2012 är till ända, och vi välkomnar ett nytt år. Förhoppningsvis fyllt med lika mycket härliga fotbollsminnen som det nyss avslutade året har givit oss. Men innan vi blickar framåt tänkte jag avsluta med en lista, där jag plockar ut de enligt mig 30 bästa spelarna i La Liga under hösten.

30. Sofiane Feghouli (Valencia)
14 matcher (14), tre mål

Kommentar: En av få ljusglimtar i ett annars inferno-liknande Valencia. Har tagit ytterligare ett kliv i utvecklingen sedan genombrottssäsongen i fjol.

—

29. Sergio Ramos (Real Madrid)
17 matcher (17), ett mål

Kommentar: En av få i Real Madrid som kommit upp i normal standard under hösten. Finns ofta på rätt plats vid rätt tillfälle när det behövs, och är den självklara ledaren i backlinjen.

—

28. Piti (Rayo Vallecano)
15 matcher (13), sex mål

Kommentar: Piti var en av stjärnorna som stannade kvar i Rayo i somras, och under hösten har han tagit ytterligare ansvar. Detta både på och utanför planen, som den lagkapten han är. Duktig både som målskytt och framspelare.

—

27. Aritz Aduriz (Athletic Club)
16 matcher (15), tio mål

Kommentar: Frånvaron av Fernando Llorente i startelvan har inte märkts av särskilt tydligt – åtminstone inte målmässigt. Där har Aduriz gått in och stått för tio mål. Däremot blandade prestationer spelmässigt – där Aduriz inte riktigt är på samma nivå som Llorente sett till förra säsongen.

—

26. Iago Aspas (Celta Vigo)
17 matcher (17), sex mål

Kommentar: Det mesta handlar om Iago Aspas i Celta – oavsett framgång eller motgång. Han är alltid i händelsernas centrum, och om än inte alltid, så är det oftast på grund av hans fotbollsmässiga prestationer. Vass framför mål och en pådrivare av rang.

—

25. Obafemi Martins (Levante)
13 matcher (12), sex mål

Kommentar: Har fyllt målkvoten efter Arouna Koné på ett imponerande sätt, och är precis den spjutspets som Levante behöver för att kunna återupprepa fjolårssäsongens sensationella säsong.

—

24. Víctor Rodríguez (Real Zaragoza)
15 matcher (13), två mål

Kommentar: Bland många spännande nyförvärv som Montañès, Alamo och Wilchez – har i stället Víctor Rodríguez, som var tänkt till Zaragoza B, tagit en startplats under hösten. Och inte nog med det, Víctor har också vuxit ut till en nyckelspelare som står för mycket av det kreativa i offensiven.

23. Xavi Hernández (Barcelona)
17 matcher (14), fyra mål

Kommentar: I ett lag med finlirare som Messi och Iniesta får ibland Xavi lite för lite cred för sina insatser. Han är trots allt den självklara motorn och den som styr tempot i höstens historiska Barcelona.

—

22. Filipe Luís (Atlético Madrid)
14 matcher (14), noll mål

Kommentar: Om man förra säsongen började se samma Filipe som en gång gjorde dundersuccé i Deportivo, kan vi nu konstatera att han befinner sig på en ännu högre nivå. En gigant på Atléticos vänsterkant.

—

21. Mesut Özil (Real Madrid)
17 matcher (15), fyra mål

Kommentar: En av de i Real Madrid som hållit en någorlunda jämn nivå under hösten, där formtopparna precis som tidigare är fullkomligt briljanta.

—

20. Manucho (Valladolid)
13 matcher (11), sex mål

Kommentar: Backar vi bandet till i somras var Manucho långt ifrån en startplats i Valladolid. I dag är han given – på grund av väl tillvaratagna chanser under hösten. Gör både mål och är duktig framspelare.

—

19. Ignacio Camacho (Málaga)
16 matcher (16), två mål

Kommentar: Att Santi Cazorla försvann, eller att Jérémy Toulalan varit skadad från och till hela hösten har inte spelat någon roll. Málaga har hela tiden haft Ignacio Camacho att falla tillbaka på som den trygga balansspelaren med en förträffligt passningsspel.

—

18. Óscar González (Valladolid)
17 matcher (17), sju mål

Kommentar: Jag skrev i ligabibeln inför säsongen att Óscar kommer bli Valladolids nyckel till framgång. Ska man hålla sig kvar i La Liga måste han prestera precis som han gjorde i Segundan i fjol. För att uttrycka det milt har Óscar tagit sitt ansvar, något som de sju fullträffarna från nummer tio-positionen vittnar om.

—

17. Cesc Fàbregas (Barcelona)
15 matcher (14), fem mål

Kommentar: Efter en vår där Fàbregas aldrig lyckades bli helt bofast i Barcelonas startelva, har katalanen under hösten verkligen spelat in sig i Tito Vilanovas lag. Lyfter de blåröda till ytterligare en nivå med sin passningsskicklighet och sin förmåga att spela rakt och direkt. Stått för nio assist under hösten.

—

16. Rubén Castro (Real Betis)
16 matcher (15), nio mål

Kommentar: Fick stå utanför höstens lag till förmån för Aritz Aduriz, men tar i stället plats här. Rubén Castro är Betis självklara spjutspets och målgörare, och erbjuder så mycket mer än bara ett bra spel i boxen. Hade han inte passerat 30 hade många klubbar ryckt i honom.

—

15. Léo Baptistão (Rayo Vallecano)
16 matcher (15), sex mål

Kommentar: Har kommit från Rayo B och tagit La Liga med storm. Kan göra mål på alla möjliga vis, har bevisat sin skicklighet som framspelare och kämpar genuint för laget. Blir inte långvarig i Rayo.

—

14. Diego Godín (Atlético Madrid)
17 matcher (17), ett mål

Kommentar: Den givna ledaren i Atléticos backlinje som utvecklats till en gigant sedan Diego Simeone tog över som tränare i klubben. En krigare är svår att rubba både på marken och i luftrummet.

—

13. Jordi Alba (Barcelona)
15 matcher (14), två mål

Kommentar: I mitt tycke världens främsta vänsterback. Outtröttlig, passningsskicklig, fina inlägg och dessutom målfarlig. Jordi Alba har allt en modern ytterback ska ha.

—

12. Joaquín (Málaga)
17 matcher (15), fyra mål

Kommentar: Den spelare i La Liga som under hösten skapat allra flest målchanser. Avslutade på bästa sätt genom att vara inblandad i samtliga tre mål när Málaga slog Real Madrid med 3-2. Spelar sin livs fotboll för tillfället.

—

11. Willy Caballero (Málaga)
17 matcher (17), tolv insläppta mål

Kommentar: Ligans tveklöst bästa målvakt för tillfället. Trygg både i luftrummet och i spelet på marken. Nyckelspelare i Málaga.

—

10. Sergio Busquets (Barcelona)
16 matcher (15), ett mål

Kommentar: Tar större och större kliv för varje säsong. Är den i Barcelona som syns minst och som får minst plats i rampljuset – när han egentligen är en av de som förtjänar mest cred för sina insatser. Många säger ”hur skulle Barcelona klara sig utan Xavi?”. Jag säger: hur skulle Barcelona klara sig utan Busquets? Den perfekta länken och spelaren som får Barcelona att fungera som det ska.

