är det att stå tio meter in på offensiv planhalva och passa bollen till varandra? Det liknar mer en träningsövning. Milan visste hur man skulle besegra Barcelona, och klarade av det i praktiken. Real Madrid visste hur man skulle besegra Barcelona, och körde över de i praktiken.

Tränarduon Tito Vilanova och Jordi Roura måste inse att någonting är fel nu. Det går inte isolera Andrés Iniesta genom att sätta honom på en kant till förmån för ännu en statisk mittfältare i form av Cesc Fàbregas. Det går inte spela med bara Leo Messi som en naturlig målskytt då motståndarna ligger två-tre spelare på argentinaren så fort han kommer i närheten av bollen.

Barcelona måste lära sig vissa saker. Nummer ett, man måste spela betydligt rakare. Möjligheterna dyker upp väldigt ofta för att slå den avgörande bollen, men istället vänder man mer än gärna hemåt och fortsätter trilla boll. Nummer två, man måste spela med två anfallare utöver Messi. Två anfallare som håller bredden och som kan gå i djupled när tillfälle ges. Ska Barça fortsätta överbelasta det centrala mittfältet och bara spela runt bollen till varandra kommer man inte gå vidare ur Champions League. Och då spelar det ingen roll hur stort man vinner ligan – säsongen skulle ändå klassas som ett smärre fiasko.

Nu har Tito och Jordi några dagar på sig att spåna vidare på lite förändringar. Redan till helgen möter man Real Madrid igen. Frågan är hur man ställer sig till den matchen – från båda lagens sida.

Kaká förtjänar fler minuter – var skillnaden mot Depor
Jag brukar normalt sett inte stirra mig blind på statistik, även om den ofta är väldigt talande och emellanåt också förvånande. Men i vissa fall är det svårt att inte ta statistik på fullaste allvar. Kakás facit i Real Madrid är ett sådant exempel. När han presterar går det ofta bra för huvudstadsklubben. Jag vägrar tro att det är en tillfällighet att Madrid vunnit samtliga (!) 39 matcher som brassen antingen nätat själv i eller assisterat en medspelare till mål.

Efter helgens ligamatch mot Deportivo La Coruña är det faktiskt precis det extrema facit Kaká sitter på. 39 matcher där han gjort mål eller spelat fram till mål i – Real Madrid har vunnit alla. Så blev även fallet mot Depor, även om det satt hårt inne. Efter Rikis fenomenala avslut i första halvlek som gav 1-0 till Galicien-klubben, ryckte sedan Real Madrid upp sig någorlunda i andra. Fast det var mest en annars hårt kritiserad brasse med nummer åtta på ryggen som klev fram.

Först placerade Kaká, som fick chansen från start, in kvitteringen drygt tjugo minuter från slutet. Bara ett par minuter före full tid serverade han sedan Cristiano Ronaldo med en briljant instickare i straffområdet varpå portugisen kunde spela vidare till Gonzalo Higuaín som hade öppen kasse.

Kaká var den stora skillnaden, och när han spelar bra, ja då vinner Real Madrid.

Att brassen både förtjänar och kommer få mer speltid efter helgens insats är glasklart. Frågan är bara om han kommer få det redan i de två kommande Clásico-mötena och den hyperviktiga matchen mot Manchester United nästa vecka. Jag hade inte blivit förvånad om Kaká fanns med i startelvan mot United. Jag hade för den delen inte blivit det om han startade mot Barcelona i kväll heller.

Real Sociedad har blandat sin in i CL-striden
Det blev inget sagolikt sagolikt slut för Athletic Club när man spelade det sista derbyt på San Mamés mot Real Sociedad i fredags. För trots att det började bra sedan Ibai Gómez volleysköt in 1-0 med en riktig kanonträff, tog sedan gästerna från San Sebastián över och vann sedermera med 3-1.

Efter mål av anfallstrion Antoine Griezmann, Imanol Agirrexte och Carlos Vela fullbordade Real Socieda segern på San Mamés. ”La Real” har nu verkligen gett sig in i striden på den åtråvärda fjärdeplatsen som genererar spel i Champions League kommande säsong. Och det är sannerligen ett lag man inte bör underskatta. Den nyss nämnda anfallstrion är bara tre av lagets många giftiga spelare. Faktum är att Real Sociedad är en av få klubbar som har spelarmaterial bra nog för att kunna rotera regelbundet i startelvan. Det klarar man av, och därför är de senaste resultaten inte heller särskilt häpnadsväckande.

Mot Athletic satte Philippe Montanier såväl Carlos Vela som Rubén Pardo på bänken från start. Med klasspelare som Asier Illarramendi, Chory Castro och tidigare nämnda Griezmann och Agirretxe har man ibland råd att vila lite spelare. Det tyder också på att La Real redan nu hade varit redo för att ta steget ut till Europa. Om man gör det är väl den stora utmaningen att behålla nyckelspelarna. Gör man det kan det vara början på något riktigt, riktigt bra. För spelarmaterialet besitter enormt kvalité redan nu men framför allt ruskigt stor potential.

Villa borde vara given mot Milan
David Villa har fått oförtjänt lite speltid den här säsongen. När han väl spelat har han ofta gjort det bra, och också ofta hittat nätmaskorna. Faktum är att Villa är den spelare som gjort flest mål sett till antalet minuter han har spelat i La Liga den här säsongen. Bara det tyder på någonting.

Mot Sevilla låg Barcelona under med 1-0 i pausvila på Camp Nou. Då ändrade Jordi Roura (jag gissar att beslutet togs av Tito Vilanova från New York) om lite inför andra. Han bytte ut Alexis Sánchez, satte in Cristian Tello i chilenaren ställe men bytte också position på David Villa. ”El Guaje” fick en mer central roll, liknande den han hade i Valencia. Leo Messis utgångsposition blev då något ut på högerkanten, eftersom Tello huserade till vänster, men den lille argentinaren vek allt som oftast in centralt på banan och överlappades på kanten av Dani Alves.

Taktiken fungerade alldeles utmärkt. Villa nätade direkt, och Tello erbjöd bredd och speed. Att Pedro Rodríguez är given i de viktigaste matcherna har varit en självklarhet under hela säsongen, och jag tvivlar på att det kommer ändras. Däremot borde David Villa onekligen petas in i startelvan framöver ändå – då till bekostnad på i första hand Cesc Fàbregas. Dels för att Andrés Iniesta är och förblir allra bäst centralt på mittfältet, och dels för att Villas målproduktion behövs mer än någonsin. Framför allt mot Milan i Champions League-returen, då Barcelona sannerligen måste köra full fart framåt.

Även om det inte blev några poäng för Sevilla på Camp Nou i söndags så visade man ändå goda intentioner. Med fenomenale Iván Rakitic i spetsen hotade man katalanerna gång efter annan och hade bara Álvaro Negredo haft siktet rätt inställt hade man mycket väl kunnat åka hem med poäng i bagaget. Unai Emery har fått bättre ordning på Sevilla – som möter Atlético i en viktig Copa del Rey-semifinal senare i veckan.

—

Omgångens mål:
Rayo Vallecanos mittback Jordi Amat stod för omgångens i särklass läckraste mål. När spelet inte gick Rayos väg tog Espanyol-lånet saken i egna händer och drämde till som siste man. Bollen gick över såväl medspelare som motspelare, och seglade till slut över Jaime i Valladolid-målet.

Omgångens historiska:
Som om Amat inte var nöjd där. Nej, för bara sekunder innan hans mäktiga fullträff stod han nämligen för att mål i egen kasse. Och det är faktiskt första gången i La Ligas historia som en spelare både gör mål och självmål under en och samma minut. Vilken prestation.

Omgångens passningsfot:
Beñat har varit lite ur form efter nyår, något han själv till och med har påpekat. Men han verkade åtminstone vaknat på rätt sida inför matchen mot Málaga. Där låg Beñat med sin smått fantastiska högerfot bakom samtliga tre Betis-mål i den storstilade 3-0-segern.

Omgångens svensk:
Daniel Larsson har fått överraskande mycket speltid i Real Valladolid så här långt, men i 2-1-segern borta mot Rayo bevisade han verkligen sin klass. Med sin enorma löpvilja sprang han sönder Rayos vänsterkant. Att han petar Patrick Ebert när denne är tillbaka från skada finns inte på kartan, men Larsson stärkte definitivt sina chanser om att få fortsatt mycket speltid.

Omgångens skräll:
Europa-succén Levante hade vid tre poäng mot Osasuna blandat sig in i Champions League-striden. Nu föll man hemma på Ciutat de Valencia med 2-0, något som måste ses som en riktig skräll. Kanske har Europa-spelet blivit väl tungt för Sergio Ballesteros och grabbarna.

I snart ett år har FC Barcelona klarat sig utan Éric Abidal. Den 33-årige fransmannen har trotsat alla odds och återhämtat sig från en levertransplantation. Nu står han återigen redo att ta fotbollsvärlden med storm.

Vi backar ett par år, närmare bestämt till den 5 januari 2011. Efter 0-0 i första åttondelsfinalmötet i Copa del Rey mellan Barcelona och Athletic Club var det dags för returmöte i Bilbao. Matchen slutade 1-1, och Barça avancerade vidare till kvartsfinal via mål på bortaplan. Matchvinnare för katalanernas del blev varken Leo Messi, Andrés Iniesta eller någon av de andra storstjärnorna. Det var Éric Abidal som gjorde Barcelonas enda mål, och därtill var en gigant i försvaret. Han var med andra ord precis så bra som han hade varit under hela säsongen 2010/11. Det rådde nämligen inga tvivel om vem som vid den tidpunkten var Barças främste försvarare. Carles Puyols pondus och Gerard Piqués crossbollar i all ära. Ingen i försvaret agerade med samma elegans och kyla som Éric Abidal. Han hade vuxit ut till en gigant.

Målet mot Athletic var det första Abidal gjorde för FC Barcelona sedan hans ankomst till klubben 2007. Det var också efter det målet – och den matchen – som den katalanska tidningen Sport kom på smeknamnet ”AbiRey” (Rey betyder kung), ett namn han sedan dess fått leva med.

Efter ytterligare två spelmässigt högklassiga månader för Abidal slog så den bisarra nyheten ned. Fransmannen hade cancer – man hade upptäckt en tumör i levern. En hel fotbollsvärld led med Abidal som tvingades akutopereras. Det var nu inte en fråga när han skulle komma tillbaka till fotbollen, utan om han någonsin skulle göra det. En lyckad operation senare och Abidal inledde så småningom sin rehabilitering. Allt gick överraskande bra, och det stod tidigt klart att fransmannen skulle kunna återhämta sig fullt och åter kunna spela på den högsta nivån. De flesta trodde nog däremot att säsongen var över för Abidal. Han ville annorlunda. Efter en rekordsnabb rehabiliteringsperiod gjorde försvararen comeback redan den tredje maj, då han i den 89:e minuten – till publikens stora glädje och fascination på Camp Nou – bytte av Carles Puyol i Champions League-semifinalen mot Real Madrid. Efter matchen, som slutade 1-1 men gjorde att Barcelona avancerade till final i turneringen, blev fransmannen hissad av sina lagkamrater.

Den 28 maj spelades Champions League-finalen mellan Barcelona och Manchester United. Sedan comebacken den tredje maj hade Éric Abidal enbart gjort inhopp. Men till mångas stora förvåning fanns den franske försvarsgiganten med i den startelva som Pep Guardiola presenterade en timme före avspark. En fläckfri insats 90 minuter senare hade Abidal bidragit till katalanernas tredje Champions League-seger på blott sex år. När lagkapten Puyol tillsammans med vicekapten Xavi skulle lyfta bucklan mot skyn bestämde de sig för att Éric Abidal istället skulle få göra det först.

– Jag och Xavi pratade ihop och vi båda kände att det var mest rätt att låta Abi lyfta bucklan först, så vi gav honom kaptensbindeln, säger Puyol.

– Jag blev djupt rörd av Puyol och Xavis agerande, och det var väldigt känslosamt för mig. Sekunden när jag lyfte bucklan är ett av de största ögonblicken i mitt liv, erkänner Abidal.

Fransmannen genomförde den efterföljande sommaren ett eget sorts träningsprogram, men det fanns vid den tidpunkten inga tecken på några komplikationer efter operationen han genomgick några månader tidigare. Abidal spelade hela normalt med FC Barcelona hela hösten, och även om han inte riktigt nådde upp till samma nivå som säsongen innan (som återigen bör poängteras var något utöver det vanliga) var hans plats i startelvan lika självklar som Leo Messis. Nyår passerade, och ytterligare några månader gick. Sedan, exakt ett år efter cancerbeskedet, kom nästa förskräckliga nyhet. Klubben meddelade den 15 mars 2012 att Abidal var tvungen att genomgå en levertransplantation som följd efter hans tumör.

Säsongen var förstörd för Abidal, karriären var i fara. Men det spelade mindre roll. Abidal hade viktigare saker att kämpa för – sitt liv.

Den 10 april genomgick fransmannen levertransplantationen, med sin kusin Gerard som donator. Allt gick mer än väl, och Abidal hade hela tiden en positiv tro.

– Genom hela den den här perioden har Éric haft en bra och positiv attityd. Han är en optimistisk man, vilket hjälper hela processen otroligt mycket, berättar García Valdecasas, som var den ansvarige kirurgen under transplantationen.

– 80-90 procent av de som genomgår en levertransplantation kan återhämta sig fysiskt. I Abidals fall är det ingen nackdel att han är en idrottsman då hans grundfysik är väldigt bra. Visst är det möjligt att spela fotboll på den högsta nivån igen efter ett sådant här ingrepp, men allt beror på hur rehabiliteringen går och i viss mån viljan att komma tillbaka, menar García Valdecasas.

De flesta trodde att Abidal hade gjort sina sista minuter på en fotbollsplan. Men den där viljan som var så viktig, den fanns hela tiden hos ”Abi”. Han hade redan bestämt sig för att komma tillbaka – det fanns inga tvivel.

– Jag gjorde tidigt klart för mig själv att om det fanns en chans att komma tillbaka skulle jag göra allt i min makt för att klara av det, säger Abidal.

Den 21 maj skrevs fransmannen ut från sjukhuset. Efter en rehabiliteringsperiod hemifrån var han i augusti tillbaka i gymmet på Barcelonas träningsanläggning och fortsatte där en mer fysisk rehab. I samma veva registrerades han också för spel i Champions League av klubben. Det var ett tecken på att Abidal redan hade gjort stora framsteg, och att en comeback var inom räckhåll.

– Under hela den här perioden har min dotter sagt till mig ”du får ta det steg för steg, så får vi se”, och det mottot har jag anammat, förklarar Abidal.

I början av oktober tog han sedan nästa steg i processen, då han för första gången tränade med boll igen sedan i april.

– Jag hade längtat så länge efter att få träna med boll igen, och det var en helt fantastisk känsla. Fast det var väldigt jobbigt också.

Efter ytterligare ett par månader, där Éric Abidal hela tiden gjorde framsteg efter framsteg, kom så dagen då allt skulle avgöras. I mitten av december samlades klubbläkare samt doktorer från sjukhuset där Abidal opererades för att diskutera en potentiell comeback. Fransmannen var i så pass bra form att han rent fysiskt skulle klara av det. Frågan vad bara om det fanns några risker.

Den 18 december bekräftade García Valdecasas att det inte fanns någonting som tydde på att Abidal inte kunde spela fotboll fullt normalt igen. Därefter började försvararen träna för fullt med laget igen.

– Att gå igenom det som jag har gjort gör att man får ett nytt perspektiv på livet. Fotboll har varit hela mitt liv, och mitt mål har alltid varit att få spela igen – men det har inte varit det viktigaste. Det har varit min familj och min hälsa.

Nu återstod bara den sista delen efter operationen och en lång rehabilitering – att komma i form igen. Barcelonas läkare har hela tiden hävdade redan efter nyår att försvararen var i så pass bra fysiskt skick att han skulle kunnat spela. Men man har tagit det säkra före det osäkra, och gått långsamt framåt.

Nu är dock väntan och längtan över för Éric Abidal. I torsdag fick han grönt ljus av klubbens läkarteam att spela igen. När han tas ut i matchtruppen är nu upp till tränarna, och när han får spela igen har bara framtiden svaret på. Det som är klart är att han nu är helt återställd efter snart ett års kamp. Abidal vann, och besegrade sin leversjukdom ännu en gång.

– Jag har haft mina tuffa perioder, men jag har aldrig slutat kämpa och aldrig tappat hoppet. Genom hårt jobb och tålmodighet har jag kommit så här långt, säger huvudpersonen själv.

Under hela perioden har den numera 33-årige Abidal fått enormt med stöd från såväl lagkamrater som från övriga håll i fotbollsvärlden.

– Jag är evigt tacksam för allt stöd jag fått, framför allt från min familj, klubben och mina lagkamrater. De har hela tiden stått bakom mig.

Och just hans lagkamrater har inte varit sena med att hylla fransmannen.

– Det är spektakulärt att se hur Abidal har återhämtat sig. Han är precis som vanligt trots allt han gått igenom och hela tiden haft en positiv inställning. Man kan bara beundra honom, säger Cesc Fàbregas.

– Att se Abi bland oss med den motivationen, glädjen och längtan att få spela igen är helt otroligt. Han är ett stort föredöme, menar Andrés Iniesta.

Barcelona och dess supportrar har redan vunnit någonting som är större än en Champions League-titel, en spansk cup- eller en ligatitel. Man har fått tillbaka Éric Abidal – en stjärna, en kämpe och en förebild för alla.

Éric Abidal – från cancerbeskedet till idag
15 mars 2011 – beskedet om levertumören
17 mars 2011 – opererade bort levertumören
3 maj 2011 – gjorde comeback mot Real Madrid
28 maj 2011 – Barcelona vann CL, Abidal spelade hela matchen och fick lyfta bucklan först
15 mars 2012 – besked om att fransmannen var tvungen att genomgå en levertransplantation
10 april 2012 – genomgick levertransplantationen
21 maj 2012 – skrevs ut från sjukhuset
18 december – besked om att en comeback skulle kunna genomföras
21 februari 2013 – Abidal förklarades helt återställd och finns tillgänglig för spel
6 april 2013 – gjorde comeback mot Mallorca

Fakta om Éric Abidals tid i Barcelona
Antal spelade matcher: 188 (15 298 spelade minuter)
Mål: Två
Assist: Åtta
Röda kort: Ett
Gula kort: 16
Vunna titlar: 14 stycken

—

Källor: El Mundo Deportivo, Catalunya Radio, Diario Sport, TV3 Catalunya, Onda Cero, Rac1, L’Equipe och FCBarcelona.cat.

Messi lyste med sin frånvaro
Poängrekord, målrekord och världens bäste spelare. Men vart var poängen, målen och världens bäste spelare när Barcelona mötte Milan på San Siro?

Barcelona har stått för en makalös säsong så här långt. Man har gjort i princip allting rätt, och i det närmaste kört över varenda motstånd som kommit i deras väg. Onsdagens Champions League-åttondel var säsongens hittills viktigaste. Då passade katalanerna på att stå för säsongens sämsta insats. Xavi Hernández slog ut med armarna, Andrés Iniesta gled inte förbi sina motståndare som han brukar, och Leo Messi lyste med sin frånvaro. Det gick helt enkelt inte att känna igen Barcelona.

Samtidigt som flera i Barça underpresterade finns en intressant fråga att ställa sig. Var det verkligen bara Barcelona som var dåliga, eller var det Milan som gjorde Barcelona dåliga? Jag gissar på en blandning, men främst det sistnämnda.

Milan har knappast rosat marknaden den här säsongen. Nu var det annorlunda. Kanske är det så enkelt att Mario Balotellis intåg i klubben gjort att de övriga spelarna fått luft under vingarna? Klart är i alla fall att italienarna stod för en hundra procentigt klockren insats och gjorde livet riktigt surt för Barça. Vem visste att Massimo Ambrosini fortfarande höll den nivån? Att Philippe Mexés och Cristian Zapata kunde vara helt vattentäta i defensiven?

Massimiliano Allegri valde Mexés och Zapata i mittförsvaret med Riccardo Montolivo som defensiv mittfältare. Allt för att ha så passningssäkra spelare långt ned i planen för att på så sätt kunna spela sig ut Barças höga förstapress. Planen lyckades. Jag tror till och med den lyckades bättre än vad Allegri själv hade trott. Milan spelade sig ut Barcelonas press gång efter annan, och gjorde också därefter alltid något vettigt. Man var inte rädda för att hålla i bollen lite extra och spela några extra varv mellan varandra. Det var längesedan jag såg ett lag spela med sådant självförtroende som Milan gjorde. Stundtals vågade man utmana Barça och spela samma melodi.

Någon måste bryta mönstret i Barcelona
Katalanerna hade endast två skott på mål. Två skott. Det är ungefär vad de brukar ha de inledande fem minuterna under en ligamatch på Camp Nou. Och även om Milan stod för en utomordentlig insats defensivt kan man både förvänta sig och kräva mer av den spanska tabellettan.

Återigen blev det extremt tydligt att när Leo Messi inte presterar eller kommer loss som han brukar, då lider Barcelona enormt mycket. Man behöver någon som kan bryta mönstret emellanåt. När målen inte kommer, och framför allt när man måste jaga mål så tenderar det att låsa sig. Med Xavi, Iniesta, Messi & Cesc Fàbregas på planen samtidigt blir det ofta väldigt statiskt. Man måste ha någon banbrytande, någon som kommer in och ändrar mönstret.

Alexis Sánchez byttes in med en halvtimme kvar och åstadkom ungefär lika mycket som han gjort tidigare under säsongen – det vill säga ingenting positivt. Chilenaren värvades in av klubben i förhoppning om att han kunde bli en injektion i spelet. En spelare som kunde utmana, ta sig runt sin försvarare, och även bidra med en hel del mål. Alexis har inte lyckats med något av det. Men det är precis vad Barcelona hade behövt. Någon som inte bara tar emot bollen och spelar den vidare, utan någon som vågar chansa och göra det oväntade.

Man måste våga misslyckas för att till slut lyckas.

Räkna med en rafflande retur på Camp Nou. Och räkna med att Barcelona kommer satsa allting framåt.

Pellegrini valde en för defensiv taktik
Det var tydligt vad Málaga var ute efter på Estadio Dragão – man ville hålla tätt bakåt. Att gå framåt och göra ett mål (som skulle kunna betyda väldigt mycket med tanke på bortaplan) verkade inte finnas på Manuel Pellegrinis radar.

Istället för att möta Porto med ett spelskickligt offensivt lag satsade Pellegrini alla kort på defensiven. Visst, en stark och solid defensiv är något som för ett lag framåt i turneringen. Men det finns även gränser. Att tuffe Manuel Iturra spelade istället för ett av säsongen utropstecken i Málaga, Ignacio Camacho, personifierade Málagas och Pellegrinis inställning till matchen och hur det var han hade tänkt att genomföra den. Spela snålt, ligg tätt på motståndet och helst inte släppa in något mål. Man räknade iskallt med att Willy Caballero skulle plocka ned långskotten och alla inlägg. Det gjorde han också. Han kunde däremot inte stoppa João Moutinhos styrning i början av andra vilket också gav Porto segern. Att målet egentligen skulle varit avvinkat för offside kan mycket väl bli avgörande i slutändan. Ser man däremot till matchbilden var 1-0 i underkant, för Porto var det klart bättre laget.

Jag hade önskat att Málaga mött Porto högre upp i planen. Att man hade vågat spela den fotboll som de underhållit oss med tidigare under säsongen. Man vågade spela ut sina kort mot Milan på San Siro. Varför gjorde man det inte nu? Hade Pellegrini alltför stor respekt för Porto? Eller räknar han helt enkelt med att man vänder allt på hemmaplan?

Statistiken från matchen talar sitt tydliga språk:

Porto FC – Málaga CF 1-0
Bollinnehav: 61% – 39%
Totalt antal chanser: 17 – 1
Chanser mot mål: 7 – 0
Hörnor: 11 – 2

Málaga vann istället kortstatistiken och drog på sig flest frisparkar. Vissa lag använder sig alltid av den taktiken. De spelar småfult, snålt och emellanåt rent av grisigt. Men Málaga är inget sådant lag. Med spelare som Camacho, Jérémy Toulalan, Isco, Joaquín och Francisco Portillo hade man utan tvekan kunnat möta Porto med samma medicin – ett snabbt passningsspel, mycket offensiv rörelse och hela tiden viljan att hela tiden gå framåt. Tyvärr fanns inte det hos Málaga-spelarna på Dragão i tisdags, och det finns ingen annan än Pellegrini att beskylla för det.

Jag tror Málaga hade vunnit mer på att spela som man brukar. Att förlora med 2-1 hade varit bättre än att göra det med 1-0. Nu har man inget mål med sig till returen på La Rosaleda, och det kan mycket väl kosta kvartsfinalplatsen. Fast spelar Pellegrini sina kort rätt i den återstående matchen, då har Málaga fortfarande goda möjligheter att fortsätta sitt äventyr i Europa.

Söndagens ligamatch mot Rayo Vallecano var ingen undantag gentemot tidigare. Raphaël Varane stod för en utomordentlig insats i Real Madrids 2-0-seger, och nu borde han ha spelat till sig en ordinarie plats i startelvan.

Annars handlade det mycket om två andra spelare i derbyt mot Rayo, nämligen lagkaptenen Sergio Ramos och ynglingen Álvaro Morata. Den sistnämnde gjorde sin första La Liga-start någonsin – och tackade för det förtroendet genom att sätta 1-0 redan efter tre minuter. Ramos å sin sida prickade också in sig i målprotokollet, detta efter drygt tolv minuter, men fick bara några moment senare syna det röda kortet efter sin andra ostskiva för dagen. Hårt dömt? Ja, speciellt med tanke på att hans första gula kort var aningen tveksam. Rayos fördel av en man mer ändrade matchbilden helt, och gänget från Vallecas blev genast bollförande. Det blev däremot aldrig någon riktig spänning, då Madrid och Diego López höll nollan intakt.

Ligaomgången är i full rulle, och hittills har redan sex matcher avverkats. Här kommer tankar om det mest noterbara från helgens matcher så här långt.

Det blev bara en poäng i nypremiären för Gregory Manzano som ny Mallorca-tränare. Spanjoren har nu gått in på sin tredje sejour i klubben, med ett enda uppdrag: fixa nytt kontrakt. Men mot Osasuna blev det alltså en pinne, och det var precis på håret. Försvararen Pedro Geromel kvitterade nämligen till 1-1 i absoluta slutskedet av matchen.

Fortsatt tungt med andra ord för Mallorca, som ligger kvar under nedflyttningssträcket.

—

Om det går tungt för Mallorca undrar jag vad vi skall kalla det som händer i Deportivo La Coruña. Man har bytt tränare, man försökt ändra om i spelet, värvat in nya spelare, men ingenting verkar hjälpa. Mot Granada i lördags gick man in till matchen med kniven mot strupen. Men Depor höll inte för trycket, och föll hemma på Riazor med klara 3-0. Det ser sannerligen tungt ut för Domingos Paciencia och hans manskap. Som en liten tröst går fortfarande en hel del andra lag väldigt dåligt, men skall A Coruña-laget spela kvar i Spaniens finrum nästa säsong måste man ta sig i kragen och börja leverera. Och man kan framför allt inte fortsätta förlora mot sina direktkonkurrenter.

Bättre går det alltså för Granada, som med nye Lucas Alcaraz vid tränarbänken tog andra raka segern. Nyförvärvet från Benfica, Nolito, har varit inblandad i det mesta i offensiv väg de första två matcherna för klubben, och ser ut att kunna bli en enorm tillgång för andalusierna under våren.

—

När vi ändå är inne på lag som för tillfället går väldigt bra, respektive väldigt dåligt. Celta Vigo och Valencia drabbade samman på Balaídos i Galicien i söndags, där ”Los Ché” gick vinnande ut striden efter ett mål i sista sekunden av inhopparen Nelson Valdez. Celta gjorde en väldigt bra match, och visade kvalitéer, men lyckades aldrig överlista Vicente Guaita som var strålande i gästernas mål. Men stundtals bra spel spelar faktiskt ingen roll så länge man inte plockar poäng.

Valencia å sin sida gjorde ingen vidare match, men tog likväl med sig tre friska poäng i bagaget. Ernesto Valverde har därmed som första Valencia-tränare någonsin vunnit de fyra första bortamatcherna. Det har även räknats ut att hade ligasäsongen startat då Valverde tog över efter Mauricio Pellegrino skulle ”Los Ché” ligga på en andraplats. Bara en sådan sak.

—

Tankarna på onsdagens Champions League-möte med Manchester United? Tja, kanske på vissa håll, men knappast hos Cristiano Ronaldo. Portugisen visade fantastisk form när han slog till med ett otroligt hattrick mot Sevilla. Framför visade Ronaldo och hans Madrid det de kanske är bäst i hela världen på – snabba omställningar.

4-1-resultatet mot Sevilla får räcka som en hyfsad passning i riktning mot Manchester United. Real Madrid, Santiago Bernabéu och framför allt Cristiano Ronaldo är i strålande form.

—

Apropå bra form. Barcelona visade vinnartakter när man enkelt besegrade Getafe hemma på Camp Nou med 6-1 i söndagens tidiga match. Något som för övrigt var den första 12:00-matchen på Camp Nou sedan 1965.

Allra mest utmärkte sig Andrés Iniesta. Spanjoren har visat upp en enastående form hela säsongen, men mot Getafe gjorde han en sådan där match där allt träffade rätt. Passningarna, dribblingarna, nedtagningarna, och även brytningarna lyckades. Att Iniesta också fick kröna sin magiska insats med att göra 5-1 i slutskedet av matchen kändes inget annat än fullt logiskt. Den stora behållningen var däremot hans eminenta genomskärare som gav Alexis Sánchez ett friläge och sedermera ledde fram till 1-0.

Jag skulle faktiskt vilja påstå att Iniesta just nu är i sitt livs form. När han spelar på den nivån han befann sig på mot Getafe, då är det knappt att en viss Leo Messi kan mäta sig med spanjoren.

Valencia-Barcelona och Atlético-Real Betis var söndagens stora matcher i La Liga. Den förstnämnda slutade oavgjort, den senare med en Atlético-seger. Här kommer lite tankar efter de båda toppmötena.

Ett resultat som båda lagen är nöjda med
Det slutade 1-1 på Mestalla mellan Valencia och Barcelona. Ett rättvist resultat som båda lagen är nöjda med. Det klart tre poäng hade varit pricken över i:et för båda, men en poäng är alltid bättre än noll. För Valencias del innebär poängen att man inte tappar gentemot sina huvudkonkurrenter i kampen om den sista CL-platsen, men samtidigt inte heller knappar in. Hade Barcelona tagit tre nya poäng hade man tagit ett nytt jättekliv mot ligatiteln, där nu Atlético, efter segern mot Betis, fortsatt hakar på i racet. Men en poäng på Mestalla är alltid bra för oavsett lag, något som också såväl spelare som ledare påpekade efter matchen.

Valencias försvarsspel imponerade
Jag trodde steget från att släppa in fem mål mot Real Madrid till att göra en fläckfri försvarsinsats mot Barcelona var större än bara ett par veckor. Men, Valencia bevisade motsatsen. Men hög press och ett stort mod skapade man stundtals stor oreda hos de gästande katalanerna.

Kan man spela med samma höga press och vara lika distinkta i eget straffområde om drygt en vecka, då kommer Paris Saint-Germain få en tuff resa på Mestalla i Champions League.

Juan Bernat – bättre som inhoppare än startspelare?
Supertalangen Juan Bernats inhopp mot Deportivo La Coruña förra helgen var ruggigt imponerande. Efter hans prestationer i den matchen belönades med en plats i startelvan mot Barça. Men mot serieledarna lyckades den unga yttermittfältaren inte lika bra, även om man såg intentioner på vilken potential han besitter.

Frågan jag ställer mig efter matchen är om Bernat inte är ett giftigare vapen för Valencia när man kastar in honom i slutskedet av matcherna. Med sin speed och fina teknik kan han skapa ordentligt med oreda mot ett tröttkört försvar. Även om ”El Juan” har potential att bli en världsspelare och en otroligt viktig kugge för Valencia i framtiden tror jag han i nuläget gör sig bäst som ett så kallat ”supersub”. Då slipper han samtidigt den stora pressen som naturligt faller på när man startar matcher.

Vad anser ni? Bör Ernesto Valverde låta Juan Bernat agera inhoppare istället för att spela honom från start framöver?

Diego Costa – tungan på vågen för Atlético
Radamel Falcao var tillbaka efter ett par veckors skadefrånvaro, men märktes knappt av. Adrián López fick en ny chans från start av Diego Simeone men gjorde inte heller mycket väsen av sig. Arda Turan försökte, försökte och försökte, men lyckades inte.

Nej, det krävdes att Simeone bytte in sin brasilianske joker Diego Costa. Samma spelare som gjorde båda Atléticos mål mot Sevilla i Copa del Rey senast, och som varit en stor positiv överraskning hela säsongen. Efter att Costa byttes in tog det fem minuter för honom att hamna i målprotokollet, och också spräcka nollan på Vicente Calderón. Därefter blev stämningen på planen oerhört irriterad, och de gula korten började hagla. Anledningen? Diego Costa – som knappast är den som lägger fingrarna emellan. När Antonio Amaya spottloskade på brassen i slutskedet av matchen var det säkerligen inte helt oprovocerat. Men det gör inte aktionen i sig korrekt. Förmodligen kan Betis-försvararen vänta sig ett rejält straff i efterhand, då domaren missade situationen under matchens gång.

När matchen stod och vägde äntrade Diego Costa planen och vände allt för Atlético. Och han passade på att reta upp Real Betis rejält på traven.

Betis lider av Beñats formdipp
Han har bekräftat det själv, Beñat. Hans formsvacka alltså. Det var ingen stor överraskning att mittfältaren inte blev uttagen i Vicente Del Bosuqes landslagstrupp som den kommande veckan skall möta Uruguay i en träningsmatch. Beñat har nämligen inte varit sig helt lik de senaste månaderna, och framför allt inte sedan nyår. Passningarna sitter inte längre lika klistrade vid medspelarnas fötter. Om det är på grund av att motståndarna går allt tuffare på honom och försöker plocka bort honom ur matcherna är svårt att svara på. Klart är i alla fall att Betis lider när Beñat inte levererar på en lika hög nivå som man blivit vana vid det senaste året.

Nä, även om Real Betis gjorde en relativt bra insats på Vicente Calderón var det ändå inget direkt minnesvärt. Med svenska ögon var så klart Guillermo Molins inhopp med tio minuter kvar det roligaste. Dessvärre han den förre MFF-spelaren aldrig sätta sin prägel på matchen.

Årets första el Clásico slutade oavgjort. Cesc Fàbregas gav Barcelona ledningen innan Raphaël Varane utjämnade för Real Madrid. Och det var den sistnämnde som skulle var kvällens stora profil.

Raphaël Varande – yngst på planen, men likväl bäst
Nervositet verkar inte vara någonting som ingår i Raphaël Varanes vokabulär. Åtminstone var det ingenting som syntes utåt när årets första el Clásico ägde rum. Trots att Varane var klart yngst på planen (född 1993) agerade han som den mest rutinerade och spelade med en pondus som ingen annan i Real Madrid gjorde.

Duellen Lionel Messi vs. Cristiano Ronaldo? Äh, ingen av superstjärnorna stod för någon storartad insats. Det var en 19-årig fransman som istället stod i fokus på Santiago Bernabéu. Gång efter annan var han på rätt plats vid rätt tillfälle och räddade sitt Real Madrid. Antingen var det långa benet, en löpduell, säkert passningsspel eller en seger i luftrummet.

Det är en sak att imponera mot lagen på den nedre halvan av tabellen i La Liga, eller göra bra ifrån sig i de första omgångarna av Copa del Rey. Det är en helt annan att vara bäst på plan – och det överlägset – i ett el Clásico. I mångas ögon världens största klubblagsmatch. Känslorna väller ofta över och det står så extremt mycket mer på spel bara ett matchresultat.

Det är inte för ingenting som Raphaël Varane kallas ”El nuevo Hierro”, enkelt översatt ”den nye Hierro” efter försvarsikonen med samma namn. När vi om kanske 15-16 år summerar ihop Varanes karriär kan jag redan nu garantera att den där kvällen på Santiago Bernabéu mot Barcelona kommer vara en väsentlig pusselbit. Kvällen då fransmannen gick från pojke till man. Han tog sig an utmaningen som vilken annan vanlig match, och gjorde någonting extraordinärt av det.

Inför matchen pratades det om Real Madrids försvarsproblem. Vilka? Ja, det är lätt att ställa sig den frågan med facit i hand. För även om Ricardo Carvalho var ytterst nära att göra bort sig och bjuda Barcelona på ett mål, så var Madrid solida i defensiven – trots att man fick klara sig utan såväl Sergio Ramos, Fàbio Coentrão och Pepe. För övrigt var det – så klart – Varane som räddade upp situationen som Carvalho skapade.

Jag gissar att Varane inte har spelat sitt sista el Clásico. Frågan är om han rent av inte är en utmanare till att ta en ordinarie startplats. Han har ju redan bevisat att han är tillräckligt bra.

Spänningen lever kvar
Matchen slutade 1-1. Ett rättvist resultat, sett till matchbilden och de chanser som skapades. Det kunde ramlat in fler bollar bakom såväl José Manuel Pinto som Diego López, men stod inte de själva i vägen så agerade respektives försvar på ett perfekt sätt.

Pedro Rodríguez var decimeter ifrån att göra 2-0 i mitten av andra halvleken. Nu brände han friläget mot Diego López, och istället klev planens gigant Raphaël Varane upp och skallade in kvitteringen. Tänk vad mycket ett mål, eller för den delen ett uteblivet mål kan göra. Istället för 2-0 och enormt Barça-övertag inför returen lever nu dubbelmötet i allra högsta grad. Det klart att mål och oavgjort resultat på bortaplan är guld värt för Barcelona, men Real Madrid har spelat upp sig på Camp Nou sett över de senaste mötena och nu kan allting hända.

Årets första el Clásico ligger runt hörnet. Real Madrid tar emot Barcelona på Santiago Bernabéu i Copa del Rey. Den stora frågan alla ställer sig inför matchen är: vem kommer stå? Diego López eller Antonio Adán?

Förra veckan kom beskedet som Real Madrid-supportrarna befarade. Iker Casillas handskada var inte lika lindrig som det först verkade – den var mycket värre. Två till tre månader, beroende på hur rehabiliteringen går, får nu Real Madrid klara sig utan sin lagkapten mellan stolparna.

Den efterföljande frågan att ställa är naturligtvis: hur ställer sig José Mourinho till det här? Portugisen som har bänkat Casillas flera gånger den senaste tiden till förmån för Antonio Adán. Det går bara spekulera i om Mourinho faktiskt tycker Adán är en bättre målvakt, eller om det var någonting annat som hänt bakom kulisserna som faktiskt gjorde petningen till verklighet. Att det på något sätt funnits en spricka mellan Madrid-tränaren och Casillas har länge varit tydligt. Exakt vad det varit är desto mindre självklart, men oavsett vilket ska det ändå mycket till för att sätta en sådan viktig kugge som Iker på bänken. Det handlar trots allt om lagkaptenen, själen och på något sätt den som skall personifiera det Real Madrid vill stå för utåt.

Som en ersättare har man värvat in Diego López, som tidigare varit i Real Madrids ungdomsakademi, från Sevilla. Det som först ryktades i att kunna bli ett lån säsongen ut blev istället en permanent övergång, och López kritade på till 2017. Var det Mourinhos beslut att signa Diego López permanent? Vad är i sådana fall planen med honom?

Nu blir det verkligen upp till bevis för José Mourinho. Kommer Antonio Adán ges fullt ansvar framöver eller blir det Diego López som i första hand kommer vakta målet?

Adán stod helgens ligamatch mot Getafe där han, även om han inte fick överdrivet mycket att stå i, höll nollan. Spaniens största tidning Marca, som dessutom är Madrid-baserad, tror Adán även kommer vakta målet ikväll. Men det finns också flera som spekulerar i att Diego López kommer få chansen.

Eftersom Real Madrid är 15 poäng bakom serieledande Barcelona i La Liga finns all anledning att tro att man satsar hårdare än någonsin på att åtminstone tvåla dit sina stora rivaler i Copa del Rey. Därför blir målvaktsfrågan än mer intressant. För min tolkning är i alla fall den att den som vaktar målet ikväll är Mourinhos förstaval. Samtidigt kan man aldrig vara helt säker när det gäller honom.

José Manuel Pinto kommer naturligtvis stå för Barça, som i övrigt har sitt bästa lag tillgängligt. Att Barcelona gjort sin kanske bästa säsong någonsin medan Real Madrid sin sämsta på flera år behöver inte betyda någonting. I dessa möten är mentaliteten och inställningen minst lika viktig som själva formen.

Jag håller tummarna för att det är fotbollen vi kommer minnas från kvällen – ingenting annat.

Gjorde igår ett kort besök i huvudstaden. Träffade upp ett gäng andra La Liga-fantaster och brände av samtliga fyra spanska matcher under eftermiddagen/kvällen. Även om det inte må varit de absolut hetaste matcherna, så uppstod en hel del dramatik och oanade vändningar i matcherna. Här kommer lite tankar kring detta.

Deportivos vendetta får vänta
Tidningen Estadio Deportivo slog på stort inför gårdagens sena match, som på förhand också var den absolut hetaste: Deportivo La Coruña mot Valencia. För er som inte känner till historien var det nämligen så att Valencia förstörde för Depor i sista ligaomgången säsongen 1993/94 – något som gjorde att de sistnämnda tappade ligatiteln till Barcelona. Deportivo var i ledning inför omgången, men efter 0-0 på Riazor hade Barça sprungit förbi.

Som om det vore nog, var det även Valencia som satte huvudet på spiken när Deportivo ramlade ur La Liga säsongen 2010/11. Ett Valencia som då inte hade något att spela för, men vann mot Depor som i sin var i enormt poängbehov.

Därför hade matcherna lagen emellan blivit ruskigt upptrissade, framför allt från Deportivos håll, vilket är fullt förståeligt. Men precis som historien talar om så hade A Coruña-klubben det tufft även i lördags hemma på Riazor. Jonas knoppade in 1-0 för gästerna redan efter fyrtio sekunder, och Los Ché var nära att utöka ledningen strax därpå. Sedan lyckades Deportivo komma tillbaka in i matchen, och via två väldigt fina mål av Riki innan paus så hade man helt plötsligt vänt på steken.

Som ni förstår var det dock inte över. Atlético-lånet Sílvio blev utvisad för Depor bara ett par minuter in i andra – som resten av tiden bestod av ett stort tryck mot hemmamålet. Kvitteringen kom via Nelson Valdez, och på tilläggstid skallade Ricardo Costa in segermålet för Valencia.

Otroligt viktiga poäng för fladdermössen som kan resa hem och på allvar blicka uppåt i tabellen och dessutom lägga triologi-spektaklet mot Real Madrid helt bakom sig. Deportivo fick däremot inte sin revansch, utan är fortsatt kvar som tabelljumbo. Som tur är – för Depors skull – så finns det andra lag som också underpresterar för tillfället.

Juan Bernat måste få mer speltid
Valencia hade chanser att göra mål mot Deportivo under hela matchen, men först när Juan Bernat äntrade planen tidigt i andra halvlek fick man ordentlig fart på anfallsspelet. Med sin snabbhet och tekniska briljans svängde han ut och in på Manuel Pablo och gjorde lite som han ville på vänsterkanten.

Mycket riktigt var det också Bernat som hade direkt inverkan på vändningen. Med ett par överstegsfinter var han förbi Pablo på sin vänsterflank, och hittade sedan in med ett precist inlägg via marken till Nelson Valdez. Det behöver inte vara svårare än så, och Bernat fick det att se väldigt enkelt ut.

Den kvicke yttermittfältaren har fått mer och mer speltid i Valencia de senaste månaderna, och gång efter annan visad sin potential och kapacitet. När han hoppade in mot Real Madrid i ligaspelet förra helgen var han en av få ljusglimtar hos Valencia. Och inhoppet mot Depor vara bara ytterligare ett bevis på att 93-modellen förtjänar mer speltid. Det är trots allt bara Valencia som vinner på det i slutändan.

Säsongens giftigaste självmål
Matchen mellan Levante och Valladolid stod länge och vägde. De sistnämnda tog tidigt ledningen på Ciutat de Valencia, men José Barkero ville annorlunda och kvitterade med en drömfrispark strax innan paus. I andra svängde det sedan fram och tillbaka, även om Levante låg på för ett segermål. Ett mål som till slut kom – men på ett väldigt komiskt sätt. Valdo fick fram bollen mot Obafemi Martins, som tog emot bollen, men därefter aldrig han få iväg något skott innan Valladolids högerback Antonio Rukavina tog saken i egna händer. Serben knallade nämligen in med bollen i eget mål, och gav Levante segern med 2-1.

—

Mötena mellan Celta Vigo–Real Sociedad (1-1) och Real Zaragoza–Espanyol (0-0) blev aldrig de mest spännande. Chansfattigt men ändå tufft spel kan enkelt sammanfatta båda matcherna, där bortalagen var mest nöjda med poängen.

—

Kvällens La Liga-matcher i all ära, men idag är det en annan match som får betydligt högre fokus i Spanien. Det är nämligen dags för ett mini-Clásico – med andra ord Barça B mot Real Madrid Castilla. Reservlagen möts på Mini Estadi i Barcelona klockan 17:00, och biljetterna såldes slut på ett par ynka timmar. Det brukar annars vara ganska glestbefolkat på Mini Estadi när Barça B spelar, men den här gången är det helt annorlunda. Fullsatt läktare, framtidens stjärnor och ett möte mellan två klubbars vars rivalitet är enorm.