Jag lyfter på hatten, Valencia!
Med sviktande form och spelare som João Pereira, Jérémy Mathieu, Fernando Gago och Sergio Canales på skadelistan kunde det sett bättre ut för Valencia inför stormötet med Bayern München under tisdagskvällen. Speciellt när man dessutom använde sig av Antonio Barragán som högerback…

Mauricio Pellegrino valde en högst märklig startelva till matchen. Att Barragán, med sina defensiva brister, skulle ställas mot Riberý på sin kant hade kunnat sluta riktigt illa. Som tur var för Valencias del blev bara Barragán på planen i en dryg halvtimme – då han drog på sig sitt andra gula kort för dagen och snällt fick lämna planen.

När flera Valencia-supportrar påpekar att de hellre hade spelat med tio man från start än med Barragán förstår man att han inte är den mest populära spelaren i laget. När Los Ché sedan visar att man faktiskt spelar bättre utan än med högerbacken i laget – ja då är det svårt att hålla sig för skratt.

Den inledande halvtimmen var gästande Bayern München bäst på Mestalla. Efter utvisningen vaknade dock Valencia till, och spelade upp sig rejält. När Sofiane Feghouli satte 1-0 efter att ha glidit förbi flera Bayern-spelare och något turligt fått bollen i mål exploderade arenan. Matchklockan stod på 77 minuter. Vid seger skulle man ha ett gyllene läge att gå vidare som gruppetta.

Dessvärre kom tyskarna tillbaka, och Thomas Müller kvitterade bara några minuter därpå. Det blev delad pott på Mestalla – men Valencia visade kämpaglöd och fantastisk moral. Att som tio man spela så pass bra och till och med ta ledningen, det är imponerande. Om Barragán var kvällens stora minus var Dani Parejo definitivt ett stort plus. Spanjoren som haft det kämpigt sedan flytten till Valencia visade äntligen kvalité. Frågan är om det räcker för att hålla honom kvar i klubben framöver.

I och med att Bate åkte på pumpen mot Lille har man trots allt säkrat avancemanget – något som åtminstone nissarna i kostym kan vara nöjda med, då det bringar in värdefulla pengar till klubben.

Chansen till gruppseger finns fortfarande – men då måste man vinna/spela oavgjort borta mot Lille i sista omgången, samtidigt som Bayern får oavgjort/förlorar hemma mot Bate. Oddsen är inte på Valencias sida, men vidare är man hur som helst.

Får man tillbaka sina nyckelspelare, och inte använder sig mer av Antonio Barragán, då kan det bli en väldigt trevlig Champions-vår för fladdermössen.

Barça säkrade gruppsegern
Inför matchen mot Spartak Moskva snackades det en hel del om planen – som består av konstgräs. Det hör nämligen inte till vanligheten att Barcelona spelar matcher på konstgräs, och därför var det många som var lite kluvna hur de skulle handskas med underlaget. Svaret? En busenkel 3-0-seger där Leo Messi blev stor matchvinnare med två mål.

Men det som skall tilläggas angående konstgräset är att Barça inte är helt obekanta med det. Firman som tillverkat konstgräset som används på Luzhniki Stadion i Moskva är katalansk, och är baserad i Tarragona. Samma tillverkare har även lagt konstgräset på Ciutat Esportiva, Barcelonas träningsanläggning. Flera planer består alltså av konstgräs – och det är ingen vild gissning att de småtränade lite där inför tisdagens match.

Något annat som är noterbart från just själva matchen är att Tito Vilanova valde att byta in jättetalangen Gerard Deulofeu (född 1994) i slutskedet. Säsongsdebut för ytteranfallaren, som annars A-lagsdebuterade förra säsongen. Många hävdar redan nu att Deulofeu bör få alltmer chanser i A-laget, då han redan är en framstående figur i det spanska U21-landslaget, där etablerade spelare som Isco, Iker Muniain och Koke huserar.

Barça avslutade matchen mot Zaragoza med tio La Masía-fostrade spelare
När Cristian Tello byttes in för Barcelona i den andra halvleken mot Real Zaragoza blev han Barças tionde La Masía-fostrade spelare på planen. Då hade Tito Vilanova två byten kvar. De flesta supportrarna satt och hoppades att Alexandre Song, som för övrigt gjorde sitt första mål sedan ankomsten till Katalonien, skulle få lämna planen, och i stället lämna plats till ytterligare en egen produkt.

Att just spela med elva spelare från den egna ungdomsakademin vore någon fullkomligt unikt, och någonting väldigt betydelsefullt för hela klubben. De senaste åren har det successivt vuxit in allt fler egna produkter in i A-lagstruppen, och det har länge varit på tapeten att det snart är dags att mönstra ett lag med elva La Masía-fostrade spelare. När Tito fick frågan för några veckor sedan svarade han kort: ”den dagen kommer”.

Och än får den vänta. För i stället för att byta ut Song, och exempelvis låta mexikanen Jonathan dos Santos (bara ett framträdande i ligan så här långt) få speltid, valde Tito att byta in Cesc Fábregas mot Pedro Rodríguez i slutskedet av matchen. Dessförinnan hade Carles Puyol fått mottaga publikens jubel sedan han lämnat plats på planen för Marc Bartra.

Det ska även tilläggas att ytterligare två spelare som spenderat några år i Barcelonas ungdomsakademi faktiskt befann sig på Camp Nous gräsmatta – Víctor Rodríguez och Paco Montañés (som båda varit stora utropstecken för Zaragoza den här säsongen). Den sistnämnde hann till och med att debutera för A-laget borta mot Sevilla 2006, innan han lämnade för Villarreal.

Matchen då? Det mesta kom, precis som vanligt, att handla om Lionel Messi. Argentinaren gjorde 1-0, han spelade elegant fram till 2-0 och spikade sedan slutresultatet 3-1 i andra halvlek. Innan dess fick, just det, Paco Montañès in en reduceringsboll för gästande Zaragoza. Lite av ödets ironi, kan man tycka. Hade målet inneburit poäng eller till och med varit matchavgörande hade Paco haft en förträfflig historia att berätta för sina barnbarn.

Tar Benzema chansen – igen?
När Gonzalo Higuaín blev långtidsskadad i början av 2011 fick Karim Benzema, efter en knackig inledande period i Real Madrid, äntligen chansen till hundra procent. Den chansen tog han. Därefter har det varit ett oerhört jämnt race mellan de två världsanfallarna om platsen som spets i José Mourinhos lag.

Förra säsongen var Benzema bäst, och fick också spelade de allra viktigaste matcherna. Den här säsongen har det varit motsatt, då Higuaín verkligen levererat. Dessvärre skadade sig argentinaren förra veckan, och blir nu borta en månad. Detta betyder i sin tur att Karim Benzema, som ett bred på posten, kommer få rejält med chanser att bevisa för Mourinho att han är rätt man att satsa på. Om han kommer lyckas, ja det är nog ingen som vet. Att han däremot började på bästa möjliga sätt med att trycka dit två baljor mot Athletic Club, är ett faktum.

Valencia – ett lag med fler frågor än svar
Bortaspöket för Valencias del i ligaspelet fortsatte när man förra helgen inte kunde vinna borta mot Valladolid. När det under lördagen då vankades ny hemmamatch – mot hittills så underpresterande Espanyol – trodde de flesta på en övertygande seger. Det blev förvisso seger – efter många om och men – men övertygande, det var det inte i närheten av.

Faktum är att Espanyol stundtals spelade betydligt bättre än Valencia. Man anföll smartare, med större fantasi och Samuele Longo längst fram hos gästerna skapade hela tiden oro.

Valencia, som visserligen saknade flera viktiga kuggar, gick inte ens att känna igen på hemmaplan. Borgen som de annars ändå presterat väldigt bra fotboll på under säsongsupptakten. När man åtminstone trodde att svaren var fler än frågorna kring hemmaspelet – blev man direkt hänvisad till att det var fel. Totalt fel. Jag begriper mig inte på säsongens Valencia – Pellegrinos Valencia.

Jag vet inte vem man egentligen ska tacka för att det slutligen blev en seger. Roberto Soldado? Nja, han slog in straffen i slutminuten, men gjorde ingen höjdarmatch i övrigt. Domaren? Tja, straffen var något knepigt dömd. Det viktiga för Los Ché var väl att det blev just tre poäng – och att man kan blicka uppåt i tabellen. För Espanyol såg det väldigt bra ut, men marginalerna var sannerligen inte på katalanernas sida denna afton. Dessutom får man nu klara sig utan både Hector Moreno och Sergio García nästa omgång – då båda visades ut.

Det hände, precis som vanligt, väldigt mycket den gångna omgången. Mendilibar pallade trycket, och sitter Pochettino mest löst bland tränarna nu? Valencias bortaspöke fortsätter, medan Atlético är tillbaka på segerspåret och hakar på Barcelona i toppen. Real Madrid då? Ja, de medverkade i en helt sagolikt rolig match mot Levante.

Mendilibar pallade trycket – medan i stället Pochettino lämnar?
Vid förlust mot Espanyol hade José Luis Mendilibar redan räknat ut att han kunde ta närmaste dörr ut och aldrig mer komma tillbaka till Osasuna. Men, med kniven mot strupen och då pressen var som störst, reste sig Mendilibar på bästa möjliga sätt, och oavsett vad för typ av tändvätska han hade hällt i spelarnas vattenflaskor så var det åtminstone ett vinnande recept. Osasuna krossade bottenkonkurrenten Espanyol på bortaplan med hela 3-0. Mendilibar var märkbart nöjd efteråt, men samtidigt såg han oerhört kaxig ut – fast på ett positivt och lugnt sätt.

Mendilibar kanske ringde och tåg några råd från Pepe Mel, tränare i Real Betis, före matchen. När Sevilla-klubben låg som mest pyrt till förra säsongen, och Mel hade som störst press på sig, reste sig laget och började prestera. Är det någon som har receptet för att resa sig från askan är det Pepe Mel – även om hans Betis misslyckades med att ta sig upp på en tredjeplats (åtminstone tillfälligt) när man något överraskande förlorade hemma mot Granada under fredagskvällen.

Åter till Espanyol-Osasuna. Jag skrev bara för några dagar sedan att José Luis Mendilibar var den tränare som låg allra risigast till för att få sparken. Han fick fortsätta, men resultat krävdes mot Espanyol. Osasuna levererade, och samtidigt som Mendilibar fick lite andrum, uppger rykten att förlusten för Espanyol blev droppen för tränare Mauricio Pochettino som i detta nu kan vara arbetslös.

Inte den här gången heller, Valencia
Seger mot Atlético, seger mot Bate Borisov. Äntligen hade Valencia kommit i gång. Det som nu behövdes var för fullständig frid och fröjd var en bortasegern. Och det började också bra mot Valladolid, trots att Mauricio Pellegrino vilade spelare som Roberto Soldado, Tino Costa & João Pereira. Sommarförvärvet Aly Cissokho gav Los Ché tidigt ledningen, och spelmässigt såg det inspirerande ut för gästerna. Sedan hamnade samme Cissokho i blåsväder – när han visades ut i mitten av andra halvlek och också bjöd Valladolid på en straff. Víctor Pérez var säkerheten själv från elva meter, och kvitteringsmålet blev matchens sista.

Soldado hade en boll i mål (han byttes in i andra halvlek), men blev avblåst för offside. Det fanns också situationer där domaren hade kunnat döma straffspark för Valencia – men friade. Otur eller ej, gästerna har det märkbart svårt på bortaplan och har fortfarande inte vunnit borta i ligaspelet sedan i slutet av mars i år. Just nu känns det som att det satt sig i huvudet på spelarna. Man fick visserligen lite hjälp på traven då lag som Real Betis och Málaga förlorade sina matcher, och därmed inte ryckte toppstriden, men samtidigt får Valencia inte tappa alltför mycket mark heller.

Pellegrino har, trots en godkänd vecka, fortfarande en hel del att fundera på. Poängskörden på bortaplan måste öka rejält – annars blir det knivigt att nå CL.

Valladolid å sin sida har inlett comebacken i La Liga på ett alldeles strålande sätt. Man spelar ofta underhållande med stor fantasi och rejält med kämpaglöd. Som grädden på moset gjorde poängen mot Valencia att man fortfarande är före Los Ché i tabellen.

Barça repade sig snabbt
Efter veckans förlust i Champions League borta mot Celtic väntade ännu en tuff bortamatch för Barcelona när man ställdes mot Mallorca. Under den första halvleken såg det däremot mer ut som om Barça mötte ett lag från tredje divisionen, och 3-0 kunde varit betydligt mer. Sedan slappnade Tito Vilanovas mannar av, eller så höjde sig Mallorca flera snäpp, för två snabba hemmamål tidigt i andra skapade ordentlig nerv i matchen.

Leo Messi gjorde, precis som mot Celtic, ingen vidare match. Ändå blev han direkt matchavgörande med totalt två mål. Spiken i kistan som betydde 4-2 var ett riktigt mästerverk, när han dunkade upp bollen i Dudu Aouates första kryss.

I och med segern repade sig de blåröda katalanerna tämligen snabbt från CL-förlusten, och är fortsatt obesegrade i La Liga.

Atético tillbaka i vinnarspåret – och ryckte på nytt
Valencia spräckte Atléticos långa segersvit förra helgen. Académica fyllde på med att slå Madrid-gänget i Europa League. Men där tog det stopp. I derbyt mot Getafe var det inget snack om saken, och Atlético Madrid stod för en oerhört stabil insats. Adrián fortsätter spela bra och hans formkurva pekar just nu spikrakt uppåt. Spanjoren stod för ett av målen i 2-0-segern där en annan spelare med sylvass form, Arda Turan, gjorde det andra.

När toppkonkurrenter som Málaga och Real Betis förlorade, samtidigt som en annat tippat topplag i Valencia också tappade poäng, gjorde Atlético ett nytt ryck i kampen om topplaceringar. Med tanke på att Diego Simeone deklarerat så tydligt att ligaspelet är högsta prioritet den här säsongen har jag därför ofattbart svårt att se Madrid-klubben tappa det här försprånget man nu skaffat sig. Man kommer spela i Champions League nästa säsong.

Ronaldo i fokus i skrattmatchen på Ciutat de Valencia
Det var längesedan jag skrattade så mycket under en fotbollsmatch som den mellan Levante och Real Madrid. Ciutat de Valencias gräsmatta var nämligen vattenfylld till max – och egentligen borde nog matchen skjutits upp. Det liknade nämligen mer ett lotteri än en ärlig fotbollsmatch. Bollen körde sitt egna race och spelade ofta de 22 spelarna på planen ett spratt med sina otippade vändningar.

Själva matchen kom att handla mycket om Cristiano Ronaldo. Portugisen var bara på planen i den första halvleken – där han minst sagt stod i fokus. Tidigt blev han knockad av David Navarro, som kanske borde fått syna det röda kortet, men Ronaldo reste sig och några minuter senare krutade han in 1-0 på volley. Sedan klev han av i paus, efter smällen han ådrog sig tidigt i matchen. I andra saknade Real Madrid såväl Cristiano Ronaldo som marginalerna i matchen. Ángel kvitterade för Levante, trots mängder av lägen för Madrid. Sedan tilldömdes huvudstadsklubben en något tveksam straff, och i Ronaldos frånvaro fick Xabi Alonso chansen – men Gustavo Munúa räddade.

Det dröjde ända tills den 85:e matchminuten innan Madrid slutligen kunde få utdelning på alla sina chanser. Och det krävdes en anfallare för att hitta rätt. Supertalangen Álvaro Morata byttes in och styrde in segermålet 2-1 med sin första bollkontakt. Detta var Moratas blott tredje inhopp den här säsongen – vi kan vänta oss fler.

Nä, på förhand var det inte riktigt vad många av de spanska lagen hade tänkt sig inför veckans CL-omgång. Men åtminstone två lag gjorde bra ifrån sig – och det var varken Barcelona eller Real Madrid.

Barça förtjänade att förlora
Celtic Park. En mardrömsarena för många lag, alla lag. Ett hårt kämpande Celtic, med smått magiska fans som aldrig vänder ryggen till. Onsdagens Champions League-match mot Barcelona var förstås inget undantag. Alla visste på förhand hurdan matchbilden skulle vara, vilket lag som skulle försvara sig mest, och vilket lag som skulle hålla mest boll. Barça dominerade bollinnehavet till den grövsta grad, men vad hjälpte det? Anfall är bästa försvar, brukar man säga, men att enbart hålla i bollen är samtidigt inget särskilt effektivt anfallsspel. Celtic försvarade sig föredömligt, de slet som om deras liv stod på spel, och för många var det så klart en av karriärens största matcher.

Om Barça hade vunnit matchen hade man kunnat vila nyckelspelare i de två sista gruppspelsomgångarna. Nu är man inte ens klara för åttondelsfinal, även om det ska vilja mycket till för att katalanerna ska missa det. Nu väger de sena segermålen mot såväl Spartak Moskva som Celtic på Camp Nou oerhört tungt. Utan dem hade Barcelona varit ordentligt i klistret just nu. Man har ändå allt i sina egna händer för att säkra gruppsegern – Celtic har bara trasslat in Tito Vilanovas manskap i svår hinderbana i stället för att låta Barça knalla till åttondelen den enkla vägen.

Det blev inte riktigt vad Leo Messi hade tänkt sig när han fick dedikera ett mål för sin nyfödde son för första gången. Reduceringsmålet på slutet betydde nämligen inte särskilt mycket.

Barcelona förtjänade att förlora den här matchen. Man agerade både för dåligt bakåt, och skapade på tok för lite framåt. Jag lyfter på hatten för Celtic.

Feghoulis formtopp håller i sig
På förhand skulle naturligtvis vitryska Bate Borisov vara en mumsbit för Valencia hemma på Mestalla. Speciellt efter den blytunga segern mot Atlético Madrid i bagaget. Och till en början gick allt enligt planen, och efter 3-0 i början på andra såg det väldigt bekvämt ut. Sedan ryckte Bate upp sig – eller kanske snarare Valencia gick ner sig. Helt plötsligt var det 3-2 på resultattavlan och rejäl nerv i matchen. Men, fladdermössen redde upp situationen och Sofiane Feghouli spikade igen kistan med sitt 4-2-mål på slutet.

Och det var just Feghouli som var matchens gigant. Han följde upp sin fenomenala insats mot Atlético med en ny storartad prestation. Tekniken, spelsinnet, balansen – och framför allt också två livsviktiga mål. Fjolårssäsongens utropstecken i Valencia är just nu på väg att ta nästa steg, ett steg som är väldigt stort.

Både Valencia och Bayern har nu nio poäng – och står på samma målskillna Jag är väl inte den enda som längtar tills lagen drabbar samman på Mestalla om ett par veckor?

Özil räddade Madrid med nöd och näppe
Farten, finessen och finurligheten chockade Real Madrid på Santiago Bernabéu – trots att man blev varnade redan för två veckor sedan. Borussia Dortmund var det bättre lagen när lagen återigen drabbades samman, och hade det inte varit för Özils sena kvittering (och Manchester Citys kvittering mot Ajax) hade Real Madrid helt plötsligt inte legat så säkert till i sin grupp. Nu ser man, tillsammans med just Dortmund, fortfarande alldeles för starka ut för övriga rivaler, och det vill mycket till för att huvudstadsklubben inte ska greja vidare avancemang.

Jag är för övrigt villig att hålla med José Mourinho i hans uttalanden tidigare under veckan. Dortmund kommer vara en kandidat att gå långt, mycket långt. Kanske till och med hela vägen. För så pass bra är tyskarna.

Höstens överraskning fortsätter att imponera
Det kanske mest glädjande ur ett spansk perspektiv med CL-omgången var naturligtvis Málaga – återigen. Laget från solkusten bärgade en poäng på San Siro, något som jag på förhand är övertygad om att alla Málaga-supportrar hade varit nöjda med på förhand. Och det är svårt att tänka sig att samma lag som i helgen förlorade mot Rayo Vallecano, gjorde en så pass bra insats mot Milan på bortaplan. Samma Milan som i sin tur helgen krossade Chievo just hemma på San Siro. Fast det är förstås en enorm skillnad på Chievo och Málaga – och de sistnämnda hade nog alldeles för mycket fokus på Champions League-matchen mot Rayo.

Isco fortsätter att briljera med sin teknik, sitt enorma spelsinne och eleganta löpsteg. Att Málaga är höstens utropstecken i Champions League är ett faktum – att Isco är detsamma när det kommer till det individuella är precis lika självklart. Frågan jag ställer mig är hur långt 20-åringen kan leda till Málaga i turneringen?

Soldado matchvinnare på Mestalla
När jag tidigare i dag skrev en text med fokus på lördagens tungviktsmöte på Mestalla mellan Valencia och Atlético, nämnde jag att även vid hemmaseger skulle jag inte bli klokare på Valencia. Hemmaseger blev det, och klokare blev jag inte.

Det kändes många stunder som att Valencia faktiskt inte spelade på hemmaplan. De var tillbakatryckta, hade lite boll, de gnällde och det var irriterat. Likväl stod de pall, och höll ihop laget – något som slutligen räckte till seger mot Atlético.

Och det var två individuella prestationer som blev avgörande. Roberto Soldados helt magiska volleyträff fram till 1-0 i första halvlek, och ett moment av briljans från Sofiane Feghouli i slutet av matchen knöt ihop säcken till 2-0. Nelson Valdez hoppade in och tackade Feghouli för ett vackert förarbete med att spika igen butiken med det avgörande målet. Ändå var det Soldado, med sitt mål i första halvlek, som blev stor matchvinnare.

Men anfallsmässigt finns det fortfarande mycket att kräva av Los Ché. Kreativiteten är nästan obefintlig vissa stunder, och det märks verkligen att man lider i frånvaron av Éver Banega och Sergio Canales. Feghouli fick dra ett otroligt tungt lass offensivt mot Atlético – något han bemästrade på allra bästa sätt. Han var nämligen den enda som kunde hålla boll på offensiv planhalva och alltid gjorde någonting med vettigt syfte.

Försvarsmässigt stod hemmalaget för en förstklassig insats – även om det var irriterat matchen igenom. Men det är också en del av fotbollen, och det gäller att hela tiden hålla huvudet högt.

Jag gissar att det här kan vara en vändpunkt för Valencia. Men, innan man kan blicka uppåt i tabellen på allvar måste man bryta den usla trenden på bortaplan. Nu har man tagit det första steget. Nästa steg är Valladolid nästa helg. Vinner man där, ja då kan man verkligen konstatera att Valencia är på rätt väg igen. För det här var en väldigt bra början.

Dessutom lär nog Mauricio Pellegrino somna ganska gott i natt – även om han inte fick vara kvar på sidlinjen hela matchen.

Premiärmål och 100-noteringar för Real Madrid
Real Zaragoza orkade stå emot Real Madrids press – i ungefär 22 minuter. Sedan gjorde Gonzalo Higuaín 1-0, innan Ángel Di María, i sin 100:e match för klubben, kort därefter fyllde på till 2-0. Det blev till slut en enkel historia för huvudstadsklubben, som vann med 4-0.

Det mest anmärkningsvärda från matchen var dock inte det faktum att Cristiano Ronaldo gick av planen mållös. Nej, det var i stället att José Mourinho tog sin 100:e seger som tränare för klubben, detta på 133 matcher. Ett otroligt imponerande facit.

Något ytterligare noterbart är att både Michael Essien och Luka Modric hittade nätmaskorna för första gången i den vita dressen.

David Villa tillbaka i gammalt gott slag
I fredags blev Leo Messi pappa för första gången. Han fick ledigt från träningen – men valde ändå att spela lördagens match mot Celta Vigo. Och det klart, nu har han ju även en son, och inte bara sin mormor, att dedikera sina mål till. Och det var det han var ute efter – mål. Men trots frisparksförsök och dribblingsräder lyckades inte argentinaren, och fick i stället se på när David Villa hade stor show.

För det var el Guaje, som han kallas, som var Barças klart vassaste spelare mot Celta. Med sitt riviga spel, ett vackert mål, och en ännu vackrare assist var det den gamle David Villa som uppstod på Camp Nou. Det känns faktiskt som spanjoren hittat tillbaka till sin gamla goda form nu.

Málagas första hemmatorsk – rasar de nu?
Efter en säsongsinledning som överraskat många kom under lördagseftermiddagen Málagas första hemmaförlust. Något förvånande mot Rayo Vallecano.

Det är väldigt tydligt att andalusierna saknar spets i form av en anfallare som ständigt levererar. Spelmässigt ser det ofta bra ut, men de saknar effektivitet på sista tredjedelen.

Efter den framgångsvåg Málaga svävat på under inledningen av säsongen blir följdfrågan naturligtvis; fallerar allt nu? Kommer Málaga rasa i tabellen?

Blir man mer effektiva framåt är jag övertygad om att man kommer bita sig kvar i toppen. Gör man det inte, samtidigt som man börjar tappa lite av den defensiva styrka man annars visat upp under säsongsupptakten – då kan man falla bakåt. När säsongen summeras i vår är jag ändå ganska övertygad om att Málaga kommer vara ett av lagen som kvalificerat sig för spel i Europa nästa säsong.

Samtidigt går det inte annat än att lyfta på hatten över Rayos nya storstilade insats. Ett oberäkneligt lag, som alltid bjuder på underhållning. Mot Málaga fungerade Paco Jémez taktik väl – och man var effektiva nog för att vinna matchen med 2-1.

Ett lag i fullständig harmoni. Ett lag vars tränare har kniven mot strupen. I afton gör två lag, med helt olika förutsättningar, upp på Mestalla.

Det är ingen vanlig säsong. Atlético Madrid har slagit alla möjliga rekord, och verkar ha hittat en balans då man inte längre blandar de där höga bergen med de minst lika djupa dalarna. Valencia å sin sida, har ännu inte gått sätta fingret på. Vart står egentligen säsongens Valencia? Vad har Mauricio Pellegrino gjort med klubben sedan han anslöt i somras?

Frågan på de svaren lär vi inte få i kväll heller. För oavsett om Valencia skulle vinna, eller rentav krossa Atlético Madrid, hade det inte gjort oss betraktare mer kloka för det.

Vinner Valencia matchen är jag däremot ganska säker på att det hade kunnat vara precis den vändpunkt som laget, klubben och framför allt Pellegrino suktar efter. För just nu sitter den 41-årige Mauricio Pellegrino knappast säkert på Valencias tränarbänk. Klubben gjorde sig av med Unai Emery för att han inte ansågs vara rätt person att föra laget vidare till nästa nivå – den verkliga toppen. Skulle Pellegrinos manskap förlora mot Atlético i afton kan jag garantera att han inte går till sängs och är hundra procent säker på att han har något jobb nästa dag.

Nu tror jag visserligen inte det skulle hända. Valencia vill ge Pellegrino tid att forma sitt lag, tid att föra in sin spelidé. Samtidigt är jag övertygad om att kraven börjar bli allt högre, med tanke på den usla ligastarten. Inte ens Mauricio Pellegrino, och allt vad han betytt för Valencia genom åren som spelare, kan få all tid i världen. Det måste börja trilla in resultat också.

På andra sidan står en tränare och ett lag som står för precis allt det  Valencia inte gör just nu. Harmoni, laganda och resultat är tre saker som kan definiera Atléticos säsong så här långt. Men samtidigt som segrarna haglat, rekord på rekord har slagits, och ytterligare en europeisk titel har inkasserats – har man än så länge inte ställts mot de allra tuffaste lagen i ligaspelet. Att plocka tre poäng på arenor som Benito Villamarín, Cornellà El-Prat och Anoeta är ruskigt imponerande, och något som bekräftar Atléticos revolution. Skulle man göra detsamma på Mestalla hade det varit mer än så.

Att på bortaplan ställas mot lag som är vana att hålla mycket boll, det passar Atlético som handen i handsken. Det är därför det är så pass imponerande att de även lyckats ta så många poäng på bortaplan mot lag som Real Betis, Espanyol och Real Sociedad – lag som inte är alltid är vana att hålla mest boll i sina matcher.

Utan att svära över något så kan jag med nästan hundra procents säkerhet säga att Valencia kommer vara det bollförande laget i kväll. Precis som de vill ha det. Och precis som Atlético vill ha det. Sedan kommer de rödvit-randiga ställa om så fort tillfälle ges – och då vet vi alla hur farliga de är.

Någonting jag däremot med full säkerhet kan säga är att ett lag i fullständig harmoni, och ett lag vars tränare har kniven mot strupen, ställs mot varandra i afton. Allt kan hända på Mestalla.

Under veckan har det varit inhemsk cupfotboll i Spanien. Copa del Rey, eller kungens cup, om vi översätter det till svenska. Ett stort samtalsämne som ständigt kommer på så här tidigt in i turneringen är det faktum att det spelas dubbelmöten från sextondelsfinaler ända fram tills final. På frågan varför, är det nog ingen som kan ge ett vettigt svar.

Fördelar med dubbelmöten
Den enda fördelen jag kan se med att köra dubbelmöten i slutspelsstadiet är för att lagen kan få möjlighet att lufta sina reserver. Längre ned har jag listat några av de yngre förmågor som fick chansen att visa upp sig på under veckans Copa del Rey-omgång, och det är alltid trevligt när nya, spännande spelare får kliva in i rampljuset. I den första slutspelsrundan, sextondelsfinal, när topplagen ställs mot lag från de lägre divisionerna, brukar det allt som oftast vara avgjort till returmötet. Då kan jag se en fördel med att ha dubbelmöten – då man oftast får se skymten av yngre, hungriga spelare i returmötena.

Nackdelar med dubbelmöten
Som jag precis nämnde är det väldigt ofta avgjort till returmötet, speciellt när det gäller topplagens matcher. Att då få se en match på en knappt halvfylld arena, där publiken är mer intresserade av att käka korv och baguetter än att titta på fotboll, ger ingen vidare bra bild utåt för den spanska fotbollen. När lagen från tredje- och andradivisionerna gästas av topplagen från La Liga är det alltid ett ordentligt tryck på läktarplats. Deportivo Alavés bjöd på ett tifo när Barcelona gästade under tisdagen. Real Jaén anordnade också ett tifo när Atlético Madrid kom på besök under onsdagen. Det här är oerhört vanligt, och stämningen brukar vara elektrisk på de där mindre arenorna eftersom en cupmatch mot ett spansk topplag är årets händelse – och något som inte upplevs alltför ofta.

Varför kan man inte låta det vara bra där? Ha en match, där lagen som håller till i den lägsta divisionen får fördel av hemmaplan. Är lagen belägna i samma division – ja då är det inte mycket svårare än att bara lotta, eller rent av gå efter nuvarande tabellplacering när det gäller att få fram vilket lag som ska spela på hemmaplan.

En annan stor nackdel med dubbelmöten är att skrällar blir ett alltmer uteblivande faktum. Alcorcóns sensationella utslagning av Real Madrid för några år sedan är snarare undantag än regel i det här sammanhanget. I övrigt är det sällan lagen från de lägre divisionerna rår på storheterna från La Liga. Hade det bara spelats en match, samtidigt som det på pappret så mycket bättre laget, luftat en del reserver, då hade förutsättningarna varit helt annorlunda. Och då hade det helt plötsligt blivit alltmer intressant, och förmodligen hade underhållningsvärdet dessutom höjts avsevärt jämfört med nu.

Bilden av Copa del Rey utåt hade blivit så mycket bättre om det bara hade varit en match, åtminstone fram till kvartsfinalerna. Jag hade dock inte haft någonting emot om det var så hela vägen in i kaklet.

Vad anser ni om dubbelmötenas vara eller icke vara i Copa del Rey?

—

Här nedan följer ett urval av några av de unga spelare som fick chansen under veckans Copa del Rey, och som tidigare inte spelat särskilt mycket A-lagsfotboll;

Gayá, född 1995 (Valencia)
Mycket talangfull vänsterback som imponerat stort i klubbens B-lag Valencia Mestalla under säsongen. Spelade från start för sitt Valencia borta mot Llagostera och gjorde en klart godkänd insats i sin A-lagsdebut.

Fabrice Olinga, född 1995 (Málaga)
Gick från okänd till ett namn på allas läppar när han A-lagsdebuterade för Málaga tidigare under säsongen med att hoppa in och avgöra ligamatchen mot Celta Vigo. Den unge anfallaren fick hoppa in mot Cacareño men hann inte få särskilt mycket uträttat. Vi lär få se mer av Fabrice i framtiden.

José Rodríguez, född 1994 (Real Madrid)
Central mittfältare som firade sin A-lagsdebut mot Alcoyano i onsdags med att direkt hitta nätmaskorna. Har gjort bra i från sig i Segundan med Real Madrid Castilla och är spås en ljus framtid.

Saúl Ñiguéz, född 1994 (Atlético Madrid)
Duktig tvåvägsspelare som kan spela på de flesta mittfältspositioner, men gör sig allra bäst centralt. Har hoppat in i samtliga Europa League-matcher för Atlético under säsongen men gjorde under onsdagen debut i Copa del Rey.

Álvaro Morata, född 1992 (Real Madrid)
Mycket lovande anfallare som i startade matchen mot Alcoyano, en match som var hans sjätte i Real Madrids A-lagströja. Har öst in mål mål i ungdomslagen både i Real Madrid och på landslagsnivå. En spelare vi lär få se mycket mer av – redan den här säsongen.

Sergi Roberto, född 1992 (Barcelona)
En spelare som har gjort en hel del A-lagsmatcher, men säsongsdebuterade när han startade matchen mot Alavés under tisdagskvällen. Innermittfältare som är duktig i båda riktningarna och har ett brett register. Spansk U21-landslagsman.

Nono, född 1993 (Real Betis)
Kreativ offensiv mittfältare som redan spelat sex ligamatcher för Betis den här säsongen, varav fem har varit som inhoppare. Har varit en av Sevilla-klubbens yngre förmågor som kommit fram på senare år och nu också fått alltmer speltid i A-laget.

Jurado, född 1990 (Málaga)
Högerback som spenderade försäsongen med A-laget och gjorde det väldigt bra. Startade matchen mot Cacareño och stod för en pigg insats. Byttes ut i andra halvlek mot en annan lovande ytterback i form av Álex Portillo, född 1992.

Óliver Torres, född 1994 (Atlético Madrid)
Atlético Madrids tveklöst största talang. Innermittfältaren gjorde ett stort avtryck i U19-EM, som Spanien vann, och har sedan dess varit på allas läppar. Har hittills gjort en ligamatch för Madrid-klubben men spelas varsamt av Diego Simeone, som inte vill sätta någon press på ynglingen. Bra blick och väldigt passningsskicklig.

Álex Fernández, född 1992 (Real Madrid)
Bra tvåvägsspelare som gjorde A-lagsdebut redan för ett par år sedan. Fick starta matchen mot Alcoyano och gjorde en bra insats. Innermittfältaren har representerat Spanien på ungdomslandslagsnivå. Även hans äldre bror Nacho (född 1990) spelade från start mot Alcoyano och är en spelare för framtiden.

Galiciskt derby – precis som vi ville ha det
Celta Vigo och Deportivo La Coruña delade broderligt på poängen i säsongens första Galiciska derby. Detta i en match som innehöll det mesta man kunde förvänta sig i ett derby – intensitet, kamp, härlig atmosfär, chansrikt och finess i mängder.

Det började annars bäst för Celta, som tog ledningen redan efter åtta minuter genom Mario Bermejo. Depor repade sig dock relativt omgående, och en för dagen strålande Juan Domínguez kvitterade i mitten av första halvlek. Det blev också matchens sista mål – trots mängder av vassa möjligheter.

Det jag däremot kommer minnas allra starkast från matchen är Juan Carlos Valerón. Denne fantastiske fotbollsspelare, som med sina 37 jordsnurr visade att gammal fortfarande är äldst. Den bollbehandling och finess han besitter är mäkta imponerande. I vissa matcher har bollgeniet varit ifrågasatt. Håller han verkligen? Han segar ju bara ner tempot. Mot Celta, i den kanske viktigaste matchen på hela säsongen för Deportivo, bevisade han raka motsatsen. Han håller inte bara måttet – han är fortfarande alldeles briljant.

Visst är det härligt med derbyn. Det är få andra matcher som uppnår samma kvalité på läktarplats som ett stekhett derby.

—

Valencia tar inte de viktiga bortapoängen
Fem bortamatcher. Noll segrar, en oavgjort, fyra förluster. Där har ni Valencias facit den här säsongen. Den hittills enda bortapoängen kom i premiäromgången mot Real Madrid på Santiago Bernabéu. Sedan dess har man åkt på torsk – fyra gånger om. Och visst har de ställts mot tufft motstånd, för man åker aldrig och möter Barcelona, Mallorca, Levante och Real Betis på bortaplan och knallar hem tre poäng. Men att ta noll, det är alldeles för dåligt. I alla fall för en klubb med de ambitionerna som Valencia ändå har.

Under lördagen inkasserades alltså fjärde raka bortaförluten i ligaspelet för Los Ché. Real Betis gjorde en bra match defensivt på Benito Villamarín, och gjorde matchens enda mål tidigt i matchen genom Salva Sevilla. Valencia pressade på – men var alldeles för ineffektiva. Och det är inte helt ovanligt att det går i lås för Valencia när Roberto Soldado inte levererar. Om inte Soldado blir jämnare i sitt målskytte måste fler från mittfältet kliva fram och bidra med fler mål.

Till skillnad från Valencia har toppkonkurrenter som Málaga och Atlético Madrid hittills tagit de där viktiga poängen på bortaplan. De som blir direkt avgörande när säsongen summeras i vår.

Atlético har tre segrar och en oavgjord på bortaplan. Málaga har två segrar, två oavgjorda och en förlust (mot Atlético).

Valencia måste börja plocka poäng på bortaplan. Man har redan halkat efter alltför långt och redan nu känns det som att slaget om Champions League-platserna kommer bli hårdare än någonsin. Atlético har redan ett enormt försprång, något som kan drygas ut ytterligare mot lag som Málaga och Valencia imorgon (även gentemot Real Madrid, om de skulle tappa poäng mot Mallorca) när man tar sig an tabelljumbon Osasuna hemma på Vicente Calderón. Magkänslan säger att Madrid-klubben inte kommer släppa det greppet man redan skaffat sig, och att man dessutom inte har något Champions League-spel att tänka på gör knappast saken sämre.

Apelsinodlarna från öst är fortsatt väldigt svårbedömda. Hur bra är egentligen Pellegrinos Valencia? Kan Banega vända allt när han är tillbaka i full form? Det vilar många frågetecken kring säsongens Valencia.

Sedan ska vi naturligtvis inte ta någonting ifrån Real Betis – som stod för en genuin insats. Det kanske mest imponerade var att man gjorde det utan landslagsmannen och lagets tveklöst största stjärna, Beñat, som var magsjuk. Sevilla-klubben är nu uppe på fjärdeplats i ligaspelet, och det verkar som Pepe Mel hittat en bättre balans i laget den här säsongen. Kan man göra som Levante gjorde i fjol och behålla en topplacering säsongen ut?

—

Cesc Fábregas – har han hittat sin roll?
Ett lag som däremot går bra på bortaplan är Barcelona. Mot Rayo inkasserade man femte raka bortasegern i ligaspelet, på fem möjliga. Detta efter 5-0 och stundtals stor fotbollsunderhållning.
Den spelare som kanske utmärkte sig allra mest, återigen, var Cesc Fábregas. Katalanen noterades för två nya assist, vilket gör att han drar ifrån i assistligan, och även ett mål. Följdfrågan blir naturligtvis – har Cesc äntligen hittat sin roll i Barcelona? Som det har sett ut på senare tid tror jag faktiskt det, men än är det alltför tidigt att bedöma fullt ut. Det känns som han hittat rollen som passar honom allra bäst – och där han varken behöver axla Xavis eller Iniestas skor oavsett om de inte skulle finnas på planen.

Det är bara inse fakta. Cesc är inte Xavi. Han är inte Iniesta. Han kan bara vara sig själv, och skapa sin egna roll. Att han gör saker och ting annorlunda betyder inte att de inte kan vara framgångsrika. Och just nu är Cesc Fábregas synonymt med framgång – för hans senaste prestationer har verkligen varit storstilade.

—

En kuriös sak från mötet Barcelona-Rayo var att elva spelare fostrade i La Masía, Barça ungdomsakademi, startade matchen. Åtta för Barcelona (Valdés, Montoya, Alba, Busquets, Xavi, Fábregas, Pedro & Messi) och tre för Rayo (Rubén, Rodri & Casado).

Dagens snackis har varit ryktet som placerar John Terry, numer 31 år ung, i Valencia. Detta redan i januari. Engelsmannens kontrakt går ut i juni, och efter allt trassel han har gått igenom de senaste åren sägs han ha tröttnat på England och vill bort. I det här fallet kan alltså bort definieras direkt som Valencia.

Att Los Ché skulle behöva en riktig försvarsgeneral råder inga tvivel om. Succévärvningen från i fjol, Adil Rami, har inte alls hållit samma höga standard den här säsongen. Framför allt måste han lära sig att värdera situationer och inte stressa upp sig när det blir ont om tid. Att han i grund och botten är en fantastiskt duktig mittback är glasklart – just nu känns det mer om en fråga om självförtroende. Eller vad förra säsongen en enda lång smekmånad för fransmannen?
Han måste också han också bättre på sitt passningsspel, framför allt om Valencia skall dominera matcherna. Som läget sett ut den här säsongen hade Rami varit klockren i ett lag som Atlético Madrid. Han är tuff, distinkt och drar gärna iväg bollen så långt det bara går. Nej, jag pratar inte om Diego Godín, utan fortfarande om Adil Rami alltså.

Åter till John Terry. Skulle han ta en plats i Valencia? I nuläget är jag övertygad om att han hade gjort det. I framtiden mer osäker. Hans ledaregenskaper är definitivt något som hade behövts, detsamma gäller hans attityd på planen och förmågan att få med sig medspelarna.

Sedan är det värt att poängtera att det är enorm skillnad på spansk och engelsk fotboll. Han kommer ställas mot en helt annan typ av anfallare i La Liga – något han inte är van vid. Hur han kommer klara uppgiften är svårt för oss utomstående, jag även han själv, att svara på.

Något som i nuläget däremot känns tveksamt är om Terry och Rami hade passat att bilda ett mittförsvar tillsammans. För precis så som jag några rader uppåt beskrev fransmannen, hade jag mer eller mindre också kunnat beskriva Terry. Tuff, distinkt, stark i luften. En tung försvarare att möta. Någon som aldrig viker ned sig.

Valencias två övriga mittbackar, Ricardo Costa och Víctor Ruiz, besitter helt andra egenskaper än Rami. De är båda betydligt snabbare, och besitter också ett vassare passningsspel.

Jag skulle inte kunna svära på att Terry och Rami inte hade fungerat tillsammans. Vem vet, det kanske hade blivit dundersuccé? Men jag tvivlar.

Därför utesluter jag heller inte att ryktet kan ha något att göra med Ramis framtid i klubben att göra…

Under tisdagen tog Barcelona emot Celtic hemma på Camp Nou, samtidigt som Valencia spelade en hyperviktig match i Vitryssland mot Bate Borisov. En enkel match för Barça, och en tuff bortamatch i ett kallt Minsk trodde nog de flesta på förhand. Det blev tvärtom.

Barcelona hade nämligen rejäla problem med Celtic. Inte spelmässigt, utan målmässigt. Skottarna tog tidigt ledningen efter att Mascherano ryggat in Barças fjärde självmål den här säsongen. Och precis som Tito Vilanova sa på den efterföljande presskonferensen, så verkar Barcelona ”sätta alla möjliga rekord”.

En sekvens av totalt briljans signerat Xavi och Iniesta precis innan pausvila och den senare kunde skicka in kvitteringen. Ett mål som länge såg ut att bli matchens sista – tills Jordi Alba (som sprang hela 12,477 kilometer under matchen, vilket var mest av alla) höll sig framme vid bortre stolpen och styrde in Adrianos inlägg i den 94:e matchminuten. Forster i Celtic-målet hade storspelat, och skottarna hade stått upp bra. Sett till spel och målchanser var det dock ett ganska rättvist mål – som nu också sätter Barcelona i ett drömläge inför fortsättningen.

Något annat värt att ta upp är att Marc Bartra, 21, äntligen fick chansen från start i Barças backlinje. Något som han klarade av med bravur, och visade att han blir att räkna med i fortsättningen.

—

För Valencias del i Minsk blev det allra en ganska enkel tillställning. Ja, åtminstone sett till slutresultatet 0-3. Roberto Soldado straffade Bate genom att placera in ledningsmålet från elva meter.

Sedan följde skyttekungen upp med att göra Valencias två andra mål i andra halvlek. Soldados straffmål mot Athletic i helgen verkar alltså gett precis den effekt som vi är vana att se hos den gode Roberto. Ojämn? Ja. Ketchupeffekt? Ja. När han väl för mål – då gör han sannerligen många mål.

Valencia har nu guldläge i sin grupp, som man för tillfället leder på sex poäng. Bate och Bayern München står visserligen på samma poängantal – men har sämre målskillnad.

Slår man Bate hemma i nästa omgång vill det mycket till för att inte klara vidare avancemang.

För Valencias del är det bara hålla tummarna för att Soldado är precis lika het den 20 november som han var mot Bate – då tar Los Ché nämligen emot Bayern hemma på Mestalla i något som kan bli direkt avgörande gällande gruppsegern.

—

Under morgondagen utlovas en hel del läsning om Isco, vars Málaga tar emot Milan på La Rosaleda i något som kan bli en riktig höjdare!