Så här i mellandagarna passar jag på att titta tillbaka på vad som har hänt under hösten. Här presenterar jag tio spelare som överraskat positivt i La Liga så här långt in på säsongen. Det enda kriteriet är minst tio spelade ligamatcher, vilket gör att exempelvis Lisandro López (Getafe) och José Ángel (Real Sociedad) snällt får stå åt sidan.

Noterbart är att det är helt utan rangordning vem som överraskat mest.

Jeison Murillo (Granada)
21 år, mittback, totalt 15 ligamatcher (samtliga från start).

Motivering: Efter lånesejourer i först Cádiz och förra säsongen Las Palmas fick så Jeison Murillo äntligen chansen på allvar i Granada och La Liga. Och den unge colombianen har utan tvekan bevisat att han har potential att bli något alldeles extra. Han har lugnet, styrkan och bra passningsfötter. Kan mycket väl lämna för större uppdrag redan till sommaren.

—

Raúl García (Atlético de Madrid)
27 år, offensiv mittfältare, totalt 14 ligamatcher (sex från start).

Motivering: Från att vara en given reserv har Raúl García tagit klivet och börjat utmana om en startplats i Atlético på allvar. Har smällt in sex ligamål, tre i Champions League samt ett i Copa del Rey under hösten och därtill stått för en handfull assist. Det är mer än vad självaste David Villa åstadkommit, och det är ”el Guaje” som riskerar sin plats i startelvan allra mest.

—

Marc Bartra (Barcelona)
22 år, mittback, totalt tio ligamatcher (sju från start).

Motivering: Fick först chansen när såväl Carles Puyol och Javier Mascherano var på skadelistan, men då svarade 22-åringen med att imponera rejält. Bartra har lyfts i hierarkin och utmanar nu på allvar om en ordinarie plats i Barcelonas mittlås. Har dessutom fått chansen att debutera i det spanska A-landslaget.

—

David López (Espanyol)
24 år, central mittfältare, totalt 15 ligamatcher (samtliga från start).

Motivering: Återvände till Espanyol, som han har tillhört sedan 2007, i somras för att första gången på allvar konkurrera om en plats i A-laget. Och lånesäsongerna i först Leganés och i fjol Huesca – där han imponerade rejält – visade sig vara nyttiga. López har kommit tillbaka och verkligen varit en injektion på det defensiva mittfältet och utöver sina egenskaper att städa undan framför försvaret är han också ett farligt hot på fasta situationer.

—

Mikel Rico (Athletic Club)
29 år, central mittfältare, totalt 15 ligamatcher (13 från start).

Motivering: Värvades in sent under sommaren men har varit en av de som imponerat mest i Athletic den här hösten. Har trots ett otroligt starkt mittfält och konkurrens av bland andra Beñat Extebarria och Ander Herrera bitit sig fast i startelvan permanent. 29-åringen har dessutom stått för fyra mål – vilket är bäst internt tillsammans med Mikel San José.

—

Manu Trigueros (Villarreal)
22 år, central mittfältare, totalt 17 ligamatcher (elva från start).

Motivering: Gjorde väldigt bra ifrån sig i Segundan förra säsongen och visade prov på ett spelsinne och en teknisk förmåga som få andra i Villarreal. Frågan var hur han skulle klara sig på en nivå högre upp. Resultatet? Ytterligare ett steg i rätt utveckling för Manu Trigueros som på allvar bevisat att han kan bli något riktigt stort. Kan enkelt beskrivas som en vacker blandning mellan Borja Valero och Santi Cazorla – även om det är en lång väg kvar innan han når upp i deras standard.

—

Sergi Darder (Málaga)
20 år, central mittfältare, totalt 14 ligamatcher (tolv från start).

Motivering: Har fått otroligt stort förtroende under Bernd Schuster vid tränarrodret och dessutom visat varför. Trots orutin och blott 20 år har Darder agerat lugnt och stabilt på Málagas defensiva mittfält tillsammans med Fernando Tissone, och dessutom belönats med en plats i det spanska U21-landslaget.

—

Álex López (Celta Vigo)
25 år, central mittfältare, totalt 17 ligamatcher (14 från start).

Motivering: Blommat ut ordentligt under nye tränaren Luis Enriques vingar och är numera en nyckelspelare i Celta Vigo. Väldigt bra på att fylla på i straffområdet och fånga upp andrabollar.

—

Carles Gíl (Elche)
21 år, yttermittfältare, totalt 15 ligamatcher (samtliga från start).

Motivering: Valencia-utlånade Carles Gíl imponerade redan förra säsongen i Elche, men gick ner sig något under våren. Men formdippen har varit som bortblåst nu i höst och yttermittfältaren har visat sig från sin absolut bästa sida och känns definitivt redo för större uppgifter. Däremot hade han behövt producera mer poäng för att slå sig in i ett topplag på allvar.

—

Suso (Almería)
20 år, offensiv mittfältare, totalt 15 matcher (14 från start).

Motivering: Är inlånad från Liverpool har stått för den ena bländande insatsen efter den andra i Almería. Kreativ, kvick och ett fantastiskt spelsinne. Har charmat Almería- och La Liga-publiken den här säsongen. Dags att utmana på allvar i Pool nästa säsong?

Tiden går fort, och vi är redan en dryg tredjedel in på säsongen. Därför tänkte jag, klubb för klubb, summera vad som skett hittills i fyra delar.

15:e plats – Valladolid (12 poäng)

Säsongen hittills: Trots tränarbytet inför säsongen är det ett ganska snarlikt Valladolid vi återspeglar från förra säsongen. Och med det är man också väldigt stabila. Har framför allt tagit viktiga segrar mot bottenkonkurrenter – segrar som kan bli guld värt i slutändan.

Den mest lysande stjärnan: Patrick Ebert visade redan förra säsongen vilken enorm maxkapacitet han besitter, och tysken har verkligen lyft sig ännu ett steg under hösten. I sina bästa stunder en av ligans bästa spelare.

Har underpresterat: Ingen har stuckit ut åt det här hållet.

Har framtiden för sig: Juventus-inlånade mittfältaren Fausto Rossi har successivt vuxit in i kläderna i Valladolid. 22-åringen är redan bra, men kommer bli ännu bättre.

Mitt tips inför fortsättningen: Jag trodde på förhand att Valladolid skulle få det svårt under andra året, men säsongsinledning har fått mig på andra tankar. Som man spelar nu fixar man kontraktet.

—

14:e plats – Málaga (13 poäng)

Säsongen hittills: Det är lätt att falla ner i den djupaste av gropar när man tappar såväl tränaren samt ett dussin spelare inför säsongen, men spelmässigt har Málaga i mångt och mycket gjort det bra. Däremot har man haft ett tufft inledande spelschema och inte riktigt fått med sig några enkla mål.

Den mest lysande stjärnan: Willy Caballero har under flera säsonger visat att han håller världsklass och har varit räddaren i nöden vid otaliga tillfällen för Málaga även den här säsongen. Att han fortfarande inte spelar i det argentinska landslaget börjar mer framstå som ett riktigt uselt skämt.

Har underpresterat: Det var upplagt för Ignacio Camacho att ta över som härförare på mittfältet efter att såväl Jérémy Toulalan som Manuel Iturra lämnade i somras. Men Camacho har mestadels fått nöta bänk, och även om han inte gjort bort sig när han har spelat måste hans säsong hittills ses som ganska slätstruken.

Har framtiden för sig: 19-årige Sergi Darder har kanske varit säsongens utropstecken i Málaga, men det är ändå omöjligt att inte nämna underbarnet Fabrice Olinga, 17, som den mest störst potential. Anfallaren får dessutom spela regelbundet.

Mitt tips inför fortsättningen: Málaga har ett lag bra nog att kunna utmana på övre halvan, och med tiden tror jag också man kommer jobba sig uppåt.

—

13:e plats – Elche (14 poäng)

Säsongen hittills: Efter den första månaden såg det ut som att Elches sejour i La Liga skulle bli kortvarig. Därefter återgick Fran Escribá till grunderna och den alltmer defensivt baserade taktik som tog klubben till La Liga ifjol – och därefter har det också gått bättre.

Den mest lysande stjärnan: Valencia-lånet Carles Gíl var bra redan när Elche tog klivet upp i högsta divisionen i våras, men 20-åringen har tagit ytterligare ett steg i utvecklingen nu. Yttermittfältaren har varit fantastisk hela hösten och en färgklick i Elche.

Har underpresterat: Manu del Moral skulle komma in och bli en av de ledande spelarna i Elche. Hittills har Sevilla-lånet däremot inte helt lyckats sätta sin prägel och offensivt inte tillfört den dimension Elche hade hoppats på.

Har framtiden för sig: Utöver Carles Gíl går 20-årige Richmond Boakye en väldigt ljus framtid till mötes.

Mitt tips inför fortsättningen: Elche får det tufft att behålla nuvarande tabellplacering, och kommer slåss i botten av tabellen ända in till slutet.

—

12:e plats – Espanyol (15 poäng)

Säsongen hittills: Espanyol har varit en positiv överraskning och stundtals spelat väldigt underhållande fotboll under hösten. Skalperna mot Atlético (1-0) och Valencia (3-1) väger tyngst men där finns också ett par bottennapp.

Den mest lysande stjärnan: Nyförvärvet David López har gjort det fantastiskt bra på det defensiva mittfältet hela hösten.

Har underpresterat: Héctor Moreno var en av Espanyols bästa spelare förra säsongen. Den här hösten har mexikanen mer sett vilsen ut och stått för otaliga misstag i försvaret.

Har framtiden för sig: Thievy Bifouma, 21, var utlånad till Las Palmas med bra resultat ifjol. Nu är han tillbaka i Espanyol och har direkt visat vilken potential han besitter.

Mitt tips inför fortsättningen: Espanyol kommer hålla sig mellan plats 10-15 i tabellen.

—

11:e plats – Sevilla (16 poäng)

Säsongen hittills: Sevilla verkar ha väldigt svårt att ta klivet över den där tröskeln man har varit fast vid under tre säsonger nu. Hemmaspelet fungerar ibland, men långt ifrån alltid, men framför allt måste bortaspelet förbättras om Sevilla ska blanda sig i någon Europa-strid.

Den mest lysande stjärnan: Ivan Rakitic har varit en klass för sig i Sevilla det senaste året. Bär laget på sina axlar.

Har underpresterat: Kevin Gameiro har visserligen gjort några mål i ligaspelet, men för €10 miljoner kan man ändå vänta sig mer av fransmannen. Carlos Bacca är klart före i hierarkin för tillfället.

Har framtiden för sig: 21-årige Alberto Moreno har stått för en kometkarriär och efter guldet i U21-EM i somras har vänsterbacken befäst sin startplats i Sevilla ytterligare, och dessutom A-landslagsdebuterat.

Mitt tips inför fortsättning: Jag tror Sevilla kommer bli bättre steg för steg, och definitivt ta sig upp på den övre halvan.

Jag missade tyvärr el derbi Barceloní igår på grund av en lokal fotbollsgala. Ännu har jag inte hunnit se någon repris, men att döma av höjdpunkter och rapporter från matchen var det en ganska avslagen historia med ett pressande Barça mot ett allt mer tillbakadraget Espanyol.

Återigen blev firma Neymar och Alexis Sánchez en högst avgörande faktor för Barcelona och anfallsduons fina formkurva fortsätter att peka spikrakt uppåt. Att till och med Alexis kan träda fram och göra enkla mål känns som ett tecken på den mentala blocken han hade förra säsongen nu helt försvunnit. Leo Messi har däremot gått fyra mållösa matcher i följd – och många börjar prata om en mindre krissituation. Vi får se hur argentinaren bemöter kritikerna framöver.

För att blicka bakåt innan kommer här ett gäng utmärkelser från veckoomgången. Mer om helgens fotboll kommer förstås framöver.

Omgångens chanskavalkad:
Enda gången det jublades ordentligt på Cornellà El-Prat i veckan var när Espanyol-fansen hyllade Dani Jarqué i den 21:e matchminuten. För matchen i sig bjöd inte på några mål – trots mängder av chanser åt båda håll.

Omgångens sinnessjuka:
Matchen mellan Real Madrid och Sevilla var bortom all logik. Försvarsspelet från båda lagen var under all kritik och en match på den här nivån ska egentligen inte kunna sluta 7-3 – då dessutom en straff och flera självklara lägen missats därtill. Bland det sjukaste jag varit med om.

Omgångens vändning:
Valladolid var i brygga efter att Antoine Griezmann gjort två mål på José Zorilla för till Real Sociedad. Men pocela reste sig, och med en svensk i spetsen vände man på steken och fixade till slut 2-2. Daniel Larsson gjorde ett mål och stod för en magisk assist. Valladolid och Patrick Ebert fick till och med chansen att fullborda vändningen från straffpunkten men brände.

Omgångens räddningar:
Det finns ett par målvakter i storform i La Liga just nu. En av dessa är Levantes Keylor Navas. Costa Ricanen stod för ett par sanslösa räddningar mot Real Betis och blev stor poängräddare när Valencia-klubben fixade en poäng.

Omgångens skräll:
Att Villarreal, med sin fina form på hemmaplan, både förlorar och går mållösa mot Getafe. Valencias tappade poäng hemma mot Almería är också en skräll i sig, men ändå inte på samma sätt sett till hur Valencia presterat under säsongen och i vilken jobbig sits laget befinner sig i.

Oj, vilken comeback i ligaspelet efter landslagsuppehållet. Lördagens fotboll bjöd på både det ena och det andra i form av intressanta resultat och matchutvecklingar – och triggar inte minst igång stämningen ännu mer inför det som komma skall.

Real Madrid helgens stora vinnare
Den stora vinnaren under den nionde omgången kan redan nu tillskrivas Real Madrid. Huvudstadsklubben gjorde jobbet och vann hemma mot Málaga med 2-0 (men kunde vunnit med betydligt större siffror), medan toppkonkurrenterna Barcelona och Atlético Madrid tappade två respektive tre poäng.

Barcelona fick aldrig hål på Osasuna i Pamplona, medan Atlético led av samma problem borta mot Espanyol, men också fick släppa in ett mål i den egna buren.

Det betyder att Barça fortfarande är tabelletta, Atlético fortsatt är stående på andraplatsen, men att Real Madrid knappade in både två och tre poäng. Nu är det tre poäng mellan Real och Barça och nästa helg väntar el Clásico på Camp Nou.

Blir det ett negativt resultat för Real Madrid i den matchen kan fortfarande såväl Barcelona som Atlético göra ett nytt ryck i toppen. Men för stunden är Real de stora vinnarna och just nu lever toppstriden i La Liga mer än någon annan gång under säsongen.

Ett Atlético utan offensiv kreativitet tog inte chansen
Efter att Barcelona tappat poäng mot Osasuna hade inte bara Atlético Madrid chans att tangera Real Madrids historiska rekord på nio raka ligasegrar – utan kunde också gått upp i ensam serieledning. Men Diego Simeones manskap fick en tuff afton på Cornellà El-Prat i Barcelona mot ett försvarsmässigt starkt Espanyol som dessutom inte var ofarliga i offensiven. Man hade visserligen lite otur när Thibaut Courtois styrde in segermålet för Espanyol i eget nät – men det personifierade lite Atlético Madrids match.

Det var inte lika fokuserat, inte lika intensivt och inte lika inspirerande som vanligt. Gabi Fernández och Mario Suárez lyckades inte sätta in den höga press de normalt sett brukar, Koke hade väldigt svårt att ensam stå för kreativiteten på offensiv planhalva och Diego Costa hade märkbart svårt att komma loss till avslutningslägen.

Espanyol visade otrolig styrka i laget att vinna en på förhand väldigt tuff match trots tre raka segrar i bagaget. Landslagsuppehållet – där Atlético hade majoriteten av spelarna ute i alla delar av världen – kom perfekt för Espanyol som kunde ladda om, analysera sina tidigare misstag och förbereda sig till hundra procent inför kommande uppgifter. Man var bättre preparerade för matchen än Atlético, något som också gav frukt på resultattavlan.

Puyol fick inte det välkomnandet han önskade
Senast Carles Puyol spelade en tävlingsmatch för Barcelona var mot Milan, i Champions League, i mars. Ett par operationer och mängder av rehabiliteringstimmar senare fanns då kaptenen återigen med i Barças startelva som gästade Osasuna.

Men Puyol fick inte det välkomnandet tillbaka som han önskade. Barcelona tappade sina första poäng för säsongen efter en mållös tillställning på El Sadar och det var inte oförtjänt.

Osasuna var defensivt bra, och gjorde livet väldigt surt för Barçaspelarna. Neymar dribblade och tog sig ofta förbi både två och tre man, men därefter förvaltades inte överlägena. Leo Messi gjorde liksom Puyol comeback från skada men hann under sina 25 minuter inte sätta en tillräckligt stor prägel på matchen eller kliva fram som en räddande ängel för Barcelona.

Real Sociedad återuppstod från de döda
Efter de förtroendeingivande första tre matcherna avstannades hela Real Sociedads succé och byttes ut mot ett renodlad fiasko. Man hade inte vunnit i ligaspelet sedan i premiären, och ingen trodde väl den sviten skulle brytas i lördagens möte med Valencia på Mestalla.

Men då, när laget är inne i en djup svacka, och har en tuff Champions League-match mot Manchester United på Old Trafford om ett par dagar, återuppstod La Real från de döda. Helt plötsligt var det gamla, fartfyllda Sociedad med ett snabbt omställningsspel som någon hade bankat liv i igen.

Valencia ägde stora delar av matchen, men förlorade densamma med 2-1. Antoine Griezmann dunkade in 1-0, Rubén Pardo pricksköt in 2-0, innan Dorlán Pabón premiärmålade för Valencia i slutminuten – något som bara blev till en klen tröst.

Lika viktig som den här segern var för Sociedad, innebar den ett återfall för Valencia. Los Ché har blivit bättre och bättre sedan den usla perioden inledningsvis, men har fortfarande inte lyckats övertyga spelmässigt. Nu, när man ställdes mot ett svårt prov, men ändå på hemmaplan, motsvarade man inga förväntningar.

Två ändringar jag hade velat se i dagens Valencia är följande: Flytta upp Dorlán Pabón i en central anfallsroll och sätt Hélder Postiga, vars rörelsemönster och spelsätt snarare segar ner än tvärtom, på bänken. Därtill spela båda ynglingarna Juan Bernat (bänkad hela matchen mot Sociedad) och Fede Cartabia (fick hoppa in tidigt i andra) mer vilket skulle generera i fart, fantasi och ett mer oförutsägbart spel.

Förra säsongen inledde Real Sociedad ligaspelet uruselt, men en bortamatch mot Málaga vände allting. Även den här säsongen har baskerns från San Sebastián inlett uselt, och kanske, när vi summerar säsongen, kommer vi se tillbaka på den där lördagsmatchen på Mestalla där allting förändrades. Vi får se vad det får för innebörd för Valencia.

Här kommer tankar och analyser från några av helgens matcher.

Miroslav Djukic har sig själv att skylla
Valencia imponerade knappast i premiären hemma mot Málaga, men vann trots allt med 1-0. I lördags, när man ställdes mot Espanyol på Cornella Él-Prat, gjorde man en ny riktigt uddlös match. Den här gången räckte det dock inte ens till poäng.

Det hjälpte inte att Hélder Postiga gav Valencia ledningen i första halvleken. Espanyol var det klart bättre laget från första till sista minut och gnuggade sig sakteliga i kapp målmässigt. David López nickade in kvitteringen innan paus, Cristian Stuani gjorde 2-1 tidigt i andra och Thievy Bifouma satte spiken i kistan strax före slutet. Ett kompakt och kollektivt försvarsspelande Espanyol såg otroligt starka ut och bjöd inte Valencia på mycket.

Medan Javier Aguirre förstås hyllade sina spelare efter matchen kokade Miroslav Djukic på presskonferensen. I mina ögon har han dock ingen annan än sig själv att skylla. För det första – varför spela Jérémy Mathieu som vänsterback när han är hästlängder bättre som mittback? Som grädden på moset gjorde också Mathieu en av sina svagare insatser någonsin i Valencia-tröjan och har fått utstå en hel del kritik efteråt.

För det andra – varför sätta försäsongens två kanske bästa spelare Jonathan Viera och Juan Bernat, som dessutom var en av få ljusglimtar i premiären mot Málaga, på bänken? Offensivt såg det oroväckande grått och fantasilöst ut. Dessutom väntade Djukic alltför länge med att byta in Sergio Canales i matchen.

Inställningsmässigt fanns mycket mer att kräva av Valencia-spelarna, men Miroslav Djukic får allt se över sitt lag och ge de som verkligen förtjänar chansen framöver.

Villarreal visade klass
Efter fyra minuter visade Valladolid upp ett passningsspel utom denna värld när man klapp-klappade sig igenom hela Villarreal och Javi Guerra placerade in 1-0. Men det blev framför allt en väckarklocka för Villarreal – som därefter öste på rejält, medan Valladolid föll väldigt lågt.

Och efter många om och men i form av chanser i mängder skulle också Villarreal vinna matchen. Giovani dos Santos satte kvitteringen från straffpunkten, innan han utgick skadad tidigt i andra halvlek. Då klev istället Rubén Cani fram och hur kyligt som helst smekte in bollen i bortre krysset efter en blixtsnabb kontring där även målvakten Sergio Asenjo hade stor del i målet.

Spelmässigt imponerade Villarreal enormt. Framför allt visade innermittfältaren Manu Trigueros vilken enorm potential han besitter, medan såväl Giovani dos Santos och ytterspringaren Javier Aquino visade goda intentioner. Det skulle vara en megaskräll om Villarreal slogs i botten av tabellen den här säsongen. Man har ett lag för den övre halvan och väl det.

Barcelona vinner en dimension med Adriano
Det är väldigt delade meningar kring Adriano Correias vara som högerback i Barcelona. Många menar på att Martín Montoya, som anses vara en av Spaniens största talanger på positioner, och dessutom varit ordinarie i två raka U21-EM, skulle få chansen allt oftare. I bortamötet med Málaga till Montoya inte ens hänga med. Det fick däremot Adriano – som startade matchen som högerback.

Det katalanerna däremot vinner på att spela med brassen på planen är en extra och väldigt viktig dimension. Adriano är nämligen en av få som dels vågar ta skott utanför straffområdet, och gör det dessutom väldigt bra.

Förra säsongen gjorde ytterbacken hela fem mål i ligaspelet. Mot Málaga gjorde han säsongens första när han vek in i plan och smällde dit en vänsterslägga lågt i Willy Caballeros högre hörn. Målet blev högst avgörande då matchen slutade 1-0 till Barcelona, och även om kritiken fortfarande känns befogad till varför Montoya inte får fler chanser, var den här segern ett bevis på att dimensionen att spela Adriano också är väldigt nyttig.

Från att räkna ner månader till veckor, veckor till dagar, så kan vi nu börja räkna ner timmar och minuter. I detta skede är ligastarten bara några timmar bort och därefter har vi 38 förväntansfulla och intensiva omgångar framför oss. Och visst är det här kanske den härligaste perioden på hela säsongen? När alla lag står på noll – alla lag är lika, fyllda av egna förhoppningar och förväntningar. Vem tar hem titeln i år? Vem blir säsongens utropstecken á la fjolårets Real Sociedad? Vilket lag överraskar negativt och slåss i botten trots bättre förutsättningar? I dagläget kan vi bara gissa, spekulera, eller rent av chansa.

Senast igår ställdes jag mot väggen och blev tillfrågad ”hur känns det att La Liga återigen tappar så många stjärnor?”. Personen i fråga syftade förstås på den handfull dos av stjärnanfallare som har försvunnit från ligan. Radamel Falcao har lämnat Atlético Madrid för storsatsande Monaco, Roberto Soldado har bytt den vita Valencia-tröjan mot den vita Tottenham-tröjan, Álvaro Negredo har tagit klivet från Sevilla till Manchester City och Gonzalo Higuaín har bytt Real Madrid mot Napoli.

Och visst svider det för oss La Liga-fantaster att inte kunna se alla dessa fantastiska fotbollsspelare i den spanska ligafotbollen kommande säsong. Å andra sidan har det hänt förut. Atlético Madrid verkar onekligen sitta inne på mallen att hitta duktiga anfallare när stjärnor har försvunnit. Att spelare som Fernando Torres, Diego Forlán, Sergio Agüero och senast Radamel Falcao spelat i klubben säger det mesta. Nu har man fått in David Villa som en direkt ersättare till Falcao, och ska historien upprepa sig kommer även ”el Guaje” göra bra ifrån sig i Madrid-klubben.

Utöver Villa har de andra klubbarna inte ersatt sina stjärnanfallare med lika tunga namn – även om Valencia fortfarande är på jakt efter en anfallare. Men det brukar, om vi fortsätter på det historiska spåret, inte vara några problem. Det är i andra ligor de riktigt stora pengarna finns. I Spanien finns däremot talangfabrikerna. Att Falcao, Soldado & Higuaín lämnar öppnar större möjligheter för spelare som Léo Baptistão (Atlético), Paco Alcácer (Valencia) och Álvaro Morata (Real Madrid). Om ett år kanske jag sitter här och snickrar på en liknande text, och vem vet vilka som är de stora stjärnorna då?

Eftersom det brukar kunna hända en hel del de sista veckorna av transferfönstret väljer jag att vara lite feg när det gäller tippning av säsongens tabell. Därför tänkte jag dela in alla lag i olika fack, var jag tror de kommer placera sig under säsongen.

Lagen som slåss om titeln: Real Madrid och Barcelona

Atlético Madrid hängde med längre än förväntat förra säsongen, men blev till slut omsprungna av stadsrivalen Real Madrid som knep andraplatsen bakom Barcelona. Och är det något lag som ska hänga med gigantduon i toppen, så är min självklara gissning att det är Atlético Madrid. Diego Simeones manskap känns stabila och har sin stomme kvar sen förra säsongen. Men att utmana om ligatiteln? Nej, där står det mellan Real Madrid och Barcelona, och jag tror det kommer bli ett långt guldrace den här säsongen.

***

Lagen som slåss om Europa-platser: Atlético Madrid, Valencia, Real Sociedad, Sevilla, Athletic Club, Real Betis & Villarreal

Jag tror att i första hand sju lag kommer kämpa bakom giganterna i toppen om de åtråvärda Europa-platserna. Atlético behöver ingen närmare presentation och är favoriter att knipa tredjeplatsen. Valencia kommer sakna Roberto Soldado om ingen etablerad målskytt värvas in, men man har fortfarande ett på pappret bra lag och har många unga spelare som står på kanten för att blomma ut på allvar. Inte minst Juan Bernat och Jonathan Viera som kan bli två riktiga utropstecken under säsongen. Real Sociedad har visserligen tappat Asier Illarramendi men i unge Rubén Pardo och nyförvärvet Esteban Granero finns ändå gott om ersättare. Framåt ser det riktigt bra ut för La Real, som däremot saknar bredd bakåt.

Ett lag som inte saknar bredd är Real Betis, som värvat för fullt under sommaren och har ett riktigt spännande lag på gång. Athletic är kanske den klubb som tillsammans med Barcelona & Real Madrid av de förmodade topplagen som på pappret ser bättre ut än i fjol. Beñat är en klassvärvning och nye anfallaren Kike Sola ger Aritz Aduriz konkurrens i anfallet.

Sevilla har underpresterat sett till lagmaterialet de senaste säsongerna, och har nu ruskat om rejält i truppen. Gammalt och rutinerat har bytts ut mot nytt och ungt. Jag tror effekten kommer bli positiv.

Slutligen finns även nykomlingen Villarreal, som jag tror redan nu kana återta en plats på övre halvan och vara med och utmana om en Europa-plats. Med fantastiska spelare som Giovani dos Santos, Mateo Musacchio & Bruno Soriano förfogar Marcelino över en riktigt stark trupp och får man bara igång en målskytt ser det riktigt lovande ut.

***

Lagen som slåss i mitten: Málaga, Celta Vigo, Granada, Espanyol, Getafe & Elche

Málaga har tappat alla sina storstjärnor förutom Willy Caballero, men Bernd Schuster har ändå en relativt stark trupp att jobba med. Ett lag med etablerade spelare som Roque Santa Cruz, Eliseu och Weligton bör inte ha någonting med en bottenstrid att göra. Ett lag som i fjol hade det kämpigt och klarade sig kvar med ett nödrop var Celta Vigo. Nu har man dock ett starkare lag än på länge och med karismatiske Luis Enrique på tränarbänken kan det leda till en mer stabil placering den här säsongen.

Granada har också värvat otroligt smart och ser alldeles för starka ut för att ha med bottenträsket att göra. Espanyol och Getafe är redan tillräckligt etablerade och Elche har liksom Granada och Celta förstärkt sin trupp avsevärt. Dessutom imponerade man väldigt mycket när man lekte hem Segundan förra säsongen.

***

Lagen som slåss i botten: Almería, Osasuna, Levante, Valladolid & Rayo Vallecano

Almería har i stora delar samma lag som förra säsongen men har blivit av med stjärnan Charles (lämnat för Celta Vigo). Nej, det kommer bli en tuff säsong för andalusierna. Likaså gissar jag att det blir för Osasuna, Levante, Valladolid och Rayo. Samtliga har helt enkelt för dåliga trupper och även om något lag säkerligen lär överraska positivt är min gissning att dessa kommer få kämpa ända in i det sista om förnyat La Liga-kontrakt.

—

Slutligen måste jag tillägga att jag snarare går runt med känslan ”det kunde varit värre” när det gäller spelarflykten. Det är många spelare, framför allt anfallare, som har lämnat ligan för nya äventyr. Men det är lika många stjärnspelare som hade attraktiva bud från andra ligor – men istället valde att fortsätta karriären i Spanien och La Liga. Isco, Piti och Beñat är tre praktexemplar på detta. Kryddat med lite nytillskott och den talangfabrik som finns i Spanien är jag övertygad om att vi har en alldeles strålande säsong framför oss.

Vad tror ni – hur slutar ligan? Vem tar hem titeln? Vilka når Europa? Vilka åker ur?

Nedräkningen fortsätter inför säsongen är näst på tur är Espanyol, som förra hösten låg riktigt illa till men som till slut redde upp situationen.

ESPANYOL

Förändringar:
Det väger förstås blytungt att kaptenen och storstjärnan Joan Verdú har lämnat klubben, speciellt eftersom det var på fri transfer. Bland nyförvärven är det många relativt okända namn man har plockat in, om än sunda och smarta värvningar. Det tyngsta namnet är Pizzi, som förra säsongen gjorde väldigt bra ifrån sig i Deportivo La Coruña, och som nu lånas in från Benfica. Även anfallaren Manu Lanzarote, i fjol i Sabadell, känns extra spännande och kan bli en tillgång i offensiven.

Förutsättningar:
När Javier Aguirre tog över Espanyol förra säsongen låg man inte bara under nedflyttningsstrecket, man låg på sista plats i tabellen. Men mexikanen redde upp stormen för Barcelona-klubben och efter en strålande vårsäsong hade man i slutet aldrig något med bottenstriden att göra. Nu får Aguirre fortsatt förtroende i Espanyol, som han en likvärdig trupp jämfört med i fjol. Ändå känns det som att truppen är något för tunn och saknar lite spets för att utmana om Europa-platser.

Tänkbar startelva:

(4-2-3-1)

Kiko Casilla
—
Javi López
Diego Colotto
Héctor Moreno
Joan Capdevila
—
David López
Víctor Sánchez
—
Pizzi
Sergio García
Simão Sambrosa
—
Christian Stuani

Rimlig målsättning:
Med tanke på hur bra det såg ut efter att Aguirre klev in i tränarrollen hos Espanyol förra säsongen talar allt för att klubben gör en bättre höst än i fjol. Och det är förstås svårt att vara lika usla som man var då. På pappret har man inget jättestarkt lag, även om det finns gott om rutin. En plats i mitten av tabellen känns som en rimlig målsättning, även om klubben garanterat vill vara med och slåss ännu högre upp.

Säsongen är över och klubbarna börjar summera sina prestationer och samtidigt förbereda sig inför nästa säsong. Här följer mina betyg för varje lag sett över hur de presterat under säsongen bedömt utifrån förväntningar och förutsättningar. Jag går lag för lag enligt bokstavsordning.

Betygsskalan ser ut enligt följande:
1 – Underkänt
2 – Godkänt
3 – Bra
4 – Mycket bra
5 – Optimalt

—

Deportivo La Coruña – betyg 1/5
Efter bara en säsong i Segundan var anrika och klassiska Deportivo tillbaka i Spaniens högsta division. Men de ekonomiska problemen har synnerligen satt sina spår, och klubben fick genom små medel försöka skaffa sig en konkurrenskraftig trupp inför säsongen. Det blev dock en säsong som skulle handla om att jaga i kapp lagen ovanför i tabellen och kämpa mot att nå säker mark. En kanonperiod strax innan den avsoluta sluttampen av säsongen räckte inte för nytt kontrakt för Deportivo – vilket också gör att betyget inte blir annat är underkänt.

Espanyol – betyg 2/5
En katastrofal inledning under Mauricio Pochettino och en jumboplats en bit in på våren förändrades allt när Javier Aguirre kom in. Mexikanen reste upp Espanyol ur kvicksanden, och förde Barcelona-klubben till en sannerligen stabil placering. Sett till spelarmaterialet borde man dock aldrig legat nere i botten på det sättet man gjorde det.

Getafe – betyg 3/5
El Geta hade som mål att slåss om Europa-platser inför säsongen. Man var flera gånger och nafsade på en Europa-plats, men det blev slutligen en tionde placering. En klart godkänd säsong för Getafe, även om man hade en tillräckligt stor och bred trupp för att kunna utmana ordentligt om en Europa-plats.

Granada – betyg 2/5
Man harklade sig omkring i botten av tabellen hela säsongen, men efter en stark avslutning behövde man aldrig oroa sig de sista omgångarna. Starkt att klara av det erkänt svåra andraåret.

Levante – betyg 3/5
Ifjol överraskade Levante en hel fotbollsvärld när man var ett topplag i La Liga. Många trodde på en motsatt effekt den här säsongen, när Valencia-klubben även skulle slåss ute i Europa. Resultatet blev en bombsäker placering i ligan, även om man aldrig var riktigt nära en Europa-plats, samt åttondelsfinal i EL. Starkt.

Wow, vilken avslutning vi fick igår. Tårar, mycket tårar, forcerade ner för spanjorernas kinder runt om i landet igår. För en del var det glädjetårar, men för en klar majoritet raka motsatsen.

För att istället göra flera långa historier tänkte jag i ett par korta meningar konstatera vad i huvudsak som hände igår kväll. Real Sociedad knep Champions League-platsen före Valencia, medan Zaragoza, Deportivo och Mallorca får spela nästa säsong i Segundan då Celta Vigo var det lag som klarade nytt kontrakt.

Här nedan kommer några rader om varje enskild match.

Real Madrid – Osasuna 4-2

En match som inte betydde särskilt mycket för något av lagen. José Mourinho närvarade som Realtränare för sista gången på Santiago Bernabéu, och tackades av med blandade reaktioner.

—

Barcelona – Málaga 4-1

Katalanerna knallade hem tre poäng i säsongens sista match, och spräckte därmed drömgränsen på 100 poäng. Det som ändå får rubrikerna från matchen är att Éric Abidal fick hoppa in sista kvarten och gjorde sin sista match på Camp Nou som Barcelona-spelare. Fransmannen möttes, förstås, av stående ovationer och det blev jubel så fort Abidal rörde bollen. Hos Málaga tackades även Manuel Pellegrini av på ett vackert sätt efter sina insatser som tränare i klubben.

—

Celta Vigo – Espanyol 1-0

Ett lag med allt att spela för, ett lag som redan visste vart de skulle hålla hus nästa säsong. Och hur många pårtföljer med pengar som Celta Vigos bottenkonkurrenter än kunde tänkas skicka till Espanyol så kunde inte Barcelona-laget rubba de ljusblåa. Celta vann matchen med 1-0, efter att stjärnan Iago Aspas precis som så många gånger förr spelat en huvudroll, och fixade nytt kontrakt i ligan.

—

Deportivo La Coruña – Real Sociedad 0-1

Deportivo hade allt i sina egna händer. Så länge man bara vann mot Real Sociedad fanns det inget lag i bottenstriden som kunde komma i kapp. Det enda problemet? CL-jagande Real Sociedad. Baskerna visade att man är ett bättre lag på i stort sett alla positioner och vann med uddamålet. Samtidigt som La Real säkrade den sista CL-platsen skickade man också tillbaka Deportivo till Segundan. Som om degraderingen inte var tragskt nog för alla Depor-fantaster tog publiken på Riazor också farväl av Juan Carlos Valerón.

—

Granada – Getafe 2-0

Två lag som i jämförelse som kunde spela ganska avslappnat i säsongens sista match. Granada vann med 2-0, och såg till att få en stabil säsongsplacering.

—

Levante – Real Betis 1-1

Redan Europa-klara Real Betis mot ett Levante utan att spela för blev inte så högintressant. Det blev i alla fall två mål, ett åt vardera håll.

—

Mallorca – Valladolid 4-2

Det var inte långt borta för Mallorca, det bör kännas till. Till skillnad från såväl Deportivo och Real Zaragoza vann Mallorca pliktskyldigt sin match, men då Celta Vigo gjorde detsamma mot Espanyol spelade det mindre roll. Mallorca spelar i Segundan nästa säsong, men slapp i alla fall sluta säsongen som ligajumbo.

—

Rayo Vallecano – Athletic Club 2-2

En match med intensitet, men som i praktiken aldrig betydde särskilt mycket. Rayo, som slutade åtta i tabellen, borde fått en Europa-plats med på grund av ekonomiska skäl fick man ingen licens av förbundet. Från matchen i säg bör väl tilläggas att Rayos fantastiske Piti gjorde mål nummer 18 för säsongen – ett makalöst facit.

—

Sevilla – Valencia 4-3

För att göra en lång historia kort: Álvaro Negredo sänkte Valencia. Sevilla-anfallaren gjorde lagets samtliga mål när man roffade åt sig samtliga poäng hemma på Ramón Sánchez Pizjuán. Utöver att skjuta Sevilla till en Europa-plats, gjorde Negredo även livet surt för Valencia, som missade Champions League-platsen. Mycket talar för att båda Unai Emery och Ernesto Valverde gjorde sina sista matcher som tränare för Sevilla respektive Valencia igår.

—

Real Zaragoza – Atlético Madrid 1-3

När Helder Postiga kvitterade för Real Zaragoza i 89:e minuten höll La Romareda andan och hoppades på en sista anstormning, ett sista anfall, ett sista andetag. Nej, det är bara katten som har nio liv – den här gången gick det inte vägen för Zaragoza. Istället för att få till en slutforcering gjorde Atlético genom Diego Costa både ett och två mål till.

—

Just nu ska jag bara andas in det här, och ta det lugnt för en kväll. Den närmaste tiden kommer sedan ett gäng säsongssummeringar och annat smått och gott. Och för den som inte fått nog av den spanska fotbollen håller Segundan fortfarande på, där vi så småningom också har ett kval att vänta på i kampen om den sista La Liga-platsen.

I somras var jag på plats i Kiev och såg Zlatan Ibrahimovic fantastiska volleymål mot Frankrike i EM. Ett mål som i sig inte blev så betydelsefullt, men som rullats på TV-skärmar runt om i världen om och om igen. Och faktum är att ett mål inte alltid behöver betyda viktiga poäng eller en titel för att vara betydelsefullt.
I helgen såg jag Mallorca-Rayo på plats på Iberostar i Palma, och fick se ett närmast identiskt volleymål fast från andra kanten, med skillnaden att det var Rayo och Piti som gjorde det.

Och det var just Piti som var den stora ledstjärnan för Rayo mot Mallorca, och den spelare som visade överlägset mest kvalité matchen igenom. Sedan Michu försvann till Swansea i somras och Diego Costa återvände till Atlético Madrid har Piti verkligen tagit på sig större ansvar och levererat. Hans sagolika volleymål efter bara några minuters spel tar dock hem priset som hans klart läckraste mål, i alla fall den här säsongen. Och det var inte bara det perfekta inlägget och avslutet som var bra – hela anfallet, som började med målvakten Rubén, var enligt skolboken.

Mallorca replikerade dock snabbt genom Alejandro Alfaro, och därefter bjöds det på massvis med chanser åt båda håll utan att bollen hittade in i nätmaskorna. Det var dock inget snack om vilket lag som var det klart bättre. Rayo var betydligt mer kreativa och mer på tårna än Mallorca hela matchen, och med lite marginaler på sin sida (man hade tre stolpträffar) hade man tagit en ganska bekväm seger. Ö-laget var däremot inte ofarliga heller. Man hade en tydlig matchplan där man pressade Rayo högt och försökte ställa om snabbt med Giovani dos Santos som en länk till det mesta i offensiv väg.

För Rayo kommer kommer det bli tufft att nå Europa League nästa säsong, men hoppet finns där och det råder sannerligen inga tvivel om att det finns tillräckligt med potential och kvalité i laget. Dessutom har man redan presterat långt över förväntan och kan således spela utan större press i avslutningen av säsongen, vilket borde innebära fördel. Mallorca måste å sin sida höja sig ett eller två snäpp för att klara av att ta sig över strecket och spela i La Liga även nästa säsong. Känslan, med utgångspunkt från de senaste tre-fyra matcherna i synnerhet, är att ett otroligt stort ansvar vilar på Giovani dos Santos axlar. Det är han, om någon, som kan göra det för Mallorca.

Det var för övrigt kul att se att hemmapubliken verkligen stod bakom sitt lag nu när de som mest behöver stöttning. Med ett arrangerat tifo inför matchen och livat på läktarplats under densamma där ”si se puede” (fritt översatt till ”vi kan göra det”) säkert sjöngs ett 40-tal gånger eldade man på sitt lag ordentligt. Det är något som även kommer behövas i fortsättningen.

Som neutral åskådare under matchen är det dock Pitis mål jag haft match på näthinnan efteråt. Det tål att ses några gånger.

—

Lite annat från helgen;
Valencia fick revansch på Málaga, som vann höstens möte lagen emellan med 4-0, när man krossade andalusierna med hela 5-1. Champions League-hoppet till hösten blev plötsligt mycket större för Valencia-supportrarna.

Éric Abidal var tillbaka från start för Barcelona när man tog sig an Levante hemma på Camp Nou. Spelmässigt ingen höjdare till match, där katalanerna till slut vann med uddamålet, men Abidal bevisade att han fortfarande är i gammalt slag, och fortsätter han på samma spår lär klubben inte behöva värva in en dyr mittback till sommaren.

I december var Espanyol ligajumbo. Men, sedan Javier Aguirre tagit över som tränare har man lyft som en raket i tabellen, och efter den blytunga 2-0-segern borta mot Getafe i helgen är man nu bara två poäng bakom Rayo, som ligger åtta. Ytterligare tre poäng är sedan upp till Betis på sjunde plats. Håller formen i sig kan Espanyol mycket väl ta en Europa-plats.