Real Madrid är klara för Copa del Rey-final. Detta efter att ha dragit ned brallorna på värsta antagonisten Barcelona på deras egna hemmaborg, och vunnit med 3-1.

Real Madrid gjorde allt rätt
Madrid-supportrarna har väntat på det här sedan våren 2009, då Barcelona förnedrade Real på Santiago Bernabéu. Då vann man med hela 6-2. Den säsongen var startskottet på flera år av stor Barça-dominans i el Clásico-mötena. Nu har det skiftat åt andra hållet.

Det Real Madrid visade upp i kväll den 26 februari 2013 var en fotbollslektion i perfekt försvarsspel och ett utomordentligt omställningsspel. Mer än så behövs egentligen inte för att slå Barcelona, men det är betydligt enklare sagt än gjort. Real Madrid har, med ungefär det lag de har idag, försökt och försökt. Man har ändrat om, gnetat emot, och försökt lite igen. I flera år har det varit tungt, men ifjol tog man sig över tröskeln när man besegrade Barcelona på Camp Nou och sedermera vann ligan.

Men det här som vi fick uppleva den 26 februari, det var något helt annat. Real Madrid gav Barcelona en ordentlig lektion i hur man spelar effektiv fotboll. Man isolerade Leo Messi, man stängde igen ytorna centralt fullständigt, man gav inte Andrés Iniesta en sekund för mycket och man utnyttjade framför allt Barça svagheter.

Det Real Madrid är så bra på som många andra lag inte klarar av mot Barcelona är att spela sig ur den första pressen. En annan sak man är fenomenala på är att efter man spelat sig ur första pressen göra något vettigt. Ofta betyder vettigt i det här fallet att ställa om fort. Det kan också betyda att man lugnar ned spelet, håller i bollen ett tag, och istället låter Barcelona få springa och jaga.

José Mourinhos manskap har haft en tung säsong. Man är uträknade från ligaspelet, man kommer få det svårt att avancera i Champions League. Men det här var ändå beviset på att han verkligen gjort ett storartat jobb i klubben och att han garanterat kommer sitta kvar säsongen ut. Portugisen hade en tydlig plan glasklar för sig i huvudet inför matchen. Han visste hur man skulle besegra Barcelona, och han hade ingredienserna för att göra det. Men jag undrar om ens Mourinho själv kunde ana hur bra hans lag kunde prestera.

Raphaël Varane – världens just nu bäste försvarare?
Han är talangfull, han har stor potential. Visst, men Raphaël Varane är mycket mer än så. Man presterar inte i match efter match mot högklassigt motstånd och gör det mer ett lugn som ingen annan spelare född 1993 besitter, och med samma distinkta känsla i allt. Varane är mer än bara en stor försvarstalang. Han är en av världens just nu främsta på sin position, och det vore knappast att höja honom till skyarna nog.

Att göra två hundra procentiga insatser mot FC Barcelona – och dessutom göra mål i båda – är smått magiskt. Zinedine Zidane såg någonting ovanligt i Varane när han en gång spelade i Lens. Nu har vi alla fått uppleva och se det Zidane en gång såg.

Det är förstås fler än Varane som bör uppmärksammas och hyllas efter insatsen. Cristiano Ronaldo levererade återigen på Camp Nou, och var tillsammans med Ángel Di María sylvassa i omställningsspelet. För att för den delen inte glömma Diego López som på nytt stod för en utmärkt insats i målet. Ja, vi kan väl summera det som så att ingen i Real Madrid gjorde en dålig insats. Alla gjorde precis det som José Mourinho bad om före matchen.

Firma Vilanova/Roura måste våga spela rakare
Barcelona har blivit för lättlästa. När man möter lagen från den nedre halvan i La Liga är man så pass mycket bättre individuellt att det brukar lösa sig ändå. Men när man ställts mot något tuffare motstånd har man blivit väldigt sårbara. Europas skickligaste lag har läst sönder Barcelona, och vet numera hur man skall spela för att besegra katalanerna. De håller ju bara i bollen ändå, utan att det händer så mycket mer. För det var faktiskt det Barça gjorde, både mot Milan och mot Real Madrid.

Anfall är bästa försvar, brukar det som bekant heta. Fast hur mycket anfall är det att stå tio meter in på offensiv planhalva och passa bollen till varandra? Det liknar mer en träningsövning. Milan visste hur man skulle besegra Barcelona, och klarade av det i praktiken. Real Madrid visste hur man skulle besegra Barcelona, och körde över de i praktiken.

Tränarduon Tito Vilanova och Jordi Roura måste inse att någonting är fel nu. Det går inte isolera Andrés Iniesta genom att sätta honom på en kant till förmån för ännu en statisk mittfältare i form av Cesc Fàbregas. Det går inte spela med bara Leo Messi som en naturlig målskytt då motståndarna ligger två-tre spelare på argentinaren så fort han kommer i närheten av bollen.

Barcelona måste lära sig vissa saker. Nummer ett, man måste spela betydligt rakare. Möjligheterna dyker upp väldigt ofta för att slå den avgörande bollen, men istället vänder man mer än gärna hemåt och fortsätter trilla boll. Nummer två, man måste spela med två anfallare utöver Messi. Två anfallare som håller bredden och som kan gå i djupled när tillfälle ges. Ska Barça fortsätta överbelasta det centrala mittfältet och bara spela runt bollen till varandra kommer man inte gå vidare ur Champions League. Och då spelar det ingen roll hur stort man vinner ligan – säsongen skulle ändå klassas som ett smärre fiasko.

Nu har Tito och Jordi några dagar på sig att spåna vidare på lite förändringar. Redan till helgen möter man Real Madrid igen. Frågan är hur man ställer sig till den matchen – från båda lagens sida.

Kaká förtjänar fler minuter – var skillnaden mot Depor
Jag brukar normalt sett inte stirra mig blind på statistik, även om den ofta är väldigt talande och emellanåt också förvånande. Men i vissa fall är det svårt att inte ta statistik på fullaste allvar. Kakás facit i Real Madrid är ett sådant exempel. När han presterar går det ofta bra för huvudstadsklubben. Jag vägrar tro att det är en tillfällighet att Madrid vunnit samtliga (!) 39 matcher som brassen antingen nätat själv i eller assisterat en medspelare till mål.

Efter helgens ligamatch mot Deportivo La Coruña är det faktiskt precis det extrema facit Kaká sitter på. 39 matcher där han gjort mål eller spelat fram till mål i – Real Madrid har vunnit alla. Så blev även fallet mot Depor, även om det satt hårt inne. Efter Rikis fenomenala avslut i första halvlek som gav 1-0 till Galicien-klubben, ryckte sedan Real Madrid upp sig någorlunda i andra. Fast det var mest en annars hårt kritiserad brasse med nummer åtta på ryggen som klev fram.

Först placerade Kaká, som fick chansen från start, in kvitteringen drygt tjugo minuter från slutet. Bara ett par minuter före full tid serverade han sedan Cristiano Ronaldo med en briljant instickare i straffområdet varpå portugisen kunde spela vidare till Gonzalo Higuaín som hade öppen kasse.

Kaká var den stora skillnaden, och när han spelar bra, ja då vinner Real Madrid.

Att brassen både förtjänar och kommer få mer speltid efter helgens insats är glasklart. Frågan är bara om han kommer få det redan i de två kommande Clásico-mötena och den hyperviktiga matchen mot Manchester United nästa vecka. Jag hade inte blivit förvånad om Kaká fanns med i startelvan mot United. Jag hade för den delen inte blivit det om han startade mot Barcelona i kväll heller.

Real Sociedad har blandat sin in i CL-striden
Det blev inget sagolikt sagolikt slut för Athletic Club när man spelade det sista derbyt på San Mamés mot Real Sociedad i fredags. För trots att det började bra sedan Ibai Gómez volleysköt in 1-0 med en riktig kanonträff, tog sedan gästerna från San Sebastián över och vann sedermera med 3-1.

Efter mål av anfallstrion Antoine Griezmann, Imanol Agirrexte och Carlos Vela fullbordade Real Socieda segern på San Mamés. ”La Real” har nu verkligen gett sig in i striden på den åtråvärda fjärdeplatsen som genererar spel i Champions League kommande säsong. Och det är sannerligen ett lag man inte bör underskatta. Den nyss nämnda anfallstrion är bara tre av lagets många giftiga spelare. Faktum är att Real Sociedad är en av få klubbar som har spelarmaterial bra nog för att kunna rotera regelbundet i startelvan. Det klarar man av, och därför är de senaste resultaten inte heller särskilt häpnadsväckande.

Mot Athletic satte Philippe Montanier såväl Carlos Vela som Rubén Pardo på bänken från start. Med klasspelare som Asier Illarramendi, Chory Castro och tidigare nämnda Griezmann och Agirretxe har man ibland råd att vila lite spelare. Det tyder också på att La Real redan nu hade varit redo för att ta steget ut till Europa. Om man gör det är väl den stora utmaningen att behålla nyckelspelarna. Gör man det kan det vara början på något riktigt, riktigt bra. För spelarmaterialet besitter enormt kvalité redan nu men framför allt ruskigt stor potential.

Villa borde vara given mot Milan
David Villa har fått oförtjänt lite speltid den här säsongen. När han väl spelat har han ofta gjort det bra, och också ofta hittat nätmaskorna. Faktum är att Villa är den spelare som gjort flest mål sett till antalet minuter han har spelat i La Liga den här säsongen. Bara det tyder på någonting.

Mot Sevilla låg Barcelona under med 1-0 i pausvila på Camp Nou. Då ändrade Jordi Roura (jag gissar att beslutet togs av Tito Vilanova från New York) om lite inför andra. Han bytte ut Alexis Sánchez, satte in Cristian Tello i chilenaren ställe men bytte också position på David Villa. ”El Guaje” fick en mer central roll, liknande den han hade i Valencia. Leo Messis utgångsposition blev då något ut på högerkanten, eftersom Tello huserade till vänster, men den lille argentinaren vek allt som oftast in centralt på banan och överlappades på kanten av Dani Alves.

Taktiken fungerade alldeles utmärkt. Villa nätade direkt, och Tello erbjöd bredd och speed. Att Pedro Rodríguez är given i de viktigaste matcherna har varit en självklarhet under hela säsongen, och jag tvivlar på att det kommer ändras. Däremot borde David Villa onekligen petas in i startelvan framöver ändå – då till bekostnad på i första hand Cesc Fàbregas. Dels för att Andrés Iniesta är och förblir allra bäst centralt på mittfältet, och dels för att Villas målproduktion behövs mer än någonsin. Framför allt mot Milan i Champions League-returen, då Barcelona sannerligen måste köra full fart framåt.

Även om det inte blev några poäng för Sevilla på Camp Nou i söndags så visade man ändå goda intentioner. Med fenomenale Iván Rakitic i spetsen hotade man katalanerna gång efter annan och hade bara Álvaro Negredo haft siktet rätt inställt hade man mycket väl kunnat åka hem med poäng i bagaget. Unai Emery har fått bättre ordning på Sevilla – som möter Atlético i en viktig Copa del Rey-semifinal senare i veckan.

—

Omgångens mål:
Rayo Vallecanos mittback Jordi Amat stod för omgångens i särklass läckraste mål. När spelet inte gick Rayos väg tog Espanyol-lånet saken i egna händer och drämde till som siste man. Bollen gick över såväl medspelare som motspelare, och seglade till slut över Jaime i Valladolid-målet.

Omgångens historiska:
Som om Amat inte var nöjd där. Nej, för bara sekunder innan hans mäktiga fullträff stod han nämligen för att mål i egen kasse. Och det är faktiskt första gången i La Ligas historia som en spelare både gör mål och självmål under en och samma minut. Vilken prestation.

Omgångens passningsfot:
Beñat har varit lite ur form efter nyår, något han själv till och med har påpekat. Men han verkade åtminstone vaknat på rätt sida inför matchen mot Málaga. Där låg Beñat med sin smått fantastiska högerfot bakom samtliga tre Betis-mål i den storstilade 3-0-segern.

Omgångens svensk:
Daniel Larsson har fått överraskande mycket speltid i Real Valladolid så här långt, men i 2-1-segern borta mot Rayo bevisade han verkligen sin klass. Med sin enorma löpvilja sprang han sönder Rayos vänsterkant. Att han petar Patrick Ebert när denne är tillbaka från skada finns inte på kartan, men Larsson stärkte definitivt sina chanser om att få fortsatt mycket speltid.

Omgångens skräll:
Europa-succén Levante hade vid tre poäng mot Osasuna blandat sig in i Champions League-striden. Nu föll man hemma på Ciutat de Valencia med 2-0, något som måste ses som en riktig skräll. Kanske har Europa-spelet blivit väl tungt för Sergio Ballesteros och grabbarna.