—

9. Mario Suárez (Atlético Madrid)
14 matcher (12), ett mål

Kommentar: Har gått från berg- och dalbana till en jämn spelare som numer också alltid levererar på en otroligt hög nivå. Jag förstår varför Atlético nekade ett bud värt tio miljoner euro för Mario i somras.

—

8. Martín Demichelis (Málaga)
16 matcher (16), två mål

Kommentar: Vuxit ut till en stöttepelare i Pellegrinis Málaga. Varit i det närmaste orubblig i försvaret under hösten, och tillsammans med Willy de största individuella anledningarna till att man bara släppt in 12 mål – minst av alla lag i ligan.

—

7. Beñat Etxebarria (Real Betis)
15 matcher (15), fyra mål

Kommentar: Real Betis spelmotor och stora stjärna. Ett enormt hot på fasta situationer och besitter en känslig högerfot som få andra i ligan. Har ögonen på sig från väldigt många håll.

—

6. Arda Turan (Atlético Madrid)
16 matcher (15), fyra mål

Kommentar: Har fyllt tomrummet efter Diego på ett utomordentligt sätt. Utan Arda försvinner enormt mycket kreativitet och fantasi i Atléticos anfallsspel. Frågan är egentligen vem som är viktigast – Radamel Falcao eller Arda Turan? För mig är det hugget som stucket.

—

5. Cristiano Ronaldo (Real Madrid)
17 matcher (17), 14 mål

Kommentar: Inledde säsongen i ett rasande tempo, och fortsätta precis som de tidigare säsongerna ösa in mål. Sedan fallerade målskyttet en aning – och Real Madrid blev otroligt lidande. Det fråntar inte Ronaldos individuella väldigt fina höst – som ändå inte var lika bra som fjolårets.

—

4. Isco (Málaga)
17 matcher (17), fyra mål

Kommentar: Efter genombrottet i fjol har Isco tagit storsteg från talang till att vara på väg att bli en världsstjärna. Har tekniken, spelsinnet, passningsspelet och flytet – allt i ett.

—

3. Andrés Iniesta (Barcelona)
12 matcher (9), ett mål

Kommentar: Den enda i Barcelona som – när han är som allra bäst – kan mäta sig på samma nivå som Leo Messi. Har gjort en briljant höst där han leder assistligan på tio målgivande passningar. Huserar numer lika ofta på kanten som i en central mittfältsposition.

—

2. Radamel Falcao (Atlético Madrid)
16 matcher (16), 17 mål

Kommentar: Att Atlético ligger tvåa i tabellen är naturligtvis inte enbart Radamel Falcaos förtjänst, men det går samtidigt inte komma ifrån hans galna målsnitt på fler gjorda mål än spelade matcher. Världens i mitt tycke hetaste ”nummer nio-spelare” den här hösten.

—

1. Lionel Messi (Barcelona)
16 matcher (15), 26 mål

Kommentar: 26 mål och fem assist – på 16 matcher! Leo Messi har bevisat att det poängmässigt går att prestera som om verkligheten vore ett FIFA-spel.

—

Gott Nytt År på er allesammans!

I brist på ligaomgångar och cupspel tar jag mig tillfället i akt att plocka ut höstens lag. De elva spelarna som – på sin position – imponerat mest på mig från att säsongen drog i gång tills den sista sparken den gångna helgen.

Innan jag gör en närmare presentation och motivering av varje spelare tänkte jag rakt upp och ner rada upp laget, uppställt i ett på spanskt vis klassiskt 4-2-3-1-system.

Willy Caballero (Málaga)
—
Jesús Gámez (Málaga)
Martín Demichelis (Málaga)
Diego Godín (Atlético)
Jordi Alba (Barcelona)
—
Mario Suárez (Atlético)
Beñat (Real Betis)
—
Isco (Málaga)
Lionel Messi (Barcelona)
Andrés Iniesta (Barcelona)
—
Radamel Falcao (Atlético)

—

Målvakt: Willy Caballero (Málaga)
Motivering: Málaga har inte varit så bra bakåt enbart på grund av en tight och samspelad backlinje, utan också genom ligans just nu bästa målvakt. Willy har bara släppt in 12 mål på 17 matcher och leder överlägset Zamora-rankingen för tillfället. Den stora frågan är varför han inte får chansen i det argentinska landslaget.

Högerback: Jesús Gámez (Málaga)
Motivering: En position där det var betydligt tuffare att välja ut höstens bästa. Tyvärr är det många som i vanliga fall tillhör den absoluta världseliten bland högerbackar som den här säsongen inte kommit upp i sin normala standard. Den egentligen enda stora konkurrenten till Gámez om den här platsen var Celta Vigos yngling Hugo Mallo – men han har varit något mer ojämn än Málagas lagkapten. Gámez har hållit en hög och jämn nivå hela hösten och utöver ett säkert försvarsspel också bidragit mycket i offensiven.

Mittback #1: Martín Demichelis (Málaga)
Motivering: Jag vet, det är lätt att tro att jag går igenom Málagas startelva. Men det är ingen slump att de tre första namnen i höstens lag kommer från samma lag. Málaga har varit det klart bästa laget defensivt i ligan, och enormt stor del i det har Martín Demichelis. När han kom till klubben tvivlade jag på värvningen, men han har verkligen bevisat motsatsen, och vuxit ut till en gigant i Málaga-tröjan.

Mittback #2: Diego Godín (Atlético Madrid)
Motivering: Ett lika solklart val som Demichelis var också Diego Godín. Härföraren, ledaren och den stora besten i Atléticos backlinje. Uruguayanens har presterat bättre och bättre sedan Diego Simeone återvände till Atlético, och i dag är hans plats i startelvan lika självklar som Radamel Falcaos. Har stått för en utomordentlig höst, bortsett från blundern mot Barcelona som gav Leo Messi öppen gata att göra 4-1.

Vänsterback: Jordi Alba (Barcelona)
Motivering: Jag kan inte komma på någon vänsterback jag i nuläget skulle ranka högre än Jordi Alba. Katalanen är brytningssäker, passningsskicklig och energisk som få andra. Han orkar springa upp och ner längst flanken match efter match utan att bli trött – och han gör alltid något vettigt när han får bollen. En stor nyckel till att Barcelona gått så bra under hösten.

Defensiv mittfältare #1: Mario Suárez (Atlético Madrid)
Motivering: Sedan återkomsten till Atlético 2010 har Mario Suárez blandat och gett. Fram tills den här säsongen. Då har ”super-Mario”, som han kallas av supportrarna, inte bara presterat i de stora matcherna (något han annars är känd för) utan hållit en betydligt jämnare nivå. Det har också gjort att han bitit sig fast i Atléticos startelva, där han numera är given. Gör precis det en bra defensiv mittfältare ska göra – bryter bollen, och levererar den vidare. Syns sällan, men gör otroligt stor nytta i det tysta.

Defensiv mittfältare #2: Beñat Etxebarria (Real Betis)
Motivering: Betis landslagsman är den överlägset största anledningen till att laget ligger på en sensationell femteplats i tabellen. Beñat är med sin passningsskicklighet och speluppfattning den självklara spelmotorn i det grönvita gänget. Med sin extremt känsliga högerfot är han dessutom ett ständigt hot på fasta situationer – oavsett om det gäller frisparkar eller hörnor.

Högerytter: Isco (Málaga)
Motivering: Häng inte upp er på positionsvalet. Det finns enklare uppgifter än att konkurrera ut Leo Messi om en central position som offensiv mittfältare. Men det hindrar inte Isco från att ta plats i höstens lag, även om han som utgångsposition blir satt till höger på mittfältet. Och supertalangen är inte alls ovan att spela på kanten, men som vi alla bekant känner till trivs han som allra bäst när han får husera centralt i banan. Även här är han tänkt att få en ganska fri roll, där han kan knalla in centralt och fördela bollar – det han är allra bäst på, med andra ord.

Offensiv mittfältare: Lionel Messi (Barcelona)
Motivering: I Barcelona har han ingen spjutspets framför sig. Det får han här, och det är en roll han i bland annat landslaget bevisat att han behärskar. Annars räcker väl facit 26 mål och fem assist på de 17 inledande omgångarna som en hyfsad motivering till varför Messi tar plats här.

Vänsterytter: Andrés Iniesta (Barcelona)
Motivering: Trivs egentligen bäst i en central position, men faktum är att Iniesta faktiskt spelat väldigt mycket på kanten under hösten – med väldigt goda resultat. Han leder assistligan på tio framspelningar som lett till mål, och har i övrigt briljerat i sin offensiva position.

Central anfallare: Radamel Falcao (Atlético Madrid)
Motivering: Inte heller här behövs någon närmare presentation eller motivering. Har stått för 17 ligamål under hösten och jagas nu av alla klubbar som har alldeles för mycket pengar att leka med.

Bänken: Thibaut Courtois (Atlético), Sergio Ballesteros (Levante), Ignacio Camacho (Málaga), Joaquín (Málaga), Cristiano Ronaldo (Real Madrid), Aritz Aduriz (Athletic) & Léo Baptistão (Rayo Vallecano).

Kommentar: En väldig offensiv bänk – där alla på ett eller annat sätt utmärkt sig under hösten. Som reservkeeper finns Courtois, som på nytt gjort bra ifrån sig i Atlético. Ballesteros fortsätter att imponera som Levantes stora försvarsgeneral. Camacho har tagit enorma kliv och vuxit ut till en nyckelspelare i Málaga. Detsamma gäller Joaquín, som verkar ha fått bukt på skadebekymren och spelar sin livs bästa fotboll. Cristiano Ronaldo har gjort många mål – men inte levererat på samma sätt som förra säsongen och när han varit sämre, har Real Madrid blivit otroligt lidande. Aduriz har varit en av få ljuspunkter i säsongens Athletic, medan Léo är ytterligare en överraskningsspelare som betytt otroligt mycket i offensiv väg för Rayo.

Athletic-Zaragoza (0-2) avslutade det spanska fotbollsåret. Efter säsongens sista omgång kan vi konstatera att Barcelona fortsätter ta trepoängare, Atlético rycker ifrån Real Madrid – som nu i stället får passa sig för att inte bli omsprungna av Málaga. Dessutom halkar Deportivo allt mer efter i bottenträsket.

Mourinho har tappat det
Petningen av Iker Casillas mot Málaga kom som en smärre chock för alla. Och det rörde sig om inget annat än sportsliga grunder. I alla fall om vi skall tro José Mourinho själv. Tyvärr så köper jag inte det ”ursäkten” helt och hållet.

Om den normalt sett reserven Antonio Adán är i bättre form än Casillas kan jag inte uttala mig om. Det är mycket möjligt att det stämmer. Men, är det rätt läge att slänga in en yngling som inte ens gjort en handfull ligamatcher i A-lagströjan i en toppmatch borta mot Málaga? När man trots allt har en tvåfaldig europamästare, världsmästare, femfaldig ligamästare samt tvåfaldig Champions League-mästare att tillgå? Och att samma person också är lagkapten, hjärtat och någonstans den som personifierar vad Real Madrid vill stå för. Nej, det är inte läge. Det är under all kritik.

Real Madrids ligasäsong är redan över. De kommer inte vara med i jakten på ligaguldet. Dessutom väntar – oavsett motstånd – en tuff fortsättning i Copa del Rey efter nyår. I Champions League laddar man inför tuffast möjliga motstånd i form av Manchester United. Det jag egentligen försöker få fram är: hur lång tid får José Mourinho på sig? Känslan just nu är att han kan ryka med huvudet före redan i januarifönstret. Om inte, så har han sannerligen inte många livlinor kvar.

Málaga väljer sina tillfällen
Man har förlorat mot såväl Rayo Vallecano som Real Sociedad. Men i de stora och mest prestigefyllda matcherna under hösten har Málaga verkligen levererat, och visat upp en fotboll få trodde skulle vara möjlig med tanke på den kaosartade sommaren som klubben hade. Man knallade sig igenom CL-gruppspelet, man krossade Valencia hemma med 4-0, och som en tidigt julklapp slog man också Real Madrid med 3-2.

Jag skrev efter förra omgången att Joaquín var den spelare i La Liga som skapar flest lägen. Mot Real Madrid var han inblandad i samtliga Málagas mål – och belönades med en stående ovation när han sedermera byttes ut. Det är naturligtvis svårt att jämföra Joaquín i dag och den spelare han en gång var i Real Betis, eller varför inte i Valencia när han var som bäst. Men ändå känns det som att han just nu spelar sin livs fotboll och aldrig varit bättre.

Det fanns så klart många andra hjältar i det Málaga som slog Real Madrid under lördagskvällen. Willy Caballero storspelade i målet, Martín Demichelis var en gigant i backlinjen, Isco briljerade på mittfältet och Roque Santa Cruz hoppade in och stod för två direkt matchavgörande mål.

Det vore en skam för spansk fotboll om UEFA lyckas stänga av Málaga från spel i Europa. Men tongångarna är positiva, och än är inte sista ordet sagt. Jag både tror och hoppas att det löser sig. För visst vore det tragiskt att inte få se detta strålande Málaga i Champions League även nästa säsong.

Barcelona vinner, och vinner
Det verkar inte finnas något stopp på segermaskinen Barcelona den här hösten. Laget inkasserade sin 16:e seger av 17 möjliga när man bortaslog Valladolid med 3-1. Man gjorde det utan att glänsa, men var effektiva. Leo Messi gjorde sin vana trogen mål, och landar nu på 91 gjorda mål under 2012. Ett hyfsat facit. Dessutom gjorde Cristian Tello mål – efter bara några sekunder på planen när han sprang igenom ett tröttkört Valladolid-försvar och placerade in bollen.

När vi ändå är inne på Tello. Barcelona-talangen har gjort elva mål i A-laget – på totalt 15,6 matcher, om man räknar ut det sett till minuterna han har spelat. Ett hyfsat facit det också, med andra ord.

Valladolid får nu fira jul på nedre halvan av tabellen – men jag tror de är ganska nöjda med sin höstsäsong ändå. Dukic har verkligen sammansvetsat laget som spelar en väldigt underhållande fotboll. Efter nyår kommer vi dessutom får se en svensk i form av Daniel Larsson i den lila tröjan.

Deportivo halkar efter
Ett riktigt bottenmöte stod på agendan när Espanyol och Deportivo La Coruña drabbade samman på Cornellà El Prat. Katalanerna drog det längsta strået, och även om man fortfarande befinner sig under sträcket tar man sikte mot säkrare mark. Deportivo å sin sida halkar allt mer efter, men är långt ifrån avhängda än. Däremot måste någonting hänga efter nyår, annars blir det en snabb vända i Spaniens finrum. Man har en målskillnad på -18, något som är på tok för mycket. För framåt har det sett bra ut, och man har exempelvis gjort lika många mål som Levante (21 stycken) som i stället ligger på sjätteplats i tabellen.

Under torsdagsförmiddagen lottades den kommande omgången av Champions League (åttondelsfinal) och Europa League (sextondelsfinal), och de spanska lagen står inför riktigt tuffa drabbningar. Precis som det ska vara, med andra ord.

Valencia – PSG (CL)

Kommentar: Wow, vilken lottning för Valencia! Oavsett vilket motstånd det hade blivit hade man stått inför två tuffa matcher, men PSG känns ändå som en ”bra” lottning för Los Ché. Man slapp de allra tyngsta lagen och får nu ett storsatsande PSG som är svåra att sätta fingret på. En bra dag kan det franska topplaget prestera på en oerhört hög nivå. Däremot har man blivit väldigt beroende av en viss Ibrahimovic – något som kan komma att bli såväl en fördel som nackdel för Valencia.

I Sverige står PSG som storfavoriter till att vinna mötet. Och med Valencias miserabla säsong i åtanke – framför allt sett till ligaspelet – är det inget konstigt i det. Kollar man däremot igenom spelartrupperna mer noggrant skulle åtminstone inte jag vilja framföra PSG som särskilt stora favoriter. Visst, det är några namn som står ut, men samtidigt är det många som saknar rutin från dessa sammanhang. Precis som PSG som klubb – det var inte igår man var i Champions League-slutspel. Dessutom har man ännu inte ställts på särskilt tuffa prov. Franska ligan i all ära, men motståndet där kan inte jämföras med det Valencia ställs mot till vardags i Spanien. PSG har för övrigt en ganska enkel Champions League-grupp också, så detta kommer bli en tuff utmaning.

Jag förstår att man i vårt avlånga land pekar ut PSG som favoriter. Men jag tror Valencia är väldigt nöjda med lottningen, och helt klart ser chansen att ta sig till kvartsfinal. Jag skulle vilja säga att det här är ett möte som är så vidöppet det bara kan bli. För lika mycket som PSG är svåra att i dagsläget veta vart de står, är det ingen som vet vilket sorts Valencia vi får se om ett par månader. Underskattning skulle bli fransmännens stora förlust. Man ska inte på något sätt räkna ut Los Ché.

Valencias chans på avancemang: 50%.

—

Barcelona – Milan (CL)

Kommentar: Barcelona har haft ett stort psykologiskt övertag på Milan de senaste åren. En sådan här lottning för några år sedan hade fått de flesta fotbollsfantaster att dregla av längtan. I dag är det på förhand inte lika hett. Samtidigt som Barça tagit ytterligare ett kliv framåt och blivit bättre och bättre – upplever vi just nu en av de sämsta Milan-upplagorna på 2000-talet.

Med tanke på att de blåröda dessutom får avsluta på hemmaplan har jag väldigt svårt att se Milan klara av det här.

Barcelonas chans på avancemang: 90%.

—

Real Madrid – Manchester United (CL)

Kommentar: Om första reaktionen på Valencia-PSG var ”wow”, kan vi enkelt dubbla den när vi nu går på en riktig tungviktare. Real Madrid fick en av de tuffast möjliga lottningarna och ställs nu mot Manchester United i åttondel. Ett United som fick en enkel resa i gruppspelet, och som leder Premier League.

Real Madrid har å sin sida inte övertygat lika mycket under hösten. Tvåa i ”dödens grupp” innehållande Dortmund, City och Ajax, samt en tredje plats i La Liga går knappast till historien som klubbens främsta säsongsstart. Ändå håller jag Madrid som knappa favoriter inför mötet med United. Det är Champions League man satsar på nu – fullt ut. Och man har en klar spelidé och man har en gråhårig tränare som kan konsten att gå långt i den ädlaste av alla turneringar. Å andra sidan har den kommande motståndaren detsamma…

Real Madrids chans på avancemang: 60%.

—

Málaga – Porto (CL)

Kommentar: Ännu ett väldigt ovisst möte. Känslan hos de flesta Málaga-supportrar verkar vara ”nej, inte Porto”. De anser att de fick tuffast möjliga lottning, och jag ser inga skäl till att inte instämma. Trots andraplatsen bakom PSG har Porto hittills imponerat i Champions League. Dessutom har man rutinen från den här situationen förr – något som Málaga saknar. Å andra sidan kan man inte kalla andalusiernas framfart under hösten annat än otroligt imponerande.

Det kommer bli två väldigt tuffa matcher, och jag kan garantera att ingenting är avgjort inför returmatchen på La Rosaleda.

Málagas chans på avancemang: 50%.

—

Atlético – Rubin Kazan (EL)

Kommentar: Tuff lottning för Atlético, då det aldrig är enkelt att åka till kyliga Ryssland. Däremot bör Madrid-laget gå segrande ur dubbelmötet, om man matchar ett bra lag. Det kunde varit värre, men det kommer inte bli en enkel uppgift för Atlético.

Atléticos chans på avancemang: 70%.

—

Levante – Olympiacos (EL)

Kommentar: Kul och spännande utmaning för Levante. Det råder inga tvivel om att man kommer göra allt för att försöka ta sig vidare, och Olympiacos är tveklöst ett lag man kan slå över två möten. Men det kommer inte bli någon enkelt nöt för Levante att knäcka. Den första matchen hemma på Ciutat de Valencia kommer bli oerhört avgörande. Det gäller att få ett bra resultat där.

Levantes chans på avancemang: 50%.

I morgon vid halv tolv-tiden lottas den kommande slutspelsomgången i såväl Champions som Europa League. Därför tar jag mig en titt på hur förutsättningarna ser ut för de spanska lagen kvar i turneringarna, och hur stora deras chanser på vidare avancemang är.

Málaga (CL)

Efter den kaosartade sommaren fylld av stjärnor som flydde från klubben och ovisshet kring om man ens skulle få spela Champions League. Spel i fotbollens finrum har det blivit – och som Málaga, som debutanter, gjort det! Man blev tidigt klara för vidare avancemang och överrumplade såväl Zenit, Anderlecht och Milan ganska enkelt.

Kan ställas mot följande lag i åttondelsfinal: Porto, Arsenal, Shakhtar Donetsk, Celtic eller Galatasaray.

Drömlottningen: Celtic bevisade sin styrka i båda matcherna mot Barcelona, och kommer inte bli en lätt nöt för något lag att knäcka. Därför anser jag att Galatasaray, som tog sig vidare på håret, vore den absolut största drömlottningen för Málaga.

Mardrömslottningen: Även om Arsenal besitter stor erfarenhet inom Champions League-sammanhang och det skulle kännas som ödets ironi om Málaga lottades mot London-laget (främst på grund av Cazorla-övergången) känns ändå Shakhtar som en tuffare motståndare. Dels för att man imponerat spelmässigt hela hösten, men också är oerhört svårslagna hemma på Donbass Arena i Donetsk. Att åka till kyliga Ukraina brukar aldrig vara något hit – för något lag. Men visst vore det intressant om Málaga fick Arsenal på sin lott?

Chans på avancemang: 8/10.
Så som Málaga spelat under hösten så känns inget av de potentiella motståndarna i åttondelen som en omöjlig motståndare. Dessutom avslutar man på hemmaplan, vilket genom

—

Barcelona (CL)

Trots favoritskapet och att man gått som tåget i ligaspelet har det hackat lite för katalanerna i Champions League. Man vann förvisso sin grupp – och var klara som gruppsegrare redan inför den sista omgången – men segrarna satt hårt inne. Både mot Celtic och Spartak Moskva hemma på Camp Nou fick man slita ont. Dessutom räckte man inte till på Celtic Park utan åkte på pumpen. Ändå odiskutabel gruppetta och fortsatt en av huvudfavoriterna till turneringssegern.

Kan ställas mot följande lag i åttondelsfinal: Porto, Arsenal, Milan, Shakhtar Donetsk och Galatasaray.

Drömlottningen: Utan några som helst tvivel Galatasaray. Känns som det enklaste laget att besegra på pappret av de fem ovannämnda.

Mardrömslottningen: Precis som i fallet Málaga tror jag den tuffaste motståndaren för Barcelona i åttondelsfinalen hade varit Shakhtar. Efter mellanåret i Champions League förra säsongen verkar ukrainarna (eller rättare sagt brassarna, för utan dem hade Shakhtar inte varit i närheten av lika slagkraftiga) fått fart på grejerna igen. Ett lag som Barcelona dessutom haft problem med förr.

Chans på avancemang: 9/10.
”Klarar Celtic att slå Barça klarar vi det också”. Det är så motståndarna måste tänka, annars är det kört. Däremot har jag väldigt svårt att se att Barcelona skulle missa kvartsfinal. Det gäller som bekant inte att vinna ett möte – utan vinna totalt över två matcher.

—

Valencia (CL)

Var tillsammans med Bayern München stora favoriter i sin grupp, och mycket riktigt blev det Valencia och tyskarna som tog sig vidare. Dessvärre för spanjorernas del räckte man inte till mot Bayern, och lär därför få en tuffare lottning.

Kan ställas mot följande lag i åttondelsfinal: Paris Saint-Germain, Schalke 04, Borussia Dortmund, Juventus och Manchester United.

Drömlottning: Eftersom Valencia kommer ställas mot en gruppsegrare kan inget av ovannämnda lag klassas som någon drömlottning, men det finns förstås lag man undviker hellre än andra. Som Manchester United, Borussia Dortmund och Juventus. Både Schalke och PSG känns – både rutinmässigt i turneringen och sett till spelarmaterialet – som de två mest gynnsamma lottningarna för Valencia.

Mardrömslottning: Det råder inga tvivel om att Valencia helst undviker United, Dortmund och Juventus. Kanske främst de två förstnämnda. United för deras enorma rutin, Dortmund för sin briljanta Champions League-höst där de vann ”dödens grupp”. Där hade Valencia fått det tufft.

Chans på avancemang: 5/10.
Det känns väldigt 50-50 här. Har Valencia en bra dag kan man vinna mot samtliga av de potentiella motståndarna. Den stora nöten att få hål på är hur man ska fixa det över två möten, mot de allra tuffaste lagen. Sedan är det väldigt ovisst att ge en statusbedömning av Valencia nu. Om ett par månader, när Valverdes spelidé satt sig, och en spelare som Canales kommit tillbaka, kanske det är ett helt nytt Valencia. Men med tanke på förutsättningarna och att det oavsett vilket kommer bli ett tufft dubbelmöte ger jag Los Ché 50% chans på vidare avancemang.

—

Real Madrid (CL)

Tog sig som tvåa vidare i ”dödens grupp” där Manchester City och Ajax var de två övriga lagen utöver suveräna Dortmund. Andraplatsen innebär nu att man kommer få en tuff lottning i åttondel.

Kan ställas mot följande lag i åttondelsfinal: Paris Saint-Germain, Schalke 04, Bayern München, Juventus och Manchester United.

Drömlottning: Real Madrid har haft problem med tyska lag den senaste tiden, därför säger jag kort och gott Paris Saint-Germain. På pappret må man ha ett bättre lag än Schalke 04, men fotboll spelas ju som bekant inte på pappret, utan på planen. Dessutom finns i PSG inte samma rutin av liknande situationer – något som vore en klar fördel för Real Madrid. Man är trots allt den klubb med flest europeiska titlar.

Mardrömslottning: Även om såväl Manchester United som Juventus säkerligen blivit en tuff men spännande lottning känns Bayern München som Real Madrids mardröm. Tyskarna slog ut Madrid ur CL-semifinalen förra säsongen och kan på så sätt ha ett litet psykiskt övertag. Att man dessutom vann på straffar försämrar inte det faktumet.

Chans på avancemang: 7/10.
Jag tror Real Madrid vinner över två möten mot såväl PSG, Schalke och Juventus. United är aldrig enkla att handskas med, och Bayern München har skickat ut Madrid ur turneringen förr. Allt beror på lottningen – men oddsen talar ändå för Real Madrid.

—

Atlético Madrid (EL)

Diego Simeone valde att vila storstjärnorna i gruppspelet, och det var otroligt nära att bli gruppseger ändå. Nu lyckades man inte ta poäng mot Viktoria Plzen i sista omgången och får möjligen en lite tuffare lottning i sextondelen.

Kan ställas mot följande lag i sextondelsfinal: Liverpool, Viktoria Plzen, Fenerbahce, Bordeaux, Steaua Bukarest, Dnipro, Genk, Rubin Kazan, Lyon, Lazio, Metalist Kharkiv, Hannover 96, Chelsea, CFR Cluj, Olympiacos och Benfica.

Drömlottning: Alla har tagit sig till slutspel av en anledning, men ett motiverat Atlético som hade kört med mer eller mindre bästa laget, hade nog besegrat belgiska Genk ganska enkelt i två möten.

Mardrömslottning: Vissa kallar det dröm, vissa kallar det mardrömslottning. Det råder väl i alla fall inga tvivel om att Chelsea har det på pappret vassaste laget av de potentiella motståndarna. Däremot slog ju Atlético London-gänget i den europeiska Supercupen tidigare under säsongen och kan på så vis ha ett psykologiskt övertag på Chelsea. Även ruskigt hemmastarka Hannover 96 – som Atlético visserligen slog ut i samma turnering i våras – är en motståndare Madrid-klubben helst slipper.

Chans på avancemang: 8/10.
Allt beror på hur högt Simeone värderar Europa League till våren. Satsar man med bästa möjliga manskap bör man slå de flesta över två möten. Men även om det roteras lite i startelvan anser jag att Atlético har mer än goda möjligheter för vidare avancemang.

—

Levante (EL)

Har klarat Europa League-debuten galant under hösten. Hannover 96 blev som väntat lite för svåra i gruppen men en andraplats räcker gott och väl till vidare avancemang. Nu kan man inte göra annat än att lyckas.

Kan ställas mot följande lag i sextondelsfinal: Liverpool, Viktoria Plzen, Fenerbahce, Bordeaux, Steaua Bukarest, Dnipro, Genk, Rubin Kazan, Lyon, Lazio, Metalist Kharkiv, Hannover 96, Chelsea, CFR Cluj, Olympiacos och Benfica.

Drömlottning: Precis som i Atléticos fall känns Racing Genk som det klart enklaste laget på förhand att ställas mot. Även mot lag som Steaua Bukarest och Bordeaux bör Levante gälla som knappa favoriter.

Mardrömslottning: Ett toppat Chelsea hade blivit svårt för Levante. Däremot är jag osäker på hur mycket London-laget kommer satsa på turneringen – i alla fall i ett sådant här tidigt skede. Därför säger jag att såväl Dnipro som Metalist skulle vara riktigt mardrömslottningar för Levante. Två lag som satsar stort på Europa League – och som är riktigt starka hemma i Ukraina.

Chans på avancemang: 6/10.
Levante kommer gå in för att gå vidare i Europa League. Många av spelarna i truppen är inne på sista versen och vill självklart spela sådana här typer av matcher. Och även om man som klubb är nya i sammanhanget finns i truppen gott om rutin. Dessutom är man väldigt svåra att slå och har haft ett bra hemmafacit under gruppspelet. Levante kommer inte bli en enkel motståndare för något lag, och jag tror man har alla chanser i världen att ta sig vidare ytterligare ett steg.

Ja, nu är nog ligan avgjort trots allt
Atlético var det bättre laget på Camp Nou första halvtimmen. Det är få lag som klarar av det – Atlético gjorde det. Falcao gav laget ledningen på ett rättvist sätt, sedan föll man tillbaka lite för långt. Barça fick större ytor att rulla på, och ganska tidigt kom kvitteringen. Lite för tidigt, för Atléticos del. Hade man hållit ledningen i paus är jag ganska övertygad om att densamma inte hade slutat 4-1. Nu ville Adriano annat, och drömsköt in kvitteringen, varpå Sergio Busquets – av alla människor – kyligt prickade in ledningsmålet precis före paus.

Den andra halvleken bjöd inte på lika stor spänning, och Atlético blev till slut för tröttkörda. En till synes blev Leo Messi gjorde sina obligatoriska två mål – trots allt, precis som senast i Copa del Rey mot Córdoba, inte gör någon bra match. En styrka i sig, så klart, och en unik sådan.

En annan spelare som verkligen visade att han håller absolut högsta nivå var så klart Radamel Falcao. Colombianen utgjorde ett ständigt hot för Barça-försvaret och kunde lika gärna gjort två-tre mål i den första halvleken. Nu fick det räcka med ett, men hela rörelsemönstret, sättet att ta sig till lägen och framför allt viljan lyser världsklass. Måste även påpeka att Kokes snabba frispark som ledde fram till Falcaos första friläge i matchen var en av matchens stora behållningar. Bara passningen var värd att resultera i mål.

En annan behållning var inhopparen Thiagos magiska nedtagning i den andra halvleken. Teknik och balans av den högre skolan.

Den stora frågan som man måste ställa sig med matchresultatet i handen är så klart; är ligan avgjord nu? Eftersom Real Madrid tappade nya poäng efter 2-2 hemma mot Espanyol, gjorde Barcelona inte bara ett ryck gentemot de rödvita – utan också Real. Barça har nu nio poäng ner till Atlético, och sanslösa 13 ner till Real Madrid. Större under har skett, och man ska aldrig säga aldrig, men jag tror tåget redan har gått. Barcelona känns hungrigare än någonsin, och jag har svårt att se vad som kan stoppa dem i ligaspelet fortsättningsvis.

För ligans skull kan vi väl hoppas att jag jinxar allt när jag påstår att det är avgjort, och att vi bjuds på spänning hela våren.

”Llorente vete ya”
Ett lag som inte sitter i den allra mest spännande situationen just nu är Valencia. Efter en ny hemmaförlust (0-1 mot Rayo, sedan den forne Valencia-mittfältaren Chori Domínguez gjort matchens enad mål på straff) kräver nu supportrarna president Manuel Llorentes avgång. Man tycker att han misslyckats med för mycket det senaste året och att han gjort sitt nu.

Fast Valencias fans har och kommer alltid vara kräsna. Med all rätt, kan tyckas, om man ser vilket lag de var för bara några år sedan. Nu är läget annorlunda, och man är inte lika konkurrenskraftiga som för tio år sedan. Det har däremot inte ändrat fansens syn, som ständigt vill ha framgång.

Den lilla Valverde-effekten jag skrev om för några dagar sedan verkar stanna vid just liten. Två raka segrar blev tillräckligt, och hemmadebuten blev minst sagt misslyckad för den nye Valencia-tränaren. Men nu är det alltså inte tränaren som fansen vill få bort (som fallet var med Emery), utan presidenten.

Real Madrid – uddlösa i ligaspelet
Vad är det som hänt med Real Madrids spel i ligan den här säsongen? Fantasilöst och ingen vilja. På presskonferensen efter 2-2 mot Espanyol sa Mourinho att laget nu var tvungna att se till att få fart på spelet i ligan – så man är bra i Champions League. Om Mourinho innerst inne har gett upp – eller bara väljer att sätta press på lagen ovanför i tabellen, är oklart. Däremot känns det, sett till det spelmässiga, att Real Madrid inte kommer kunna utmana om en ligatitel ändå. Man har inte samma motivation, samma hunger som i fjol.

Och att just Espanyol – laget som Real Madrid gjort flest mål på genom historien – skulle gå och knipa en poäng mot huvudstadsklubben var det nog ingen som trodde. Katalanerna brukar annars ha ofattbart svårt mot just Real Madrid, och snarare, som statistiken ger sken om, förlora ganska rejält.

José Callejón fick chansen från start – och levererade. Karim Benzema var delaktig, rörlig och ständigt farlig. Men mot Valladolid var den största skillnaden mellan poängtapp och vinst Mesut Özil för Real Madrid.

Tysken vallade sig igenom med Benzema till målet som betydde 2-2 strax före paus. Dessförinnan hade Manucho gett Valladolid ledningen två gånger om.

Drygt tjugo minuter från slutet kom så avgörandet. Vid en frispark, i som de flesta skulle kallat ”Ronaldo-läge”, stegade Özil upp och knorrade in bollen – via ribban – i målvaktens vänstra kryss. En fantastiskt frispark, och följdfrågan blir naturlig; är det inte dags att tänka över vem som ska vara försteskytt när det gäller frisparkar? Ronaldo tystade visserligen en del kritiker mot Atlético, men ska vi vara ärliga (vilket vi bör vara) bränner han alldeles för mycket. Innan målet mot Atlético hade han inte skjutit en frispark direkt i mål sedan i april. Och då brukar han få några lägen per match.

Özil däremot har gjort det bra i princip varje tillfälle han har fått slå frisparkar – oavsett om det rör sig om inläggssituationer eller att slå dem direkt på mål.

Tyvärr tenderar det alldeles för ofta inom dagens fotboll att de stora stjärnorna ofta får slå frisparkar i de främsta lägena – även om de kanske inte har de mest känsliga fötterna. Cristiano Ronaldo är fortfarande ingen dålig skytt, han har ett väldigt unikt tillslag. Däremot är det nog inte så dumt om Mesut Özil får chansen att slå fler frisparkar i bra lägen.

—

Det spelades även tre andra spanska ligamatcher under lördagen. På Anoeta delade Real Sociedad och Getafe på poängen – ett resultat som gästerna är klart nöjdast med, även om man var ett par minuter ifrån att ta med sig full pott.

Vänder vi sedan blickarna söder ut så spelades det också match i Pamplona mellan Osasuna och Valencia. Och kan ni tänka er, Ernesto Valverde ledde fladdermössen till sin första bortaseger i ligan sedan i mars. Det var inte den mest spektakulära matchen, eller den mest bländande fotbollen, men Valencia tog tre poäng sedan Roberto Soldado gjort det matchvinnande målet. Det betyder också lite lugn och ro för Valverde.

Laget blir kvar i Pamplona ytterligare några dagar, för kommande vecka ställs man återigen mot Osasuna i Copa del Rey.

—

Málaga har blandat och gett den senaste tiden. Man har dock valt sina tillfällen att prestera resultat, och vunnit när man som mest borde. Inför matchen mot Granada hemma på La Rosaleda sa en vän till mig att ”Málaga vinner antingen med 4-0 eller så slutar matchen 1-1”. Det blev det förstnämnda.

Med en härlig offensiv och stor kreativitet gjorde Málaga var som krävdes mot Granada. Joaquín, Saviola och Camacho gjorde de tre första målen. Sedan bevisade inhopparna Diego Buonanotte och Roque Santa Cruz att de också vill vara med och kämpa om en plats i startelvan när de stod för matchens fjärde och sista mål. Ligans kortaste spelare, Buonanotte, agerade framspelare när han chippade in bollen till Santa Cruz i straffområdet, som tog ner, och drog till på volley,

Det kom som en liten överraskning när José Rodríguez, 17, plockades ut av José Mourinho inför bortamatchen i Copa del Rey mot Alcoyano tidigare i höstas. Anledningen stavas inte brist på talang, utan snarare det faktum att han faktiskt inte ens varit en startspelare i Real Madrid Castilla (B-laget) under säsongen. Ändå blev han uttagen, fick hoppa in, och gjorde succé med bland annat ett mål. Därefter har José Rodríguez även fått speltid i hemmamötet med Alcoyano i samma turnering. Han fick också hoppa in i slutminuten mot Atlético den gångna helgen. Senast i går tisdag fick han så göra sin Champions League-debut, när han äntrade planen mot Ajax med drygt 20 minuter kvar att spela. Återigen gjorde ynglingen ett väldigt positivt intryck, och känslan säger att vi inte fått sett det sista av José i A-lagströjan den här säsongen.

– Jag svävar på moln just nu. Detta är en dröm. Jag har Mourinho att tacka för allt, han tror på mig och har gett mig förtroende, säger huvudpersonen själv om sin nuvarande situation.

José Rodríguez har på elva matcher i Real Madrid Castilla bara startat en den här säsongen. Trots det hade han något som Mourinho fastnade för, något som gjorde att han blivit uttagen fler gånger än andra mittfältare från akademin.

– Vi gillar José Rodríguez och den kompetens han kan bidra med i laget. Han är en spelare för framtiden, säger Mourinho om ungtuppen. Det råder sannerligen inga tvivel om att portugisen är ett stort fan av José.

Just det faktum att A-lagstränaren kallar upp spelare som inte varit en av de mest utmärkande i reservlaget är inget ovanligt scenario. Ett praktexempel kan ses hos Real Madrids värsta rivaler, Barcelona. I fjol gjorde Isaac Cuenca visserligen en stark försäsong med A-laget, men tillhörde ändå Barça B när säsongen väl drog igång. Väl där hade han svårt att ta en plats – ändå var det just Cuenca som fick chansen att hänga med A-truppen de gånger Pep Guardiola var i behov av anfallare. Till slut fick han också chansen att debutera, en chans han tog väl till vara på. Efter debuten tog karriären fart på allvar för Cuenca, som i januari fick ett A-lagskontrakt, och i slutet av säsongen till och med fick spela från start i flera matcher av högsta betydelse. Bland annat hemmamatcherna i Champions League mot Milan och Chelsea i kvarts- respektive semifinal.

Hur snabbt det kommer gå för José Rodríguez är svårt att svara på. Men med sina blott 17 år har han definitivt framtiden för sig. Och det är ingen nackdel att hans just nu kanske största supporter heter José Mourinho.

– Det är en stor talang. Tyvärr får han inte spela särskilt mycket i Castilla, men han besitter stor potential. Han är redan väldigt duktig och är bara 17 år. Jag är övertygad om att han kan vara en permanent A-lagspelare när han är 20, menar Mourinho.

Det är bäst ni håller hårt i José, Real Madrid. Annars finns chansen att Mourinho, den dagen han lämnar den spanska huvudstaden för nya äventyr, vill plocka med sig sin nya favoritungdom.

—

Utöver José Rodríguez spelade även ett gäng andra spännande Real Madrid-ynglingar mot Ajax. Nacho Fernández och Raphaël Varane spelade från start i backlinjen, medan Álvaro Morata hoppade in sista tio och krönte sitt fina inhopp med en assist. Dessutom satt mittfältaren Denis Cheryshev, 21, på bänken men fick aldrig äntra planen.

Det var inte bara Real Madrid som spelade reservbetonat under tisdagen. Även Málaga, som sedan tidigare var klar gruppetta, gav flera normalt sett bänknötare chansen att få stå i rampljuset. Allra bäst klarade Málaga-ikonen Duda av den uppgiften, då han var en av planens giganter och dessutom gjorde andalusiernas båda mål i matchen. Det slutade 2-2 mot Anderlecht, men det spelar ingen större roll. Málaga har i det stora hela lekt hem sin Champions League-grupp – detta i sin turneringsdebut! Imponerande är bara förnamnet.

—

När vi ändå är inne på reservbetonat. Barcelona, som också är klara gruppsegrare, väljer att vila sex ordinarie spelare till matchen mot Benfica. I stället lär vi få se yngre spelare som Thiago Alcântara, Gerard Deulofeu, Sergi Roberto, Jonathan dos Santos & Rafinha få speltid. Och så Leo Messi förstås, som har ett makalöst rekord att jaga. Dessutom gjorde Ronaldo en balja mot Ajax och därmed gick upp i ensam skytteligaledning i säsongens Champions League.

Ja, Messi har nog sina anledningar att vara motiverad även denna kväll.

—

Valencia är det enda spanska lag som har något att spela för – även om man har oddsen emot sig. Man måste nämligen ta fler poäng än Bayern München (som möter Bate hemma) i den avslutande omgången för att gå vidare som gruppetta. Fast det primära målet just i matchen mot Lille bör vara att visa glöd, vilja och en sammanhållning – som ett tunt plåster på såren efter de senaste dagarna bestående av kaos.

Det hade nog åtminstone Ernesto Valverde mått bra av.

Citatkällor: RealMadrid.com & Marca.com.

Nä, det ville sig inte den här gången heller för Atlético. Man förlorade derbyt mot Real Madrid med 2-0 – detta trots att ”marängerna” inte ens behövde göra en bra match. Real behövde bara vara precis som en storebror skall vara: större och starkare.

Ska man vara helt ärlig gjorde varken Real eller Atlético en särskilt bra match. Spelmässigt kom inte de vitklädda alls upp i normal nivå, däremot var man felfria i defensiven. Atlético hade å sin sida lite mer boll än vad jag gissade på förhand, men kom aldrig igenom Reals vattentäta försvar.

Man kan prata om marginaler. Man kan prata om tur kontra otur. Eller så kan man prata om psykologiskt övertag. Det vi kan konstatera är att Atlético förlorade, och man gjorde en av säsongens sämsta insatser. Samtidigt hade man inte marginalerna med sig. Redan under uppvärmningen skadade sig Filipe Luis, där Daniel ”Cata” Diaz fick ersätta brassen som vänsterback. Redan då tror jag många Atlético-supportrar vred på sig i oro. Ska man klara av att besegra, eller åtminstone ta en poäng av Real, då måste man ha bästa möjliga laget på planen. Cata Diaz gjorde förvisso inte bort sig, men är inte alls samma offensiva vapen som Filipe är för de rödvita.

Den i mitt tycke matchavgörande situationen skedde redan i den 16:e minuten. Arda Turan, Atléticos kanske bästa spelare under säsongen, tar helt obegripligt med handen i ett farligt läge. Frispark Real Madrid, pang, och 1-0 genom Cristiano Ronaldo. Portugisen som blivit hårt kritiserad för att göra för lite frisparksmål valde ett ypperligt tillfälle att, åtminstone för stunden, tysta kritikerna. Därefter kantades matchbilden som sådan att Real inte behövde tokanfalla – utan kunde i stället ligga rätt i positionerna och utnyttja Atléticos misstag.

Vare sig det handlar om marginaler, en handssituation eller Real Madrids psykologiska övertag så vann de regerande mästarna, och man gjorde det välförtjänt. Man spelade ingen bländande fotboll, men man var effektivare än Atlético. Nu är poängavståndet lagen emellan fem poäng, och om ett par veckor möter de rödvit-randiga Barcelona på Camp Nou.

Barcelona rycker, sedan 5-1 och drömfotboll mot Athletic, i tabelltoppen. Men räkna inte bort Real Madrid än.

Senast Atlético Madrid besegrade Real Madrid var i oktober 1999. Man spelade visserligen två säsonger i Segundan precis därefter, men har alltså inte lyckats besegra stadsrivalen på de tio senaste säsongerna som de tillhört La Liga.

Säsongen 1999/00 var det Jimmy Floyd Hasselbaink som var Atléticos stora stjärna och skyttekung. I dag heter den spelaren Radamel Falcao. Den stora frågan alla ställer sig är så klart; kan colombianen leda Atlético till sin första seger i El derbi Madrileño på över ett decennium?

Den spontana känslan är att Atlético Madrid aldrig haft ett bättre slagläge under de tio åren bakåt i tiden än vad man har nu. Man ligger tvåa i ligan – åtta poäng före Real Madrid. Dessutom har Diego Simeone präntat in en vinnarmentalitet som inte setts skymten av sedan hans egna glansdagar som spelare i klubben, kanske inte ens då. Att Atlético spelar en väldigt ”snål” fotboll som är som allra effektivast mot lag som har mycket boll gör inte heller chanserna mindre inför matchen.

För visst kommer matchbilden vara som sådan att Real dominerar bollinnehavet, medan Atlético pressar högt och kommer satsa på kontringar. Men samtidigt som det gynnar Simeones manskap, ska man också komma ihåg att Real är väldigt skickliga på sin sak. Det har man om inte annat bevisat de senaste tio åren, där man har ett löjligt facit gentemot Atlético. Men även om resultaten talar sitt tydliga språk bör det tilläggas att man inte alltid varit överlägsna ”lillebror” spelmässigt. Faktum är att Atlético vid flera tillfällen spelat väldigt bra, framför allt på Santiago Bernabéu, men aldrig lyckats vinna under 2000-talet. I de tio senaste derbymatcherna på Santiago Bernabéu har fyra slutat oavgjort – medan Real vunnit sex.

En annan intressant sak är att det spekuleras i att Florentino Pérez tröttnat lite på José Mourinho. El País skriver att om derbyt går åt pipsvängen för Real, kan Mourinho ha gjort sitt i huvudstadsklubben. Och jag tvivlar på att det inte skulle ligga någon substans i de ryktena. Mourinho har ju för vana att inte bli särskilt långvarig i sina klubbar. När det dessutom inte gått som en dans på rosor den här säsongen känns det inte helt otänkbart att man tillsätter någon ny inför nästa säsong. Eller ja, vem vet, Mourinho kanske inte ens blir kvar säsongen ut?

Precis som det ska vara inför en stor match är frågorna många men svaren få. Något som däremot är säkert är att den nuvarande tabellettan Barcelona kommer gynnas oavsett resultatet i matchen – så länge man vinner sin match mot Athletic, som spelas på Camp Nou precis innan Madrid-derbyt. Vinner Real, ja då rycker Barça ifrån Atlético i toppen. Blir det oavgjort, då gör man ett ryck ifrån båda Madrid-klubbarna. Och skulle Atlético vinna, då hamnar Real hela 14 poäng bakom katalanerna vilket jag tror hade varit för mycket för att kunna ta igen.

Pressen ligger helt och hållet på hemmalaget i kväll. Publiken är krävande på Bernabéu, och med tanke på det facit man har gentemot Atlético kräver man, så klart, en seger – speciellt också med tabelläget i åtanke.

När lagen drabbades samman på Santiago Bernabéu förra säsongen syntes en banderoll med texten ”vi vill ha ett värdigt derbymotstånd”. Efter den matchen, som slutade 4-1, ändrades nog inte Real-supportrarans syn på sina derbykonkurrenter. Kommer storebror Real Madrid fortsätta förödmjuka Atlético ytterligare, eller kan de rödvit-randiga slå tillbaka efter 13 års väntan? Svaret får vi i kväll.

—

Fyra snabba inför matchen

– Atlético Madrid har tre gånger tidigare haft ett försprång på åtta poäng eller mer inför El derbi Madrileño. Senast det hände var säsongen 1995/96, då man kom till spel 12 poäng före rivalen. Den gången vann Real Madrid, men Atlético tog hem ligaguldet.
– José Mourinho har plockat ut den 17-årige talangen José Rodríguez till matchen.
– Atlético har gjort sin bästa säsongsinledning någonsin med 34 poäng på 13 omgångar.
– Real Madrid har gjort i snitt 3,33 mål på hemmaplan den här säsongen. Atlético snittar 1,33 mål på bortaplan.