Arkiv för kategori Villarreal

- Sida 2 av 3

Tio positiva överraskningar under hösten

av Adam Pinthorp

Så här i mellandagarna passar jag på att titta tillbaka på vad som har hänt under hösten. Här presenterar jag tio spelare som överraskat positivt i La Liga så här långt in på säsongen. Det enda kriteriet är minst tio spelade ligamatcher, vilket gör att exempelvis Lisandro López (Getafe) och José Ángel (Real Sociedad) snällt får stå åt sidan.

Noterbart är att det är helt utan rangordning vem som överraskat mest.

Jeison Murillo (Granada)
21 år, mittback, totalt 15 ligamatcher (samtliga från start).

Motivering: Efter lånesejourer i först Cádiz och förra säsongen Las Palmas fick så Jeison Murillo äntligen chansen på allvar i Granada och La Liga. Och den unge colombianen har utan tvekan bevisat att han har potential att bli något alldeles extra. Han har lugnet, styrkan och bra passningsfötter. Kan mycket väl lämna för större uppdrag redan till sommaren.

Raúl García (Atlético de Madrid)
27 år, offensiv mittfältare, totalt 14 ligamatcher (sex från start).

Motivering: Från att vara en given reserv har Raúl García tagit klivet och börjat utmana om en startplats i Atlético på allvar. Har smällt in sex ligamål, tre i Champions League samt ett i Copa del Rey under hösten och därtill stått för en handfull assist. Det är mer än vad självaste David Villa åstadkommit, och det är ”el Guaje” som riskerar sin plats i startelvan allra mest.

Marc Bartra (Barcelona)
22 år, mittback, totalt tio ligamatcher (sju från start).

Motivering: Fick först chansen när såväl Carles Puyol och Javier Mascherano var på skadelistan, men då svarade 22-åringen med att imponera rejält. Bartra har lyfts i hierarkin och utmanar nu på allvar om en ordinarie plats i Barcelonas mittlås. Har dessutom fått chansen att debutera i det spanska A-landslaget.

David López (Espanyol)
24 år, central mittfältare, totalt 15 ligamatcher (samtliga från start).

Motivering: Återvände till Espanyol, som han har tillhört sedan 2007, i somras för att första gången på allvar konkurrera om en plats i A-laget. Och lånesäsongerna i först Leganés och i fjol Huesca – där han imponerade rejält – visade sig vara nyttiga. López har kommit tillbaka och verkligen varit en injektion på det defensiva mittfältet och utöver sina egenskaper att städa undan framför försvaret är han också ett farligt hot på fasta situationer.

Mikel Rico (Athletic Club)
29 år, central mittfältare, totalt 15 ligamatcher (13 från start).

Motivering: Värvades in sent under sommaren men har varit en av de som imponerat mest i Athletic den här hösten. Har trots ett otroligt starkt mittfält och konkurrens av bland andra Beñat Extebarria och Ander Herrera bitit sig fast i startelvan permanent. 29-åringen har dessutom stått för fyra mål – vilket är bäst internt tillsammans med Mikel San José.

Manu Trigueros (Villarreal)
22 år, central mittfältare, totalt 17 ligamatcher (elva från start).

Motivering: Gjorde väldigt bra ifrån sig i Segundan förra säsongen och visade prov på ett spelsinne och en teknisk förmåga som få andra i Villarreal. Frågan var hur han skulle klara sig på en nivå högre upp. Resultatet? Ytterligare ett steg i rätt utveckling för Manu Trigueros som på allvar bevisat att han kan bli något riktigt stort. Kan enkelt beskrivas som en vacker blandning mellan Borja Valero och Santi Cazorla – även om det är en lång väg kvar innan han når upp i deras standard.

Sergi Darder (Málaga)
20 år, central mittfältare, totalt 14 ligamatcher (tolv från start).

Motivering: Har fått otroligt stort förtroende under Bernd Schuster vid tränarrodret och dessutom visat varför. Trots orutin och blott 20 år har Darder agerat lugnt och stabilt på Málagas defensiva mittfält tillsammans med Fernando Tissone, och dessutom belönats med en plats i det spanska U21-landslaget.

Álex López (Celta Vigo)
25 år, central mittfältare, totalt 17 ligamatcher (14 från start).

Motivering: Blommat ut ordentligt under nye tränaren Luis Enriques vingar och är numera en nyckelspelare i Celta Vigo. Väldigt bra på att fylla på i straffområdet och fånga upp andrabollar.

Carles Gíl (Elche)
21 år, yttermittfältare, totalt 15 ligamatcher (samtliga från start).

Motivering: Valencia-utlånade Carles Gíl imponerade redan förra säsongen i Elche, men gick ner sig något under våren. Men formdippen har varit som bortblåst nu i höst och yttermittfältaren har visat sig från sin absolut bästa sida och känns definitivt redo för större uppgifter. Däremot hade han behövt producera mer poäng för att slå sig in i ett topplag på allvar.

Suso (Almería)
20 år, offensiv mittfältare, totalt 15 matcher (14 från start).

Motivering: Är inlånad från Liverpool har stått för den ena bländande insatsen efter den andra i Almería. Kreativ, kvick och ett fantastiskt spelsinne. Har charmat Almería- och La Liga-publiken den här säsongen. Dags att utmana på allvar i Pool nästa säsong?

Höstens lag i La Liga

av Adam Pinthorp

Höstsäsongen är förbi, och det är dags att stanna till ett ögonblick och kolla tillbaka vad som hänt. Först tänkte jag plocka ut höstens elva, som består av enorm offensiv styrka och en backlinje där tre fjärdedelar utgörs av Atlético de Madrid-spelare.

Så här ser laget ut i sin helhet:

Víctor Valdés (Barcelona)

Juanfran (Atlético)
João Miranda (Atlético)
Mateo Musacchio (Villarreal)
Filipe Luís (Atlético)

Sergio Busquets (Barcelona)
Ivan Rakitic (Sevilla)

Antoine Griezmann (Real Madrid)
Neymar JR (Barcelona)
Cristiano Ronaldo (Real Madrid)

Diego Costa (Atlético)

Här nedan följer motiveringarna.

