Tvåsiffrigt i säsongens sjukaste match

av Adam Pinthorp

Säsongens sjukaste match
Matcherna mellan Real Madrid och Sevilla tenderar ofta att vara väldigt målrika och underhållande. Men det som utspelade sig på Santiago Bernabéu igår var mer än så.

Det är svårt att göra någon vidare analys av matchen. Offensivt var det två lag som ville framåt, skapade chanser och tillsammans producerade tio mål. Real Madrid vann helt logiskt matchen, men resultatet 7-3 är helt sinnessjukt. Att det tillkom så många mål är inte det som är häpnadsväckande, utan snarare att det kom till så extremt många chanser.

Sevilla är förstås de som har mest bakläxa att ta igen, men även Real Madrids försvar hade sina hål som man måste jobba på att hylla igen framöver. Matchen kunde lika gärna slutat 10-5 om lagen var ännu mer effektiva.

Säsongens sjukaste tillställning? Definitivt. Årets galnaste? Ja, troligtvis det också. Det är nog till och med en av de händelserikaste matcher jag någonsin upplevt.

Domaren under all kritik – igen
Det börjar bli tjatigt, men det är svårt att inte nämnda José Antonio Teixeira Vitienes insats. Domaren gjorde fler felbedömningar än tvärtom och ställde till det för både Real Madrid och Sevilla. Han slängde upp sju gula kort i luften, varav två till Stéphane M’bia, och dömde ett par väldigt tveksamma straffar.

Något som är än märkligare är att Teixeira Vitienes tillåts fortsätta döma redan till helgen, då ny ligaomgång väntar.

Domarkårens förskräckliga insatser har påverkar La Liga negativt så länge jag kan komma ihåg, men den här säsongen känns det som misstagen duggar allt oftare. Det är inte lätt att vara domare, de befinner sig i en extremt utsatt position, men är man professionell och jobbar på den absolut högsta nivån har man också rätt att kräva mer. I de andra toppligorna förekommer också misstag från männen med visselpipan – men inte i närheten i samma utsträckning.

Så logiskt det kan bli att Almería tog sin första trea
Ett lag som vill slåss i toppen, men hittills underpresterat å det grövsta, mot en nykomling som dittills inte hade tagit sin första trepoängare. Det var så upplagt det kunde bli för Almería att ta säsongens första seger när de gästade Valencia och Mestalla igår.

Pressen blev för stor på hemmalaget, som fått utstå enorm kritik efter derbyförlusten mot Villarreal, och Almería utnyttjade det på bästa möjliga sätt.

Den här matchen kan och kommer troligtvis bli en vändpunkt för båda lagen. Valencias president Amadeo Salvo har påpekat att Miroslav Djukic har hans fulla förtroende – men det finns en gräns för allt. Hur länge är Salvo redo att vänta? Klarar han att dras med i Djukic fall, och exakt hur stora skulle konsekvenserna bli om debaclet fortsatte för klubben?

Någonting måste hända i Valencia, och ett helt lag kan inte bytas ut på en handvändning. Supportrarna på Mestalla skrek främst efter sportchefen Braulio Vázquez avsättning, vilket också är befogad kritik. Alla väntar på ditt drag, Salvo. Och klockan tickar.

För Almería kan 2-1-segern däremot få ett otroligt lyft för hela spelartruppen. Man köpte sig åtminstone lite tid och ro att kunna jobba vidare – även om det fortfarande ser mörkt ut.

Daniel Larsson fortsätter imponerade
Efter succéinhoppet mot Rayo Vallecano fick Daniel Larsson chansen från start i Valladolids hemmamöte med Real Sociedad igår. Men det började uruselt för de lila som hamnade in 0-2-underläge efter två nya mål av formtoppade Antoine Griezmann.

Därefter vaknade Valladolid, och inte minst Larsson, till ordentligt. Först nickade svensken in reduceringen en kvart från slutet. Bara ett par minuter senare frispelade Larsson anfallskollegan Javi Guerra efter en magisk klack som ställde hela La Real-försvaret.

Valladolid fick sedan drömläge att avgöra matchen från straffpunkten i matchens absoluta slutskede, men Patrick Ebert brände från elva meter och matchen slutade 2-2. Daniel Larsson har på två matcher därmed gjort två mål och en assist – något som gör honom till den effektivaste spelaren i hela ligan. Fortsätter succéframgångarna för den forne Malmö FF-spelaren måste nog Erik Hamrén ta sig en funderare om det inte är dags att kalla in Larsson snart.

Speciell match på Balaídos

av Adam Pinthorp

Det utspelade sig en väldigt speciell match på Balaídos i Vigo igår kväll. I hemmalaget Celta finns nämligen flera spelare med stor anknytning till Barça.

När Luis Enrique avslutade en lång och vacker karriär i maj 2004 gjorde han det i Barcelonas tröja, mot Celta Vigo. Det var för övrigt Vigo-klubbens senaste seger mot katalanerna. Igår var det ombytta roller, då Enrique från Celtas tränarbänk ställdes mot Barcelona, och att före detta lagkamrater som Xavi Hernández, Carles Puyol, Víctor Valdés och Andrés Iniesta fortfarande spelar gjorde det hela förstås än mer speciellt.

Men det tar inte slut där. Luis Enrique inledde sin karriär som tränare i Barcelonas B-lag, där han tränare spelare som Andreu Fontàs, Rafinha och Nolito – samtliga just nu i Celta. Därför var kramkalas både före och efter matchen, men under densamma stundade allvaret.

Valdés har aldrig varit bättre
Själva matchen vann Barcelona med 3-0 trots att många nyckelspelare vilade. Bäst för gästerna var Cesc Fàbregas, inblandad i samtliga mål, men framför allt Víctor Valdés. Jag har sett Valdés göra galna matcher tidigare, göra en månad här och där utan att någon fått hål på honom. Men jag har aldrig tidigare sett honom så här bra – under så här lång period. Det råder inga som helst tvivel om att Víctor varit Barcelonas bäste spelare under hösten så här långt.

Under första halvan av säsongen ifjol höll Valdés nollan i fem matcher. Den här säsongen har han redan hållit nätet rent i sex matcher.

För övrigt tycker jag det är både brist på kunskap, respekt och direkt hånande att Diego Simeone inte är nominerad till årets tränare på Ballon d’Or-galan. Att inte vara bland de tre främsta som till slut gör upp om priset vore en sak – men att inte vara en av de tio kandidaterna är absurt.

Sett till de som varit minst tre år som tränare i Real Madrid har José Mourinho sämst facit. Dessutom förlorade Real mot just Atlético i Copa del Rey-finalen i våras. Arsene Wenger har inte heller kryddat marknaden med särskilt goda kryddor det senaste året, även om hans Arsenal just nu är inne i ett bra stim. Men det är å andra sidan också Atlético – till och med ännu bättre. Madrid-klubben har bara tappat tre poäng av 30 möjliga i ligaspelet, och vunnit samtliga tre matcher i Champions League.

Med då Copa del Rey-titeln från i våras i åtanke därtill blir det direkt obegripligt att Diego Simeone inte är nominerad. Hela kalaset blir väldigt svårt att ta på allvar när ett större namn går före bara för att. Är det så det ska fungera?

Det slutliga valet bör stå mellan Jupp Heynckes (huvudfavorit) och Jürgen Klopp. Men större under har ju trots allt skett.

Kategorier Barcelona, Celta Vigo

Omgångens awards

av Adam Pinthorp

Efter besöket på El Madrigal i Vila-Real igår har jag nu tågat vidare till Valencia. Där har jag bland annat träffat på Joachim Björklund och hans son Kalle, som spelar i Valencias ungdomsakademi. Mer läsning om vad far och son hade att säga får ni senare på Sportbladet.

Här kommer i alla fall lite utmärkelser från ligaomgången som gick. Det gäller att vara kvick – redan på ikväll inleds en ny omgång.

Omgångens skräll #1:
Málaga-Celta Vigo 0-5. Jag behöver egentligen inte skriva en ynka rad till. Att ett lag under nedflyttningsstrecket krossar ett lag ur tabellägets synvinkel så mycket bättre med 5-0 på bortaplan är både imponerande och sinnessjukt.

Omgångens skräll #2:
Rayo Vallecano-Valladolid 0-3. Hemmalaget Rayo kom med självförtroende efter att ha vunnit den viktiga matchen mot Almería. Men trots hög intensitet och en hel del boll blev man sönderkontrade av Valladolid. Att till och med Daniel Larsson fick hoppa in och trycka in sin första balja i La Liga är värt att nämnas.

Omgångens maktdemonstration:
Det var ett derby utöver det vanliga mellan Villarreal och Valencia på El Madrigal. Lillebror Villarreal fullkomligt körde över storebror med 4-1 i något som inte bara var tre poäng utan också en maktdemonstration. Den gula ubåten har varit Valencia-regionens bästa lag hela hösten, något som bevisades en gång för alla i derbyt.

Omgångens klassiker:
Spelmässigt är det många andra el Clásico-matcher som har sett ljuset, men inramningen inför och under matchen höll absolut världsklass. Dessutom var det trots Cristiano Ronaldos frustration efter straffsituationen ovanligt lite gnäll och fokus på annat än fotbollen.

Omgångens högoddsare:
Jag tror aldrig Diego Castro missat en straffspark. Han har åtminstone inte gjort det sedan han spelade i Sporting Gijón – förrän nu. På måndagskvällen brände han vid läget 0-1 till Athletic. Getafe förblev mållösa och tog ingen historisk femte raka ligaseger – något som annars hade varit klubbrekord.

Omgångens spelare:
I hård konkurrens av framför allt Nabil El Zhar och David Villa utnämner jag Giovani dos Santos till omgången bäste spelare. Även Villarreal-kollegan Bruno Soriano aspirerar på den utmärkelsen, men efter det avslutande 4-1-målet av Giovani, som summerade hans kväll med två mål och en assist, blev valet ändå enkelt.

Kategorier Omgångens awards

David Villa har vaknat till liv

av Adam Pinthorp

En David Villa i form ger Atlético extra dimensioner
Óliver Torres första start för Atlético – och första mål – betyder förstås enormt mycket för supertalangen. Den 18-årige mittfältaren bevisade att han är redo att axla mer ansvar och skadefrånvaron av Arda Turan märktes inte av när Betis gästade Vicente Calderón igår.

Men varken Ólivers insats, eller Diego Costas heller för den delen, som slog till med sitt elfte mål för säsongen, går att jämföras med David Villas prestation. Anfallaren inledde säsongen bra med först mål i supercupen mot Barcelona och några riktiga förtroendeingivande insatser i ligaspelet.

Men därefter har formen sviktat och det har gått betydligt tyngre för Villa. I förra veckans Champions League-match borta mot Austria Wien fick han sitta på bänken hela matchen.

Mot Betis var ”el Guaje” dock tillbaka från start och det verkade som han tagit petningen på precis rätt sätt. Villa gjorde nämligen sin bästa insats i Atlético-tröjan och visade gammal god form. Efter sina två mål i början av andra halvlek kom situationen som jag tycker symboliserar en Villa med självförtroende allra mest: Framspelningen till Costas 4-0.

Först nertagningen, sedan en perfekt boll i djupet som anfallskollegan förvaltade på bästa sätt. Men en David Villa i sådan här form har Atlético två stekheta anfallare och vinner både en och två dimensioner till i spelet.

Antoine Griezmann – i sin livs form?
Tyvärr missade jag stora delar av Real Sociedad-Almería igår, men efter att ha sett höjdpunkter och läst rapporter från matchen verkar en sak vara glasklar: Antoine Griezmann är i sin livs form. Fransmannen har varit den som klivit fram för La Real den senaste månaden när det gått som allra tyngst, och de senaste matcherna har han lyst av självförtroende.

Att Griezmann dessutom gör två mål á la en riktig måltjuv inne i straffområdet, och ingen soloräd eller en inskrivad frispark från 30 meter, säger det mesta. Rörelsemönstret och tron på det han gör. Griezmann är på god väg att ta ännu ett steg i sin utveckling nu.

Vad gäller Almería verkar det som de uteblivna poängen under inledningen av säsongen har fått luften att gå ur laget. Och det är kanske inte så konstigt heller, med tanke på att man ligger tvärsist i tabellen. Kanske vore en förändring på tränarbänken ett vettigt alternativ för att få in lite nytänk innan det är alldeles för sent. En mer erfaren herre än Francisco Rodríguez kanske vore att föredra, i sådana fall.

Villarreal storebror i Valencia-regionen

av Adam Pinthorp

Matcherna mellan Villarreal och Valencia blir bara mer och mer betydelsefulla för varje år. Tidigare har Valencia bara haft en riktig lokalrival i form av Levante, men Villarreals framgångar de senaste åren har gjort att just de här mötena blivit en modern klassiker.

Och stämningen på arenan går heller inte klaga på. Valencia-supportrarna dominerade utanför, men när det väl gällde visade Villarreal-supportrarna att de trots allt spelade på hemmaplan. Här kommer några vidare tankar från matchen.

Matchen vanns på mittfältet
Jag trodde Villarreals defensiva mittfält i form av Bruno Soriano och Manu Trigueros skulle få det tufft mot Valencias dito med Javi Fuego och Éver Banega då antingen Jonas Goncalves eller Sergio Canales hela tiden ville droppa ner och hjälpa till i uppspelsfasen. Men det var egentligen aldrig något snack. Villarreal vann mittfältskampen klart vilket också blev en stor nyckel för segern.

Det viktigaste ur Villarreal-perspektiv var att kapten Bruno fick sitt ena gula kort upphävt från matchen mot Athletic förra omgången (han skulle egentligen ha varit avstängd) och därmed var spelklar. Mittfältaren var lugnet själv och styrde sin lärjunge Trigueros på ett utomordentligt sätt matchen igenom. Lika mycket att tacka Bruno har förstås Villarreal att tacka Giovani dos Santos. Mexikanen hade ett finger med i allt offensivt och hans drömmål fram till 4-1 fick kröna en alldeles briljant insats.

Villarreal fortsätter spela fantastisk fotboll och när man dessutom är så här pass effektiva är man oerhört svårslagna. Just nu är man storebror i regionen.

Marcelino vann tränarduellen
Det råder inget snack om vem som vann duellen på tränarbänken. Miroslav Djukic matchade ett offensivt lag utan några större överraskningar, mer än att möjligen Dorlán Pabón spelade som central spets och Hélder Postiga bänkades.

Marcelino García Toral på andra sidan bjöd däremot på en del mindre väntade val. Så här i efterhand finns det dock ingen som kan argumentera emot Marcelinos val av startelva.

Ike Uche, som den här säsongen inte haft många rätt, inledde i anfallet medan både Jonathan Pereira och Jérémy Perbet snällt fick sitta på bänken. Uches insats förklarar varför. Han fyllde rollen som uppspelspunkt på ett utmärkt sätt, och gjorde också det som han tidigare blivit kritiserad för att inte göra: Mål.

Nigerianen styrde in Giovani dos Santos passning fram till 1-0 i första halvlek. I början av andra bjöd han tillbaka när Gio klackade in 3-0 efter hörna.

Det är ingen hemlighet att Marcelino är väldigt svag för Uche, men för första gången på riktigt den här säsongen fick vi se glimtar av hans styrka. Nu är frågan om det var en ren tillfällighet eller om formen kan hålla i sig.

Har Guaita spelat bort sig från Valencia nu?
Det är alltid utsatt att vara målvakt. Gör man en dålig match kan det bli helt avgörande – oavsett hur bra övriga de tio utespelarna är. Det är då än värre att kapitulera fullständigt i ett derby. Speciellt också när man inte vara helt ordinarie målvakt tidigare under säsongen.

Detta var exakt vad som hände Vicente Guaita i Valencia-målet. Efter att ha kommit helt fel in i matchen där han efter bara några minuter slog en felpassning som höll på att ge Villarreal ledningen, kom han aldrig riktigt tillbaka. Räddningen på Gio dos Santos straff må vara ett plus i kanten, men det var mer en dåligt slagen straff.

Både Villarreals första och andra mål hade Guaita kunnat göra betydligt bättre ifrån sig. Han släppte ytan vid första stolpen vid båda situationerna.

Frågan är om inte detta var spiken i kistan för Guaita, som inte varit förstavalet under säsongen och definitivt inte tagit chansen nu när Diego Alves dragits med skadebekymmer. Om Guaita lämnar klubben inom en snar framtid kan vi nog se tillbaka på den här matchen som den avgörande spiken.

Kategorier Valencia, Villarreal

Neymar behöver inte längre sikta mot stjärnorna – han är redan där

av Adam Pinthorp

Inramningen motsvarade förväntningarna och alla de stora stjärnorna kom till spel. På förhand kunde det inte bli så mycket bättre. Och det blev också en bra match som innehöll det mesta, och där fokusen låg på spelet och inte förstördes av filmningar, fulknep och domaren – även om de också fick sin beskärda del av uppmärksamheten. Här kommer några tankar från matchen.

Neymar visade sig från sin bästa sida
Neymar bevisade sina kvalitéer för omvärlden en gång för alla
Om många tvekade när affären offentliggjordes var det förmodligen en majoritet av dessa som ändrade uppfattning om Neymar efter Confederations Cup. Brassen var smått överlägsen i turneringen – vilket visserligen också sköt kraven i Barcelona i höjden ännu mer.

Hittills har Neymar motsvarat pressen och förväntningarna spelmässigt, och varit en av Barcelonas klart mest lysande spelare under hösten. Det som ännu inte bevisats är vilket plats och hur mycket utrymme han tar sig i de stora matcherna. Mot Milan i veckan var han inte särskilt involverad i spelet. Nu, mot Real Madrid, var det annorlunda.

Under första halvleken gick det mesta av spelet längs vänsterkanten, dit Neymar höll till och dit Andrés Iniesta ofta drog sig. Brassenanafallaren visade precis varför Barcelona valde att slänga upp den stora plånboken på bordet och betala stora summor för hans tjänster. Utöver ett mål och en assist – vilket var helt matchavgörande – visade Neymar också prov på sin spetskompetens när det gäller att utmana.

Brassen behöver inte längre sikta mot stjärnorna. Han är redan där.

Om det fortfarande fanns de som tvivlade lär de också kommit på andra tankar. Men den stora frågan att ställa sig så här precis efter matchen är väl hur Leo Messi – som inte alls kom upp i samma standard – reagerar när han inte kommer stå i centrum.

Iniesta gjorde sin bästa match för säsongen
En spelare som i motsvarighet till Neymar däremot varit ganska blek under hösten är Andrés Iniesta. Frånsett några obligatoriska tvåfotare per match och en väldigt bra landskamp i sin hemstad Albacete har Iniesta inte alls nått upp till sin normalt sett väldigt höga nivå.

Det spekulerades till och med i att mittfältaren skulle få inleda el Clásico på bänken, ett drag Tata Martino inte valde att göra. Och det var kanske tur det, för Barcelonas skull. Iniesta gjorde sin klart bästa match för säsongen och hade plockat fram det där flytet i spelet som tidigare under säsongen varit gömt.

Som en framkallande effekt av Iniestas prestation presterade också hela Barça bättre, något som också blev helt avgörande.

Ett par andra som klev fram i hemmalaget var Alexis Sánchez, som hoppade in och bidrog med energi och framför allt chippade in avgörande 2-0-målet (och vilket mål), samt Víctor Valdés – som fortsätter sin storform och stod för tre-fyra riktigt vassa räddningar.

Varane var bäst i Real Madrid
Frågan inför matchen var vilka ess i rockärmen som Tata Martino och Carlo Ancelotti skulle dra. Tata valde det säkra före det osäkra och matchade en ganska väntad elva, frånsett att Cesc Fàbregas fick spela centralt i anfallet medan Messi flyttade ut på kanten.

Ancelotti bjöd däremot på betydligt fler överraskningar. Att Gareth Bale, Cristiano Ronaldo och Ángel di María startade som en offensiv trio var helt i sin ordning. Men att spela Sergio Ramos i en defensiv roll på mittfältet och Daniel Carvajal från start som högerback fick nog flera att höja på ögonbrynen.

Märkligare saker har hänt i fotbollsvärlden än att Ramos får spela ett steg upp i planen. Det som var mest chockerande var att just Ramos, och inte Pepe som är mer van i den rollen, som tog klivet upp på mittfältet. Dessutom har Pepe och Raphaël Varane missat i kommunikationsspelet tidigare när de bildat mittbackspar.

För Ramos blev det ingen höjdarmatch, och långt ifrån hans bästa el Clásico-insats. Däremot skötte sig mittförsvaret bra, inte minst Raphaël Varane. Som jag skrev inför matchen minns jag oerhört väl hur Varane gick in helt orädd och tog el Clásico med storm i sin debut i förra säsongens Copa del Rey-semifinal.

Lika bra var inte fransmannen nu, men han klev fram som räddaren i nöden vid flera tillfällen och bevisade varför han fick starta matchen.

Borde verkligen Gareth Bale startat?
Att Bale fick starta matchen var helt korrekt, i alla fall politiskt sett. Sommarens stora Real-värvning skulle bara spela från start. Men frågan är hur sunt det egentligen var? Någonstans handlar det ju ändå om att prestera resultat, och i nuläget är Gareth Bale väldigt långt ifrån toppformen.

Jag förstår tanken med att spela Bale, Cristiano och di María. Tre kontringsstarka spelare som en bra dag hade kunnat straffa Barcelona väldigt hårt. Men för att att flygplan ska lyfta är det en fördel om båda vingarna fungerar.

