Har ju utlovat en ny lista över framtidslöften, och den ligger i pajpen.

Men först: en titt på årets första tennisvecka!

Säsongen 2015 sparkas i gång med inte mindre än fem turneringar: Brisbane (ATP/WTA), Doha och Chennai (ATP) samt Shenzhen och Auckland (WTA).

Vi kör en snabb genomgång av lottningarna för att se vad säsongsupptakten har att bjuda på.

* * *

BRISBANE

HERRAR:

Likvärdigt startfält i jämförelse med förra årets upplaga av turneringen, men många av spelarna har klättrat rejält på rankningen under 2014: både Kei Nishikori och Grigor Dimitrov lirade i Brisbane förra året, men var då rankade 17 respektive 23. 16-rankade Kevin Anderson, då 20-rankad, tvingades stå över men är spelklar nu.

Tre topp 10-spelare – världstvåan Roger Federer, femman Nishikori och åttan Milos Raonic – och så elvan Dimitrov. Inte dumt det.

Finns ett knippe andra spännande namn i startfältet också, som Steve Johnson, Bernard Tomic, Thanasi Kokkinakis, Martin Klizan och Alexandr Dolgopolov. Ska bli intressant att se hur titelförsvararen Lleyton Hewitt står sig. Landsmannen Samuel Groth är ingen jättelätt öppningsmotståndare, även om Hewitt brukar kunna hantera servekanoner bra.

Federer har en hyfsat enkel väg till final. Kanske att Dimitrov kan störa i en eventuell semifinal, men spontant är det tveksam att styrkeförhållandena dem emellan förändrats så radikalt sedan Basel i höstas (7-6, 6-2 till Federer).

Svårare att tippa den undre delen. Raonic kan vara lite trög i säsongsinledningen, Hewitt presterar ofta bra på hemmaplan (och underlaget passar honom), likaså Tomic, Anderson kan skrälla. Nishikori får ändå ses som finalfavorit, men ingen självklar sådan. Personligen ser jag fram emot en kvartsfinal mellan Nishikori och Tomic, och en semi mellan Nishikori och Raonic. Tror att antingen japanen eller kanadensaren tar sig till final, med (en pånyttfödd?) Tomic som utmanare.

Kuriosa: Om Marinko Matosevic slår Steve Johnson i sin öppningsmatch så är minst fem australiska spelare klara för andra omgången (Tomic, Kokkinakis och James Duckwort redan klara, Hewitt och Groth möts i 1R).

De går till semifinal: Federer, Dimitrov, Nishikori, Raonic.
Skrällvarning: Tomic, Hewitt.
Bubblare: Anderson, Dolgopolov.

SEMIFINALERNA: Federer slår Dimitrov, Nishikori slår Raonic.

FINALEN: Federer slår Nishikori.

Som sagt en enklare lottning för Federer som enligt egen utsago är helt återställd efter ryggskadan han ådrog sig i World Tour Finals och snabbt underlag talar på förhand för schweizaren. Dessutom har han aldrig vunnit Brisbane – men var snubblande nära förra året – vilket nog funkar som en extra morot för honom.

* * *

DAMER:

Grymt startfält, som vanligt. Kanske lite lite sämre än förra året. Världsettan Serena Williams och femman Agnieszka Radwanska spelar Hopman Cup, trean Simona Halep och fyran Petra Kvitová valde Shenzhen. Startfältet i Brisbane toppas därför av världstvåan Maria Sjarapova, sjuan Ana Ivanovic, nian Angelique Kerber och elvan Dominika Cibulkova (hon åkte dock ut i förstarundan mot Madison Keys). Inte illa ändå.

Sjarapova borde ta sig till semifinal utan större problem och väl där lär hon möta Kerber eller Alja Tomljanovic (som slog 16-rankade Jelena Jankovic).

På undre halvan har både Kaia Kanepi (slog femteseedade Andrea Petkovic i 1R) och Keys skrällpotential, men Ivanovic är givetvis finalfavorit på förhand. Kanske en aning konstigt att hon valde Brisbane framför Auckland, där hon är regerande mästare, men den här lottningen är klart överkomlig för världssjuan. Hon bör dock se upp med Jarmila Gajdosova i första omgången. Hon är bättre än hennes rankning (70) indikerar.

Förra året gick faktiskt samtliga fyra toppseedade spelare till semifinal – och förstaseedade Williams besegrade andraseedade Victoria Azarenka i finalen. Riktigt så kul blir det inte för de seedade spelarna i år, men det skulle inte förvåna mig om Sjarapova och Ivanovic möts i finalen. Om man ändå ska våga sig på en chansning så vill jag slå ett slag för Keys. Känns som att 2015 kan bli hennes genombrottsår.

De går till semifinal: Sjarapova, Kerber, Ivanovic, Keys.
Skrällvarning: Kanepi, Tomljanovic.
Bubblare: Gajdosova, Pliskova.

SEMIFINALERNA: Sjarapova slår Kerber, Keys slår Ivanovic.

FINALEN: Sjarapova slår Keys.

* * *

DOHA

Bra startfält, precis som i Brisbane. Toppas av världsettan Novak Djokovic, trean Rafael Nadal, sjuan Tomás Berdych och tian David Ferrer.

Första gången sedan 2009 som Djokovic väljer att spela veckorna före Australiska öppna (det året spelade han både i Doha – förlust i öppningsmatchen mot Ernests Gulbis – och Sydney – förlust i semifinalen mot Jarkko Nieminen). Undrar om det beror på den hårdnande konkurrensen? Eller att han vill förbereda sig ännu bättre inför Aussie, efter fjolårets tunga kvartsfinalförlust mot Stan Wawrinka?

Han borde hur som helst dansa vidare till final enkelt. För vem ska stoppa honom? Ferrer? Fernando Verdasco? Philipp Kohlschreiber? Nä, jag tror det blir relativt smärtfri resa till final för världsettan.

Fortsatta frågetecken kring comebackande Nadal (som åkte på en riktig stjärnsmäll mot Andy Murray i uppvisningsturneringen i Abu Dhabi: 6-2, 6-0). Slog förvisso Wawrinka i raka set, men såg på det hela taget inte så het ut. Fullt förståeligt, med tanke på hans skadeproblem under hösten. Michael Berrer i 1R och Ivan Dodig i 2R borde han slå, likaså Andreas Seppi eller Leonardo Mayer i kvarten. Men Berdych i en eventuell semi? Tror nog att Nadal hoppas på att Richard Gasquet ska slå Berdych i deras kvartsfinal.

Vore kul att kicka i gång året med en final mellan Djokovic och Nadal, men spontant tror jag mer på Berdych eller Gasquet.

De går vidare till semifinal: Djokovic, Ferrer, Nadal, Berdych.
Skrällvarning: Gasquet, Verdasco.
Bubblare: Kohlschreiber, Karlovic.

SEMIFINALERNA: Djokovic slår Ferrer, Berdych slår Nadal.

FINALEN: Djokovic slår Berdych.

* * *

CHENNAI

Inte lika bra startfält som Brisbane och Doha, men ändå en hyfsat intressant turnering. Världsfyran Wawrinka ensam topp 10-spelare. 14-rankade Feliciano Lopez andraseedad, 15-rankade Roberto Bautista Agut tredjeseedad.

Wawrinka har vunnit två titlar på tre finaler (segrar 2011 och 2014, förlust 2010). Möter 18-årige sensationen Borna Coric – som slog igenom på bred front i höstas när han slog en skadeskjuten Nadal i raka set i Basel – redan i öppningsmatchen. Tyckte att det var lite konstigt att han var så pass stor favorit i 1R mot Robin Haase (stod i drygt 1,70 gånger pengarna), men han mosade honom totalt: 6-2, 6-2. Corics backhand är verkligen kusligt bra. Gav inte Haase något utrymme alls att komma in i matchen. Otroligt imponerande.

Med tanke på att Wawrinka såg extremt sömnig ut i Abu Dhabi (blev fullkomligt mosad av Djokovic och föll i raka set mot Nadal) är det knappast en enkel match för honom. Coric har enormt självförtroende och noll respekt för toppspelare. Som bäddat för en dramatisk drabbning, alltså.

Vinnaren i den matchen har ganska enkel väg till semifinal. Väl där väntar förmodligen Goffin eller Jiri Vesely. Förmodligen Goffin. Vore inte dumt med en semi mellan Coric och Goffin va?

Dessutom: Svenske Elias Ymer har fått wild card och möter Igor Sijsling i sin öppningsmatch. Inte alls dumt det. 2014 var ett riktigt katastrofår för Sijsling, så Ymer har en hyfsat bra chans på papperet.

Vad säger vi om undre halvan då? Lopez, RBA, Yen-Hsun Lu. Bautista Agut borde knipa finalplatsen, tycker jag.

De går till semifinal: Wawrinka, Goffin, Bautista Agut, Lopez.
Skrällvarning: Coric, Vesely.
Bubblare: Lu, Garcia-Lopez.

SEMIFINALERNA: Wawrinka slår Goffin, RBA slår Lopez.

FINALEN: Wawrinka slår RBA.

Ja, så ser det ju ut på papperet. Men en semi mellan Goffin och Coric, och en final mellan Goffin och RBA, är faktiskt inte helt osannolik. Och tänk en 2R mellan Ymer-Wawrinka eller Ymer-Coric? Mums. Vore för övrigt fantastiskt kul om Goffin, Coric eller Vesely kunde gå hela vägen.

* * *

SHENZHEN

Likvärdigt startfält i jämförelse med förra året. De flesta toppspelarna väljer ju Brisbane (eller Hopman Cup). Världstrean Halep förstaseedad, fyran Kvitová andraseedad. De borde mötas i finalen, kan tyckas. Om inte Kvitová går på pumpen redan i första omgången mot Bojana Jovanovski.

Kvitová kan man som bekant aldrig riktigt lita på, men jag har svårt att se att någon ska kunna stoppa Halep.

Fjolårsfinalisten Shuai Peng åkte för övrigt ut redan i 1R mot Vera Zvonareva.

De går till semifinal: Halep, Diyas, Kvitová, Zvonareva.
Skrällvarning: Jovanovski, Knapp.
Bubblare: Bacsinsky.

SEMIFINALERNA: Halep slår Diyas, Kvitová slår Zvonareva.

FINALEN: Kvitová slår Halep.

* * *

AUCKLAND

Ingen vidare topp, men desto större bredd. Caroline Wozniacki förhandsfavorit, men möter talangen Taylor Townsend redan i 2R. En match som danskan på papperet ska vinna, men allt är ju inte så självklart så här i inledningen av säsongen.

Sett till lottningen borde hon dock ta sig till semifinal, efter att ha tagit sig förbi Svetlana Kuznetsova i kvarten. Vem hon möter i semin? Barbora Zahlavova Strycova? Kanske. Vore kul om Johanna Larsson tog sig långt. Kirsten Flipkens är en överkomlig matchup i 1R. Larsson vann ju faktiskt deras möte i Luxemburg i raka set i höstas.

På undre halvan borde Sloane Stephens ta sig till semifinal hyfsat enkelt. Största hotet är Daniela Hantuchova i kvarten. I semin möter hon förhoppningsvis Ana Konjuh (som mosade Mona Barthel i sin öppningsmatch: 6-2, 6-1). Annars blir det väl fjolårsfinalisten Venus Williams.

En riktigt bra öppning på säsongen är precis vad Stephens behöver, så jag tror att hon går in i turneringen med hög motivation. Tror på en final mellan henne och Wozniacki. Om inte Townsend och Konjuh tar världen med storm. Det vore så klart det allra roligaste scenariot.

De går till semifinal: Wozniacki, Strycova, Stephens, Konjuh.
Skrällvarning: Townsend, Williams, Larsson.
Bubblare: Hantuchova, Kuznetsova.

SEMIFINALERNA: Wozniacki slår Strycova, Stephens slår Konjuh.

FINALEN: Stephens slår Wozniacki.

Gyllengrönt. Exotiskt.

Spelarna har knappt hunnit borsta bort gruset från skorna innan det är dags för nästa äventyr.

Tänk att någonting kan kännas nästan exakt lika exotiskt år efter år som grästennisen gör. För det är verkligen en alldeles speciell känsla när grässäsongen drar i gång.

Hade det spelats ett gäng 250-turneringar på grus direkt efter Franska öppna hade ingen brytt sig. Det hade till och med varit lite svårt att engagera sig i tävlingar på hardcourt.

Men nu är det alltså, redan, dags för gräs.

Och visst är det helt perfekt att denna del av säsongen inleds i just Queen’s? Oerhört fina banor och familjär, mysig stämning. Lite som att gå från en Metallica-konsert på Friends Arena till en intim klubbspelning på Fryshuset med, säg, Construcdead. Och under två timmar bort, i Birmingham, spelas WTA:s motsvarighet till Queen’s.

Halle, med sina gräsliga (ursäkta ordvitsen) banor, är väldigt mycket av en motpol till det lite mer snofsiga London, men brukar ha ett nästan lika bra startfält.

Nåväl.

Riktigt kul att grässäsongen är i gång.

Ska vi ta en titt på lottningarna?

Klart vi ska.

* * *

QUEEN’S CLUB CHAMPIONSHIPS, LONDON

Mycket bra startfält, precis som alltid. Fyra topp 10-spelare: trean Stan Wawrinka, femman (och titelförsvararen) Andy Murray, sexan Tomás Berdych och tian Ernests Gulbis. Dessutom 13-rankade Grigor Dimitrov och ett helt koppel andra intressanta namn: Jo-Wilfried Tsonga, Alexandr Dolgopolov, Marin Cilic, Dominic Thiem, Igor Sijsling, Denis Istomin, Lleyton Hewitt. För att nämna några.

Och problembarnet Bernard Tomic är här. Åkte ju ut i första omgången förra året, men krånglade sig förbi Tim Smyczek i dag: 6-4, 3-6, 7-5.

Marcos Baghdatis har fått wild card. Jösses, vad många han fått i år. Inte så konstigt just den här gången, dock. Stod över hela grussäsongen efter förlusten i 1R mot Alejandro Gonzalez i Houston, och vann sedan Challenger-turneringen i Nottingham, på gräs, förra veckan – utan att tappa set. Kan bli mycket farlig för Wawrinka i 2R, om han slår Bradley Klahn (vilket jag tycker att han borde göra).

Dimitrov möter James Ward i sin öppningsmatch. 155-rankade Ward brukar inte göra så mycket väsen av sig under säsongen – förutom just när det vankas gräs. Håller mest till på Challenger-touren till vardags, men var framme i semifinal här i Queen’s så sent som 2011. Kan absolut störa Dimitrov, som hade problem med omställningen från grus till gräs förra året.

Tror hur som helst inte att Wawrinka tar sig långt här. För många skickliga grässpelare på hans halva. Ryker han inte mot Baghdatis i 2R så kan han mycket väl få stryk mot Sam Querrey eller Denis Kudla i tredjerundan. I kvarten väntar troligen Tsonga eller Cilic. Krokig väg för Wawrinka. Står nog mellan Tsonga och Cilic, med Baghdatis eller Querrey som utmanare. Ska även bli intressant att se vad Thiem kan åstadkomma mot Tsonga, om han tar sig förbi David Goffin i sin förstarunda.

Dimitrov ska på papperet ta sig till semin, men jag tror att det blir Sijsling eller Istomin. Om inte Dolgopolov blixtrar till. Han är absolut inte oäven på gräs.

Cilic/Tsonga mot Sijsling/Istomin känns inte helt orimligt. Dimitrov har faktiskt inte varit i form på ett tag och imponerade som sagt inte på gräset förra året.

På den undre halvan har Berdych en fin chans att gå till semin. Största hindret är i mina ögon gräsräven Lleyton Hewitt. Tror inte att Gulbis följer upp sin succé i Paris redan här i London. Han brukar dessutom behöva lite tid på sig att hitta rytmen på gräs. Hans sving är inte direkt anpassad för de snabba förhållandena på underlaget. Feliciano Lopez är också en utmanare här.

Tror hur som helst att det blir Berdych eller Hewitt.

Och ställs mot?

Andy Murray, så klart. Busenkel lottning för regerande mästaren, som dessutom är i kalasform. Paul-Henri Mathieu i öppningsmatchen, därefter Tomic, Radek Stepanek eller Mikhail Kukusjkin. I åttondelen kan det bli typ Kevin Anderson eller kanske Daniel Evans. Inte särskilt skräckinjagande.

Semi känns helt givet. 18 raka segrar har han på gräs, Murray. 24-1 i matchfacit från och med Wimbledon 2012. Han är verkligen ”the man to beat” på det gyllengröna underlaget.

En finalrepris mellan Murray och Cilic känns inte helt otrolig. Finns ett gäng utmanare i mixen, däribland redan nämnda Tsonga, till exempel. Och vem vet, kanske får Dimitrov feeling? Eller Dolgopolov? Personligen hoppas jag faktiskt på Sijsling. En spelare som verkligen får maximal utdelning på gräs.

Tror hur som helst att Murray tar hem det här i år igen.

* * *

GERRY WEBER OPEN, HALLE

Startfältet ser ut ungefär som förra året. Skillnaden är väl toppen, om nu inte Rafael Nadal hoppar av i år igen (verkar dock inte så, eftersom han är på plats i Halle). Nadal förstaseedad, Federer andraseedad, världsnian Milos Raonic tredjeseedad. Och så Kei Nishikori, Richard Gasquet, Mikhail Juzjnyj, Jerzy Janowicz, Philipp Kohlschreiber. Inget nytt under solen.

Tuff lottning för Nadal. Slipper visserligen Janowicz, som åkte ut mot Pierre-Hugues Hebert (7-6, 6-2) men möter sannolikt Kohlschreiber i kvarten. Kohlschreiber som ju slog ut spanjoren i Halle 2012. I semin väntar förmodligen Raonic eller Gasquet. Spontant skulle man ju säga Gasquet eftersom han är den bättre grässpelaren, men han har fortfarande skadebekymmer, vilket vi blev varse i Paris.

Raonic lite av en Bambi på gräs, men får hög utdelning på sin serve. Mycket vunnet redan där på snabba underlag, förstås.

Federer ska väl egentligen inte behöva oroa sig förrän i en eventuell semi mot Nishikori eller Gaël Monfils. Båda har tillräckligt hög kapacitet för att kunna störa om de har en bra dag på jobbet. Nu är väl inte Nishikori något unikum på gräs, men det var han inte på grus heller inför den här säsongen.

Federers 12:e start i Halle förresten. Spelade Queen’s 1999 men har sedan dess valt Tyskland. Oklart varför, men måste ju ha med tradition att göra. Har trots allt vunnit här sex gånger, på totalt åtta finaler.

Det går ju inte att sticka under stolen med att det ska bli mest intressant att se vad Nadal ger för besked i den här turneringen. 2012 åkte han som sagt ut i kvarten och fick därefter stryk i andrarundan i Wimbledon, mot Lukas Rosol. Förra året drog han sig ur Halle och åkte på däng i raka set redan i förstarundan i Wimbledon, mot Steve Darcis.

En final mellan Nadal och Federer hade varit kul, men oklart hur bra spanjoren är på gräs i år. Tack vare sina magplask i Monte Carlo och Barcelona har han inte spelat lika mycket i år som i fjol. Kanske att det kan ha en liten positiv effekt.

Federer måste hur som helst göra en dålig turnering för att inte ta sig till final. Joao Sousa ska han göra slarvsylta av i öppningsmatchen, formsvage Mikhail Juzjnyj eller skadehämmade Ivo Karlovic skrämmer inte i kvarten, Nishikori eller Monfils är högst överkomliga i semin.

Om inte Nadal tar sig till final på den övre halvan tror jag att det blir Kohlschreiber, med Raonic som främsta utmanare. För många frågetecken kring den självklara utmanaren Gasquet, som sagt.

* * *

BIRMINGHAM CLASSIC, BIRMINGHAM

Hyfsat bra startfält, om än inte lika många toppspelare som i herrarnas turneringar. Ana Ivanovic toppseedad, följd av Samantha Stosur, Sloane Stephens och Kirsten Flipkens. Bättre än förra årets uppställning, då oseedade Daniela Hantuchova (seedad 7:a i år) slog oseedade Donna Vekic (som fick stryk redan i 1R i går) i finalen.

Den här turneringen brukar kunna vaska fram oväntade vinnare, kan mycket väl bli så även i år. Känns så i alla fall. Bra bredd på startfältet, nämligen. Skiljer trots allt bara 36 rankningsplaceringar mellan toppseedade Ivanovic och 16:e-seedade Casey Dellacqua.

Ska bli mest intressant att se vad Stephens, Madison Keys och hemmahoppet Heather Watson (som fått wild card) kan åstadkomma. Hantuchova har god chans att ta sig till final igen, om hon tar sig förbi formstarka Stosur i kvarten. Inget mission impossible direkt, med tanke på att Stosur inte är så överdrivet bra på gräs.

Ivanovic i bra form, men har ju haft en del bekymmer på underlaget de senaste åren.

Känns som att den här titeln är lite up for grabs, om man säger så. Jättesvårt att plocka ut en vinnare.

Vinter-OS går in i sitt avslutningsskede (för egen del med herrarnas hockeyfinal som den stora höjdpunkten).

Så gör även veckans ATP-turnerinar i Rio de Janeiro, Marseille och Delray Beach.

Vi tar en titt vad som står på menyn en söndag som denna:

* * *

RAFAEL NADAL (1) – ALEXANDR DOLGOPOLOV (54)

När Dolgopolov är på bra spelhumör kan han slå typ vem som helst. Vilket han också gjort i Rio de Janeiro: Fabio Fognini i kvarten (6-1, 6-1) och David Ferrer i semin (6-4, 6-4). Inför den här turneringen hade han inte lyckats vinna mer än två matcher i rad sedan Winston-Salem i augusti förra året. Typiskt ”Dolgo”.

Och han har ju verkligen sett rysligt bra ut i Rio. Han har fortfarande lika snabb serverörelse och snärtig forehand, och tar bollen lika tidigt som han brukar. Skillnaden nu jämfört med i princip hela förra säsongen är att han har en sådan kontroll på bollen – vilket verkligen inte är lätt när man spelar som Dolgopolov gör.

Oerhört offensiv är han också, som bekant. Ingenting nytt under solen. Det är just det här att han i Rio lyckat prestera på den här galna nivån över flera set (ibland har han tur om han mäktar med att göra det under flera game i en match). Det är som att han är ett med sin racket och som att racketen i sin tur har en romans med bollen. Det är ibland snudd på euforiskt att se honom spela när förutsättningarna ser ut som de nu gör. Han är verkligen en bollkonstnär, Dolgopolov.

Någonstans inbillar jag mig att coachen Fabrice Santoro (även han ett bollgeni) har ett finger med i spelet.

Hur som helst.

Med tanke på Nadals insats mot Pablo Andújar i semifinalen lever världsettan farligt i dag. Andújar har visserligen offensivt bett, särskilt på grus, men om ”Rafa” serverar korta och klena bollar som på ett silverfat mot ”Dolgo” som han långa stunder gjorde mot Pablo… Det råder liksom ingen tvekan om att Dolgopolov är flera nivåer vassare offensivt än Andújar.

Nadal var illa ute mot Andújar. Spelar han som i går kommer det kanske inte räcka att spotta i nävarna och vägra förlora. Om Dolgopolov presterar på samma nivå som han gjort hittills måste Nadal vinna den här matchen. Spelmässigt, alltså. Så farlig är ukrainaren.

Ja, om han nu inte bjuder på en klassisk choke, förstås. Man vet aldrig riktigt med ”Dolgo”. Upp som en sol, ner som en pannkaka, ofta från en dag till en annan.

Nadal är givetvis favorit, med all rätt. Men en solklar seger lär det inte bli.

* * *

JO-WILFRIED TSONGA (10) – ERNESTS GULBIS (22)

3-1 i inbördes möten för Tsonga. Gulbis enda seger kom i Wimbledon förra året, då Tsonga skadade sig under matchen och tvingades avbryta. Gulbis å sin sida har aldrig förlorat en final (fyra segrar). Han har visserligen aldrig mött en så pass bra finalmotståndare som Tsonga tidigare, men de där fyra raka finalsegrarna ger honom ändå en enorm självförtroendeboost.

Och det råder ingen tvekan om att Gulbis kan slå Tsonga. Gulbis är en av de spelare utanför topp 10 som är det största hotet mot toppspelarna. 14 segrar mot topp 10-spelare säger ganska mycket – särskilt med tanke på att han själv aldrig ens varit rankad inom topp 20…

Han har verkligen sett ut som en rund miljon i Marseille, Gulbis. Körde över världsnian och toppseedade hemmafavoriten Richard Gasquet i raka set i går: 6-3, 6-2. Räkna med att han kommer försöka ta kommandot och diktera spelet mot Tsonga i finalen.

Lettens största problem kan bli Tsongas variation. När Tsonga är på bra spelhumör och hittar bollträffen kan han hitta på nästan vad som helst. Det är visserligen inte alltid till fransmannens fördel, men ofta ställer det till bekymmer för motståndaren, eftersom han är svårläst.

Vilket Gulbis inte är. Han är en enorm bolltalang med explosiva offensiva kvaliteter, men någon strateg har han aldrig varit. Det är fullt ös medvetslös från början till slut. Sen får det bära eller brista.

När han presterar på den här nivån kan det bära hela vägen. Trots att en världstia med hela publiken på sin sida står i hans väg.

Jag tror på Gulbis, helt enkelt för att jag tycker att han sett bättre ut än sin motståndare i den här turneringen. Samtidigt ska man förstås aldrig underskatta Tsonga (och hans publikstöd). Vilket bäddar för en intensiv finalrysare.

* * *

KEVIN ANDERSON (21) – MARIN CILIC (29)

Tredje raka finalen för Cilic (seger i Zagreb, förlust i Rotterdam). Extremt bra facit för kroaten, så klart. För Andersons del är det här första turneringen sedan åttondelsfinalen i Australiska öppna (förlust i raka set mot Tomás Berdych).

3-1 i inbördes möten för Cilic. Andersons enda seger kom konstigt nog på grus (Rom förra året).

Cilic körde ju typ över hemmafavoriten John Isner i semin i går (7-6, 6-3) och har inte hotats av någon på sin väg mot final. Anderson har å sin sida tappat set mot både Tim Smyzcek och Marinko Matosevic.

Spelmässigt är båda offensiva spelare med tunga grundslag. Anderson har haft en betydligt bättre serve än Cilic, men kroaten har verkligen förbättrat den delen av sitt spel enormt den här säsongen (med Goran Ivanisevics hjälp). Generellt håller jag Cilic som en bättre spelare än Anderson. Sett till kapacitet och spelstyrka har Cilic klar topp 10-potential. Anderson har gjort stora framsteg de senaste åren, men för att klättra högre behöver han ta ytterligare ett kliv – ett kliv som Cilic redan tagit.

Med tanke på Cilics grymma form kommer det därför inte som någon chock att jag håller honom som favorit i den här matchupen. Anderson litar mycket till sin serve, och kan Cilic plocka isär Isners så kan han nedmontera sydafrikanens.

Så var ännu en tävlingsvecka avslutad.

En urstark Tomás Berdych vann i Rotterdam, en överlägsen David Ferrer i Buenos Aires, en omutlig Kei Nishikori i Memphis och en formtoppad Simona Halep i Doha.

Och så har det rört sig i toppen både på dam- och herrsidan – igen.

Fördelen med att ha magsjuka är att man hinner se ganska mycket mer tennis än man brukar.

Nackdelen med magsjuka är… tja, magsjuka.

Och att man inte riktigt har orken att blogga om all den där fina tennisen man ser när man inte stirrar ner i botten på en hink, eller sover som Törnrosa på rohypnol.

Från Rotterdam finns annars mycket göttigt att skriva om. Förstarundan mellan Juan Martín del Potro och Gaël Monfils blev kanske inte exakt så episk som vi hade väntat oss, men likväl riktigt bra. Argentinaren svarade för en choke av rang när han servade för första set och hade 40-0 men tappade fem raka poäng, och tvingades till ett tiebreak. Väl där låg han under med 3-5 innan han till slut stängde setet och inte långt därefter hela matchen: 7-6(6), 6-3.

Av handledsskadan som plågat honom under säsongsinledningen såg vi inte särskilt mycket i den här matchen, men den gjorde sig påmind lite längre in i turneringen. Nu var visserligen Ernests Gulbis (som dessförinnan slagit ut Denis Istomin och Grigor Dimitrov) på bästa spelhumör, men del Potro gjorde inte en av sina bättre matcher när han föll mot letten i raka set i kvartsfinalen: 6-3, 6-4.

Turneringens två stora utropstecken var hemmafavoriten Igor Sijsling och formstarke Tomás Berdych. Sijsling inledde med att avfärda Mikhail Juzjnyj busenkelt i raka set (6-2, 6-2) – Jujnyj befinner sig förvisso i en avgrundsdjup formsvacka, men holländaren visade likväl upp ett övertygande spel redan där – och sedan Michael Berrer ännu busenklare (6-1, 6-2). Mot Philipp Kohlschreiber i kvarten var han spelmässigt överlägsen i första set men sträckte en muskel i andra och såg ut att vara illa ute, men redde ut det och vann efter en minst lika imponerande insats som i föregående två matcher: 6-2, 2-6, 6-1.

Hans semifinalplats tycker inte jag är att betrakta som en skräll. Sijsling brukar alltid prestera på hemmaplan. Visst, han har inte alltid fått med sig resultaten, men det har ofta berott på svåra lottningar eftersom han fortfarande är så pass lågt rankad – han gör nästan alltid bra matcher i Holland (slog ut Jo-Wilfried Tsonga i Rotterdam förra året, till exempel).

Det tog hur som helst stopp för Sijsling i tre set i semifinalen mot Marin Cilic (som slog ut en fortsatt formsvag Andy Murray i raka set i kvartsfinalen: 6-3, 6-4)

Berdych å sin sida såg många gånger helt oslagbar ut. Hade egentligen bara problem mot Jerzy Janowicz i kvartsfinalen, men vann den matchen kontrollerat efter att ha tappat första set: 6-7(9), 6-2, 6-4. Körde sedan över Gulbis i semin (6-3, 6-2) och Cilic i finalen (6-4, 6-2). Bra turnering för båda. Viktigt för Cilic att få resultaten med sig tidigt och klättra på rankningen så snabbt som möjligt, för under sommaren och hösten har han ju knappt några poäng alls att försvara.

Värt att nämna är också att 20-årige Dominic Thiem gjorde en riktigt bra turnering. Kvalade sig in i huvudturneringen utan större problem, slog Jarkko Nieminen i en tresetare i förstarundan och tog sedan set mot Andy Murray (6-4, 3-6, 6-3).

* * *

Såg i princip ingenting från Buenos Aires, bara delar av finalen mellan David Ferrer och Fabio Fognini via en ganska kass livestream. Inte mycket att hänga i julgranen. Fognini tycks ha gjort ännu en bra turnering men hade inte mycket att sätta emot Ferrer: 6-4, 6-3.

Tredje raka titeln för Ferrer i Buenos Aires – och sjätte året i rad som en spanjor lyfter bucklan (Tommy Robredo 2009, Juan Carlos Ferrero 2010, Nicolás Almagro 2011, Ferrer 2012-2014). Ferrer slog för övrigt Almagro i semifinalen – hans 15:e raka seger över landsmannen. Måste vara otroligt smärtsamt för Almagro.

Och Fognini slog Robredo i en tresetare i sin semi: 3-6, 7-5, 6-3. Nu har Robredo visserligen inte riktigt hittat formen än i år, men ändå imponerande. Trodde Robredo skulle nöta ner italienaren.

* * *

Kei Nishikori får nog sägas vara veckans mest solklara turneringssegrare (och enklaste förhandstips).

Han tappade visserligen set mot hemmaspelaren Alex Bogomolov Jr i kvarten (3-6, 6-3, 6-2) men hade överlag smooth sailing genom hela turneringen och mötte sedan Ivo Karlovic i finalen. Väl där bröt han kroaten – som under turneringen inte blivit bruten på 49 servegame – redan i matchens tredje game.

Det är ju verkligen ingen hemlighet att Karlovic har absolut noll och ingenting att komma med förutom sin mammutserve. Om man tycker att John Isner och Milos Raonic har undermåligt grundspel, så… well, de är bollkonstnärer i jämförelse med Karlovic. Och det säger jag utan att raljera. Även om det kan vara extremt tråkigt och ibland till och med smärtsamt att se honom spela tennis (inklusive den här matchen) så är det ändå imponerande att han nått så långt som han gjort med bara en enda fungerande beståndsdel i sitt spel. Det är det få som klarar av.

Finalen var hur som helst en av de spelmässigt sämsta jag sett på länge. Den lilla lilla nerv som uppstod i andra set kom i princip till i ett vakuum och bestod av en drös klantiga missar från Kei Nishikori. Missar som förmodligen hade med finalnerver och guldfrossa att göra, för Nishikori måste ha förstått redan efter tre game att Karlovic omöjligtvis kunde vinna den här matchen – den var Nishikoris att förlora.

Lite lite dramatik bjöds vi på också, med betoning på lite. I slutet av andra set hade Nishikori 0-15 i egen serve och skulle ha haft 0-30 eftersom ett slag från Karlovic klippte linjen. Linjedomaren dömde ut, men huvuddomaren korrigerade omgående. Poängen spelades om och Nishikori tackade linjedomaren genom att smaska in ett ess.

Karlovic hämtade sig aldrig mentalt efter det där och tog inte en enda poäng i tiebreaket. 6-4, 7-6(0) blev således segersiffrorna för Nishikori, som försvarade sin titel i Memphis.

* * *

Simona Halep!

Ja, hon fortsätter ju ånga på. Tappade set mot Kaia Kanepi i sin öppningsmatch (6-4, 3-6, 7-6) men körde sedan över alla motståndare fullständigt, oavsett vem hon mötte.

– Många gånger visste jag inte ens vad jag skulle göra för att avsluta poängen, hon var överallt, summerar världstrean Agnieszka Radwanska efter förlusten i semifinalen (7-5, 6-2).

Mot Angelique Kerber i finalen var hon ännu mer överlägsen: 6-2, 6-3 (och stackars Sara Errani fick bara med sig två game i kvarten: 6-2, 6-0).

Haleps sjunde titel totalt i karriären (samtliga sex tidigare kom som bekant under 2013) och första Premier 5-buckla (WTA-tourens motsvarighet till ATP:s Masters 1000; dock har de fyra Premier Mandatory-turneringarna snäppet högre status än Premier 5).

* * *

Och så till sist: Vad har dessa fyra turneringar gett för ekon på världsrankningen?

Låt oss ta en titt:

ATP-RANKNINGEN

• Toppen går inte helt oförändrad efter den här veckan. del Potro tappar 410 poäng eftersom han inte lyckades försvara sin titel i Rotterdam och förlorar därmed sin fjärdeplats till David Ferrer. Lite snöpligt. Tre veckor fick han vara världsfyra, del Potro. Nåväl. Har inte jättemånga poäng upp till spanjoren så kan säkert knuffa ner honom igen under våren.

• Andy Murray halkar ner till plats 7 efter Berdychs succé i Rotterdam. Ojoj. Inte för att det spelar någon roll i seedningssyfte om man är sexa eller sjua, men så här lågt rankad har inte Murray varit sedan juli 2008. Knappt 1,000 poäng som skiljer sjuan Murray från trean Stanislas Wawrinka, så mycket kan förstås hända framöver – men det bör dock nämnas att Murray har en del poäng att försvara under våren. 1,180 poäng bara i Indian Wells och Miami, till exempel.

• Kei Nishikori och Mikhail Juzjnyj byter plats efter Memphis, Nishikori således numera 15-rankad. Borde kunna krypa närmare 10-strecket inom en överskådig framtid. Har sett pigg ut hittills i år.

• Marin Cilic tar ännu ett skutt uppåt på rankningen tack vare sin finalplats i Rotterdam – från 37 till 29. Känns som att han, spelmässigt, är en topp 10-kandidat på allvar för första gången på flera år. De senaste två säsongerna har han mest varit det i teorin men inte nått fram i praktiken.

• I de nedre regionerna av topp 50 hittar vi forne världsettan Lleyton Hewitt på plats 38, ”Rustys” högsta placering sedan oktober 2010. Imponerande, måste ju sägas. Och ännu lite längre ner, på plats 46, hittar vi en annan gräsräv: Yen-Hsun Lu. Detta sedan taiwanesen nått semifinal i Memphis (avbröt på grund av skada). Och precis utanför topp 50 har vi Igor Sijsling, på plats 52, och Ivo Karlovic, på plats 56. 12 respektive 24 placeringar klättrar de uppåt efter succéerna i Rotterdam och Memphis.

• Julien Benneteau, fjolårsfinalist i Rotterdam, tappar 28 placeringar och återfinns nu på plats 67. Känns nästan lika tråkigt som att Marcos Baghdatis trillade ur topp 100 för några veckor sedan. De är sådana där spelare man gärna vill ha runt 40-strecket.

• Dominic Thiem plockar 14 placeringar och är nu för första gången i karriären topp 100 i och med sin 99:e-plats.

* * *

WTA-RANKNINGEN

• Li Na ny världstvåa, trots att hon föll platt mot Petra Cetkovska redan i sin andra match i Doha. Även Agnieszka Radwanska hoppar upp ett snäpp, på bekostnad av Victoria Azarenka som tappar två placeringar. Maria Sjarapova fortsatt världsfemma. Williams har för övrigt nästan dubbelt så många poäng som Li Na: 12,380 för världsettan, 6,690 för världstvåan. Och hon ligger i sin tur nästan 1,300 poäng före Radwanska (5,705).

• Jelena Jankovic, Angelique Kerber och Simona Halep hoppar alla upp ett pinnhål, medan Sara Errani tappar fyra placeringar – från 6 till 10. Kommer Errani att trilla ur topp 10 snart, vilket min poddkollega Andreas Käck förutspått vid några tillfällen? Ingen omöjlighet alls. Om hon inte lyckas stoppa blödningen under vårens grussäsong.

• Överlag små och betydelselösa rörelser inom topp 50 i övrigt. Kan väl noteras att Sloane Stephens står kvar på plats 18 – bara en placering bättre än ett år yngre framtidslöftet Eugenie Bouchard. Nu är visserligen samarbetet fortfarande färskt, men det kan väl inte betraktas som någon högoddsare att Roger Federers ex-coach Paul Annacone får foten om ingenting drastiskt händer ganska snart.

Fick en fråga på Twitter som känns relevant att reda ut:

Nej – Swedish Open blir inte en 500-turnering nästa år.

I början av sommaren 2013 spekulerades det i att Swedish Open erbjudits att flytta upp Båstad-turneringen till ATP-tourens näst högsta kategori. Bli en 500-turnering, helt enkelt.

Jag var lite förbryllad när den nyheten kom. Det stod ju redan 2012 klart att Sharks Sports & Entertainment sålt 500-turneringen Regions Morgan Keegan Championships (numera känt som US National Indoors Tennis Championships) i Memphis till företaget IMX. I och med dealen valde Sharks Sports & Entertainment – som för övrigt äger NHL-laget San José Sharks – att lägga ner sin 250-turnering i San José men fortsätta arrangera tävlingen i Memphis, dock från och med 2014 med 250-status.

Den nya 500-turneringen, som alltså arrangeras av IMX, gör sin debut på ATP-touren nästa vecka – i Rio de Janeiro.

Eftersom det inte stod uttryckligen i Svenska Dagbladets avslöjande i somras vilken av de elva 500-turneringarna som var i sådant ekonomiskt trångmål att ägarna inte såg någon annan utväg än att sälja, tänkte jag att det kanske rörde sig om en annan turnering, vid sidan av den i Memphis (som gått trögt under många år) och att det i så fall skulle avslöjas vilken senare under sommaren eller hösten. Jag lät därmed hela saken bero och lade ingen större vikt vid det.

När nu schemat för ATP-säsongen 2015 släppts står det så klart att Swedish Open fortsätter som en 250-turnering. Ingen skräll, direkt. Kan inte se någon annan förklaring än att den turnering som åsyftades var den i Memphis, som alltså redan sålts. Och det hela grundade sig i så fall i ett missförstånd. Sånt som händer.

Enda skillnaden i schemat beträffande 500-kategorin 2015 jämfört med 2014 är att grästurneringarna Queen’s Club Championships i London och Gerry Weber Open i Halle uppgraderas från 250 till 500.

Men det offentliggjordes ju redan i november förra året.

I övrigt kan noteras att grässäsongen förlängs med en vecka (som vi visste sedan tidigare), att det tillkommer en grästurnering i Stuttgart (med 250-status, samma vecka som s’-Hertogenbosch – det vill säga veckan efter Franska öppna) och att turneringen i Eastbourne flyttar till Nottingham (och får ett 48 man starkt startfält i stället för 28, som i Eastbourne).

Dessutom kommer det återigen att arrangeras en tredje ATP-turnering vecka 17, vid sidan av Oeiras (tidigare Estoril) och München. Tidigare arrangerades Serbia Open den veckan, men den turneringen – som ägdes av familjen Djokovic – lades ner efter 2012 års upplaga. ATP kommer att genomföra en ansökningsprocess för en 250-turnering på grus utomhus någonstans i Europa.

Tre av tre rätt i går. Gaël Monfils vann i Montpellier, Marin Cilic i Zagreb och Fabio Fognini i Vina del Mar.

Hade varit konstigt annars. Att Monfils hade högre odds än finalmotståndaren Richard Gasquet var kanske inte så märkligt, men det var verkligen ingen skräll att ”Le Monf” vann.

Men det är redan historia.

Nu är det ny vecka – och nya turneringar.

Om något intressant ska lyftas fram om gårdagens finaler så är det att samtliga guldmedaljörer vann i raka set: 6-4, 6-4 för Monfils mot Gasquet, 6-3, 6-4 för Cilic mot Tommy Haas och 6-2, 6-4 för Fognini mot Leonardo Mayer.

Alla matcher måste dessutom betraktas som utskåpningar: Monfils vann 80 procent av poängen i egen serve, hade inte en enda breakboll emot sig och förvaltade 2 av 5 breakbollar. Poängställningen landade på 68-55. Ganska överlägset, om man säger så.

Cilic var visserligen den enda i titeltrion som tappade sin serve, men svarade å andra sidan själv för tre servegenombrott. 63-53 i poäng totalt.

Fognini brände inte mindre än 10 breakbollar men förvaltade 3, vilket räckte gott och väl. Vann 84 procent i egen serve och körde över Mayer fullständigt: 78-55 i vunna poäng totalt.

Men låt oss nu gå vidare och ta en titt på vad veckan har att erbjuda i tennisväg:

* * *

ROTTERDAM

Veckans tveklöst mest intressanta, men så är det ju också en 500-turnering (Memphis är numera en 250-turnering). Världsfyran Juan Martín del Potro och sexan Andy Murray toppseedade. Sjuan Tomás Berdych tredjeseedad, nian Gasquet fjärdeseedad, tian Jo-Wilfried Tsonga femteseedad, tolvan Haas sjätteseedad. Och så 15-rankade Mikhail Juzjnyj samt 19-rankade Grigor Dimitrov sjunde- respektive åttondeseedade.

Därutöver hittar vi spännande namn som Gaël Monfils, Ernests Gulbis, Jerzy Janowicz, Marin Cilic och Dominic Thiem.

Ja, ni ser ju själva vilket trevligt startfält vi bjuds på.

Stenhård öppningsrunda mellan del Potro och Monfils. Det är väl egentligen själve fan att vi ska få den matchen så tidigt. Risken är ju att Monfils är sliten efter veckan i Montpellier (det har hänt förr). Samtidigt brukar del Potro vara ganska sömnig i turneringsinledningar, så det kanske går på ett ut. Men vi kan väl slå fast att utgången av den matchen påverkar turneringen betydligt mer än någon annan förstarunda.

Haas i ganska bra form, men Fernando Verdasco är knappast en spelare man vill ha i första omgången. Stor risk att världstolvan ryker där. Janowicz borde slå Julien Benneteau i sin öppningsmatch och sedan ta sig till en kvart mot Tomás Berdych. Berdych har visserligen historiskt haft vissa problem med Gilles Simon, men jag kan inte riktigt se att han ska gå på pumpen mot honom eller Nicolas Mahut (Andreas Seppi i 1R kan vara lite lurig, dock).

Gulbis borde slå Denis Istomin och Dimitrov borde inte ha några större bekymmer med Dmitrij Tursunov. Gulbis mot Dimitrov i 2R, alltså. Och där håller jag Gulbis som knapp favorit.

Den där förstarundan mellan ”Delpo” och ”Le Monf” ställer verkligen till det när man ska försöka tippa den här turneringen. Personligen är jag sjukt imponerad av allt som Monfils presterat i år och vill någonstans hålla honom som favorit. Samtidigt ska man inte underskatta del Potro i de här sammanhangen. Han är alltid fantastiskt bra i de 500-turneringar han ställer upp i (4 titlar på 5 turneringar 2013).

Ska inte sticka under stol med att jag gärna ser en kvart mellan Monfils och Gulbis. Känns som en härligt oviss matchup. Säger hur som helst Monfils eller del Potro mot Berdych i semifinal på den övre halvan, med Gulbis och Dimitrov som uppstickare.

På den undre måste väl ändå Murray hållas som favorit. Han övertygade inte i Doha och föll pladask mot det enda riktiga motstånd han mötte i Australiska öppna (Roger Federer), men har börjat hitta formen igen efter två formidabla Davis Cup-singelsegrar mot USA (på grus, dessutom). Att möta Tsonga eller Cilic i kvarten kan dock bli tufft för honom, så han är verkligen inte given i semifinal.

Gasquet har däremot betydligt trivsammare lottning. Hemmahoppet Thiemo De Bakker skrämmer inte i förstarundan, inte heller Sergej Stakhovskij eller formsvaga Philipp Kohlschreiber i 2R. Möter sedan Juzjnyj eller i värsta fall Igor Sijsling i kvarten. Jag säger ”i värsta fall” för att Sijsling brukar snudd på överprestera på hemmaplan och för att Juzjnyj inte är i särskilt bra form.

Gasquet mot Murray, Tsonga eller Cilic i semifinal. På förhand tror jag ändå på Murray, så säger Gasquet-Murray. Vi får se om den tron kan komma att skiftas under resans gång.

Finalen då? Ptja. Tror mest på Murray där. Men på övre halvan? Jättesvårt. Vill ju säga Monfils, men är lite osäker på hans fysiska status eftersom han lirar Montpellier och Rotterdam back to back. Men ja, Monfils-Murray vore ju inte fy skam. Inte del Potro-Murray heller för den delen. Oavsett så är jag inte helt säker på att Murray är riktigt mogen för att slå ut så många bra spelare efter varandra, med tanke på ryggoperationen. Kan därför knappast ses som ett fiasko om han åker ur tidigt eller faller i finalen.

* * *

QATAR

Startfältet i Watar är i samma klass som Rotterdam – minst. Världstrean Li Na och femman Agnieszka Radwanska toppseedade. Sexan Petra Kvitová tredjeseedad, sjuan Sara Errani fjärdeseedad, åttan Jelena Jankovic femteseedad, nian Angelique Kerber sjätteseedad. Och så tian Simon Halep samt elvan Caroline Wozniacki sjunde- respektive åttondeseedade.

Därutöver har vi spelare som Sloane Stephens, Ana Ivanovic, Venus Williams, Dominika Cibulkova, Eugenie Bouchard och Kaia Kanepi.

Har vi sett några som helst tendenser till att Li Na ska sakta ner? Nja va? Kanske att hon känner viss mättnad nu när hon plockat sin andra Grand Slam-buckla, som Andy Murray efter Wimbledon-segern förra året. Hur som helst Stephens eller Ivanovic som är största hoten på hennes väg mot semifinal, och de är ju inte oävna.  I semin väntar sedan Kvitová eller Jankovic. Eller varför inte Cibulkova? Det vore kul.

På undre halvan känns Radwanska som förhandsfavorit. Var solid som betong mot Sverige i Fed Cup i Borås i helgen (6-1, 6-1 mot Sofia Arvidsson, 6-4, 6-1 mot Johanna Larsson). Inte jättesvår lottning fram till semifinalen, och väl där väntar troligen Halep, Kanepi eller Bouchard (eller någon skrällare, typ Mona Barthel). För inte tror vi väl att Errani plötsligt ska bli en stabil hardcourt-spelare? Nä.

Ändå rätt mycket som kan hända i sektionen med Halep och Errani. Den med högst skrällpotential, kan man nog säga. Men jag tror hur som helst på Radwanska. Hon har dock inte jättemycket att sätta emot Li Na i finalen, om världstrean tar sig dit.

* * *

BUENOS AIRES

Veckans enda tävling på grus. David Ferrer och Fabio Fognini toppseedade. 17-rankade Tommy Robredo tredjeseedad, 18-rankade Nicolás Almagro fjärdeseedad. Ganska bra topp ändå, för att vara en 250-turnering som spelas samma vecka som en av säsongens mer attraktiva 500-turneringar.

I övrigt består startfältet av ett gäng grusrävar (Juan Monaco, Albert Montanes, Albert Ramos, Carlos Berlocq, Pablo Andújar osv). Alexandr Dolgopolov borde kunna få med sig ett par segrar eller så.

Turneringen påminner en smula om Vina del Mar. Almagro är återigen på övre halvan, men slipper Fognini den här gången. Får i stället Ferrer i semin, vilket knappast är ett uppköp.

Robredo återigen på nedre halvan, och kan han torska mot Leonardo Mayer i Vina del Mar så kan han förlora mot talangen Pablo Carreno Busta i Buenos Aires. Frågetecken kring både Ferrer och Robredo, skulle jag vilja säga. Det börjar bli smått tjatigt, men vill återigen påpeka att Ferrer är i en nedåtgående spiral. Inte som att han är på väg att spåra ur fullständigt, men han har helt enkelt tappat lite i spelstyrka sedan förra våren.

Kanske var magplasket i Vina del Mar bara en engångsföreteelse för Robredo. Han brukar ju vara relativt dominant i den här typen av turneringar.

På övre halvan tycker jag hur som helst att Ferrer borde gå till final. Det är trots allt grus och lottningen är så pass enkel. På undre är det lite mer öppet. Sätter mina slantar på Robredo eller Fognini.

Finalen? Borde bli seger för Ferrer. Robredo brukar stå sig slätt mot sin landsman och Fognini hotar sällan toppspelarna på allvar.

* * *

MEMPHIS

Memphis har alltså ”degraderats” från 500- till 250-status. Detta sedan arrangörerna av US National Indoor Tennis Championships 2012 valde att sälja turneringen till IMX, som arrangerar den nya 500-turneringen i Rio de Janeiro. Bolaget Sharks Sports & Entertainment valde att lägga ner sin 250-turnering i San José förra året, men kör vidare i Memphis med 250-status.

Så, där har ni bakgrunden till ”degraderingen”.

Regerande mästaren Kei Nishikori och fjolårsfinalisten Feliciano Lopez är hur som helst toppseedade. Lleyton Hewitt tredjeseedad, 54-rankade Yen-Hsun Lu fjärdeseedad. Inte världens häftigaste startfält, om man säger så.

Ska som vanligt bli intressant att se vad ynglingarna Jack Sock, Jiri Vesely och Nick Kyrgios kan åstadkomma. Sock knapp favorit mot Adrian Mannarino, medan Vesely och Kyrgios slår i underläge mot Marinko Matosevic respektive Tim Smyczek. Känns dock inte som att Smyczek borde vara någon omöjlighet för Kyrgios. Lite knepigare för Vesely dock. Matosevic är kanske inte den roligaste spelaren på touren, men han är erfaren och brukar vinna på papperet ”enkla” matcher.

Med tanke på lottningen borde Hewitt gå till semifinal mot Nishikori. För japanen är allt annat än final något av en flopp.

Undre halvan är svårare att tippa, men visst måste Lopez hållas som förhandsfavorit – om han nu inte åker ut mot Ivo Karlovic redan i öppningsmatchen. Svårt att plocka ut någon riktig utmanare där. Kan Donald Young sprattla till och göra hemmafansen glada? Inte helt omöjligt. Han har trots allt presterat långt över förväntan de senaste månaderna.

Yen-Hsun Lu kan inte räknas bort heller, han är skicklig på snabbare underlag (vilket han inte minst visade i Auckland i januari, där han tog sig till sin första final i karriären).

Hur som helst borde Nishikori plocka sin andra raka titel i Memphis. Känns som att Hewitt i en eventuell semi är hans största hot.

Lyckades pricka in alla fyra finalister i Zagreb och Montpellier (dessutom tre av fyra semifinalister i Montpellier) i min förhandsanalys tidigare i veckan.

Känns ju skönt, efter mina fiaskotips i Australiska öppna.

Nu tar vi en titt på de tre ATP-finaler vi bjuds på i dag:

* * *

MONTPELLIER

RICHARD GASQUET (9) – GAËL MONFILS (30)

På papperet tyckte jag inte att den här turneringen var särskilt spännande. Nu, drygt en vecka senare, bjuds vi på dagens bästa final. Så kan det gå.

Monfils har tappat två set hittills, men överlag sett ut att vara i nästan lika bra form som i Doha och Melbourne i januari. Ett väldigt gott tecken. Känns som att Monfils jobbat stenhårt med sin fysik de senaste månaderna. Där han under slutet av 2012 och stora delar av 2013 helt enkelt inte orkade spela på den höga nivå vi historiskt är vana att se honom, har han nu hittat stabilitet i sitt spel. Visst, soppan räcker fortfarande inte alltid till i de allra tuffaste matcherna, men för bara knappt ett år sedan kunde bränslet ta slut några matcher in i en turnering (ofta var han snudd på utmattad när han väl tog sig till final).

Den här nygamla versionen av Monfils är verkligen en fröjd att se på banan. Efter skadehelvetet 2012 trodde jag att det skulle bli en smärre omöjlighet för honom att utmana om en topp 10-plats igen. Nu är han redan nära topp 20. Oerhört glädjande.

Även Gasquet har sett bra ut i Montpellier. Har gått igenom turneringen utan att tappa set och skickade ut Jerzy Janowicz i dubbla tiebreak i semin. Har servat bra och inte sett ut att hämmas av skadebekymren som plågade honom tidigare i år.

5-4 i inbördes möten för Monfils. 2-2 i Frankrike. Gasquet vann i åttondelsfinalen här i Montpellier förra året, men det var mot en sämre version av Monfils.

Matcher mellan Gasquet och Monfils brukar vara ganska svårtippade. Spelmässigt kan man tycka att Gasquet ska passa Monfils ganska bra, eftersom defensive Gasquet låter den mer offensive Monfils styra spelet. Men Monfils är inte alltid bekväm i den rollen. Särskilt inte eftersom Gasquet försvarar sig väldigt bra och utmanar Monfils tålamod. ”Le Monfs” största fiende är ofta ”Le Monf” himself.

Men så som han spelat i år… Förra årets match gick till tre set, där Monfils vek ner sig. Så kommer det nog inte bli i dag. Titelförsvararen Gasquet bär favoritskapet, vilket passar Monfils perfekt. Förhoppningsvis kommer han att spela tryggt och avslappnat.

Om Monfils vinner i dag blir det hans blott femte ATP-titel i karriären – och första sedan Stockholm Open 2011. Känns konstigt. Det här är trots allt hans 21:a final. Gasquet å sin sida jagar sin elfte titel (i sin 21:a final).

Jag tror på Monfils i dag. Inte bara för att jag gärna ser honom lyckas och fortsätta klättra på rankningen, utan för att det helt enkelt känns som att han just nu är lite bättre än Gasquet. Det är inte för inte som Gasquet parkerat sig på rätt sida om topp 10-strecket, men jag tycker att Monfils visat högre kapacitet hittills i år.

* * *

ZAGREB

TOMMY HAAS (12) – MARIN CILIC (37)

Jodå, även här lyckades jag pricka in rätt finalister. Mikhail Juzjnyj åkte ju ut med huvudet före redan i öppningsmatchen mot rutinerade kvalspelaren Björn Phau. Samme Phau tog sig hela vägen till semifinal men föll platt mot Marin Cilic (som dessförinnan avfärdat Ivan Dodig enkelt).

Bra form på Cilic, som alltid brukar prestera på hemmaplan. Han har inte tappat set på hela turneringen och tagit sig till final ganska enkelt, medan Tommy Haas tvingats till tre set både mot landsmannen Benjamin Becker i sin öppningsmatch och mot sensationen Daniel Evans i semifinalen. Nu gjorde ju visserligen Evans en riktigt kanonturnering, men det är ändå inget direkt styrkebesked att ha sådana problem med en så pass lätt lottning.

Cilic klar favorit, med all rätt. Han är regerande mästare och vunnit totalt tre titlar här (2009-2010, 2013). Visserligen 2-1 i inbördes möten till Haas, men det handlar om en femsetare i Wimbledon 2009 och två matcher i Tyskland 2012 (Cilic vann i München, Haas i Hamburg).

Spelmässigt är ju båda offensiva. Cilic generellt lite aggressivare än Haas. Personligen hoppas jag att tysken spelar så där defensivt smart och taktiskt balanserat som han gjorde mot Novak Djokovic i Miami förra året. Helt enkelt låta Cilic diktera det offensiva spelet en aning och bida sin tid. Känns som en gångbar taktik. Särskilt med tanke på att hetlevrade Haas brukar tappa huvudet om han hamnar i en liten svacka och börjar missa när han trampar plattan i mattan.

Tror hur som helst på Cilic. Viktig match för kroaten. Förlorar han så tappar han 5 placeringar på rankningen.

* * *

VINA DEL MAR

FABIO FOGNINI (15) – LEONARDO MAYER (91)

”Fognini är ungefär lika pålitlig som Gríma Ormstunga och kan lika gärna förlora i raka set mot Aljaz Bedene (eller Stephane Robert) som gå till final efter semifinalseger över Nicolás Almagro”, skrev jag inför turneringen.

Hur det slutade? Semifinalseger över Almagro. Lika lite skräll som om han åkt ut mot Bedene, med andra ord.

Att Leonardo Mayer är klar för sin första ATP-final i karriären, däremot. Det kan inte betraktas som något annat än en ganska stor skräll. Han klev helt enkelt fram och tog landsmannen och förra årets sensation Horacio Zeballos plats. Imponerande att följa upp skrällen mot Tommy Robredo i öppningsmatchen med en finalplats. Det är inte illa pinkat.

Har han något att sätta emot Fognini då? Jodå, det har han så klart. Särskilt med tanke på Fogninis ovan nämnda opålitlighet. 1,28 gånger pengarna på italienaren, och 3,75 på argentinaren, känns dock som rimliga odds. På papperet är Fognini en klart mycket bättre spelare, helt enkelt.

Det spelas förstås tennis för fullt, så här ett par veckor efter skrällarna i Australiska öppna.

Men så händer det ju lite annat också, vid sidan av.

Det känns därför rimligt att inleda det här inlägget med att prata lite om Roger Federer, Rafael Nadal och Andy Murray. Bland andra.

Roger Federer ställde som bekant upp i Davis Cup-mötet mellan Schweiz och Serbien förra helgen. Typ i sista minuten, ska tilläggas. Världsåttan dök upp i serbiska Novi Sad i onsdags förra veckan – två dagar före sin första match.

Det gav så klart en serie som saknade Serbiens tre högst rankade spelare (Novak Djokovic, Janko Tipsarevic och Viktor Troicki) lite välbehövlig stjärnglans. Innan Federer landade var den nykrönte Melbournekungen, världstrean och Schweizettan Stanislas Wawrinka den enda spelaren inom topp 100 på världsrankningen.

Federer vann sin match och Wawrinka vann både sin singel och dubbel (i par med Marco Chiudinelli), men det var inte Schweiz seger över fjolårsfinalisten som skapade buzz och rubriker (förväntningarna på ett serbiskt Davis Cup-lag som leddes av 101-rankade Dusan Lajovic var milt uttryckt låga).

Det var Federers plötsliga intresse för Davis Cup.

Historiskt har Federer ryckt ut och räddat Schweiz från att halka ur den prestigefulla World Group (Davis Cups högstadivision) när det har behövts, men han har aldrig satsat på Davis Cup. Han har kritiserats – av bland andra Stanislas Wawrinka så sent som 2012 – för att han inte engagerar sig ordentligt i lagtävlingen och kommer och går lite som han vill och han har troligen aldrig heller närt någon förhoppning om att få komplettera sin samling med en DC-statyett.

Ja, förrän nu alltså.

Där han tidigare ledde en ganska hopplös skara lagkamrater, med ett oerhört talangfullt undantag som dock aldrig vann de viktiga matcherna, har han nu i Wawrinka en gunslinger som på sistone presterat avsevärt mycket bättre än han själv.

Så himla enkelt kan det mycket väl vara. Att han väntade in i det sista med att inställa sig i Novi Sad beror sannolikt på att han ville vara helt säker på att inte Djokovic plötsligt tänkt dyka upp. Att bli fullkomligt överkörd av sin nemesis Nadal i Melbourne och därefter tvingats möta Novak på serbens hemmaplan hade sannolikt inte gjort underverk för hans självförtroende, om man säger så.

Med Djokovic frånvarande fick han nu chansen att puckla på Serbien och förbättra relationen med sitt Davis Cup-lag, om det nu ens var nödvändigt (gammalt groll mellan Federer och Wawrinka måste anses vara begravt sedan länge, och världsåttan har räddat Schweiz tillräckligt många gånger för att ge honom en viss immunitet).

Men även en annan frågeställning flyter av förklarliga skäl upp till ytan: Federer har alltid sagt att han inte prioriterar Davis Cup för att det skulle kunna påverka hans chanser att vinna Grand Slams. Innebär hans förändrade inställning att han numera ser sina chanser att vinna Davis Cup som större än att vinna en 18:e Grand Slam-buckla?

En inte alls orimlig tanke. Och det är väl egentligen inget fel i det? Rekordet på 17 Grand Slams står sig ju fortfarande och DC-titeln lyser med sin frånvaro i troféskåpet. Om han vid en samlad bedömning kommer fram till att han, teoretiskt, har större chans att vinna DC än en till GS, då är det knappast konstigt att han satsar på DC. Hade snarare varit konstigt om han inte gjorde det.

Och ja, nu är ju det här förstås bara spekulationer, men faktum är att Schweiz i dagsläget är en av favoriterna till att vinna titeln. Det verkar som att Frankrike tar täten i favoritskapet bland de flesta internationella experterna. Med all rätt. De har det på papperet starkaste laget. Själv ser jag Frankrike, Schweiz och Tjeckien som favoriter. I den ordningen. Med Tyskland eller Italien som uppstickare (Storbritannien har ju i ärlighetens namn bara Andy Murray).

Trodde faktiskt inte att Davis Cup anno 2014 skulle bli så här intressant, med tanke på att så många länder ställde upp med i bästa fall B- eller till och med C-lag (Serbien, Spanien, Kanada, Argentina).

* * *

Rafael Nadals ryggskada var lyckligtvis inte så allvarlig. Tanken var att världsettan skulle komma till start i Buenos Aires nästa vecka, men ett magvirus har gjort att han inte kunnat träna ordentligt inför turneringen.

Svepskäl? Kanske. Antingen så försöker han tona ner skadan eller så anser han helt enkelt bara inte att han kan prestera på den nivå han vill och väljer därför att avstå. Inga konstigheter.

Han har hur som helst inte dragit sig ur den nya 500-turneringen i Rio de Janeiro (Memphis, som spelas samma vecka, har nedgraderats till 250) om två veckor, så vi kan ju hoppas att vi får se honom där i stället.

* * *

Andy Murray såg stark ut i Davis Cup i helgen. Körde först planenligt över Donald Young i raka set och brottade sedan ner USA-tvåan Sam Querrey i fyra (Querrey hade dessförinnan chockbesegrats av 156-rankade James Ward).

Detta alltså på grus. Murrays stora hatunderlag – som amerikanerna valde! Det var så klart ett strategiskt val. Nu är USA:s DC-lag inga grusstjärnor direkt, men de resonerade som så att nackdelen skulle vara större för Storbritannien.

Vad de däremot inte hade räknat med var att John Isner skulle lysa med sin frånvaro. Om han funnits med i uppställningen så hade det hela nog sett lite annorlunda ut. Isner hade varit knapp favorit mot Murray, och om han vunnit den matchen så hade Querrey kunnat kosta på sig en skrällförlust eftersom bröderna Bob och Mike Bryan garanterat gjort sitt jobb i dubbeln (vilket de gjorde – behöver jag ens nämna att Ward troligen inte haft mycket att sätta emot Isner i en eventuellt avgörande match?).

Nu hade inte Querrey råd att förlora mot Ward, men gjorde det ändå. Snipp snapp snut, så var sagan slut. För jenkarna, alltså.

Nu väntar Italien för britterna. Ingen jättelätt uppgift, med tanke på att Storbritanniens lag består av Murray och… ja, bara Murray egentligen. Om man ska vara krass (och kanske lite elak).

Hur som helst skönt att se Murray i så pass bra form ändå. Nu föll han visserligen kort mot den enda riktiga utmaningen han ställts inför, Roger Federer i Australiska öppna, men det är ändå positiva besked han lämnar ute på banan. Viktigt. Han har en lång grussäsong att ”se fram emot” och är inte ens semifinalseedad under vårens stora turneringar… (I alla fall inte under en tid framöver.)

Andy Murray har för övrigt valt att ställa upp i Mexican Open i Acapulco om tre veckor, för första gången någonsin.

Anledningen?

Turneringen har gått över från grus till hardcourt. Jag ska erkänna att jag blev lite perplex när jag såg hans namn i startfältet eftersom min hjärna lyckats sortera bort informationen om underlagsbytet (vill minnas att jag tog del av nyheten redan i höstas).

Mycket trivsammare startfält för en toppspelare i Acapulco än Dubai – fem topp 10-spelare i Dubai, två i Acapulco (Murray och David Ferrer) – så det är inte särskilt konstigt att han väljer Mexico framför Förenade Arabemiraten.

* * *

Annars då?

Well.

Tommy Robredo åkte ut med huvudet före i Vina del Mar: 3-6, 7-6(8), 6-4 mot Leonardo Mayer.

Och regerande mästaren Horacio Zeballos fick stryk i raka set mot Daniel Gimeno-Traver redan i sin andra match: 6-3, 6-3. Fast det var inte speciellt oväntat. Zeballos har levt på sitt rykte i ett år. Nu kom verkligheten ikapp. Argentinaren tappar 44 placeringar på världsrankningen – och trillar ur topp 100 (landar på 111).

Annars har det mesta gått som förväntat i Chile.

I Zagreb har vi däremot bjudits på en skräll i samma klass som Robredos förlust mot Mayer –andraseedade Mikhail Juzjnyj föll i en tresetare mot 358-rankade kvalspelaren Björn Phau: 4-6, 7-5, 6-1. Hoppsan.

Dessutom har Andrej Kuznetsov slagit ut både Sergej Stakhovskij och Igor Sijsling. Lite oväntat. Och kul! Har följt honom ett tag nu och tror som bekant på honom.

Vad har hänt mer i Zagreb? Ivan Dodig slog ut landsmannen Ivo Karlovic i raka set – och möter nu en högre rankad landsman, titelförsvararen Marin Cilic. Kan bli en riktigt intressant match. Cilic kommer så klart vara förhandsfavorit, men jag tror att Dodig kan störa honom rejält.

I Montpellier fick andraseedade Gilles Simon stryk i raka set mot 36-åringen Marc Gicquel: 7-6(4), 6-3. Såg inte matchen så vet inte om Gicquel var fantastisk eller Simon dålig, men det vore inte särskilt underligt om Simon – som kämpade sig igenom ett par femsetare i Australiska öppna med skada – inte kunde prestera på topp.

Fler franska skrällar! 249-rankade Albano Olivetti är klar för sin andra kvartsfinal i karriären efter seger över veteranen Nikolaj Davydenko i dag: 7-6(5), 6-7(5), 7-5.

* * *

Alla dagens resultat (hittills):

Jag har inte riktigt hunnit landa efter Australiska öppna än och måste erkänna att jag inte följde Davis Cup i helgen (men har noterat att Schweiz, lett av Schweizettan Stanislas Wawrinka och -tvåan Roger Federer, slog ut fjolårsfinalisten Serbien utan Novak Djokovic, att Tyskland körde över Spanien som saknade både Rafael Nadal och David Ferrer och att Japan mosade Kanada som fick klara sig utan sin fixstjärna Milos Raonic).

Det är väl kanske inte så konstigt att verkligheten efter Melbourne inte kommit ikapp riktigt än.

Resultatet av det som till slut skulle komma att bli en skrällarnas turnering har vi ju hittills bara fått se i teorin, när vi kastat ett öga eller två på världsrankningen:

Ja, ni ser ju. Wawrinka ny världstrea på herrsidan. Juan Martín del Potro världsfyra. Andy Murray sexa. Roger Federer åtta (och alltså inte ens bäst i Schweiz längre). Big Four fullkomligt massakrerat, två nya namn i toppkvartetten. Det hör ju inte direkt till vanligheterna.

På damsidan har Maria Sjarapova halkat ur topp 4 för första gången sedan 2011, om jag inte minns helt fel. Li Na både regerande mästare i Melbourne och ny världstrea, precis som sin kollega Wawrinka.

Än så länge är detta som sagt en teoretisk förändring, som inte gett några svallvågor i praktiken. Effekten får vi inte se förrän tidigast i slutet av februari, i Dubai, men troligen så sent som i början av mars, i Indian Wells Masters. För övrigt väldigt intressant att Andy Murray valt att spela på gruset i Acapulco i stället för Dubai, skrev jag först.

Men så blev jag upplyst om att turneringen bytt från grus till hardcourt, vilket lyckats undgå mig. Eller, har ett vagt minne om att jag läste nyheten för ganska länge sedan, men det hade uppenbarligen inte fastnat på näthinnan. Intressant, hur som helst. Det där får vi prata mer om vid tillfälle.

Nu ska vi ta en titt på vad veckan har att erbjuda i tennisväg:

* * *

ZAGREB

Veckans turneringar är generellt inte mycket att hänga i julgranen, om man ska vara krass, men PBZ Zagreb Indoors måste nog anses vara den mest intressanta. Vilket är lite ovanligt. Brukar inte vara så överdrivet spännande startfält här, men i år tycker jag att det överlag ser riktigt trevligt ut.

Världstolvan Tommy Haas toppseedad. 14-rankade och andraseedade Mikhail Juzjnyj gör sin sjätte start i turneringen (har lirat 2006, 2007, 2009, 2012, 2013). 27-rankade Philipp Kohlschreiber tredjeseedad, 34-rankade hemmahoppet Ivan Dodig fjärdeseedad.

Rätt fin topp det där ändå, och bra bredd med namn som titelförsvararen Marin Cilic, Igor Sijsling, Daniel Brands, pånyttfödde Ivo Karlovic och Lukas Rosol.

Ganska oklar status på både Haas och Kohlschreiber, vilket öppnar för exempelvis Davis Cup-hjälten Radek Stepanek (som inte varit i en ATP-singelsemi sedan Memphis 2012) eller möjligen Sijsling på den övre halvan. Kan nog hända en hel del där, även om Haas måste hållas som förhandsfavorit.

På den undre halvan borde rimligtvis Cilic och Juzjnyj göra upp om finalplatsen, men Cilic kan förstås få besvär både mot Dodig och Karlovic – eller Brands, för all del.

Skrällvarning? Ptja, det är ju någon av dessa redan nämnda. Spontant borde det bli en final mellan Haas och Cilic/Juzjnyj, och av de tre är väl Cilic den mest pålitlige. Han brukar prestera på hemmaplan och är trefaldig mästare (2009, 2010, 2013). Men som sagt: Dodig, Brands eller Karlovic har absolut kapacitet att ställa till det lite för Cilic.

* * *

MONTPELLIER

Regerande mästaren Richard Gasquet toppseedad, 20-rankade Gilles Simon andraseedad, Jerzy Janowicz tredjeseedad. Bra topp men lite sämre bredd i ett startfält där vi hittar namn som Gaël Monfils (har varit i tre finaler – 2005, 2010, 2012 – vann titeln 2010), Denis Istomin, Joao Sousa, Julien Benneteau och Dustin Brown.

Okej, turneringarna den här veckan är som sagt inte mycket att hänga i julgranen generellt, och årets Open Sud de France är väl på papperet ungefär lika tråkigt som i fjol. Eller ja, i fjol fanns ju Tomás Berdych initialt med i startfältet men tvingades dra sig ur på grund av handledsskada. I år är det strängt taget bara de tre toppseedade spelarna plus Monfils som är intressanta.

Status på Simon? Hade ju en hel del problem i Melbourne. Halvviktig turnering för honom.

Gasquet så klart stor förhandsfavorit, med all rätt. Om nu världsnian är helt återställd efter sina skadebekymmer i början av året så är det egentligen bara Janowicz som utgör ett stort hot inför finalen, där Monfils troligen väntar.

Ja, en final mellan Gasquet och Monfils känns trolig. Monfils har verkligen varit makalöst bra under säsongsinledningen, och når han upp i den nivån i Montpellier känns finalplatsen nästan självklar. Bara Gilles Simon som på papperet kan stå i vägen, och han har inte visat sig från sin bästa sida hittills.

Även Janowicz status är så klart oklar efter en hel del besvär de senaste månaderna. Vilket är riktigt synd. Enbart sett till lottning och spelstyrka borde det bli semifinaler mellan Gasquet-Janowicz och Monfils-Simon. Nu finns det frågetecken kring tre av dessa fyra. Stor risk för att det blir många halvmesyrer till matcher och på det hela taget en ganska avslagen tillställning, med andra ord.

* * *

VINA DEL MAR

Rafael Nadals comebackturnering förra året, efter sju månaders skadefrånvaro, som ni säkert minns. Nadal återvänder inte i år, men det gör däremot hans finalmotståndare och baneman Horacio Zeballos.

Som är oseedad. Det är ju nästan lite ironiskt – regerande mästare, som vann sin första (och enda) ATP-titel i karriären efter seger över Nadal, men oseedad i årets upplaga.

Hur som helst.

De tre toppseedade Fabio Fognini, Tommy Robredo och Nicolás Almagro är 15-, 16-, respektive 17-rankade. Fognini har en ganska trivsam lottning men kan få problem mot Jeremy Chardy redan i kvarten, eller Almagro i semin.

Robredo har en ännu trevligare lottning. Det egentligen enda hotet inför semifinal är Alex Dolgopolov, men Robredo har en förmåga att utmanövrera aggressiva bolltalanger av ”Dolgos” kaliber relativt enkelt. Sen då? Marcel Granollers eller Guillermo Garcia-Lopez i semifinal skrämmer ju inte direkt. Nej, det ska ganska mycket till för att inte Robredo ska ta sig till final. Det är on his racquet, helt enkelt.

Och detsamma skulle jag vilja säga om Almagro. Nu var 2013 ett tungt år för spanjoren, men formkurvan har redan börjat vända uppåt och sett till kapacitet tycker jag att han måste hållas som favorit på den övre halvan. Särskilt med tanke på att Fognini är ungefär lika pålitlig som Gríma Ormstunga och lika gärna kan förlora i raka set mot Aljaz Bedene (eller Stephane Robert) som gå till final efter semifinalseger över Almagro.

Tycker för övrigt att ni ska hålla koll på wild card-spelaren Christian Garin. 379-rankad 17-åring som gjort stora avtryck på juniortouren och redan nu har potential att slå sig in på ATP-touren. Möter Chardy i sin öppningsmatch. Kanske lite för mycket begärt att han ska gå därifrån som segrare, men bara han gör en bra match så räcker det att bygga vidare på under året.

Kort update:

I Sydney har vi bjudits på en del skrällar av både större och mindre dignitet. Att Alexandr Dolgopolovs fullständigt mosade Jerzy Janowicz (6-2, 6-2) tillhör den första kategorin. 60-35 i antal vunna poäng för Dolgopolov. Det är ganska överlägset det. Såg själv inte matchen, men tydligen var Janowicz rejält under isen. Inte särskilt konstigt i så fall med tanke på skadebekymren han dragits med på sistone. Reser ju hur som helst återigen frågetecken kring hans status inför Australiska öppna, som drar i gång på måndag. Inte alls bra.

Vidare kan nämnas att kämpen Denis Istomin slog Marin Cilic i raka set: 6-3, 6-4. Det var oväntat, tycker jag. Brukar visserligen öppna sina säsonger starkt och presterar ofta i Australien (semifinal i Sydney 2012 och kvartsfinal i Brisbane och Sydney förra året, till exempel), men ändå. Cilic såg ju stark ut i Brisbane (där han slog Istomin i tre set i första omgången) förra veckan.

Marinko Matosevic slog Andreas Seppi: 6-3, 6-4. Det trodde jag verkligen inte, efter Matosevics plattmatch mot Roger Federer förra veckan. Lät dessutom som att han klagade på skadekänningar i matchen mot Federer, så status inför hans förstarunda mot Seppi här i Sydney var väl på förhand en aning oklar.

Juan Martín del Potro tappade set mot Nicolas Mahut, men tog sig vidare ganska kontrollerat: 1-6, 6-3, 6-4. Typiskt honom att börja trögt i inledningsrundor.

På damsidan är framtidslöftet Madison Keys klar för semifinal, efter att Bethanie Mattek-Sands (som slog ut Agnieszka Radwanska i åttondelen) tvingats kasta in handduken vid ställning 3-2 i första set. Och Tsvetana Pironkova slog världssexan Sara Errani: 7-6(2), 6-3. Petra Kvitová och Angelique Kerber de enda seedade spelarna kvar i turneringen.

Och det här är som ni förstår bara de senaste skrällarna i Sydney. Tidigare i veckan slog Albert Ramos, som inte vunnit en ATP-match sedan juli förra året (9 raka förluster – sist han vann en på hardcourt var i Miami Masters i mars), USA-tvåan Sam Querrey: 4-6, 6-3, 6-4. Avgrundsdjup formsvacka för Querrey. Ska bli intressant att följa honom under säsongsinledningen, som kan bli den viktigaste i hans karriär (fast kanske inte på det viset han hade hoppats).

* * *

I Auckland stod Jack Sock för veckans skräll natten till onsdag, när han slog Tommy Haas i raka set: 6-4, 6-4. Hans hårtslående – men betydligt lägre rankade – kollega Steve Johnson chockslog dessutom fjärdeseedade Kevin Anderson: 7-5, 6-4. Och toppseedade David Ferrer tappade set mot en annan amerikan, Donald Young: 6-7(5), 6-3, 6-1.

Och så måste vi ju säga några ord om Benoit Paire. Han föll alltså mot 73-rankade Roberto Bautista-Agut i raka set: 6-3, 6-4. Samme Bautista-Agut som föll mot 270-rankade Alexandr Kudryavtsev i Chennai förra veckan. Inget illa mot Bautista-Agut, han är visserligen en dussinspelare men inte usel. Det här är dock en match som Paire på papperet bara ska vinna.

Och i Hobart ångar min poddpartner Andreas Käcks personliga favorit Garbine Muguruza på för full! Klar för kvartsfinal efter att Yanina Wickmayer kastat in handduken vid 4-1 i första set.

* * *

Alla dagens resultat:

Sydney, damer:

Hobart, damer: