Valencia spelade sin bästa fotboll på flera år
De spelade defensivt smart, hade bra tempo i passningsspelet, använde kanterna, ställde om i blixtsnabbt och lyckades dessutom vara hyfsat effektiva. Det går att ösa alla superlativ över Valencias prestation mot Real Betis på Mestalla i lördags.

Allt gick hem för Los Ché. Supertalangen tillika fansens kelgris Paco Alcácer gjorde två mål och en assist. Januarvärvningen Eduardo Vargas nätade i hemmadebuten och såg pigg ut. Sofiane Feghoulis formkurva fortsätter peka uppåt och Dani Parejo har tagit ett, två och till och med tre steg framåt det senaste halvåret.

Att man skeppade i väg två av sina största stjärnor i Éver Banega och Sergio Canales i januari kanske var precis vad laget behövde. För det är ju trots allt ett lag man skall bygga, inte ett lag runt ett par individualister. I nuläget är det svårt, ja näst intill omöjligt, att peka ut en självklar storstjärna i detta nya Valencia. Juan Antonio Pizzi har byggt sin lag kring elva hårt jobbande krigssoldater där minsann ingen tänker ta åt sig mer ära än någon annan.

– Kämpaglöden i laget är enorm och alla är delaktiga. Vi vinner tillsammans och förlorar tillsammans, säger Dani Parejo enligt SuperDeporte.

Ingenting lämnas till slumpen längre. Det känns mer spännande än på väldigt länge i Valencia, och jag tror att den här mentaliteten är ett måste för att de ska ta sig upp ytterligare en nivå.

Spelmässigt har de redan utvecklats. Jag minns faktiskt inte när jag såg Valencia så här bra över 90 minuter, och det säger en hel del.

Ineffektivitet, en domarmiss och Leo Messi var avgörande
Hade Sevilla satt sina chanser, linjemännen varit på tårna och Leo Messi inte spelat skulle slutresultatet på Ramón Sánchez Pizjuán i går förmodligen varit 6-0. Men det blev som bekant inte ens en gnutta åt det hållet.

Sevilla visade stundtals prov på exakt hur fotboll skall spelas mot Barcelona, men man hade problem på sista tredjedelen och gör man inte mål, då vinner man aldrig några fotbollsmatcher.

Barcelona vann till slut med 4-1, och jag har mött många med argumentet ”Barça hade ju vunnit med 3-1 om Alexis 1-1 mål inte godkänts”. Det håller jag inte med om alls.

Linjemannens tabbe när Alexis Sánchez i offsideposition kvitterade i första halvlek blev väldigt avgörande. Efter en pigg start av Sevilla och ett par-tre missade jättelägen kom 1-1-målet som en kalldusch. Och utöver den mentalt tunga uppförsbacken för Sevilla gav det också andrum och energi till Barcelona.

Det är möjligt att katalanerna ändå hade vunnit. De hade trots allt inte bara turen och marginalerna på sin sida. De hade Leo Messi också.

—

Förra helgen blev vi inte alltför bortskämda med snygga mål från varken Spanien eller övriga Europa. Det visade sig att alla hade sparat sig till helgens omgång. Här kommer ett axblock av mål att se om och om igen.

* Tottenham-lånet Iago Falque, med bakgrund i bland annat Barcelona, Villarreal och Juventus, var en klass för sig när Rayo Vallecano tog emot Málaga. 24-åringen gjorde två fantastiska solomål i 4-1-segern.

* Jag är svag för Jesé Rodríguez, det är jag. Och den lilla vrickningen som betydde 3-1 mot Villarreal i lördags osade världsklass rakt igenom och förde minst sagt tankarna tillbaka på en viss Raúl. Det är inte omöjligt att 20-åringen håller på att spela till sig en VM-biljett.

* Villarreal gjorde inte så tokiga mål i toppmötet på Santiago Bernabéu heller. Mario Gaspar gjorde sitt första på två säsonger – och vilken mål sen! Giovani dos Santos ville inte vara sämre och visade mer än gärna upp sin känsliga vänsterfot.

* Oriol Riera stod för förra omgångens läckerbit med sitt klackmål mot Villarreal, och Osasuna-anfallarens målform skulle hålla i sig. Lobben som betydde 1-0 i segermatchen mot Getafe var hur elegant som helst.

* I Valencias kross hemma på Mestalla bjöds på ett gäng vackra mål, inte minst Sofiane Feghoulis 3-0. Snabb kontring, spelförståelse från Feghouli, Parejo & Alcácer, och ett briljant avslut. Det går inte kontra in ett mål mycket snyggare.

Först var han sliten, sedan var det ett nytt spelsystem som satte käppar i hjulen för Isco. Det enda som är säkert är att han sjunkit som en sten från himlen i hierarkin och nu inte är närheten av en startplats i Real Madrid.
Vad har hänt egentligen?

Isco och Álvaro Arbeloa på Real Madrid-bänken. Bild: Marca.com.

Han fick Mesut Özil att lämna Real Madrid. Han höll Ángel di María utanför startelvan. Han såg ut att ha fått det där sista lilla lyftet för att ta steget till de absolut största.

Sedan kom petningen på Camp Nou, och därefter har Iscos framträdanden i Real Madrids startelva varit ytterst få.
– Han har knappt haft någon försäsong och har spelat mycket i början av säsongen. Han behöver också vila, förklarade sig Carlo Ancelotti efter el Clásico den 26 oktober.

Och även om han hade helt rätt i sak kändes det ändå som en enkel ursäkt. Det var föga överraskande att Ancelotti skulle ställa ut en ganska defensiv uppställning på Camp Nou, och som den formellt väldigt korrekta gentleman han är valde han givetvis att offra Isco för sommarens stora värvning Gareth Bale.   Mer rubriker än onödigt ville han ju inte framkalla.

Men även om det var svårt att se logiken var det bara en match. Det var nog i alla fall var de allra flesta trodde.

Real Madrid har nu spelat 23 ligamatcher, och efter att ha startat de nio inledande har det därefter bara blivit sex starter för Isco. I nuläget är han långt ner i hierarkin. I cupderbyt mot Atlético de Madrid tidigare i veckan fick han fem minuter, i en match som då redan var avgjort. I går, mot Villarreal, fick han snällt sitta på bänken hela matchen.

Att Ancelotti menar att Isco inte haft en full försäsong som resterande spelare i truppen går att köpa till en viss gräns. Inte nu längre. Han är, helt enkelt, petad. Och det som framstår som konstigt i sammanhanget är ju förstås att han var långt ifrån dålig när han spelade som mest i början av säsongen – tvärtom.

De spanska journalisterna har givetvis inte undgått vad som hänt och ställt Don Carlo mot väggen flera gånger. Han menar att systembytet från 4-2-3-1 med en klar nummer tio-roll (Isco) förändrats mot ett mer flexibelt 4-3-3, där Isco på samma sätt inte passar in.
– Mina taktiska förändringar har försvårat det för Isco, det vet jag om. Men det betyder inte för den sakens skull att jag inte tror på honom i framtiden, säger Ancelotti.

Carlo är en taktiker, en smart fotbollstränare. I stället för att anpassa systemet till Isco har han anpassat systemet till laget. Men det är inte bara det faktum att Isco inte är en startman som är förundrande, utan att han numera knappt för spela överhuvudtaget.

Ángel di María är den som i huvudsak tagit 21-åringens plats i startelvan, och argentinaren har används såväl i en mer djupare central roll på mittfältet, som i sin mer naturliga kantroll.

Isco är fortfarande ung och har många år kvar att utvecklas på, men jag kan ändå tycka att han är jämnare än di María. Skillnaden är att när argentinaren är som bäst är han helt makalöst bra. Då gör han ett defensivt exemplariskt arbete. Då slår han passningar som till och med får Guti att förtrollas.

– Med 4-3-3 får vi mer balans i vårt spel då det defensiva jobbet av mittfältarna måste vara bra. Vi kommer fortsätta använda detta systemet framöver, menar Ancelotti.

Det är lätt att förstå honom. Real Madrid har spelat helt makalöst bra efter nyår – med Isco fastklistrad på bänken. Ángel di María har kommit in i en sådan där period när han är alldeles för bra för att ha på bänken. Jesé Rodríguez spelar sin livs fotboll och är på väg att få sitt stora genombrott. Karim Benzema gör mål. Gareth Bale är en poängmaskin. Cristiano Ronaldo är Cristiano Ronaldo.

Det är fem spelare som går före Isco i nuläget, och såvida inte resultaten börjar gå emot huvudstadsklubben lär det fortsätta så framöver.
– Jag utesluter inte att spela Isco djupare i planen eller på högerkanten, men just nu är konkurrensen på alla offensiva positioner väldigt tuff, säger Ancelotti.

– Jag väntar på min chans och är redo när coachen behöver mig. Det är hård träning som gäller, säger Isco själv om läget.

Och mycket mer kan han förstås inte säga – även om det går att räkna ut att han inte sitter helt nöjd när han stelnar på bänken. Vi har sett unga spanjorer värvas till Real Madrid tidigare genom åren och som inte blivit det som klubben förutspått. José Callejón, Sergio Canales och Pedro León är samtliga praktexempel på det.

Ändå går ingen av de tre nyss nämnda att jämföra med Isco. Han kom inte som en talang på väg att blomma ut. Isco hade burit till Málaga, levererat i både ligaspel och Champions League under tillräckligt lång tid för att det inte bara skulle vara nybörjartur.

Det är omöjligt att inte förstå att Carlo Ancelotti håller kvar Isco på bänken med tanke på de senaste resultaten, men om ynglingen fortsätter få så snålt med speltid är det ingen omöjlighet att han börjar tänka över sin situation.

Samma spelare som var huvudanledningen till att Mesut Özil lämnade Real Madrid. Nu står marängerna med Carlo Ancelotti i spetsen utan någon nummer tio-spelare i startelvan – och man spelar sin bästa fotboll under italienarens tid som tränare.

Citatkälla: Marca.com

Jesé Rodríguez löpte briljant, Ángel di María spelade briljant. Pepe och Sergio Ramos storspelade i försvaret, Luka Modric höll ihop spelet bra på mittfältet och Iker Casillas är fortfarande obesegrad stadsrivalen. Real Madrid var bättre på alla punkter, och vann rättvist det första av två semifinalmöten mot Atlético de Madrid.

Efter två raka förluster mot Atlético hemma på Santiago Bernabéu var det passande att Real, tredje gången gillt, gjorde just tre mål och införskaffade sig ett alldeles utomordentligt läge inför returen nästa vecka.

Och det vill givetvis enormt mycket till för att ett Atlético, som har en ligaledning att fokusera på och med Diego Costa avstängd i returen, ska lyckas vända.

Men utöver en rad positiva Real Madrid-besked fanns framför allt en väldigt negativ aspekt runt matchen i sig, något som det mesta kretsade kring. Det var grinigt, fult och rent av fånigt. Rakt igenom, från i stort sett alla spelare.

Vi vet att Diego Costa tar till alla möjliga medel för att psyka sina motståndare. Vi vet att Pepe inte är sen med att ge tillbaka med samma medicin. Eller Álvaro Arbeloa för all del. Eller Diego Godín.

Men att en eller två spelare håller på med sådana fasoner kommer vi nog aldrig komma ifrån. Att mer eller mindre varenda spelare däremot hellre fokuserar på att filma sig till varningar på motståndare eller varje gång, när domaren tittar bort, tar tillfället i akt att på något sätt nedvärdera sina motståndare är vedervärdigt.

Vi har sett liknande scener i matcher mellan Real Madrid och Barcelona tidigare, men det har, som tur är, lugnat ner sig i de senaste mötena lagen emellan.

Jag tycker det är synd att en match mellan två så bra lag och skyhög potential att bli en förtrollande match inte får chansen att vara just det. Det kommer inte pratas mest om Real Madrids solida försvarsinsats, Iker Casillas makalösa svit (åtta raka matcher utan insläppt) eller 3-0-segern i sig. Det kommer pratas mest om ett Madrid-derby där alla hade höga förhoppningar, men det allt handlade om var två griniga lag som mest försökte spela fult och ta till fåniga aktioner.

Och vi får väl se hur det blir framöver i turneringen. Med resultaten i de första semifinalmötena i åtanke (Barcelona slog Real Sociedad med 2-0) är det inte alls omöjligt – snarare högst sannolikt – att just Real Madrid och Barcelona möts i en final. Om så blir fallet hoppas jag det blir en förtrollande sådan. Det är om inte annat supportrarna och fotbollsälskarna värda.

Rubrikerna efter känslomötet mellan Athletic Club och Real Madrid på San Mamés i går har dominerats av Cristiano Ronaldos utvisning. Men jag ursäktar och ber om att få återkomma i just det ärendet, och fokuserar i stället först på själva matchen i sig.

Jag imponerades framför allt av ett par saker. Först och främst Athletics presspel, inte minst under den första akten. Bilbao-klubben tillät inte Real Madrid få något som helst utrymme och var framför allt ruggigt effektiva att återerövra bollen högt på offensiv planhalva. Därför kom aldrig Madrid till omställningslägen, och därför skapade gästerna inte heller en enda riktig målchans.

Men för att vinna matcher krävs ju också att man gör mål. Athletic hade visserligen gjort 15 på de tre senaste ligamatcherna, men Ernesto Valverde satte ändå sin hetaste målskytt Ibai Gómez på bänken från start. Och det är i viss mån förståeligt när han i första hand konkurrerar med Iker Muniain – men Iker ska och bör känna flåsat i nacken. Inte minst efter att Ibai hoppade in och levererade på nytt.

Hade Athletic haft en målskytt av rang hade man tagit ännu fler poäng den här säsongen, och förmodligen lyckats vinna sådana här matcher. Aritz Aduriz är inte samma spelare som han var tidigare, och den yngre generationen som står på tillväxt är en lång bit ifrån att kunna producera på den här nivån.

I Real Madrid är det svårt att inte imponeras av att man ryckte upp sig så pass rejält i andra halvlek, och att man inte tvekar när lägena dyker upp. 20-åringen Jesé Rodríguez har haft ett fantastiskt 2014 så här långt, och på San Mamés startade han sin första ligamatch för säsongen. Anfallstalangen tackade för det förtroendet genom att stöta in 1-0 för Real Madrid i andra halvlek – ett mål som i slutändan gav en poäng. Jesé har för övrigt nätat på såväl Camp Nou, Mestalla och nu San Mamés den här säsongen. Det gör man inte utan att ha talang.

För Athletic har ju trots allt gjort nya San Mamés till ett fort i det närmaste omöjligt att bryta ned. Många lag hade tappat hoppet efter att ha släppt in 1-0 mot Real Madrid. Athletic är av annan karaktär – inte minst på hemmaplan.

Utvisningssituationen – fel av alla inblandade
Kalla mig feg om jag väljer att inte ta någons parti, men jag tycker att alla inblandade i utvisningssituationen var lika stora kålsupare. Cristiano Ronaldo behöver inte ha en hand uppe i Carlos Gurpeguis ansikte, och mittbacken behöver i sin tur inte förstärka som om det vore en dramatisk akt tagen ur en Hollywood-action. Dessutom tycker jag domaren också hanterar situationen fel, då fler spelare borde ha straffats.

Enligt domarrapporten sa Ronaldo ett par väl valda till fjärdedomaren efter matchen, och riskerar därför än längre avstängning (rör sig om ett par matcher). Fortsättning lär följa inom ämnet.

Man går in med samma spända känsla – oavsett vilka spelare det ryktas om – när det närmar sig deadline day. Inget undantag den här gången, och visst bjöds vi på ett par rejäla skrällar från den iberiska halvön. Mer om de främsta och mest intressanta värvningarna väntar mer utförligt framöver. Här kommer först en summering på hur de spanska klubbarna handlat under transferfönstret.

ALMERÍA
IN: Julián Cuesta (målvakt, Sevilla), Hans Martínez (försvarare, Universidad Católica) och Mané (försvarare, Maccabi Tel Aviv).
UT: Cristian Pellerano (försvarare, Tijuana), Raúl García (mittfältare, Deportivo Alavés) och Oscar Ustari (målvakt, Sunderland).

Kommentar: Fått in ett par spelare som breddar truppen utan att för den delen förstärka den alltför mycket.

ATHLETIC CLUB DE BILBAO
IN: Iñigo Pérez (mittfältare, Mallorca).
UT: –

Kommentar: Högst transferbegränsade Athletic, men som inte är i något större behov av att förstärka truppen i nuläget, har varit lugna i januari. Beñat Extebarria har inte alls fått den nyckelroll som många förutspådde och ryktades inte minst till Premier League, men han stannar. Enda tillskottet är Iñigo Pérez som återvänder från en lånesejour i Mallorca.

ATLÉTICO DE MADRID
IN: José Ernesto Sosa (mittfältare, Metalist Kharkiv) och Diego Ribas (mittfältare, Wolfsburg).
UT: Léo Baptistão (anfallare, Real Betis, Joshua Guilavogui (mittfältare, Saint-Étienne) och Óliver Torres (mittfältare, Villarreal).

Kommentar: Slog ner som en bomb när det dök upp att Guilavogui var på väg bort på lån (men ändå inte helt överraskande med tanke på hans prestationer och speltid), varpå det föranledde effekten av en värvning och två utlåningar. Medans fransmannen drar tillbaka till Saint-Étienne flyttar Óliver Torres till Vila-Real för att få speltid. Den stora värvningen av Diego Ribas gör dock att den från början enda tilltänkta januari-signingen, José Sosa, nu framstås som ytterst märklig. Argentinaren kommer få slita hårt för att få speltid. Överlag ändå ett bra fönster för Atlético som med Diego kommer få in den dimensionen man har saknat.

BARCELONA
IN: –
UT: –

Kommentar: Har hållit sig i bakgrunden under transferfönstrets dagar, även om det var på gång att både Isaac Cuenca och Ibrahim Afellay skulle lånas ut.

CELTA VIGO
IN: Juan Delgado (försvarare, Valencia Mestalla), Iñigo López (försvarare, PAOK) och Welliton (anfallare, Spartak Moskva).
UT: Jonathan Vilà (mittfältare, Beitar Jerusalém), Samuel Llorca (Deportivo Alavés), Carlos Bellvís (mittfältare, Ponferradina), David Rodríguez (mittfältare, Brighton & Hove Albion) och Andrés Túñez (försvarare, Beitar Jerusalém).

Kommentar: Släppt en del spelare som inte kommer erbjuda några problem för Luis Enrique då samtliga nyckelspelare är kvar. Anfallaren Welliton från Spartak Moskva har ett bra målfacit från sejouren i Ryssland och kan bli ett nyttig tillskott.

ELCHE
IN: Garry Rodrigues (mittfältare, Levsko Sofia).
UT: Miroslav Stevanovic (mittfältare, Deportivo Alavés) och Diego Rivas (målvakt, Tenerife).

Kommentar: Visade intresse för ett par spelare med slutade ändå upp med enbart Garry Rodrigues från Levski Sofia. Kommer försöka fixa La Liga-kontraktet med nästan exakt samma trupp som under hösten.

ESPANYOL
IN: –
UT: Sergio Tejera (mittfältare Deportivo Alavés) och Thievy Bifouma (anfallare, West Bromwich Albion).

Kommentar: Också hållit sig lugna och förlitar sig på sin nuvarande trupp. Lånar vidare Thievy till West Bromwich där La Liga-bekantingen Pepe Mel numera drar i trådarna från tränarbänken.

GETAFE
IN: Sammir (mittfältare, Dinamo Zagreb).
UT: Alejandro Pérez (försvarare, Recreativo de Huelva) och Alberto Lopo (försvarare, Deportivo La Coruña).

Kommentar: Sammir har kopplats ihop med betydligt större klubbar än Getafe tidigare, och det är väl mest chockande att han väntat så länge med flytten från Dinamo. Nu blir det Getafe och brassemittfältaren har alla kvalitéer för att lyckas ta en plats och göra skillnad i El Geta.

GRANADA
IN: Tiago Ilori (försvarare, Liverpool).
UT: Matías Campos (försvarare, Unión Española) och Hassan Yebda (Udinese).

Kommentar: Vi har ju vant oss vid att Granada kan skrälla till det på transfermarknaden, men klubben har haft det ganska lugnt i januari. Tiago Ilori lånas in från Liverpool och är en framtidsman – men på mittbacksplatserna finns gott om konkurrens.

LEVANTE
IN: Víctor Casadesús (anfallare, Mallorca), Mohamed Sissoko (mittfältare, klubblös) och Nagore (försvarare, Alcorcón).
UT: Remi Gomis (Nantes), Aloys Nong (Recreativo de Huelva) och Chris Lell (klubb ej klar).

Kommentar: På förhand smarta värvningar av Levante, som så många gånger förr. Sissoko kan bli en injektion på innermittfältet och bidrar inte minst med rutin. Víctor Casadesús är en typisk Levante-värvning och anfallare kan mycket väl göra tio mål i vår.

MÁLAGA
IN: Pablo Pérez (mittfältare, Newell’s Old Boys), Nordin Amrabat (mittfältare, Galatasaray), Ezequiel Rescaldani (anfallare, Vélez Sársfield) och Alexander Jakovenko (mittfältare, Fiorentina).
UT: Roberto Chen (försvarare, Zulte Waregem), Bobley Anderson (Zulte Waregem), och Fabrice Olinga (Apollon Limasol).

Kommentar: Det händer alltid grejer på solkusten, så även i januari. Man har gjort ett par budgetvärvningar, men som likväl ser spännande ut. Pablo Pérez har sett vass ut i sina första matcher och Nordin Amrabat har kvalitéer. Däremot lite märkligt att man släpper stortalangen Fabrice för en struntsumma på en miljon euro.

OSASUNA
IN: Cristian Lobato (mittfältare, klubblös) och Javier Acuña (anfallare, Watford).
UT: Nino (anfallare, klubb ej klar), Ariel Núñez (anfallare, klubb ej klar) och Ion Echaide (försvarare, Hércules).

Kommentar: Lobato skördade framgångar i Barcelona B i Segundan, men är hittills oprövad på den högsta nivån. Kommer från en höst utan regelbundet spel men kan med sin flexibilitet bli nyttig på många plan för Osasuna.

RAYO VALLECANO
IN: Rubén Rochina (anfallare, Blackburn), Borja López (försvarare, Monaco) och Samuel Longo (anfallare, Internazionale).
UT: Rodrí (försvarare, Eupen).

Kommentar: Två spännande anfallare i form av Rubén Rochina och inte minst Samuel Longo ansluter. Den sistnämnde var stundtals bra i Espanyol förra säsongen och kan bli den målskytt laget suktar efter.

REAL BETIS
IN: Léo Baptistão (anfallare, Atlético de Madrid), Antonio Adán (målvakt, Cagliari) och Alfred N’Diaye (mittfältare, Sunderland).
UT: Stephan Andersen (målvakt, Go Ahead Eagles), Markus Steinhöfer (försvarare, 1860 München) och Sergio Rodríguez (Lugo).

Kommentar: Léo Baptistão är en klasspelare som redan under sina första matcher i den grönvita tröjan gjort avtryck. Antonio Adán är enligt José Mourinho en målvakt av toppklass, och vi får se om han tar platsen mellan stolparna och lyckas rädda Betis från en fiaskosäsong. Stephan Andersens genomusla insatser på slutet blev droppen och dansken har nu åkt ut med huvudet före.

REAL MADRID
IN: –
UT: –

Kommentar: Inte heller Real Madrid har varit aktiva under transferfönstret, även om det till en början pratades om att man skulle värva en ersättare till Sami Khedira.

REAL SOCIEDAD
IN: Sergio Canales (mittfältare, Valencia).
UT: Liassine Cadamuro (försvarare, Mallorca).

Kommentar: Kan ha stått för ett kap i och med €3,5 miljoners värvningen av Sergio Canales. Mittfältaren har varit skadebenägen och dalat formmässigt på sistone, men har fortfarande potential att bli en toppspelare.

SEVILLA
IN: –
UT: Raul Rusescu (anfallare, Sporting Braga), Hedwiges Maduro (försvarare, PAOK), Bryan Rabello (mittfältare, Deportivo La Coruña) och Julián Cuesta (målvakt, Almería).

Kommentar: Legat lågt vad gäller värvningar men lånat ut ett gäng spelare. Bland annat löftet Bryan Rabello som i vår får testa lyckan på Estadio Riazor i A Coruña.

VALENCIA
IN: Rubén Vezo (försvarare, Setubal), Eduardo Vargas (anfallare, Napoli), Seydou Keita (Dalian Aerbin), Vinicius Araújo (anfallare, Cruzeiro) och Philippe Senderos (försvarare, Fulham).
UT: Adil Rami (försvarare, Milan), Dorlan Pabón (anfallare, São Paulo), Andrés Guardado (mittfältare, Bayer Leverkusen), Hélder Postiga (anfallare, Lazio), Sergio Canales (mittfältare, Real Sociedad) och Éver Banega (mittfältare, Newell’s Old Boys).

Kommentar: Frågan är inte vad som hände i Valencia – utan vad som inte hände. Klubben har länge eftersökt stabilitet och kontinuitet. Vad man fick? Raka motsatsen. Omsättningen av spelare har varit enorm de senaste åren och det fortsätter i samma spår. Tyngsta tappet Sergio Canales som förutspåddes bli en viktig byggkloss i framtidens Valencia. Likaså Éver Banega, även om hans form varit alldeles för undermålig de senaste månaderna. Mest spännande på in-kontot är Eduardo Vargas och Vinicius Araujo. Seydou Keita lär också kunna bidra med en hel del såväl på som utanför planen.

VALLADOLID
IN: Stefan Mitrovic (försvarare, Benfica) och Jeffrén Suárez (Sporting Club de Portugal).
UT: Alcatraz (försvarare, Once Caldas).

Kommentar: Duktige Stefan Mitrovic lär bli en tillgång i försvaret och vindsnabbe Jeffrén, som många kanske minns sedan tiden i Barcelona, ger en dimension i anfallet. Positivt för Valladolid – mindre positivt för Daniel Larsson.

VILLARREAL
IN: Óliver Torres (mittfältare, Atlético de Madrid) och Joan Román (mittfältare, Barcelona B).
UT: Hernán Pérez (mittfältare, Olympiacos).

Kommentar: Har knytit åt sig en av spansk fotbolls största talang i form av Óliver Torres på lån – en deal som både Villarreal och Atlético lär tjäna på. Joan Román kommer i Hernán Pérez ställe men lär få det tufft att platsa.

Det var en La Liga-lördag där formtoppade spelare stod i centrum. Real Madrid-duon Luka Modric och Cristiano Ronaldo fortsatte att leverera, Sergio García imponerade på nytt för Espanyol och Ivan Rakitic bar i vanlig ordning Sevilla på sina axlar. Bäst var dock, som tidigare nämnt, Keylor Navas, som framstod som ett monster i Levante-målet.

Om det var temat på lördagen var temat annorlunda på söndagen. Det skulle framför allt bli en dag i återkomstens tecken. Först hoppade Kike Sola in efter för Athletic Club och satte slutresultatet 5-1 mot sin gamla arbetsgivare Osasuna – anfallarens första mål sedan flytten i somras.

Därefter var det dags för Diego Costas återkomst i målprotokollet, och även om det var precis, så räckte en liten touch med undersidan av foten för att Atlético-anfallaren. Målet betydde 4-1 till Atleti, som trots stundtals vissa problem vann komfortabelt mot lillebror Rayo Vallecano (till slut 4-2).

Men den absolut största återkomsten stod ändå Ibrahim Afellay för. Ja, som fotbollsspelare existerar han faktiskt fortfarande, även om det kan vara svårt att förstå. Holländaren har hunnit bli 27 år, och har sedan han spelade för Barcelona senast hunnit med en utlåning i Schalke 04, återhämtat sig från en svår knäskada, ett par muskelskador och även tvingats operera sig för en lårskada.

Nu, efter över ett år med tuff rehabilitering, har Afellay äntligen fått göra comeback. Han gjorde sitt senaste framträdande för Barcelona för 624 dagar sedan, och sin senaste officiella match för Schalke den tionde november 2012. I Barças segermatch mot Málaga (3-0) fick Afellay hoppa in några minuter på slutet och möttes av stående ovationer.

Och det klart, få spelare har haft sådan otur som Ibrahim Afellay vad gäller skador genom karriären. 27-åringen, som bland annat förlorade sin far redan vid 6-års ålder, ser dock saker från den ljusa sidan.
– När man sätter saker och ting i perspektiv finns det värre saker att råka ut för. Att dra på sig en skada är inte hela världen, har man bara motivationen kan man ta sig tillbaka.

Källa: Sport.es 

Han behövde hålla nollan i 18 minuter för att slå sitt gamla rekord. Iker Casillas passade på att bomma igen hela matchen.

Real Madrids kapten, och numera reservkeeper, slog sitt personliga rekord i antal minuter utan insläppt mål i går. Tidigare var det 520 minuter, men efter 90 nya utan nätrassel bakom sig har den siffran nu stigit till 592.

Någonstans kan jag finna det ironiskt att just den här säsongen, när Casillas fått mindre speltid än under hela sin framgångsrika och långa karriär, bryter ett sådant rekord. Det borde ju rimligen betyda att han är i bättre form än någonsin. Hur det är med den saken låter jag vara osagt, men att han inte är inne i någon formdipp trots sina blott elva matcher den här säsongen är ett faktum.

Insatsen mot Espanyol var exceptionell, inte minst räddningen på Jhon Córdobas friläge i slutet av matchen.

Att Diego López har ett betydligt sämre snitt än Casillas den här säsongen är snarare ett bevis på att det är, och ska, vara tuffare att stå i ligan. För även om motivationen är enorm finns det en stor kvalitetsskillnad i att möta Olímpic Xátiva från tredjedivisionen på bortaplan i cupen än att åka till ett kokande El Sadar för ligamöte med Osasuna.

López har varit fenomenal hela säsongen, och jag ser ingen anledning varför Carlo Ancelotti skulle byta ligamålvakt nu. Däremot kvarstår ju den ytterst suspekta situationen för Casillas och hans framtid. Det vilar inte minst ett tufft beslut för Vicente del Bosque inför sommarens VM-turnering. Det råder inga betänkligheter om att Iker fortfarande håller hög klass – men räcker Copa del Rey och eventuellt Champions League-spel under våren för att vara ordinarie i VM?

Hade konkurrenterna inte hetat Víctor Valdés, Pepe Reina och i viss mån även David de Gea (det skulle förvåna mig innerligt om del Bosque tog ut Diego López i landslagstruppen, även om han förtjänar chansen) hade det inte varit lika stor debatt. Nu sitter en världsmålvakt på bänken stora delar i klubblaget, medan andra högklassiga konkurrenter levererar varje vecka.

Carlo Ancelotti kan rotera mellan cup- och ligaspel. Jag tror inte Vicente del Bosque är lika sugen att i VM rotera runt mellan spelare på den mest utsatta positionen.

Cristiano Ronaldo fick både tid och utrymme att panga in 1-0. Gareth Bale slog in en frispark fram till 2-0. Luka Modric lurade skjortan av hela Betis innan han serverade Karim Benzema till 3-0. Ángel di María testade från distans och satte 4-0. Álvaro Morata avslutade kalaset när han petade in 5-0.

Gemensamt för samtliga mål, mer än att de var väldigt fina? Real Betis-fansens reaktioner. De skanderade förre tränaren Pepe Mels namn och sjöng ”Garrido vete ya”, enkelt översatt till ”Garrido avgå”, efter varje mål. Ja, mer eller mindre under hela matchen.

Kaoset är större än på många år i Betis. Presidenten Miguel Guillén valde att sparka Pepe Mel i början av december, och inte mycket längre fick sportchefen Vlada Stosic vara kvar. Nu har också en styrelsemedlem, José Antonio Bosch, lämnat sitt uppdrag. Ingenting har fungerat den här säsongen, men det är framför allt sedan Guillén tog beslutet att sparka Mel som han har fått supportrarna emot sig. Fansen älskade Mel, både efter sina insatser som spelare i Betis men inte minst att han som tränare förde klubben tillbaka till La Liga och i fjol ledde laget till en sjundeplats.

Juan Carlos Garrido har knappast fått saker och ting att förbättrats sedan han kom in i början av december, och efter 0-5 hemma mot Real Madrid hänger han redan nu, efter blott en och en halv månad som tränare, extremt löst. Det sägs att Guillén redan letar efter namn som potentiellt kan ersätta Garrido.

Efter matchen mot Real Madrid samlades hundratals supportrar utanför Benito Villamarín och sjöng fram sitt budskap. Tyvärr lär de nog bara få igenom en av sina viljor. Att Garrido inom kort för söka ny arbetsgivare är en lågoddsare, men att klubben får tillbaka Pepe Mel känns i nuläget helt orealistiskt då han precis kritat på för West Bromwich Albion.

Betis är fortfarande klar jumbo i La Liga, och har fem poäng upp till Rayo Vallecano, som är närmaste konkurrent. Nästa helg möter man en annan direktkonkurrent när man åker till Balaídos för att möta Celta Vigo.

Vi får väl se om Juan Carlos Garrido får hänga med på den resan.

Cristiano Ronaldo är världens bäste fotbollsspelare. Efter fyra år av Leo Messi-dominans tog Ronaldo på måndagens Ballon d’Or-gala hem guldbullen igen, sin andra i karriären.

Portugisen är givetvis värd utmärkelsen för året som har gått. Han har hållit en hög och jämn nivå hela säsongen, men framför allt har han burit sina lag. Under den tuffa perioden i slutet av José Mourinho-tiden i Real Madrid var det Ronaldo som ledde laget – även om det i slutändan inte ledde till någon titel. Portugal låg risigt till och missade direktplatsen till VM, men när man hade kniven mot strupen i kvalet mot Sverige var det just Cristiano som klev fram och gjorde lagets samtliga fyra mål, vilket räckte för VM-avancemang.

Och det är just det faktum att en spelare som inte vunnit en enda titel tar hem Ballon d’Or som jag gillar allra mest. Det finns ingen som kan påstå att titlar och framgång inte går hand i hand, men måste världens bäste fotbollsspelare vara den som plockar hem mest titlar? Absolut inte. Då är det ett helt annat koncept.

Cristiano Ronaldo vann inte en enda titel under 2013. Egentligen var han, rent lagmässigt, en förlorare. Real förlorade ligatiteln mot Barcelona, man förlorade Copa del Rey-finalen mot Atlético och att inte ta hem VM-kvalgruppen var förstås inget Portugal hade räknat med.

Men nu, i dag, är det ändå Ronaldo som har klivit överst på tronen igen. Och det är helt välförtjänt.

Det här är ingenting Ronaldo vunnit på tur, på ett Messi varit småskadad halva året eller på grund av att Franck Ribéry inte gjort lika många mål. Cristiano vinner det här priset för att han har kämpat hårdare än sina konkurrenter.

När lagkamraterna i Real Madrid går hem efter träningarna stannar Ronaldo kvar, ofta ett par timmar. Han tränar frisparkar, straffar, spänsten, snabbheten och uthållighet. Allt för bli ännu lite bättre, för att göra ännu fler mål, och för att få ännu mer bekräftelse. Därför var det inte heller konstigt att det brast för portugisen när han tog emot priset på galascenen.

Grattis, Ronaldo.

I går spelades de sista matcherna i den 18:e omgången. Sist ut var Rayo Vallecano-Villarreal, en match som man på förhand kunde gissa skulle innehålla en hel del mål. Och jodå, det rasslade till hela sju gånger på Campo de Vallecas, men det blev för den sakens skull aldrig ens en gnutta spännande.

Trots att Rayo ryckte upp sig och gjorde två mål på slutet var det bara en klen tröst för Madrid-laget. Gästerna från Vila-Real gav Rayo en lektion hur effektiv omtällningsfotboll spelas, och drog tidigt ifrån till 2-0. Det fylldes på allt eftersom, och när Ike Uche gjorde sitt tredje för kvällen i den 64:e minute betydde det 5-0.

Man ska aldrig dra för stora växlar av ett lags prestation när det är Rayo som står på andra sidan. Det är tragiskt att säga, men fullt sant. Rayo prioriterar anfallsspel och bollinnehav före allt som kan liknas ett försvarsspel. Ofta är det väldigt vackert och underhållande att titta på, men desto mindre effektivt om man vill uppnå bra resultat.

Och mot ett lag som på ett liknande sätt spelar underhållande fotboll, men har elva bättre spelare på planen, blir det magplask om man inte spelar sina kort lätt. När Rayo ställde backlinjen högt och sedan tappade bollen på mittplanen kunde bara Villarreal tacka, ställa om, och göra mål. Det är många andra lag som har gjort likadant under säsongen.

Det som däremot var riktigt imponerande gällande Villarreals seger var att man vann så komfortabelt utan trion Bruno Soriano, Rubén Cani & Giovani dos Santos – lagets bästa spelare under hösten. Det visar framför allt på bredd i Villarreal, något som behövs om man ska vara med och kriga om den sista Champions League-platsen.

Han som kanske imponerade mest var 19-årige Moi Gómez. Den offensive mittfältaren är spansk U19-landslagsman, och gjorde sin första ligastart för säsongen. Efter 40 minuter hade han stått för två framspelningar och en ”hockeyassist”. Det kan nog bli fler chanser för ynglingen framöver.

Kommer bli ett getingbo ändå in i kaklet
Sedan länge har tre lag ryckt i La Liga-toppen. Men kring den där åtråvärda fjärdeplatsen är det för tillfället många lag som gör upp, och så lär det förbli hela vägen in i det berömda kaklet.

Mellan fyran Athletic Club och sjuan Sevilla nu bara fyra pinnar, innan det är ett hopp på sex poäng ner till Valencia. Utöver nyss nämnda lag är det alltså Real Sociedad och Villarreal som också är med och gör upp i allra högsta grad. Laget med minst formdippar och störst bredd går förmodligen segrande ur striden och kniper CL-platsen.

2014 kan bli året då Jesé presenterar sig för den stora folkmassan
I gårdagens andra match stretade Celta Vigo emot bra mot Real Madrid, men efter en mållös första halvlek höll kunde till slut Madrid springa ifrån och vinna med 3-0.

En som hoppade in vid ställningen 0-0 var Jesé Rodríguez, ni vet han som strax innan jul återigen kom in från bänken och fixade tre poäng åt Real Madrid på Mestalla (samma arena som för övrigt är skådeplats åt kvällens stora Copa del Rey-möte mellan Valencia och Atlético). Anfallstalangen spelade därefter fram Karim Benzema till det så viktiga 1-0-målet som blev förlösande för ”marängerna”.

Det känns som att Jesé gått om Álvaro Morata på riktigt i hierarkin nu, och han verkar definitivt ha Carlo Ancelottis förtroende – även om italienaren är lite för feg för att starta honom före Benzema än. Men chanserna kommer bli allt fler och dyka upp allt oftare. Då är det bara upp till Jesé själv att visa vad han går för.

Jag som följt honom på ganska nära håll i flera år är lika övertygad som i fallen Óliver Torres (Atlético) och Gerard Deulofeu (Everton, utlånad från Barcelona) att det är en superstar in the making. En blivande crack, om vi ska uttrycka det på spanska. Jesé har allt som krävs för att lyckas – frågan är bara om Real Madrid har allt som krävs för att ta vara på honom.