Vi backar bandet några dagar. Till i lördags, närmare bestämt. Joaquín har drömläge att slå in segermålet för Málaga mot Valladolid från elva meter, klockan står på 85 minuter. Han smäller bollen över målet. Två minuter senare revanscherar han sig, och blir sedermera ändå matchvinnare för sitt Málaga.

Vi flyttar fram bandet till i kväll. Málaga mot Milan på La Rosaleda. Årets, nej historiens match för Málaga och dess supportrar väntade. Första halvlek är jämn, hemmalaget pressar Milan högt och är aggressiva. Så får man också ett gyllene läge att gå till paus i ledning – när man tilldöms straff. Joaquín stegar upp – igen. Och han bommar straffen – igen.

Det är med sur eftersmak Málaga nu går till pausvila. Men, Joaquín skulle revanschera sig. Tjugo minuter in i andra slår han till, och skickar Málaga upp i en 1-0-ledning. En ledning som man lyckas hålla tills domaren sätter pipan i munnen och blåser av tillställningen.

Joaquín blev alltså matchhjälte – igen – för Málaga. Detta trots att han åter missade en straff. Och även om han kommer bli hyllad för att kommit tillbaka, lär han inte vara förste straffskytt framöver.

Málaga står nu på nio poäng efter tre spelade CL-omgångar. Full pott, det vill säga. Man har dessutom 7-0 i målskillnad. Jag vet inte vilket som är mest imponerande? Att de tagit Europa med storm är i alla fall något som är glasklart – och nu vill det mycket till för att man inte ska ta sig vidare till åttondelen. Ja, det vill nog mycket till för att man inte ska vinna gruppen – där Milan är närmast bakom med fyra pinnar.

—

Nä, det blev ingen rolig kväll i Dortmund för Real Madrid. Hemmalaget, tillika de regerande tyska ligamästarna, gjorde en strålande insats mot de regerande spanska ligamästarna. När Cristiano Ronaldo smällde in 1-1 rätt så omgående efter Robert Lewandowskis ledningsmål, trodde nog många att Madrid skulle vända matchen helt. Så blev aldrig fallet.

I stället blev Marcel Schmelzer den stora hjälten när han skickade in 2-1 för Dortmund i mitten av andra halvlek.

Och tänk nu vad viktig den där vändningen mot Manchester City i första omgången var för Real Madrid. Utan den hade det sett mörkare ut än vad det nu gör på José Mourinhos skadelista – där Sami Khedira numera kan räknas in sedan han fick utgå skadad under kvällen.

Gruppen är nu helt vidöppen – där Dortmund på sju poäng och Madrid på sex – ändå har övertaget. Ajax på tre pinnar skall dock inte räknas ut på något sätt. Jag tror ändå Real kommer fixa det till slut.

Herregud vilken spansk fotbollsdag. Det verkar som gudarna i Spanien lyssnat på oss i högt behov av La Liga-underhållning – för lördagens fyra matcher innehöll ta mig tusan allt och lite till.

Vi kan väl börja på Riazor. Drömanfall, läckra kombinationer, straffmål, frisparksmål, målvaktstabbe, stolpträff, rött kort, ett antal gula kort och ett läckert självmål. Jag tror aldrig uttrycket ”en match som innehöll allt – och lite till” kommer bättre till användning än nu. För matchen mellan Deportivo och Barcelona innehöll verkligen allt man kan tänka sig i en fotbollsmatch.

Annars började det helt skrämmande bra för gästande Barcelona – som till en början hade lekstuga med Deportivo. Man lockade upp hemmalagets backlinje gång på gång, och utnyttjade ytan där bakom. Alba gjorde 1-0, Tello ökade på till 2-0 och Messi samspelade med Fàbregas för att avsluta ett drömanfall med att dunka in 3-0 i nättaket. Och precis som Depor-tränaren José Luis Oltra kikade på klockan och förmodligen tänkte ”det här kommer bli en tuff kväll”, tänkte nog de flesta övriga att det skulle rinna iväg rejält för Barcelona.

Sedan hände något. Riki föll enkelt över Mascheranos ben, och Pizzi var, precis som alla gånger tidigare under säsongen, säkerheten själv från elva meter. Sedan schabblade Víctor Valdés in Álex Bergantiños skott och helt plötsligt levde matchen i högsta grad.

Därefter trevade det fram och tillbaka målmässigt i matchen. När Messi prickade in 5-3 med kvarten kvar trodde nog de flesta det skulle sätta punkt för tillställningen. Då replikerade Alba med en oerhört elegant lobb över en helt oförstående Valdés. Ja, ni hör själva. Den här matchen fanns inte. Jag undrar hur Lasse Granqvist hade mått efter att ha kommenterat – som tur var gjorde han inte det. Och det säger jag för hans eget välmående – som kommentator är han oslagbar.

Barcelona vann ändå matchen, och sett över totalt 90 minuter var det inget annat än rättvist. Däremot läckte man rejält bakåt, och jag undrar fortfarande vad Tito Vilanova har emot unge Marc Bartra, som inte fått spela en enda minut hittills under säsongen. Ynglingen som var kanske lagets bästa spelare under försäsongen, och som flyttats upp permanent till A-truppen. Utan speltid vet alla att man inte utvecklas, och när han både är snabbare, bättre i luftrummet och besitter en vassare passningsfot än Alexandre Song, ja då undrar jag vad det är som saknas. Och rutinen är inte allt, någonstans måste man börja. Dessutom var inte Song särskilt bekant med spansk fotboll heller för en månad sedan.

Deportivo å sin sida fortsätter leverera både baklängesmål och mål framåt. Kan man bara täta till defensiven någorlunda så tror jag man har bra chans att fixa nytt kontrakt. Sett till spelarmaterial har man ett lag som bör återfinnas i mitten av tabellen när säsongen summeras. Fast fotboll spelas ju som bekant på planen – inte på pappret. Och tur är väl det.

—

Redan trötta? Äh, vi har knappt kommit igång. Matchen innan Deportivo-Barcelona innehöll också det mesta man kan önska.

Släkten är värst, brukar man ju säga. Ett ordspråk som passar matchen som utspelades på Mestalla – där förre Valencia-spelaren Aritz Aduriz tystade hemmapubliken både en och två gånger i den första halvleken. Vid ställningen 2-1 för gästande Athletic, sedan Roberto Soldado nätat på straff för Valencia, var hemmalaget i brygga. Då byttes Éver Banega in – efter åtta månaders skadefrånvaro – och gav Valencia en ny dimension i spelet. Man pressade Athletic rejält, som samtidigt hade fått Ander Herrera utvisad, men det dröjde ända tills matchminut 88 innan det skulle rassla till bakom Gorka Iraizoz igen.

Tino Costa rakade först in en retur, innan han två minuter senare slog en frispark som inhopparen Nelson Valdez nådde högst på och knoppade in segermålet.

Hade Valencia tappat poäng här hade man dels tappat mark mot toppkonkurrenterna, och Pellegrino hade nog inte suttit bergssäkert som tränare.

Hemmaspelarna gick från utbuade i paus till hyllade hjältar efter slutsignalen. Valencia hade, ur många aspekter, inte råd att tappa poäng i den här matchen.

—

Den tredje riktigt galna matchen under lördagen var den som utspelade sig mellan Málaga och Valladolid. Gästande Valladolid tog tidigt ledningen på La Rosaleda, och det tog ett tjugotal minuter innan hemmalaget kom in i matchen. Därefter började man dominera ordentligt. Underbarnet Iscos 1-1 strax innan paus kom därför väldigt logiskt.

I en andra halvlek, där matchbilden var som i slutet av andra, jagade Málaga länge ett segermål. När man då blev tilldömda straff fem minuter från slutet kom så läget. Joaquín, som gjort mål på samtliga strafförsök hittills under säsongen, stegade upp, och skickade bollen mot månen istället för på mål. När han sedan slitit av sig håret och svurit ett antal gånger, revanscherade han sig per omgående, då han till och med fintade av Dani Hernández i Valladolid-målet innan han petade in segermålet. Det betyder också att Málaga fortsätter att haka på i toppen, och befäster sin position som trea i tabellen.

