13/4 2013:
Ett desperat Deportivo La Coruña, som är i stort poängbehov, kör fullständigt över Levante borta på Ciutát de Valencia. Redan i paus är ställningen 3-0 till gästande Depor, och det kunde lika rasslat till ännu fler gånger bakom Gustavo Munúa i Levante-målet.

Motivation slår klass brukar man ju säga. Inte för att Levante på pappret har ett nämnvärt bättre lag än Deportivo, men sett till tabellen är det ändå Valencia-klubben som ligger på relativt trygg mark medan den Galiciska klubben från A Coruña kämpar febrilt för att fixa nytt kontrakt. Det här var dock något helt annat. Levante, som under Juan Ignacio Martínez två säsonger i klubben gjort sig kända för att vara benhårda defensivt och sällan släppa till onödiga målchanser. Mot Deportivo gick man inte alls att känna igen. Ingenting gjordes hundra procent, och hade en ovetande åskådare blivit tillsagd om tabelläget hade han förmodligen hånskrattat och gjort en min uttryckande ”jag går inte på sådana dåliga skämt”.

José Barkero är en av Levante-spelarna som tycker att någonting är märkbart konstigt. Han ryter till i omklädningsrummet, får mothugg av målvakten Munúa, som han ska ha anklagat för att inte göra sitt yttersta på något av de tre insläppta målen i första halvlek. Tränare Martínez får lugna ner sina spelare och begär att de går ut och spelar med stolthet i andra halvlek för att försöka komma ifrån matchen med hedern i behåll.

När domare Javier Estrada Fernández sätter pipan i munnen 45 minuter senare står det 0-4 på resultattavlan. Deportivo La Coruña har fullständigt krossat Levante, som var märkbart mediokra matchen igenom.

Enligt uppgifter i efterhand ska José Barkero utöver målvakten Munúa även ha haft misstankar om att tre andra spelare inte gett hundra procent som de annars brukar, mot Deportivo. Dessa ska vara Sergio Ballesteros, Juanfran García och Juanlu – tre ledare och i allra högsta grad nyckelspelare för Levante. Dessutom ska Barkero nu ha begärt att riva sitt kontrakt med klubben till sommaren och få flytta någon annanstans.

På det efterföljande träningspasset efter matchen fick Juan Ignacio Martínez reda upp saker och ting, något som har lett till att såväl Munúa, Ballesteros och Juanlu inte spelat en minut sedan Deportivo-matchen. Vänsterspringaren Juanfran har däremot fått 90 minuter mot såväl Barcelona som Celta Vigo.

I efterhand har Barkero dock uttryckt sin ånger över sitt utbrott och anklagande mot sina lagkamrater. Det har däremot inte stoppat LFP, det spanska fotbollsförbundet, från att ta upp ärendet och undersöka om allt verkligen stått rätt till i matchen mellan Levante och Deportivo. Om någonting var uppgjort på förhand är omöjligt att svara på, och det finns absolut logik som säger att Deportivo, med kniven mot strupen och i stort poängbehov, skulle kunna genomföra en perfekt match mot ett mer bekvämt Levante, som inte hade lika mycket att spela för. Att tre spelare däremot inte fått en minut på planen sedan den matchen kan naturligtvis ge sken om något helt annat.

Fortsättning lär följa.

Real Madrid och Barcelona har åkt ur Champions League i semifinalstadiet. Skillnaden mellan utslagningarna? Madrid åkte ut med hedern i behåll – Barcelona med byxorna nerdragna.

För nästan exakt en vecka sedan satt fotbollsvärlden och häpnade. Då hade Real Madrid fått stryk med 4-1 borta mot Borussia Dortmund, och kvällen innan hade Barcelona blivit fullkomligt söndermalda av Bayern München och förlorat med 4-0. Två tyska storheter hade spänt sina muskler och de spanska jättarna vågade inte ens känna efter hur starka de var. Det kändes som både Dortmund och Bayern hade ytterligare en växel att lägga in – om så krävdes – trots att Real Madrid respektive Barcelona stod på andra sidan.

Efter överkörningarna var pratet om Remontada (revansch, comeback) igång direkt. Kampanjer, tifon och sång. Fansen gjorde allt i sin makt för att stötta sina respektive favoritlag. Skillnaden? Real Madrid besvarade med att komma ut med hedern i behåll. Barcelona svarade med en axelryckning och fick återigen titta på när FC Bayern gav en lektion i hur fotboll spelas.

Men även om Real Madrid i praktiken bara var ett mål ifrån avancemang bör det poängteras att Dortmund lika gärna kunde punkterat dubbelmötet innan Madrid gjort 1-0. Fyramålsskytten från första mötet, Robert Lewandowski, hade två-tre jättelägen, varav ett ribbskott, som med lite tur hade suttit i mål. Då hade det varit kyss och god natt även på Santiago Bernabéu.

Nu fick Real Madrid sin gratisbiljett in i spänningen i form av Dortmunds missade målchanser. Man tackade för chansen, men hann bara göra två mål. Som tröst kunde man dock lämna arenan med hedern i behåll.