Summa summarum vann Barcelona rättvist och var det bättre laget över 90 minuter. Men återigen avgjordes det via små marginaler. Cristiano Ronaldo kunde fått en straff, Karim Benzema hoppade in och träffade virket. Vad hade hänt om marginalerna varit med Real Madrid i de situationerna?

Någonstans tycker jag ändå det är den stora charmen. En så ynkligt liten detalj under en hel fotbollsmatch kan avgöra inte bara resultatet, utan så mycket mer sett till en hel säsong.

Kategorier Barcelona, Real Madrid

Mina sex starkaste el Clásico-minnen

av Adam Pinthorp

Jag välkomnades med 25 graders värme när jag landade i Barcelona igår. För att uttrycka det milt var det ganska skönt att skippa den stora vinterjackan som man har tvingats ta fram för användning hemma i Sverige, utan istället återgå till betydligt mer lättsamma stilen med kortbyxor och t-shirt.

Även om jag trodde att det skulle kännas av ännu mer i luften att det är ett el Clásico som stundar skulle jag ljuga om jag säger att det inte har känts av alls. Det har det verkligen gjort. Man hinner inte mer än två meter utanför hotellrummet innan man hör folk i omgivningen surra. Medan ”vad tror du om matchen?” går på repeat bland folkmassorna hörs även viskningar som ”jag tror Gareth Bale startar och visar sina kvalitéer” och ”jag hoppas Gerard Piqué och Javier Mascherano petas och att Marc Bartra får spela bredvid Carles Puyol.

Vissa är mer intresserade än andra – men nästan alla har en åsikt. När jag frågar en Levante-supporter som staplar omkring runt Camp Nou vad han tror om matchen får jag ett något oväntat, men samtidigt fullt logiskt svar. ”Menar du el Clásico eller Levante-Espanyol?”. Supportern, som kanske är 30 bast och har ingen annan än Sergio Ballesteros namn på tröjryggen säger det förstås med glimten i ögat.

– Det blir en svår match för båda lagen. Kanske oavgjort, får han till slut ur sig i en något mer analyserad form.

Och jag tycker inte Ballesteros-fantastens förhandsanalys är så pjåkig. Det kommer bli en tuff match för både Barcelona och Real Madrid – och det känns mer ovisst än på länge. Spelmässigt kommer förstås hemmalaget hålla i bollen medan ”marängerna” satsar på kontringar. Vem som lyckas bäst med respektive taktik vet vi inte svaret på förrän klockan tickar upp mot 20:00.

Kvällens match blir för mig personligen väldigt speciell eftersom jag tidigare bara följt de klassiska matcherna mellan de spanska giganterna hemifrån. Nu kommer jag vara på plats och få känna stämningen på riktigt.

Med det sagt tänkte jag också föra minnena tillbaka på sex olika el Clásico-matcher som jag speciellt kommer ihåg. När jag satte mig ner och funderade över tidigare möten Barcelona och Real Madrid emellan kom jag fram till att dessa följande sex är de som på ett eller annat sätt bitit sig fast mest i minnet hos mig. Men alla matcher har ju sin historia, och varje historia är unik.

Ronaldinhos stora show
Real Madrid-Barcelona 0-3, La Liga, 19 november 2005

En match som för tankarna till Ronaldinho när han var som allra bäst. Brassen var matchens stora behållning när Barcelona slog Real Madrid på Santiago Bernabéu med 3-0. Samuel Eto’o gav gästande Barça ledningen tidigt i matchen, men därefter handlade allt om Ronaldinho.

Med sin spelförståelse och sina trolleritrix fick brassestjärnan stora delar av publiken på Santiago Bernabéu att resa på sig och gå hem långt före matchen var slut – men också vissa Real Madrid-supportrar att stanna kvar. De accepterade att kriget var förlorat, och applåderade istället Ronaldinho för hans makalösa insats. Det var efter hans andra solomål för kvällen.

Raphaël Varanes uppvisning
Real Madrid-Barcelona 1-1, Copa del Rey-semifinal, 30 januari 2013

Det har spelats matcher mellan de spanska giganterna som varit betydligt mer välspelade och spännande än den som utspelade sig på Santiago Bernabéu den 30 januari 2013. Både Barcelona och Real Madrid hade avancerat till semifinal i Copa del Rey, där man i ett dubbelmöte skulle göra upp om en åtråvärd finalplats.

Allt avgjordes några veckor senare på Camp Nou – en match och ett dubbelmöte som till slut Real Madrid gick segrande ur. Men det som för mig är mest minnesvärt är det första mötet, och en viss 19-årings insats i mittförsvaret.

Raphaël Varane handplockades till huvudstadsklubben av självaste Zinedine Zidane, men fick sparsamt med speltid under sitt första år i klubben. Därefter, i samband med att skadorna började dugga tätt i Real Madrid, fick Varane chansen. Fransmannen fick starta Copa del Rey-semifinalen på Bernabéu mot Barcelona – något som var hans el Clásico-debut – och tackade för förtroendet genom att stå för sin bästa insats i Real-tröjan.

Varane stoppade allt både i luftrummet och på marken, och gjorde en rakt igenom fläckfri insats. Att den då 19-årige Varane fick kröna sin eminenta försvarsinsats med att också gå upp på en hörna och skalla in 1-1 tio minuter från slutet kändes både logiskt och rättvist.

