Efter säsongens kanske sämsta insats i derbyt mot Real Madrid var det många som var nyfikna på hur Atlético skulle ta sig an Deportivo La Coruña under söndagskvällen. Resultatet? En tiger som röt till – och slet sönder Depor i stycken.

Radamel Falcao stod för en av de främsta individuella insatserna på många år. Ja, en av de främsta under hela 2000-talet skulle jag vilja påstå. Det är inte bara det faktumet att göra fem mål i en och samma match som är fascinerande – det är hur han gör målen.

Han placerade in 2-0 som säkerheten själv. Han dunkade in 3-0 med en stenhård vrist. Han väntade ut Aranzubia, och rullade in sitt tredje mål från straffpunkten. Han visade enorm offervilja när han skallade in 4-0 trots att han samtidigt fick en fot i ansiktet. Sedan visade han vilken best han är när han slet sig loss från sin försvarare, och sedermera kunde pricka in slutresultatet 6-0. Radamel Falcao gjorde sagolika fem (!) mål – och samtliga var fantastiska prestationer i sig.

Senast en spelare gjorde fem mål i en och samma match i La Liga var säsongen 2001/02. Då var det Fernando Morientes som gjorde det.

I dag handlar det om tigern från Colombia – som lyckades med i stort sett allt mot Deportivo. Jag gissar att Tito Vilanova och hans tränarstab kommer analysera Falcao mer än noggrant inför matchen mot Atlético kommande helg. För el tigre har bevisat under hela säsongen att han hugger på allt – och kan göra mål precis hur som helst. Samtidigt lär knappast transferryktena som placerar Falcao i andra klubbar avta efter den här uppvisningen.

Men för stunden tycker jag vi alla borde göra som Atlético-publiken på Vicente Calderón – sätta oss tillbaka och bara njuta.

Säsongen 2010/11 gjorde Felipe Caicedo 13 mål på 27 ligamatcher i Levante-tröjan. Den efterföljande sommaren blev klubben tvungna att sälja av stjärnorna på grund av den usla ekonomin, varpå Caicedo gick till Lokomotiv Moskva.

Som ersättare lånades Arouna Koné in från Sevilla. Den otroligt skadedrabbade ivorianen som kom med jätteförväntningar till Sevilla – men misslyckades brutalt – hittade i stället helt rätt i Levante. Med sina 15 ligamål på 34 matcher blev han inte bara Levantes bästa målskytt, utan hela klubbens främste målskytt under en och samma säsong – någonsin. Levante köpte sedan loss Koné från Sevilla – för att direkt sälja honom vidare till Wigan, och gjorde på så sätt en ekonomisk vinst.

Den här säsongen har den lilla klubben från Valencia-trakten värvat in Obafemi Martins som ersättare för Koné. Ja, spelaren som ett tag gjorde succé i Inter, men även representerat klubbar som Newcastle, Wolfsburg och Rubin Kazan. Många av er tänker säkert; ”håller han fortfarande på?”. Svaret är alltså ja. Trots att han gjorde sina första Serie A-matcher redan säsongen 2002/03, har nigerianen bara hunnit fulla 28 år. Och som han hittills har presterat i Levante tyder det mesta på att han nu kan vara i sin livs form.

Martins har med sina sex baljor på hittills elva ligamatcher verkligen hittat sin plats. Kan mirakelklubben från förra säsongen ha gjort ännu ett anfallskap, och trots att man sålt sin stora anfallsstjärna för andra året i följd klara sig mer än väl?

Bara framtiden har svaret på den frågan, men Martins inledning i Levante bådar väldigt gott. När man krossade Mallorca under söndagsförmiddagen stod Martins för ett nytt mål i den blåröda tröjan, och var ett ständigt orosmoment för ö-lagets försvar. Segern innebar utöver tre poäng några hopp uppåt i tabellen – och Levante återfinns nu på en sjätteplats. Exakt samma placering som man slutade på förra säsongen.

Fast Martins får passa sig och inte göra alltför många mål, då lär han vara tvungen att lämna klubben till sommaren. Å andra sidan plockar de väl in någon ännu bättre till nästa säsong om det skulle hända. Levante börjar ju få rutin på det nu.

Säsong, spelare, ligamål/matcher
2010/11 – Felipe Caicedo 13/27
2011/12 – Arouna Koné, 15/34
2012/13 – Obafemi Martins 6/11 (efter 15 omgångar)

José Callejón fick chansen från start – och levererade. Karim Benzema var delaktig, rörlig och ständigt farlig. Men mot Valladolid var den största skillnaden mellan poängtapp och vinst Mesut Özil för Real Madrid.

Tysken vallade sig igenom med Benzema till målet som betydde 2-2 strax före paus. Dessförinnan hade Manucho gett Valladolid ledningen två gånger om.

Drygt tjugo minuter från slutet kom så avgörandet. Vid en frispark, i som de flesta skulle kallat ”Ronaldo-läge”, stegade Özil upp och knorrade in bollen – via ribban – i målvaktens vänstra kryss. En fantastiskt frispark, och följdfrågan blir naturlig; är det inte dags att tänka över vem som ska vara försteskytt när det gäller frisparkar? Ronaldo tystade visserligen en del kritiker mot Atlético, men ska vi vara ärliga (vilket vi bör vara) bränner han alldeles för mycket. Innan målet mot Atlético hade han inte skjutit en frispark direkt i mål sedan i april. Och då brukar han få några lägen per match.

Özil däremot har gjort det bra i princip varje tillfälle han har fått slå frisparkar – oavsett om det rör sig om inläggssituationer eller att slå dem direkt på mål.

Tyvärr tenderar det alldeles för ofta inom dagens fotboll att de stora stjärnorna ofta får slå frisparkar i de främsta lägena – även om de kanske inte har de mest känsliga fötterna. Cristiano Ronaldo är fortfarande ingen dålig skytt, han har ett väldigt unikt tillslag. Däremot är det nog inte så dumt om Mesut Özil får chansen att slå fler frisparkar i bra lägen.

—

Det spelades även tre andra spanska ligamatcher under lördagen. På Anoeta delade Real Sociedad och Getafe på poängen – ett resultat som gästerna är klart nöjdast med, även om man var ett par minuter ifrån att ta med sig full pott.

Vänder vi sedan blickarna söder ut så spelades det också match i Pamplona mellan Osasuna och Valencia. Och kan ni tänka er, Ernesto Valverde ledde fladdermössen till sin första bortaseger i ligan sedan i mars. Det var inte den mest spektakulära matchen, eller den mest bländande fotbollen, men Valencia tog tre poäng sedan Roberto Soldado gjort det matchvinnande målet. Det betyder också lite lugn och ro för Valverde.

Laget blir kvar i Pamplona ytterligare några dagar, för kommande vecka ställs man återigen mot Osasuna i Copa del Rey.

—

Málaga har blandat och gett den senaste tiden. Man har dock valt sina tillfällen att prestera resultat, och vunnit när man som mest borde. Inför matchen mot Granada hemma på La Rosaleda sa en vän till mig att ”Málaga vinner antingen med 4-0 eller så slutar matchen 1-1”. Det blev det förstnämnda.

Med en härlig offensiv och stor kreativitet gjorde Málaga var som krävdes mot Granada. Joaquín, Saviola och Camacho gjorde de tre första målen. Sedan bevisade inhopparna Diego Buonanotte och Roque Santa Cruz att de också vill vara med och kämpa om en plats i startelvan när de stod för matchens fjärde och sista mål. Ligans kortaste spelare, Buonanotte, agerade framspelare när han chippade in bollen till Santa Cruz i straffområdet, som tog ner, och drog till på volley,

Under hösten har vi lärt känna en ny Léo i La Liga. En spelare som kommit från ingenstans i praktiskt taget burit sitt Rayo på sina axlar. Jag talar förstås om Léo Baptistão – 20-åringen som varit säsongens hittills största överraskning i den spanska ligafotbollen.

I somras tappade Rayo Vallecano sina främsta spelare från förra säsongen. Storstjärnan och främste målskytten Michu gick till Swansea. Diego Costa, som gjorde succé under sin låneperiod i våras, återvände till Atlético Madrid. Dessutom försvann både Alejandro Arribas och José María Movilla till Osasuna respektive Zaragoza.

Som ersättare plockades namn som Adrián (Racing) och Alejandro Gálvez (Sporting Gijón) in. Inga stora namn med andra ord, men ack så stora skor de skulle fylla. I övrigt satsade Rayo på sina egna produkter. Nu, 14 omgångar in på säsongen, förstår man varför man den lilla klubben från Madrid-trakten inte gick in hårdare för att värva nya spelare, utan satsade på sina egna. Det bästa exemplet på detta är anfallaren Léo Baptistão, 20, som hittills stått för sex mål och fyra assist.

Léo föddes 1992 i Santos, Brasilien. Han inledde sin fotbollskarriär i klubben Portuguesa Santista, där han spelade tillsammans med en viss Neymar. Som 16-åring flyttade Baptistão sedan till Spanien, där han började spela i Rayo Vallecanos ungdomsakademi. Anledningen till att det blev just Rayo var för att det var den enda klubb som kunde erbjuda honom boende.

Den inofficiella A-lagsdebuten kom på försäsongen 2011, detta i en match mot Sporting Gijón. Dessvärre bröt Léo nyckelbenet i matchen – och fick spendera de närmsta sex veckorna med att återhämta sig. Olyckan var inte slut där, utan en stressfraktur gjorde att brassen missade ytterligare månader av förra säsongen. Det blev till slut 17 matcher i Rayo B, där han svarade för fyra mål, men det räckte för att han skulle vara en aspirant på en permanent A-lagsplats den kommande säsongen.

Baptistão gjorde en bra försäsong med Rayos A-lag i somras, och den officiella debuten lät inte vänta på sig särskilt länge. Och som han skulle presentera sig. I bortamatchen mot Real Betis den 25 augusti, i den blott andra omgången, fick Léo chansen från start. Det tog inte ens två minuter innan han hade tagit sig runt på vänsterkanten och serverat Piti öppet läge för att göra 1-0. Matchen slutade till slut 2-1 till Rayo – där Baptistão stod för det matchavgörande målet i den andra halvleken.

– Jag är väldigt nöjd med min debut. Efter matchen mot Betis har jag fått starta regelbundet och nu gäller det bara att fortsätta jobba hårt och ta råd ifrån tränaren, säger brassen.

Just Piti, som Léo gav en assist till i sin debut, har varit en otroligt betydelsefull person för ynglingen.

– Han har betytt mycket för mig. Han hjälper mig både på och utanför planen, och agerar precis så som en kapten ska göra.

Om 2011 var ett otursår har 2012 definitivt varit det motsatta. Utöver skadebekymren förlorade också Baptistão sin kusin förra året, en person som han stod mycket nära. Under 2012 har framgångarna avlöst varandra – även om han fortfarande saknar sin kusin, som också bodde i Madrid.

– Det var en oerhört tuff tid när min kusin gick bort, men nu ger han mig styrka att fortsätta jobba hårt. Jag dedikerade mitt debutmål till honom och hela min familj, berättar Léo.

Det är inte bara Léo Baptistão som har gjort det bra under hösten. Hela Rayo har presterat väldigt bra under nye tränaren Paco Jémez, och ligger i skrivande stund på en tionde plats i tabellen.

– Den första delen av säsongen har gått väldigt bra för hela laget. Vi har mycket att tacka Paco för, som hela tiden håller oss lugna, menar den 20-årige brassstjärnan.

Paco Jémez har varit en väldigt viktig figur i Baptistãos fantastiska utveckling den här säsongen. Trots att han inte ens tillhör A-laget permanent har Paco visat stort förtroende för den unge brassen – något som har lönat sig. Under hösten har Léo varit säsongens tveklöst största utropstecken i La Liga.

– Paco tror på mig och jag har han och Rayo att tacka för att jag nått hit. Nu gäller det att behålla fötterna på jorden och fortsätta i samma takt.

Efter den fantastiska säsongsinledningen har många klubbar fått upp ögonen ordentligt för Léo. Inte minst Atlético Madrid, som varit intresserade av den unge brassen under flera år. De senaste ryktena placerar Baptistão hos de regerande Europa League-mästarna nästa säsong, och det vore inte alls ologiskt om det blev så. För det första trivs han i Madrid, och flytten hade inte blivit längre än några kvarter. Dessutom hade han fortfarande kunnat fått den regelbundna speltid han behöver för att utvecklas i en klubb som Atlético – oavsett om han inte skulle ta en ordinarie plats i startelvan direkt.

Att Atlético och Rayo sedan tidigare också har en väldigt bra relation försämrar inte chanserna för Baptistão att slutligen hamna hos de rödvita. Rayo hade bland annat både Joel Robles, Jorge Pulido samt Diego Costa inlånade från just Atlético i våras – och något liknande kan mycket väl tänkas i fortsättningen som en sorts delbetalning för Léo.

Men just nu är det Rayo som gäller för höstens genombrottsman i La Liga. Frågan är om det är han som kan bli säsongens frälsare för den lilla klubben.

– Ska jag vara ärlig trodde jag inte jag skulle få så här mycket speltid. Allt har gått väldigt fort och det har bara flytit på. Vi har ett bra lag och jag tror vi kommer göra en bra säsong.

Källor: RayoVallecano.es, AS, Marca, El País & LFP.

Klockan 22:00: Leo Messi byts in till 50 000 förväntansfulla fans stora förtjusning. Han gör det vid ställningen 0-0. Ett reservbetonat Barça har dominerat bollinnehavet mot Benfica – men har haft svårt att skapa den sista tredjedelen. I stället har Benfica haft en handfull jättelägen, men inte lyckats förvalta ett enda.

Messi kommer in med mål i sikte. Han vill slå Gerd Müllers sanslösa rekord på 85 gjorda mål under ett kalenderår. Argentinaren är som ni bekant vet bara ett mål bakom.

Klockan 22:30: Barça må ha spelat upp sig lite, eller åtminstone kommit till lite fler lägen sedan Messi äntrade planen. Med bara ett par minuter kvar att ordinarie tid får Messi ett jätteläge, helt ensam med målvakten fast snett ifrån målet. Han tar sig förbi keepern, men får en smäll mot knäet. Han försöker sedan sig på ett skott, som misslyckas, och lägger sig sedan ner i gräset och vrider sig i smärtor. Det är allvarligt. Läkarteamet från bänken reser sig direkt.

Messi bärs minuterna därpå ut på bår, och ingen vet då hur allvarligt det är. Jag gissar att de flesta anade det allra värsta.

Matchen spelas klart och slutar 0-0. Men det spelar ingen roll. Matchen hade noll betydelse för Barcelona, medan Celtic slog Spartak Moskva på hemmaplan vilket gjorde att Benfica spelat färdigt i turneringen.

Nu väntade alla på besked. Vad har hänt med Messi? Hur allvarligt är det? Kommer han inte få någon mer möjlighet att komma i kapp Müllers galna målnotering?

Klockan 23:15: Barcelona bekräftar att det inte rör sig om en skada av den allvarligare sorten. Messi har ett blåmärke på knäet, och förmodligen var det bara en hård smäll.

Utan att i skrivande stund ha någon som helst aning om hur länge Messi skulle bli borta (om han ens blir borta) kan jag inte utesluta att spekulera. Visst vore det ändå ganska spännande att se FC Barcelona utan Leo Messi? Ja, alltså bara för en liten kort stund.

Jag vill ingenting hellre än att Messi ska vara frisk och kry och fortsätta förtrolla våra fotbollshelger till rena sagor. Däremot hade det samtidigt varit intressant att se Barça utan Messi. Just för att få lite perspektiv på hur enormt viktig han egentligen är. Dessutom vore det väldigt oklart hur laget skulle ställa upp i argentinarens frånvaro. Jag menar, man har ingen självklar ersättare till en sådan spelare. Det finns inte.

Skulle man ändra om lite och spela mer rakt med David Villa som en renodlad spjutspets? Eller skulle Cesc Fàbregas, precis som han vid ett par tillfällen gjort i Barcelona men också i det spanska landslaget, gå upp och spela som ”falsk nia”? Med andra ord i en liknande position som den Messi normalt sett har på planen. Tito kanske skulle överraska med något helt annorlunda – men dessa två alternativen känns som de absolut hetaste, och de skiljer varandra oerhört mycket.

Vem/vilka skulle kliva fram i Messis frånvaro? Vem hade stått för de avgörande prestationerna? Vem hade stått för målen? Messi har befunnit sig på en så pass hög nivå under så många år nu, och egentligen aldrig varit skadad mer än någon förkylning och skavank här och där. Sedan Messi blev den spelare han i dag är, kan ingen säga hur Barça skulle klara sig utan honom. Hur mycket det hade påverkat spelet, vem/vilka som hade tagit större plats, är frågor som bara går att spekulera i.

För att ytterligare en gång poängtera så hoppas jag att det är en så lindrig skada som möjligt. Men, jag kan i stunden inte låta bli att spekulera utifall att argentinaren skulle bli borta några matcher. Eller kanske ännu längre tid.

Frågorna är just nu väldigt, väldigt många. Dessvärre finns det få svar. Vi får helt enkelt vänta och se vad som händer. Förhoppningsvis behöver aldrig mina frågor här ovanför besvaras.

Det kom som en liten överraskning när José Rodríguez, 17, plockades ut av José Mourinho inför bortamatchen i Copa del Rey mot Alcoyano tidigare i höstas. Anledningen stavas inte brist på talang, utan snarare det faktum att han faktiskt inte ens varit en startspelare i Real Madrid Castilla (B-laget) under säsongen. Ändå blev han uttagen, fick hoppa in, och gjorde succé med bland annat ett mål. Därefter har José Rodríguez även fått speltid i hemmamötet med Alcoyano i samma turnering. Han fick också hoppa in i slutminuten mot Atlético den gångna helgen. Senast i går tisdag fick han så göra sin Champions League-debut, när han äntrade planen mot Ajax med drygt 20 minuter kvar att spela. Återigen gjorde ynglingen ett väldigt positivt intryck, och känslan säger att vi inte fått sett det sista av José i A-lagströjan den här säsongen.

– Jag svävar på moln just nu. Detta är en dröm. Jag har Mourinho att tacka för allt, han tror på mig och har gett mig förtroende, säger huvudpersonen själv om sin nuvarande situation.

José Rodríguez har på elva matcher i Real Madrid Castilla bara startat en den här säsongen. Trots det hade han något som Mourinho fastnade för, något som gjorde att han blivit uttagen fler gånger än andra mittfältare från akademin.

– Vi gillar José Rodríguez och den kompetens han kan bidra med i laget. Han är en spelare för framtiden, säger Mourinho om ungtuppen. Det råder sannerligen inga tvivel om att portugisen är ett stort fan av José.

Just det faktum att A-lagstränaren kallar upp spelare som inte varit en av de mest utmärkande i reservlaget är inget ovanligt scenario. Ett praktexempel kan ses hos Real Madrids värsta rivaler, Barcelona. I fjol gjorde Isaac Cuenca visserligen en stark försäsong med A-laget, men tillhörde ändå Barça B när säsongen väl drog igång. Väl där hade han svårt att ta en plats – ändå var det just Cuenca som fick chansen att hänga med A-truppen de gånger Pep Guardiola var i behov av anfallare. Till slut fick han också chansen att debutera, en chans han tog väl till vara på. Efter debuten tog karriären fart på allvar för Cuenca, som i januari fick ett A-lagskontrakt, och i slutet av säsongen till och med fick spela från start i flera matcher av högsta betydelse. Bland annat hemmamatcherna i Champions League mot Milan och Chelsea i kvarts- respektive semifinal.

Hur snabbt det kommer gå för José Rodríguez är svårt att svara på. Men med sina blott 17 år har han definitivt framtiden för sig. Och det är ingen nackdel att hans just nu kanske största supporter heter José Mourinho.

– Det är en stor talang. Tyvärr får han inte spela särskilt mycket i Castilla, men han besitter stor potential. Han är redan väldigt duktig och är bara 17 år. Jag är övertygad om att han kan vara en permanent A-lagspelare när han är 20, menar Mourinho.

Det är bäst ni håller hårt i José, Real Madrid. Annars finns chansen att Mourinho, den dagen han lämnar den spanska huvudstaden för nya äventyr, vill plocka med sig sin nya favoritungdom.

—

Utöver José Rodríguez spelade även ett gäng andra spännande Real Madrid-ynglingar mot Ajax. Nacho Fernández och Raphaël Varane spelade från start i backlinjen, medan Álvaro Morata hoppade in sista tio och krönte sitt fina inhopp med en assist. Dessutom satt mittfältaren Denis Cheryshev, 21, på bänken men fick aldrig äntra planen.

Det var inte bara Real Madrid som spelade reservbetonat under tisdagen. Även Málaga, som sedan tidigare var klar gruppetta, gav flera normalt sett bänknötare chansen att få stå i rampljuset. Allra bäst klarade Málaga-ikonen Duda av den uppgiften, då han var en av planens giganter och dessutom gjorde andalusiernas båda mål i matchen. Det slutade 2-2 mot Anderlecht, men det spelar ingen större roll. Málaga har i det stora hela lekt hem sin Champions League-grupp – detta i sin turneringsdebut! Imponerande är bara förnamnet.

—

När vi ändå är inne på reservbetonat. Barcelona, som också är klara gruppsegrare, väljer att vila sex ordinarie spelare till matchen mot Benfica. I stället lär vi få se yngre spelare som Thiago Alcântara, Gerard Deulofeu, Sergi Roberto, Jonathan dos Santos & Rafinha få speltid. Och så Leo Messi förstås, som har ett makalöst rekord att jaga. Dessutom gjorde Ronaldo en balja mot Ajax och därmed gick upp i ensam skytteligaledning i säsongens Champions League.

Ja, Messi har nog sina anledningar att vara motiverad även denna kväll.

—

Valencia är det enda spanska lag som har något att spela för – även om man har oddsen emot sig. Man måste nämligen ta fler poäng än Bayern München (som möter Bate hemma) i den avslutande omgången för att gå vidare som gruppetta. Fast det primära målet just i matchen mot Lille bör vara att visa glöd, vilja och en sammanhållning – som ett tunt plåster på såren efter de senaste dagarna bestående av kaos.

Det hade nog åtminstone Ernesto Valverde mått bra av.

Citatkällor: RealMadrid.com & Marca.com.

Omgångens mål:
Real Betis gick upp i en 2-0-ledning borta mot Deportivo, men galicierna kom tillbaka på bara några minuter. Det var dock Betis, genom Joel Campbell, som skulle få sista ordet. Det med en fantastisk träff som inte bara var omgångens snyggaste mål, utan också innebar tre nya poäng till de grönvita och en fjärdeplats i tabellen.

Omgångens kross:
Barcelona slog förvisso Athletic hemma med 5-1, vilket utan tvekan måste betraktas som kross. Men att Real Sociedad skulle göra fem baljor på Mestalla, det hade nog ingen tippat på. ”La Real” tar därmed hem både omgångens kross och omgångens skräll.

Omgångens premiärpoäng:
Javier Aguirre fick en pinne i sin debut som ny Espanyol-tränare, och den inkasserades borta mot Granada. Med tanke på hur det sett ut tidigare under säsongen så får man, med Espanyol-ögon sett, ändå anse att det är ett steg i rätt riktning.

Omgångens Levante:
Vara lite sämre hela matchen, ha lite flyt med sig, för att sedan sticka upp och göra ett avgörande mål. Nej, jag blev inte alls förvånad när den inbytte ynglingen Roger Martí kvitterade för Levante borta mot Celta. Det kändes helt enkelt så genuint Levante.

Omgångens kämpainsats:
Med en man utvisad i stort sett hela matchen, var ändå Real Zaragoza snubblande nära att roffa åt sig samtliga poäng på partyön Mallorca. Roberto storspelade i målet, men kunde till slut inte hålla tätt utan släppte in en kvitteringsboll. Zaragoza skall dock ha en stor eloge för sin kämpainsats.

Omgångens fulknep:
Man kommer aldrig ifrån fulknepen inom fotbollen. Men det finns gränser även där. Att spotta någon i nacken, som Sergio Ramos gjorde på Diego Costa i Madrid-derbyt, är att gå för långt. Brassen hade förvisso provocerat Real Madrid-spelarna matchen igenom, men det är också en del i det stora hela att behålla fötterna på marken och inte segla i väg. Det ska tilläggas att Costa försökte kasta någonting (oklart exakt vad) mot Ramos precis därefter. Apropå att tappa fotfästet alltså. Om det var ett smärre under att ingen spelare visades ut, var det ett minst lika stort mirakel att varken Ramos eller Costa fick syna det gula kortet under matchen.

Omgångens derbykung:
Det snackades om många matcher i matchen inför El derbi Madrileño. Den största och kanske mest självklara var så klart den mellan Cristiano Ronaldo och Radamel Falcao. En kamp som portugisen fullkomligt lekte hem, med ett fantastiskt frisparksmål (för övrigt hans första sedan i april i år, mot just Atlético) och en assist. Och det kunde/borde blivit ett par mål till.

Fansen röstade för Luis Aragonés. En del önskade Roberto Di Matteo. Det blev i stället Ernesto Valverde som anställs som ny Valencia-tränare sedan Mauricio Pellegrino fått sparken i lördags.

I min analys av vad som gick snett för Pellegrino i Valencia tog jag framför allt upp två saker: frånvaron av en tydlig spelidé och oförmågan att fängsla spelarna. För vi sedan blickarna till Ernesto Valverde, som skall leda laget framöver, har han precis sådana egenskaper som Pellegrino saknade.

För det första är Valverde väldigt tydlig i sitt sätt att tänka och vilja spela fotboll. Han sparar sällan på krutet utan vill framåt och lira anfallsglad och offensiv fotboll. Något som i nära på alla fall lyckats i varje klubb han tränat. När vi ändå är inne på meritlistan, så är även det en klar fördel för Ernesto kontra Pellegrino. Den sistnämnde hade bara varit assisterande innan han tog jobbet som huvudtränare för Valencia. Nu vet klubben, supportrarna och alla övriga inblandade vad de får.

Valverde inledde sin tränarsejour i Athletics ungdomssektion. Han tog sig sedan hela vägen upp till A-laget, där han gjorde bra ifrån sig. Därefter tog han över Espanyol, där det blev succé när han förde laget till final i UEFA Cupen, men föll i straffläggningen mot Sevilla. Efter ytterligare en säsong i Espanyol valde han inför säsongen 2008/09 att flytta till Grekland för att pröva lyckan i Olympiacos. Resultatet blev ny framgång när han ledde laget till en dubbel med både liga- och cuptitel. Förvånande nog förlängdes inte Valverdes kontrakt varpå han i stället fick förfrågan att ta över Villarreal, som hade tappat Manuel Pellegrini till Real Madrid. Svaret blev ja, men där tog framgångarna slut för en period.

Efter en usel ligastart låg ”den gula ubåten” i mitten av tabellen vid juluppehållet – något som blev för mycket för ledningen, som valde att ge Ernesto foten. Den efterföljande säsong återvände Valverde till Olympiacos, efter att Ewald Lienen fått sparken bara några omgångar in på ligaspelet. Den nya sejouren i Grekland blev återigen succé fyllt av titlar, och när han i våras valde att lämna tränarposten i klubben på grund av personliga skäl hyllades han något enormt av fansen.

Nu, efter några lugna månader, är Ernesto Valverde redo att kasta sig ut i tränarlivet igen. Om han är rätt eller fel man för Valencia är oerhört svårt att svara på. Att man däremot vet vad man får, både som tränartyp och spelfilosofi, är däremot ett faktum. Och jag kan tänka mig att klubbens ledning inte ville chansa ytterligare en gång.

Är Valverde en budgetlösning? Ja, utan tvekan. Men det finns ingenting som säger att det per automatik vore ett sämre alternativ. Tar man en titt på Valencias trupp så är det slående att laget består av många små, kvicka och kreativa lirare. Jag skulle inte kunna se en tränare som Roberto Di Matteo träna en klubb som Valencia, men det spelarmaterialet som finns att tillgå. Valverde, med sitt offensiva tänk, kan i den aspekten bli ett bättre val. Med den här truppen ska Los Ché spela en attraktiv fotboll, det är det spelarna är ämnade för och kan bäst.

Många Valencia-supportrar verkar redan ha dömt ut Valverde på förhand. Varför sudda ut hoppet innan man ens börjat hoppas? Ge Ernesto chansen, det kan bli bra.

Det jag känner mig mest kluven kring är just det faktumet att han tidigare inte tränat någon ”storklubb”, bortsett från Olympiacos som är en av de grekiska storheterna. Att lyfta lag utan större förväntningar är en sak. Nu har har stor press på sig att vaska fram resultat.

—

Valverde kommer skriva på ett halvårskontrakt. Flera källor uppger att den långsiktiga tanken är att få in Miroslav Dukic (Valladolid) till nästa säsong. En tränare som ryktades till Valencia även inför den här säsongen, något som då alltså uteblev.

I går kväll, efter 5-2-förlusten hemma mot Real Sociedad, offentliggjordes det att Mauricio Pellegrino sparkas som tränare i Valencia. Vad var det egentligen som inte funkade för Pellegrino?

När Unai Emery kom till Valencia inför säsongen 2008/09 gjorde han det med en primär uppgift – hjälpa klubben ur den ekonomiska krisen de befann sig i. Efter en inledande sjätteplats i ligaspelet med Los Ché, uppnådde han sedan de målen i form av tre raka tredjeplatser i ligan, vilket innebar spel i Champions League och direkt nödvändiga pengar till klubben.

När man sedan i somras hade tagit sig ur den värsta krisen ekonomiskt, bland annat efter att ha sålt storstjärna efter storstjärna, ansågs inte Emery vara rätt man att leda laget längre. Basken hade gjort ett fullgott jobb i klubben, men när Valencia var beredda att satsa mot högre höjder igen, fick han gå. I stället lämnade han plats för Mauricio Pellegrino, som har speciella band till klubben.

Pellegrino var nämligen själv spelare i Valencia mellan 1999-05 och var med under klubbens storhetstid där titlarna trillade in en efter annan. Men som tränare hade han inga större meriter. Egentligen inga alls. För som assisterande tränare till Rafa Benítezär det väldigt svårt att bedöma både hans taktiska kunskaper samt hans roll som en ledare.

Valencia gjorde en chansning när man anställde Pellegrino, en chansning man trodde på till hundra procent. En chansning som gick spikrakt åt pipsvängen. För nu, efter bara 14 spelade ligaomgångar, står fladdermössen utan tränare, och Mauricio Pellegrino utan jobb.

Vad var det egentligen som gick snett?
Jag har tagit upp fallet Pellegrino flertalet gånger i bloggen tidigare. Varje gång har jag i princip skrivit samma sak – att han är svårbedömd. Hela tiden har jag trott på en förbättring. Truppen har lidit av skador, och att för första gången vara huvudtränare är en omställning som kan ta tid. Dessvärre, gör Pellegrinos del, kunde inte Valencia ge honom mer tid. Ingen vet om argentinaren hade varit precis rätt val ur ett längre perspektiv. Men den här hösten har han åtminstone inte imponerat.

För det första verkar han inte fått med sig spelarna, något som en tränare måste få. Det har skett flera gånger under säsongen att spelare blivit utbytta och gjort gester och gapat på Pellegrino. Sådant ska inte få förekomma. Samtidigt har argentinaren själv snällt stått och titta på. Dessutom har han inte visat alls mycket karaktär under matcherna, utan mest stått och iakttagit händelserna ute på planen. Raka motsatsen till Unai Emery, med andra ord.

För det andra har han inte haft någon tydlig spelidé. Den moderna 4-2-3-1-uppställningen, som mestadels använts, har emellanåt bytts ut mot ett mer 4-3-3-liknande system. Det går att jämföra med exempelvis Diego Simeone, som direkt när tågade in som tränare i Atlético gjorde om och presenterade sin spelfilosofi och idé klart och tydligt. Dessutom fick han alla spelare att dra åt samma håll. Se vad han har åstadkommit – även om inte allt klaffade mot Real Madrid.

Det är omöjligt att svara på vad Pellegrino egentligen hade för tankar om Valencia, och vad han hade gjort i ett längre perspektiv. Men i nuläget är jag helt övertygad om att klubben gör helt rätt i att låta honom gå. Hemmaförlusten mot Real Sociedad med sanslösa 5-2 under lördagskvällen blev den avgörande droppen. Efter att ha tagit ledningen väldigt tidigt drog Jonas på sig ett rött kort strax innan paus. Det blev förödande, och Valencia föll därefter ihop fullständigt. Spelarna gnällde på planen, Pellegrino slog ut med armarna vid sidlinjen.

Det finns lag som kan höja sig av att spela med en man mindre. Det är faktiskt inte ovanligt alls. Sedan finns det lag som ger upp fullständigt – trots att man till och med var i ledningen. Valencia var ett sådant lag mot Real Sociedad. Efter den blytunga förlusten mot Málaga (4-0) förra helgen krävdes revansch. Supportrarna fick 5-2 i baken, och totalt 2-9 i målskillnad på de två senaste ligamatcherna.

Man kan inte ge en tränare hur mycket tid som helst. Pellegrino fick sina chanser, men lyckades inte förvalta dem.

Nä, det ville sig inte den här gången heller för Atlético. Man förlorade derbyt mot Real Madrid med 2-0 – detta trots att ”marängerna” inte ens behövde göra en bra match. Real behövde bara vara precis som en storebror skall vara: större och starkare.

Ska man vara helt ärlig gjorde varken Real eller Atlético en särskilt bra match. Spelmässigt kom inte de vitklädda alls upp i normal nivå, däremot var man felfria i defensiven. Atlético hade å sin sida lite mer boll än vad jag gissade på förhand, men kom aldrig igenom Reals vattentäta försvar.

Man kan prata om marginaler. Man kan prata om tur kontra otur. Eller så kan man prata om psykologiskt övertag. Det vi kan konstatera är att Atlético förlorade, och man gjorde en av säsongens sämsta insatser. Samtidigt hade man inte marginalerna med sig. Redan under uppvärmningen skadade sig Filipe Luis, där Daniel ”Cata” Diaz fick ersätta brassen som vänsterback. Redan då tror jag många Atlético-supportrar vred på sig i oro. Ska man klara av att besegra, eller åtminstone ta en poäng av Real, då måste man ha bästa möjliga laget på planen. Cata Diaz gjorde förvisso inte bort sig, men är inte alls samma offensiva vapen som Filipe är för de rödvita.

Den i mitt tycke matchavgörande situationen skedde redan i den 16:e minuten. Arda Turan, Atléticos kanske bästa spelare under säsongen, tar helt obegripligt med handen i ett farligt läge. Frispark Real Madrid, pang, och 1-0 genom Cristiano Ronaldo. Portugisen som blivit hårt kritiserad för att göra för lite frisparksmål valde ett ypperligt tillfälle att, åtminstone för stunden, tysta kritikerna. Därefter kantades matchbilden som sådan att Real inte behövde tokanfalla – utan kunde i stället ligga rätt i positionerna och utnyttja Atléticos misstag.

Vare sig det handlar om marginaler, en handssituation eller Real Madrids psykologiska övertag så vann de regerande mästarna, och man gjorde det välförtjänt. Man spelade ingen bländande fotboll, men man var effektivare än Atlético. Nu är poängavståndet lagen emellan fem poäng, och om ett par veckor möter de rödvit-randiga Barcelona på Camp Nou.

Barcelona rycker, sedan 5-1 och drömfotboll mot Athletic, i tabelltoppen. Men räkna inte bort Real Madrid än.