Annat var det på Camp Nou under onsdagskvällen. Spelarna möttes av ett mäktigt tifo med budskapet ”Barça, stolthet, Barça” inför matchen. Ungefär som att okej, utgångsläget är inte perfekt, men visa för fan lite inställning och gå härifrån med huvudet högt och vetskapen om att ni gjort en bra match. Hade det varit å Bayerns vägnar hade supportrarna lyckats. Barça? Det var ingenting som stämde. När Thiago Alcántara kom in med halvtimmen kvar att spela och lyckades med både en snurrfint och hann vinna en nickduell kändes det som mer än vad hela Barcelona hade åstadkommit i hela dubbelmötet.

Det var mycket, eller rättare sagt det mesta, som inte stämde i Barcelona. Från Katalonien går det naturligtvis skylla på att Leo Messi inte var i full form i första mötet, och inte alls spelade på Camp Nou. Det är förstås ett skäl, men det som är ännu mer oroväckande för Barcelona är det faktum att ingen annan kliver fram i argentinarens frånvaro. Vad skulle egentligen hända om Messi blev skadad under en längre period? Skulle hela det katalanska lagbygget falla ihop i bitar då? Sett hur det såg ut mot Bayern är det lätt att tro det.

Slutligen, ett stort grattis till både Borussia Dortmund och Bayern München. Vilken fotboll de har spelat, under hela Champions League-säsongen. Två värdiga lag som garanterat kommer bjuda oss på en fantastisk final.

Medan BVB och Bayern spelar final på Wembley i London har både Real Madrid och Barcelona en del att fundera över. Det lär inte bli några lugna somrar på något håll.

Inför ”Champions League-finalen” mellan Real Sociedad och Valencia i söndags skrev jag att inställningen och den mentala styrkan skulle bli avgörande faktorer. När så Valencia genom Roberto Soldado tidigt tog ledningen med 1-0 blev jag inte alls förvånad. Klubben är van att spela viktiga matcher med enorm betydelse – Real Sociedad är det inte.

Men, med en sjujäkla inställning ute på planen och ett vilt pådrag på läktarna, kom La Real tillbaka. Man bevisade att man inte ligger där man ligger av en ren tillfällighet. Man bevisade att man både har kvalitén, men framför allt den mentala styrkan som krävs för att slåss i toppen.

När Soldado gjorde 1-0 ar det garanterat en del Sociedad-supportrar som suckade lite uppgivet inombords. Utåt visade man något helt annat. Man stod bakom sitt lag – som för all del inte heller hade gett upp. När så Spaniens största mittbackstalang Iñigo Martínez tryckte in kvitteringen på volley utbrast hela Anoeta i en glädjeexplosion. Det, kan man säga, var till La Reals fördel.

När hemmalaget kom ut i andra halvlek var man starkare, snabbare och ville mer än Valencia. Chory Castros kontringsmål (två minuter in i klippet) som betydde 2-1 var en av mest eleganta omställningarna jag någonsin sett. I samspel med Imanol Agirretxe lirkade sig uruguayanen igenom innan han slutligen överlistade Diego Alves i Valencia-målet.

La Reals tredje och fjärde mål var inte heller fy skam. Agirretxe nätade två gånger om i slutskedet av matchen och visade att hans storform håller i sig. Chippen som fastställde slutresultatet 4-2 visade om något prov på enormt mycket självförtroende.

Här är några punkter varför Real Sociedad vann matchen:
* Man var effektivare än Valencia.
* Markel Bergara och Asier Illarramendi (som återigen var magnifik) vann mittfältskampen.
* Man var mentalt starkare och hade betydligt mer kyla.
* Man ville mer, vilket också ledde till att man vågade mer.

Något annat som är imponerande är hur Real Sociedad byggt sitt lag. Startelvan mot Valencia såg ut som följer:

Målvakt: Claudio Bravo
Försvar: Carlos Martínez, Mikel González, Iñigo Martínez, Alberto De La Bella
Defensivt mittfält: Markel Bergara, Asier Illarramendi
Offensivt mittfält: Carlos Vela, Xabi Prieto, Chory Castro
Anfall: Imanol Agirretxe

Bara fyra spelare ur startelvan är inköpta. Claudio Bravo och Carlos Vela för en summa strax över fem miljoner euro, medan Alberto De La Bella och Chory Castro kom på fri transfer. Resterande sju? Det är egna produkter, fostrade i Real Sociedads ungdomsakademi.

Jämför man med Valencias lagbygge var ingen i startelvan mot La Real fostrad i klubben (David Albelda spelade aldrig ungdomsfotboll i Valencia). Samtliga är inköpta på ett eller annat sätt. Real Sociedad är säsongen svar på de baskiska rivalerna Athletic Club från ifjol. Det går skapa ett slagkraftigt lag utan att öppna stora plånboken och ge sig ut på transfermarknaden. Värvar man istället smart (läs De La Bella & Castro, som kom gratis och gjort succé) och med små medel (läs Vela & Bravo) går det komma väldigt långt.

Mycket är naturligtvis tränare Philippe Montaniers förtjänst, som för övrigt ryktas skriva på ett nytt tvåårsavtal med klubben. Fransmannen har fått ihop en grupp och har sett till att alla drar åt samma håll.

När Sociedad låg femma i tabellen, efter att ha lyft som ett flygplan från den nedre halvan och avancerat uppåt omgång efter omgång, sa Carlos Vela att laget satsar på Champions League. Optimistiskt? Ja visst, men hade klubben och spelarna nöjt sig med att bara nå Europa League, då finns det inga garantier att man hade spelat med samma intensitet och vilja de sista matcherna. Nu var man inte nöjda med Europa League, för man kände att man hade det lag som krävdes för att nå Champions League. Mot Valencia tog man ett stort, stort steg mot den mest ärofyllda klubblagsturneringen. Nu är man fem poäng före sina närmaste konkurrenter, och bara fem matcher återstår.

Jag tror vi kommer få se Real Sociedad i CL nästa säsong. Och bäst av allt, till skillnad från många andra uppstickare har San Sebastián-klubben bevisat att man knappast kommer nöja sig med att bara nå gruppspelet. La Real är redo för större utmaningar.

—

Real Betis och Deportivo La Coruña spelade igår måndag den avslutade matchen i omgång 33. Här kommer några snabba awards från den gångna omgången.

Omgångens trend:
Samtliga lag som är inblandade i bottenstriden – bortsett från Mallorca, som mötte Zaragoza – tog viktiga poäng. Deportivo fick en pinne mot Betis, Osasuna detsamma mot Rayo medan både Celta Vigo och Granada vann på bortaplan mot Levante respektive Espanyol. Allra mörkast ser det ut för Mallorca, som just nu är tabelljumbo.

Omgångens avslagna:
Inramningen var fantastiskt, likaså stämningen på läktaren. Men att bara se Real Madrids startelva i derbyt mot Atlético gjorde att allt genast blev väldigt avslaget. Att matchen från något av hållen inte heller levde upp till förväntningarna spelmässigt gjorde inte saken bättre. För Reals del verkar det inte heller spela någon roll vilket lag man ställer upp med – man slår alltid Atlético.

Omgångens mål:
Jag delar utmärkelsen i två bitar då jag fastnat för två mål väldigt mycket. Först ett som jag redan nämnt, Real Sociedads magiska kontring fram till 2-1 mot Valencia, men också Leo Messis sicksack-mål mot Athletic Club. Få spelare klarar av att ha den bollkontrollen med så många spelare runt sig, och sedan också placera in bollen i mål.

Omgångens skräll:
Att ett motiverat Celta Vigo slår ett just nu väldigt decimerat och direkt uselt Levante kan inte klassas som någon överraskning. Granadas bortaseger mot Espanyol, som jagar Europa League-plats, är däremot en stor skräll och något som verkligen imponerande. Benfica-värvningen Nolito blev matchvinnare med sitt mål.

Madrid-derbyt i all ära, omgångens klart hetaste match är den som spelas på Anoeta senare i kväll. Tabellfemman Valencia gästar fyran Real Sociedad i en match som kan bli direkt avgörande om vilket lag som snor åt sig fjärdeplatsen och får kvala till Champions League nästa säsong.

Utöver den enorma portion prestige som står på spel finns också en ekonomisk aspekt inblandad. Kanske inte i kvällens match specifikt, men för det laget som får kvala, och förhoppningsvis lyckas, till Champions League får en genast större kassa att röra sig med. För Valencia hade det ökat chanserna för att samtliga storstjärnor stannar i klubben, och precis detsamma gäller för Real Sociedad. Dessutom är det naturligtvis alltid mer attraktivt för spelare att gå till en klubb som spelar i Champions League än en som spelar i Europa League.

Vid vinst för La Real i kväll rycker man kring fjärdeplatsen och skulle då ha ett försprång på fem poäng gentemot Valencia. Dessutom har Sociedad i detta nu +18 i målskillnad jämfört med Valencias +6, samtidigt som San Sebastián-klubben vann matchen på Mestalla med hela 5-2 och har mycket troligt fördel när det kommer till inbördes möten.

Med andra ord hade det behövts att Valencia tar igen sex poäng om Real Sociedad skulle stå som segrar i afton. Och med tanke på att det efter den här omgången bara återstår fem matcher, hade La Real kunnat göra ett mycket troligt segerryck om man tog tre pinnar.

Så här ser båda lagens kvarvarande spelschema ut;

Real Sociedad: Valencia (h), Getafe (b), Granada (h), Sevilla (b), R.Madrid (h) och Deportivo La Coruña (b).
Valencia: R.Sociedad (b), Osasuna (h), Rayo Vallecano (b), Getafe (b), Granada (h) och Sevilla (b).

Den spontana känslan när jag ser spelschemat är att Valencia inte får förlora kvällens match om man ska nå fjärdeplatsen. Båda lagen har tuffa matcher kvar och lär inte ta full pott, därför tror jag sex poäng hade blivit aningen för tufft för Los Ché att ta i kapp. Och med vetskapen att Real Sociedad är ruggigt starka hemma på Anoeta och inte förlorat på sin hemmaborg i ligaspelet sedan den fjärde november ifjol höjer inte Valencias vinstchanser.

I kväll tror jag dock inte statistiken spelar någon större roll. I kväll kommer den mentala styrkan och de som går in med bäst inställning bli avgörande.

Nä, inte den här gången heller, Atlético. Det verkar sannerligen satt sig i huvudet på hela klubben att man inte rår på Real Madrid. Och oavsett vad José Mourinho vet om, eller hur lite han skulle bry sig, verkar det inte spela någon roll. Portugisen ställde en närmast chockartande lag på benen i Madrid-derbyt på Vicente Calderón, där B-lagspelarna Nacho Fernández och Álvaro Morata var två som fick starta. Dessutom varken någon Cristiano Ronaldo, som var småskadad, Mesut Özil, Xabi Alonso eller Gonzalo Higuaín i startelvan.

På förhand kunde inte Atlético få ett bättre slagläge. 1999 var senast de rödvit-randiga slog storebror från samma stad. 14 år sedan. Smaka på det – 14 år löjligt länge. Tänk vad man kan hinna med på 14 år, vad som hinner ändra sig.

När startelvorna presenterades timmen före avspark försämrades knappast förväntningarna från Atlético-höll. Nu skulle de banne mig vinna, när Real är mitt i uppladdningen inför returmötet med Borussia Dortmund, och ställer upp med ett reservbetonat lag. Från Real-håll? Tja, vid det här laget borde de ha lärt sig att inte vara särskilt nervösa eller oroliga inför derbyna mot Atlético. Det brukar ju, på ett eller annat sätt, lösa sig ändå. Det skulle det göra även den här gången.

Ändå började det bäst för hemmalaget Atlético, som genom Radamel Falcao gjorde 1-0 redan i den fjärde matchminuten. Men drömmen om en seger mot storebror släcktes snabbt, då Juanfran var sist på bollen som till slut gick in i egen bur knappt tio minuter efter ledningsmålet.

Matchen i sig var spelmässigt väldigt jämn, men det som skulle fälla avgörandet var effektivitet. I andra halvlek skapade inte Real Madrid särskilt många chanser. Väldigt få, om vi ska vara ärliga. Däremot gjorde man halvlekens enda mål, detta genom Ángel Di María som efter en fin framspelning av Karim Benzema distinkt sköt in segermålet bakom Thibaut Courtois i Atlético-målet.

Och som vanligt hade Atlético efter 2-1-målet svårt att få igång något ordnat anfallsspel. Ja, i alla fall något som i slutändan ledde till farligheter. Det blir tydligare än vanligt i sådana här matcher där motståndet är tuffare än vanligt, att Atlético Madrid verkligen behöver fler spelare som både kan hålla i bollen och är bättre på att fördela den vidare. Arda Turan var inte tillbaka från sina skadebekymmer – han hade behövts. Till nästa säsong kan vi nog räkna med att Atlético värvat in en eller ett par kreativa spelare för att kunna luckra upp motståndarna när man är tvungna att anfalla. Diego Simeones manskap idag är som bäst när de slipper anfalla och kan koncentrera sig på försvarsspelet, för att sedan ställa om i en hiskelig fart.

För Real Madrid är det bara att lyfta på hatten. Det spelar ingen roll vilka som spelade, om de skapade mest eller om de förtjänade segern. Att fortfarande hålla sviten intakt, och med det laget till och med vinna på svårspelade Vicente Calderón är ruggigt imponerande. Det säger en del om klubbens mentalitet. Av de som fick chansen att visa upp sig tyckte jag Álvaro Morata, som även var bra i el Clásico tidigare i våras, gjorde bra ifrån sig. Ynglingen har verkligen bevisat att han klarar av att spela på den här nivån och förtjänar fler chanser framöver. Att han dessutom är flexibel och kan spela både centralt i anfallare och på en kant gör han inte till ett sämre alternativ.

I och med Barcelonas kryss borta mot Athletic får guldhattarna och champagnen vänta ytterligare. Katalanerna hade ju vid vinst, samtidigt som Real Madrid förlorade mot Atlético, kunnat titulera sig mästare redan nu. Men, än är ingenting avgjort även om det skulle till ett smärre mirakel ifall Barcelona skulle fallera fullständigt och tappa ligaguldet.

Bayern München slog Barcelona med 4-0 i tisdags, och igår pressade Borussia Dortmund gasen i bott och mattade sönder Real Madrid fullständigt och vann med 4-1. Idag pratas det om ett maktskifte i mediavärlden.

Sett till det spelmässiga finns naturligtvis ingenting som talar för varken Barcelona eller Real Madrid att kunna vända det här, men maktskifte? Det är ingenting som förändras bara över en natt. När de tyska lagen stormat fram i Europa under ytterligare ett par år, då kan vi möjligen prata om ett maktskifte, beroende på hur de spanska förhållit sig och presterat.

Ägnar vi oss åt nuet så kan vi dock bara konstatera: Bundesliga och tysk fotboll i allmänhet har tagit stormsteg framåt i utvecklingen. Bakom ligger många år av hårt arbete och exceptionell talangutveckling – nu ser vi resultatet. Hur pass många växlar man kommer kunna lägga in ytterligare de närmsta åren är svårt att sia om, lika svårt som det är att spekulera i hur både de spanska och engelska lagen kommer kunna utmana.

Jag tänkte inte skriva så många rader om gårdagens batalj mellan Dortmund och Real Madrid, utan konstaterar bara följande:
* Cristiano Ronaldos mål kan bli guld värt och ska Real Madrid klara av att vända det här lär det målet bli direkt avgörande.
* När Sergio Ramos fick flytta ut på kanten fanns inte längre samma stabilitet i mittförsvaret. Varken Raphaël Varane eller Pepe tog på sig det ansvaret som krävdes.
* Madrid hade ofantligt svårt att spela sig ur Dortmunds höga och intensiva press stundtals – trots att man spelade med passningsskickliga spelare som Xabi Alonso, Luka Modric och Mesut Özil samtidigt.
* José Mourinho hade, trots dubbelmötet med Dortmund i gruppspelet, inte läst på läxan ordentligt. Jürgen Klopp vann tränarduellen med råge.

Det där bortamålet gör att Real Madrid definitivt inte kan räknas ut än. Ett tidigt mål på Bernabéu och allt kan ändras. Till Real Madrids nackdel brukar de däremot ha som vana att också släppa in mål hemma i huvudstaden, vilket skulle bli ödesdigert.

Det som däremot gör att åtminstone jag blickar fram mot båda returmötena nästa vecka är att vi kommer få se såväl Real Madrid som Barcelona satsa alla kort offensivt. Det kan bli riktigt sevärt.

Redan tidigare under säsongen mot Real Madrid, på San Siro mot Milan och till viss mån även i dubbelmötet med Paris Saint-Germain har Barcelona inte gått att känna igen från tidigare säsonger. Man har haft problem med anfallspelet, inte haft samma intensiva press och släppt till alldeles för mycket ytor bakåt. Ingenting kan dock jämföras som det FC Bayern igår gjorde mot den katalanska storklubben. Överkörning är ett på tok för litet ord att använda.

Innan vi ger oss in på de problem som Barça har och haft under säsongen ber jag på förhand om ursäkt för den efterföljande svordomen, men jävlar vad bra Bayern München var igår. De sögs samman med den entusiastiska publiken på Allianz Arena och fullkomligt gjorde mos av Barcelona. Tyskarna vann duellerna, de var först på andrabollarna och gjorde framför allt något som Barça inte ens var i närheten av – skapade målchanser.

Nu till katalanernas problem. Under de senaste fem åren har lagets största styrka inte varit en övermänsklig Leo Messi eller en passningsskicklig Xavi Hernández. Nej, Barcelona har varit ett kollektiv som med tålamod successivt pressat sönder sina motståndare. Den där förstapressen, som är den klart viktigaste delen i Barças försvarsspel, var inte alls lika bra igår som den varit tidigare år.

Att Tito Vilanova inte varit närvarande hela säsongen eller att Messi inte är helt frisk från sin skada är ynkliga ursäkter. Igår räckte Barcelona helt enkelt inte till. Man har blivit avslöjade – de allra skickligaste lagen har listat ut hur man ska spela för att vinna mot katalanerna. Mot både Milan och PSG var det med nöd och näppe som Barcelona lyckades dra det längsta strået – Bayern München blev alldeles för svåra.

Det råder inga tvivel om att någonting måste hända i klubben framöver. Framför allt måste någon mer regelbundet kliva fram när det gäller målskyttet mer än Messi. När argentinaren blir utraderad eller har en dålig dag måste det finnas andra som kliver fram. Pedro Rodríguez och Alexis Sánchez är inte de spelarna.

Dessutom spelar Barcelona med alldeles för lite fantasi numer. Spelare som Alexis, Pedro & David Villa utmanar väldigt sällan sina motståndare och blir på så sätt väldigt lättlästa. Skulle Barça vara både mer rakare i sitt spel men också ha spelartyper med större fantasi och större kapacitet att utmana hade man blivit betydligt farligare. Det är just på grund av den biten jag för var dag som går blir allt mer övertygad om att en viss brasilianare närmar sig klubben.

En annan fråga värd att ta upp är det faktum att Xavi inte längre har den inverkan i stormatcher och kan dominera som han gjorde förr. Frågan är om det för Barcelona inte är bättre att försöka spela in Cesc Fàbregas och Thiago Alcântara allt mer i startelvan nästa säsong – även i de stora matcherna. Båda hade varit ordinarie i mer eller mindre varje lag i världen, och tillhör båda klubbens framtidsplaner. Ur ett långsiktigt perspektiv kan det vara ett framgångsrecept.

Det återstår 90 minuter, men jag tvivlar på att ens spelarna själva tror på en vändning. Fotbollen ändras, och just nu upplever vi nog ett maktskifte där FC Bayern tagit ett stormsteg mot att bli Europas största giganter igen. Frågan är vad för skillnad Pep Guardiola och Mario Götze ska göra för tyskarna. Igår såg ingen av dem ut att behövas.

Matchen med stort M. Matchen som alla världens fotbollsälskare väntat på sedan Champions League-finalerna lottades. Det är dags för säsongens kanske två bästa lag i Europa, FC Bayern och FC Barcelona att drabba samman på Allianz Arena.

Många håller München-klubben som favoriter i mötet, vilket inte alls är konstigt med tanke på hur stabila de varit defensivt under säsongen och samtidigt öst in mål framåt. Barcelona har å sin sida precis som Bayern ångat på i ligaspelet, men ändå svajat i vissa matcher, framför allt i Champions League. Bortamatchen mot Milan i åttondelsfinalen var säsongens sämsta insats för katalanerna, och mot Paris Saint-Germain i kvartsfinalen övertygade man inte heller. Men så är man ändå Barcelona, och har Leo Messi, Andrés Iniesta & Xavi Hernández i laget. Spelare som ofta kliver fram när det som mest gäller, och vet hur det är att avgöra stora matcher. Bara det faktumet gör att dubbelmötet känns hur vidöppet som helst.