—

För Real Madrids del blev kvällen betydligt lugnare när man tog emot Celta Vigo hemma på Santiago Bernabéu. Michael Essien blev svaret på vänsterbacksfrågan – där Mourinho hade en del problem inför matchen. Gonzalo Higuaín svarade för ett drömmål efter tio minuter, och Cristiano Ronaldo punkterade matchen med att göra sitt 28:e straffmål för Real Madrid – något som gjorde honom historisk, då han passerade Michels notering på 27 fullträffar från elva meter. Ja, samme Michel som idag tränar Sevilla.

—

Man kan åtminstone inte klaga på underhållningsvärdet som lördagen bjöd på. Snacka om att bota La Liga-abstinensen och det på ett brutalt sätt. Söndagen har en del att leva upp till. Blir Radamel Falcao målskytt för tionde matchen i följd när hans Atlético tar sig an Real Sociedad på Anoeta? Kan Espanyol ta första segern för säsongen när Rayo gästar Cornella El Pràt?

Men innan vi kan plocka fram svaren på de frågorna behöver jag en god natts sömn.

Landslagsuppehållet är över. Åtminstone för den här gången. I sedvanlig ordning har tränare hoppat av glädje samtidigt som andra sparkat sönder en grästuva i ren ilska. Den som under det här landslagsuppehållet drog den allra största nitlotten var dock ingen tränare som befunnit sig vid sidlinjen och varit aktiv. Nej, han har förmodligen tagit några dagar ledigt, eller om möjligt börjat fila på vad som komma skall för sitt Real Madrid.

Jag pratar naturligtvis om José Mourinho. Anledningen till hans förskräckelse är alla djupt svåra skadeproblem som drabbat flera Madrid-spelare under landslagsuppehållet. Marcelo blir borta tre månader, Fábio Coentrão & Álvaro Arbeloa i en månad. Även Sami Khedira är otillgänglig för Mourinho ett tag framöver samtidigt som både Karim Benzema och Gonzalo Higuaín lämnade sina respektive landslag med skador – om än av lindrigare grad.

Det som skapat störst oro och huvudbry är förstås krisen kring vänsterbacksplatsen. En position där annars två väldigt duktiga spelare i form av Marcelo och Coentrão konkurrerar med varandra. Vid behov finns också Arbeloa, som har erfarenhet av spel i den positionen, att använda sig av. Nu finns alltså ingen av dessa tre till Mourinhos förfogande en månad fram i tiden. Då blir den självklara följdfrågan; vem ska gå in som vänsterback?

Redan har det börjat surrats om Ángel Di María. Den tokoffensive yttern, som var en av Real Madrid-spelarna som inte lämnade landslagsuppehållet med en skada. Det fanns faktiskt ett par stycken sådana, även om det är svårt att tro. Di María förknippas i stort sett alltid med offensiv, men han bemästrar även ett bra defensivt arbete. Hur han skulle klara sig som vänsterback låter jag däremot vara osagt, men om det skulle bli han som får ansvaret känns det både logiskt och inte helt dumt.

Samtidigt försvinner ju också Arbeloa som högerback – där Madrid inte har någon självklar backup. Naturligtvis finns Sergio Ramos att använda sig av, men det lämnar i sin tur en plats centralt i backlinjen. Är det dags för någon av ungtupparna Raphael Varane och/eller Nacho Fernández att få mer regelbunden speltid framöver? Kommer Mourinho flytta ner någon mittfältare till backlinjen?

Bara framtiden kan utvisa svaren. För jag tror inte ens självaste Mourinho sitter inne på den faktadelen just nu.

—

Om jag får chansa på en möjlig startuppställning i backlinjen mot Celta Vigo kommande helg tror jag ändå Ramos blir placerad till höger i backlinjen, Varane gör Pepe sällskap centralt, medan Di María får chansen till vänster.

—

Slutligen. Visst är det, trots att man är svensk, hiskeligt skönt att landslagsuppehållet äntligen är över? Känns som en tung sten har fallit ifrån en och att man äntligen kan börja se ljus i tunneln igen. Till helgen väntar ny full spansk ligaomgång. Visst är det härligt.

När det händer så många olika saker, med olika betydelse, på så många olika fronter är det svårt att veta vilken ände man ska börja. Men det känns väl ändå motiverat att starta på Camp Nou, där det mest klassiska mötet av alla utspelade sig.

Vid det här laget bör alla vara bekanta med resultatet 2-2 som gav en poäng var till Barcelona och Real Madrid. En poäng som jag är ganska övertygad om att båda lagen är rätt så nöjda med. Det är förstås alltid viktigt att vinna klassikermötet på sin hemmaplan, men har man redan ett försprång på åtta poäng, var det nog viktigare att inte förlora, än att vinna. Speciellt med tanke på de försvarsproblem som fanns.

För huvudstadsklubben var pressen enorm. Förlust och det hade blivit blytung uppförsbacke att komma ifatt Barcelona. Nu blev inte så fallet, och en poäng borta mot värsta rivalen är trots allt ett klart godkänd resultat.

Cristiano Ronaldo tystade Camp Nou både en och två gånger. Leo Messi replikerade. Båda var sagolikt bra och bjöd på en show få kunde drömma om. Att kliva ut med en enorm press på sina axlar, och prestera på det sättet, är ofantligt imponerande. Och att båda superstjärnorna gör det är än mer imponerande. Det ligger verkligen något i vad Lasse Granqvist sa under matchen i söndags – ”de triggar varandra”. Ja, det är verkligen det dem gör. Triggar varandra. Till helt omänskliga nivåer, som nog ingen trodde var möjligt att nå upp till i dagens fotboll. Når båda ännu högre höjder den här säsongen?

Den absolut största vinnaren under söndagen var dock en annan klubb från huvudstaden. Atlético de Madrid hemmaslog Málaga – men det satt hårt inne. Efter Radamel Falcaos tidiga ledningsmål kvitterade Roque Santa Cruz i mitten av första halvlek. Det dröjde sedan till matchminut 90 för att Falcao skulle hålla sig framme och peta in ledningsmålet för Atlético. Eller var det ett självmål av Weligton?

Självmål eller ej (enligt Marcas granskning var Weligton sist på bollen), samtliga poäng gick till Atlético de Madrid, som därmed gick upp jämsides med Barcelona i ligatoppen. Dessutom stal man poäng av en direkt konkurrent i form av Málaga, och drygade ut poängavståndet till stadsrivalen Real Madrid till hela åtta poäng. Kommer Diego Simeones manskap kunna utmana gigantduon på allvar den här säsongen? Det finns fortfarande många frågetecken kring Atlético som ska rätas ut, men något som känns säkert är att Simeone präntat in en vinnarmentalitet som inte synts till i klubben på år och dar. Dessutom har man världens bästa ”nia” i form av Radamel Falcao, som med sina två nya mål också drygade ut sin ledning i skytteligan (om han nu får 2-1-målet, vilket det är delade meningar kring) där han står på nio mål. Som en parentes står Ronaldo och Messi på åtta fullträffar vardera.

Det var inte bara segern mot Málaga och den delade poängen i el Clásico som gick Atlético de Madrids väg under helgen. De övriga toppkonkurrenterna, åtminstone sett på förhand, tappade också poäng. Valencia föll i derbyt mot Levante medan Sevilla inte lyckades repa sig från den sena förlusten mot Barcelona och gick på pumpen mot Celta.

Även om Atlético aldrig brukar vara att lita på råder inga tvivel om att någonting har hänt i klubben. Redan har man också skapat ett stort försprång till konkurrenterna. En Champions League-plats är det minsta man mäktar med i ligaspelet den här säsongen.