I snart ett år har FC Barcelona klarat sig utan Éric Abidal. Den 33-årige fransmannen har trotsat alla odds och återhämtat sig från en levertransplantation. Nu står han återigen redo att ta fotbollsvärlden med storm.

Vi backar ett par år, närmare bestämt till den 5 januari 2011. Efter 0-0 i första åttondelsfinalmötet i Copa del Rey mellan Barcelona och Athletic Club var det dags för returmöte i Bilbao. Matchen slutade 1-1, och Barça avancerade vidare till kvartsfinal via mål på bortaplan. Matchvinnare för katalanernas del blev varken Leo Messi, Andrés Iniesta eller någon av de andra storstjärnorna. Det var Éric Abidal som gjorde Barcelonas enda mål, och därtill var en gigant i försvaret. Han var med andra ord precis så bra som han hade varit under hela säsongen 2010/11. Det rådde nämligen inga tvivel om vem som vid den tidpunkten var Barças främste försvarare. Carles Puyols pondus och Gerard Piqués crossbollar i all ära. Ingen i försvaret agerade med samma elegans och kyla som Éric Abidal. Han hade vuxit ut till en gigant.

Målet mot Athletic var det första Abidal gjorde för FC Barcelona sedan hans ankomst till klubben 2007. Det var också efter det målet – och den matchen – som den katalanska tidningen Sport kom på smeknamnet ”AbiRey” (Rey betyder kung), ett namn han sedan dess fått leva med.

Efter ytterligare två spelmässigt högklassiga månader för Abidal slog så den bisarra nyheten ned. Fransmannen hade cancer – man hade upptäckt en tumör i levern. En hel fotbollsvärld led med Abidal som tvingades akutopereras. Det var nu inte en fråga när han skulle komma tillbaka till fotbollen, utan om han någonsin skulle göra det. En lyckad operation senare och Abidal inledde så småningom sin rehabilitering. Allt gick överraskande bra, och det stod tidigt klart att fransmannen skulle kunna återhämta sig fullt och åter kunna spela på den högsta nivån. De flesta trodde nog däremot att säsongen var över för Abidal. Han ville annorlunda. Efter en rekordsnabb rehabiliteringsperiod gjorde försvararen comeback redan den tredje maj, då han i den 89:e minuten – till publikens stora glädje och fascination på Camp Nou – bytte av Carles Puyol i Champions League-semifinalen mot Real Madrid. Efter matchen, som slutade 1-1 men gjorde att Barcelona avancerade till final i turneringen, blev fransmannen hissad av sina lagkamrater.

Den 28 maj spelades Champions League-finalen mellan Barcelona och Manchester United. Sedan comebacken den tredje maj hade Éric Abidal enbart gjort inhopp. Men till mångas stora förvåning fanns den franske försvarsgiganten med i den startelva som Pep Guardiola presenterade en timme före avspark. En fläckfri insats 90 minuter senare hade Abidal bidragit till katalanernas tredje Champions League-seger på blott sex år. När lagkapten Puyol tillsammans med vicekapten Xavi skulle lyfta bucklan mot skyn bestämde de sig för att Éric Abidal istället skulle få göra det först.

– Jag och Xavi pratade ihop och vi båda kände att det var mest rätt att låta Abi lyfta bucklan först, så vi gav honom kaptensbindeln, säger Puyol.

– Jag blev djupt rörd av Puyol och Xavis agerande, och det var väldigt känslosamt för mig. Sekunden när jag lyfte bucklan är ett av de största ögonblicken i mitt liv, erkänner Abidal.

Fransmannen genomförde den efterföljande sommaren ett eget sorts träningsprogram, men det fanns vid den tidpunkten inga tecken på några komplikationer efter operationen han genomgick några månader tidigare. Abidal spelade hela normalt med FC Barcelona hela hösten, och även om han inte riktigt nådde upp till samma nivå som säsongen innan (som återigen bör poängteras var något utöver det vanliga) var hans plats i startelvan lika självklar som Leo Messis. Nyår passerade, och ytterligare några månader gick. Sedan, exakt ett år efter cancerbeskedet, kom nästa förskräckliga nyhet. Klubben meddelade den 15 mars 2012 att Abidal var tvungen att genomgå en levertransplantation som följd efter hans tumör.

Säsongen var förstörd för Abidal, karriären var i fara. Men det spelade mindre roll. Abidal hade viktigare saker att kämpa för – sitt liv.

Den 10 april genomgick fransmannen levertransplantationen, med sin kusin Gerard som donator. Allt gick mer än väl, och Abidal hade hela tiden en positiv tro.

– Genom hela den den här perioden har Éric haft en bra och positiv attityd. Han är en optimistisk man, vilket hjälper hela processen otroligt mycket, berättar García Valdecasas, som var den ansvarige kirurgen under transplantationen.

– 80-90 procent av de som genomgår en levertransplantation kan återhämta sig fysiskt. I Abidals fall är det ingen nackdel att han är en idrottsman då hans grundfysik är väldigt bra. Visst är det möjligt att spela fotboll på den högsta nivån igen efter ett sådant här ingrepp, men allt beror på hur rehabiliteringen går och i viss mån viljan att komma tillbaka, menar García Valdecasas.

De flesta trodde att Abidal hade gjort sina sista minuter på en fotbollsplan. Men den där viljan som var så viktig, den fanns hela tiden hos ”Abi”. Han hade redan bestämt sig för att komma tillbaka – det fanns inga tvivel.

– Jag gjorde tidigt klart för mig själv att om det fanns en chans att komma tillbaka skulle jag göra allt i min makt för att klara av det, säger Abidal.

Den 21 maj skrevs fransmannen ut från sjukhuset. Efter en rehabiliteringsperiod hemifrån var han i augusti tillbaka i gymmet på Barcelonas träningsanläggning och fortsatte där en mer fysisk rehab. I samma veva registrerades han också för spel i Champions League av klubben. Det var ett tecken på att Abidal redan hade gjort stora framsteg, och att en comeback var inom räckhåll.

– Under hela den här perioden har min dotter sagt till mig ”du får ta det steg för steg, så får vi se”, och det mottot har jag anammat, förklarar Abidal.

I början av oktober tog han sedan nästa steg i processen, då han för första gången tränade med boll igen sedan i april.

– Jag hade längtat så länge efter att få träna med boll igen, och det var en helt fantastisk känsla. Fast det var väldigt jobbigt också.

Efter ytterligare ett par månader, där Éric Abidal hela tiden gjorde framsteg efter framsteg, kom så dagen då allt skulle avgöras. I mitten av december samlades klubbläkare samt doktorer från sjukhuset där Abidal opererades för att diskutera en potentiell comeback. Fransmannen var i så pass bra form att han rent fysiskt skulle klara av det. Frågan vad bara om det fanns några risker.

Den 18 december bekräftade García Valdecasas att det inte fanns någonting som tydde på att Abidal inte kunde spela fotboll fullt normalt igen. Därefter började försvararen träna för fullt med laget igen.

– Att gå igenom det som jag har gjort gör att man får ett nytt perspektiv på livet. Fotboll har varit hela mitt liv, och mitt mål har alltid varit att få spela igen – men det har inte varit det viktigaste. Det har varit min familj och min hälsa.

Nu återstod bara den sista delen efter operationen och en lång rehabilitering – att komma i form igen. Barcelonas läkare har hela tiden hävdade redan efter nyår att försvararen var i så pass bra fysiskt skick att han skulle kunnat spela. Men man har tagit det säkra före det osäkra, och gått långsamt framåt.

Nu är dock väntan och längtan över för Éric Abidal. I torsdag fick han grönt ljus av klubbens läkarteam att spela igen. När han tas ut i matchtruppen är nu upp till tränarna, och när han får spela igen har bara framtiden svaret på. Det som är klart är att han nu är helt återställd efter snart ett års kamp. Abidal vann, och besegrade sin leversjukdom ännu en gång.

– Jag har haft mina tuffa perioder, men jag har aldrig slutat kämpa och aldrig tappat hoppet. Genom hårt jobb och tålmodighet har jag kommit så här långt, säger huvudpersonen själv.

Under hela perioden har den numera 33-årige Abidal fått enormt med stöd från såväl lagkamrater som från övriga håll i fotbollsvärlden.

– Jag är evigt tacksam för allt stöd jag fått, framför allt från min familj, klubben och mina lagkamrater. De har hela tiden stått bakom mig.

Och just hans lagkamrater har inte varit sena med att hylla fransmannen.

– Det är spektakulärt att se hur Abidal har återhämtat sig. Han är precis som vanligt trots allt han gått igenom och hela tiden haft en positiv inställning. Man kan bara beundra honom, säger Cesc Fàbregas.

– Att se Abi bland oss med den motivationen, glädjen och längtan att få spela igen är helt otroligt. Han är ett stort föredöme, menar Andrés Iniesta.

Barcelona och dess supportrar har redan vunnit någonting som är större än en Champions League-titel, en spansk cup- eller en ligatitel. Man har fått tillbaka Éric Abidal – en stjärna, en kämpe och en förebild för alla.

Éric Abidal – från cancerbeskedet till idag
15 mars 2011 – beskedet om levertumören
17 mars 2011 – opererade bort levertumören
3 maj 2011 – gjorde comeback mot Real Madrid
28 maj 2011 – Barcelona vann CL, Abidal spelade hela matchen och fick lyfta bucklan först
15 mars 2012 – besked om att fransmannen var tvungen att genomgå en levertransplantation
10 april 2012 – genomgick levertransplantationen
21 maj 2012 – skrevs ut från sjukhuset
18 december – besked om att en comeback skulle kunna genomföras
21 februari 2013 – Abidal förklarades helt återställd och finns tillgänglig för spel
6 april 2013 – gjorde comeback mot Mallorca

Fakta om Éric Abidals tid i Barcelona
Antal spelade matcher: 188 (15 298 spelade minuter)
Mål: Två
Assist: Åtta
Röda kort: Ett
Gula kort: 16
Vunna titlar: 14 stycken

—

Källor: El Mundo Deportivo, Catalunya Radio, Diario Sport, TV3 Catalunya, Onda Cero, Rac1, L’Equipe och FCBarcelona.cat.

Precis som väntat tog sig Levante igår vidare till Europa League-åttondelsfinal. Man gjorde det i första hand efter det strålande första mötet med Olympiacos, det som spelades hemma på Ciutat de Valencia där Levante vann med 3-0. Men även på bortagräs lyckades spanjorerna bärga en seger efter att Obafemi Martins gjort matchens enda mål tidigt i matchen.

Och jag tänkte stanna upp vid just Martins. Trots att han hållit en hög nivå sedan 2002 är han bara 28 år gammal. Mycket tyder också på att han nu befinner sig i sitt livs form. Med sju mål på 19 matcher i ligaspelet och två mål på lika många matcher i Europa League är nigerianen Levantes klart främste målskytt den här säsongen. Han har täppt till luckan efter Arouna Koné på ett alldeles föredömligt sätt. Ja, faktum är att Levante känns ännu farligare framåt den här säsongen.

Det är heller ingen tillfällighet att Martins presterar så bra just nu. Levantes typ av spel passar honom nämligen till punkt och pricka. Anfallaren har aldrig varit en stor dribbler, eller en spelare som trivs bäst i ett lag med mycket bollinnehav. Hans snabbhet, fina skott och näsa framför mål är tre saker som kännetecknar ”Oba”. Dessa tre saker får han ut allra bäst i ett lag som Levante. Man låter mer än gärna motståndarna hålla i boll, för att när man väl får tag på densamma ställer man om blixtsnabbt. Det är där Martins kommer in i bilden. Med sin snabbhet är han ett ständigt hot för motståndarna och det känns numera farligt varje gång han närmar sig straffområdet.

Det är få pratar om lilla Levante. Man räknar inte Valencia-klubben som något direkt hot. Kanske är det dags att börja göra det? Jag är nämligen övertygad om att man har kapaciteten till att gå långt i Europa League, och med en stekhet Obafemi Martins i spetsen försämrar det knappast oddsen.

—

Det ville sig inte för Atlético Madrid i årets upplaga av Europa League. Hade man varit lika effektiva som annars under säsongen hade man förmodligen krossat Rubin Kazan med 7-2 över två matcher. Men det ville sig helt enkelt inte. Ribban, stolpen eller alldeles för dåliga avslut blev Atléticos fall.

Nu får man istället sikta in sig helt och hållet på att knipa en Champions League-plats i ligan, och den kommande veckans semifinalretur mot Sevilla i Copa del Rey.

Medan de favorittippade spanska har underpresterat, blivit för lättlästa, eller vad det än handlar om, finns det ett spansk lag som överträffat alla förväntningar ute i Europa. I kväll kan, och bör, Levante kvalificera sig för åttondelsfinal i Europa League.

Hand upp ni som trodde att Levante var det spanska lag som efter första slutspelsmatchen i de europeiska turneringarna skulle ha bäst utgångsläge för att avancera vidare. Nä, jag tänkte väl det, inte alls särskilt många. Atlético hemma mot Rubin Kazan, Real Madrid hemma mot Manchester United och för all del Barcelona borta mot Milan var samtliga matcher där de allra flesta trodde att de spanska lagen på förhand skulle skaffa sig bra resultat inför returmötena. Som ni bekant vet blev alltså inte fallet så, utan istället det motsatta.

Atlético föll överraskande hemma mot Rubin med 2-0, efter totalt dominans sett till chanser, men en oförskämd brist på kyla framför mål gav således ett abrupt utgångsläge inför kvällens returmatch. Och Diego Simeone har visat tydligt vart han lägger sin prioritet framöver. Spelare som Juanfran, Diego Godín, Filipe Luís, Gabi, Koke och Arda Turan vilas helt och hållet i returen och reser inte ens med till Ryssland. Med i den trupp som skall försöka göra det omöjliga och vända 0-2-underläget finns istället ynglingar som Javi Manquillo, Saúl Ñiguéz, Kader Ouslati och Fallou Gallas. Med andra ord kan vi vänta oss en rejält reservbetonad elva i afton, men det är värt att komma ihåg en sak – större under än att vända ett 0-2-underläge har skett. Och Radamel Falcao finns tillgänglig till matchen, vilket bara det gör att man inte kan räkna bort Atlético helt och hållet ännu.

Men nu glömmer vi Atlético och de andra spanska topplagen för en stund. Låt oss istället fokusera lite extra på det spanska lag som faktiskt presterat bäst ute i Europa sedan nyår – Levante UD. Denna fantastiska lilla klubb som förra säsongen stod för en makalös säsong när man slutade sexa i La Liga. Hela fjolårssäsongen tänkte jag inför varje omgång: ”är det nu raset kommer för Levante?”. Det kom aldrig. Man kämpade hela vägen in i kaklet, som man brukar säga, och nådde en sensationell sjätteplats.

Många, inklusive undertecknad, trodde som fullföljd att raset istället skulle koma den här säsongen. Men nej, Levante har klarat av såväl ligaspelet blandat med spel i Europa League på ett alldeles utomordentligt sätt. När man tappade Arouna Koné till Wigan plockade man in Obafemi Martins från Rubin Kazan, som gjort omedelbar succé. När man tappade Xavi Torres till Getafe plockade man in Pape Diop från Racing, som också gjort omedelbar succé.

Tränaren Juan Ignacio Martínez behöver inte de stora spelarna för att lyckas. Han ser potentialen i det spelarmaterialet han har att jobba med, och gör det bästa av det.
– Vi försöker hela tiden jobba med enkla metoder, brukar han säga.

Martínez förespråkar självdisciplin. Han springer inte efter spelarna om kvällarna utan litar iskallt med att de sköter sig.
– En pizza? En öl? Så länge spelarna kommer i tid och gör sitt jobb är jag nöjd, säger han.

Levante kom tvåa i sin Europa League-grupp efter Hannover 96. I sextondelsfinalen lottades man mot grekiska Olympiacos – som i förra veckans möte på Ciutat de Valencia fick erfara vilken kapacitet Levante besitter. Den spanska lilla klubben fick visserligen viss hjälp på traven sedan grekerna tidigt fick en man utvisad, men även innan det var man spelmässigt överlägsna. Det blev 3-0 i första mötet – ett resultat som var i underkant. I kväll spelar man returen i Grekland och det vill mycket till om man ska tappa sitt stora försprång. Men Juan Ignacio Martínez tar inte ut någonting i förskott.
– En halvlek återstår fortfarande. Tar vi ut segern i förväg kommer det att sluta illa. Det gäller att kämpa och offra sig i 90 minuter för att gå vidare.

Vi har lärt känna Martínez Levante som ett snålt spelande lag som lägger krutet på defensiven. Så lär definitivt bli fallet ikväll, då det gäller att försvara sin 3-0-ledning.
– Vi har en tydlig plan för hur vi ska lyckas gå vidare. Det gäller framför allt att vi är vaksamma i defensiven och inte slarvar.

Medan de favorittippade spanska topplagen underpresterar, har blivit för lättlästa, eller vad det än handlar om, borde vi för stunden njuta av Levantes makalösa resa. För tre år sedan harvade man i andradivisionen. I kväll kan, och bör, man nå åttondelsfinal i Europa League. Detta i sitt första framträdande någonsin i turneringen. Det är stort.

—

Citatkällor: Superdeporte.es & Levanteud.com

Messi lyste med sin frånvaro
Poängrekord, målrekord och världens bäste spelare. Men vart var poängen, målen och världens bäste spelare när Barcelona mötte Milan på San Siro?

Barcelona har stått för en makalös säsong så här långt. Man har gjort i princip allting rätt, och i det närmaste kört över varenda motstånd som kommit i deras väg. Onsdagens Champions League-åttondel var säsongens hittills viktigaste. Då passade katalanerna på att stå för säsongens sämsta insats. Xavi Hernández slog ut med armarna, Andrés Iniesta gled inte förbi sina motståndare som han brukar, och Leo Messi lyste med sin frånvaro. Det gick helt enkelt inte att känna igen Barcelona.

Samtidigt som flera i Barça underpresterade finns en intressant fråga att ställa sig. Var det verkligen bara Barcelona som var dåliga, eller var det Milan som gjorde Barcelona dåliga? Jag gissar på en blandning, men främst det sistnämnda.

Milan har knappast rosat marknaden den här säsongen. Nu var det annorlunda. Kanske är det så enkelt att Mario Balotellis intåg i klubben gjort att de övriga spelarna fått luft under vingarna? Klart är i alla fall att italienarna stod för en hundra procentigt klockren insats och gjorde livet riktigt surt för Barça. Vem visste att Massimo Ambrosini fortfarande höll den nivån? Att Philippe Mexés och Cristian Zapata kunde vara helt vattentäta i defensiven?

Massimiliano Allegri valde Mexés och Zapata i mittförsvaret med Riccardo Montolivo som defensiv mittfältare. Allt för att ha så passningssäkra spelare långt ned i planen för att på så sätt kunna spela sig ut Barças höga förstapress. Planen lyckades. Jag tror till och med den lyckades bättre än vad Allegri själv hade trott. Milan spelade sig ut Barcelonas press gång efter annan, och gjorde också därefter alltid något vettigt. Man var inte rädda för att hålla i bollen lite extra och spela några extra varv mellan varandra. Det var längesedan jag såg ett lag spela med sådant självförtroende som Milan gjorde. Stundtals vågade man utmana Barça och spela samma melodi.

Någon måste bryta mönstret i Barcelona
Katalanerna hade endast två skott på mål. Två skott. Det är ungefär vad de brukar ha de inledande fem minuterna under en ligamatch på Camp Nou. Och även om Milan stod för en utomordentlig insats defensivt kan man både förvänta sig och kräva mer av den spanska tabellettan.

Återigen blev det extremt tydligt att när Leo Messi inte presterar eller kommer loss som han brukar, då lider Barcelona enormt mycket. Man behöver någon som kan bryta mönstret emellanåt. När målen inte kommer, och framför allt när man måste jaga mål så tenderar det att låsa sig. Med Xavi, Iniesta, Messi & Cesc Fàbregas på planen samtidigt blir det ofta väldigt statiskt. Man måste ha någon banbrytande, någon som kommer in och ändrar mönstret.

Alexis Sánchez byttes in med en halvtimme kvar och åstadkom ungefär lika mycket som han gjort tidigare under säsongen – det vill säga ingenting positivt. Chilenaren värvades in av klubben i förhoppning om att han kunde bli en injektion i spelet. En spelare som kunde utmana, ta sig runt sin försvarare, och även bidra med en hel del mål. Alexis har inte lyckats med något av det. Men det är precis vad Barcelona hade behövt. Någon som inte bara tar emot bollen och spelar den vidare, utan någon som vågar chansa och göra det oväntade.

Man måste våga misslyckas för att till slut lyckas.

Räkna med en rafflande retur på Camp Nou. Och räkna med att Barcelona kommer satsa allting framåt.

Pellegrini valde en för defensiv taktik
Det var tydligt vad Málaga var ute efter på Estadio Dragão – man ville hålla tätt bakåt. Att gå framåt och göra ett mål (som skulle kunna betyda väldigt mycket med tanke på bortaplan) verkade inte finnas på Manuel Pellegrinis radar.

Istället för att möta Porto med ett spelskickligt offensivt lag satsade Pellegrini alla kort på defensiven. Visst, en stark och solid defensiv är något som för ett lag framåt i turneringen. Men det finns även gränser. Att tuffe Manuel Iturra spelade istället för ett av säsongen utropstecken i Málaga, Ignacio Camacho, personifierade Málagas och Pellegrinis inställning till matchen och hur det var han hade tänkt att genomföra den. Spela snålt, ligg tätt på motståndet och helst inte släppa in något mål. Man räknade iskallt med att Willy Caballero skulle plocka ned långskotten och alla inlägg. Det gjorde han också. Han kunde däremot inte stoppa João Moutinhos styrning i början av andra vilket också gav Porto segern. Att målet egentligen skulle varit avvinkat för offside kan mycket väl bli avgörande i slutändan. Ser man däremot till matchbilden var 1-0 i underkant, för Porto var det klart bättre laget.

Jag hade önskat att Málaga mött Porto högre upp i planen. Att man hade vågat spela den fotboll som de underhållit oss med tidigare under säsongen. Man vågade spela ut sina kort mot Milan på San Siro. Varför gjorde man det inte nu? Hade Pellegrini alltför stor respekt för Porto? Eller räknar han helt enkelt med att man vänder allt på hemmaplan?

Statistiken från matchen talar sitt tydliga språk:

Porto FC – Málaga CF 1-0
Bollinnehav: 61% – 39%
Totalt antal chanser: 17 – 1
Chanser mot mål: 7 – 0
Hörnor: 11 – 2

Málaga vann istället kortstatistiken och drog på sig flest frisparkar. Vissa lag använder sig alltid av den taktiken. De spelar småfult, snålt och emellanåt rent av grisigt. Men Málaga är inget sådant lag. Med spelare som Camacho, Jérémy Toulalan, Isco, Joaquín och Francisco Portillo hade man utan tvekan kunnat möta Porto med samma medicin – ett snabbt passningsspel, mycket offensiv rörelse och hela tiden viljan att hela tiden gå framåt. Tyvärr fanns inte det hos Málaga-spelarna på Dragão i tisdags, och det finns ingen annan än Pellegrini att beskylla för det.

Jag tror Málaga hade vunnit mer på att spela som man brukar. Att förlora med 2-1 hade varit bättre än att göra det med 1-0. Nu har man inget mål med sig till returen på La Rosaleda, och det kan mycket väl kosta kvartsfinalplatsen. Fast spelar Pellegrini sina kort rätt i den återstående matchen, då har Málaga fortfarande goda möjligheter att fortsätta sitt äventyr i Europa.

Spelarflykter, ägare som inte håller vad de lovat, eller för den delen gömmer sig och inte uttalar sig när de bör, ekonomiska problem, avstängning av UEFA och fantastiskt bra på planen. Hitta en gemensam nämnare.

Nä, jag vet. Det var inte särskilt svårt. Ändå är det otroligt fascinerande att Málaga CF – trots problemen vid sidan av planen och trots att spelare som Santi Cazorla, Salomon Rondón och Nacho Monreal lämnat klubben – fortsätter övertyga spelmässigt. På den gröna mattan verkar det inte finnas någon hejd på Málagas succésäsong. Monreals försäljning i januari? Äh, nye vänsterbacken Vitorino Antunes har skött sig exemplariskt sedan han kom till klubben från Pacos de Ferreira. Manuel Pellegrino verkar ha en magiskt kraft som kramar ur det bästa av varje individ.

Han har återupplivat Joaquín. Han har gjort Martín Demichelis till en gigant. Han har trott på Ignacio Camacho. Han har sett Willy Caballeros enorma kapacitet. Han har till och med gett såväl Javier Saviola som Roque Santa Cruz luft under vingarna – i alla fall emellanåt.

Det verkar inte spela någon roll för Pellegrini vilka som lämnar Málaga. Han tar det han har, och gör något utöver det vanliga med det materialet. Vem hade trott att Málaga skulle vara en av höstens stora överraskningar i Champions League efter den kaosartade sommaren med spelarförsöljningar av både Cazorla och Rondón? Om det nu fanns ett par stycken, så var det inte mer än så. Resten blev rejält överraskade.

Vem hade trott att Málaga skulle vara en lika stor överraskning i ligaspelet och vara det lag som just nu innehar fjärdeplatsen? Nä, jag tror inte det var särskilt många heller. Och inte heller idag, när klubben från den spanska solkusten för första gången ger sig in i ett Champions League-slutspel tror jag inte många har särskilt stora förhoppningar på Málaga. Kanske är det bäst så, det brukar uppenbarligen vara då de presterar som allra bäst.

Jag tror Málaga kommer ordna ett finfint resultat på Dragão ikväll, för att sedan fixa avancemanget till kvartsfinalen hemma på La Rosaleda. Jag kan mycket väl ha fel, men en sak har jag lärt mig under säsongen. Vad som än händer kan och ska man aldrig underskatta Málaga CF och deras förmåga. Förmodligen överraskar de oss igen. Eller har ni börjat tro på Málaga nu?

—

Här kommer omgångens awards från helgens ligaspel. Lite i skymundan av den stundande Champions League-omgången – men ändå inget som får glömmas bort.

Omgångens självklara:
Att Real Sociedad, för åttonde (!) matchen i rad spelar med en man mer. Denna gången var det Levante och Nikos Karabelas som drog på sitt rött kort. Det påverkade dock inte matchen nämnvärt då slutresultatet 1-1 även var detsamma innan utvisningen i den 57:e matchminuten. Men den stora frågan är hur länge den här trenden kommer hålla i sig för La Real?

Omgångens kontrast:
18 minuter av dominans och en 2-0-ledning. Sedan fick Real Madrid Sergio Ramos utvisad, och Rayo Vallecano tog istället över taktpinnen och förde resten av matchen. Det blev dock aldrig något mål vilket gjorde att det där riktigt spänningen aldrig existerade.

Omgångens målskytt:
Leo Mess… Nä, faktiskt inte. För att argentinaren gör två mål i en ligamatch hör snarare till vanligheterna än tvärtom. Omgångens målskytt heter Gary Medel. Den stentuffe chilenaren, som i många fall mer efterliknar en rugbyspelare än en fotbollsspelare, satte två baljor i Sevilla segermatch mot Deportivo. Att Medel gör mål är i sig högst ovanligt. Att han gör två han i snudd på aldrig hänt förut. Det har åtminstone aldrig gjort det sedan hans ankomst till Sevilla.

Omgångens målsumpare:
Jösses Alexis Sánchez. När man trodde det skulle vända efter målet mot Getafe blev det istället tillbaka på ruta ett. Mot Granada sumpade Alexis tre jättelägen. Han borde se och lära lite av landsmannen Gary Medel. Hur han kan ha gjort fler ligamål än Alexis är smått otroligt, både med tanke på hur mycket speltid den sistnämnde fått och de chanser som medspelarna skapat åt honom. Jag tror tyvärr Barcelona kommer lägga ut Sánchez på transfermarknaden i sommar om du inte börjar prestera. Det hade åtminstone jag gjort.

Omgångens hatmöte:
Helgens kanske hetaste match sett till temperatur runt om matchen och sett till den historiska aspekten var helt klart den mellan Osasuna och Real Zaragoza. En vattenflaska sägs ha inlett det som idag kallas för ett hatmöte. Varken Osasuna eller Zaragoza har några direkta rivaler om man ser geografiskt. Därför ter det sig inget konstigt att de heta känslor som blossat upp mellan klubbarna faktiskt gjort det. Vem vill inte ha en fiende att slåss emot? Mer om hur det en gång startade och hur relationen står sig utlovas vid ett annat tillfälle.

Matchen lagen emellan den här gången vann Osasuna,efter tidigt avgörande av Kike Sola, och knallar därmed förbi Zaragoza i tabellen. Bara det gör förlusten än yngre för Aragon-klubben – som för övrigt inte legat under strecket vid ett enda tillfälle den här säsongen. Nu ligger man i farozonen på platsen precis ovanför, men har fortfarande fyra pinnar ner till Celta Vigo.

Söndagens ligamatch mot Rayo Vallecano var ingen undantag gentemot tidigare. Raphaël Varane stod för en utomordentlig insats i Real Madrids 2-0-seger, och nu borde han ha spelat till sig en ordinarie plats i startelvan.

Annars handlade det mycket om två andra spelare i derbyt mot Rayo, nämligen lagkaptenen Sergio Ramos och ynglingen Álvaro Morata. Den sistnämnde gjorde sin första La Liga-start någonsin – och tackade för det förtroendet genom att sätta 1-0 redan efter tre minuter. Ramos å sin sida prickade också in sig i målprotokollet, detta efter drygt tolv minuter, men fick bara några moment senare syna det röda kortet efter sin andra ostskiva för dagen. Hårt dömt? Ja, speciellt med tanke på att hans första gula kort var aningen tveksam. Rayos fördel av en man mer ändrade matchbilden helt, och gänget från Vallecas blev genast bollförande. Det blev däremot aldrig någon riktig spänning, då Madrid och Diego López höll nollan intakt.

De två kvarvarande spanska lagen i Europa League gick igår in i sextondelsfinalspelet. Ett lag stod för en succéartad insats, ett lag för ett smärre fiasko.

Det andra målet skulle aldrig släppts in
Det som skulle bli en seger och ett bra införskaffat utgångsläge inför returen blev istället ett totalfiasko mot Rubin Kazan. De regerande Europa League-mästarna Atlético Madrid föll hemma på Vicente Calderón med 2-0 mot ryssarna. Ändå var Madrid-klubben var överlägsna när det kommer till chanser.

Det kan klagas på ineffektivitet, knepig laguttagning eller bara en februari-svacka. Oavsett vilket så förlorade Atlético och har nu en oerhört tuff uppgift framför sig i Ryssland.

En sak är däremot solklar. Det andra målet skulle aldrig ha släppts in, något Diego Simeone redan påpekat är hans fel. Atlético-keepern Sergio Asenjo följde med upp i anfall i matchens slutskede när en hörna skulle slås – allt för att få in en kvittering. Men, slutresultatet blev alltså istället det bakvända. Rubin Kazan vann bollen och kontrade in 2-0. Uppförsbacken inför returen fördubblad.

Atlético lider utan Diego Costa
Någon som var tydligt saknad i Atléticos anfallsspel var Diego Costa. Brassen som stått för en enastående säsong är avstängd fyra matcher i Europa League efter sin skallning i gruppspelets sista match mot Viktoria Plzen. I Costas frånvaro har Atlético under säsongen fått använda sig av antingen Adrián, som underpresterat något enormt, eller Raúl García, som inte alls besitter samma kvalitéer. Igår fick Adrián chansen och brände det grovt efter en ny uddlös insats som präglades av slarv och missade målchanser.

Med Diego Costa på planen får Atlético Madrid en spelare med attityd, vilja och målmedvetenhet. Tre viktiga egenskaper som man hade behövt igår, för det var ingen annan som tog tag i det.

Nu har Diego Simeone och bara att vinna i returen. Man har knappast oddsen på sin sida, men vid det här laget har vi lärt oss att ingenting är omöjligt. Det ska åtminstone bli riktigt intressant att se hur Simeone väljer att lägga upp planen inför matchen och vilket lag han sedermera ställer på benen. Det finns väl ingenting annat än en extremoffensiv?

Levante fixade biljetten till åttondelen
Om Atlético överraskade negativt gjorde Levante raka motsatsen. Att Valencia-klubben skulle kunna vinna hemma mot Olympiacos trodde nog de allra flesta, men att göra det på det sättet de faktiskt gjorde det var häpnadsväckande. Grekernas tidiga röda kort spelade naturligtvis in i att Levante kunde styra och också få matchen precis dit de ville, men det fråntar samtidigt inte spanjorernas fantastiska insats. Slutresultatet 3-0 var dessutom i underkant då Levante brände en mängd chanser varav bland annat en straff.

3-0-resultatet inför returen är i det närmaste ointagligt. Ett smartspelande Levante med en bra struktur i spelet gör det hela inte lättare för Olympiacos.

Nä, Levante-supportrarna kan nog redan nu boka in datumen inför åttondelsfinalen.

Två spanska lag gick i veckan in i Champions League-åttondelsfinal. Båda gjorde det med goda förutsättningar, och framför allt stora förhoppningar om att nå bra resultat. Men varken Real Madrid eller Valencia lyckades fixa ett gynnande resultat inför sina respektive returmöten, och uppryckning krävs, annars lämnar båda Champions League redan i åttondelen.

De Gea en räddande ängel för United
Det blev en sådan match som alla hade hoppats på. Åtminstone vad gäller intensitet, mängder av chanser och det som vi enkelt brukar kalla för underhållning. Men även om Real Madrid skapade en hel del – och borde kanske gjort ytterligare något mål – så står man i ett läge inför returen som man helst hade sluppit. När man äntrar gräsmattan på Old Trafford om några veckor gör man det som ett utslaget lag. Man måste gå framåt, man måste göra mål. Kan man det? Naturligtvis. Fast om Real Madrid skall nå kvartsfinal kan nog alla Madridistas runt om i världen hoppas att David de Gea inte vaknar på samma sida som han gjorde igår. Den forne Atlético-keepern var nämligen bäst på plan, och den som höll nere siffrorna.

Matchen i övrigt då? Real Madrid gjorde precis vad som förväntades. De satte hög press direkt och ville vara det spelförande laget – något man också lyckades med. Men, låg inte Manchester United-försvaret rätt så gjorde en viss de Gea det.

Ronaldos mål ett skolboksexemplar
Låt oss stanna upp och prata lite om det mål som Madrid faktiskt gjorde. Detta helt mästerliga mål som utfördes på ett klockrent skolboksexempel. Vi börjar med inlägget. Ángel Di María, som för övrigt var en av hemmalagets bästa spelare, tittade tidigt upp när han fick kontroll på bollen ute på vänsterkanten. Han petade sedan bollen i riktning framåt innan han slog ett perfekt inlägg mot bortre delen av straffområdet. Väl där dök Cristiano Ronaldo upp och knoppade bollen i mål med huvudet. Spänsten i upphoppet, hänget i luften och slutligen den välriktade nicken höll alltihop världsklass.

Hela situationen, från inlägget till att bollen låg i nät, tog bara ett par sekunder. Ändå utfördes så många moment som krävde såväl perfekt tajming som teknik i utförandet.

Inför returen råder inga tvivel om att oddsen talar för United. Det bästa med det? Att Real Madrid måste gå framåt. Vi kan räkna med en minst lika underhållande andra del av det här dubbelmötet.

Ramis mål räddade spänningen
Om Real Madrid inte riktigt levde upp till förväntningarna när man bara fick 1-1 på hemmaplan, gjorde Valencia definitivt inte det. Skillnaden från en i det närmaste klockren insats mot Barcelona för bara ett par veckor sedan, till att stundtals se ut som yra höns mot PSG är väldigt stor. Men förutsättningarna var också väldigt annorlunda. Mot Paris Saint-Germain var Valencia det bollförande laget matchen igenom – precis som man också ville vara. Det enda problemet? Att Ezequiel Lavezzi åkte slalom genom Valencias försvar och satte tidigt 1-0. Det gav kraft och energi till gästande PSG på Mestalla, som sedermera kunde spela på det resultatet hela matchen.

När det stod 2-0 redan i paus, och även när klockan tickade upp mot 90 minuter hade nog de flesta skrivit in PSG som en kvartsfinalist. Men, Adil Ramis styrning i nät efter Tino Costas fina frispark i slutminuten gav ett visst hopp. Att vinna med tre mål på bortaplan mot PSG hade varit en synnerligen tuff uppgift. Att göra två mål är betydligt mer uppnåeligt. Valencia-supportrarna kan alltid finna lite tröst i matchen mellan Madrid och United. Efter att Real dominerat den första kvarten fullständigt dök så en hörna upp, och Danny Welbeck nickade in Uniteds ledningsmål.

Små tillfälligheter så som en fast situation eller ett litet misstag och helt plötsligt kan Valencia ha en ledning i Paris. Då börjar tankarna snurra och vi vet också att större under inom fotbollsvärlden har hänt.

Full fart framåt i Paris
Fast spelar Valencia som man gjorde hemma på Mestalla kommer Champions League-äventyret ta slut i Frankrike. För det första måste Ernesto Valverde hitta fingertoppskänslan och välja rätt lag att sätta på banan. På Mestalla var det många spelare som kom fel in i matchen. Varför spelade ens Jonas, som underpresterat i flera månader? Hur kom det sig att Éver Banega – trots en slarvig första halvlek – fick lämna planen inför andra medan en uddlös och nonchalant Dani Parejo fanns kvar på densamma?

Och en gång för alla fick vi återigen bekräftat att Valencia behöver Sergio Canales kreativitet på mittfältet. Nu är situationen kring honom en annorlunda med tanke på hans skadehistorik, och att han således inledde på bänken känns därför inte helt ologiskt. I Paris lär däremot läget vara annorlunda.

Valencias chans är att satsa allt man har framåt. Jag hoppas Valverde inser vilken tuff uppgift han står inför, och att det inte finns någonting att förlora på att gå ut med en tokoffensiv inställning.