Jag håller Varanes individuella insats minst lika högt som den Leo Messi stod för 2007 – något ni kan läsa mer om längre ner.

article-2277597-17425F33000005DC-739_634x431

Krossen på Santiago Bernabéu
Real Madrid-Barcelona 2-6, La Liga, 2 maj 2009

Guldracet mellan Barcelona och Real Madrid pågick för fullt och ligamötet på Santiago Bernabéu skulle komma att avgöra mycket. När då Gonzalo Higuaín skallade in ledningsmålet för ”marängerna” tidigt i matchen exploderade arenan i eufori – men det varade inte länge.

Därefter var det nämligen Barcelona för hela slanten. Thierry Henry kvitterade per omgående, Carles Puyol nickade in ledningsmålet och Leo Messi lirkade in 3-1. Real Madrid blev tagna på sängen av gästerna från Katalonien. Man fick dock kontakt via Sergio Ramos reduceringsmål i början av andra halvlek, men därefter gjorde Barcelona ett nytt ryck.

Henry, som gjorde en av sina bättre matcher i den blåröda tröjan, och Messi svarade för ytterligare varsitt mål innan Gerard Piqué avslutade det som som kallas krossen på Santiago Bernabéu. Barcelona vann med 6-2, och tog senare också hem ligaguldet.

Kvällen då Leo Messi gick från pojke till man
Barcelona-Real Madrid 3-3, La Liga, 10 mars 2007

Kvällen då en en 19-årig argentinare stal alla rubriker från stjärnorna. Kvällen då Lionel Messi gick från pojke till man.

Spelmässigt var det gästerna från Madrid som var det bättre laget. Ruud van Nistelrooy sköt tidigt Real i ledningen – något som Messi snabbt svarade på med att placera in kvitteringen minuterna senare.

Samma scenario skulle hinna upprepa sig ännu en gång. Ruud van Nistelrooy skickade Madrid upp i en 2-1-ledning från straffpunkten, men återigen kom svaret från Messi. Argentinaren tryckte till på volley från nära avständ efter en retur från Iker Casillas.

När Oleguer Presas fick sitt andra gula kort tidigt i andra fick Real Madrid övertag, och när Sergio Ramos nickade in 3-2 en kvart från slutet höll Madrid-presidenten Florentino Pérez redan på att korka upp champagnen. Det hade han nog också fått göra, om det inte vore för den där 19-årige argentinaren. I slutskedet av matchen snabbade Messi upp en boll från Ronaldinho, och gjorde sedan på egen hand 3-3.

Det var en match där 3-3 på förhand hade varit ett bra resultat för Real Madrid, men som nu kändes som en förlust för supportrarna. För Barcelonas dito var det raka motsatsen, men mest av allt hade Leo Messi vunnit. Det var hans match, och kvällen då han gick från pojke till man.

messiAP

Copa del Rey-finalen på Mestalla
Barcelona-Real Madrid 0-1 (0-0 efter full tid), Copa del Rey-final, 20 april 2011

Det finns inget el Clásico utan betydelse. Det finns alltid enorm betydelse i matcherna mellan Real Madrid och Barcelona – varandras värsta antagonister – oavsett vad som står på spel i praktiken.

Men är det då ett klassikermöte där det görs upp om en titel gångras prestigen och betydelsen till det dubbla. Därför var det inte bara mer än en match, utan mer än en ”vanlig” el Clásico-match när Real och Barça ställdes öga mot öga i Copa del Rey-finalen 2011.

Att finalen dessutom spelades på Mestalla, som i mina ögon är en av Europas mäktigaste arenor med sin branta långsidesläktare, försämrade inte situationen.

Det var mållöst efter full tid, och på övertid lyckades Real Madrid dra det längsta strået där Cristiano Ronaldo blev stor matchvinnare. Detta var också mer än en seger mot Barcelona och mer än en titel för Real Madrid. Huvudstadsklubben hade haft en jobbig period och haft ofantligt svårt mot sina rivaler från Katalonien. Även om man förlorade Champions League-semifinalen mot Barca bara några dagar senare skulle det visa sig att cupfinalen blev en viktig vändpunkt för både Real Madrid och Cristiano Ronaldo.

Efter den matchen har Barcelonas övertag minskat drastiskt och det senaste året har Real Madrid varit klart vassare i mötena lagen emellan.

Barcelonas 5-0-uppvisning
Barcelona-Real Madrid 5-0, La Liga, 29 november 2010

Real Madrid hade inte sin bästa dag på jobbet, medan allt klaffade för Barcelona. 5-0-segern hemma på Camp Nou är den bästa fotbollen jag har sett Barca spela någonsin, och jag börjar mer och mer undra om jag någonsin kommer få se något liknande igen.

Barcelonas uppvisning i hur man spelar triangeln men bara genom att klacka bollen till varandra var en ny bekantskap, något man demonstrerade redan efter en timmes spel. Då hade David Villa gjort två snabba mål i andra halvlek och ställningen var 4-0. När sedan egna produkten Jeffrén Suárez fick hoppa in i slutet och fastställa slutresultatet 5-0 – något som sånär framkallade att Víctor Valdés ryckte sönder sitt egna målvaktsnät – blev spiken i kistan.

Oavsett hur det går i kvällens el Clásico är jag väldigt övertygad om att matchen, eller rättare sagt upplevelsen, kommer ta en fast plats i mitt minne framöver. Min största förhoppning på matchen är dock att fotbollen står i centrum – ingenting annat.

Vilka el Clásico-möten minns ni allra bäst?

Kategorier Barcelona, Real Madrid

Valencia imponerade inför söndagens stora test

av Adam Pinthorp

Fede Cartabia, Paco Alcácer och Juan Bernat levde ut sin potential. Sergio Canales visade gammal god form och Dani Parejo slog inte bort många passningar. Det mesta var frid och fröjd i Valencia när man körde över schweiziska St: Gallen med 5-1 hemma på Mestalla på torsdagskvällen.

Äntligen fick vi se det där charmiga och fartdyllda hemmalaget på Mestalla tillfredsställa de annars så kräsna supportrarna. Just nu är det glada miner i Valencia, men med det sagt är det svårt att bedöma hur stora växlar man egentligen ska dra av lagets insats. Det var många som imponerade, och definitivt stärkte sina aktier för att få spela helgens derby mot Villarreal, men St: Gallen var defensivt under all kritik. Speciellt målvakten Daniel Lopar. Å andra sidan var det precis det – några enkla mål och många olika spelare i målprotokollet – som Valencia behövde.

Det jag gillade mest var framför allt att Miroslav Djukic gav den offensiva trion Fede, Canales och Alcácer speltid tillsammans – något som direkt gav frukt i form av ett fartfyllt spel. Till och med den tidigare ratade Pablo Piatti (något ni kan läsa mer om här) fick starta matchen och gjorde definitivt inte bort sig. Argentinaren utmanade på sin vänsterkant, vågade gå på egna avslut, och var som alltid en nyttig spelare i defensiven.

För några veckor sedan var Piatti helt utfryst men har istället för att ge upp gjort raka motsatsen – kämpat ännu hårdare. Han har till och med gått ner i lön för att få vara kvar och jobba för sin plats i Valencia, något som uppskattas både hos fansen och tränaren.

– Men det är knappast för hans lönesänkning som han spelar, det är för att han har presterat på träningarna och förtjänat det, försäkrar Djukic enligt SuperDeporte.

Den värsta stormen har lugnat ner sig i Valencia. Efter den urusla säsongsinledningen var pressen hård, men efter några viktiga segrar fick Djukic välbehövligt andrum på tränarbänken samtidigt som presidenten Amadeo Salvo gick ut och gav sitt fulla förtroende för tränaren.

– Djukic kommer stanna hela säsongen – oavsett vad som händer, sa Salvo.

Även om Valencia just i detta nu andas optimism efter säsongens hittills största seger är det på söndag man verkligen måste prestera. Och då är det inget schweiziskt St: Gallen utan något försvarsspel som står på andra sidan. Då är det mot ett välorganiserat Villarreal på bortaplan i ett pressat derby.

Har vindarna vänt helt för Los Ché nu? Är Fede Cartabia och Juan Bernat redo att ta över den stora scenen? Valencia måste bevisa för omvärlden att de inte bara kan spela bra mot sämre motstånd i Europa League. Men så måste ju Djukic våga tro på de yngre förmågorna även när det gäller. Har han modet att göra det?

Nästa gång jag uppdaterar bloggen gör jag det högst troligt från spansk mark. På fredagsförmiddagen sätter jag mig på ett plan mot Barcelona, där jag stannar till söndag. Därefter styr jag vidare mot först Vila-Real och sedan Valencia. En fullspäckad helg väntar.

Kategorier Valencia

Spiken i kistan för Benzema?

av Adam Pinthorp

Ronaldos målfacit är brutalt
Förra säsongen vann Cristiano Ronaldo skytteligan i Champions League på tolv mål. Då spelade han också tolv matcher för att komma upp i den noteringen. Den här upplagen av CL har Ronaldo redan kommit upp i mer än hälften av de tolv fullträffarna han mäktade med förra säsongen – detta på tre matcher.

Portugisen smällde till gånger tre i första omgången mot Galatasaray. Han fyllde på med ytterligare två mål mot Köpenhamn, och på onsdagskvällen ville han inte vara sämre och stod för Real Madrids båda mål hemma mot Juventus.

Det är också Ronaldos ständigt imponerande prestationer som än en gång får mig att lyfta på hatten efter Juventus-matchen. Han har gjort bättre matcher, snyggare mål, men fortsätter att leverera och vara tungan på vågen för Madrid. Det var jämnt, och spelmässigt en väldigt bra och välspelad match fram till utvisningen på Giorgio Chiellini i början av andra halvlek. Den stora skillnaden mellan vinst och förlust för Real Madrid var Cristiano Ronaldo. Som så många gånger förr.

Karim Benzema i farozonen inför el Clásico
En spelare som däremot inte lyckats lika bra på sistone är Karim Benzema. Fransmannen har fått utstå en hel del kritik av såväl supportrar som media, utan att rycka upp sig.

Om Gareth Bale är redo att starta – vilket han borde vara efter att ha hoppat in i två matcher i följd – tror jag Karim Benzema kan få stå åt sidan i el Clásico på lördag. Ángel di María är alldeles för bra för att sitta på bänken just nu, och Cristiano Ronaldo är som bekant Cristiano Ronaldo.

En offensiv trio med Bale, Ronaldo och di María hade kunnat betyda portugisen i den centrala rollen och Bale och di María på flankerna. Ronaldo har spelat i rollen förut, även om Barcelona.

Real Sociedad har inte haft marginalerna med sig
Är det något lag som saknat marginalerna i årets Champions League är det minsann Real Sociedad. Baskerna ägde bollen, hade mest chanser men fick aldrig in lädret i premiären hemma mot Shakhtar Donetsk. Borta mot Bayer Leverkusen hade man 1-1 till slutminuten, då Simon Rolfes slog in en frispark, som bör tilläggas var oerhört billig.

Mot Manchester United på Old Trafford vände det inte heller för Real Sociedad. Först slog Iñigo Martínez in bollen i eget mål efter två minuter. Därefter väntade en lång jakt efter ett kvitteringsmål – något som aldrig kom. Antoine Griezmann var närmast på frispark, men bollen tog – förstås – i kryssribban.

Nej, det här har inte varit Real Sociedads höst så här långt. Det kommer bli svårt att även nå tredjeplatsen i gruppen, även om chanserna fortfarande finns.

Barça med en ”nia” hade straffat alla lag hårdare

av Adam Pinthorp

Champions League-hösten rullar vidare och snart är vi halvvägs in i gruppspelet. På tisdagskvällen ägde några riktiga häftiga matcher rum. Här kommer ett par tankar med fokus på de spanska lagen som var i aktion – Barcelona och Atlético.

Det var dukat upp för ett klassikermöte på San Siro där Barcelona gästade Milan. Men trots en intensiv första tredjedel av matchen – där det var Milan som öste på och hotade Barça – blev det till slut precis vad man kunde förvänta sig. Ett bolltrillande bortalag, där det enda som sken var de rödgula bortatröjorna, mot ett lågt sittande Milan som hade sina anfallare på den egna tredjedelen stora delar av matchen.

Barça skulle behöva en nummer nio-spelare
Den slutsats jag både under och efter matchen drar är att Barça tydligare än någonsin saknade spelet i djupled. Och det är ingenting man bara löser genom att sätta en sidledsspelande Xavi Hernández på bänken för att kasta in en betydligt mer direkt Cesc Fàbregas. Problemet ligger i att det finns alldeles för få spelare att slå bollen till. Milan gjorde precis som många andra skickliga lag mot Barcelona – tvingade Leo Messi väldigt djupt ner i planen. Strax utanför Milans straffområde hade argentinaren direkt två-tre spelare runt sig, och för att vara så involverad i spelet som han ständig vill var han tvungen att söka sig neråt i plan.

Då Neymar också gillar, och behöver, mycket boll för att prestera bra, samtidigt som Alexis Sánchez inte är typexemplaret på en bra djupledsspelare fanns det väldigt sällan någon spelare centralt i plan som hotade Milans mittbackar i djupet.

Vad drar jag då för slutsats av det här? Ska Tata Martino kräva att Messi har en ännu högre utgångsposition och inte söker sig neråt för att hämta boll? Givetvis inte. Det Barça behöver är en riktig nummer nio-spelare. Jag tror att dagens Barcelona, med samma spelartyper, plus en striker av Samuel Eto’os kvalité från fornstora dagar hade kunnat straffa samtliga lag dubbelt så hårt.

Med en central spjutspets i anfallet skulle givetvis Messi få en lägre utgångsposition, lite som han har i landslaget där Gonzalo Higuaín spelar som nia.

Det har spekulerats i att Tata Martino eftersträvar att göra Barcelona mer oförutsägbart och därför vill hämta in en klassisk nummer nio-spelare redan i januari. Hur det blir med den saken återstår att se, men spekulationerna lär inte avta efter matchen på San Siro.

Om Tata känner att problemen måste lösas illa kvickt finns alla möjligheter att en striker värvas in antingen i januari eller nästa sommar. Även om det finns en hel uppsjö av spännande talanger att fylla på med underifrån är såväl Jean-Marie Dongou och Sandro Ramírez (18) och Antonio Sanabria (17) ett par år för unga att redan nu ta steget upp till A-laget.

Iniesta letar fortfarande efter formen
Barcelona har klarat sig utan en traditionell nia tidigare, och kommer förmodligen göra det även fortsättningsvis. Det finns även annat som oroar att spelet inte flytit på lika bra som tidigare säsonger. Andrés Iniesta är en av anledningarna.

Mittfältaren, som i sina bästa stunder är en av världens skickligaste spelare, letar fortfarande efter formen och har inte alls kommit upp i sin normala standard. Det är ett par tvåfotare här och där, men flytet, passningarna och det förmågan att skruva upp tempot med bara ett par rappa steg har lyst med sin frånvaro.

Ska Barcelona lyfta en Champions League-pokal på Estadio da Lúz i maj nästa år måste man få igång den lagdel som tidigare varit deras starkaste – mittfältet.

Atléticos mest underskattade spelare levererar alltid
Han kan vara osynlig 89 minuter av en match, och slå lika många felpass som passningar till rätt adress. Men Raúl García är en spelare som gör enormt mycket nytta i det tysta, och framför allt är väldigt effektiv i straffområdet.

När David Villas form har sviktat var det föga förvånande att García fick chansen från start bakom Diego Costa i Atléticos match mot Austria Wien. Hur han tog chansen? Genom att göra en typiskt Raúl García-insats. Det vill säga inte göra mycket väsen av sig, slå bort ett antal passningar, men samtidigt vara väldigt produktiv framåt. Det blev en målnotering och en assist för mittfältaren i Wien – ett klart godkänt facit för en spelare som normalt sett är reserv.

Och hela Atlético visade att debaclet från i helgen inte skulle bli långvarigare än en match. 3-0 mot Austria Wien – där Diego Costa tryckte dit två mål i sin CL-debut – säkrade i princip avancemanget till slutspelet. Speciellt med tanke på att Zenit, som stod på en poäng inför omgången, bortaslog Porto.

Nu har Atlético guldläge att springa hem gruppen.

Sida 16 av 43
  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB