MADRID. Matchen målades upp som Pitis stora återkomst. Hjälten, den numera förlorade hjälten, skulle komma tillbaka till Vallecas – i en annan tröja. Men det var knappast några burop från läktarplats när Piti trädde in på planen i Granadas färger, snarare tvärtom.

Innan, under och efter matchen hyllades han rejält, och det med all rätt efter allt han uträttat i Rayo Vallecano under sina år i klubben.

Hade Rayo haft ett lika bra fotbollslag som supportrar hade man varit topp fem i Spanien. Mot Granada höll den trogna skaran fans igång precis som vanligt.

Återkomsten då? Nja, Piti stod mest i centrum när hyllningarna betades av. I övrigt var han ganska anonym, och såg mest grinig och frustrerad ut. Kanske går det hand i hand med hans tidigare skadebekymmer, och att han fortfarande inte är i full form.

Som tur var, för Piti, finns det däremot andra i Granada som är i bra form. Roberto Fernández – som har varit en av ligans bästa målvakter i höst – var återigen säkerheten själv mellan stolparna. 92-modellen Jeison Murillo visade inga prov på ungdomlighet utan snarare lugn och kontroll när han styrde sitt försvar på bästa sätt. Även Manuel Iturra på det defensiva mittfältet och Yacine Brahimi hade avgörande roller i Granadas 2-0-seger.

Men nyss nämnda får ändå stå som biroller då matchens centralfigur tyvärr var domare Muñiz Fernández. För bara några månader sedan hittade han en straff från ingenstans när Real Madrid mötte Elche – nu missade han en betydligt mer solklar straff och gav i stället Nacho Fernández sitt andra gula för filmning.

Ett helt befängt domslut – som ägde rum redan i slutet av första halvlek – fick förstås matchbilden att ändra skepnad. Rayo höll förvisso fortfarande bollen, medan Granada försvarade kompakt och försökte ställa om, men hur mycket man än rullade bollen i hemmalaget blir det tydligt när man helt plötsligt blivit av med en spelare.

Däremot lyckades Rayo ändå vaska fram ett par riktigt farliga lägen, men då spökade ineffektiviteten och obeslutsamheten – precis som tidigare under säsongen. Granada var på alla sätt värda segern, men Muñiz gav en hjälpande hand som i sådana här sammanhang bara förstör något som på förhand kan bli en väldigt trevlig och underhållande fotbollsmatch. Rayo? Ja, klubben får nog ta tag i anfallsproblemen i januarifönstret, annars står divisionen under och knackar på dörren.

För övrigt är det fortfarande svårt att ta in att Youssef El-Arabi brände en målchans som knappt förtjänar att kallas målchans. Yacine Brahimi la upp bollen på straffpunkten, knöt och putsade skorna åt El-Arabi, för att sedan lura målvakten åt fel håll. Allt som kvarstod var att sätta till en enkel bredsida och se bollen förpassa mållinjen. Men ibland är fotboll svårare än i teorin – även om ett betalt fotbollsproffs, och i detta fallet en anfallare, naturligtvis inte får missa en sådan chans.

Neymars storform fortsätter
”När Leo Messi är borta har Neymar klivit fram”, har det sagts. Och jo, efter några svala insatser från såväl Barcelona som Neymar har brassen definitivt styrt laget i rätt riktning igen med ett par fenomenala prestationer.

Anfallaren följde upp sin drömmatch mot Celtic i veckan, där han stod för tre mål och en assist, med att föra katalanerna till en ny viktig seger. Den här gången bjöds man dock på betydligt tuffare motstånd – även om Villarreal hade väldigt svårt att ens låna bollen, och när man väl fick den spela sig ur Barcelonas intensiva press.

Det blev 2-1 på Camp Nou, och Neymar stod för båda målen. Inget av dem tillhör hans varken snyggaste eller svåraste i karriären, men att gå fram och slå in en straff utan den minsta oro, och befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt är också styrkor som inte bör förkastas.

Osasuna – en av säsongens svåraste bortamatcher
När jag får ett meddelande av något slag innehållande ”Real Madrid tappade poäng mot Osasuna, är det krisstämpel nu?” svarar jag kort och koncist nej. Det är definitivt ingen krisstämpel på Real Madrid för tillfället.

För att ge en klen tröst: Barcelona tappade också poäng på El Sadar.

För att ge sig lite djupare in i analysen: Osasuna är ett av ligans bästa hemmalag, och att åka till El Sadar är alltid en av säsongens tuffaste matcher – oavsett tidpunkt eller form. Det är sällan Osasuna släpper till mycket på hemmaplan, speciellt mot topplagen, men inte annars heller.

Av lagen på nedre halvan tillhör Osasuna det lag som på bortaplan för topplagen bör betraktas som den svåraste bortamatchen. Nu tappar visserligen Real Madrid mark i toppen, mark som kan bli svår att jobba i kapp, men det är varken kört eller någon krissituation som råder i klubben.

—

I morgon väntar klassikermöte några meter bort från mitt hotellrum. Atlético de Madrid tar emot Valencia på Vicente Calderón, och Atleti kan fortsätta irritera Barcelona i toppen, men också rycka ifrån lokalantagoinsten Real Madrid vid seger.

Valencia söker många svar efter en hittills väldigt miserabel säsong där mycket gått snett. Och man kommer inte till huvudstaden med starkaste truppen då en del nyss kommit tillbaka från skadebekymmer och en del andra nyligen lagts till på skadelistan.

Men, Valencia är fortfarande Valencia, och ska aldrig under några omständigheter räknas bort i ett sådant här möte. Det kan sluta hur som helst –även om Atlético givetvis bär favoritskapet.

Real Sociedad tackar Europa-äventyret för den här gången, och konstaterar nog för sig själva att de inte var helt redo för att slåss i Champions League. Real Madrid visade raka motsatsen när man på ett imponerande sätt hemmaslog Galatasaray med 4-1 – trots att man spelade en timme med en man mindre sedan Sergio Ramos blivit utvisad.

Även Valencia fick segra och tog revansch på Swansea efter premiärförlusten i Europa League mot walesarna med 3-0 hemma på Mestalla. Borta på de brittiska öarna lyckades ett starkt Valencia hålla tätt bakåt hela matchen (något som inte varit vanligt under hösten) medan Dani Parejo i stället gjorde matchens enda mål. Los Ché har nu åtminstone vänt den negativa trenden i Europa och är klara gruppsegrare inför slutspelsfasen.

Sevilla och Betis har också slaglägen att ta sig vidare som segrare från sina respektive grupper i Europa League. Jag är nog inte ensam om att börja fantisera om ett stadsderby längre fram i turneringen.

Men så till veckans stora snackis. Vi har ställt oss frågande till vad som händer i Real Madrid under lång tid. Iker Casillas är i frysboxen, Xabi Alonso har fortfarande inte kritat på något nytt kontrakt (det går ut nästa sommar) och det allra senaste berör ytterligare en stöttepelare – Sergio Ramos.

Enligt radioprogrammet El Larguero har mittbacken hamnat i en kylig situation med presidenten Florentino Pérez, och en del av schismen sägs vara Ramos kontraktssituation. Hans nuvarande kontrakt går ut 2017, vilket inte innebär någon brådska med en förlängning, och han sitter för all del på en ganska angenäm lön. Vad är då problemet? Jo, enligt Larguero tycker Ramos att hans kontrakt innehåller en alldeles för hög utköpsklausul – 150 miljoner euro – utifall han bestämmer sig för att lämna klubben.

Enligt samma källa ska Pérez även ha sagt sig acceptera om Ramos får in 65 miljoner euro till klubben om han flyttar – även om dessa pengar kommer från Barcelona.

Själv tror jag inte ett minsta dugg på det här, speciellt inte Ramos sammankoppling med Real Madrids katalanska antagonister. Men det verkar likväl som allting inte står rätt till i huvudstadsklubben.

Iker Casillas och Xabi Alonsos eventuella försvinnande känns mer logiska än om Sergio Ramos hade gått samma väg. Framför allt blir det viktigt för Real Madrid att inte tappa hela sin ryggrad inför framtiden. Vem ska leda Madrid framåt när Casillas och Alonso inte finns där? Allt är upplagt för att Ramos är den personen.

Det sista Madrid behöver just nu är att Ramos position i klubben skadas, eller att det till och med går så långt att han överväger att lämna på riktigt – även om jag tror det är ytterst långsökt.

Å andra sidan är ju Florentino Pérez som sällan tar in övrigas synpunkter utan gärna går sin väg när det gäller att hantera situationer.

Tiden går fort, och vi är redan en dryg tredjedel in på säsongen. Därför tänkte jag, klubb för klubb, summera vad som skett hittills i fyra delar.

10:e plats – Levante (17 poäng)

Säsongen hittills: Levante börjar mer och mer likna ett stabilt mittenlag i La Liga. Ända sedan succésäsongen som slutade med en sjätteplats så har man väntat på att de ska falla som en sten i tabellen – men Levante fortsätter att vara stabila. Så även under den här hösten.

Den mest lysande stjärnan: Nabil El Zhar har tagit på sig mer ansvar och axlat det på bästa sätt. Stundtals fullkomligt briljant.

Har underpresterat: Andreas Ivanschitz har fått en hel del speltid utan att egentligen lyckats övertyga alls.

Har framtiden för sig: Den egna produkten Rubén García slog sig in i A-truppen redan förra säsongen och den blott 20-årige yttern har en ljus framtid.

Mitt tips inför fortsättningen: Levante kommer fortsätta vinna sina matcher och ta sina poäng, och bör klara kontraktet utan problem.

—

9:e plats – Valencia (17 poäng)

Säsongen hittills: För en klubb med ambitionen att utmana de högsta hönsen är höstsäsongen ett kapitel Valencia snabbt vill glömma. Miroslav Djukic har inte alls fått ordning på torpet och bortsett från ett par matcher har det sett väldigt fantasilöst ut.

Den mest lysande stjärnan: Ingen har hållit en jämn och stabil hög nivå hela säsongen, men den som kanske imponerat mest är ändå 20-årige Fede Cartabia. Yttermittfältaren är en av få som bidragit med fart och finurlighet i anfallsspelet.

Har underpresterat: Alla väntade sig att Éver Banega skulle kliva fram och ta ännu mer ansvar den här säsongen, men argentinaren har snarare tagit ett steg bakåt. Nonchalant och ofokuserad.

Har framtiden för sig: Tillsammans med tidigare nämnde Fede Cartabia är Juan Bernat den med störst potential i truppen. Den sistnämnde har liksom exempelvis Jordi Alba skolats om från ytteranfallare till ytterback.

Mitt tips inför fortsättningen: Valencia kommer lyfta och givetvis slåss om Europa-platser, men redan nu känns det som man försatt sig i ett läge där det blir svårt att nå Champions League.

—

8:e plats – Granada (17 poäng)

Säsongen hittills: Det började si sådär, men Granada har vuxit alltmer under hösten och är just nu kungar av andalusien, då man ligger före Sevilla, Betis, Málaga & Almería i tabellen. Styrkan har varit defensiven – men för att behålla en hög placering måste man få igång målskyttet mer.

Den mest lysande stjärnan: Bara Barcelona och Atlético Madrid har släppt in färre mål än Granada den här säsongen. Mycket har man att tacka Roberto Fernández mellan stolparna för det.

Har underpresterat: Ingen har presterat vedervärdigt, men storvärvningen Piti har än så länge inte levt upp till pressen som fanns inför säsongen. Nu har 32-åringen visserligen varit skadedrabbad och bara spelat hälften av matcherna, och har tid på sig att bevisa sina kvalitéer.

Har framtiden för sig: Efter ett par utlåningar har Jeison Murillo äntligen fått chansen i Granada – och som den 21-årige mittbacken tagit den. En av lagets bästa spelare under hösten.

Mitt tips inför fortsättningen: Att Granada ligger åtta utan att ha fått igång alla offensiva spelare än är ett styrkebesked. Det kommer bli svårt att bibehålla sin tabellposition – men jag tror inte andalusierna kommer få med bottenstriden att göra.

—

7:e plats – Real Sociedad (17 poäng)

Säsongen hittills: Ligasäsongen började uruselt för Real Sociedad, men efter den blytunga 2-1-segern borta mot Valencia har allting vänt och nu är La Real med och slåss högt upp i tabellen igen.

Den mest lysande stjärnan: Vi har väntat ett tag på att Antoine Griezmann ska ta steget från talang till världssstjärna. Känslan är att han är på väg att ta det steget nu, för fransmannen har varit fullkomligt fenomenal under hösten.

Har underpresterat: Carlos Velas första månad av säsongen var lysande, men efter det har mexikanen fallit in i en djup svacka. Dribblingarna, avsluten och flytet i spelet har inte funnits där.

Har framtiden för sig: Rubén Pardo, 21, är klubbens guldklimp och en spelare man värnar om och håller väldigt högt.

Mitt tips inför fortsättningen: La Real kommer hålla sig kvar i toppen och kämpa om topplaceringar.

—

6:e plats – Getafe (20 poäng)

Säsongen hittills: Premiären borta mot Real Sociedad lovade inte gått, men med tiden har Luis Garcías manskap fått igång spelet och många spelare har verkligen hittat sina roller i Getafe. Höstens stora överraskning så här långt – även om laget på pappret ska hålla sig på övre halvan.

Den mest lysande stjärnan: Pedro León har hittat tillbaka till den formen han hade säsongen innan han skrev på för Real Madrid. Kreativ och bollskicklig. Betyder väldigt mycket för det offensiva spelet.

Har underpresterat: Ingen har varit så pass dålig så det är värt att nämnas.

Har framtiden för sig: Real Madrid-bekantingen Pablo Sarabia, 21, är en av få yngre spelare i Getafe, och den med klart mest potential.

Mitt tips inför fortsättningen: Det skulle förvåna mig om Getafe håller kvar sin sjätteplatsen, men man kommer stanna på den övre halvan.

Ett steg i rätt riktning i ledningen – men inte på planen
Förra veckan gick Valencia ut med att sportchefen Braulio Vázquez sparkas med omedelbar verkan. Det var ett beslut som var tvunget att tas av president Amadeo Salvo, speciellt eftersom han i vått och torrt stöttat tränaren Miroslav Djukic hela hösten.

Det är också ett steg i rätt riktning för Valencia. Någonting var tvunget att hända, och Braulio har inte uppfyllt kraven som sportchef och dessutom haft ganska kluvna åsikter jämfört med Salvo.

Som läget ser ut just nu sitter Djukic fortfarande kvar på tränarposten – men frågan är om inte presidenten måste agera även på den här positionen snart. Det är så mycket som går i rätt riktning i Valencia just nu. Som klubb mår man bättre än på många år – men hur stor roll spelar det egentligen när man inte kan prestera ute på planen? Är Amadeo Salvo redo att dras med i Miroslav Djukic fall? Eller har den senare en fullgod plan för att rädda upp situationen innan den sprängs i bitar?

På de sex senaste ligamatcherna har Valencia vunnit en, detta borta mot Getafe. Och att man tappat poäng mot såväl Villarreal som Athletic Club på bortamark är varken ologiskt eller överraskande. Däremot är sammanlagt en poäng mot Real Sociedad, Almería och Valladolid hemma på Mestalla så stort magplask det kan bli för Valencia.

Éver Banegas straffmiss efter fyra minuter personifierade inte bara helgens insats mot Valladolid (matchen slutade 2-2) utan hela höstens Valencia. Nonchalant klev argentinaren fram och skickade bollen högt över mål. Lika nonchalant, lika ineffektivt och lika oengagerat har hela Valencia så här långt anno 2013/14.

I ledningen har man redan tagit flera steg framåt – men på planen ett par bakåt. Just nu känns det som Djukic inte är rätt man för att vända den här trenden. Frågan är hur stort tålamod Salvo har innan han blir tvungen att göra det han hela tiden deklarerat att han ska undvika.

Cristiano är inne i sin bästa period 2013
Att Cristiano Ronaldo gör tre mål i var och varannan match är något vi har vant oss vid under portugisens väldigt framgångsrika sejour i Real Madrid. Även om det är svårt att sia om Ronaldo just nu är inne i sin bästa form någonsin, kan vi i alla fall konstatera att han är inne i sin bästa period det här året.

Diego Costa vann månadens spelare i september, Koke i oktober. Redan nu, när vi knappt kommit två veckor in i november, känns det skrivet i sten vem som kommer ta hem månadens spelare. Cristianos form har varit skrattretande skarp. Allting verkar gå in för anfallaren, och emellanåt ser det ut som han möter juniorspelare när han trampar förbi sina motståndare och lurar målvakterna.

Målmässigt finns det ingen som har konkurrerat med Ronaldo under 2013. Men portugisen strävar ju givetvis inte efter att bli månadens spelare i La Liga. Han vill åt Ballon d’Or – priset för världens bästa spelare, som delas ut i januari. Jag skulle vilja säga att chansen att få det har inte varit större sedan han fick det 2008.

—

Det blir ännu mer från helgen senare. Bland annat med lite tankar om Tata Martinos prägel på Barcelona under sina första månader i klubben.

Säsongens sjukaste match
Matcherna mellan Real Madrid och Sevilla tenderar ofta att vara väldigt målrika och underhållande. Men det som utspelade sig på Santiago Bernabéu igår var mer än så.

Det är svårt att göra någon vidare analys av matchen. Offensivt var det två lag som ville framåt, skapade chanser och tillsammans producerade tio mål. Real Madrid vann helt logiskt matchen, men resultatet 7-3 är helt sinnessjukt. Att det tillkom så många mål är inte det som är häpnadsväckande, utan snarare att det kom till så extremt många chanser.

Sevilla är förstås de som har mest bakläxa att ta igen, men även Real Madrids försvar hade sina hål som man måste jobba på att hylla igen framöver. Matchen kunde lika gärna slutat 10-5 om lagen var ännu mer effektiva.

Säsongens sjukaste tillställning? Definitivt. Årets galnaste? Ja, troligtvis det också. Det är nog till och med en av de händelserikaste matcher jag någonsin upplevt.

Domaren under all kritik – igen
Det börjar bli tjatigt, men det är svårt att inte nämnda José Antonio Teixeira Vitienes insats. Domaren gjorde fler felbedömningar än tvärtom och ställde till det för både Real Madrid och Sevilla. Han slängde upp sju gula kort i luften, varav två till Stéphane M’bia, och dömde ett par väldigt tveksamma straffar.

Något som är än märkligare är att Teixeira Vitienes tillåts fortsätta döma redan till helgen, då ny ligaomgång väntar.

Domarkårens förskräckliga insatser har påverkar La Liga negativt så länge jag kan komma ihåg, men den här säsongen känns det som misstagen duggar allt oftare. Det är inte lätt att vara domare, de befinner sig i en extremt utsatt position, men är man professionell och jobbar på den absolut högsta nivån har man också rätt att kräva mer. I de andra toppligorna förekommer också misstag från männen med visselpipan – men inte i närheten i samma utsträckning.

Så logiskt det kan bli att Almería tog sin första trea
Ett lag som vill slåss i toppen, men hittills underpresterat å det grövsta, mot en nykomling som dittills inte hade tagit sin första trepoängare. Det var så upplagt det kunde bli för Almería att ta säsongens första seger när de gästade Valencia och Mestalla igår.

Pressen blev för stor på hemmalaget, som fått utstå enorm kritik efter derbyförlusten mot Villarreal, och Almería utnyttjade det på bästa möjliga sätt.

Den här matchen kan och kommer troligtvis bli en vändpunkt för båda lagen. Valencias president Amadeo Salvo har påpekat att Miroslav Djukic har hans fulla förtroende – men det finns en gräns för allt. Hur länge är Salvo redo att vänta? Klarar han att dras med i Djukic fall, och exakt hur stora skulle konsekvenserna bli om debaclet fortsatte för klubben?

Någonting måste hända i Valencia, och ett helt lag kan inte bytas ut på en handvändning. Supportrarna på Mestalla skrek främst efter sportchefen Braulio Vázquez avsättning, vilket också är befogad kritik. Alla väntar på ditt drag, Salvo. Och klockan tickar.

För Almería kan 2-1-segern däremot få ett otroligt lyft för hela spelartruppen. Man köpte sig åtminstone lite tid och ro att kunna jobba vidare – även om det fortfarande ser mörkt ut.

Daniel Larsson fortsätter imponerade
Efter succéinhoppet mot Rayo Vallecano fick Daniel Larsson chansen från start i Valladolids hemmamöte med Real Sociedad igår. Men det började uruselt för de lila som hamnade in 0-2-underläge efter två nya mål av formtoppade Antoine Griezmann.

Därefter vaknade Valladolid, och inte minst Larsson, till ordentligt. Först nickade svensken in reduceringen en kvart från slutet. Bara ett par minuter senare frispelade Larsson anfallskollegan Javi Guerra efter en magisk klack som ställde hela La Real-försvaret.

Valladolid fick sedan drömläge att avgöra matchen från straffpunkten i matchens absoluta slutskede, men Patrick Ebert brände från elva meter och matchen slutade 2-2. Daniel Larsson har på två matcher därmed gjort två mål och en assist – något som gör honom till den effektivaste spelaren i hela ligan. Fortsätter succéframgångarna för den forne Malmö FF-spelaren måste nog Erik Hamrén ta sig en funderare om det inte är dags att kalla in Larsson snart.

Matcherna mellan Villarreal och Valencia blir bara mer och mer betydelsefulla för varje år. Tidigare har Valencia bara haft en riktig lokalrival i form av Levante, men Villarreals framgångar de senaste åren har gjort att just de här mötena blivit en modern klassiker.

Och stämningen på arenan går heller inte klaga på. Valencia-supportrarna dominerade utanför, men när det väl gällde visade Villarreal-supportrarna att de trots allt spelade på hemmaplan. Här kommer några vidare tankar från matchen.

Matchen vanns på mittfältet
Jag trodde Villarreals defensiva mittfält i form av Bruno Soriano och Manu Trigueros skulle få det tufft mot Valencias dito med Javi Fuego och Éver Banega då antingen Jonas Goncalves eller Sergio Canales hela tiden ville droppa ner och hjälpa till i uppspelsfasen. Men det var egentligen aldrig något snack. Villarreal vann mittfältskampen klart vilket också blev en stor nyckel för segern.

Det viktigaste ur Villarreal-perspektiv var att kapten Bruno fick sitt ena gula kort upphävt från matchen mot Athletic förra omgången (han skulle egentligen ha varit avstängd) och därmed var spelklar. Mittfältaren var lugnet själv och styrde sin lärjunge Trigueros på ett utomordentligt sätt matchen igenom. Lika mycket att tacka Bruno har förstås Villarreal att tacka Giovani dos Santos. Mexikanen hade ett finger med i allt offensivt och hans drömmål fram till 4-1 fick kröna en alldeles briljant insats.

Villarreal fortsätter spela fantastisk fotboll och när man dessutom är så här pass effektiva är man oerhört svårslagna. Just nu är man storebror i regionen.

Marcelino vann tränarduellen
Det råder inget snack om vem som vann duellen på tränarbänken. Miroslav Djukic matchade ett offensivt lag utan några större överraskningar, mer än att möjligen Dorlán Pabón spelade som central spets och Hélder Postiga bänkades.

Marcelino García Toral på andra sidan bjöd däremot på en del mindre väntade val. Så här i efterhand finns det dock ingen som kan argumentera emot Marcelinos val av startelva.

Ike Uche, som den här säsongen inte haft många rätt, inledde i anfallet medan både Jonathan Pereira och Jérémy Perbet snällt fick sitta på bänken. Uches insats förklarar varför. Han fyllde rollen som uppspelspunkt på ett utmärkt sätt, och gjorde också det som han tidigare blivit kritiserad för att inte göra: Mål.

Nigerianen styrde in Giovani dos Santos passning fram till 1-0 i första halvlek. I början av andra bjöd han tillbaka när Gio klackade in 3-0 efter hörna.

Det är ingen hemlighet att Marcelino är väldigt svag för Uche, men för första gången på riktigt den här säsongen fick vi se glimtar av hans styrka. Nu är frågan om det var en ren tillfällighet eller om formen kan hålla i sig.

Har Guaita spelat bort sig från Valencia nu?
Det är alltid utsatt att vara målvakt. Gör man en dålig match kan det bli helt avgörande – oavsett hur bra övriga de tio utespelarna är. Det är då än värre att kapitulera fullständigt i ett derby. Speciellt också när man inte vara helt ordinarie målvakt tidigare under säsongen.

Detta var exakt vad som hände Vicente Guaita i Valencia-målet. Efter att ha kommit helt fel in i matchen där han efter bara några minuter slog en felpassning som höll på att ge Villarreal ledningen, kom han aldrig riktigt tillbaka. Räddningen på Gio dos Santos straff må vara ett plus i kanten, men det var mer en dåligt slagen straff.

Både Villarreals första och andra mål hade Guaita kunnat göra betydligt bättre ifrån sig. Han släppte ytan vid första stolpen vid båda situationerna.

Frågan är om inte detta var spiken i kistan för Guaita, som inte varit förstavalet under säsongen och definitivt inte tagit chansen nu när Diego Alves dragits med skadebekymmer. Om Guaita lämnar klubben inom en snar framtid kan vi nog se tillbaka på den här matchen som den avgörande spiken.

Fede Cartabia, Paco Alcácer och Juan Bernat levde ut sin potential. Sergio Canales visade gammal god form och Dani Parejo slog inte bort många passningar. Det mesta var frid och fröjd i Valencia när man körde över schweiziska St: Gallen med 5-1 hemma på Mestalla på torsdagskvällen.

Äntligen fick vi se det där charmiga och fartdyllda hemmalaget på Mestalla tillfredsställa de annars så kräsna supportrarna. Just nu är det glada miner i Valencia, men med det sagt är det svårt att bedöma hur stora växlar man egentligen ska dra av lagets insats. Det var många som imponerade, och definitivt stärkte sina aktier för att få spela helgens derby mot Villarreal, men St: Gallen var defensivt under all kritik. Speciellt målvakten Daniel Lopar. Å andra sidan var det precis det – några enkla mål och många olika spelare i målprotokollet – som Valencia behövde.

Det jag gillade mest var framför allt att Miroslav Djukic gav den offensiva trion Fede, Canales och Alcácer speltid tillsammans – något som direkt gav frukt i form av ett fartfyllt spel. Till och med den tidigare ratade Pablo Piatti (något ni kan läsa mer om här) fick starta matchen och gjorde definitivt inte bort sig. Argentinaren utmanade på sin vänsterkant, vågade gå på egna avslut, och var som alltid en nyttig spelare i defensiven.

För några veckor sedan var Piatti helt utfryst men har istället för att ge upp gjort raka motsatsen – kämpat ännu hårdare. Han har till och med gått ner i lön för att få vara kvar och jobba för sin plats i Valencia, något som uppskattas både hos fansen och tränaren.

– Men det är knappast för hans lönesänkning som han spelar, det är för att han har presterat på träningarna och förtjänat det, försäkrar Djukic enligt SuperDeporte.

Den värsta stormen har lugnat ner sig i Valencia. Efter den urusla säsongsinledningen var pressen hård, men efter några viktiga segrar fick Djukic välbehövligt andrum på tränarbänken samtidigt som presidenten Amadeo Salvo gick ut och gav sitt fulla förtroende för tränaren.

– Djukic kommer stanna hela säsongen – oavsett vad som händer, sa Salvo.

Även om Valencia just i detta nu andas optimism efter säsongens hittills största seger är det på söndag man verkligen måste prestera. Och då är det inget schweiziskt St: Gallen utan något försvarsspel som står på andra sidan. Då är det mot ett välorganiserat Villarreal på bortaplan i ett pressat derby.

Har vindarna vänt helt för Los Ché nu? Är Fede Cartabia och Juan Bernat redo att ta över den stora scenen? Valencia måste bevisa för omvärlden att de inte bara kan spela bra mot sämre motstånd i Europa League. Men så måste ju Djukic våga tro på de yngre förmågorna även när det gäller. Har han modet att göra det?

—

Nästa gång jag uppdaterar bloggen gör jag det högst troligt från spansk mark. På fredagsförmiddagen sätter jag mig på ett plan mot Barcelona, där jag stannar till söndag. Därefter styr jag vidare mot först Vila-Real och sedan Valencia. En fullspäckad helg väntar.

Oj, vilken comeback i ligaspelet efter landslagsuppehållet. Lördagens fotboll bjöd på både det ena och det andra i form av intressanta resultat och matchutvecklingar – och triggar inte minst igång stämningen ännu mer inför det som komma skall.

Real Madrid helgens stora vinnare
Den stora vinnaren under den nionde omgången kan redan nu tillskrivas Real Madrid. Huvudstadsklubben gjorde jobbet och vann hemma mot Málaga med 2-0 (men kunde vunnit med betydligt större siffror), medan toppkonkurrenterna Barcelona och Atlético Madrid tappade två respektive tre poäng.

Barcelona fick aldrig hål på Osasuna i Pamplona, medan Atlético led av samma problem borta mot Espanyol, men också fick släppa in ett mål i den egna buren.

Det betyder att Barça fortfarande är tabelletta, Atlético fortsatt är stående på andraplatsen, men att Real Madrid knappade in både två och tre poäng. Nu är det tre poäng mellan Real och Barça och nästa helg väntar el Clásico på Camp Nou.

Blir det ett negativt resultat för Real Madrid i den matchen kan fortfarande såväl Barcelona som Atlético göra ett nytt ryck i toppen. Men för stunden är Real de stora vinnarna och just nu lever toppstriden i La Liga mer än någon annan gång under säsongen.

Ett Atlético utan offensiv kreativitet tog inte chansen
Efter att Barcelona tappat poäng mot Osasuna hade inte bara Atlético Madrid chans att tangera Real Madrids historiska rekord på nio raka ligasegrar – utan kunde också gått upp i ensam serieledning. Men Diego Simeones manskap fick en tuff afton på Cornellà El-Prat i Barcelona mot ett försvarsmässigt starkt Espanyol som dessutom inte var ofarliga i offensiven. Man hade visserligen lite otur när Thibaut Courtois styrde in segermålet för Espanyol i eget nät – men det personifierade lite Atlético Madrids match.

Det var inte lika fokuserat, inte lika intensivt och inte lika inspirerande som vanligt. Gabi Fernández och Mario Suárez lyckades inte sätta in den höga press de normalt sett brukar, Koke hade väldigt svårt att ensam stå för kreativiteten på offensiv planhalva och Diego Costa hade märkbart svårt att komma loss till avslutningslägen.

Espanyol visade otrolig styrka i laget att vinna en på förhand väldigt tuff match trots tre raka segrar i bagaget. Landslagsuppehållet – där Atlético hade majoriteten av spelarna ute i alla delar av världen – kom perfekt för Espanyol som kunde ladda om, analysera sina tidigare misstag och förbereda sig till hundra procent inför kommande uppgifter. Man var bättre preparerade för matchen än Atlético, något som också gav frukt på resultattavlan.

Puyol fick inte det välkomnandet han önskade
Senast Carles Puyol spelade en tävlingsmatch för Barcelona var mot Milan, i Champions League, i mars. Ett par operationer och mängder av rehabiliteringstimmar senare fanns då kaptenen återigen med i Barças startelva som gästade Osasuna.

Men Puyol fick inte det välkomnandet tillbaka som han önskade. Barcelona tappade sina första poäng för säsongen efter en mållös tillställning på El Sadar och det var inte oförtjänt.

Osasuna var defensivt bra, och gjorde livet väldigt surt för Barçaspelarna. Neymar dribblade och tog sig ofta förbi både två och tre man, men därefter förvaltades inte överlägena. Leo Messi gjorde liksom Puyol comeback från skada men hann under sina 25 minuter inte sätta en tillräckligt stor prägel på matchen eller kliva fram som en räddande ängel för Barcelona.

Real Sociedad återuppstod från de döda
Efter de förtroendeingivande första tre matcherna avstannades hela Real Sociedads succé och byttes ut mot ett renodlad fiasko. Man hade inte vunnit i ligaspelet sedan i premiären, och ingen trodde väl den sviten skulle brytas i lördagens möte med Valencia på Mestalla.

Men då, när laget är inne i en djup svacka, och har en tuff Champions League-match mot Manchester United på Old Trafford om ett par dagar, återuppstod La Real från de döda. Helt plötsligt var det gamla, fartfyllda Sociedad med ett snabbt omställningsspel som någon hade bankat liv i igen.

Valencia ägde stora delar av matchen, men förlorade densamma med 2-1. Antoine Griezmann dunkade in 1-0, Rubén Pardo pricksköt in 2-0, innan Dorlán Pabón premiärmålade för Valencia i slutminuten – något som bara blev till en klen tröst.

Lika viktig som den här segern var för Sociedad, innebar den ett återfall för Valencia. Los Ché har blivit bättre och bättre sedan den usla perioden inledningsvis, men har fortfarande inte lyckats övertyga spelmässigt. Nu, när man ställdes mot ett svårt prov, men ändå på hemmaplan, motsvarade man inga förväntningar.

Två ändringar jag hade velat se i dagens Valencia är följande: Flytta upp Dorlán Pabón i en central anfallsroll och sätt Hélder Postiga, vars rörelsemönster och spelsätt snarare segar ner än tvärtom, på bänken. Därtill spela båda ynglingarna Juan Bernat (bänkad hela matchen mot Sociedad) och Fede Cartabia (fick hoppa in tidigt i andra) mer vilket skulle generera i fart, fantasi och ett mer oförutsägbart spel.

Förra säsongen inledde Real Sociedad ligaspelet uruselt, men en bortamatch mot Málaga vände allting. Även den här säsongen har baskerns från San Sebastián inlett uselt, och kanske, när vi summerar säsongen, kommer vi se tillbaka på den där lördagsmatchen på Mestalla där allting förändrades. Vi får se vad det får för innebörd för Valencia.

El derbi Madrileño var helgens höjdpunkt, men det spelades förstås fotboll på annat håll i Spanien också. Här kommer några tankar från ett par av helgens matcher.

Jonas räddaren i nöden för Valencia
För tredje ligamatchen i rad klev Jonas Goncalves fram när det som mest behövdes för sitt Valencia. I helgen snodde han bollen från Saúl Ñíguez i Rayo Vallecano, och tryckte distinkt in segermålet på Mestalla.

Brassenanfallaren, som mot Rayo för första gången under säsongen spelade som spjutspets, har gjort fyra mål på de tre senaste ligamatcherna och verkligen varit tungan på vågen för Valencia. Då Hélder Postiga inte fungerat klockrent spelmässigt kanske Jonas är lösningen på anfallsproblemen om Miroslav Djukic vill fortsätta använda sig av Fede Cartabia, Sergio Canales och Dorlán Pabón som en offensiv trio på mittfältet.

För ett par veckor sedan pratades det om en krissituation i Valencia, men efter tre raka ligasegrar än nu tongångarna betydligt lugnare och positivare. Däremot har det fortfarande inte lossnat rent spelmässigt. Hemma mot Rayo hade man svårt att spela sig ut Madrid-lagets höga och intensiva press, och hade framför allt svårt att etablera ett eget spel på offensiv planhalva. Men i nuläget finns det bara en sak som räknas i Valencia, och det är resultaten. Så länge de är positiva är allting frid och fröjd. Men låt ändå konstatera en sak: Hade det inte varit Rayo på andra sidan i lördagens match, utan ett mer effektivt lag, hade man inte tagit tre poäng.

Sevilla måste börja vinna på bortaplan
På pappret har Sevilla ett högintressant lag. Man har sålt av stjärnor som Álvaro Negredo, Goeffrey Kondogbia och Jesus Navas, men ersatt dessa med många framtidsnamn som inom ett par år kan vara lika etablerade spelare.

Men för att Sevilla ska utvecklas i rätt takt, och ta sig tillbaka till toppen där man var för några år sedan, måste man förstås prenumerera på spel ute i Europa. Och fortsätter man tappa poäng som man gjort under säsongsinledningen känns det väldit avlägset för klubben att man kommer spela utanför Spaniens gränser nästa säsong.

Det stora problemet för Sevilla är bortaspelet. Hemma på Ramón Sánchez Pizjuán är man alltid starka och har sin publik i ryggen. På bortaplan spelar man inte med samma trygghet, men inte heller i närheten med samma fantasi.

Faktum är att Sevilla inte har vunnit på bortaplan i ligan sedan den 24 september ifjol, då man slog Deportivo La Coruña med 2-0 på Riazor. Det är alltså över ett år sedan nu, och ett rekord som gör Sevilla unika i Europa just nu.

I lördags spelade Sevilla oavgjort, 1-1, på Anoeta mot Real Sociedad. En svår arena, en svår motståndare, men ett skärpt Sevilla hade lika gärna kunnat åka därifrån med alla poäng. Man tog ledningen, hade chanser att utöka, men släppte sedan in kvitteringen i mitten på andra halvlek och i slutet var La Real närmast att plocka alla tre poäng.

Om Sevilla ska börja sin vandring uppåt i tabellen måste man tämja spöket som fortsätter dyka upp på alla bortaarenor.

Efter segern mot Sevilla i helgen trodde nog de allra flesta att det skulle blåsa lite lugnare vindar kring Valencia. Adil Rami verkar tycka annorlunda. Nu har han gjort sig omöjlig i klubben efter flera häpnadsväckande uttalanden riktade mot såväl tränare som lagkamrater.

Det har inte varit en lugn stund i Valencia-lägret under säsongen. Men efter 3-1-segern mot Sevilla i söndags trodde nog de allra flesta att vindarna skulle vara lite mjukare och att tränaren Miroslav Djukic skulle få lite andrum. Det har han, och klubben också fått. Men bara i ett par dagar. Adil Rami tyckte uppenbarligen att det räckte så.

Fransmannen, som värvades till Valencia 2011 och inledde sin sejour i klubben så bra har nu gjort sig omöjlig i klubben. Och utvecklingen är väldigt beklämmande eftersom han målades upp som ”den nye Roberto Ayala” och supportrarna hoppades att man hade hittat den där försvarsledaren som man så länge saknat. Efter smekmånaderna, som varade ungefär ett halvår, började Ramis prestationskurva peka nedåt och samtidigt försämrades attityden allteftersom. Han kom med krav och ville vara säker på sin plats i laget – trots stundtals halvdana insatser. Rami blev kvar ytterligare en säsong, där dalarna var betydligt djupare och mer återkommande än topparna.

Försvararen var väldigt nära att lämna Valencia redan i somras, då han och nye tränaren Miroslav Djukic inte klickade från starten. Djukic kunde förstås inte lova fransmannen någon speltid, eftersom fotboll många gånger handlar om dagsform, medan det var exakt vad Adil ville få bekräftat för sig. Men Valencia-tränaren lyckades ändå övertala Rami om att stanna, och det såg ut som att två starka viljor hade slåss sina kloka huvuden tillsammans för att göra det bästa av situationen. Tills nu, då Adil Rami har bevisat raka motsatsen.

Redan efter Europa League-förlusten mot Swansea, där mittbacken för övrigt fick rött kort efter tio mintuer, skall ha han sagt ”skönt, nu blir vi snart av med honom” och menat att tränaren Djukic låg risigt till.

I veckan har uttalanden fortsatt och Rami har gått till attack både mot tränaren och sina lagkamrater. ”Jag pratar inte med Djukic. Han lovade saker som han inte har hållit. I omklädningsrummet saknas helt ledargestalter och efter att Albleda, Tino och Soldado lämnat finns bara ett gäng rövslickare kvar”.

Valencia, som ikväll möter Granada på bortaplan, har med omedelbar verkan skickat hem Rami från truppen och presidenten Amadeo Salvo, sportchefen Braulio Vázquez och tränaren Miroslav Djukic verkar enade i sin sak: Adil Rami kommer aldrig någonsin representera Valencia CF.

Det mesta tyder på att han inte ens kommer fortsätta sitt kontrakt, utan att det bryts på en gång, och att fransmannen i sådana fall har tillåtelse att träna med en ny klubb fram tills januari, då han först skulle bli spelklar. Valencia har även låst Ramis lön tills vidare.

Fransmannens utveckling i Valencia har varit något utöver det vanliga. Första halvåret i klubben var han inte bara en av lagets bästa spelare, utan en av ligans främsta försvarare. Hans plats i den franska landslagstruppen var lika given. Nu, drygt 1,5 år senare, har han på egna misstag spelat sig bort ifrån både Valencia och landslaget.

Om hans vilja att spela VM nästa sommar var så stor att han skulle göra precis allt för att nå dit, då undrar jag hur karln resonerar när han agerar på det här sättet och nu riskerar att inte spela förrän tidigast i januari igen.

Detta skapar förstås bekymmer för Valencia också. Nu står man med två renodlade mittbackar i truppen (Ricardo Costa, för närvarande skadad, och Víctor Ruiz) samt Jérémy Mathieu som också hanterar den centrala rollen i försvaret. Sportchefen Braulio uppges leta febrilt efter en ny mittback som kan ansluta i januari, men fram tills dess, då man har ligaspelet, Europa League och så småningom Copa del Rey att tänka på, måste förstärkning in.

Det sägs att Valencia Mestallas (klubbens B-lag, belägna i tredjedivisionen) ynglingar Alberto Tendillo och Sergio Ayala ligger bäst till. Tendillo är barnbarn till Valencia-ikonen Miguel Tendillo, medan Ayala är, trots efternamnet, inte alls släkt med försvarslegendaren Roberyo Ayala. Sergio kom till Valencia Mestalla inför den här säsongen från Barcelona, där han är fostrad i La Masía.

Oavsett vem som ersätter kan vi nog slå fast att Adil Rami spelat sin sista match i Valencia-tröjan. Det slutade aldrig så där bra som många hade hoppats på. Men kanske kan en ny Ayala vara lösningen som bidrar med harmoni i Valencia.

Källor: SuperDeporte, Cadena SER & Onda Cero.