Det som det pratas om i Barcelona-lägret inför kvällens är två grejer. Vem ska spela bredvid Gerard Piqué i mittförsvaret och vem spelar av Alexis Sánchez och David Villa? Ja, de flesta tar för givet att Messi är spelklar, och något annat vore konstigt, med tanke på att han även vilade helgens ligamatch mot Levante.

Det mest logiska svaret på den första frågan är förstås Marc Bartra. Den unge mittbacken hoppade in i båda kvartsfinalmötena med PSG och var framför allt i returen på Camp Nou väldigt pigg. På skadelistan finns fortfarande Javier Mascherano och Carles Puyol, samtidigt som Adriano är avstängd. Om Tito Vilanova inte får för sig att flytta ner någon mittfältare som mittback är det enda övriga alternativet Éric Abidal. Egentligen är det ofattbart att det ens går att spekulera i om fransmannen kommer starta, men det faktum att han spelade 90 minuter i helgen och var som en vägg mot Levante, gör att det inte helt kan uteslutas. Däremot är det stor skillnad på Camp Nou och Levante jämfört med Allianz Arena och Bayern München. Med bara ett par vilodagar dessutom tror jag chanserna är väldigt små att vi får se Abidal i kvällens startelva. I returen däremot är det betydligt större chans.

På den andra frågan tror nästa alla medier att Alexis kommer spela medan Villa snällt får inleda på bänken. Det logiska svaret varför stavas nog chilenarens presspel, som alltid varit väldigt bra. Barcelonas försvarsspel börjar med anfallarna, och där har framför allt yttrarna en väldigt viktig roll. Pedro Rodríguez och Alexis är de främsta när det gäller presspelet, vilket gör det mest logiskt att just de spelar från start.

I övrigt tror jag matchen precis som många andra matcher kommer avgöras på marginaler, misstag och individuella prestationer. De som gör minst egna misstag, och utnyttjar motståndarens misstag bäst, kommer skaffa sig ett bra utgångsläge inför returen.

—

Bottenmötet mellan Celta Vigo och Real Zaragoza avslutade igår den 32:e omgången i La Liga. Här kommer omgångens awards:

Omgångens kross:
I höstas slog Málaga Valencia med 4-0 hemma på La Rosaleda. När lagen ställdes öga mot öga på Mestalla i lördags var det helt ombytta roller, där Valencia tog tag i taktpinnen direkt och därefter fullkomligt körde över andalusierna. 5-1 skrevs slutresultatet till, och Éver Banega var den store segerregisören för Los Ché.

Omgångens skådespel:
Jag tillhör den skaran (som bara blir färre och färre) som gillar Diego Costa. Han spelar alltid med en enorm vilja och stor karaktär. Att han däremot är gnällig, filmar och gruffas mycket i allmänhet är en sida jag ogillar med honom. Mot Sevilla, där Atlético vann med 1-0, fick vi se den allra värsta sidan av brassen, och han tog skådespelet till en helt ny nivå. Förstör inte karaktären Costa, men du behöver inte gå så brutalt över gränsen.

Omgångens sexpoängare:
Omgångens absoluta sexpoängsmatch var den mellan Celta Vigo och Real Zaragoza. Trots att Vigo-klubben saknade storstjärnan Iago Aspas och tidigt hamnade i underläge lyckades man ändå vända och vinna matchen med 2-1. Nu är helt plötsligt Zaragoza tabelljumbo.

Omgångens mål:
Rayo Vallecanos 1-0-mål borta mot Mallorca var precis enligt skolboken. Från Rubén i kassen behövdes bara fyra passningar innan Piti volleysköt in bollen i mål. Det såg väldigt enkelt ut, men det är många bitar som ska klaffa för att göra om målet. Om inte annat för Piti, vars tajming och avslut var fullkomligt perfekt.

Omgångens marginaler:
Med bara ett fåtal minuter kvar i matchen mellan Real Madrid och Real Betis fick de sistnämnda ett gyllene läge att kvittera till 2-2. Rubén Castro träffade ribban, och i den efterföljande situationen räddade Raúl Albiol bollen på mållinjen. I anfallet efter stack Madrid och kontrade in 3-1-målet. Ibland, eller rättade sagt väldigt ofta, är det små marginaler som avgör. I det här fallet också en individuell prestation av Cristiano Ronaldo som stod för förarbetet till 3-1-målet.

I somras var jag på plats i Kiev och såg Zlatan Ibrahimovic fantastiska volleymål mot Frankrike i EM. Ett mål som i sig inte blev så betydelsefullt, men som rullats på TV-skärmar runt om i världen om och om igen. Och faktum är att ett mål inte alltid behöver betyda viktiga poäng eller en titel för att vara betydelsefullt.
I helgen såg jag Mallorca-Rayo på plats på Iberostar i Palma, och fick se ett närmast identiskt volleymål fast från andra kanten, med skillnaden att det var Rayo och Piti som gjorde det.

Och det var just Piti som var den stora ledstjärnan för Rayo mot Mallorca, och den spelare som visade överlägset mest kvalité matchen igenom. Sedan Michu försvann till Swansea i somras och Diego Costa återvände till Atlético Madrid har Piti verkligen tagit på sig större ansvar och levererat. Hans sagolika volleymål efter bara några minuters spel tar dock hem priset som hans klart läckraste mål, i alla fall den här säsongen. Och det var inte bara det perfekta inlägget och avslutet som var bra – hela anfallet, som började med målvakten Rubén, var enligt skolboken.

Mallorca replikerade dock snabbt genom Alejandro Alfaro, och därefter bjöds det på massvis med chanser åt båda håll utan att bollen hittade in i nätmaskorna. Det var dock inget snack om vilket lag som var det klart bättre. Rayo var betydligt mer kreativa och mer på tårna än Mallorca hela matchen, och med lite marginaler på sin sida (man hade tre stolpträffar) hade man tagit en ganska bekväm seger. Ö-laget var däremot inte ofarliga heller. Man hade en tydlig matchplan där man pressade Rayo högt och försökte ställa om snabbt med Giovani dos Santos som en länk till det mesta i offensiv väg.

För Rayo kommer kommer det bli tufft att nå Europa League nästa säsong, men hoppet finns där och det råder sannerligen inga tvivel om att det finns tillräckligt med potential och kvalité i laget. Dessutom har man redan presterat långt över förväntan och kan således spela utan större press i avslutningen av säsongen, vilket borde innebära fördel. Mallorca måste å sin sida höja sig ett eller två snäpp för att klara av att ta sig över strecket och spela i La Liga även nästa säsong. Känslan, med utgångspunkt från de senaste tre-fyra matcherna i synnerhet, är att ett otroligt stort ansvar vilar på Giovani dos Santos axlar. Det är han, om någon, som kan göra det för Mallorca.

Det var för övrigt kul att se att hemmapubliken verkligen stod bakom sitt lag nu när de som mest behöver stöttning. Med ett arrangerat tifo inför matchen och livat på läktarplats under densamma där ”si se puede” (fritt översatt till ”vi kan göra det”) säkert sjöngs ett 40-tal gånger eldade man på sitt lag ordentligt. Det är något som även kommer behövas i fortsättningen.

Som neutral åskådare under matchen är det dock Pitis mål jag haft match på näthinnan efteråt. Det tål att ses några gånger.

—

Lite annat från helgen;
Valencia fick revansch på Málaga, som vann höstens möte lagen emellan med 4-0, när man krossade andalusierna med hela 5-1. Champions League-hoppet till hösten blev plötsligt mycket större för Valencia-supportrarna.

Éric Abidal var tillbaka från start för Barcelona när man tog sig an Levante hemma på Camp Nou. Spelmässigt ingen höjdare till match, där katalanerna till slut vann med uddamålet, men Abidal bevisade att han fortfarande är i gammalt slag, och fortsätter han på samma spår lär klubben inte behöva värva in en dyr mittback till sommaren.

I december var Espanyol ligajumbo. Men, sedan Javier Aguirre tagit över som tränare har man lyft som en raket i tabellen, och efter den blytunga 2-0-segern borta mot Getafe i helgen är man nu bara två poäng bakom Rayo, som ligger åtta. Ytterligare tre poäng är sedan upp till Betis på sjunde plats. Håller formen i sig kan Espanyol mycket väl ta en Europa-plats.

Bottenstriden i Spanien är på sedvanligt vis ruskigt jämn när säsongen går in på slutspurten. Här kommer en liten sammanställning om hur det ser ut för de sex klubbarna som i första hand är inblandade i striden. Efter 31 omgångar ser läget ut som följer i botten av tabellen;

15. Osasuna, 31 poäng (-10 målskillnad)
16. Deportivo La Coruña, 29 poäng (-21)
17. Granada, 28 poäng (-23)
18. Zaragoza, 27 poäng (-21)
19. Mallorca, 27 poäng (-30)
20. Celta Vigo, 24 poäng (-17)

—

Celta Vigo
Den galiciska klubben förlorade på måndagskvällen bottenmötet med Mallorca, en förlust som kan bli väldigt ödesdiger i slutändan. Celta har för tillfället 24 inspelade poäng, och Mallorca som ligger närmast i tabellen har 27. Vigo-klubben har lidit när Iago Aspas inte varit tillgänglig, eller när han inte levererat i offensiv väg. Som tur är för Celtas del kommer anfallaren finnas tillgänglig i slutet av säsongen, och är det någon som skall leda dem till nytt kontrakt så är det han. De två kommande matcherna mot Zaragoza (hemma) och Levante (borta) kommer bli direkt avgörande för Celtas framtid. Förluster i båda matcherna och man kan börja förbereda sig inför spel i Segundan nästa säsong.

Mitt tips: Celta har redan förlorat för många matcher mot direkta konkurrenter och någonting akut måste hända för att man skall ta sig upp på säker mark när säsongen summeras. Jag tror tyvärr Celtas comeback i Spaniens finrum blir ettårig.

Spelprogram resten av säsongen: Zaragoza (h), Levante (b), Athletic (h), Betis (b), Atlético (h), Valladolid (b) och Espanyol (h).

—

Mallorca
När Gregorio Manzano tog över Mallorca (för tredje gången i sin tränarkarriär) började man genast prestera bättre resultat. Men allt eftersom det satt sig har Manzanos manskap gått ned sig och de senaste månaderna verkligen dalat i form. Däremot lyckades man vinna den livsviktiga matchen mot Celta Vigo i måndags, och möjligen kan det vara en vändpunkt. Man har också ett överkomligt spelprogram kvar där bortamatchen mot Zaragoza om ett par veckor kommer bestämma mycket om framtiden.

Mitt tips: Efter Giovani dos Santos mål på tilläggstid mot Celta Vigo höjdes Mallorcas chanser för nytt kontrakt betydligt. Men det är fortfarande uppförsbacke och som det sett ut i de senaste matcherna finns det inte mycket som talar för att det blir spel i högsta divisionen nästa säsong. Jo, möjligen att Gregorio Manzano gjort det förr med Mallorca. Jag tror dock man ryker.

Spelprogram resten av säsongen: Rayo (h), Zaragoza (b), Levante (h), Athletic (b), Betis (h), Atlético (b), Valladolid (h).

—

Zaragoza
Innan förra omgången hade Zaragoza inte legat på nedflyttningsplats eller Europa-plats vid ett enda tillfälle under säsongen. Det var alltså innan Deportivo La Coruña körde över Levante samtidigt som Zaragoza åkte på pumpen hemma mot Barcelona. Det som såg ut att gå mot en stabil säsong har nu blivit det omvända. Det som talar för Zaragoza är ett klart överkomligt spelprogram där man har många matcher mot bottenkonkurrenterna, och dessutom hemmamatcher där man på förhand bär favoritskapet i de flesta.

Mitt tips: Zaragoza klarar sig kvar, men man gör det på håret. De kvarvarande hemmamatcherna kommer bli nycklar.

Spelprogram resten av säsongen: Celta (b), Mallorca (h), Rayo (h), Levante (b), Athletic (h), Betis (b), Atlético (h).

—

Granada
Laget såg ut att få en nytändning efter januarifönstret med dels ett par starka nyförvärv och framför allt nye tränaren Lucas Alcaraz. Man slog bland annat Real Madrid hemma och krossade Deportivo borta, men därefter har formen sjunkit ordentligt. Just segern mot Deportivo den nionde februari är lagets senaste vinst. De senaste två omgångarna har man 1-10 i målskillnad. Som om det inte var tufft nog har man inte heller något enkelt spelschema framöver.

Mitt tips: Tränareffekten hade behövt vara lite längre för att Granada skulle känna sig tryggare. Man må ligga över nedflyttningsstrecket i nuläget, men med den form man visat upp på sistone lär det inte dröja många veckor innan man ramlat ner en placering eller två. Det blir spel i Segundan för Granada nästa säsong.

Spelschema resten av säsongen: Valladolid (h), Esppanyol (b), Málaga (h), R.Sociedad (b), Osasuna (h), Valencia (b), Getafe (h).

—

Deportivo La Coruña
Zaragozas vändning förra säsongen, från att vara total jumbo och uträknad av alla, till att klättra över strecket och klara sig kvar var unikt. Deportivo låg inte lika långt efter som Zaragoza gjorde ifjol, men har varit uträknade av många. Fyra raka segrar senare och A Coruña-klubben är nu över nedflyttningsstrecket och har visat en storslagen form. Det återstår däremot många tuffa matcher, men fortsätter man på det inslagna spåret kommer inget lag ta några enkla poäng mot Deportivo.

Mitt tips: Med den stigande formkurva man visat och den framgångsvåg laget just nu surfar på lär poängen inte sluta trilla in nu. Även om det återstår flera tuffa matcher tror jag man tar tillräckligt för att klara sig kvar.

Spelschema resten av säsongen: Athletic  (h), Betis (b), Atlético (h), Valladolid (b), Espanyol (h), Málaga (b), R.Sociedad (h).

—

Osasuna
På de första 21 omgångarna var Osasuna över nedflyttningsstrecket ynka tre gånger. Men, Pamplona-klubben har gnuggat på och allt eftersom vuxit under säsongen. Den senaste månaden har dock formen dippat igen och man är långt ifrån säkrade spel i Primeran även nästa säsong. Faktum är att man av samtliga bottenlag har det på pappret klart tuffaste spelprogrammet.

Mitt tips: Det tuffa spelprogrammet till trots, de poängen Osasuna ligger före sina konkurrenter i dagsläget kommer bli avgörande i slutändan. Man klarar sig kvar med nöd och näppe.

Spelschema resten av säsongen: R.Sociedad (h), Rayo (b), Valencia (b), Getafe (h), Granada (b), Sevilla (h), R.Madrid (b).

—

Summering
Varje mål, match och poäng kommer bli oerhört viktiga fram tills säsongens slut. Förmodligen kommer det inte vara avgjort förrän sista sparken i den sista matchen.

Får jag ge mig på en chansning tror jag Celta Vigo och Mallorca, som redan ni ligger under strecket, samt Granada, som har usel form, spelar i Segundan nästa säsong. Det skulle alltså betyda att Zaragoza, Deportivo och Osasuna klarar sig kvar.