Målvakt: Víctor Valdés (Barcelona)
13 matcher från start, åtta insläppta mål.

Motivering: Atléticos belgiske jätte Thibaut Courtois leder förvisso Zamoran överlägset med snittet 0,65 insläppta per match, men mycket tack vare att han haft det nästan oförskämt lugnt under hösten. Víctor Valdés har däremot haft det betydligt svettigare, och när han deklarerat att det definitivt inte kommer bli Barcelona nästa säsong för att i stället testa en ny utmaning har han gjort sin hittills bästa säsong i karriären. Barça har inte varit lika slipade defensivt som man exempelvis var under Pep Guardiola, vilket inneburit att Valdés haft mycket att stå i under matcherna och knappast stått och skakat tänder. Bland ett gäng otroliga prestationer sticker insatserna mot Rayo Vallecano, Real Madrid och Real Betis ut.

Högerback: Juanfran (Atlético de Madrid)
16 matcher från start, noll mål, tre assist.

Motivering: Efter den succéartade våren 2012, där Juanfran hade skolats om och imponerat stort i sin nya position som ytterback, hade spanjoren ett tuffare 2012. Han var inte dålig, miste aldrig sin startplats i Atlético, men var för den delen långt ifrån toppformen. Den har han däremot hittat tillbaka till nu, något vi såg delar av även sent i våras. Juanfran har varit ligans tveklöst bästa högerback under hösten och blandar en utomordentlig defensiv, något han utvecklat enormt, med en erkänt stark offensiv lust där hans snabbhet och bra inlägg ofta leder fram till målchanser. Vicente del Bosque borde spela Juanfran från start i VM.

Mittback #1: João Miranda (Atlético de Madrid)
15 matcher från start, noll mål, en assist.

Motivering: Ligans bästa mittback och har så varit under en längre tid nu. Krånglar aldrig till det utan väljer det enkla alternativet om inget givet passningsläge finns. Är otrolig svår att möta i luftrummet, följsam på marken och lugnet själv när det kommer till tilltråcklade situationer. En av höstens bästa spelare alla kategorier. Borde givetvis få spela VM på hemmaplan.

Mittback #2: Mateo Musacchio (Villarreal)
17 matcher från start, ett mål, en assist.

Motivering: Hade många blickar åt sitt håll när Villarreal åkte ur La Liga 2011/12, men valde att stanna i den spanska lilla staden för att hjälpa klubben upp till finrummet igen. Han lyckades, och har nu kommit tillbaka med en större dos rutin och bättre ledaregenskaper. Man brukar säga att anfallare vinner matcher och försvarare vinner titlar. Nu har Villarreal ingen chans på ligatiteln, men att man gjort den bästa comebacken i La Liga som nykomling någonsin har inte bara att göra med ett gäng offensivt skickliga spelare. Varje lag behöver en ledare i försvaret, någon som styr laget bakifrån och som manar på sina lagkamrater. Mateo Musacchio är den spelaren för Villarreal.

Vänsterback: Filipe Luís (Atlético de Madrid)
15 matcher från start, noll mål, två assist.

Motivering: Brassen flyger fram likt ett yrväder längs vänsterkanten och besitter en lungkapacitet som få andra kan mäta sig med i ligan. Är den spelare i Atlético tillsammans med Miranda och Diego Costa som hållit jämnast nivå det senaste året, där dåliga matcher för samtliga tre kan räknas på en hand. Konkurrerar just nu med Leighton Baines och David Alaba som titeln världens bästa vänsterback.

Defensiv mittfältare #1: Sergio Busquets (Barcelona)
13 matcher från start (plus ett inhopp), ett mål, noll assist.

Motivering: När Xavi Hernández sett trög ut och Andrés Iniesta inte kommit upp i samma formtopp som förra säsongen har mycket ansvar vilat på Sergio Busquets axlar under hösten. Och även om det fanns en period då Barcelona blev kritiserade talar resultaten sitt tydliga språk. Detta trots att flera stjärnor inte levererat som tidigare, att Leo Messi varit skadadrabbad och att Tata Martino kastades in i hetluften utan att hinna arrangera en ordentlig försäsong. Barcelona är fortfarande det bollspelande Barcelona man var under såväl Pep Guardiola som Tito Vilanova, och den stora anledningen att resultaten fortsätter gå katalanernas väg den här hösten är Sergio Busquets. Han är lugnet på mittfältet som transporterar bollen från A till B och ser till att det görs utan komplikationer.

Defensiv mittfältare #2: Ivan Rakitic (Sevilla)
15 matcher från start, sju mål, sex assist.

Motivering: Rakitic är ingen defensiv mittfältare i sin rädda benämning, men trivs väldigt bra som sittande mittfältare så länge han har en ”städgumma” vid sin sida. Kroaten har varit en av få helt ordinarie spelare i Unai Emerys ständigt trupproterande Sevilla, och i vissa stunder burit laget på egen hand. Med sju mål och sex assist har han också lyckats väldigt bra, och har störst anledning att Sevilla till och med ser ut att kunna utmana om den sista Champions League-platsen.

Ytteranfallare #1: Antoine Griezmann (Real Sociedad)
14 matcher från start (plus ett inhopp), elva mål, två assist.

Motivering: I flera år har många ställt sig frågan när Antoine Griezmanns stora genombrott kommer. Han har varit tongivande för Real Sociedad ända sedan comebacken i La Liga, men inte tagit det där sista steget från talang till stjärna. Förrän nu. Den 22-årige fransmannen har både utvecklats i spelet men framför allt när det gäller målproduktionen. I dag går han betydligt mer rakt på mål och tvekar aldrig att skjuta vilket är två punkter han var långt efter på om man jämför med hur situationen såg ut bara för ett år sedan. Medan många tragglat och haft en ganska ojämn höst i La Real har Griezmann levererat vecka efter vecka. Och till skillnad från en ett år yngre kollega med liknande utveckling i grannklubben Athletic, är nu fransmannen på väg att ta det där sista steget. Dags även för Iker Muniain nästa år?

Släpande anfallare: Neymar JR (Barcelona)
Tolv matcher från start (plus två inhopp), sex mål, åtta assist.

Motivering: Spelar mest till vänster i anfallet men har i och med Messis skadebekymmer flyttats in centralt en del under hösten och levererat ännu bättre. Neymar har acklimatiserat sig väldigt snabbt till livet och fotbollen i Katalonien, och blivit en stor kelgris på Camp Nou. Och bakom alla magiska trollerinummer finns också en väldigt produktiv spelare som bidrar till väldigt många poäng. Det känns som Barcelona hittat spelaren som kan kliva fram även när Messi skadar sig eller hamnar i formdippar. Men den stora frågan är hur argentinaren förhåller sig till den saken om nu brassekollegan skulle få för sig att sno rubrikerna när det väl gäller i vår.

Ytteranfallare #2: Cristiano Ronaldo (Real Madrid)
16 matcher från start, 18 mål, fyra assist.

Motivering: Slutar aldrig varken leverera eller slå målrekord i Real Madrid. Att göra 18 ligamål på 16 matcher – men ändå inte leda skytteligan – är helt ofattbart. Och någon vidare detaljerad beskrivning av Cristiano Ronaldo tror jag knappast behövs. Alla vet att han skjuter som en häst, besitter en otrolig teknik, är bra på huvudet, har förmågan att alltid söka sig till rätt yta i straffområdet och viktigast av allt aldrig slutar sukta efter nya mål och möjligheter. Det är det som gör Ronaldo till den världsartist han är.

Spetsanfallare: Diego Costa (Atlético de Madrid)
16 matcher från start (plus ett inhopp), 19 mål, en assist.

Motivering: När Radamel Falcao såldes var det en del som trodde att skeppet Atlético de Madrid skulle sjunka. De som hade insett vad Diego Simeone höll på att skapa visste att förlusten av colombianen inte skulle bli särskilt tung. Men jag tror inte ens Simeone själv hade kunnat ana vad som lurade i vassen. När Falcao lämnade fick Diego Costa kliva in i rampljuset på allvar, och tog emot alla bollar som tidigare serverades till colombianen. Resultatet? Ett anfallsmonster som inte bara är stor, stark och kan plocka ner bollar och skapa ytor åt medspelarna. Nu har man också en målskytt av högsta kvalité och som liksom Cristiano Ronaldo och många världsanfallare därtill bara hungrar efter mer.

Fel man i fokus när Granada slog Rayo

av Adam Pinthorp

MADRID. Matchen målades upp som Pitis stora återkomst. Hjälten, den numera förlorade hjälten, skulle komma tillbaka till Vallecas – i en annan tröja. Men det var knappast några burop från läktarplats när Piti trädde in på planen i Granadas färger, snarare tvärtom.

Innan, under och efter matchen hyllades han rejält, och det med all rätt efter allt han uträttat i Rayo Vallecano under sina år i klubben.

20131214_193720Hade Rayo haft ett lika bra fotbollslag som supportrar hade man varit topp fem i Spanien. Mot Granada höll den trogna skaran fans igång precis som vanligt.

Återkomsten då? Nja, Piti stod mest i centrum när hyllningarna betades av. I övrigt var han ganska anonym, och såg mest grinig och frustrerad ut. Kanske går det hand i hand med hans tidigare skadebekymmer, och att han fortfarande inte är i full form.

Som tur var, för Piti, finns det däremot andra i Granada som är i bra form. Roberto Fernández – som har varit en av ligans bästa målvakter i höst – var återigen säkerheten själv mellan stolparna. 92-modellen Jeison Murillo visade inga prov på ungdomlighet utan snarare lugn och kontroll när han styrde sitt försvar på bästa sätt. Även Manuel Iturra på det defensiva mittfältet och Yacine Brahimi hade avgörande roller i Granadas 2-0-seger.

Men nyss nämnda får ändå stå som biroller då matchens centralfigur tyvärr var domare Muñiz Fernández. För bara några månader sedan hittade han en straff från ingenstans när Real Madrid mötte Elche – nu missade han en betydligt mer solklar straff och gav i stället Nacho Fernández sitt andra gula för filmning.

Ett helt befängt domslut – som ägde rum redan i slutet av första halvlek – fick förstås matchbilden att ändra skepnad. Rayo höll förvisso fortfarande bollen, medan Granada försvarade kompakt och försökte ställa om, men hur mycket man än rullade bollen i hemmalaget blir det tydligt när man helt plötsligt blivit av med en spelare.

Däremot lyckades Rayo ändå vaska fram ett par riktigt farliga lägen, men då spökade ineffektiviteten och obeslutsamheten – precis som tidigare under säsongen. Granada var på alla sätt värda segern, men Muñiz gav en hjälpande hand som i sådana här sammanhang bara förstör något som på förhand kan bli en väldigt trevlig och underhållande fotbollsmatch. Rayo? Ja, klubben får nog ta tag i anfallsproblemen i januarifönstret, annars står divisionen under och knackar på dörren.

För övrigt är det fortfarande svårt att ta in att Youssef El-Arabi brände en målchans som knappt förtjänar att kallas målchans. Yacine Brahimi la upp bollen på straffpunkten, knöt och putsade skorna åt El-Arabi, för att sedan lura målvakten åt fel håll. Allt som kvarstod var att sätta till en enkel bredsida och se bollen förpassa mållinjen. Men ibland är fotboll svårare än i teorin – även om ett betalt fotbollsproffs, och i detta fallet en anfallare, naturligtvis inte får missa en sådan chans.

Neymars storform fortsätter
”När Leo Messi är borta har Neymar klivit fram”, har det sagts. Och jo, efter några svala insatser från såväl Barcelona som Neymar har brassen definitivt styrt laget i rätt riktning igen med ett par fenomenala prestationer.

Anfallaren följde upp sin drömmatch mot Celtic i veckan, där han stod för tre mål och en assist, med att föra katalanerna till en ny viktig seger. Den här gången bjöds man dock på betydligt tuffare motstånd – även om Villarreal hade väldigt svårt att ens låna bollen, och när man väl fick den spela sig ur Barcelonas intensiva press.

Det blev 2-1 på Camp Nou, och Neymar stod för båda målen. Inget av dem tillhör hans varken snyggaste eller svåraste i karriären, men att gå fram och slå in en straff utan den minsta oro, och befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt är också styrkor som inte bör förkastas.

Osasuna – en av säsongens svåraste bortamatcher
När jag får ett meddelande av något slag innehållande Real Madrid tappade poäng mot Osasuna, är det krisstämpel nu?” svarar jag kort och koncist nej. Det är definitivt ingen krisstämpel på Real Madrid för tillfället.

För att ge en klen tröst: Barcelona tappade också poäng på El Sadar.

För att ge sig lite djupare in i analysen: Osasuna är ett av ligans bästa hemmalag, och att åka till El Sadar är alltid en av säsongens tuffaste matcher – oavsett tidpunkt eller form. Det är sällan Osasuna släpper till mycket på hemmaplan, speciellt mot topplagen, men inte annars heller.

Av lagen på nedre halvan tillhör Osasuna det lag som på bortaplan för topplagen bör betraktas som den svåraste bortamatchen. Nu tappar visserligen Real Madrid mark i toppen, mark som kan bli svår att jobba i kapp, men det är varken kört eller någon krissituation som råder i klubben.

I morgon väntar klassikermöte några meter bort från mitt hotellrum. Atlético de Madrid tar emot Valencia på Vicente Calderón, och Atleti kan fortsätta irritera Barcelona i toppen, men också rycka ifrån lokalantagoinsten Real Madrid vid seger.

Valencia söker många svar efter en hittills väldigt miserabel säsong där mycket gått snett. Och man kommer inte till huvudstaden med starkaste truppen då en del nyss kommit tillbaka från skadebekymmer och en del andra nyligen lagts till på skadelistan.

Men, Valencia är fortfarande Valencia, och ska aldrig under några omständigheter räknas bort i ett sådant här möte. Det kan sluta hur som helst –även om Atlético givetvis bär favoritskapet.

Lista: De tio mest underskattade spelarna i La Liga

av Adam Pinthorp

Det finns gott om duktiga fotbollsspelare i La Liga. Men bakom storstjärnorna finns också spelare som många gånger gör minst lika mycket nytta men inte får alls lika mycket uppmärksamhet och cred för sina prestationer. Här kommer min lista med de tio mest underskattade spelarna i ligan.

10. Markel Susaeta (Athletic Club)
25 år, yttermittfältare

Ända sedan A-lagsdebuten i Athletic 2007 har Markel Susaeta successivt vuxit och de senaste åren varit en stöttepelare i laget. Under succésäsongen 2011/12, där Bilbao-klubben nådde final i såväl Europa League som Copa del Rey, pratades nästan bara om Fernando Llorente, Iker Muniain och Javi Martínez. Susaeta hade lika stor del i framgången och spelade under den säsongen makalösa 63 (!) matcher, och gjorde på dem 13 mål. Betyder nu mer än någonsin för Athletic.

9. Diego López (Real Madrid)
32 år, målvakt

Det är fortfarande många som ifrågasätter Diego López storhet. Peta självaste Iker Casillas? Det ska ju inte vara möjligt. För Diego López var det möjligt – men det är knappast i Real Madrid som spanjoren blommat ut till en bra målvakt. Redan i Villarreal, där han vaktade målet mellan 2007-12, var han en av både ligans och stundtals Europas främsta målvakter.

8. Mateo Musacchio (Villarreal)
23 år, mittback

Tog steget från River Plate till Villarreals B-lag, och sedan vidare till A-laget. Har under de tre senaste säsongerna etablerat sig som en av ligans bästa mittbackar (redan innan Villarreal åkte ner i Segundan) och har tagit ytterligare ett kliv den här säsongen och agerar mer som en ledare på planen. Det är dags att Argentinas förbundskapten Alejandro Sabella börjar titta utanför ramarna nu.

7. Filipe Luís (Atlético de Madrid)
28 år, vänsterback

En av världens otvivelaktigt bästa vänsterbackar för tillfället. Har vuxit ut till en gigant under Diego Simeone i Altético Madrid, och till och med överglänst sin formtopp från tiden i Deportivo La Coruña. Var visserligen med i Brasiliens trupp i Confederations Cup, men att han inte är uttagen på reguljär basis är ett mysterium.

6. Gabi Fernández (Atlético de Madrid)
30 år, defensiv mittfältare

Spelaren som både profilerar Diego Simeone och personifierar hela tränarens spelfilosofi ute på planen. Är ovärderlig för Atléticos effektiva presspel, och betyder A och O med sina ledaregenskaper både på och utanför planen. Hade förmodligen varit en av världens bästa mittfältare om han hade varit något vassare i passningsspelet.

5. Patrick Ebert (Valladolid)
26 år, yttermittfältare

Anslöt till Real Valladolid på fri transfer sommaren 2012, och var lagets i särklass bäste spelare under förra säsongen. Ebert har ett bra spelsinne och framför allt en magisk inläggsfot. Tysken har fortsatt prestera på en nivå långt över resten i Valladolid även den här säsongen, och det vore märkligt om inte större klubbar rykte allt hårdare i honom nästa sommar.

4. Willy Caballero (Málaga)
32 år, målvakt

Har varit en av ligans bästa målvakter sedan han värvades från Elche vintern 2011. Bevisade även i Champions League förra säsongen att han håller yppersta världsklass och att han inte fått den cred han förtjänar kan till stor del läggas på Alejandro Sabellas ansvar. Den argentinske förbundskaptenen har under hela sin sejour som landslagscoach förbisett Willys emellanåt omänskliga insatser – trots att Argentina verkligen behöver en stabil målvakt.

3. João Miranda (Atlético de Madrid)
29 år, mittback

La Ligas bäste mittback under de två senaste åren, och tycks bara växa med större press och mer ansvar på planen. Gör något som många andra har svårt för: spelar enkelt. Krånglar sällan till situationerna utan tar alltid det säkra före det osäkra, något som alltid är en framgångsrik melodi. Förtjänar ett större anseende runt om i Europa.

2. Sergio Busquets (Barcelona)
25 år, defensiv mittfältare

Hade Barcelona varit en människa hade Sergio Busquets varit blodomloppet. Det har han som ser till att bollen tar sig från A till B på snabbast och enklaste vis. Har man aldrig sett Barça spela fotboll vet man förmodligen knappt om att Busquets existerar. Utåt sett består Barcelonas framgångsrika mittfält av Xavi Hernández och Andrés Iniesta – två spelare som förmodligen inte hade haft ett alls lika välfyllt prisskåp utan, just det, Sergio Busquets.

1. Bruno Soriano (Villarreal)
29 år, defensiv mittfältare

Har lite av samma roll i Villarreal som Sergio Busquets har i Barcelona. Drar sällan, eller snarare i snudd på aldrig, rubrikerna, men är allt som oftast den som har störst del i framgångarna. Har varit en bärande spelare i Villarreal under väldigt många säsonger, och är otroligt älskad i klubben för hans lojalitet då väldigt attraktiva anbud har kommit in under årens lopp. Har egentligen alla egenskaper som en defensiv mittfältare i världsklass behöver, och inga direkta svagheter.

Summering av första tredjedelen – del IV

av Adam Pinthorp

Tiden går fort, och vi är redan en dryg tredjedel in på säsongen. Därför tänkte jag, klubb för klubb, summera vad som skett hittills i fyra delar.

Här kommer den sista och avslutande delen, med lagen i det absoluta toppskiktet.

5:e plats – Athletic Club (23 poäng)

Säsongen hittills: Spelmässigt är det inte ett lika styrande och energiskt Athletic som under Marcelo Bielsas tid som tränare, men Ernesto Valverde har bidragit med bättre struktur. Trots att det inte stämt i alla matcher har poängen trillat in på löpande band, något som ofta anses som en styrka för lag som håller sig i toppen. Det finns dock sparkapital i Aritz Aduriz, som först på slutet börjat komma igång med målskyttet.

Den mest lysande stjärnan: Mikel Rico värvades in i sista stund men har verkligen satt sin prägel på laget direkt. Tagit en plats i startelvan trots stenhårt konkurrens på mittfältet.

Har underpresterat: På de första tolv omgångarna lyckades Aritz Aduriz bara hitta rätt i målprotokollet en gång. Nu gjorde han två baljor mot Levante – men överlag har anfallaren inte alls levt upp till förväntningarna.

Har framtiden för sig: Utöver självklare Iker Muniain finns också den unge mittförsvararen Aymeric Laporte, som behållit sin startplats han kämpade till sig i våras. 19-åringen är en av ligans mest talangfulla mittbackar.

Mitt tips inför fortsättningen: Nu har inte Athletic någon spel utanför Spaniens gränser att tänka på, vilket gör att man kan behålla fokus på ligaspelet. Man kommer vara med och fightas om den åtråvärda Champions League-platsen ända in i kaklet.

4:e plats – Villarreal (24 poäng)

Säsongen hittills: Villarreal har inte bara studsat tillbaka – man har gjort det med besked. Samma vackra och anfallsglada fotboll som alltid har återigen gett fina resultat för ”den gula ubåten”.

Den mest lysande stjärnan: Bruno Soriano och Rubén Cani håller alltid hög nivå, men den stora stjärnan i säsongens Villarreal är utan tvivel Giovani dos Santos. Mexikanen har kommit in och stått för det där lilla extra i matcherna.

Har underpresterat: Ike Uche brände något kopiöst med lägen inledningsvis, men har spelat upp sig. Utöver nigerianens inledning är det ingen som varit under all kritik.

Har framtiden för sig: 22-årige Manu Trigueros har blivit en personlig favorit och innermittfältaren är på väg att blomma ut på allvar. Har drivet, tekniken och framför allt spelförståelsen. Lite av en blandning mellan Santi Cazorla och Borja Valero.

Mitt tips inför fortsättningen: Villarreal har ett tillräckligt bra lag för att redan nu vara med och kriga i toppen, något jag är säker på att man kommer göra.

3:e plats – Real Madrid (31 poäng)

Säsongen hittills: Övertygade inte under säsongsinledningen, men knep ändå många viktiga poäng. Därefter har spelet successivt blivit bättre – men Real Madrid har trots det tappat poäng mot samtliga topplag: Barcelona, Atlético och Villarreal.

Den mest lysande stjärnan: Cristiano Ronaldo har varit ett monster hela hösten. Han behöver nog ingen närmare presentation.

Har underpresterat: Asier Illarramendi har inte varit dålig – men samtidigt inte visat i närheten av sin högstakapacitet och varför Real Madrid la €39 miljoner för hans tjänster.

Har framtiden för sig: Både Álvaro Morata och Jesé Rodríguez har potential att bli världsspelare, men den förstnämnde känns närmast att ta ett steg i den riktningen redan den här säsongen.

Mitt tips inför fortsättningen: Kommer förstås inte ge sig i guldstriden förrän allt är över. Min både tro och förhoppning är att tre lag gör upp ända fram till slutet.

2:a plats – Atlético de Madrid (34 poäng)

Säsongen hittills: Har gått fullt i Champions League-spelet och bara tappat fem poäng i ligan. Diego Simeone har tagit Atlético till nästa nivå och redan nu känns man som en seriös titelutmanare.

Den mest lysande stjärnan: Diego Costas insatser under hösten har fått försäljningen av Radamel Falcao att bli helt bortglömd. Anfallaren har varit glödhet och verkligen stått i centrum.

Har underpresterat: Det tycks skett en positiv förändring gentemot förra säsongen för Adrián López, men anfallaren är fortfarande långt ifrån den form han visade upp under 2011/12. Frågan är om han helt enkelt överpresterade då, och det vi nu ser är verklighetens Adrián. Vad hände egentligen?

Har framtiden för sig: Óliver Torres är den största Atlético-talangen sedan en viss Fernando med samma efternamn, och den kreative mittfältaren lär med största sannolikhet bara växa in i skorna allt mer.

Mitt tips inför fortsättningen: Att Atlético redan tagit så många poäng och framför allt vunnit så många svåra bortamatcher känns som en tydlig vink om att man utmanar på riktigt. Att man slutar topp tre råder inga som helst tvivel om, men jag tror man även kommer utmana högre upp.

1:a plats – Barcelona (37 poäng)

Säsongen hittills: Har gjort en historisk ligastart och på 13 matcher bara tappat poäng i en – borta mot Osasuna.

Den mest lysande stjärnan: Víctor Valdés har varit Barcelonas klart bäste spelare under hösten. Målvakten har klivit fram som en räddare i sista stund flera gånger och räddat såväl självklara mål som viktiga poäng.

Har underpresterat: Med Iniesta-mått mätt har Don Andrés inte alls levererat på den höga nivå vi är vana att se honom. Det har bara blivit en enda poäng hittills för mittfältaren.

Har framtiden för sig: Marc Bartra är säsongens utropstecken i Barcelona och 22-åringen har varit en gigant i mittförsvaret. Lär få både fler och tyngre uppgifter framöver.

Mitt tips inför fortsättningen: Efter el Clásico-segern är man favoriter till ligaguldet, men man ställs redan nu under hösten inför många tuffa utmaningar, inte minst när det gäller att ersätta Valdés och Messi som är skadade året ut. Kommer kämpa om ligatiteln hela vägen.

Känsloladdad comeback för Senna

av Adam Pinthorp

Igår var en känsloladdad dag för folket i Vila-Real, och inte minst en herre som återvände till den lilla staden där han spenderade elva år av sin karriär som fotbollsproffs. Jag pratar givetvis om Marcos Senna.

Först och främst är det viktigt att poängtera att Villarreals framgångar kommit först under 2000-talet. Man tog sig visserligen upp första gången i högsta divisionen redan 1998, men då blev det bara en säsong innan man fick vända neråt igen. Men från att man gick upp på nytt inför säsongen 2000/01 har Villarreal etablerat sig som ett av Spaniens bästa lag – trots att man gjorde om proceduren och var nere och vände i Segundan förra säsongen. Under totalt 14 säsonger i La Liga har Marcos Senna varit medverkande i tio, plus en i Segundan.

Senna var högst delaktig i det framgångsrika Villarreal som 2008 blev tvåa i ligan, samma år som han blev utsedd till Spaniens bästa fotbollsspelare. Han var med när klubben var en straffspark från förlängning i Champions League-semifinal 2006, och han var med när man återigen nådde semifinal fast i systerturneringen Europa League 2011.

Marcos Senna är en stor del av Villarreals historia, och kommer så alltid vara. 2012 deklarerade mittfältaren att han var inne på sista versen i klubben, men efter debaclet i ligaspelet som slutade med degradering ändrade sig Senna. Han tog pennan, kritade på ett nytt kontrakt med klubben, innan han hjälpte dem tillbaka till La Liga igen.

– Jag har upplevt så otroligt mycket i Villarreal och klubben har gett mig allt. Därför kändes det inte rätt att lämna när vi hade gjort ett så dåligt år och åkt ner i Segundan, har han förklarat sig.

Efter att ha hjälpt Villarreal tillbaka på rätt spår igen kunde Senna med gott samvete fortsätta karriären i New York Cosmos, men igår var han tillbaka i Vila-Real och på El Madrigal. I en hyllningsmatch spelade han första halvleken med Villarreal, och den andra med sin nuvarande klubb. Han äntrade givetvis planen via portingång nummer 19 – som är uppkallad efter Senna då han bar det tröjnumret – och fick ett väldigt känslosamt välkomnande.

– Jag saknar ord. Det är otroligt stort för mig att vara tillbaka här där jag har så många minnen och jag vill tacka alla som gjort det här möjligt, sa Senna när han inför matchen pratade till publiken.

villarrealvackert

Även två andra Villarreal-föredettingar i form av Javi Venta (som lämnade Levante 2012 för att liksom Senna hjälpa Villarreal tillbaka till La Liga) och Robert Pires var på plats och spelade en sista match med Villarreal.

Matchen i sig var av mindre betydelse, men Villarreal vann i alla fall med 3-0 efter mål av Jérémy Perbet, Ike Uche samt ynglingen Juanto.

Kategorier Villarreal

Bruno Soriano – La Ligas mest underskattade mittfältare

av Adam Pinthorp

När Barcelona tappade poäng mot Osasuna för några veckor sedan hade Atlético de Madrid chansen att gå upp i ensam serietopp vid seger mot Espanyol. Då slutade det med magplask och förlust.

Nu hade Atlético återigen chansen att – åtminstone tillfälligt – köra förbi konkurrenten från Katalonien, men misslyckades på nytt. Å andra sidan bör det poängteras både en och två gånger att ett oavgjort resultat på El Madrigal ofta bör ses som en vunnen poäng, istället för två förlorade.

Det är möjligt att Atlético Madrid kan se tillbaka på säsongen i maj och vara nöjda över en poäng mot Villarreal. Just nu, när förutsättningarna såg ut som de gjorde, och man hade en 1-0-ledning i 75 minuter, tror jag de känner motsatsen.

Atlético led utan sin normala backlinje
I första halvlek var Atlético väldigt solida och disciplinerade, precis så som vi har lärt känna laget under Diego Simeones tid som tränare i klubben. I andra halvlek ökade dock Villarreals press, och då var det framför allt den nykomponerade backlinjen som led.

Utan Diego Godín (landslagsuppdrag med Uruguay) och Filipe Luís (avstängd) tvingades Madrid-klubben ställa en oerhört ovan backlinje på benen och det märktes inte minst vid kvitteringsmålet att de inte är lika synkroniserade som den normala fyran är.

Jag är helt övertygad om att Simeone inte kommer skylla förlusten på varken Toby Alderweireld eller Emiliano Insúa, som skulle ersätta de frånvarande försvarsspelarna. Båda gjorde inte bort sig på ett personligt plan, men det var framför allt samarbetet med övriga i defensiven som inte klickade lika bra. Och det klart, just den backlinjen hade bara spelat 45 minuter tillsammans inför matchen, vilket gör det förståeligt att allting inte sitter till hundra procent.

Bruno Soriano är ligans mest underskattade mittfältare
Jag har hyllat Bruno Soriano många gånger förr, men det tål definitivt att göras igen. Speciellt efter Villarreal-kaptenens fenomenala insats mot Atlético Madrid. Till en början hade både Bruno och hela Villarreal svårt att komma igång, speciellt efter Atléticos tidiga ledningsmål, men successivt växte man in i matchen.

Framför allt var det Bruno som triggade igång laget och fick upp tempot i passningsspelet. Att han inte fått fler chanser i Vicente del Bosques landslag är väldigt märkligt. Lika märkligt som att han ifjol faktiskt spelade i andradivisionen.

Bruno Soriano är utan konkurrens ligans mest underskattade spelare. Enda anledningen att han inte fått ett större och mer rättvist erkännande är att han inte spelar i en större klubb.

Perbet ändrade matchen
Eftersom Giovani dos Santos saknades på grund av skada var frågan vem som skulle stå för den kreativa biten offensivt för Villarreal. Rubén Cani har varit briljant hela säsongen – men kan inte dra hela lasset på egen hand.

Svaret, som länge såg ut att inte få något bra svar, skulle komma först den sista kvarten då Jérémy Perbet äntrade planen. Villarreal hade skapat chanser redan innan fransmannen byttes in, men efteråt så anföll man med mer fart och mer tyngd. Det är i första hand Perbets förtjänst. Han löpte, skapade ytor, var kreativ och finurlig.

Även om Ike Uche visat bättre form den senaste månaden är det fortfarande underligt att Jérémy Perbet inte fått mer speltid. Anfallaren öste in mål i belgiska ligan, och var vital för Villarreal i våras när man till slut tog klivet upp till högsta divisionen igen. Hittills har han fått väldigt sparsamt med speltid och varit nummer fyra bland anfallarna. Insatsen mot Atlético bevisade att han är ämnad för betydligt mer än att bara sitta på bänken.

Mer från helgens matcher utlovas senare.

Segrar som kan ge en ligatitel

av Adam Pinthorp

Igår trummade La Liga vidare med de sista matcherna av den elfte omgången. Tabelltvåan Atlético Madrid hade en tuff uppgift framför sig på Nuevo los Carmenos mot Granada – en uppgift som man till slut redde upp.

Det var en sådan där match som Atlético för fyra år sedan definitivt inte hade vunnit, kanske inte ens tagit poäng. Dagens Atlético har marginalerna med sig, och är framför allt tillräckligt skickliga defensivt för att inte släppa in mer än ett mål.

Diego Costa gjorde 1-0 från straffpunkten i slutet av första halvlek, något som David Villa fyllde på till 2-0 – också han från elva meter efter att Costa generöst lämnat över ansvaret. Och just anfallsduon var de som var den stora skillnaden i matchen, precis som många gånger tidigare under säsongen. Villa verkar spinna vidare på formkurvan och var en av planens bästa spelare.

Det blev till slut 2-1 till Madrid-klubben efter en sen reducering av Odion Ighalo. Målet för Granada kom lite för sent och även om spänningen steg på arenan var tiden för knapp för att hinna skapa något ordentligt tryck på Atlético, som dessutom hade fått Filipe Luís utvisad.

Efter matchen skrevs det om ”ännu en skitseger för Atlético”. Det är precis var det var. En match som spelmässigt inte höll särskilt hög kvalité, där flera individualister inte kom upp i normal standard. En match som lika gärna kunnat sluta 2-1 till hemmalaget.

Men så har vi det här Atlético Madrid – Diego Simeones version. De vinner sådana här ”skitmatcher” utan att behöva spela på topp, utan att alla stjärnor levererar topprestationer. Det är också precis sådana segrar som kommer göra att Atlético är med och fightas om ligatiteln hela vägen in i kaklet. Det är sådana segrar som ofta får ett lag att slutligen kliva högst upp på tronen.

Getafe knappade in på Villarreal och Athletic
Lite längre ner i tabellen slåss i första hand Villarreal och Athletic Club om fjärdeplatsen. Men nu har uppstickaren Getafe blandat sig i striden på riktigt, detta efter en stark 2-0-seger borta mot Villarreal igår.

Välförtjänt? Nja, trots tio man stora delar av matchen var Villarreal det bättre laget. Men uppenbarligen hade Villarreal utnyttjat all effektivitet i derbyt mot Valencia och gick mållösa av planen. Getafe gjorde två, varav det sista i absoluta slutskedet, och är nu en pinne bakom såväl ”de gula ubåtarna” som Athletic.

Just Bilbao-klubben hade faktiskt chans att dra ifrån i racet kring fjärdeplatsen, men missade den efter att ha fått oavgjort hemma mot Elche. Nykomlingen gick upp till en 2-0-ledning innan Athletic kunde få igång maskineriet och till slut hämta upp till 2-2.

Tre lag i toppen har redan dragit ifrån, men kampen kring den sista CL-platsen känns helt oviss och spänning lär bibehållas fram tills sista omgången är spelad i vår.

Villarreal storebror i Valencia-regionen

av Adam Pinthorp

Matcherna mellan Villarreal och Valencia blir bara mer och mer betydelsefulla för varje år. Tidigare har Valencia bara haft en riktig lokalrival i form av Levante, men Villarreals framgångar de senaste åren har gjort att just de här mötena blivit en modern klassiker.

Och stämningen på arenan går heller inte klaga på. Valencia-supportrarna dominerade utanför, men när det väl gällde visade Villarreal-supportrarna att de trots allt spelade på hemmaplan. Här kommer några vidare tankar från matchen.

Matchen vanns på mittfältet
Jag trodde Villarreals defensiva mittfält i form av Bruno Soriano och Manu Trigueros skulle få det tufft mot Valencias dito med Javi Fuego och Éver Banega då antingen Jonas Goncalves eller Sergio Canales hela tiden ville droppa ner och hjälpa till i uppspelsfasen. Men det var egentligen aldrig något snack. Villarreal vann mittfältskampen klart vilket också blev en stor nyckel för segern.

Det viktigaste ur Villarreal-perspektiv var att kapten Bruno fick sitt ena gula kort upphävt från matchen mot Athletic förra omgången (han skulle egentligen ha varit avstängd) och därmed var spelklar. Mittfältaren var lugnet själv och styrde sin lärjunge Trigueros på ett utomordentligt sätt matchen igenom. Lika mycket att tacka Bruno har förstås Villarreal att tacka Giovani dos Santos. Mexikanen hade ett finger med i allt offensivt och hans drömmål fram till 4-1 fick kröna en alldeles briljant insats.

Villarreal fortsätter spela fantastisk fotboll och när man dessutom är så här pass effektiva är man oerhört svårslagna. Just nu är man storebror i regionen.

Marcelino vann tränarduellen
Det råder inget snack om vem som vann duellen på tränarbänken. Miroslav Djukic matchade ett offensivt lag utan några större överraskningar, mer än att möjligen Dorlán Pabón spelade som central spets och Hélder Postiga bänkades.

Marcelino García Toral på andra sidan bjöd däremot på en del mindre väntade val. Så här i efterhand finns det dock ingen som kan argumentera emot Marcelinos val av startelva.

Ike Uche, som den här säsongen inte haft många rätt, inledde i anfallet medan både Jonathan Pereira och Jérémy Perbet snällt fick sitta på bänken. Uches insats förklarar varför. Han fyllde rollen som uppspelspunkt på ett utmärkt sätt, och gjorde också det som han tidigare blivit kritiserad för att inte göra: Mål.

Nigerianen styrde in Giovani dos Santos passning fram till 1-0 i första halvlek. I början av andra bjöd han tillbaka när Gio klackade in 3-0 efter hörna.

Det är ingen hemlighet att Marcelino är väldigt svag för Uche, men för första gången på riktigt den här säsongen fick vi se glimtar av hans styrka. Nu är frågan om det var en ren tillfällighet eller om formen kan hålla i sig.

Har Guaita spelat bort sig från Valencia nu?
Det är alltid utsatt att vara målvakt. Gör man en dålig match kan det bli helt avgörande – oavsett hur bra övriga de tio utespelarna är. Det är då än värre att kapitulera fullständigt i ett derby. Speciellt också när man inte vara helt ordinarie målvakt tidigare under säsongen.

Detta var exakt vad som hände Vicente Guaita i Valencia-målet. Efter att ha kommit helt fel in i matchen där han efter bara några minuter slog en felpassning som höll på att ge Villarreal ledningen, kom han aldrig riktigt tillbaka. Räddningen på Gio dos Santos straff må vara ett plus i kanten, men det var mer en dåligt slagen straff.

Både Villarreals första och andra mål hade Guaita kunnat göra betydligt bättre ifrån sig. Han släppte ytan vid första stolpen vid båda situationerna.

Frågan är om inte detta var spiken i kistan för Guaita, som inte varit förstavalet under säsongen och definitivt inte tagit chansen nu när Diego Alves dragits med skadebekymmer. Om Guaita lämnar klubben inom en snar framtid kan vi nog se tillbaka på den här matchen som den avgörande spiken.

Kategorier Valencia, Villarreal

Nya San Mamés har redan satt skräck i motståndarna

av Adam Pinthorp

Den nionde omgången är färdigspelad sedan Athletic besegrade Villarreal med 2-0 på måndagskvällen. Här kommer några tankar från matchen.

Nya San Mamés har redan satt skräck i motståndarna
Athletic Club håller på att bygga upp någonting på den nya arenan. Och då menar jag i första hand inte den delen som fortfarande inte är färdigbyggd rent bokstavligen, utan att man redan börjat bygga upp en era på nya San Mamés och att motståndarlagen redan är satta i skräck.

Celta Vigo var först att få inta arenan som bortalag och föll med 3-2. Därefter var det Betis tur, innan Valencia som första lag lyckades knipa en poäng. På måndagskvällen var det fjärdeplacerade Villarreal som hade styrt norrut för att inta nya San Mamés. Vad man fick för välkomnande? En flock hungriga lejon som bara verkade ha en växel – den högsta.

Det bör tilläggas och poängteras tydligt att domaren José Antonio Teixeira Vitienes hade både en och två fingrar för många med i spelet och visslade lite för många gånger i sin pipa. Men även om Bruno Sorianos utvisning var horribel, och många frisparkar och gula kort var tveksamma, bör det likväl sägas att Athletics seger var odiskutabel. Och när Brunos utvisning kom precis före pausvilan var ställningen precis detsamma som det som senare kom att bli slutresultatet – 2-0. Men det förbättrade förstås inte Villarreals chanser att komma tillbaka i matchen.

Mikel Rico visade varför han är en startman
Jag var nog inte ensam om att höja lite extra på ögonbrynen när Ernesto Valverde presenterade sin startelva utan såväl Beñat Extebarria som Ander Herrera. Att Mikel Rico fanns med i densamma var snarare logiskt än tvärtom, då han presterat bra efter flytten från Granada i somras, men utan Beñat och Ander vilade ett stort frågetecken kring vem som skulle bidra med kreativiteten på offensiv planhalva.

Det märktes, i vissa aspekter, att de som normalt sett sätter tempot och ofta står för de avgörande passningarna inte var på planen för hemmalaget. Men med maskinerna Mikel Rico och Óscar de Marcos på mittfältet malde Athletic sönder Villarreal och bevisade att vilka och löpvillighet faktiskt kan slå finess och passningsskicklighet. Så här i efterhand visade det sig vara ett taktiskt genidrag av Valverde.

Däremot tror jag, om antingen Beñat eller Ander varit på planen, att fler målchanser skulle skapats och möjligen också fler mål hade tillkommit. En mer befogad fråga är förstås om det hade varit lika stängt bakåt – något jag inte är lika övertygad om.

Aduriz nätkänning kan bli livsavgörande
Mycket ska klaffa för att man ska tillhöra toppen av tabellen. En faktor som de flesta lagen är beroende av är en pålitlig målskytt. Det har Athletic saknat sedan förra hösten, då Aritz Aduriz faktiskt stänkte dit en hel del bollar. Efter det har det gått trögare, och brända chanser och småskador har avlöst varandra.

Därför var Aduriz 2-0-mål mot Villarreal, som också var anfallarens första för säsongen, extremt viktigt. En Aduriz i målform kommer ge Athletic många poäng och kan vara skillnaden mellan en fjärde- och femteplats.

Kategorier Athletic, Villarreal
Sida 2 av 3
  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB