Mauricio Pellegrinos inledande månader i Valencia har knappast varit någon dans på rosor. Bara 8 poäng av 21 möjliga i ligaspelet är på tok för dåligt för ett lag med ambitioner att vilja mäta sig med de största. Att man redan stött på tuffa lag som Real Madrid, Barcelona, Mallorca & Levante på bortaplan kan ses som en liten ursäkt, fast ändå inte. En poäng i dessa matcher håller inte. Det är mot lag som på pappret ska vara sämre som Valencia måste ta de där viktiga trepoängarna. Hittills har de lyst med sin frånvaro – och fansen i Valencia börjar redan tvivla på Pellegrino.

Vad har skett för förändringar?
Unai Emery gjorde ett hästjobb i Valencia. När klubben krisade som värst och var i störst behov av pengar, vilket ledde till spelarförsäljningar, var han mannen som höll laget kvar i toppen. Tre raka tredjeplatser i ligaspelet är klart godkänt. Med tanke på den situation klubben befann sig i var det livsviktigt för ekonomin att kontinuerligt kvalificera sig för Champions League.

Emery ansågs däremot inte vara rätt man för att föra laget vidare till nästa steg – att ta sig tillbaka till toppen på allvar. Man anställde istället Mauricio Pellegrino, som tidigare bland annat varit assisterande tränare åt Rafa Benítez, men aldrig haft huvudansvaret som tränare. Fansen var förhoppningsfulla. Pellegrino hade ju ett förflutet som spelare i Valencia. Han var kanske inte den mest spektakuläre fotbollsspelare, men var ändå en viktig kugge i det som kallas Valencias storhetstid. Han var med och vann två ligatitlar & UEFA Cupen med klubben. Dessutom spelade han från start i Champions League-finalen såväl 2000 som 2001.

Som den mittback han var hoppades nog många att han skulle vara rätt man att få bukt på de defensiva problem som klubben lidit av sedan Roberto Ayalas och, just det, Mauricio Pellegrinos glansdagar. Inför säsongen insisterade han att han kommer jobba med att stänga matcher – ett påtagligt problem för Valencia de senaste åren. Samtidigt var han rak och tydlig med att han skulle spela offensiv fotboll baserat på mycket bollinnehav.

Hittills är det väldigt svårt att sätta fingret på Pellegrino som tränare. Valencia har sannerligen blandat och gett under säsongsupptakten. Det som började så bra med en poäng på Santiago Bernabéu där en solid defensiv blev avgörande har nu brutit ut till en mindre kris. Man tappade det som såg ut som en kassaskåpssäker vinst mot Deportivo (3-1 i paus blev 3-3 efter full tid), man stod för en direkt uddlös match borta mot Mallorca och förlorade rättvist med 2-0. Senast åkte man på pumpen mot ”lillebror” Levante, och trots att man radat upp målchans efter målchans gick man av planen mållösa och poänglösa.

Ligafacit efter 7 omgångar.
Hemmaplan: Två segrar, en oavgjord.
Bortaplan: En oavgjort, tre förluster.
Mål: 8 gjorda, 9 insläppta.

Vad har gått snett?
I vissa matcher har det sett riktigt bra ut för Valencia. Som mot Real Madrid, då man spelade riktigt bra defensivt. Eller som i första halvlek mot Deportivo, så man bjöd Mestalla på rejäl fotbollsunderhållning. Men Pellegrino har ännu inte hittat tryggheten i truppen, och laget spelar väldigt ojämnt.

Den kanske allra största anledning till både de uteblivna resultaten men framför allt frånvaron av det anfallsglada spelet stavas skador. Att under hela säsongsinledningen vara utan sina två stora kreatörer innebär stora problem. Både Éver Banega och Sergio Canales har saknats påtagligt mycket. Spelare som Tino Costa och Jonas har många kvalitéer, men besitter inte i närheten samma kreativa sinne.

Pellegrino måste få den tid han behöver – och framför allt få det med rätt spelarmaterial. Ett Valencia med Banega och Canales i full form hade varit som ett helt annat lag.

Det leder oss också direkt till den andra stora anledningen till de uteblivna resultaten. För även om det saknats kreativitet på mittfältet, har det skapats rejält med målchanser. På de 95 möjligheter man har skapat i ligan – har man bara gjort 8 mål. Jämförbart är att ett lag som Atlético gjort 18 mål på 105 chanser. Valencia måste helt enkelt bli betydligt mer effektiva framför mål. Mot Levante radade man upp målchanser – men fick aldrig hål på Munúa. Istället kontrade Levante in en boll och stängde sedan igen butiken.

Det är alldeles för tidigt att döma ut Valencia. Pellegrino måste få tid att pränta in sin spelidé och skadedrabbade spelare måste komma tillbaka. Men tålamodet kommer inte vara för evigt. Poängavståndet till toppkonkurrenter som Málaga och Atlético är redan 6 respektive 11 poäng. Just nu saknas Éver Banega mer än någonsin. Tänk vad kostsamt det kan bli att han inte drog handbromsen på bilen – som sedermera körde över och bröt hans fot. Han har nog åtminstone lärt sig att inte göra om samma misstag.

Tänkte nu dra igång en ny inläggsserie som jag kallar ”omgångens awards”. Idén kommer från en grej jag började med på SvenskaFans för några år sedan, och har samma upplägg som förut fast med lite annorlunda vinkling.

För att göra det så tydligt som möjligt. Istället för att sätta upp den bästa elvan efter varje omgång, och göra diverse summeringar, delar jag ut ”awards”, eller utmärkelser översatt till svenska. Det är inga förutbestämda kategorier, utan de bestämmer jag helt utifrån vad som kan tänkas passa in. Sedan är det naturligtvis så att vissa återkommer lite då och då.

Till den gångna omgången tar jag upp omgångens match, vinnare, sämsta, assist & skratt.

—

Omgångens match
Ett El Clásico har alltid skyhöga förväntningar på sig. Men den här gången var det inget snack om saken. Filmningar, domarskandaler och tränarbråk fanns inget utrymme till. Det var fotbollen som talade på Camp Nou under söndagen, när klubblagsfotbollens kanske två främsta lag drabbade samman. Två distinkta avslut av Cristiano Ronaldo, en mästerlig frispark av Leo Messi, kvicka dragningar av Andrés Iniesta, perfekta långbollar av Xabi Alonso och en alldeles briljant Sergio Busquets. Barcelona–Real Madrid inne höll allt – och lite till. Precis så som ett El Clásico ska vara, med andra ord.

Omgångens vinnare
Bland många vinnare drog nog Atlético de Madrid den största vinstlotten under omgången som gick. Man slog Málaga – kanske på mest förlösande sättet då man avgjorde på tilläggstid – medan samtliga övriga toppkonkurrenter tappade poäng. Man ligger nu i delad serieledning med Barcelona och har redan kopplat ett ordentligt grepp om en placering bland de tre första.

Omgångens sämsta
El Muñiz Fernández-show. Igen. Som så många gånger förr. Domaren stod för en katastrofal insats när han dömde matchen mellan Zaragoza och Getafe. Först visade han ut hemmalagets Romaric redan efter tio minuter, och även om aktionen i sig var ful, kanske det hade räckt med ett gult kort. När han sedan visade ut nästa Zaragoza-spelare i början på andra uppstod enorm förvirring och frustration. Pedro León halkade nämligen i straffområdet. Álvaro González visades ut – Getafe fick straff – och Diego Castro gjorde inget misstag från elva meter. Något som blev matchens enda mål. Efteråt sa Zaragoza-tränaren Manolo Jimenez att flera spelare grät i ren frustration i omklädningsrummet. Det är dags att ta tag i domarproblemen i Spanien nu. Det har redan gått för långt.

Omgångens assist
Det är inte var dag en målvakt står för assist. Men ibland händer det faktiskt. Som i derbyt mellan Levante och Valencia, då Gustavo Munúa i Levante-målet skickade upp bollen långt på en perfekt löpande Obafemi Martins – som i sin tur dunkade upp bollen i nättaket. Som tack sprang nigerianen hela vägen hem till keepern och gav honom en stor kram.

Omgångens skratt
När Real Betis ytter Juan Carlos halkade till precis innan han skulle slå en hörna i matchen mot Real Sociedad, och istället för att träffa bollen sparkade av hörnflaggan. Ibland händer saker man faktiskt inte trodde var möjliga på fotbollsplan. Det här var ett sådant tillfälle. Otroligt lustigt. Och lite skämmigt för Juan Carlos – även om han halkade. Undra hur han kände sig efteråt.

När det händer så många olika saker, med olika betydelse, på så många olika fronter är det svårt att veta vilken ände man ska börja. Men det känns väl ändå motiverat att starta på Camp Nou, där det mest klassiska mötet av alla utspelade sig.

Vid det här laget bör alla vara bekanta med resultatet 2-2 som gav en poäng var till Barcelona och Real Madrid. En poäng som jag är ganska övertygad om att båda lagen är rätt så nöjda med. Det är förstås alltid viktigt att vinna klassikermötet på sin hemmaplan, men har man redan ett försprång på åtta poäng, var det nog viktigare att inte förlora, än att vinna. Speciellt med tanke på de försvarsproblem som fanns.

För huvudstadsklubben var pressen enorm. Förlust och det hade blivit blytung uppförsbacke att komma ifatt Barcelona. Nu blev inte så fallet, och en poäng borta mot värsta rivalen är trots allt ett klart godkänd resultat.

Cristiano Ronaldo tystade Camp Nou både en och två gånger. Leo Messi replikerade. Båda var sagolikt bra och bjöd på en show få kunde drömma om. Att kliva ut med en enorm press på sina axlar, och prestera på det sättet, är ofantligt imponerande. Och att båda superstjärnorna gör det är än mer imponerande. Det ligger verkligen något i vad Lasse Granqvist sa under matchen i söndags – ”de triggar varandra”. Ja, det är verkligen det dem gör. Triggar varandra. Till helt omänskliga nivåer, som nog ingen trodde var möjligt att nå upp till i dagens fotboll. Når båda ännu högre höjder den här säsongen?

Den absolut största vinnaren under söndagen var dock en annan klubb från huvudstaden. Atlético de Madrid hemmaslog Málaga – men det satt hårt inne. Efter Radamel Falcaos tidiga ledningsmål kvitterade Roque Santa Cruz i mitten av första halvlek. Det dröjde sedan till matchminut 90 för att Falcao skulle hålla sig framme och peta in ledningsmålet för Atlético. Eller var det ett självmål av Weligton?

Självmål eller ej (enligt Marcas granskning var Weligton sist på bollen), samtliga poäng gick till Atlético de Madrid, som därmed gick upp jämsides med Barcelona i ligatoppen. Dessutom stal man poäng av en direkt konkurrent i form av Málaga, och drygade ut poängavståndet till stadsrivalen Real Madrid till hela åtta poäng. Kommer Diego Simeones manskap kunna utmana gigantduon på allvar den här säsongen? Det finns fortfarande många frågetecken kring Atlético som ska rätas ut, men något som känns säkert är att Simeone präntat in en vinnarmentalitet som inte synts till i klubben på år och dar. Dessutom har man världens bästa ”nia” i form av Radamel Falcao, som med sina två nya mål också drygade ut sin ledning i skytteligan (om han nu får 2-1-målet, vilket det är delade meningar kring) där han står på nio mål. Som en parentes står Ronaldo och Messi på åtta fullträffar vardera.

Det var inte bara segern mot Málaga och den delade poängen i el Clásico som gick Atlético de Madrids väg under helgen. De övriga toppkonkurrenterna, åtminstone sett på förhand, tappade också poäng. Valencia föll i derbyt mot Levante medan Sevilla inte lyckades repa sig från den sena förlusten mot Barcelona och gick på pumpen mot Celta.

Även om Atlético aldrig brukar vara att lita på råder inga tvivel om att någonting har hänt i klubben. Redan har man också skapat ett stort försprång till konkurrenterna. En Champions League-plats är det minsta man mäktar med i ligaspelet den här säsongen.

Då var det äntligen dags för mig att dra igång min blogg om spansk fotboll här på Sportbladet. Något som i mitt tycke saknats allt för länge, och jag hoppas kunna fylla det tomrummet väl.

Ni som känner till mig sedan tidigare gör det förmodligen via SvenskaFans.com, där jag varit aktiv skribent sedan 2010. Min första kontakt med Aftonbladet inleddes i somras då jag skrev om de spanska lagen i ligabibeln som gavs ut i augusti.

Just blogg är relativt nytt för mig. Vad jag hade tänkt är alltifrån nyheter, djupdykningar på såväl enskilda spelare som klubbar till diverse referat och listor. Kom gärna med ytterligare förslag om vad som behöver omnämnas i bloggen, allt är varmt välkommet.

Efter den här lilla introduktionen tänkte jag köra igång per omgående. Inom kort kommer därför ett inlägg om tankar från den otroligt händelserika söndagen. Håll till godo!

Nu kör vi!