Startsida / Inlägg

10 bästa spelarna som aldrig vunnit en titel

av Henrik Ståhl

31-årige Julien Benneteau har aldrig vunnit en ATP-titel – trots hela åtta finaler.

Men han är inte ensam. Faktum är att 42 procent av topp 100-spelarna på ATP:s världsrankning fortfarande jagar sin första buckla.

Så, när Benneteau nu tvingats uthärda sin åttonde raka svidande finalförlust, vad sägs om att vi plockar russinen ur kakan och listar tourens 10 bästa spelare som aldrig vunnit en titel?

Ja, så gör vi. Vi börjar i omvänd ordning, för spänningens skull. Aktuell rankning inom parentes.

http://www.youtube.com/watch?v=lsgc2Z14GGE

10. RICARDAS BERANKIS (87)

En aggressiv baslinjespelare som hittills mest gjort sig ett namn på Challenger-touren och i kvalsammanhang. Fick sitt genombrott i Los Angeles förra året, då han (som kvalspelare) slog ut tre seedade spelare och nådde sin första ATP-final i karriären.

Den förlorade dock 22-åringen mot hemmafavoriten Sam Querrey i raka set.

I årets Australiska öppna tog han sig till tredje omgången, där han bjöd världstrean och träningspartnern Andy Murray på en tuff match men föll i raka set.

Berankis spelar ofta väldigt flackt och tar bollen så tidigt som möjligt (inte helt olikt en viss Andre Agassi) och har en okej serve, bra fotarbete och en penetrerande forehand. Får han ordning på skadeproblemen, som redan hämmat honom under hans korta karriär, har han potential att inom något år slå sig in på topp 40-50.

I och med sin 87-plats är han redan Litauens högst rankade spelare genom tiderna och dessutom landets första någonsin inom topp 100.

9. RYAN HARRISON (69)

Lyfts ofta fram som USA:s stora framtidshopp, efter en lysande juniorkarriär. Harrison är på alla sätt och vis en typiskt amerikansk spelare. Tyngdpunkten ligger på en hård serve, explosiv forehand och aggressivt baslinjespel. Till skillnad från vissa andra amerikanska framtidshopp har han dessutom ett smidigt rörelseschema och bra kontringsvapen.

Akilleshälen har hittills varit hans häftiga humör, som kostat honom en och annan seger.

Om 20-åringen bara ges tid att mogna har han potential att etablera sig betydligt högre upp på världsrankningen.

8. FABIO FOGNINI (44)

Å ena sidan en defensiv specialist med fantastisk fingertoppskänsla och elegant rörelseschema.

Å andra sidan en frustrerad och nonchalant konstnärssjäl, som alldeles för ofta låter sin egen briljans stiga honom åt huvudet.

För det är tveklöst huvudet som hindrat honom från att nå fler än två ATP-finaler (båda 2012; förlust mot Gilles Simon i Bukarest, mot Martin Klizan i St. Petersburg).

Han har ett grymt kontringsspel som låter honom vända försvar till attack i en handvändning, vilket är en enorm styrka på grus. Hans rappa forehand och träffsäkra raka backhand är två av hans mest effektiva vapen.

Om det inte vore för temperamentet hade han säkerligen bärgat en titel vid det här laget. Minst.

http://www.youtube.com/watch?v=6PGag9CBQQg

7. ALEJANDRO FALLA (60)

Han är måhända inte lika underhållande som Fognini (och vid 29 års ålder har han knappast lika mycket potential som Harrison eller Berankis), men colombianen Alejandro Falla är en stabil spelare som samlat på sig en jäkla massa rutin under sina år på touren – men aldrig lyckats ta sig längre än till semifinal i ATP-sammanhang.

Däremot har han vid två tillfällen varit nära att chockbesegra Roger Federer. Första gången var i öppningsmatchen i Wimbledon 2010 (då Federer alltså var regerande mästare). Han vann de två första seten och servade för matchen vid ställning 5-4 i fjärde set (han var blott tre poäng från seger), innan Federer vände och vann (5-7, 4-6, 6-4, 7-6, 6-0).

I London-OS förra året låg han under mot samme Federer – återigen i första omgången – med 3-6, 2-5, men lyckades vända och vinna andra set. I tredje föll han dock med 6-3, men hade schweizaren i rejäl gungning ett tag.

Likt många andra colombianska spelare har han ett flackt grundspel. Han bygger oftast metodiskt upp sina poäng och söker avslut antingen med en vinklad forehand eller volley vid nät. Trots det flacka spelet har han historiskt varit framgångsrik på grus, och vunnit sju av nio Challenger-titlar på underlaget (samt tre i Future-sammanhang).

Att han inte genom åren lyckats bärga åtminstone en titel i någon av de mindre sydamerikanska grusturneringarna är för mig en gåta.

6. DENIS ISTOMIN (63)

Istomin är en stabil offensiv baslinjespelare med få svagheter men tyvärr lika få styrkor. Till de senare hör framför allt det effektiva kontringsspelet och den penetrerande forehanden.

Till svagheterna hör den begränsade rörligheten. Han är helt enkelt inte så snabb. Vilket är synd, för när han får tid att komma rätt till bollen har han en grym träff och bra speluppfattning.

När han spelar på topp väger han dessutom upp den något svaga serven med bra returtagande, vilket borde göra honom giftigare än han hittills visat sig vara. Två finaler (förlust mot Sergej Stakhovskij i New Haven 2010, mot Milos Raonic i San José 2012) är lite i lägsta laget för 26-åringen.

http://www.youtube.com/watch?v=LX11yeIaKUE

5. BRIAN BAKER (52)

De flesta känner vid det här laget till historien om USA:s egen comeback kid. Var alltså borta från ATP-touren i över sex år på grund av fem olika operationer. Gjorde comeback i Future- och Challenger-sammanhang under 2011, innan han tog klivet upp till ATP igen.

Comebacken gick över förväntan, får man lov att påstå. Han började med att chockslå Gaël Monfils i Nice, innan han slutligen tog sig hela vägen till final i samma turnering.

Han följde upp den sensationen med att ta sig till andra omgången i Franska öppna och åttondelsfinalen i Wimbledon.

Allt detta skvallrar naturligtvis om det tenniskunnande som huserar i Brian Bakers kropp och själ.

Det intressanta med 27-åringen är att han bryter av från det moderna amerikanska mönstret. Han har visserligen en bra serve, men det som imponerar mest är returtagandet och spelförståelsen. Kombinerat med ett smidigt rörelseschema (trots att han är drygt 190 centimeter lång) gör att han påminner mer om Novak Djokovic än, säg, Sam Querrey.

Om det inte hade varit för skadehelvetet så skulle det inte ha förvånat mig om han spelat i samma liga som Djokovic, Rafael Nadal och Andy Murray. Så mycket talang har han, 27-åringen.

http://www.youtube.com/watch?v=oyJn2q2ig0c

4. JERZY JANOWICZ (26)

Paris Masters kanske var en engångsföreteelse, och jag har sedan dess hela tiden avrått från att dra förhastade, långtgående slutsatser (vilket många gjorde då).

Men det spel han visade upp på vägen till och sedan i finalen mot David Ferrer vittnade om 22-åringen har ett riktigt stort spel i sig.

Han har en blytung serve.

En slägga till forehand.

En effektiv backhand.

Känsliga handleder.

Ett heltäckande rörelseschema.

Och solid defensiv.

När han spelar på sin absoluta topp, alltså. Det har han inte gjort sedan Paris Masters. Vilket inte heller är särskilt konstigt. I den turneringen tog han alla på sängen. Den fördelen har han inte längre. Dessutom är det en ordentlig omställning att gå från underdog till framtidshopp.

Janowicz har inte upprepat sin bedrift från i höstas än. Men ger vi honom bara lite mer tid kommer första titeln så småningom.

Och med den garanterat fler löften om framtida stordåd.

http://www.youtube.com/watch?v=lrl21hnIjqs

3. BENOIT PAIRE (39)

Fransmannen har seglat under radarn ett tag men har sedan januari 2011 klättrat 113 placeringar på rankningen – och dessutom avverkat sina två första ATP-finaler (förlust mot Andreas Seppi i Belgrad 2012, mot Richard Gasquet i Montpellier förrförra veckan).

Paire är en oerhört talangfull 23-åring med stabilt grundspel och goda all-court-kvaliteter.

Hans akilleshäl är det något svaga spelsinnet. Han väljer ofta enklast möjliga slag och fastnar lätt i percentage tennis (som i korta drag går ut på att spela väldigt säkert och undvika de allra svåraste slagen om inte förutsättningarna är exemplariska). Han är dessutom ganska lynnig och kan vika ner sig i även i lägen där han till synes har medvind.

Hans talang och potential går dock inte att ta miste på, och med rutinen kommer säkerligen också självsäkerheten – och första titeln.

2. JULIEN BENNETEAU (31)

Han må ha spelat flest finaler på den här listan, men spelmässigt får han trots allt anses vara näst bäst.

Veteranen är en typiskt knepig motståndare, särskilt för topprankade spelare. Hans hemlighet ligger i den enorma variation han utsätter sina motståndare för – och hans förmåga att läsa deras svagheter.

I finalen i Kuala Lumpur i höstas, för att ta ett exempel, insåg han att Juan Mónaco inte är speciellt förtjust i att själv sätta fart på bollen och började sedermera försvara sig som bollfösarnas bollfösare Gilles Simon. Det störde Mónacos matchrytm, och trots skadekänningar kunde han tvinga fram ett tredje set.

Han är helt enkelt väldigt bra på att servera just de bollar hans motståndare helst av allt vill slippa – och när han är på sin absoluta topp mixar han upp det med oförutsägbara tempoväxlingar och nätattacker.

Hans stora svaghet är att han strategiskt är väldigt skicklig på ovanstående saker, men inte tillräckligt bra rent tekniskt. I slutänden förlorar han ofta på att motståndaren genomför sin egen strategi med större säkerhet.

Det blev särskilt tydligt i helgens final i Rotterdam mot Juan Martín del Potro, där Benneteau helt enkelt inte lyckades störa argentinarens matchrytm i tillräckligt hög utsträckning.

Jag hade hur som helst unnat honom minst en av de där åtta titlarna – och hoppas att han någon gång äntligen får göra sig av med epitetet ”tourens bästa spelare som aldrig vunnit en titel”.

1. GRIGOR DIMITROV (34)

Han har bara spelat en enda ATP-final i karriären, och den nådde han så sent som i år (i Brisbane, förlust mot Andy Murray).

Men spelmässigt råder det ingen tvekan om att 21-åringen har den högsta kapaciteten på den här listan. I sina bästa stunder gör han skäl för namnet ”Baby Federer” (eftersom han behärskar så många delar av den moderna tennisen) och bara det senaste året har han dessutom lyckats förbättra sina största svagheter: serven, uthålligheten och balansen.

Framför allt balansen står fortfarande ut som hans främsta akilleshäl. Jag vet inte om det kan bero på dålig avståndsbedömning, men han hamnar ofta i lägen där han måste böja sig bakåt och kommer då antingen fel i svingen eller ramlar omkull.

Vilket givetvis inte är så bra.

Uthålligheten var tidigare ett problem eftersom han springer på i stort sett varenda boll och tröttar lätt ut sig själv.

Det där börjar han få ordning på nu, liksom returtagandet.

Lyckas han göra några sista finslipningar och justeringar skulle det inte förvåna mig om första titeln kommer redan i år.

Bernard Tomics triumf i Sydney tidigare i år borde sporra bulgaren ytterligare. För inte vill han vara sämre än sin 20-årige kollega?

  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB