På torsdagskvällen lottades gruppspelet till världens mest prestigefyllda turnering. Här kommer en snabbgenomgång för hur förutsättningarna ser ut för de spanska lagen – som alla har stora chanser att gå vidare.

Grupp A: Manchester United, Shakhtar Donetsk, Bayer Leverkusen & Real Sociedad.

Kommentar: Det är på pappret förstås en tuff lottning för Real Sociedad som ställs mot en trio väldigt etablerade klubbar i sammanhanget. Men samtidigt är känslan att det kunde varit betydligt jobbigare, och att La Real har alla rimliga chanser att överraska här. Inget av motståndarlagen känns oövervinneliga och det lär bli en otroligt jämn grupp där allting avgörs den sista omgången. För Real Sociedad gäller det framför allt att man presterar bra resultat hemma på Anoeta. Gör man det har man stora chanser att ta sig till åttondelsfinal.

—

Grupp B: Real Madrid, Juventus, Galatasaray & Köpenhamn.

Kommentar: När Juventus lottades in i Real Madrids grupp kändes det som att vi hade början på ”dödens grupp”. Men även om Galatasaray har ett spetsat lag offensivt och Köpenhamn inte bör underskattas kan ändå Madrid känna sig väldigt nöjda med den här lottningen. Tillsammans med Juventus bör man utan större problematik gå vidare. Den tuffaste uppgiften blir tveklöst mot de italienska mästarna från Turin. Mitt tips är ändå att Real drar det längsta strået och tar hem den här gruppen. Man är ett steg före Juventus och ett par-tre steg före Galatasaray och Köpenhamn för tillfället.

—

Grupp G: Porto, Atlético Madrid, Zenit St. Petersburg & Austria Wien.

Kommentar: En på förhand drömlottning för Atlético Madrid. Varken Porto eller Zenit är lag man skojar bort, och Austria Wien är ruggigt hemmastarka. Däremot kunde det varit betydligt värre för Madrid-klubben, och med det nuvarande laget och den vinnarmentaliteten som har byggts upp i Atlético bör man ta sig vidare här. Inledningsmatchen på Vicente Calderón mot Zenit blir en nyckelmatch.

—

Grupp H: Barcelona, Milan, Ajax & Celtic.

Kommentar: Återigen Milan, återigen Celtic. Två lag man har stötte på i Champions League förra säsongen, och två lag man då hade rejäla problem med. Ajax är en annan gammal klassisk mästarklubb som aldrig är lätta att tas med. Detta är ingen enkel lottning för Barcelona, men faktum är samtidigt att det inte är samma Milan som för bara några år sedan, och såväl Celtic som Ajax har blivit rejält försvagade sedan ifjol. Barcelona bör vinna gruppen.

Summa summarum är känslan att samtliga fyra spanska lag i Champions League har stora chanser att nå vidare avancemang. Tufft lär det blir för Real Sociedad men pulveriseringen av Lyon lär definitivt skärra motståndarna i gruppen.

Isco stor matchvinnare utan att imponera
Helgens kanske mest intensiva match var onekligen den mellan Real Madrid och Real Betis. De grönvita gästerna från Sevilla chockade Madrid inledningsvis och anföll med både fart och kraft. Framför allt imponerade den vindsnabbe yttern Cedrick Mabwati och Nosa Igiebor på det centrala mittfältet. Sin vana trogen gjorde även Jorge Molina mål mot Real Madrid – men efter chanser åt båda håll var det sedan helt utjämnat genom Karim Benzema. Den gången stod Isco för framspelningen.

Och han skulle få mer att säga till om i matchen, Real Madrids nye lille tekniker. Men han gjorde överlag ingen jättematch, Isco. Långt ifrån. Han hade uppenbara problem att komma loss och få de ytor han vill ha. Men som sagt – han skulle få mer att säga till om. Med bara ett par minuter kvar knoppade han nämligen in segermålet på ett alldeles briljant sätt, och blev därmed stor matchvinnare med ett mål och en assist. Och för att vara första officiella framträdandet får ändå Isco klart godkänt. Fotboll handlar ju om att göra mål, att vinna matcher. Det såg Isco till att Real Madrid gjorde.

Något annat som var ytterst anmärkningsvärt från matchen var att Madrids nygamle högerback Dani Carvajal hade stora problem, dels med Cedric som kom förbi gång efter annan, men även i positionsspelet där han inte riktigt hängde med. Offensivt råder det absolut inga tvivel om att Carvajal håller en högre nivå än Álvaro Arbeloa, men ynglingen måste bli mer solid i defensiven om han ska få behålla sin plats i startelvan.

Ny säsong – samme Diego Costa
Duktig fotbollsspelare, gnällig, ett hatobjekt för motståndarlaget och målskytt i Copa del Rey-finalen. Ringer det några klockor? Just precis, det är Diego Costa jag pratar om. Det må vara en ny säsong, men Atlético Madrids energiske och provokative brasse förblir likadan. Det bevisade han om inte annat direkt när Atlético tog sin an Sevilla i söndagens stormatch. Sin vana trogen retade han upp motståndarna på löpande band, och framkallade inte mindre än tre gula kort. Dessutom ledde han sitt lag till tre poäng i form av två helt avgörande mål. Än så länge ser Atlético ut att klara sig utan Radamel Falcao.

En annan som imponerade mot Sevilla var inhopparen tillika supertalangen Óliver Torres. 94-modellen kom in med en halvtimme kvar istället för Arda Turan, som inte hade sin bästa dag på jobbet, och förändrade matchbilden till Atléticos favör. Med sin eminenta bollbehandling och sitt fina spelsinne erbjöd han en ny dimension i passningsspelet varpå Atlético successivt tog över bollinnehavet allt mer, och i slutändan också kunde avgöra matchen.

Från att räkna ner månader till veckor, veckor till dagar, så kan vi nu börja räkna ner timmar och minuter. I detta skede är ligastarten bara några timmar bort och därefter har vi 38 förväntansfulla och intensiva omgångar framför oss. Och visst är det här kanske den härligaste perioden på hela säsongen? När alla lag står på noll – alla lag är lika, fyllda av egna förhoppningar och förväntningar. Vem tar hem titeln i år? Vem blir säsongens utropstecken á la fjolårets Real Sociedad? Vilket lag överraskar negativt och slåss i botten trots bättre förutsättningar? I dagläget kan vi bara gissa, spekulera, eller rent av chansa.

Senast igår ställdes jag mot väggen och blev tillfrågad ”hur känns det att La Liga återigen tappar så många stjärnor?”. Personen i fråga syftade förstås på den handfull dos av stjärnanfallare som har försvunnit från ligan. Radamel Falcao har lämnat Atlético Madrid för storsatsande Monaco, Roberto Soldado har bytt den vita Valencia-tröjan mot den vita Tottenham-tröjan, Álvaro Negredo har tagit klivet från Sevilla till Manchester City och Gonzalo Higuaín har bytt Real Madrid mot Napoli.

Och visst svider det för oss La Liga-fantaster att inte kunna se alla dessa fantastiska fotbollsspelare i den spanska ligafotbollen kommande säsong. Å andra sidan har det hänt förut. Atlético Madrid verkar onekligen sitta inne på mallen att hitta duktiga anfallare när stjärnor har försvunnit. Att spelare som Fernando Torres, Diego Forlán, Sergio Agüero och senast Radamel Falcao spelat i klubben säger det mesta. Nu har man fått in David Villa som en direkt ersättare till Falcao, och ska historien upprepa sig kommer även ”el Guaje” göra bra ifrån sig i Madrid-klubben.

Utöver Villa har de andra klubbarna inte ersatt sina stjärnanfallare med lika tunga namn – även om Valencia fortfarande är på jakt efter en anfallare. Men det brukar, om vi fortsätter på det historiska spåret, inte vara några problem. Det är i andra ligor de riktigt stora pengarna finns. I Spanien finns däremot talangfabrikerna. Att Falcao, Soldado & Higuaín lämnar öppnar större möjligheter för spelare som Léo Baptistão (Atlético), Paco Alcácer (Valencia) och Álvaro Morata (Real Madrid). Om ett år kanske jag sitter här och snickrar på en liknande text, och vem vet vilka som är de stora stjärnorna då?

Eftersom det brukar kunna hända en hel del de sista veckorna av transferfönstret väljer jag att vara lite feg när det gäller tippning av säsongens tabell. Därför tänkte jag dela in alla lag i olika fack, var jag tror de kommer placera sig under säsongen.

Lagen som slåss om titeln: Real Madrid och Barcelona

Atlético Madrid hängde med längre än förväntat förra säsongen, men blev till slut omsprungna av stadsrivalen Real Madrid som knep andraplatsen bakom Barcelona. Och är det något lag som ska hänga med gigantduon i toppen, så är min självklara gissning att det är Atlético Madrid. Diego Simeones manskap känns stabila och har sin stomme kvar sen förra säsongen. Men att utmana om ligatiteln? Nej, där står det mellan Real Madrid och Barcelona, och jag tror det kommer bli ett långt guldrace den här säsongen.

***

Lagen som slåss om Europa-platser: Atlético Madrid, Valencia, Real Sociedad, Sevilla, Athletic Club, Real Betis & Villarreal

Jag tror att i första hand sju lag kommer kämpa bakom giganterna i toppen om de åtråvärda Europa-platserna. Atlético behöver ingen närmare presentation och är favoriter att knipa tredjeplatsen. Valencia kommer sakna Roberto Soldado om ingen etablerad målskytt värvas in, men man har fortfarande ett på pappret bra lag och har många unga spelare som står på kanten för att blomma ut på allvar. Inte minst Juan Bernat och Jonathan Viera som kan bli två riktiga utropstecken under säsongen. Real Sociedad har visserligen tappat Asier Illarramendi men i unge Rubén Pardo och nyförvärvet Esteban Granero finns ändå gott om ersättare. Framåt ser det riktigt bra ut för La Real, som däremot saknar bredd bakåt.

Ett lag som inte saknar bredd är Real Betis, som värvat för fullt under sommaren och har ett riktigt spännande lag på gång. Athletic är kanske den klubb som tillsammans med Barcelona & Real Madrid av de förmodade topplagen som på pappret ser bättre ut än i fjol. Beñat är en klassvärvning och nye anfallaren Kike Sola ger Aritz Aduriz konkurrens i anfallet.

Sevilla har underpresterat sett till lagmaterialet de senaste säsongerna, och har nu ruskat om rejält i truppen. Gammalt och rutinerat har bytts ut mot nytt och ungt. Jag tror effekten kommer bli positiv.

Slutligen finns även nykomlingen Villarreal, som jag tror redan nu kana återta en plats på övre halvan och vara med och utmana om en Europa-plats. Med fantastiska spelare som Giovani dos Santos, Mateo Musacchio & Bruno Soriano förfogar Marcelino över en riktigt stark trupp och får man bara igång en målskytt ser det riktigt lovande ut.

***

Lagen som slåss i mitten: Málaga, Celta Vigo, Granada, Espanyol, Getafe & Elche

Málaga har tappat alla sina storstjärnor förutom Willy Caballero, men Bernd Schuster har ändå en relativt stark trupp att jobba med. Ett lag med etablerade spelare som Roque Santa Cruz, Eliseu och Weligton bör inte ha någonting med en bottenstrid att göra. Ett lag som i fjol hade det kämpigt och klarade sig kvar med ett nödrop var Celta Vigo. Nu har man dock ett starkare lag än på länge och med karismatiske Luis Enrique på tränarbänken kan det leda till en mer stabil placering den här säsongen.

Granada har också värvat otroligt smart och ser alldeles för starka ut för att ha med bottenträsket att göra. Espanyol och Getafe är redan tillräckligt etablerade och Elche har liksom Granada och Celta förstärkt sin trupp avsevärt. Dessutom imponerade man väldigt mycket när man lekte hem Segundan förra säsongen.

***

Lagen som slåss i botten: Almería, Osasuna, Levante, Valladolid & Rayo Vallecano

Almería har i stora delar samma lag som förra säsongen men har blivit av med stjärnan Charles (lämnat för Celta Vigo). Nej, det kommer bli en tuff säsong för andalusierna. Likaså gissar jag att det blir för Osasuna, Levante, Valladolid och Rayo. Samtliga har helt enkelt för dåliga trupper och även om något lag säkerligen lär överraska positivt är min gissning att dessa kommer få kämpa ända in i det sista om förnyat La Liga-kontrakt.

—

Slutligen måste jag tillägga att jag snarare går runt med känslan ”det kunde varit värre” när det gäller spelarflykten. Det är många spelare, framför allt anfallare, som har lämnat ligan för nya äventyr. Men det är lika många stjärnspelare som hade attraktiva bud från andra ligor – men istället valde att fortsätta karriären i Spanien och La Liga. Isco, Piti och Beñat är tre praktexemplar på detta. Kryddat med lite nytillskott och den talangfabrik som finns i Spanien är jag övertygad om att vi har en alldeles strålande säsong framför oss.

Vad tror ni – hur slutar ligan? Vem tar hem titeln? Vilka når Europa? Vilka åker ur?

Unga spanska nyförvärv, Carlo Ancelotti och inte minst José Mourinho. Det är mycket som har hänt i den spanska huvudstaden under sommaren.

REAL MADRID

Förändringar:
Det lär bli något lugnare på Real Madrid tränarbänk efter att Carlo Ancelotti nu innehar den platsen sedan José Mourinho och klubben gått skilda vägar. På spelarfronten lär Gonzalo Higuaín (Napoli) vara den som kommer lämna störst tomrum efter sig. Annars har klubben stått för ett par riktigt intressanta värvningar. Den unga spanska trion Dani Carvajal (Leverkusen), Isco (Málaga) och Asier Illarramendi (Real Sociedad) har otroligt starka fjolårssäsonger i bagaget och utmanar samtliga om startplatser.

Förutsättningar:
Med två världsmålvakter, en stark försvarslinje och världens i särklass bredaste mittfält är förutsättningarna bättre än på flera år i Real Madrid – i alla fall sett utefter spelarmaterialet. Det ser i nuläget lite tunnare ut på anfallssidan i och med Gonzalo Higuaíns försäljning, men Álvaro Morata täcker upp bra bakom duon Karim Benzema och Cristiano Ronaldo. Nu gäller det bara för Ancelotti att få ihop laget och få ut max av truppen.

Tänkbar startelva:

(4-2-3-1)

Iker Casillas
—
Álvaro Arbeloa
Raphaël Varane
Sergio Ramos
Marcelo
—
Xabi Alonso
Sami Khedira
—
Isco
Mesut Özil
Cristiano Ronaldo
—
Karim Benzema

Rimlig målsättning:
Precis som i fallet med Barcelona finns det bara en målsättning för Real Madrid – vinna. Dessutom har man, som tidigare nämnt, ett på pappret starkare lag än på flera år.

Säsongen är över och klubbarna börjar summera sina prestationer och samtidigt förbereda sig inför nästa säsong. Här följer mina betyg för varje lag sett över hur de presterat under säsongen bedömt utifrån förväntningar och förutsättningar. Jag går lag för lag enligt bokstavsordning.

Betygsskalan ser ut enligt följande:
1 – Underkänt
2 – Godkänt
3 – Bra
4 – Mycket bra
5 – Optimalt

—

Málaga – betyg 4/5
För att ha stora ekonomiska problem, vilket gjorde att man fick sälja stjärnor som Santi Cazorla och Salomon Rondón inför säsongen, samt all kalabalik på en högre nivå i klubben har Málaga ute på fotbollsplanen presterat fantastiskt bra. I ligaspelet har man varit ett stabilt topplag där framför allt spelet hemma på La Rosaleda klickat väldigt bra. Att man dessutom var en minut ifrån semifinal i Champions League drar inte ned betyget för Málagas säsong.

Mallorca – betyg 1/5
På förhand såg det bra ut med Joaquín Caparrós som tränare och flera starka nyförvärv, men Mallorcas säsong har varit under all kritik. Inte ens Giovani dos Santos uppåtpekande formkurva räcker för ett godkänt betyg.

Osasuna – betyg 2/5
Pamplona-klubben har genomfört en säsong där man ständigt legat på nedre halvan men mot slutet aldrig var riktigt nära att blanda sig in i bottenstriden. Med fjolårets fina sjundeplats i åtanke borde man krävt betydligt mer av Osasuna, som ändå gjort en godkänd säsong.

Rayo Vallecano – betyg 4/5
Jag tror egentligen inte någon inom Rayo-kretsar är missnöjd med säsongen. Man tappade stjärnor som Michu och Diego Costa inför säsongen, utan att värva in några utpekade ersättare, och slutar ändå på åttonde plats. Paco Jémez arbete med Vallecas-klubben har gett storartade resultat.

Real Madrid – betyg 2/5
Huvudstadsklubben vill utmana om alla titlar – den här säsongen lyckades de inte vinna någon. Det i sig är förstås ett misslyckande, men att samtidigt bara vara ett mål ifrån Champions League-final samt två inhemska andraplatser i form av ligaspel och Copa del Rey gör att säsongen inte kan underkännas. Även om klubben hade förväntat sig mer av laget och José Mourinho.

Tidigare i veckan presenterade jag det mig anser vara säsongens bästa elva. Nu är det dags för den inte lika smickrande uttagningen – säsongens floppelva. Det gäller spelare som helt enkelt inte presterat utefter förutsättningarna och på ett eller annat sätt underpresterat.

Här kommer min floppelva för säsongen, med längre motiveringar på varje spelare längre ned. Systemet är ett 4-4-2.

Målvakt: Iker Casillas
—
Högerback: Dani Alves
Mittback #1: Fernando Amorebieta
Mittback #2: Alberto Botía
Vänsterback: José Ángel
—
Högerytter: Adrián
Innermittfältare #1: Javi Hervás
Innermittfältare #2: Luka Modric
Vänsterytter: Jonathan Viera
—
Anfallare #1: Joseba Llorente
Anfallare #2: Fernando Llorente

——

Målvakt: Iker Casillas (Real Madrid)
Motivering: Även om jag inte sett honom i aktion på ett bra tag är han fortfarande en av världens främsta målvakter i mitt tycke. Däremot kan man inte snacka bort att det varit en väldigt miserabel säsong för Iker Casillas. Oavsett om det funnits personliga duster mellan José Mourinho och Iker har den sistnämnde blivit petad av såväl Antonio Adán, och sedan inte ens fått chansen att rubba Diego López sedan han värvades till klubben i vintras. Det har långt ifrån varit en höjdarsäsong för Madrid-kaptenen.

Högerback: Daniel Alves (Barcelona)
Motivering: Det är först och främst viktigt att klargöra en del saker här. Dani Alves är fortfarande en av ligans, och världens, bästa högerbackar. Den stora anledningen att jag sätter honom i säsongens floppelva är på grund av att han prestationsmässigt gått ner sig väldigt mycket gentemot ifjol, och dessutom stått för flera ödesdigra misstag som egentligen bara handlar om slarv under säsongen. Skulle jag gått efter säsongens rakt av sämsta högerback hade nog Antonio Barragán legat högt upp, men sett utefter förutsättningar och förväntningar, har Dani Alves underpresterat.

Mittback #1: Fernando Amorebieta (Athletic Club)
Motivering: Förra säsongen var venezuelanen i vissa stunder en av ligans främsta försvarare. Den här säsongen har han hamnat i trubbel på både på och utanför planen, och till slut också hamnat i frysboxen med utebliven speltid. Nu lämnar Fernando Amorebieta Athletic med en katastrofsäsong i ryggen och flyttar till London för spel i Fulham.

Mittback #2: Alberto Botía (Sevilla)
Motivering: När Sevilla vann kampen om Alberto Botía förra sommaren var jag en av många som applåderade klubben till en på förhand väldigt bra värvning. Den förre Sporting Gijón-spelaren är förvisso fortfarande ung, och har en del brister, men har trots det varit en stabil försvarare i flera säsonger och jagats av de flesta storklubbar i Spanien. I Sevilla har Botía dock haft svårt att ta en startplats, och har mestadels fått nöja sig med en plats på bänken. Det var nog många som hade väntat sig mer av Alberto i Sevilla-tröjan.

Vänsterback: José Ángel (Real Sociedad)
Motivering: José Ángel hämtades in från Roma på lån inför säsongen och var på förhand en riktigt tuff utmanare till Alberto De La Bella om vänsterbacksplatsen. Men, den sistnämnde tog varningsfingret på allvar och höjde sig istället flera snäpp vilket gjorde honom till ohotad etta. José Ángel, som för ett par år sedan bara var detaljer ifrån att skriva på för Barcelona, kan räkna in ännu en ytterst medioker säsong på cv:t.

Högerytter: Adrián (Atlético Madrid)
Motivering: Jag minns inte sist en spelare var så ruggigt bra en säsong, för att säsongens därpå inte vara i närheten av samma spelare. Ifjol var Adrián en nyckelspelare i det Atlético Madrid som tog hem Europa League – den här säsongen har hans form lyst med sin frånvaro. Noll självförtroende, missade lägen och i allmänt väldigt osynlig har symboliserat Adriáns säsong. Frågan är om han blir kvar i Atlético.

Innermittfältare #1: Javi Hervás (Sevilla)
Motivering: Javi Hervás var årets genombrottsspelare i Segundan ifjol när han imponerade stort med sina prestationer i Córdoba. Sevilla vann dragkampen om spelaren, men efter adressändringen har det gått stelt. Bara en start plus åtta inhopp är Hervás facit i ligaspelet den här säsongen vilket måste ses som ett stort misslyckande med tanke på att han på förhand var en kanonvärvning. Oklar framtid.

Innermittfältare #2: Luka Modric (Real Madrid)
Motivering: Precis som i fallet med Dani Alves tål att upprepas även här: Luka Modric är inte i närheten att vara en av ligans sämsta innermittfältare. Det är sett till förväntningarna, och framför allt prislappen på 300 miljoner, som gör att han tar plats här. Värvar man en spelare för de summorna kan man enligt mig kräva betydligt mer än vad Modric presterat. Undantaget borta mot Manchester United i Champions League, där kroaten kom in och vände matchen för Madrid, samt en handfull matcher till, har han generellt sett inte alls levt upp till förväntningarna som ställdes när han köptes för Tottenham. Att han är en värvning för framtiden håller till viss del som argument för den stora prislappen, men inte fullt ut. Madrid kan kräva mer av Modric.

Vänsterytter: Jonathan Viera (Valencia)
Motivering: Värvades som ett stort löfte inför säsongen och många trodde han skulle få sitt definitiva genombrott. Men nja, det gick aldrig riktigt Vieras väg. Av varken Mauricio Pellegrino eller Ernesto Valverde fick yttermittfältaren något förtroende, och den uteblivna speltiden beror förstås på någonting. Kan mycket väl lämna Valencia om inte nye tränaren Misoslav Djukic övertalar honom att stanna.

Anfallare #1: Joseba Llorente (Osasuna)
Motivering: Var utlånad till Pamplona-klubben från Real Sociedad med en huvudsaklig uppgift: att göra mål. Resultatet? 24 matcher, och endast ett mål. Spelmässigt har det heller inte sett särskilt bra ut för Llorente, som inte heller lär få någon mer chans i Sociedad framöver. Åldern har tagit ut sin rätt på Joseba Llorente som för några år sedan var skyttekung i Villarreal.

Anfallare #2: Fernando Llorente (Athletic)
Motivering: Det verkar inte vara någon passande kombo att heta Llorente och spela i La Liga. Ligans andre spelare med samma efternamn, Fernando Llorente, har liksom Joseba inte heller stått för en särskilt minnesvärd säsong. Efter uttalandena om att han ville lämna klubben blev han satt i frysboxen, vilket gjorde att speltiden blev knaper, och att landslagsplatsen förlorades. Han gjorde totalt bara en fjärdedel av sina 16 mål från förra säsongen.

—

Saknar ni redan klubblagsfotbollen i all landslagsyra? Lugna, i kväll spelas en fantastisk match inom den spanska fotbollen. Villarreal tar emot Almería hemma på El Madrigal i en match som blir direkt avgörande om vilket av de två nyss nämnda lagen som roffar åt sig den sista direktplatsen till La Liga. Villarreal innehar den just nu, och klarar sig med oavgjort. Almería, med skyttekungen Charles i laget, måste vinna. Ett fullsatt Madrigal kommer bokstavligen koka.

Wow, vilken avslutning vi fick igår. Tårar, mycket tårar, forcerade ner för spanjorernas kinder runt om i landet igår. För en del var det glädjetårar, men för en klar majoritet raka motsatsen.

För att istället göra flera långa historier tänkte jag i ett par korta meningar konstatera vad i huvudsak som hände igår kväll. Real Sociedad knep Champions League-platsen före Valencia, medan Zaragoza, Deportivo och Mallorca får spela nästa säsong i Segundan då Celta Vigo var det lag som klarade nytt kontrakt.

Här nedan kommer några rader om varje enskild match.

Real Madrid – Osasuna 4-2

En match som inte betydde särskilt mycket för något av lagen. José Mourinho närvarade som Realtränare för sista gången på Santiago Bernabéu, och tackades av med blandade reaktioner.

—

Barcelona – Málaga 4-1

Katalanerna knallade hem tre poäng i säsongens sista match, och spräckte därmed drömgränsen på 100 poäng. Det som ändå får rubrikerna från matchen är att Éric Abidal fick hoppa in sista kvarten och gjorde sin sista match på Camp Nou som Barcelona-spelare. Fransmannen möttes, förstås, av stående ovationer och det blev jubel så fort Abidal rörde bollen. Hos Málaga tackades även Manuel Pellegrini av på ett vackert sätt efter sina insatser som tränare i klubben.

—

Celta Vigo – Espanyol 1-0

Ett lag med allt att spela för, ett lag som redan visste vart de skulle hålla hus nästa säsong. Och hur många pårtföljer med pengar som Celta Vigos bottenkonkurrenter än kunde tänkas skicka till Espanyol så kunde inte Barcelona-laget rubba de ljusblåa. Celta vann matchen med 1-0, efter att stjärnan Iago Aspas precis som så många gånger förr spelat en huvudroll, och fixade nytt kontrakt i ligan.

—

Deportivo La Coruña – Real Sociedad 0-1

Deportivo hade allt i sina egna händer. Så länge man bara vann mot Real Sociedad fanns det inget lag i bottenstriden som kunde komma i kapp. Det enda problemet? CL-jagande Real Sociedad. Baskerna visade att man är ett bättre lag på i stort sett alla positioner och vann med uddamålet. Samtidigt som La Real säkrade den sista CL-platsen skickade man också tillbaka Deportivo till Segundan. Som om degraderingen inte var tragskt nog för alla Depor-fantaster tog publiken på Riazor också farväl av Juan Carlos Valerón.

—

Granada – Getafe 2-0

Två lag som i jämförelse som kunde spela ganska avslappnat i säsongens sista match. Granada vann med 2-0, och såg till att få en stabil säsongsplacering.

—

Levante – Real Betis 1-1

Redan Europa-klara Real Betis mot ett Levante utan att spela för blev inte så högintressant. Det blev i alla fall två mål, ett åt vardera håll.

—

Mallorca – Valladolid 4-2

Det var inte långt borta för Mallorca, det bör kännas till. Till skillnad från såväl Deportivo och Real Zaragoza vann Mallorca pliktskyldigt sin match, men då Celta Vigo gjorde detsamma mot Espanyol spelade det mindre roll. Mallorca spelar i Segundan nästa säsong, men slapp i alla fall sluta säsongen som ligajumbo.

—

Rayo Vallecano – Athletic Club 2-2

En match med intensitet, men som i praktiken aldrig betydde särskilt mycket. Rayo, som slutade åtta i tabellen, borde fått en Europa-plats med på grund av ekonomiska skäl fick man ingen licens av förbundet. Från matchen i säg bör väl tilläggas att Rayos fantastiske Piti gjorde mål nummer 18 för säsongen – ett makalöst facit.

—

Sevilla – Valencia 4-3

För att göra en lång historia kort: Álvaro Negredo sänkte Valencia. Sevilla-anfallaren gjorde lagets samtliga mål när man roffade åt sig samtliga poäng hemma på Ramón Sánchez Pizjuán. Utöver att skjuta Sevilla till en Europa-plats, gjorde Negredo även livet surt för Valencia, som missade Champions League-platsen. Mycket talar för att båda Unai Emery och Ernesto Valverde gjorde sina sista matcher som tränare för Sevilla respektive Valencia igår.

—

Real Zaragoza – Atlético Madrid 1-3

När Helder Postiga kvitterade för Real Zaragoza i 89:e minuten höll La Romareda andan och hoppades på en sista anstormning, ett sista anfall, ett sista andetag. Nej, det är bara katten som har nio liv – den här gången gick det inte vägen för Zaragoza. Istället för att få till en slutforcering gjorde Atlético genom Diego Costa både ett och två mål till.

—

Just nu ska jag bara andas in det här, och ta det lugnt för en kväll. Den närmaste tiden kommer sedan ett gäng säsongssummeringar och annat smått och gott. Och för den som inte fått nog av den spanska fotbollen håller Segundan fortfarande på, där vi så småningom också har ett kval att vänta på i kampen om den sista La Liga-platsen.

På måndagskvällen kallade Real Madrids president, Florentino Pérez, till presskonferens. Alla förstod förstås vad det handlade om – José Mourinho. Pérez klargjorde direkt att portugisen gör sin sista match som tränare för klubben när laget möter Osasuna i säsongens sista ligamatch.

– José blir inte sparkad, vi har kommit överens om att gå skilda vägar då vi tror det är bäst för klubben, sa Florentino på presskonferensen.

Detta kommer naturligtvis inte som någon överraskning, det har snarare legat i luften under stora delar av säsongen. Redan när Real Madrid tidigt halkade efter Barcelona i ligaspelet började det surras om att det skulle bli skilsmässa mellan Mourinho och Real Madrid efter säsongen. Champions League kunde bli livlinan som såg till att portugisen avslutade sin treårssejour i Madrid med flaggan i topp, och efter att ha skickat ut både Manchester United och Galatasaray såg det riktigt bra ut. Fyra mål av Robert Lewandowski i första CL-semifinalen senare och minerna var återigen dystra från Madrid-håll, och vad det inte 100 procent innan, var det nog tidpunkten då Florentino verkligen bestämde sig att det måste ske en förändring.

Ser man tillbaka på Mourinhos tre år i Real Madrid hittar man två självklara höjdpunkter. Den första, och absolut högsta, är förstås ligaguldet från ifjol, då Real Madrid slog både poäng- och målrekord. Den andra höjdpunkten är Copa del Rey-guldet 2011 när man slog Barcelona i finalen med 1-0.

Den stora frågan att ställa sig med det ovanstående i åtanke är förstås: kan José Mourinho, och framför allt Real Madrid, vara nöjda med det här? Ur ett perspektiv tror jag klubben är ganska nöjda med vad Mourinho har åstadkommit i den spanska huvudstaden. Han har brutit trenden då Madrid under flera års tid hade det otroligt tufft mot värsta antagonisten Barcelona, vilket ligaguldet 2011/12 är det största kvittot på, då man samma säsong också vann ligamatchen på Camp Nou.

– Under Mourinho har vi utvecklats på många plan, hävdade Florentino Pérez på måndagens presskonferens. Hur mycket han egentligen menar är oklart, men det klart att klubben hade hoppats på mer sportslig framgång.

Tänker man däremot i ett något större perspektiv är jag övertygad om att Real Madrid känner stor irritation över hur Mourinho skadat varumärket Real Madrid under dessa tre år. Den klassiska gentlemannaklubben har under José förvandlats till raka motsatsen, där krig mot egna styrelsemedlemmar, spelare och inte minst media hört till vardagen.

Madrid behöver en förändring. Klubben hade hoppats på mer av José Mourinho, men det har redan gått för långt. Nu har man inte råd att ge honom mer tid – nu måste man tänka framåt, med nya idéer och nya projekt.

– Vi har inget konkret namn just nu, men vi kommer jobba intensivt för det den närmsta tiden, försäkrade Pérez.

Av de potentiella ersättarna som redan omnämnts i media är det framför allt tre som sticker ut: Carlo Ancelotti, Jupp Heynckes och Michael Laudrup.

Ancelotti, som den gångna helgen deklarerade att han vill lämna Paris Saint-Germain i sommar, har varit det namn det pratas om mest. Italienaren själv har flera gånger uttalat sig om att ”Real Madrid är ingenting man tackar nej till” och när han också lämnar franska PSG, som nybliven ligamästare, höjs knappast oddsen på att nästa adress är Madrid. Det har surrats om att två spelare Ancelotti vore angelägen att plocka till Real Madrid om han får jobbuppdraget är Serie A-bekantingarna Borja Valero (Fiorentina) och Andrea Pirlo (Juventus), åtminstone en utav dem.

Ett annat namn som nämnts flitigt är Jupp Heynckes, som mycket väl kan föra Bayern München till en trippel den här säsongen. Oavsett hur Champions League-finalen slutar (även om en seger förstås hade vägt ohyggligt tungt) har Heynckes gjort ett alldeles strålande jobb hos FC Bayern, som han lämnar i sommar då Pep Guardiola tar över som tränare för den tyska storklubben. Heynckes har fördelen att han redan varit en vända i Real Madrid säsongen 1997/98, då han förde klubben till en Champions League-titel. En knaper fjärdeplats i ligan var däremot inte tillräckligt för att få fortsätta. Men nu, 15 år senare, och med betydligt tyngre bagage, kan Heynckes vara på väg till Madrid igen. Frågan är hur Real tänker kring tränarfrågan – vill man ha en långsiktig tränare som kan bygga från grunden, eller en som kan gå in och leverera resultat per omgående? Gäller det sistnämnda kommer Jupp Heynckes utan tvekan vara ett av namnen som står överst på önskelistan.

En annan Real Madrid-bekanting, nämligen Michael Laudrup, har kopplats samman med den spanska huvudstadsklubben. Den 48-årige dansken har gjort succé med Swansea och kan vara en tränarkandidat för ett långsiktigt projekt. Däremot är Laudrup fortfarande oprövad på den absolut högsta nivån.

Två andra namn som kan vara värt att baka in i diskussionen är Borussia Dortmunds Jürgen Klopp samt Real Madrid Castilla-tränaren Alberto Toril. Personligen har jag väldigt svårt att se någon av dessa ta över nästa säsong, även om det absolut inte bör uteslutas för någon av nyss nämnda herrar längre fram i tiden. Klopp har sitt projekt med Dortmund, och Toril är alldeles för oprövad, även om han gjort att bra jobb med Castilla.

Får jag gissa tror jag Carlo Ancelotti inom de närmsta dagarna anställs som ny Real Madrid-tränare, med Jupp Heynckes som största konkurrent. Oavsett vilket lär det ändå hända en hel del inom klubben i sommar. Sista kortet är inte lagt ännu.

Atlético de Madrid har väntat i 14 år, men jag tror de tycker det har varit värt väntan. Att besegra sina värsta rivaler – på deras hemmaborg – väger oerhört tungt. Nu kan Atlético titulera sig spanska cupmästare.

För Real Madrid hade en cuptitel varit ett plåster på såren. För Atlético Madrid betyder den något helt annat. De rödvita har gjort en optimal säsong. Man har nått sitt primära mål, Champions League, och därtill vunnit två titlar. Först den europeiska supercupen mot Chelsea i augusti (4-1) och så nu, när man för första gången på 14 år slog Real Madrid i en tävlingsmatch. Och man gjorde det dessutom på Santiago Bernabéu.

Men det kunde slutat hur som helst. Atlético Madrid var inte alls oförtjänta av segern, men man kom flera gånger under matchen undan med rena förskräckelsen. Cristiano Ronaldo, Karim Benzema och Mesut Özil träffade alla stolpen, och den sistnämnde hade utöver det ytterligare två jättelägen att göra mål på, något han också borde.

Nej, det var helt enkelt inte Real Madrids kväll. Även om det krävdes en individuell prestation genom Radamel Falcao, som dukade upp för Diego Costa att placera in kvitteringen, var det ingenting som efter Reals tidiga ledningsmål som gick deras väg. Stod inte stolparna i vägen, gjorde antingen Juanfran det, som räddade en boll på mållinjen, eller matchens gigant: Thibaut Courtois.

Belgaren stod på nytt för en helt matchavgörande insats. Han gjorde flera makalösa räddningar, han stod rätt, han visade sin styrka i luftrummet och agerade med stor pondus i varje situation.

Detta var förstås en lagseger av Atlético Madrid. Diego Simeone har byggt upp något helt otroligt, som tål att uppmärksammas och berömmas många gånger. Men trots att João Miranda stod för en fenomenal insats i mittförsvaret, och dessutom nickade in segermålet, eller att Koke visade potential att en dag bli en riktig världsstjärna är det någon helt annan det kommer pratas om efter matchen. Just det, Thibaut Courtois. Grabben är bara 21 år gammal, men har redan fört Racing Genk till belgiskt ligaguld, och nu vunnit tre titlar med Atlético Madrid. Belgaren har hållit nollan hela 24 gånger den här säsongen. I Copa del Rey var han dessutom den som räddade överlägset flest bollar.

Oavsett hur framtiden ter sig kommer Atlético Madrid leva på den här segern länge. Man har väntat 14 långa år på att slå antagonisten Real Madrid, och när man väl gör det, passar man på att göra det i en cupfinal – på Santiago Bernabéu.

– Det blir inte mycket större än så här. Detta ska vi fira med fansen, sa Atléticos lagkapten Gabi efter matchen.

För Real Madrid blev det inte ens några plåster på såren. José Mourinho sa på presskonferensen efter matchen att ”detta är min sämsta säsong någonsin” och syftade förstås på att det inte blev någon titel alls. Och nu finns väl absolut ingenting som talar för att portugisen kommer bli kvar i den spanska huvudstaden till hösten.

—

Mina korta reflektioner på kalabaliken i slutskedet av förlängningen:
Cristiano Ronaldo har ingen anledning att sparka mot Gabis huvud, och oavsett hur hårt eller hur mycket han träffade var det en farlig spark vilket enligt regelboken klart och tydligt säger att spelaren skall visas ut. Det som däremot är minst lika tråkigt som Ronaldos aktion är Gabis skådespel efteråt. Man behöver inte rulla sju extravarv för att överdriva situationen.

Direkt efteråt var det riktigt svårt att se vad exakt som hände och vem som gjorde vad. Att bråkmarkarna Pepe och Diego Costa däremot var i händelsernas centrum och inte kunde hålla sig ifrån att vara inblandade var förstås en självklarhet.

Jag skyller varken på någon part mer eller mindre. Det går att ha förståelse för att båda Real och Atlético reagerade starkt på situationen. Att det däremot ska utarta på det sättet är bara extremt tragiskt. I många hushåll sitter det trots allt yngre vars förebilder är de som springer runt på planen varje helg.

Det är dags för final i Copa del Rey. En final som den här säsongen spelas mellan två stadsrivaler. För Atlético Madrid heter inte det stora monstret varken Cristiano Ronaldo eller Mesut Özil – det heter Real Madrid. Real kommer å sin sida äntra matchen med ett gigantiskt psykologiskt spöke som försvarar dem.

27/4 2013:
Atlético Madrid hade fortfarande möjligheten att gå om Real Madrid i tabellen, men ett grundsteg på vägen dit var seger mot stadsrivalen hemma på Vicente Calderón. Diego Simeone matchade starkast möjliga manskap, medan José Mourinho, som hade viktigare saker i form av Champions League att tänka på bara några dagar efter derbyt, vilade sina stora stjärnor och ställde upp ett väldigt reservbetonat lag.

Vid det här laget vet ni nog också resultatet. Inte ens när förutsättningarna eller oddsen för en Atlético-seger var bättre än någonsin lyckades man vinna. Real Madrid vann matchen med 2-1 och har fortfarande inte förlorat en match mot lillebror sedan 1999. Det är 14 år sedan, en makalöst lång tid. Atlético har inte vunnit mot Real Madrid sedan David Trezeguet skickade in Frankrikes segermål i EM-finalen 2000. Inte sedan Bon Jovi släppte It’s My Life, eller sedan Bill Clinton var president i USA, något jag själv bara har ett vagt minne av.

När Atlético slog Real Madrid senast gjorde man det med Jimmy Floyd Hasselbaink i spetsen. Sedan dess har världsanfallare som Fernando Torres, Diego Forlán, Sergio Agüero och Radamel Falcao varit i klubben. Ingen vet hur det känns att sänka Real Madrid iklädd Atlético-tröjan.

Mentalt måste Atlético Madrid bortse från det psykologiska övertaget som Real trots allt har, och det ett massivt sådant. Det enda som talar för de rödvit-randiga är Diego Simeone, som gjort underverk med klubben sedan han tillträdde som tränare för snart ett och ett halvt år sedan. Å andra sidan har Simeone misslyckats taktiskt i de tidigare dusterna med Real Madrid. Finns det någonting som talar för att det blir ändring nu? Tja, det går alltid lära sig läxan till en viss grad, men presterar inte Atlético bättre än vad man gjorde i det senaste ligamötet lagen emellan kommer kvällens final sluta 4-0 till Real Madrid.

För huvudstadens största klubb har säsongen så här långt varit ett stort misslyckande. Man har inte kunnat konkurrera med Barcelona i ligaspelet, och blev bortspelade i Champions League-semifinalen mot Borussia Dortmund. En cuptitel hade varit ett väldigt litet plåster på såren, men det som borde ge Real Madrid extra motivation är det faktum att det är just Atlético som står på andra sidan. Ett Atlético som ser den här matchen som det ultimata tillfället att bryta trenden mot Real Madrid.

Genom de senaste veckorna har också Real Madrid-spelarna gång efter annan uttalat sig hur viktigt det är att vinna den här titeln – för supportrarnas skull. Fansen hade hoppats att fjolårssäsongen var ett aptitretare inför vad som komma skulle. Man hade hoppats att ”marängerna” skulle utmana på alla fronter, och klara av att gå hela vägen. Nu gjorde man inte det, men man nådde final i Copa del Rey. I Spanien är det en turnering som är ansedd som väldigt prestigefylld, och när det dessutom rör sig om ett derby fördubblas prestigen.

Real Madrid kommer gå ut till kvällens match med ett gigantiskt psykologiskt spöke som försvarar dem. För Atlético Madrid gäller det inte att besegra varken Cristiano Ronaldo eller någon av de andra stjärnorna i första hand – det gäller att komma förbi den stora psykologiska väggen som heter Real Madrid. Gör man det kan det bli en riktigt spännande match. Vilket lag som både har övertaget inför matchen och bär på favoritskapet, det finns det dock inga tvivel om.