I morgon vid halv tolv-tiden lottas den kommande slutspelsomgången i såväl Champions som Europa League. Därför tar jag mig en titt på hur förutsättningarna ser ut för de spanska lagen kvar i turneringarna, och hur stora deras chanser på vidare avancemang är.

Málaga (CL)

Efter den kaosartade sommaren fylld av stjärnor som flydde från klubben och ovisshet kring om man ens skulle få spela Champions League. Spel i fotbollens finrum har det blivit – och som Málaga, som debutanter, gjort det! Man blev tidigt klara för vidare avancemang och överrumplade såväl Zenit, Anderlecht och Milan ganska enkelt.

Kan ställas mot följande lag i åttondelsfinal: Porto, Arsenal, Shakhtar Donetsk, Celtic eller Galatasaray.

Drömlottningen: Celtic bevisade sin styrka i båda matcherna mot Barcelona, och kommer inte bli en lätt nöt för något lag att knäcka. Därför anser jag att Galatasaray, som tog sig vidare på håret, vore den absolut största drömlottningen för Málaga.

Mardrömslottningen: Även om Arsenal besitter stor erfarenhet inom Champions League-sammanhang och det skulle kännas som ödets ironi om Málaga lottades mot London-laget (främst på grund av Cazorla-övergången) känns ändå Shakhtar som en tuffare motståndare. Dels för att man imponerat spelmässigt hela hösten, men också är oerhört svårslagna hemma på Donbass Arena i Donetsk. Att åka till kyliga Ukraina brukar aldrig vara något hit – för något lag. Men visst vore det intressant om Málaga fick Arsenal på sin lott?

Chans på avancemang: 8/10.
Så som Málaga spelat under hösten så känns inget av de potentiella motståndarna i åttondelen som en omöjlig motståndare. Dessutom avslutar man på hemmaplan, vilket genom

—

Barcelona (CL)

Trots favoritskapet och att man gått som tåget i ligaspelet har det hackat lite för katalanerna i Champions League. Man vann förvisso sin grupp – och var klara som gruppsegrare redan inför den sista omgången – men segrarna satt hårt inne. Både mot Celtic och Spartak Moskva hemma på Camp Nou fick man slita ont. Dessutom räckte man inte till på Celtic Park utan åkte på pumpen. Ändå odiskutabel gruppetta och fortsatt en av huvudfavoriterna till turneringssegern.

Kan ställas mot följande lag i åttondelsfinal: Porto, Arsenal, Milan, Shakhtar Donetsk och Galatasaray.

Drömlottningen: Utan några som helst tvivel Galatasaray. Känns som det enklaste laget att besegra på pappret av de fem ovannämnda.

Mardrömslottningen: Precis som i fallet Málaga tror jag den tuffaste motståndaren för Barcelona i åttondelsfinalen hade varit Shakhtar. Efter mellanåret i Champions League förra säsongen verkar ukrainarna (eller rättare sagt brassarna, för utan dem hade Shakhtar inte varit i närheten av lika slagkraftiga) fått fart på grejerna igen. Ett lag som Barcelona dessutom haft problem med förr.

Chans på avancemang: 9/10.
”Klarar Celtic att slå Barça klarar vi det också”. Det är så motståndarna måste tänka, annars är det kört. Däremot har jag väldigt svårt att se att Barcelona skulle missa kvartsfinal. Det gäller som bekant inte att vinna ett möte – utan vinna totalt över två matcher.

—

Valencia (CL)

Var tillsammans med Bayern München stora favoriter i sin grupp, och mycket riktigt blev det Valencia och tyskarna som tog sig vidare. Dessvärre för spanjorernas del räckte man inte till mot Bayern, och lär därför få en tuffare lottning.

Kan ställas mot följande lag i åttondelsfinal: Paris Saint-Germain, Schalke 04, Borussia Dortmund, Juventus och Manchester United.

Drömlottning: Eftersom Valencia kommer ställas mot en gruppsegrare kan inget av ovannämnda lag klassas som någon drömlottning, men det finns förstås lag man undviker hellre än andra. Som Manchester United, Borussia Dortmund och Juventus. Både Schalke och PSG känns – både rutinmässigt i turneringen och sett till spelarmaterialet – som de två mest gynnsamma lottningarna för Valencia.

Mardrömslottning: Det råder inga tvivel om att Valencia helst undviker United, Dortmund och Juventus. Kanske främst de två förstnämnda. United för deras enorma rutin, Dortmund för sin briljanta Champions League-höst där de vann ”dödens grupp”. Där hade Valencia fått det tufft.

Chans på avancemang: 5/10.
Det känns väldigt 50-50 här. Har Valencia en bra dag kan man vinna mot samtliga av de potentiella motståndarna. Den stora nöten att få hål på är hur man ska fixa det över två möten, mot de allra tuffaste lagen. Sedan är det väldigt ovisst att ge en statusbedömning av Valencia nu. Om ett par månader, när Valverdes spelidé satt sig, och en spelare som Canales kommit tillbaka, kanske det är ett helt nytt Valencia. Men med tanke på förutsättningarna och att det oavsett vilket kommer bli ett tufft dubbelmöte ger jag Los Ché 50% chans på vidare avancemang.

—

Real Madrid (CL)

Tog sig som tvåa vidare i ”dödens grupp” där Manchester City och Ajax var de två övriga lagen utöver suveräna Dortmund. Andraplatsen innebär nu att man kommer få en tuff lottning i åttondel.

Kan ställas mot följande lag i åttondelsfinal: Paris Saint-Germain, Schalke 04, Bayern München, Juventus och Manchester United.

Drömlottning: Real Madrid har haft problem med tyska lag den senaste tiden, därför säger jag kort och gott Paris Saint-Germain. På pappret må man ha ett bättre lag än Schalke 04, men fotboll spelas ju som bekant inte på pappret, utan på planen. Dessutom finns i PSG inte samma rutin av liknande situationer – något som vore en klar fördel för Real Madrid. Man är trots allt den klubb med flest europeiska titlar.

Mardrömslottning: Även om såväl Manchester United som Juventus säkerligen blivit en tuff men spännande lottning känns Bayern München som Real Madrids mardröm. Tyskarna slog ut Madrid ur CL-semifinalen förra säsongen och kan på så sätt ha ett litet psykiskt övertag. Att man dessutom vann på straffar försämrar inte det faktumet.

Chans på avancemang: 7/10.
Jag tror Real Madrid vinner över två möten mot såväl PSG, Schalke och Juventus. United är aldrig enkla att handskas med, och Bayern München har skickat ut Madrid ur turneringen förr. Allt beror på lottningen – men oddsen talar ändå för Real Madrid.

—

Atlético Madrid (EL)

Diego Simeone valde att vila storstjärnorna i gruppspelet, och det var otroligt nära att bli gruppseger ändå. Nu lyckades man inte ta poäng mot Viktoria Plzen i sista omgången och får möjligen en lite tuffare lottning i sextondelen.

Kan ställas mot följande lag i sextondelsfinal: Liverpool, Viktoria Plzen, Fenerbahce, Bordeaux, Steaua Bukarest, Dnipro, Genk, Rubin Kazan, Lyon, Lazio, Metalist Kharkiv, Hannover 96, Chelsea, CFR Cluj, Olympiacos och Benfica.

Drömlottning: Alla har tagit sig till slutspel av en anledning, men ett motiverat Atlético som hade kört med mer eller mindre bästa laget, hade nog besegrat belgiska Genk ganska enkelt i två möten.

Mardrömslottning: Vissa kallar det dröm, vissa kallar det mardrömslottning. Det råder väl i alla fall inga tvivel om att Chelsea har det på pappret vassaste laget av de potentiella motståndarna. Däremot slog ju Atlético London-gänget i den europeiska Supercupen tidigare under säsongen och kan på så vis ha ett psykologiskt övertag på Chelsea. Även ruskigt hemmastarka Hannover 96 – som Atlético visserligen slog ut i samma turnering i våras – är en motståndare Madrid-klubben helst slipper.

Chans på avancemang: 8/10.
Allt beror på hur högt Simeone värderar Europa League till våren. Satsar man med bästa möjliga manskap bör man slå de flesta över två möten. Men även om det roteras lite i startelvan anser jag att Atlético har mer än goda möjligheter för vidare avancemang.

—

Levante (EL)

Har klarat Europa League-debuten galant under hösten. Hannover 96 blev som väntat lite för svåra i gruppen men en andraplats räcker gott och väl till vidare avancemang. Nu kan man inte göra annat än att lyckas.

Kan ställas mot följande lag i sextondelsfinal: Liverpool, Viktoria Plzen, Fenerbahce, Bordeaux, Steaua Bukarest, Dnipro, Genk, Rubin Kazan, Lyon, Lazio, Metalist Kharkiv, Hannover 96, Chelsea, CFR Cluj, Olympiacos och Benfica.

Drömlottning: Precis som i Atléticos fall känns Racing Genk som det klart enklaste laget på förhand att ställas mot. Även mot lag som Steaua Bukarest och Bordeaux bör Levante gälla som knappa favoriter.

Mardrömslottning: Ett toppat Chelsea hade blivit svårt för Levante. Däremot är jag osäker på hur mycket London-laget kommer satsa på turneringen – i alla fall i ett sådant här tidigt skede. Därför säger jag att såväl Dnipro som Metalist skulle vara riktigt mardrömslottningar för Levante. Två lag som satsar stort på Europa League – och som är riktigt starka hemma i Ukraina.

Chans på avancemang: 6/10.
Levante kommer gå in för att gå vidare i Europa League. Många av spelarna i truppen är inne på sista versen och vill självklart spela sådana här typer av matcher. Och även om man som klubb är nya i sammanhanget finns i truppen gott om rutin. Dessutom är man väldigt svåra att slå och har haft ett bra hemmafacit under gruppspelet. Levante kommer inte bli en enkel motståndare för något lag, och jag tror man har alla chanser i världen att ta sig vidare ytterligare ett steg.

I går var en superdag för FC Barcelona. Först offentliggjordes det att tre av klubbens fanbärare – Carles Puyol, Xavi Hernández och Lionel Messi – förnyar sina kontrakt med klubbar. Dessutom kom klubbens läkare samt doktorerna som opererade Eric Abidal överens om att fransmannen inte skulle ha några problem med att börja spela fotboll igen – något som nu är hans självklara mål.

I dag var tanken att klubben skulle bjuda på julbord. Dessutom skulle president Sandro Rosell hålla presskonferens. Men så, som en blixt från klar himmel, slog nyheten ner. Tito Vilanova är tvungen att opereras på nytt. Han har fått ett återfall sedan hans tumöroperation för ungefär ett år sedan.

Barcelona, Spanien, och ja hela fotbollsvärlden håller nu tummarna för att Tito Vilanova inte ska få sin dröm förstörd på grund av cancer och inte kunna fortsätta träna klubben i sitt hjärta. Potentiella ersättare? Nej, det är inte läge för att tänka på något sådant just nu. Det är bara hålla andan och hoppas att Tito klarar sig ur den här striden – precis som han gjorde förra gången. För just nu är hans välmående det enda som räknas.

—

Den katalanska tidningen Sport rapporterar att det nya tumören än mindre än den ursprungliga, och att de är optimistiska för en snabb återhämtning. Samma tidning skriver också att den nya operationen kan ske i morgon.

Huvudstadsbaserade AS meddelar att assisterande tränare Jordi Roura leder Barcelona mot Valladolid till helgen.

Än är inga nyheter bekräftade av klubben.

Omgångens trend #1:
Vilka missar vi har upplevt under den gångna omgången. Víctor Casadesús var först ut mot Athletic, Álvaro Negredo brände rejält ett läge som i princip var öppen bur mot Málaga, och i måndags stod både Diego Salomão och Mario Bermejo för brutala missar. Det verkar helt enkelt vara inne att stå för fasansfulla missar. Något som också spelar den här omgången – som bara bjudit på 17 mål.

Omgångens trend #2:
Efter 0-2 hemma mot Málaga i det andalusiska derbyt sjöng Sevilla-publiken att man ville få bort president José María Del Nido. Och det var inte första gången under säsongen. Därefter fyllde Valencia-supportrarna på med samma melodi när man sjöng om sin egna president Manuel Llorente. Detta efter en ny hemmaförlust. Precis som det verkar trendigt att missa brutala målchanser verkar det också vara inne att kräva presidentens avgång. Vem står näst på tur?

Omgångens drömträff:
Tidigare under säsongen var jag på plats när Barcelona slog Valencia med 1-0 på Camp Nou. Då avgjorde Adriano med ett riktigt drömmål. Mot Atlético stod brassen för en ny makalös fullträff, som var ganska snarlik den mot Valencia. Den stora skillnaden var att han nu i stället använde vänsterfoten, och vek in från motsatt kant.

Senast en försvarare gjorde fem mål på de 16 inledande omgångarna var 18 år sedan. Även då var det en Barcelona-försvarare, nämligen Ronald Koeman. Men holländaren hade en stor fördel med tanke på att han var så giftig på fasta situationer. Adriano har alltså gjort fem spelmål som ytterback – trots att han inte ens är ordinarie i Barça.

Omgångens spelare:
Han kom till La Liga som ett osäkert kort. I alla fall om ni frågar mig. Men Málaga-ledningen kanske hade sett Martín Demichelis gömda potential. Nu har han i alla fall bevisat att den finns, och hela säsongen har han varit en gigant i Málagas backlinje. Matchen mot Sevilla var inget undantag, där han i andra halvlek också gick upp som defensiv mittfältare och bemästrade även den rollen mästerligt. Kryddade sin insats med ett väldigt avgörande mål dessutom.

Omgången ”släkten är värst”:
Han värvades till Valencia efter att ha gjort stor succé i Rubin Kazan. Men framgångarna uteblev i Spanien för Chori Domínguez, och trots flera chanser lyckades han aldrig i Valencia. I somras bröt man kontraktet och i stället valde Chori att få till Rayo Vallecano. I söndags var det just komiskt nog Chori som stod för matchens enda mål på Mestalla och sänkte därmed sitt förra lag. Släkten är allt värst ibland.

Omgångens yngling:
Förra omgången stod Levantes ungtupp Rubén García för en strålande insats när Mallorca kördes över med hela 4-0. Då gjorde mittfältare, som är född 1993, också ett av målen. I söndags vann Levante på nytt, detta borta mot Zaragoza med 1-0, och García stod på nytt för en eminent insats. Dessutom gjorde han matchens enda mål vilket gav tre poäng till Valencia-klubben.

Omgångens historiska:
För första gången genom La Liga-historian gick hela sju av tio hemmalag mållösa från sin match. Något som alltså aldrig tidigare hänt. Varken Mallorca, Granada, Sevilla, Zaragoza, Valencia, Deportivo eller Celta Vigo lyckades få hål på sina motståndare den gångna omgången.

För ett par månader sedan var Celta Vigo-anfallaren Mario Bermejo snubblande nära att bränna öppet mål i storderbyt mot Deportivo La Coruña. Den gången räddades han av sitt stödjeben, som bollen studsade på och sedermera letade sig in i målet.

Under måndagskvällen fanns där inget stödjeben eller någon annan räddande ängel för Bermejo när han stod för den mest brutala missen den här omgången. Vid underläge 0-1 mot Real Betis fick Bermejo ett ypperligt läge att kvittera på tilläggstid. Trots öppet mål lyckades anfallaren med det omöjliga – han sköt i stolpen.

Frågan är om Bermejo gjorde rätt i att satsa på att bli anfallare. Eller är det bara åldern (han har hunnit fylla 34 år) som spökar för spanjoren? Han hade ju trots allt ett par framgångsrika år i Xerez.

—

Nu gav Bermejos fantastiska miss ytterligare tre poäng till Real Betis – som nu är uppe på samma poäng som Málaga, och parkerar på en femteplats i ligan. Det är inte heller första gången som de grönvita vinner en match där man har marginalerna med sig. Fast man brukar säga att det är en styrka i sig.

Ja, nu är nog ligan avgjort trots allt
Atlético var det bättre laget på Camp Nou första halvtimmen. Det är få lag som klarar av det – Atlético gjorde det. Falcao gav laget ledningen på ett rättvist sätt, sedan föll man tillbaka lite för långt. Barça fick större ytor att rulla på, och ganska tidigt kom kvitteringen. Lite för tidigt, för Atléticos del. Hade man hållit ledningen i paus är jag ganska övertygad om att densamma inte hade slutat 4-1. Nu ville Adriano annat, och drömsköt in kvitteringen, varpå Sergio Busquets – av alla människor – kyligt prickade in ledningsmålet precis före paus.

Den andra halvleken bjöd inte på lika stor spänning, och Atlético blev till slut för tröttkörda. En till synes blev Leo Messi gjorde sina obligatoriska två mål – trots allt, precis som senast i Copa del Rey mot Córdoba, inte gör någon bra match. En styrka i sig, så klart, och en unik sådan.

En annan spelare som verkligen visade att han håller absolut högsta nivå var så klart Radamel Falcao. Colombianen utgjorde ett ständigt hot för Barça-försvaret och kunde lika gärna gjort två-tre mål i den första halvleken. Nu fick det räcka med ett, men hela rörelsemönstret, sättet att ta sig till lägen och framför allt viljan lyser världsklass. Måste även påpeka att Kokes snabba frispark som ledde fram till Falcaos första friläge i matchen var en av matchens stora behållningar. Bara passningen var värd att resultera i mål.

En annan behållning var inhopparen Thiagos magiska nedtagning i den andra halvleken. Teknik och balans av den högre skolan.

Den stora frågan som man måste ställa sig med matchresultatet i handen är så klart; är ligan avgjord nu? Eftersom Real Madrid tappade nya poäng efter 2-2 hemma mot Espanyol, gjorde Barcelona inte bara ett ryck gentemot de rödvita – utan också Real. Barça har nu nio poäng ner till Atlético, och sanslösa 13 ner till Real Madrid. Större under har skett, och man ska aldrig säga aldrig, men jag tror tåget redan har gått. Barcelona känns hungrigare än någonsin, och jag har svårt att se vad som kan stoppa dem i ligaspelet fortsättningsvis.

För ligans skull kan vi väl hoppas att jag jinxar allt när jag påstår att det är avgjort, och att vi bjuds på spänning hela våren.

”Llorente vete ya”
Ett lag som inte sitter i den allra mest spännande situationen just nu är Valencia. Efter en ny hemmaförlust (0-1 mot Rayo, sedan den forne Valencia-mittfältaren Chori Domínguez gjort matchens enad mål på straff) kräver nu supportrarna president Manuel Llorentes avgång. Man tycker att han misslyckats med för mycket det senaste året och att han gjort sitt nu.

Fast Valencias fans har och kommer alltid vara kräsna. Med all rätt, kan tyckas, om man ser vilket lag de var för bara några år sedan. Nu är läget annorlunda, och man är inte lika konkurrenskraftiga som för tio år sedan. Det har däremot inte ändrat fansens syn, som ständigt vill ha framgång.

Den lilla Valverde-effekten jag skrev om för några dagar sedan verkar stanna vid just liten. Två raka segrar blev tillräckligt, och hemmadebuten blev minst sagt misslyckad för den nye Valencia-tränaren. Men nu är det alltså inte tränaren som fansen vill få bort (som fallet var med Emery), utan presidenten.

Real Madrid – uddlösa i ligaspelet
Vad är det som hänt med Real Madrids spel i ligan den här säsongen? Fantasilöst och ingen vilja. På presskonferensen efter 2-2 mot Espanyol sa Mourinho att laget nu var tvungna att se till att få fart på spelet i ligan – så man är bra i Champions League. Om Mourinho innerst inne har gett upp – eller bara väljer att sätta press på lagen ovanför i tabellen, är oklart. Däremot känns det, sett till det spelmässiga, att Real Madrid inte kommer kunna utmana om en ligatitel ändå. Man har inte samma motivation, samma hunger som i fjol.

Och att just Espanyol – laget som Real Madrid gjort flest mål på genom historien – skulle gå och knipa en poäng mot huvudstadsklubben var det nog ingen som trodde. Katalanerna brukar annars ha ofattbart svårt mot just Real Madrid, och snarare, som statistiken ger sken om, förlora ganska rejält.

I afton drabbar toppduon i La Liga samman på Camp Nou. Atlético Madrid gästar Barcelona i en match som betyder mer än bara tre poäng. Dessutom finns en självklar match i matchen – den mellan ligans just nu två vassaste målskyttar.

Jag tänkte att vi tar en lite närmare titt på de notoriska målskyttarna Lionel Messi och Radamel Falcao. Egentligen finns det bara en sak som de båda fotbollsspelarna delar – ett bra målsinne. Ja, även vinnarmentalitet och den psykologiska biten, vilket också är en viktig pusselbit i spelet. Men om man helt och hållet tänker på det syns på planen, så skiljer sig argentinaren och colombianen väldigt mycket.

Så här ser det ut i statistikform:

Lionel Messi – Radamel Falcao

Ligamatcher: 15 – 14
Spelade minuter: 1350 – 1217
Mål (straffmål): 23 (1) – 16 (6)
Assist: 5 – 1
Skott: 79 – 52
Regelbrott: 6 – 24
Vunna frisparkar: 35 – 26
Gula kort: 1 – 4
Lyckade passningar: 756 – 221
Lyckade dribblingar: 129 – 58
Bollförluster: 166 – 107
Bollvinster: 13 – 21
Offsides: 8 – 12

I det här fallet talar faktiskt statistiken sitt tydliga språk. Man kan enkelt läsa ut både Barcelona och Atléticos olika spelsätt samt de båda målkungarnas skillnader. Leo Messi både har mer boll, slår mer passningar, skjuter mer och även förlorar fler bollen än Falcao. Han är med andra ord betydligt mer delaktig i spelet än sin skytteligakonkurrent. Argentinaren har fått en skräddarsydd roll som gör att han både kan vara med och styra passningstempo – men också ligger i den ytan där lägena allt som oftast uppstår.

Kollar vi i stället på Atléticos nummer nio så har han en helt annan roll. Han är inte alls lika delaktig i spelet på marken för sitt lag – men ändå en vital del i Simeones lagbygge. Han slår inte i närheten av lika många passningar eller har lika mycket boll som Messi – men han används på ett helt annat sätt. Falcao är mer av en centertank, som Atlético ofta väljer att slå långt på. Han är expert på att plocka ner bollen, bita fast den på offensiv planhalva, och på så sätt låta lagkamraterna inta nya positioner. Om Messi gärna droppar ner och möter boll, spelar fram och tillbaka med en lagkamrat, för att sedan försöka ta sig framåt, gör Falcao det motsatta. Om han möter, gör han det för att bita fast bollen, spela den vidare, och sedan direkt söka sig in i straffområdet. Det är där han är som allra farligast – och det är där han gör de allra flesta målen.

I kväll ställs två av Europas bästa fotbollslag under hösten mot varandra. Man gör det med varsin målkung i laget, men som har helt olika kvalitéer och betydelse spelmässigt för sina lag. Vem/vilka som drar det längsta strået, ja det avgörs på Camp Nous gräsmatta om några timmar.

Málaga slog Sevilla på bortaplan i det andalusiska derbyt och bibehåller därmed sin fjärdeplats i La Liga.

Málaga agerade storebror
Sevilla har varit överst upp på den andalusiska tronen de senaste åren. Förra säsongen bröts den trenden när Málaga tog fjärdeplatsen i La Liga, och även visade sina muskler i mötena med Sevilla. När just nämnda lag drabbades samman på Ramón Sánchez Pizjuan i Sevilla under lördagskvällen bevisade återigen Málaga vilka som just nu är kungarna av andalusien.

Sevilla hade jättelägen att göra mål flera gånger om under inledningen av matchen. Målkungen Álvaro Negredo träffade bland annat stolpen när han hade rundat Willy Caballero och i stort sett bara lägga bollen i nät. Kan man kalla det tur? Tja, visst är det lite flyt att inte Negredo siktade bättre just den gången när han egentligen bara skulle pricka nätmaskorna. Annars så nej, det handlar inte om tur för Málaga.

Manuel Pellegrini har byggt ett lag bakifrån och han har gjort det med bravur. Det är ingen tillfällighet att Willy Caballero hållit nio nollor i ligaspelet den här säsongen – varpå han också leder Zamora-rankingen (bäst snitt för minst antal insläppta mål) ganska överlägset. Försvaret är oerhört samspelat och det är tydligt att man spelar efter mottot ”ta det säkra före det osäkra”. Visst, det är alltid vackert att spela sig ur en krånglig situation som Barcelona. Så tänker inte Weligton. Även om han är en fullgod passningsspelare skickar han hellre långt än att riskera någonting. En taktik som ofta fungerar väldigt bra, och som inte försätter försvararna i svårare situationer än nödvändigtvis.

Sevilla hade fler chanser än Málaga. Man ägde den första halvleken. Ändå vann gästande Málaga med 2-0. Man spelade stabilare, tryggare och var framför allt betydligt mer effektiva när lägena väl dök upp.

Sevilla har inte alls hittat någon trygghet i spelet den här säsongen. Man blandar bländande resultat med direkt katastrofala prestationer. Mot Málaga gjorde man en sisådär insats. Med lite tur hade man haft ledningen tidigt – då vet ingen hur det hade utvecklat sig. Däremot saknar man tryggheten i sitt spel, och framför allt en organiserad backlinje. Federico Fazios klumpighet som förorsakade Málagas straff i andra halvlek personifierar detta.

Martín Demichelis – från överskattad till gigant
När Martín Demichelis värvades till Málaga som en av de fem ”frälsarna” vintern 2010 skakade jag på huvudet. Demichelis? Argentinaren som varit direkt usel i Bayern München i en herrans massa år och aldrig levererat i landslaget – trots mängder med chanser. Nu, drygt 2,5 år senare, har Demichelis bevisat varför han en gång värvades till klubben.

Från överskattad och avdankad har han blivit en stor gigant i Málagas försvar. Han är duktig i passningsspelet, svårstoppad i luftrummet och framför allt en spelare som aldrig ger upp och vars energi smittar av sig på lagkamraterna.

Pellegrini gjorde ett genidrag mot Sevilla, när han i den andra halvleken valde att flytta upp Demichelis ett steg i banan. Rollen som defensiv mittfältare är han van vid – och det bevisade han om inte annat just mot Sevilla. Han stängde ytor och vann bollar på ett utomordentligt sätt, och gräddade sin insats med att nicka in 1-0-målet via hörna.

Joaquín skapar flest chanser i ligan
Skadedrabbad som få har han varit genom åren, Joaquín. Jag undrar hur bra han hade blivit om han hade varit skadefri hela karriären. Ganska förtjusande tanka faktiskt. Och just nu tror jag vi inte är några mil ifrån den tanken, för den fotboll Joaquín presterat den här hösten kan jag inte minnas när han gjorde senast. Det må vara drömåren i Real Betis, men då var han fortfarande färsk. Nu har han rutinen att falla tillbaka på.

Faktum är att Joaquín är den spelare som hittills skapat allra flest chanser i La Liga – 49 stycken! Nio fler än den spelare som är på andra plats, Celta Vigos anfallare Iago Aspas. Därför var det ingen större tillfällighet att det var just Joaquín som lade grunden till båda Málagas mål mot Sevilla. Först slog han hörnan som Demichelis nickade in. Sedan ordnade han straffen som Eliseu tog väl tillvara på.

Jag svävar inte i väg när jag påstår att ”den eviga talangen” Joaquín just nu snarare än en stor superstjärna och befinner sig i sitt livs form. Precis som Málaga verkar vara. I sitt livs form, alltså. Man verkar åtminstone prestera i precis rätt lägen. Och nästa helg möter man Real Madrid hemma på La Rosaleda.

Trots att Cesc Fàbregas inte petar varken Xavi Hernández eller Andrés Iniesta på mittfältet har Tito Vilanova hittat en lösning på problemet, och lyckats få in Fàbregas i startelvan. Nyckeln till lösningen? Jordi Alba.

När Cesc Fàbregas återvände till Barcelona från Arsenal förra sommaren var det många som undrade samma sak. Vart på mittfältet skulle han få plats? För alla var överens om att han inte skulle peta varken Xavi eller Iniesta.

De första månaderna i klubbens A-lag gick som på räls för Fàbregas. Han serverade smörpassningar, han gjorde mål. Hela Cesc glänste. Sedan tog smekmånaderna slut, och Fàbregas presterade inte på samma höga nivå längre – vilket också gjorde att speltiden successivt blev mindre.

Den stora faktorn att Fàbregas dels fick så pass mycket speltid under sin första höst i Barcelonas A-lag var Pep Guardiolas val av spelsystem. Vid flertalet gånger valde han att experimentera och köra med en trebackslinje, vilket gjorde att såväl Xavi, Iniesta och Fàbregas fick plats på mittfältet. Den sistnämnde i en väldigt offensiv roll, nästan i jämförelse med den vi annars ser Messi ensam i. Ganska snarlikt den rollen Cesc har i Arsenal med andra ord, med den skillnaden att det inte fanns någon tydlig spjutspets längst fram i banan. I stället fanns lekkamraten Messi att hela tiden spela bollen till, eller två ständigt löpande ytteranfallare.

Trebackslinjen var ett experiment av Guardiola. Den gick vid ett tillfälle hem på Santiago Bernabéu – men misslyckades på såväl Mestalla som San Mamés. Pep har tvungen att återgå till det mer traditionella 4-3-3-systemet – något som gjorde det svårare för Fàbregas att ta en ordinarie plats. Samtidigt presterade han under våren inte heller lika bra – och alla mål och assist från de första månaderna var som bortblåsta.

Vi flyttar fram bandet tills i dag. Som läget är nu är Cesc Fàbregas given i Tito Vilanovas startelva. För stunden är han visserligen skadad, men sett till hela hösten. Men Tito spelar inte med någon trebackslinje, han fortsätter på den numera väldigt klassiska 4-3-3-uppställningen när vi pratar FC Barcelona. Andrés Iniesta har flyttat ut på kanten – och varit magisk. Cesc Fàbregas har funnit sin roll på mittfältet – och presterat en fotboll jag knappt tror Arsenal-supportrarna upplevde honom göra.

Det är inget ovanligt att Iniesta blivit utflyttad på kanten. Han har pendlat från mittfältet och en ytterroll i flera säsonger. Däremot har det alltid varit tydligt att den bleke spanjoren är som allra bäst när han från en mittfältsroll kan komma med fart och glida fram i planen, i stället från att utgå från kanten. Den här säsongen har det varit annorlunda. Nyckeln till alltihop är Jordi Alba.

23-årige Alba värvades inför den här säsongen från Valencia. Han har, liksom Fàbregas, representerat Barça på ungdomsnivå – men valde sedan att flytta för att pröva lyckan någon annanstans. Efter en tvåårig sejour i Cornellà fiskade Valencia upp Alba – och gav honom förtroende. Dessutom skolades han om till vänsterback, och det är där han skördat sina största framgångar. Succén från EM i somras har bara fortsatt sedan återkomsten till Barcelona.

Till skillnad från Eric Abidal, som varit den ordinarie vänsterbacken hos katalanerna de senaste säsongerna, är Alba betydligt mer offensiv. Med sin enorma energi och vindsnabbhet är han ett ständigt orosmoment på vänsterkanten, och hans löpvillighet och offensiva lust gör också att Iniesta kan flytta in i banan desto mer. Allt går hand i hand. Värvningen av Jordi Alba har gjort att Iniesta fungerar exceptionellt bra ute på en kant – eftersom han får en väldigt fri roll och dessutom kan tänka mer offensivt. Det har också gjort att Cesc Fàbregas tagit en plats på mittfältet – utan att försöka efterlikna varken Xavi eller Iniesta. Tito har hittat precis rätt roll åt Cesc, en roll som han stortrivs i.

Barcelona har gjort sanslösa 50 ligamål så här långt. Duon Fàbregas och Iniesta har assisterat till 17 av dessa – samt svarat för en del mål också. Det må vara Tito som i första hand hyllas för att ha fått in Cesc i startelvan på allvar – men det är värvningen av Jordi Alba som har gett Tito nycklarna till att lyckas med det.

Ernesto Valverde har bara varit Valencia-tränare i nio dagar. Ändå har man redan sett en del förändringar, både spelmässigt men framför allt resultatmässigt.

I lördags tog ”Los Ché” sin första seger på bortamark i ligaspelet sedan i mars. Detta med 1-0 mot Osasuna på erkänt svårspelade El Sadar. I går tisdag tog man så sin andra raka bortaseger, fast nu handlade det om Copa del Rey. Återigen var det Osasuna som stod för motståndet – återigen på El Sadar i Pamplona. Slutresultatet skrevs till 2-0.

Även om man inte ska dra allt för stora växlar efter bara två matcher (Valverdes spelidé lär väl knappast ha satt sig till fullo så fort) är det ändå märkbara skillnader gentemot det Valencia vi tidigare lärt känna under säsongen. När man mötte Lille i Champions League förra veckan hade Valverde precis blivit anställd som ny tränare för Valencia – men satt den gången på läktarplats och följde sitt nya lag från längre håll. Det han direkt påpekade efter matchen var att ”vi måste pressa mer och betydligt högre upp i plan”.

Ernesto är känd för sitt offensiva fotbollstänk och vilja att anfalla. En melodi som på förhand känns som klippt och skuren för Valencias trupp.

Sett till de två inledande matcherna med Valverde vid tränarrodret kan följande konstateras:

1) 4-3-3 verkar vara systemet han vill använda sig av, något som alltså slopar ”nummer tio”-rollen. Om det är någonting som kommer skifta eller ändras framöver är i nuläget omöjligt att svara på. Man måste ju trots allt ha i åtanke att Valencia har otroligt mycket sparkapital i långtidsskadade Sergio Canales – som nu är inne i slutfasen på sin rehabilitering och väntar kunna spela i januari. Skulle Valverde fortsätta använda sig av ett 4-3-3-system trots en Canales i full form – som trivs som allra bäst som offensiv mittfältare? Den efterföljande frågan om vi hypotetiskt säger att så blir fallet, är vart den 21-årige talangen i sådana fall skulle ta plats. På en kant? Som innermittfältare? Det finns mycket att fundera kring, Valverde.

2) Jag vet, det är farligt att dra för stora växlar av något i förtid. Däremot känns Valencias spel redan nu betydligt rakare och snabbare än tidigare under säsongen. Man funderar inte lika längre utan har en klar plan om vad man ska göra med bollen när man får den.

Dessutom har man ännu inte släppt in något mål under Valverde – även om man ställts mot ett ganska uddlöst Osasuna i två raka matcher. Det tål ändå att jämföras med Pellegrinos två sista ligamatcher som huvudtränare – då man släppte in nio (!) mål. Är Ernesto Valverde en smart man, så börjar han bygga laget från grunden och då måste defensiven prioriteras.

Jag vill återigen poängtera att det är alldeles för tidigt att utvärdera en tränare. Valverde behöver mycket mer tid än så här för att utvärderas på ett rättvist sätt. Ändå är det intressant att se hur han gjort en del drastiska ändringar – och hur de faktiskt fungerat. Jag är övertygad om att Valencia kommer bli bättre och bättre rent spelmässigt ju längre tiden går med Valverde som tränare. Dessutom har man, som tidigare nämnt, ett rejält sparkapital i Sergio Canales. Även Éver Banega som var långtidsskadad har förmodligen en bit kvar till toppformen – även om han var planens gigant mot Osasuna i Copa del Rey-mötet i tisdags.

Slutligen går det bara konstatera att Ernesto Valverde har fått precis den start han behöver. För var det något som Valencia behövde så var det resultat. Jag tror allt vi just nu upplever en Valverde-effekt i klubben.

Omgångens ”jag är inte förvånad längre”:
Levante fortsätter sväva på sitt framgångsmoln som startades förra hösten. Och spelarna verkar inte se något slut på det. Man går ut på planen varje helg, och har förbaskat roligt. Det är inte mer komplicerat än så. Lyckas man ta tre poäng kan det hända att det firas med en öl eller en pizza. Kanske båda delar, om man har vunnit stort. Något man definitivt gjorde mot Mallorca, där slutresultatet 4-0 talar sitt tydliga språk. Och nej, Levante var inte väldigt överlägsna spelmässigt. Men de var effektivare, smartare och spelade utan någon som helst press. Levante kommer bli att räkna med även den här säsongen.

Omgångens enmansshow:
Han placerade in bollen, han dundrade in bollen, han nickade in bollen. Radamel Falcao gjorde mål på de flesta olika sätt när han ensam hade stor show mot Deportivo La Coruña. Fem mål fick räcka för colombianen, som än en gång bevisade vilken världsspelare han är. Det är bara lyfta på hatten!

Omgångens flyt:
Barcelona gjorde visserligen en riktigt start första halvlek på Benito Villamarín, men jag har inte sett Titos manskap så tillbakapressade någon gång under säsongen som man var under den andra halvleken. Real Betis satte hög press, man spelade ett rappt passningsspel och gjorde alltid något vettigt. Det enda som saknades var marginalerna, för virket räddade Víctor Valdés tre gånger från att hämta bollen i nät i den andra halvleken.

Omgångens frispark:
I ett direkt avgörande läge, vid ställningen 2-2, fick Mesut Özil chansen att skjuta en frispark före Cristiano Ronaldo. Nu i efterhand förstår vi alla varför. Tysken gjorde det nämligen på bästa tänkbara sätt, då han skruvade in bollen i första krysset – via ribban och in. Fantastiskt snyggt, och det innebar också tre poäng till ”marängerna”.

Omgångens förlösande seger:
Ernesto Valverde fick en drömstart som tränare i Valencia. Tja, spelmässigt var det kanske ingen fröjd för ögat, men det är trots allt tre poäng som räknas – något som man bärgade borta mot Osasuna. Och det var en förlösande bortaseger för Valencia. Senast man vann på bortamark i ligaspelet var mot Athletic (0-3, där Soldado för övrigt gjorde hattrick) i mars. Med andra ord kom segern som ett brev på posten.

Omgångens miss:
Som välbetald fotbollsspelare med bland annat en EM-guldmedalj hemma i prisskåpet kan jag tycka att man borde kunna sätta en boll i nät från en meters avstånd. Jordi Alba bevisade motsatsen. Fråga mig inte hur, men han drog bollen i ribban i stället för att sätta den i mål. Nu kom ju Barcelona undan med blotta förskräckelsen ändå, och det var väl tur det. För Alba alltså.

Omgångens Muñiz:
Det finns de som bänkar som framför TV:n enbart för att Muñiz Fernández dömer en match. Fel anledning kan tyckas, men visst blir det ofta en rejäl show där det mesta kan hända. Det var inget undantag i matchen mellan Espanyol och Sevilla, där Muñiz hann med att blåsa straffar och dela ut tio gula kort. Han gjorde på nytt ingen vidare insats, och belönas som tack för det med en avstängning i veckan. Han skulle nämligen dömt Osasuna-Valencia i Copa del Rey. Det är dags att lära sig snart, Muñiz. Tyvärr tror jag han är egen art som inte kan räddas oavsett medicin.