Det kom som en liten överraskning när José Rodríguez, 17, plockades ut av José Mourinho inför bortamatchen i Copa del Rey mot Alcoyano tidigare i höstas. Anledningen stavas inte brist på talang, utan snarare det faktum att han faktiskt inte ens varit en startspelare i Real Madrid Castilla (B-laget) under säsongen. Ändå blev han uttagen, fick hoppa in, och gjorde succé med bland annat ett mål. Därefter har José Rodríguez även fått speltid i hemmamötet med Alcoyano i samma turnering. Han fick också hoppa in i slutminuten mot Atlético den gångna helgen. Senast i går tisdag fick han så göra sin Champions League-debut, när han äntrade planen mot Ajax med drygt 20 minuter kvar att spela. Återigen gjorde ynglingen ett väldigt positivt intryck, och känslan säger att vi inte fått sett det sista av José i A-lagströjan den här säsongen.

– Jag svävar på moln just nu. Detta är en dröm. Jag har Mourinho att tacka för allt, han tror på mig och har gett mig förtroende, säger huvudpersonen själv om sin nuvarande situation.

José Rodríguez har på elva matcher i Real Madrid Castilla bara startat en den här säsongen. Trots det hade han något som Mourinho fastnade för, något som gjorde att han blivit uttagen fler gånger än andra mittfältare från akademin.

– Vi gillar José Rodríguez och den kompetens han kan bidra med i laget. Han är en spelare för framtiden, säger Mourinho om ungtuppen. Det råder sannerligen inga tvivel om att portugisen är ett stort fan av José.

Just det faktum att A-lagstränaren kallar upp spelare som inte varit en av de mest utmärkande i reservlaget är inget ovanligt scenario. Ett praktexempel kan ses hos Real Madrids värsta rivaler, Barcelona. I fjol gjorde Isaac Cuenca visserligen en stark försäsong med A-laget, men tillhörde ändå Barça B när säsongen väl drog igång. Väl där hade han svårt att ta en plats – ändå var det just Cuenca som fick chansen att hänga med A-truppen de gånger Pep Guardiola var i behov av anfallare. Till slut fick han också chansen att debutera, en chans han tog väl till vara på. Efter debuten tog karriären fart på allvar för Cuenca, som i januari fick ett A-lagskontrakt, och i slutet av säsongen till och med fick spela från start i flera matcher av högsta betydelse. Bland annat hemmamatcherna i Champions League mot Milan och Chelsea i kvarts- respektive semifinal.

Hur snabbt det kommer gå för José Rodríguez är svårt att svara på. Men med sina blott 17 år har han definitivt framtiden för sig. Och det är ingen nackdel att hans just nu kanske största supporter heter José Mourinho.

– Det är en stor talang. Tyvärr får han inte spela särskilt mycket i Castilla, men han besitter stor potential. Han är redan väldigt duktig och är bara 17 år. Jag är övertygad om att han kan vara en permanent A-lagspelare när han är 20, menar Mourinho.

Det är bäst ni håller hårt i José, Real Madrid. Annars finns chansen att Mourinho, den dagen han lämnar den spanska huvudstaden för nya äventyr, vill plocka med sig sin nya favoritungdom.

—

Utöver José Rodríguez spelade även ett gäng andra spännande Real Madrid-ynglingar mot Ajax. Nacho Fernández och Raphaël Varane spelade från start i backlinjen, medan Álvaro Morata hoppade in sista tio och krönte sitt fina inhopp med en assist. Dessutom satt mittfältaren Denis Cheryshev, 21, på bänken men fick aldrig äntra planen.

Det var inte bara Real Madrid som spelade reservbetonat under tisdagen. Även Málaga, som sedan tidigare var klar gruppetta, gav flera normalt sett bänknötare chansen att få stå i rampljuset. Allra bäst klarade Málaga-ikonen Duda av den uppgiften, då han var en av planens giganter och dessutom gjorde andalusiernas båda mål i matchen. Det slutade 2-2 mot Anderlecht, men det spelar ingen större roll. Málaga har i det stora hela lekt hem sin Champions League-grupp – detta i sin turneringsdebut! Imponerande är bara förnamnet.

—

När vi ändå är inne på reservbetonat. Barcelona, som också är klara gruppsegrare, väljer att vila sex ordinarie spelare till matchen mot Benfica. I stället lär vi få se yngre spelare som Thiago Alcântara, Gerard Deulofeu, Sergi Roberto, Jonathan dos Santos & Rafinha få speltid. Och så Leo Messi förstås, som har ett makalöst rekord att jaga. Dessutom gjorde Ronaldo en balja mot Ajax och därmed gick upp i ensam skytteligaledning i säsongens Champions League.

Ja, Messi har nog sina anledningar att vara motiverad även denna kväll.

—

Valencia är det enda spanska lag som har något att spela för – även om man har oddsen emot sig. Man måste nämligen ta fler poäng än Bayern München (som möter Bate hemma) i den avslutande omgången för att gå vidare som gruppetta. Fast det primära målet just i matchen mot Lille bör vara att visa glöd, vilja och en sammanhållning – som ett tunt plåster på såren efter de senaste dagarna bestående av kaos.

Det hade nog åtminstone Ernesto Valverde mått bra av.

Citatkällor: RealMadrid.com & Marca.com.

Nu fick Betis-fansen något att sjunga för
Förra helgen blev Real Betis överkörda av stadsrivalen Sevilla med hela 5-1. Målvakten Adrián gjorde kanske sin sämsta insats i den grönvita-tröjan, och försvarsmässigt var det inte mycket som stämde.

Trots det i bagaget tog sig Betis an Real Madrid på bästa sätt under lördagskvällen. Och då ska man komma ihåg att man också saknade sina tre tre främsta mittbackar i form av Paulão, Damien Perquis och Mario.

Real Betis vann matchen med 1-0 sedan Beñat gjort matchens enda mål i den första halvleken. Adrián gjorde till skillnad från i Sevilla-derbyt en av sina främsta insatser i målet, medan försvaret stod för en heroisk prestation. Real Madrid saknade fantasi i offensiven. Även om han skapade rejält tryck i andra halvlek så föll inte pusselbitarna på plats. Cristiano Ronaldo försökte, men misslyckades. Karim Benzema blev antingen överlistad av Adrián eller avblåst för offside (även om han hade en boll i nät, felaktigt bortdömt). Det var helt enkelt inte huvudstadsklubbens kväll.

I stället fick Betis-fansen något att sjunga för. Förra helgen stod de för något helt magiskt när de, trots underläge 4-0 mot värsta konkurrenten, stod bakom och hyllade sina spelare med sånger. Under lördagen fick så supportrarna något att på allvar hylla sina spelare för, efter den imponerande segern.

Många av er ställer säkerligen frågan; är ligan avgjort nu? Nej, är mitt spontana svar. Men det är numera inte Real Madrid som i första hand utmanar Barcelona, utan ett annat lag från huvudstaden – Atlético. Falcao och hans kompanjoner ställs i morgon mot ett formstarkt Sevilla hemma på Vicente Calderón. Man har den här säsongen visat upp en helt annan mentalitet än man sett skuggan av på många år, och vid vinst mot Sevilla sätter man ytterligare press på Barcelona (som senare i morgon möter Levante på bortaplan). Dessutom kommer man – oavsett resultat mot Sevilla – fortfarande ligga som sämsta tvåa efter derbyt mot Real Madrid nästa helg.

Ännu har tåget inte gått för Real Madrid. Jag tror däremot det krävs att Levante tar poäng av Barcelona i morgon innan tåget rullar ifrån de regerande mästarna.

Iscos show på La Rosaleda
Ta er en titt på den här sekvensen från mötet mellan Málaga och Valencia under lördagen. Ungefär så kul hade Isco när fladdermössen från norr kom på besök.

Redan i den åttonde minuten slog Málaga till och gjorde 1-0 genom Francisco Portillo. Därefter var det aldrig något snack – överhuvudtaget. Det tog över en timme innan Valencia hade första skottet på mål. Något som kanske var ännu mer häpnadsväckande var att det då fortfarande bara stod 1-0. När Javier Saviola prickade in 2-0 en kvart från slutet sög det musten ur Valencia. Sedan gjorde inbytte Roque Santa Cruz 3-0 av bara farten – innan Adil Rami passade på att bli utvisad för gästerna. Därefter spikade Isco igen butiken med att, som planens bästa spelare, sätta 4-0.

Samme Isco som för ett par år sedan ansågs för valpig av Unai Emery hade under lördagskvällen stor show på La Rosaleda – med sina gamla lagkamrater. Snacka om revansch och ett långfinger åt Valencia som inte trodde fullt ut på honom. I Málaga har han nämligen bevisat att han håller världsklass, och med sina blott 20 fyllda år är det bara luta sig tillbaka och njuta – för den här showen kommer hålla på i lång tid framöver.

Léo Baptistão – säsongens stora överraskning
Utöver de två stora matcherna under lördagen spelades ytterligare två. Rayo tog emot Mallorca på hemmaplan i en match som länge såg ut att bli mållös. Sedan tog säsongens stora utropstecken i La Liga – Léo Baptistão – sakerna i egna händer och fixade tre poäng åt Rayo. Först gjorda han själv 1-0 med bara tre minuter av ordinarie matchtid kvar att spela. Därefter spelade han elegant fram Andrija Delibasic som satte slutresultatet 2-0.

Det verkar vara inne inom spansk fotboll att vara 20 år och fullständigt makalöst bra. Léo är nämligen, precis som Isco, född 1992 och hade många år framför sig på den absoluta toppnivån. Frågan vi nu kan ställa oss är vilken klubb han kommer hamna i härnäst.

Även Valladolid och Granada var i gång under veckans sjätte dag. En match som Valladolid, som imponerat under den inledande tredjedelen av säsongen, gick segrande ur sedan Manucho gjort matchens enda mål.

Málaga CF har varit höstens stora utropstecken i Champions League. När man chockade Zenit St Petersburg i första omgången och vann med 3-0 trodde nog de flesta att det rörde sig om en engångsföreteelse. När man sedan slog Anderlecht borta med samma siffror, och hemmaslog Milan med 1-0 förstod fotbollseuropa att Málaga menade allvar.

Efter 1-1 på San Siro mot Milan fixade man avancemanget till åttondelsfinal, och under onsdagskvällen säkrade man också gruppsegern. Detta efter 2-2 i iskalla Ryssland mot Zenit – trots en rejält reservbetonad startelva. Frågan man då kan ställa sig är; hur kan det ha gått så här bra för Málaga CF? Klubben som tappade stjärnorna Santi Cazorla och Salomón Rondón i somras och befann sig i allmänt kaos. Ja, ingen vet väl fortfarande exakt vad som hänt och händer i klubben. Något som däremot är glasklart är att spelarna och Manuel Pellegrini inte påverkats någonting alls av allt som pågått utanför planen. På densamma har man presterat, och det till den grövsta grad.

Prioriterat defensiven
Ett gammalt ordspråk är ”anfallare vinner matcher, försvar vinner titlar”. Manuel Pellegrini har satsat stenhårt på defensiven den här säsongen, och det har verkligen gett resultat. På fem omgångar i Champions League har man släppt in tre mål (varav två kom borta mot Zenit, där man inte matchade bästa möjliga lag). Men det är inte bara i CL man har spelat bra defensivt, även i ligaspelet har man hållit tätt och är tillsammans med Real Madrid det lag som släppt in minst antal mål – nio stycken på tolv matcher.

Den defensiva spelare som kanske förtjänar allra mest cred är keepern Willy Caballero. Den numera 31-årige argentinaren spelade för ett par säsonger sedan i Segundan med Elche, men har nu gjort sig ett namn på den riktigt stora scenen. Varför han däremot aldrig får chansen i landslaget är en fråga omöjlig att svara på, speciellt med tanke på de erkänt stora målvaktsproblem Argentina haft de senaste åren. Något som gör det ännu knepigare är att Espanyols Cristian Álvarez blev uttagen till den senaste landslagssamlingen.

Men även om många spelare höjt sig avsevärt gentemot förra säsongen (Willy är ett exempel, Martín Demichelis, Weligton och Ignacio Camacho några andra) är det framför allt kollektivet Málaga som har imponerat defensivt. Pellegrini har byggt laget bakifrån och prioriterat defensiven stenhårt – men samtliga elva som befinner sig på planen har en livsviktig roll i det defensiva spelet. De offensiva spelarna är de som sätter in den första pressen, och helst ska se till att motståndarna inte ens når fram till det egna försvaret.

Det är lätt att lyfta på hatten till de mer renodlade defensiva spelarna när ett lag släpper in få mål. I fallet Málaga bör samtliga spelare ha en stor eloge för det hårda jobb man lägger ner match efter match. Det är nämligen det som gjort att laget skördat så här stora framgångar under hösten.

Cazorla lämnade – då klev andra fram
Det var många som var fundersamma kring hur Málaga skulle klara sig ute i Europa utan storstjärnan Santi Cazorla. Så här, några månader in på säsongen, kan vi konstatera att gänget från solkusten klarat sig ypperligt utan landslagsmannen. I Cazorlas frånvaro har nämligen andra klivit fram i stället. Camacho har tagit enorma kliv och blivit en hyperviktig kugge på det defensiva mittfältet, och med sitt fina passningsspel bidrar han med en del i det tomrum som Santi lämnade efter sig. Isco är naturligtvis den spelaren som fyllt rollen efter Cazorla allra bäst. 20-åringen har tagit ett betydligt större ansvar, och huserar numer enbart centralt i banan. Det mesta går genom Isco, och medspelarna försöker allt som oftast hitta spelgeniet som sedan kan sända bollen vidare.

Även spelare som Joaquín, ofta kallad den eviga talangen, och Eliseu har tagit större plats i laget och vuxit ut till stora nyckelspelare.

När Santi lämnade Spanien trodde nog dem allra flesta, inklusive undertecknad, att Málaga skulle få det riktigt kämpigt. Nu i efterhand känns det snarare som att försäljningen av Cazorla bidragit till en effekt att övriga spelare blivit ännu mer taggade och dragit ytterligare ett strå var till stacken. För det Málaga vi har lärt känna under hösten är minst lika bra som det Málaga vi såg förra säsongen – i vissa stunder ännu bättre. Och det är naturligtvis inte bara defensivt det sett bra ut för Málaga – även offensivt har man spelat bra. I Isco har man fantasin, i Saviola har man spelet i djupled, i Eliseu har man tyngden och i Joaquín har man finurligheten. Med dessa spelare, samt en joker i form av Júlio Baptista (som nu är helt skadefri efter ett helvetesår i sjukstugan) att använda sig av längre fram i turneringen, kan det sluta riktigt väl för Málaga.

Nu seglar man vidare och gruppsegern gör framför allt att man kommer få en lättare lottning i åttondelen. Manuel Pellegrini har erfarenhet att föra underdogs långt i Champions League (tog Villarreal till semifinal 2005/06 då man föll på målsnöret mot Arsenal), och han kan tveklöst göra Málagas resa i Europa betydligt längre än en åttondelsfinal.

Málaga matcher i säsongens Champions League
Málaga – Zenit 3-0 (Målskyttar: Isco x2 & Saviola)
Anderlecht – Málaga 0-3 (Eliseu x2 & Joaquín)
Málaga – Milan 1-0 (Joaquín)
Milan – Málaga 1-1 (Eliseu)
Zenit – Málaga 2-2 (Buonanotte & Seba Fernández)

Nä, på förhand var det inte riktigt vad många av de spanska lagen hade tänkt sig inför veckans CL-omgång. Men åtminstone två lag gjorde bra ifrån sig – och det var varken Barcelona eller Real Madrid.

Barça förtjänade att förlora
Celtic Park. En mardrömsarena för många lag, alla lag. Ett hårt kämpande Celtic, med smått magiska fans som aldrig vänder ryggen till. Onsdagens Champions League-match mot Barcelona var förstås inget undantag. Alla visste på förhand hurdan matchbilden skulle vara, vilket lag som skulle försvara sig mest, och vilket lag som skulle hålla mest boll. Barça dominerade bollinnehavet till den grövsta grad, men vad hjälpte det? Anfall är bästa försvar, brukar man säga, men att enbart hålla i bollen är samtidigt inget särskilt effektivt anfallsspel. Celtic försvarade sig föredömligt, de slet som om deras liv stod på spel, och för många var det så klart en av karriärens största matcher.

Om Barça hade vunnit matchen hade man kunnat vila nyckelspelare i de två sista gruppspelsomgångarna. Nu är man inte ens klara för åttondelsfinal, även om det ska vilja mycket till för att katalanerna ska missa det. Nu väger de sena segermålen mot såväl Spartak Moskva som Celtic på Camp Nou oerhört tungt. Utan dem hade Barcelona varit ordentligt i klistret just nu. Man har ändå allt i sina egna händer för att säkra gruppsegern – Celtic har bara trasslat in Tito Vilanovas manskap i svår hinderbana i stället för att låta Barça knalla till åttondelen den enkla vägen.

Det blev inte riktigt vad Leo Messi hade tänkt sig när han fick dedikera ett mål för sin nyfödde son för första gången. Reduceringsmålet på slutet betydde nämligen inte särskilt mycket.

Barcelona förtjänade att förlora den här matchen. Man agerade både för dåligt bakåt, och skapade på tok för lite framåt. Jag lyfter på hatten för Celtic.

Feghoulis formtopp håller i sig
På förhand skulle naturligtvis vitryska Bate Borisov vara en mumsbit för Valencia hemma på Mestalla. Speciellt efter den blytunga segern mot Atlético Madrid i bagaget. Och till en början gick allt enligt planen, och efter 3-0 i början på andra såg det väldigt bekvämt ut. Sedan ryckte Bate upp sig – eller kanske snarare Valencia gick ner sig. Helt plötsligt var det 3-2 på resultattavlan och rejäl nerv i matchen. Men, fladdermössen redde upp situationen och Sofiane Feghouli spikade igen kistan med sitt 4-2-mål på slutet.

Och det var just Feghouli som var matchens gigant. Han följde upp sin fenomenala insats mot Atlético med en ny storartad prestation. Tekniken, spelsinnet, balansen – och framför allt också två livsviktiga mål. Fjolårssäsongens utropstecken i Valencia är just nu på väg att ta nästa steg, ett steg som är väldigt stort.

Både Valencia och Bayern har nu nio poäng – och står på samma målskillna Jag är väl inte den enda som längtar tills lagen drabbar samman på Mestalla om ett par veckor?

Özil räddade Madrid med nöd och näppe
Farten, finessen och finurligheten chockade Real Madrid på Santiago Bernabéu – trots att man blev varnade redan för två veckor sedan. Borussia Dortmund var det bättre lagen när lagen återigen drabbades samman, och hade det inte varit för Özils sena kvittering (och Manchester Citys kvittering mot Ajax) hade Real Madrid helt plötsligt inte legat så säkert till i sin grupp. Nu ser man, tillsammans med just Dortmund, fortfarande alldeles för starka ut för övriga rivaler, och det vill mycket till för att huvudstadsklubben inte ska greja vidare avancemang.

Jag är för övrigt villig att hålla med José Mourinho i hans uttalanden tidigare under veckan. Dortmund kommer vara en kandidat att gå långt, mycket långt. Kanske till och med hela vägen. För så pass bra är tyskarna.

Höstens överraskning fortsätter att imponera
Det kanske mest glädjande ur ett spansk perspektiv med CL-omgången var naturligtvis Málaga – återigen. Laget från solkusten bärgade en poäng på San Siro, något som jag på förhand är övertygad om att alla Málaga-supportrar hade varit nöjda med på förhand. Och det är svårt att tänka sig att samma lag som i helgen förlorade mot Rayo Vallecano, gjorde en så pass bra insats mot Milan på bortaplan. Samma Milan som i sin tur helgen krossade Chievo just hemma på San Siro. Fast det är förstås en enorm skillnad på Chievo och Málaga – och de sistnämnda hade nog alldeles för mycket fokus på Champions League-matchen mot Rayo.

Isco fortsätter att briljera med sin teknik, sitt enorma spelsinne och eleganta löpsteg. Att Málaga är höstens utropstecken i Champions League är ett faktum – att Isco är detsamma när det kommer till det individuella är precis lika självklart. Frågan jag ställer mig är hur långt 20-åringen kan leda till Málaga i turneringen?

Soldado matchvinnare på Mestalla
När jag tidigare i dag skrev en text med fokus på lördagens tungviktsmöte på Mestalla mellan Valencia och Atlético, nämnde jag att även vid hemmaseger skulle jag inte bli klokare på Valencia. Hemmaseger blev det, och klokare blev jag inte.

Det kändes många stunder som att Valencia faktiskt inte spelade på hemmaplan. De var tillbakatryckta, hade lite boll, de gnällde och det var irriterat. Likväl stod de pall, och höll ihop laget – något som slutligen räckte till seger mot Atlético.

Och det var två individuella prestationer som blev avgörande. Roberto Soldados helt magiska volleyträff fram till 1-0 i första halvlek, och ett moment av briljans från Sofiane Feghouli i slutet av matchen knöt ihop säcken till 2-0. Nelson Valdez hoppade in och tackade Feghouli för ett vackert förarbete med att spika igen butiken med det avgörande målet. Ändå var det Soldado, med sitt mål i första halvlek, som blev stor matchvinnare.

Men anfallsmässigt finns det fortfarande mycket att kräva av Los Ché. Kreativiteten är nästan obefintlig vissa stunder, och det märks verkligen att man lider i frånvaron av Éver Banega och Sergio Canales. Feghouli fick dra ett otroligt tungt lass offensivt mot Atlético – något han bemästrade på allra bästa sätt. Han var nämligen den enda som kunde hålla boll på offensiv planhalva och alltid gjorde någonting med vettigt syfte.

Försvarsmässigt stod hemmalaget för en förstklassig insats – även om det var irriterat matchen igenom. Men det är också en del av fotbollen, och det gäller att hela tiden hålla huvudet högt.

Jag gissar att det här kan vara en vändpunkt för Valencia. Men, innan man kan blicka uppåt i tabellen på allvar måste man bryta den usla trenden på bortaplan. Nu har man tagit det första steget. Nästa steg är Valladolid nästa helg. Vinner man där, ja då kan man verkligen konstatera att Valencia är på rätt väg igen. För det här var en väldigt bra början.

Dessutom lär nog Mauricio Pellegrino somna ganska gott i natt – även om han inte fick vara kvar på sidlinjen hela matchen.

Premiärmål och 100-noteringar för Real Madrid
Real Zaragoza orkade stå emot Real Madrids press – i ungefär 22 minuter. Sedan gjorde Gonzalo Higuaín 1-0, innan Ángel Di María, i sin 100:e match för klubben, kort därefter fyllde på till 2-0. Det blev till slut en enkel historia för huvudstadsklubben, som vann med 4-0.

Det mest anmärkningsvärda från matchen var dock inte det faktum att Cristiano Ronaldo gick av planen mållös. Nej, det var i stället att José Mourinho tog sin 100:e seger som tränare för klubben, detta på 133 matcher. Ett otroligt imponerande facit.

Något ytterligare noterbart är att både Michael Essien och Luka Modric hittade nätmaskorna för första gången i den vita dressen.

David Villa tillbaka i gammalt gott slag
I fredags blev Leo Messi pappa för första gången. Han fick ledigt från träningen – men valde ändå att spela lördagens match mot Celta Vigo. Och det klart, nu har han ju även en son, och inte bara sin mormor, att dedikera sina mål till. Och det var det han var ute efter – mål. Men trots frisparksförsök och dribblingsräder lyckades inte argentinaren, och fick i stället se på när David Villa hade stor show.

För det var el Guaje, som han kallas, som var Barças klart vassaste spelare mot Celta. Med sitt riviga spel, ett vackert mål, och en ännu vackrare assist var det den gamle David Villa som uppstod på Camp Nou. Det känns faktiskt som spanjoren hittat tillbaka till sin gamla goda form nu.

Málagas första hemmatorsk – rasar de nu?
Efter en säsongsinledning som överraskat många kom under lördagseftermiddagen Málagas första hemmaförlust. Något förvånande mot Rayo Vallecano.

Det är väldigt tydligt att andalusierna saknar spets i form av en anfallare som ständigt levererar. Spelmässigt ser det ofta bra ut, men de saknar effektivitet på sista tredjedelen.

Efter den framgångsvåg Málaga svävat på under inledningen av säsongen blir följdfrågan naturligtvis; fallerar allt nu? Kommer Málaga rasa i tabellen?

Blir man mer effektiva framåt är jag övertygad om att man kommer bita sig kvar i toppen. Gör man det inte, samtidigt som man börjar tappa lite av den defensiva styrka man annars visat upp under säsongsupptakten – då kan man falla bakåt. När säsongen summeras i vår är jag ändå ganska övertygad om att Málaga kommer vara ett av lagen som kvalificerat sig för spel i Europa nästa säsong.

Samtidigt går det inte annat än att lyfta på hatten över Rayos nya storstilade insats. Ett oberäkneligt lag, som alltid bjuder på underhållning. Mot Málaga fungerade Paco Jémez taktik väl – och man var effektiva nog för att vinna matchen med 2-1.

Under veckan har det varit inhemsk cupfotboll i Spanien. Copa del Rey, eller kungens cup, om vi översätter det till svenska. Ett stort samtalsämne som ständigt kommer på så här tidigt in i turneringen är det faktum att det spelas dubbelmöten från sextondelsfinaler ända fram tills final. På frågan varför, är det nog ingen som kan ge ett vettigt svar.

Fördelar med dubbelmöten
Den enda fördelen jag kan se med att köra dubbelmöten i slutspelsstadiet är för att lagen kan få möjlighet att lufta sina reserver. Längre ned har jag listat några av de yngre förmågor som fick chansen att visa upp sig på under veckans Copa del Rey-omgång, och det är alltid trevligt när nya, spännande spelare får kliva in i rampljuset. I den första slutspelsrundan, sextondelsfinal, när topplagen ställs mot lag från de lägre divisionerna, brukar det allt som oftast vara avgjort till returmötet. Då kan jag se en fördel med att ha dubbelmöten – då man oftast får se skymten av yngre, hungriga spelare i returmötena.

Nackdelar med dubbelmöten
Som jag precis nämnde är det väldigt ofta avgjort till returmötet, speciellt när det gäller topplagens matcher. Att då få se en match på en knappt halvfylld arena, där publiken är mer intresserade av att käka korv och baguetter än att titta på fotboll, ger ingen vidare bra bild utåt för den spanska fotbollen. När lagen från tredje- och andradivisionerna gästas av topplagen från La Liga är det alltid ett ordentligt tryck på läktarplats. Deportivo Alavés bjöd på ett tifo när Barcelona gästade under tisdagen. Real Jaén anordnade också ett tifo när Atlético Madrid kom på besök under onsdagen. Det här är oerhört vanligt, och stämningen brukar vara elektrisk på de där mindre arenorna eftersom en cupmatch mot ett spansk topplag är årets händelse – och något som inte upplevs alltför ofta.

Varför kan man inte låta det vara bra där? Ha en match, där lagen som håller till i den lägsta divisionen får fördel av hemmaplan. Är lagen belägna i samma division – ja då är det inte mycket svårare än att bara lotta, eller rent av gå efter nuvarande tabellplacering när det gäller att få fram vilket lag som ska spela på hemmaplan.

En annan stor nackdel med dubbelmöten är att skrällar blir ett alltmer uteblivande faktum. Alcorcóns sensationella utslagning av Real Madrid för några år sedan är snarare undantag än regel i det här sammanhanget. I övrigt är det sällan lagen från de lägre divisionerna rår på storheterna från La Liga. Hade det bara spelats en match, samtidigt som det på pappret så mycket bättre laget, luftat en del reserver, då hade förutsättningarna varit helt annorlunda. Och då hade det helt plötsligt blivit alltmer intressant, och förmodligen hade underhållningsvärdet dessutom höjts avsevärt jämfört med nu.

Bilden av Copa del Rey utåt hade blivit så mycket bättre om det bara hade varit en match, åtminstone fram till kvartsfinalerna. Jag hade dock inte haft någonting emot om det var så hela vägen in i kaklet.

Vad anser ni om dubbelmötenas vara eller icke vara i Copa del Rey?

—

Här nedan följer ett urval av några av de unga spelare som fick chansen under veckans Copa del Rey, och som tidigare inte spelat särskilt mycket A-lagsfotboll;

Gayá, född 1995 (Valencia)
Mycket talangfull vänsterback som imponerat stort i klubbens B-lag Valencia Mestalla under säsongen. Spelade från start för sitt Valencia borta mot Llagostera och gjorde en klart godkänd insats i sin A-lagsdebut.

Fabrice Olinga, född 1995 (Málaga)
Gick från okänd till ett namn på allas läppar när han A-lagsdebuterade för Málaga tidigare under säsongen med att hoppa in och avgöra ligamatchen mot Celta Vigo. Den unge anfallaren fick hoppa in mot Cacareño men hann inte få särskilt mycket uträttat. Vi lär få se mer av Fabrice i framtiden.

José Rodríguez, född 1994 (Real Madrid)
Central mittfältare som firade sin A-lagsdebut mot Alcoyano i onsdags med att direkt hitta nätmaskorna. Har gjort bra i från sig i Segundan med Real Madrid Castilla och är spås en ljus framtid.

Saúl Ñiguéz, född 1994 (Atlético Madrid)
Duktig tvåvägsspelare som kan spela på de flesta mittfältspositioner, men gör sig allra bäst centralt. Har hoppat in i samtliga Europa League-matcher för Atlético under säsongen men gjorde under onsdagen debut i Copa del Rey.

Álvaro Morata, född 1992 (Real Madrid)
Mycket lovande anfallare som i startade matchen mot Alcoyano, en match som var hans sjätte i Real Madrids A-lagströja. Har öst in mål mål i ungdomslagen både i Real Madrid och på landslagsnivå. En spelare vi lär få se mycket mer av – redan den här säsongen.

Sergi Roberto, född 1992 (Barcelona)
En spelare som har gjort en hel del A-lagsmatcher, men säsongsdebuterade när han startade matchen mot Alavés under tisdagskvällen. Innermittfältare som är duktig i båda riktningarna och har ett brett register. Spansk U21-landslagsman.

Nono, född 1993 (Real Betis)
Kreativ offensiv mittfältare som redan spelat sex ligamatcher för Betis den här säsongen, varav fem har varit som inhoppare. Har varit en av Sevilla-klubbens yngre förmågor som kommit fram på senare år och nu också fått alltmer speltid i A-laget.

Jurado, född 1990 (Málaga)
Högerback som spenderade försäsongen med A-laget och gjorde det väldigt bra. Startade matchen mot Cacareño och stod för en pigg insats. Byttes ut i andra halvlek mot en annan lovande ytterback i form av Álex Portillo, född 1992.

Óliver Torres, född 1994 (Atlético Madrid)
Atlético Madrids tveklöst största talang. Innermittfältaren gjorde ett stort avtryck i U19-EM, som Spanien vann, och har sedan dess varit på allas läppar. Har hittills gjort en ligamatch för Madrid-klubben men spelas varsamt av Diego Simeone, som inte vill sätta någon press på ynglingen. Bra blick och väldigt passningsskicklig.

Álex Fernández, född 1992 (Real Madrid)
Bra tvåvägsspelare som gjorde A-lagsdebut redan för ett par år sedan. Fick starta matchen mot Alcoyano och gjorde en bra insats. Innermittfältaren har representerat Spanien på ungdomslandslagsnivå. Även hans äldre bror Nacho (född 1990) spelade från start mot Alcoyano och är en spelare för framtiden.

Utan någon som helst rangordning, har jag nu plockat ut åtta spelare, som på ett eller annat sätt överraskat positivt under säsongsinledningen. Antingen genom att dyka upp från ingenstans och prestera, eller helt enkelt höjt sig avsevärt jämfört med tidigare.

—

Ignacio Camacho, defensiv mittfältare, 22 år (Málaga)
Spelaren med det spännande smeknamnet Nacho kom till Málaga från Atlético Madrid i januari 2011. Efter att ha fått mycket speltid första våren, blev det den efterföljande säsongen mer knapert sedan Jérémy Toulalan anlände till klubben. Den här säsongen har då Camacho fått större förtroende än tidigare – och tagit vara på sina chanser med råge. Med sin blick och sitt fina passningsspel har han varit en oerhört viktig pjäs i det Málaga som tagit fotbollsvärlden med storm under hösten. Att Toulalan varit skadad har knappast märkts av. Frågan är hur Pellegrini kommer välja i framtiden, bänka någon, eller satsa på båda två samtidigt? Jag tror på det senare alternativet.

Tomer Hemed, anfallare, 25 år (Mallorca)
Den israeliske anfallaren gjorde förra säsongen i princip bara mål från elva meter, men har den här hösten bevisat att han faktiskt kan göra mål på andra sätt. Med sina sex mål på nio matcher har han vuxit ut till precis den målskytt Mallorca behöver. Dessutom är hans tyngd i anfallet en viktig pusselbit i lagets spelidé, där man alltid har alternativet att slå långt på Hemed och hoppas på att han, med sin styrka, ska kunna bita fast bollen på offensiv planhalva.

Mario Suárez, defensiv mittfältare, 25 år (Atlético Madrid)
Höga berg och djupa dalar förra säsongen. Men han prickade ofta formtoppen precis vid rätt tillfällen. Den här säsongen har Mario Suárez hållit kvar vid formtoppen – och vuxit ut till en stor nyckelspelare i det Atlético som just nu ligger tvåa i ligan. Stark bollvinnare och bra på att fördela bollen vidare. Gör grovjobbet i det tysta, och låter övriga få ta emot strålkastarljusen. Nu när den gode Super-Mario, som han kallas av Atlético-supportrarna, också förbättrat sitt passningsspel undrar jag om Vicente Del Bosque haft honom i åtanke. Annars är det nog dags att ha det snart.

Léo Baptistão, anfallare, 20 år (Rayo Vallecano)
Det var inte bara jag som tippade Rayo på nedflyttningsplats inför säsongen. Jag tippade till och med att de skulle sluta sist. Anledning? De tappade i stort sett samtliga nyckelspelare – samtidigt som deras nyförvärv inte fick någon att hoppa ur stolen. Men hittills har Rayo överraskat, men det har inte varit något nyförvärv som stuckit ut allra mest. Nej, i stället är det Léo Baptistão, i fjol i Rayo B, som har klivit fram ordentligt och bidragit med både mål och kreativitet. Anfallaren flyttades upp permanent till A-truppen inför säsongen, och då visste allmänheten inte mycket om honom. Nu har han presenterat sig på den stora scenen – en scen han bemästrar ypperligt. Frågan är hur länge Léo blir kvar i Rayo.

Pizzi, anfallare, 23 år (Deportivo La Coruña)
Det var en tung säsong för Pizzi i fjol när han representerade Atlético Madrid. Sedan Diego Simeones intåg i Madrid-klubben fick Pizzi inte alls mycket förtroende, och man valde till den här säsongen att låna ut honom till Deportivo. I A Coruña-klubben har portugisen Pizzi direkt tagit en ordinarie plats i startelvan – och även blivit precis den kreativa spelaren man behövde få in för att fylla tomrummet efter Andrés Guardado. Bemästrar både en roll som ytter och centralt i banan. Specialist på fasta situationer, något han inte minst bevisade mot Barcelona då han smällde in både en straff och en frispark. Ett framtidsnamn, som enligt ryktena kommer få en ny chans i Atlético nästa säsong.

Víctor Rodríguez, offensiv mittfältare, 23 år (Real Zaragoza)
Ung och talangfull offensiv pjäs som verkligen varit säsongens komet hittills i Real Zaragoza. Värvades inför säsongen till klubbens B-lag, men imponerade så pass mycket under försäsongen att han sedermera fick chansen ligaspelet med A-laget. En chans som han tog väl till vara på, och efter nio spelade omgångar är han nu ordinarie i startelvan. Kan spela både som ytter, vilket är hans normala position, men har även används som en central offensiv figur och även löst den uppgiften på ett bra sätt. Teknisk, bra med boll och har även visat sig vara farlig framför mål.

Cicinho, högerback, 26 år (Sevilla)
När Coke inte alls levererade under fjolårssäsongen valde Sevilla att gå efter en ny högerback under sommarens transferfönster. Valet föll på brassen Cicinho, tidigare i Palmeiras. Av supportrarna var förväntningarna höga, och det hade pratats väldigt bra om den offensiva högerspringaren. Men även om förväntningarna var höga – tror jag alla blivit överraskade av Cicinhos prestationer. Som en ångvält har han tågat upp och ned längs Sevillas högerkant med Jesús Navas som radarpartner. Han har snabbheten, tekniken och precisionen i inläggen. Det lär redan vara många andra klubbar runt om i Europa som fått upp ögonen för den 26-årige brassen.

Javier Saviola, anfallare, 30 år (Málaga)
Tillsammans med Roque Santa Cruz värvades Javier Saviola till Málaga under sista dagens av sommarens transferfönster. Det osade panikvärvningar lång väg. Saviola som blandat och gett i Benfica under några säsonger, men som sedan länge passerat sitt bäst-före-datum, trodde jag. Vad skulle han i Málaga att göra? Ett Málaga som nu också skulle debutera i Champions League. Resultatet? En spelmässigt pånyttfödd Saviola som både levererat assist och mål under säsongsupptakten. Håller han i den formen, ja då kan klubben stoltsera med att ha gjort ett riktigt kap.

—

Det finns naturligtvis fler spelare som överraskat positivt den här säsongen. Manucho (Valladolid), Eliseu (Málaga), Diego Costa (Atlético), Martín Montoya (Barcelona) och Raphael Varane (Real Madrid) är några av dessa, men de lämnades av olika skäl utanför.

Håller ni med mig? Borde ytterligare någon/några spelare läggas till bland dessa åtta? Eller är det någon som helt enkelt inte förtjänar att vara där?

Galiciskt derby – precis som vi ville ha det
Celta Vigo och Deportivo La Coruña delade broderligt på poängen i säsongens första Galiciska derby. Detta i en match som innehöll det mesta man kunde förvänta sig i ett derby – intensitet, kamp, härlig atmosfär, chansrikt och finess i mängder.

Det började annars bäst för Celta, som tog ledningen redan efter åtta minuter genom Mario Bermejo. Depor repade sig dock relativt omgående, och en för dagen strålande Juan Domínguez kvitterade i mitten av första halvlek. Det blev också matchens sista mål – trots mängder av vassa möjligheter.

Det jag däremot kommer minnas allra starkast från matchen är Juan Carlos Valerón. Denne fantastiske fotbollsspelare, som med sina 37 jordsnurr visade att gammal fortfarande är äldst. Den bollbehandling och finess han besitter är mäkta imponerande. I vissa matcher har bollgeniet varit ifrågasatt. Håller han verkligen? Han segar ju bara ner tempot. Mot Celta, i den kanske viktigaste matchen på hela säsongen för Deportivo, bevisade han raka motsatsen. Han håller inte bara måttet – han är fortfarande alldeles briljant.

Visst är det härligt med derbyn. Det är få andra matcher som uppnår samma kvalité på läktarplats som ett stekhett derby.

—

Valencia tar inte de viktiga bortapoängen
Fem bortamatcher. Noll segrar, en oavgjort, fyra förluster. Där har ni Valencias facit den här säsongen. Den hittills enda bortapoängen kom i premiäromgången mot Real Madrid på Santiago Bernabéu. Sedan dess har man åkt på torsk – fyra gånger om. Och visst har de ställts mot tufft motstånd, för man åker aldrig och möter Barcelona, Mallorca, Levante och Real Betis på bortaplan och knallar hem tre poäng. Men att ta noll, det är alldeles för dåligt. I alla fall för en klubb med de ambitionerna som Valencia ändå har.

Under lördagen inkasserades alltså fjärde raka bortaförluten i ligaspelet för Los Ché. Real Betis gjorde en bra match defensivt på Benito Villamarín, och gjorde matchens enda mål tidigt i matchen genom Salva Sevilla. Valencia pressade på – men var alldeles för ineffektiva. Och det är inte helt ovanligt att det går i lås för Valencia när Roberto Soldado inte levererar. Om inte Soldado blir jämnare i sitt målskytte måste fler från mittfältet kliva fram och bidra med fler mål.

Till skillnad från Valencia har toppkonkurrenter som Málaga och Atlético Madrid hittills tagit de där viktiga poängen på bortaplan. De som blir direkt avgörande när säsongen summeras i vår.

Atlético har tre segrar och en oavgjord på bortaplan. Málaga har två segrar, två oavgjorda och en förlust (mot Atlético).

Valencia måste börja plocka poäng på bortaplan. Man har redan halkat efter alltför långt och redan nu känns det som att slaget om Champions League-platserna kommer bli hårdare än någonsin. Atlético har redan ett enormt försprång, något som kan drygas ut ytterligare mot lag som Málaga och Valencia imorgon (även gentemot Real Madrid, om de skulle tappa poäng mot Mallorca) när man tar sig an tabelljumbon Osasuna hemma på Vicente Calderón. Magkänslan säger att Madrid-klubben inte kommer släppa det greppet man redan skaffat sig, och att man dessutom inte har något Champions League-spel att tänka på gör knappast saken sämre.

Apelsinodlarna från öst är fortsatt väldigt svårbedömda. Hur bra är egentligen Pellegrinos Valencia? Kan Banega vända allt när han är tillbaka i full form? Det vilar många frågetecken kring säsongens Valencia.

Sedan ska vi naturligtvis inte ta någonting ifrån Real Betis – som stod för en genuin insats. Det kanske mest imponerade var att man gjorde det utan landslagsmannen och lagets tveklöst största stjärna, Beñat, som var magsjuk. Sevilla-klubben är nu uppe på fjärdeplats i ligaspelet, och det verkar som Pepe Mel hittat en bättre balans i laget den här säsongen. Kan man göra som Levante gjorde i fjol och behålla en topplacering säsongen ut?

—

Cesc Fábregas – har han hittat sin roll?
Ett lag som däremot går bra på bortaplan är Barcelona. Mot Rayo inkasserade man femte raka bortasegern i ligaspelet, på fem möjliga. Detta efter 5-0 och stundtals stor fotbollsunderhållning.
Den spelare som kanske utmärkte sig allra mest, återigen, var Cesc Fábregas. Katalanen noterades för två nya assist, vilket gör att han drar ifrån i assistligan, och även ett mål. Följdfrågan blir naturligtvis – har Cesc äntligen hittat sin roll i Barcelona? Som det har sett ut på senare tid tror jag faktiskt det, men än är det alltför tidigt att bedöma fullt ut. Det känns som han hittat rollen som passar honom allra bäst – och där han varken behöver axla Xavis eller Iniestas skor oavsett om de inte skulle finnas på planen.

Det är bara inse fakta. Cesc är inte Xavi. Han är inte Iniesta. Han kan bara vara sig själv, och skapa sin egna roll. Att han gör saker och ting annorlunda betyder inte att de inte kan vara framgångsrika. Och just nu är Cesc Fábregas synonymt med framgång – för hans senaste prestationer har verkligen varit storstilade.

—

En kuriös sak från mötet Barcelona-Rayo var att elva spelare fostrade i La Masía, Barça ungdomsakademi, startade matchen. Åtta för Barcelona (Valdés, Montoya, Alba, Busquets, Xavi, Fábregas, Pedro & Messi) och tre för Rayo (Rubén, Rodri & Casado).

Vi backar bandet några dagar. Till i lördags, närmare bestämt. Joaquín har drömläge att slå in segermålet för Málaga mot Valladolid från elva meter, klockan står på 85 minuter. Han smäller bollen över målet. Två minuter senare revanscherar han sig, och blir sedermera ändå matchvinnare för sitt Málaga.

Vi flyttar fram bandet till i kväll. Málaga mot Milan på La Rosaleda. Årets, nej historiens match för Málaga och dess supportrar väntade. Första halvlek är jämn, hemmalaget pressar Milan högt och är aggressiva. Så får man också ett gyllene läge att gå till paus i ledning – när man tilldöms straff. Joaquín stegar upp – igen. Och han bommar straffen – igen.

Det är med sur eftersmak Málaga nu går till pausvila. Men, Joaquín skulle revanschera sig. Tjugo minuter in i andra slår han till, och skickar Málaga upp i en 1-0-ledning. En ledning som man lyckas hålla tills domaren sätter pipan i munnen och blåser av tillställningen.

Joaquín blev alltså matchhjälte – igen – för Málaga. Detta trots att han åter missade en straff. Och även om han kommer bli hyllad för att kommit tillbaka, lär han inte vara förste straffskytt framöver.

Málaga står nu på nio poäng efter tre spelade CL-omgångar. Full pott, det vill säga. Man har dessutom 7-0 i målskillnad. Jag vet inte vilket som är mest imponerande? Att de tagit Europa med storm är i alla fall något som är glasklart – och nu vill det mycket till för att man inte ska ta sig vidare till åttondelen. Ja, det vill nog mycket till för att man inte ska vinna gruppen – där Milan är närmast bakom med fyra pinnar.

—

Nä, det blev ingen rolig kväll i Dortmund för Real Madrid. Hemmalaget, tillika de regerande tyska ligamästarna, gjorde en strålande insats mot de regerande spanska ligamästarna. När Cristiano Ronaldo smällde in 1-1 rätt så omgående efter Robert Lewandowskis ledningsmål, trodde nog många att Madrid skulle vända matchen helt. Så blev aldrig fallet.

I stället blev Marcel Schmelzer den stora hjälten när han skickade in 2-1 för Dortmund i mitten av andra halvlek.

Och tänk nu vad viktig den där vändningen mot Manchester City i första omgången var för Real Madrid. Utan den hade det sett mörkare ut än vad det nu gör på José Mourinhos skadelista – där Sami Khedira numera kan räknas in sedan han fick utgå skadad under kvällen.

Gruppen är nu helt vidöppen – där Dortmund på sju poäng och Madrid på sex – ändå har övertaget. Ajax på tre pinnar skall dock inte räknas ut på något sätt. Jag tror ändå Real kommer fixa det till slut.

Vem är egentligen Francisco Román Alarcón Suárez? Supertalangen som alla pratar om, och som i kväll ska leda sitt Málaga vidare i CL-äventyret.

Francisco Román Alarcón Suárez, eller Isco, som han kort och gott väljer att kalla sig, föddes i Málaga 1992. Han inledde sin fotbollskarriär i Benamiel, en klubb i Málaga, men flyttade som 14-åring till Valencia, för att fortsätta sin fotbollsutbildning där. I storklubben Valencia tog han snabbt för sig, och blev ett namn på mångas läppar. Det pratades om Isco, den lille store liraren som briljerat i ungdomslagen.

Han gjorde A-lagsdebut för Valencia den 11 november 2010, när han hoppade in och nätade två gånger om i Copa del Rey-matchen hemma mot Logroñés. Det var också i Valencia som Isco spelade sina första minuter i La Liga, efter att ha fått göra ett inhopp mot Getafe, bara tre dagar efter A-lagsdebuten. Det blev till slut sju matcher för Isco i Valencia-tröjan säsongen 2010/11, innan han den efterföljande sommaren flyttade tillbaka till sin hemstad, Málaga.

Fansen i Valencia blev rasande. Isco var den klart mest lysande stjärnan bland ungdomsspelarna, och spåddes en lysande framtid. Samtidigt hade han inte fått särskilt mycket utrymme under Unai Emerys sejour som tränare i klubben, och när Málaga (en klubb han supportat sedan barnsben) kom och knackade på dörren, och var villiga att betala Iscos utköpsklausul på sex miljoner euro, ja då fanns det där inga tvivel.

– I Valencia var det en tränare (Emery) som inte trodde på mig. Att ta steget till Málaga gav mig en chans att utvecklas mer. Det var en väldigt hektisk sommar för mig, men i slutändan blev det bra och jag fick komma till klubben som ligger närmast mitt hjärta, berättar Isco till Málagas officiella hemsida.

I storsatsande Málaga, med offensiva stjärnor som Santi Cazorla, Joaquín och Júlio Baptista, var det en stor utmaning som väntade den då 19-årige mittfältaren.

– Jag visste att det inte skulle bli lätt, men Pellegrini trodde på mig och sa att mina chanser skulle komma, säger Isco.

Och chanserna skulle komma – kanske snabbare än vad någon hade trott. De inledande omgångarna fick Isco inleda matcherna på bänken, men också hoppa in i de flesta. När sedan skadebekymren började hagla i Málaga, där bland annat både Baptista och Joaquín gick sönder, fick Isco sina chanser från start. Och som han tog dem. Med sin otroligt fina teknik, sitt eleganta löpsteg och sitt briljanta spelsinne tog han snabbt plats i Málaga-fansens hjärtan – och blev en oerhört viktig figur i Pellegrinis lagbygge.

– Att det har gått så snabbt med allting har kommit som en överraskning även för mig, förklarar han.

Det allra största kvittot på hans fantastiska prestationer under debutsäsongen kom i maj, när Vicente Del Bosque plockade ut ynglingen i sin preliminära EM-trupp.

– Det var en dröm som gick i uppfyllelse. Jag hade gjort min första riktiga säsong La Liga och blev därefter uttagen till landslaget. Det var överväldigande, berättar huvudpersonen själv.

Och även om Isco inte fick plats i den slutgiltiga EM-truppen – är han en spelare som i framtiden kommer betyda mycket för landslaget. I alla fall om vi får tro den före detta klubbkamraten Santi Cazorla:

– Isco har överraskat oss alla med sitt spel i Málaga, han är redan tillräckligt bra för att spela i A-landslaget. Han är framtiden, säger Cazorla.

Efter ett misslyckat OS, där Isco skulle vara en av nyckelfigurerna för Spanien, återvände han till ett Málaga i kaos. Cazorla lämnade för Arsenal, Rondón stack till Rubin Kazan. Höll luftslottet Málaga på att sprängas i bitar?

Efter ett par månader spelade av den här säsongen kan vi konstatera att så inte är fallet. Málaga som klubb mår mycket bättre än tidigare, och spelmässigt har man klarat sig nästan bättre utan fjolårssäsongens spelmotor Cazorla. En tredjeplats i ligaspelet, och två 3-0-segrar av två möjliga i Champions League. Det är facit så här långt. Av alla kvarvarande stjärnor är det en som stuckit ut lite extra – Francisco Román Alarcón Suárez. Eller Isco, som vi brukar kalla honom.

Den numera 20-årige supertalangen har den här säsongen tagit stora kliv i utvecklingen från just supertalang till världsstjärna. I premiäromgången av Champions League stod han för två mål i 3-0-segern mot Zenit, och blev senare också vald till omgångens bästa spelare.

Isco har ända sedan genombrottet förra säsongen kopplats samman med klubbar som Barcelona & Real Madrid. Det senaste ryktet tar Isco till Manchester City – som sägs ha spanjoren överst på sin önskelista bland spelare. Huvudpersonen själv trivs dock som handen i handsken i Málaga – där han nu får vara den stora stjärnan.

– Jag lever min dröm just nu, jag är oerhört lycklig i här, säger 20-åringen.

I kväll fortsätter drömmen för Isco och hans Málaga när de tar emot Milan hemma på La Rosaleda i Champions League. Med två raka segrar har man chans att göra ett ordentligt ryck i striden om vidare avancemang. Vi kan nog ta för givet att Milano-klubben läst på lite extra om 20-åringen som kommer husera i en fri roll på det offensiva mittfältet för Málaga.

Isco, säsong för säsong
(Säsong, totalt antal matcher/mål)
2010/11: 7 / 2 (Valencia)
2011/12: 35 / 5 (Málaga)
2012/13: 12 / 4 (Málaga)

Citatkällor: MálagaCF.es, Four Four Two & DiarioSur