Okej, låt oss ta en snabbtitt på dagens semifinaler.

ROTTERDAM

Grigor Dimitrov (41) – √ Juan Martín del Potro (7)
Världssjuan del Potro är givetvis favorit, dels baserat på hans tidigare framgångar i Rotterdam men också efter insatserna så här långt i årets upplaga av turneringen. Dimitrov har imponerat och tagit sig längre än jag trott, men trots att han bevisligen är på uppgång tror jag att det tar stopp mot den mer rutinerade del Potro.

√ Julien Benneteau (39) – Gilles Simon (14)
Simon leder med 3-2 i inbördes möten, men Benneteau har den klart tyngsta skalpen i turneringen så här långt – gårdagens skrällseger över Roger Federer. Det här är dock en matchup som passar Benneteau ganska dåligt. Fransmannen gillar när motståndaren håller i taktpinnen, någonting Simon ytterst sällan gör. I sina sämsta stunder är båda typiska bollfösare, och i det långa loppet är Simon den stabilare fösaren, med både bättre uthållighet och precision. Om båda presterar på topp kan detta dock bli en lågintensiv taktisk batalj, som kommer att avgöras med små marginaler. Om Benneteau presterar som mot Federer samtidigt som Simon är lika svajig som han stundtals var mot Martin Klizan i går, då har Benneteau en riktigt god chans att utjämna den inbördes statistiken.

SAN JOSE

Milos Raonic (13) – √ Sam Querrey (20)
Vi bjuds på riktigt intressanta semifinaler i San José. Querrey hade vissa bekymmer med Alejandro Falla i natt, men krånglade sig till semifinal i tre set. Querrey leder med 2-0 i inbördes möten och har faktiskt bara tappat ett set mot Raonic, i Wimbledon 2012. Däremot har tre av deras totalt sex set gått till tiebreak, så vi kan vänta oss en jämn sammandrabbning även här. Med tanke på Raonics framgångar här 2011 och 2012 är han knapp favorit, men jag tror att Querreys psykologiska övertag i kombination med hemmafördelen kan fälla avgörandet i natt.

Tommy Haas (22) – √ John Isner (16)
Riktigt kul att veteranen Haas smugit sig fram så här långt i den här turneringen. Blir dock en riktigt tuff semifinal för 34-åringen. Isner är visserligen inte direkt i sitt livs form, men det snabba inomhusunderlaget ger honom stora fördelar som med stor sannolikhet räcker till seger för amerikanen.

SAO PAOLO

√ Rafael Nadal (5) – Martin Alund (111)
Nadal lyckades slutligen vända mot Carlos Berlocq i natt, men det såg verkligen inte bra ut. Berlocq var på det hela taget den klart bättre spelaren, men vek ner sig i andra och tredje set. Delvis tack vare Nadals envisa kampvilja. Det går dock inte att komma ifrån det för Nadal så bistra faktum att Berlocq hade segern i sin hand – men lät den glida honom ur händerna. Några sådana problem borde spanjoren inte ha mot doldisen Alund. Här borde det handla om strögame för argentinaren. Världsfemman går vidare i raka set.

√ David Nalbandian (93) – Simone Bolelli (80)
Inför turneringen trodde jag verkligen inte att David Nalbandian skulle bli den som stod för motståndet i finalen mot Rafael Nadal. Nu talar väldigt mycket för att det blir just så. Nalbandian imponerade mot Nicolás Almagro i kvartsfinalen, även om spanjoren stod för en sedvanlig nedvikning. Med det sagt borde Bolelli inte bli någon svår nöt alls att knäcka.

DOHA

√ Victoria Azarenka (1) – Agnieszka Radwanska (4)
Glädjande att se samtliga toppseedade spelare i semifinalen i en så pass stor turnering som Qatar Open. I den första semin talar det mesta för nuvarande världsettan Azarenka: Hon leder med 11-3 i inbördes möten (6-0 under 2012) och har inte förlorat mot världsfyran sedan Tokyo 2011. Dessutom passar underlaget Azarenka särdeles bra och vitryskan är i god form. Radwanska har sett bra ut i Doha och under säsongsinledningen i allmänhet, men jag ser inte riktigt att en eventuell vändpunkt i deras rivalitet kommer just i dag.

√ Serena Williams (2) – Maria Sjarapova (3)
Williams vacklade ordentligt mot Petra Kvitová, men grejade till slut en typisk Serena-vändning. Det är dock en smula oroväckande att hon under långa stunder uppträdde så nonchalant som hon gjorde mot Kvitová. Det har hon inte råd med mot en glödande Sjarapova. Tror dock inte att Serena upprepar samma misstag mot sin gamla rival. Det är hon alldeles för rutinerad för. I största allmänhet så klart, men i synnerhet när det gäller just Sjarapova.

Det har ju hänt ett och annat runtom i världen på tennisfronten, som ni förstår.

Martin Klizan kastade alldeles nyss in handduken mot Gilles Simon i deras kvartsfinalmöte i Rotterdam. Simon till semi alltså, via 6-7(6), 6-3, 3-0.

Riktigt tråkigt att Klizan inte kunde slutföra matchen. Kan dock inte påstå att det var överdrivet underhållande, rent spelmässigt är det sällan det när Simon står på ena sidan av nätet. Han är nog så nära en klassisk pusher man kan komma i dagens moderna tennis. Den korrekta svenska termen för Simons spelstil torde vara fösare.

För det är vad han är, och det är en adekvat beskrivning av vad han i regel gör. En fösare. Som föser runt bollen i banan.

• Klizan tar i från tårna och dundrar in en stenhård forehandcross.

• Simon svarar med att fösa tillbaka bollen över nät.

Nu tycker ni kanske att jag låter dräpande negativ och hatisk. I så fall missförstår ni mig en smula.

Jag gillar verkligen spelare som inte har några pretentioner i sitt spel, som är redo att spela fult och slugt för att vinna. Som Andy Murray. Eller Rafael Nadal och Novak Djokovic, för all del.

Simon är en taktisk räv. Han är makalöst bra på att hålla bollen vid liv (genom att fösa den över nät), hitta omöjliga vinklar och störa sin motståndares rytm. För oss tittare är det ofta sövande, frustrerande osnyggt och föga underhållande – men ack så effektivt (och visst bjuder även Simon på tennismagi emellanåt, det ska vi ha klart för oss).

Vad jag däremot inte står ut med är hans märkliga utsvävningar på banan, som skulle reta gallfeber på mig om jag var den som stod på andra sidan nätet. Som att han ska dricka vatten i tid och otid, gärna mitt under pågående game, att han ber bollkallen om en boll att slå på i motståndarens serve, att han skriker och svär och gnäller över fullt rimliga saker som att bollen klipper linjen med minsta möjliga marginal. Precis lika lite som jag står ut med Murrays outsinliga, ofta omogna kverulans under pågående match.

Sammantaget gör detta att jag känner en viss skadeglädje när han förlorar. Utifrån det perspektivet såg det inledningsvis ganska bra ut i dag. Klizan imponerade väl inte, men räddade ändå typ ett dussin breakbollar och bärgade slutligen första set.

Efter det gick det utför, och nu är alltså Gilles Simon klar för semifinal i en 500-turnering. Där möter han inte som väntat Roger Federer, utan Simons betydligt mer hedervärda landsman Julien Benneteau.

På den undre halvan i Rotterdam stångade sig Juan Martín del Potro förbi Jarkko Nieminen utan större bekymmer: 6-3, 6-4. I semifinalen möter han Grigor Dimitrov, som lite överraskande slog Marcos Baghdatis i en tresetare: 6-7(4), 7-6(0), 6-3.

Inte överraskande i allmänhet – Dimitrov hade trots allt 2-1 i inbördes möten inför matchen – men aningen oväntat eftersom Baghdatis sett rätt så övertygande ut hittills (slog Richard Gasquet i raka set i åttondelen).

Mot världssjuan del Potro borde det rimligtvis ta stopp för 21-årige Dimitrovs framfart i Rotterdam. Argentinaren borde inte låta chansen att, i Federers frånvaro, bärga titeln förhållandevis enkelt glida honom ur händerna.

Fast det kan vi så klart inte vara ett dugg säkra på, har vi lärt oss i år.

* * *

I San José är John Isner och Tommy Haas klara för semifinal, efter kvartsfinalsegrar över Xavier Malisse (7-6, 6-2) respektive Steve Johnson (6-4, 6-2).

Vilka som plockar semifinalplatserna på den övre halvan avgörs i natt. Milos Raonic möter Denis Istomin (en match Raonic rimligtvis bör vinna) och Sam Querrey möter Alejandro Falla.

I den sistnämnda är givetvis hemmahoppet Querrey favorit, men jag skulle inte avfärda Falla helt och hållet inför den här matchen. Hans flacka spel gör sig bra inomhus och han har sett stabil ut hittills i San José.

* * *

Rafael Nadal har så klart varit det stora samtalsämnet i Sao Paolo. Han drog sig ur dubbelturneringen, vilket inte är speciellt konstigt med tanke på hur många matcher han spelat totalt under denna och förra veckan, men det får en liten varningsklocka att ringa.

Överlag har han sett lika långsam och instabil ut som i Vina del Mar. Som jag påpekat tidigare tycker jag dock inte att man ska dra några förhastade slutsatser. Att han inte drog sig ur Sao Paolo (och i skrivande stund spelar kvartsfinal mot Carlos Berlocq) är positivt i sig eftersom det tyder på att knäna håller. Han hade aldrig ställt upp om han ansåg att situationen förvärrats efter Vina del Mar.

Nu är han dock fortfarande väldigt långt från sitt bästa. Skulle inte förvåna mig det minsta om han förlorar mot Berlocq i natt. Argentinaren må inte ha ett särskilt spektakulärt ATP-facit, men han är en stabil grusspelare som har alla verktyg för att sätta en haltande Nadal under stor press.

Turneringens klart bästa match spelades tidigare under dagen: David Nalbandian mot Nicolás Almagro.

Nalbandian vann till slut: 7-6(5), 3-6, 7-6(3), efter nästan två och en halv timmes spel. Det är nästan så att man tycker synd om Almagro (som dels vann den totala poängräkningen: 109-106). Han smackade in 28 servess och spelade överlag riktigt bra.

Men han har svårt för Nalbandian och tycks inte ha hittat formen än i år.

I semifinalen möter argentinaren Simone Bolelli, som följde upp sin chockseger över en otroligt loj Juan Mónaco i går med att utmanövrera Albert Montanes i kvarten: 6-4, 6-4.

På den övre halvan är 111-rankade Martin Alund klar för semi efter seger över Filippo Volandri i raka set: 7-5, 7-6(5). Alund halkade in i turneringen på ett bananskal, som lucky loser efter att Leonardo Mayer dragit sig ur på grund av ryggskada, och avfärdade 346-rankade Ricardo Mello enkelt i öppningsmatchen (6-4, 6-4). Det följde han sedan upp med en stabil seger över Jeremy Chardy (6-4, 4-6, 7-6).

Och nu är han då klar för semifinal i Sao Paolo. Inför turneringen hade han aldrig vunnit en ATP-match. Inte illa.

* * *

I Doha händer det grejer. Serena Williams hängde på fallrepet i kvartsfinalen mot Petra Kvitová men svarade för en typisk Serena-upphämtning i tredje set och säkrade slutligen semifinalplatsen – och positionen som världsetta: 3-6, 6-3, 7-5.

Detta alltså efter att ha legat under med 1-4 i avgörande set.

På måndag skriver 32 år, fyra månader och 24 dagar gamla Serena Williams därmed återigen historia, som världens äldsta världsetta genom tiderna (på damsidan). Rekordet hölls tidigare av Chris Evert, som var 30 år, elva månader och tre dagar gammal när hon avnjöt tronen för sista gången i november 1985.

I semifinalen möter hon Maria Sjarapova, som slog Samantha Stosur i raka set: 6-2, 6-4.

I den andra semifinalen möts nuvarande världsettan Victoria Azarenka och världsfyran Agnieszka Radwanska. Azarenka slog världssexan Sara Errani enkelt (6-2, 6-2) medan Radwanska utmanövrerade Caroline Wozniacki (6-2, 7-5).

2013 blir inte året då Roger Federer vinner sin tredje titel i Rotterdam.

Detta sedan 39-rankade veteranen Julien Benneteau repriserat sin bedrift från Paris Masters 2009, då han slog världstvåan i tre set.

I kväll behövde han bara två: 6-3, 7-5.

Det går inte att nog understryka magnituden i den här skrällen. Med tanke på den busenkla lottningen kändes det som att finalplatsen serverats till Federer på ett silverfat. Det enda vi funderade på var vem som skulle stå för motståndet i finalen (förmodligen Juan Martín del Potro, precis som förra året).

Men att det är just Benneteau som grusar Federers planer på en andra raka titel i Holland är faktiskt inte så konstigt, eller ens överraskande. Benneteau, sin oförmåga att vinna titlar till trots, är en oerhört knepig spelare att möta. När han har en bra dag, som i kväll, är han rysligt oförutsägbar.

Eftersom han inte har tourens tyngsta grundslag eller giftigaste kontringsspel är det framför allt den taktiska delen av hans spel som sticker ut. Han har enorm variation i sina slag, en inte stenhård men stabil serve, elegant nätspel och bra defensiv.

När han presterar på topp har han en förmåga att så frön av tvivel hos motståndaren.

Så var förmodligen fallet även i dag, men det ska också sägas att Federer underpresterade å det grövsta. Federer är visserligen av någon oklar anledning den av toppspelarna som har allra svårast för Benneteau – förmodligen för att Benneteau med sitt ryckiga spel hackar sönder schweizarens matchrytm – men det han visade upp i kväll är under en världstvåas värdighet.

I Wimbledon förra året inledde han matchen uselt och förlorade de två första seten, men jobbade sig sakta men säkert in i matchen. I kväll kändes det vissa stunder som att han knappt försökte, och det är givetvis illa.

Inte lika illa som Jo-Wilfried Tsongas pinsamma insats mot Igor Sijsling i måndags, men som sagt – ovärdigt.

När någon (i det här fallet Benneteau) spelar väldigt nära sin maxkapacitet blir det så oerhört tydligt hur lojt det kan se ut när en toppspelare å sin sida är på gränsen till, eller till och med under, sin lägstanivå. Om Federer mött en sämre spelare hade matchen varit allt annat än välspelad, men han hade med största sannolikhet vunnit. Det är sådant man får räkna med helt enkelt – det finns som bekant en enorm styrka i att vinna när man spelar långt från sitt bästa.

Fem tappade servegame, endast två egna genombrott och svaga 57 procent förstaservar är väldigt långt från Federers bästa.

Hatten av för Benneteau, dock. I och med den här kvartsfinalsegern (som väger tungt i hans cv) är fransmannen nu klar för sin första semifinal i Rotterdam. Där möter han antingen Martin Klizan eller Gilles Simon.

Mer om övriga matcher och turneringar lite senare.

Blev inget blogginlägg om San José, Sao Paolo och Doha i går, som utlovat. Det kan vi tacka Comhem för. Internethaveri deluxe.

Hur som helst.

Rotterdam ångar på, i egenskap av veckans tveklöst mest intressanta turnering. Och hittills har vi faktiskt bjudits på ett och annat spännande resultat.

Jarkko Nieminen fullkomligt mosade framtidslöftet David Goffin i sin öppningsmatch: 6-0, 6-0. Inte ett enda game vann han alltså, Goffin. 65-38 till Nieminen i totalt antal poäng. Inte så ojämnt som man kan vänta sig av en sådan utskåpning kanske, men fortfarande helt bedrövligt av en spelare som Goffin.

Okej, inomhustennis är inte hans starka sida (däremot Nieminens), men att bli så här totalt utskåpad är likväl pinsamt.

Vidare körde problembarnet Ernests Gulbis över hemmahoppet Robin Haase i sin öppningsmatch: 6-2, 6-1. Inte särskilt oväntat att Gulbis skulle vinna, men en smula förvånande att han gjorde det så överlägset.

Under dagen har vi bara bjudits på en skräll i Rotterdam. 125-rankade Michael Bachingar avfärdade 18-rankade Andreas Seppi i raka set: 6-3, 6-4. Seppi verkar visserligen ha plågats av hälsoproblem (drog sig ur Zagreb Indoors förra veckan på grund av feber) och är i tveksam form efter åttondelsfinalen i Australiska öppna, men överraskande att han föll så lätt.

I övrigt kan nämnas att Roger Federer inte hade några som helst bekymmer mot 64-rankade Grega Zemlja: 6-3, 6-1. Även Juan Martín del Potro vann sin öppningsmatch (i går), mot Gaël Monfils: 6-3, 6-4.

* * *

Precis som i Rotterdam pågår inomhustennis i amerikanska San José, mest känt för sina NHL-hajar: SAP Open. Regerande mästaren Milos Raonic är förstaseedad, USA-ettan John Isner andraseedad.

Det snabba underlaget ger mammutservare som dessa båda herrar maximal utdelning, vilket inte gör det särskilt svårt att tippa just de två i final. Ja, om det inte vore för Isners katastrofala form, alltså. Inledde året riktigt uselt och tvingades sedan hoppa av Australiska öppna på grund av skada.

Lite tveksamt huruvida han hunnit både rehabiliteras och hittat formen, så risken att han åker ut redan i första omgången mot 130-rankade kanadensaren Vasek Pospisil får betraktas som överhängande.

I övrigt kan nämnas att 79-rankade Blaz Kavcic förlorade en mycket svängig tillställning mot forne världsettan Lleyton Hewitt i gårdagens förstarunda: 3-6, 6-4, 7-6(4). Nämnas bör att Kavcic hade 3-1 och breakboll och andra set innan han lät Hewitt klösa sig tillbaka in i matchen och kvittera.

I tredje set hade han sedan återigen 3-1 och 40-15 men lät segern rinna honom ur händerna igen. Givetvis starkt av Hewitt att kämpa till sig den segern, men bedrövligt av Kavcic att tappa en sådan komfortabel ledning två gånger om. Det håller inte på den här nivån.

Och hemmahoppet Ryan Harrison åkte på en stjärnsmäll mot Benjamin Becker i går: 6-7(3), 7-5, 6-3. Becker reducerar nu till 2-1 i inbördes möten.

I dag har endast en match hunnit spelas i San José och den mest intressanta drar i gång någon gång i natt – Steve Johnson mot Ivo Karlovic. Två servekanoner ställs alltså mot varandra redan i första omgången. Lär inte bli särskilt välspelat (om man med välspelat menar långa dueller, snabba tempoväxlingar och stor spelmässig variation), men sevärt.

Svårt att peka ut en favorit där, men med tanke på hemmafördelen och att Karlovic inte orkar hålla i en formtopp mer än två-tre matcher i stöten känns det som att Johnson borde gå segrande ur den här servefesten.

Sett till hela turneringen känns det inte osannolikt att Raonic tar sig till sin tredje raka final. Farligaste utmanaren på vägen dit är i första hand Sam Querrey i en eventuell semifinal, men Denis Istomin kan ställa till bekymmer redan i kvarten. Brukar leverera i San José (semifinal 2010, kvartsfinal 2011, final 2012).

På den undre halvan är det lite mer ovisst. Isner får väl ändå ses som någon slags favorit, men ryker han tidigt kan exempelvis Tommy Haas kliva fram och säkra en finalplats. Eller Steve Johnson.

2010 års titulant och 2011 års finalist Fernando Verdasco åkte förresten ut direkt, efter 3-6, 3-6 mot 105-rankade Tim Smyzcek.

* * *

I Sao Paolo har det än så länge inte hänt något överväldigande. David Nalbandian vann i dag, med vissa besvär, sin öppningsmatch mot Jorge Aguilar: 7-5, 5-7, 6-3.

Rafael Nadal går in i turneringen först i morgon och möter då 140-rankade Joao Sousa, som besegrade 91-rankade Ruben Ramirez Hidalgo (avbröt matchen efter 7-6 i första set).

Nadals baneman i Vina del Mar, Horacio Zeballos, avbröt sin match i tredje set. 151-rankade Paul Capdeville dansar således vidare till andrarundan efter 6-7(5), 6-0, 3-0.

Om vi ska ta en titt på lottningen kan vi snabbt slå fast att Nadals väg till final inte kantas av några som helst farliga motståndare, precis som i Vina del Mar. Jeremy Chardy står sannolikt återigen för motståndet i semifinalen, alternativt Thomaz Bellucci.

I finalen lär det däremot bli betydligt tuffare. Efter den bedrövliga insatsen i Vina del Mar betvivlar jag starkt att Juan Mónaco tar sig dit. Nej, det troliga är att Nadals landsman, andraseedade världselvan Nicolás Almagro, står på andra sidan nätet på söndag.

Och i så fall tror jag faktiskt att Almagro vinner sin första match i karriären mot Nadal – på nionde försöket (har 0-8 i inbördes möten, 2-20 totalt i set). Om nu inte Nadal som av ett trollslag börjar röra sig som han gjorde under grussäsongen 2012. Vilket, milt uttryckt, inte känns helt troligt.

* * *

IFranska öppna2011 låg hon under med 3-6, 1-4 innan hon lyckades samla ihop sig och vända matchen (3-6, 6-4, 6-0).

I gårdagens reprismatch hade Maria Sjarapova inte lika stora bekymmer med 172-rankade 19-åringen Caroline Garcia: 6-3, 6-2 i världstreans öppningsmatch i Doha på drygt en timme och 15 minuter.

Även världstvåan Serena Williams och världsettan Victoria Azarenka vann sina öppningsmatcher, mot 160-rankade lucky losern Daria Gavrilova (6-2, 6-1) respektive 62-rankade Romani Oprandi (6-2, 6-3). Azarenka har nu tio raka segrar under säsongsinledningen.

Hittills är tio seedade spelare klara för åttondelsfinal: Azarenka, Williams, Sharapova, Agnieszka Radwanska, Sara Errani, Petra Kvitová, Samantha Stosur, Caroline Wozniacki, Nadia Petrova och Ana Ivanovic.

Av dem är det troligt att alla utom Errani, Stosur, Wozniacki och Ivanovic tar sig vidare till kvartar och semifinaler.

• Errani möter nämligen Daniela Hantuchova som trivs bra på hardcourt, leder över Errani med 5-2 i inbördes möten och dessutom slog italienska världssexan så sent som i januari, i Brisbane.

• Stosur möter Svetlana Kuznetsova. Brukar bli ganska öppna tillställningar när de möts, Kuznetsova har 3-1 i inbördes. Dessutom pressades Stosur till tre set mot 60-rankade Monica Niculescu (6-4, 1-6, 6-3), vilket inte direkt är att betrakta som ett styrkebesked. Kuznetsova betydligt mer imponerande mot Marion Bartoli i sin andrarunda (6-4, 6-4).

• Wozniacki möter en formstark Mona Barthel. Wozniacki leder visserligen med 2-0 i inbördes möten, men Barthel har 14-3 i matchfacit i år och vunnit en titel på två finaler. Dessutom var hon omutlig mot världsfemman Angelique Kerber i sin andrarunda: 6-1, 6-2.

• Ivanovic möter Agnieszka Radwanska. Radwanska har inte bara fem raka segrar över Ivanovic (och tappat blott ett set på de fem matcherna), utan har dessutom en övertygande 6-2, 6-4-seger över forna världsettan i årets Australiska öppna färskt i minnet. Hon har dessutom 13-1 i matchfacit hittills i år och sett rysligt stark ut under säsongsinledningen.

Inte särskilt långsökt att tippa Azarenka mot Williams i final, men jag tror att framför allt Radwanska och Sjarapova/Kvitová har nästan lika stora chanser att ta sig dit. Om Kvitová kan skaka av sig sin svaga säsongsinledning och undermåliga prestation i Australiska öppna, alltså.

Februari är verkligen en mellanmånad.

Vilket känns både ologiskt och en smula provocerande, eftersom vi redan genomlidit ett långt säsongsuppehåll inför dramatiska januari – som exploderar i årets första Grand Slam, Australiska öppna.

Efter det hamnar vi i något slags vakuum, som håller i sig till mitten av mars då årets första Master (Indian Wells) inleds.

Det är helt enkelt ett sådant statusglapp mellan drabbningen Down Under och 250-turneringarna i Sydamerika, USA, Frankrike, Zagreb och så vidare.

Men det finns ett ljus i denna februari månads tennismörker: Rotterdam Open. Årets första 500-turnering.

Som sådan är den så klart intressant i sig. Men utöver det (samt det faktum att den ändå erbjuder en stegring efter dippen som följer Australiska öppna) är det dessutom en riktigt trevlig tillställning som alltid bjuder på ett starkt startfält.

I år är inget undantag.

Världstvåan Roger Federer, världssjuan Juan Martín del Potro, världsåttan Jo-Wilfried Tsonga och världstian Richard Gasquet är toppseedade. Tätt åtföljda av 14-rankade Gilles Simon och 18-rankade Andreas Seppi.

Därutöver kommer ett knippe sevärda spelare, som Grigor Dimitrov, Bernard Tomic, Gaël Monfils, Marcos Baghdatis och Nikolaj Davydenko. För att nämna några.

Så, vad säger vi då om årets upplaga av Rotterdam Open?

Till att börja med är det en smula förvånande men samtidigt glädjande att Federer ställer upp. Schweizaren ställde upp i Rotterdam sex säsonger under åren 1999-2005, men hade sedan ett sju år långt uppehåll innan han dök upp igen förra året. Nu är det alltså dags igen.

Lite förbryllande med tanke på att han bantat sitt spelschema under 2013, men som sagt glädjande.

Förra året slog han del Potro i finalen. Inte helt otroligt att det blir så i år igen. Federer har nämligen en ruskigt behaglig resa fram till finalen – särskilt sedan Tsonga åkt på en chockförlust redan i kvällens första omgång, mot 77-rankade hemmahoppet Igor Sijsling: 7-6(3), 4-6, 6-4. Där undanröjdes det enda potentiella hotet mot schweizaren inför finalen, helt enkelt.

På den undre halvan är givetvis fjolårsfinalisten del Potro favorit, men han har fått en betydligt tuffare lottning än regerande mästaren och rivalen Federer. Monfils går inte av för hackor (trots den märkliga uppvisningen mot Gilles Simon i Australiska öppna) och kan ställa till besvär redan i första omgången.

Andreas Seppi eller Jarkko Nieminen borde inte kunna hota, men det kan däremot Richard Gasquet i en eventuell semifinal. Gasquet har inlett säsongen strålande och har 14-1 i matchfacit så här långt. Han har bärgat två titlar sedan januari (Doha och Montpellier, den sistnämnda i går) och enda förlusten kom mot Tsonga i åttondelsfinalen av Australiska öppna.

Om inte Baghdatis eller möjligen Dimitrov sätter käppar i hjulet för Gasquet. Dimitrov slog för övrigt Bernard Tomic i en tresetare i dag: 6-3, 3-6, 6-3. En smula oväntat med tanke på Tomics grymma form under säsongsinledningen. Dimitrovs form har dock åkt bergochdalbana, så han kan lika gärna ryka redan i andrarundan mot Davydenko (som rimligtvis borde slå Florian Mayer i sin öppningsmatch).

Svårt ändå att inte tippa en finalrepris mellan Federer och del Potro. Höjer dock ett varningens finger för Gasquet. Hade också gärna markerat Mikhail Juzjnyj och Davydenko, som brukar prestera i Rotterdam, som skrällvarningar, men att Juzjnyj tvingas möta Federer redan i andraomgången och att Davydenko inte varit i närheten av den form han visade upp i Doha omöjliggör det.

SAP Open, Brasil Open (båda ATP 250) och Qatar Open (WTA Premier) kan vi prata mer om i morgon.

Världsfyran Rafael Nadal återvänder till ATP-touren i början av februari. Enligt nyhetsbyrån AP meddelade arrangörerna av Brasil Open i Sao Paolo under dagen att elvafaldiga Grand Slam-vinnaren är klar för grusturneringen.

Nadal har inte spelat sedan chockförlusten mot Lukas Rosol i Wimbledon i slutet av juni förra året. Hans comeback skulle ha skett i uppvisningsturneringen Mubadala WTC i december, men han hoppade av både den och 250-turneringen i Doha veckan därpå på grund av magvirus. Han drog sig sedan ur nu pågående Australiska öppna och hänvisade till samma magvirus. Innan han meddelade sitt avhopp från Grand Slam-turneringen i slutet av december erkände spanjoren för London Times dessutom att knäna inte var redo för tävlingsspel, enligt Tennis.com.

Även arrangörerna av 250-turneringarna i chilenska Vina del Mar (4 februari) och Argentinas huvudstad Buenos Aires (18 februari) försöker också att locka till sig Nadal, som vid sidan av Sao Paolo även är klar för 500-turneringen i Acapulco 25 februari.

Enligt uppgifter är VTR Open i Vina del Mar beredda att ge Nadal åtta miljoner kronor i startpengar för att delta i turneringen.

Nadal vann både Brasil Open och Mexican Open i Acapulco 2005, det enda året han ställt upp i någon av turneringarna. Landsmannen Nicolás Almagro är regerande mästare i Brasil Open och David Ferrer i Mexican Open.

Nyheten om Sao Paolo känns inte det minsta oväntad. Att Nadal föredrar att göra sin comeback på favoritunderlaget grus är ingen hemlighet och att magviruset var ett svepskäl för att hoppa över Australiska öppna på hardcourt känns mer och mer sannolik.

I Sao Paolo är konkurrensen betydligt svagare. Högst rankade spelarna under honom är världselvan (och som sagt titelförsvararen) Nicolás Almagro och -tolvan Juan Mónaco. Övriga seedade spelare i startfältet är i nedstigande led Stanislas Wawrinka, Thomaz Bellucci, Jeremy Chardy,  Pablo Andújar och Fabio Fognini. Inte överdrivet skräckinjagande, om man säger så.

Att han skulle ställa upp i Vina del Mar eller Buenos Aires och på så vis spela tre av fyra tävlingsveckor under februari inför Masters-turneringarna i Indian Wells och Miami känns mindre troligt – men å andra sidan kanske pengarna lockar så mycket att han offrar någon av tusingarna. Båda spelas trots allt back-to-back och på spanjorens stora hatunderlag hardcourt…

David Ferrers fantastiska år fortsätter.

Inför hemmafansen i Valencia bärgade världsfemman säsongens sjätte titel – lika många som världsettan Roger Federer.

Ferrer gick ut starkt i finalen mot Alexandr Dolgopolov, fixade två servegenombrott och tog ledningen i matchen med 6-1.

I andra set lade Dolgopolov i en högre växel, fixade en trygg 3-0-ledning och kvitterade via 6-3 på en halvtimme.

Vid ställning 3-3 i avgörande set hämtade Ferrer upp ett underläge på 15-40 i egen serve. I stället var det spanjoren som bröt Dolgopolov vid ställning 5-4 och noterade i och med det sin 67:e seger i år (har 67-14 i matchfacit).

Det är tredje gången David Ferrer vinner Valencia Open. Han vann sin första titel 2008 (finalseger över Nicolás Almagro) och den andra 2010 (finalseger över Marcel Granollers).

Han hade inte besegrat Roger Federer på tre år inför matchen. Sju raka förluster – sex av dem under det här året.

Men i dag kunde Juan Martín del Potro så äntligen triumfatoriskt sträcka händerna mot skyn efter en stenhård batalj mot sin stora nemesis.

Och det var världsåttan som inledde finalen i Swiss Indoors – Federers hemmaturnering som han vunnit fem gånger på nio försök (sju raka finaler) – klart bäst. Han servade kassaskåpssäkert och satte tung press på världsettan, som hade stora bekymmer både i egen serve och i del Potros.

Som så många gånger förr mellan dessa herrar kämpade sig Federer dock in i matchen och trots att han såg oerhört irriterad ut under i princip hela matchinledningen började pendeln till sist svänga – men först efter att ha blivit bruten vid ställning 2-2 i första set och sedermera tappat setet, för att sedan bita sig kvar hela vägen till ett tiebreak i andra där han var den klart kyligare och säkrare spelaren.

6-4, 6-7(5) efter två set kändes rättvist av den enkla anledningen att del Potros energi började sina, samtidigt som Federer höjde sig flera snäpp och började spela betydligt smartare – trots att del Potro i ärlighetens namn var den bättre spelaren i nästan två hela set.

I tredje set började Federer ta udden av argentinarens i första set så effektiva taktik (att mata tunga grundslag mot framför allt backhand och jaga världsettan i sidled) med sin djupa backhandslice och fick ordning på sin dittills så oberäkneliga forehand. När dessutom stoppbollarna, som vid flera tillfällen varit fullständigt horribla, började funka såg det ut som att schweizaren skulle svara för ytterligare en makalös vändning – dessutom inför sin extatiska hemmapublik.

Men del Potro hade helt andra planer.

Han bet ihop, hade is i magen när förstaserven sviktade och när Federer började kliva fram och sätta större press i sitt returnerande.

Tredje set blev på sätt och vis en transportsträcka till tiebreak, trots att båda hade sina chanser att sätta spiken i kistan för sin motståndare. Federer var den som servade klart bäst av de båda i skiljesetet och med tanke på att hans kurva pekat spikrakt uppåt från den svajiga starten i första set medan världsåttan börjat se mer och mer sliten ut kändes det som att det var Federer som hade momentum.

I andra sets tiebreak blev en enda tappad serve ödesdiger för del Potro, som var alldeles för försiktig och passiv. I detta avgörande tiebreak hade han mycket mer pondus och bombarderade Federer med tunga servar och grundslag och djupa, välplacerade returer.

Det, plus möjligtvis nervositeten, blev för mycket för Federer, som tappade till 3-6 efter en märklig sekvens där en boll i hans serve dömdes ut, men vid hawkeye-koll visade sig vara inne med typ en halv millimeter. Bollen spelades om – och Federer skopade del Potros retur i nät.

Argentinaren spelade sedan enkelt i sin första matchboll, i Federers serve, och schweizaren lyfte ut bollen över linjen. Chansade visserligen och utmanade, men den var klart ute.

Ridå Federer.

Vad kolossalt passande för del Potro att äntligen, efter så många jämna bataljer (Franska öppna-kvarten och semifinalen i London-OS, för att nämna några), fälla sin stora rival – inför dennes hemmapublik, i vad som brukar beskrivas som Federers egen turnering.

Hatten av för del Potro, som nu har tio raka segrar. Snacka om styrkebesked att mala ner världsettan inför årets sista Master, och därefter World Tour Finals.

Avslutningsvis måste jag bara reda ut en sak: noterade att livekommentatorn på C-more vid upprepade tillfällen tyckte att det var ”överraskande hur Federer kan göra så enkla misstag”. Vill inte med detta på något vis klaga på kommentatorn i fråga, han gjorde ett jättebra jobb.

Men det här att varenda liten miss Federer gör är ”överraskande”… Alltså, de där missarna slutade överraska mig för flera år sedan. Det måste vid det här laget vara vida känt att Federer mot svagare motstånd ofta har en närmast nonchalant inställning och ser ut som att han bara vill spela av matchen (att han kommer undan med det har förmodligen att göra med hans höga lägstanivå samt hans i övrigt beundransvärda sportslighet). Brukar beskrivas med att han ”inte maxar i inledningen av en turnering för att ha utrymme att höja sig mot svårare spelare”.

Det måste också vid det här laget vara vida känt att spelare som bjuder på tuffare motstånd, särskilt sådana som är bra på att själva sätta fart på bollen (typ del Potro och Tomás Berdych), med ganska enkla medel kan tvinga fram misstag från världsettan.

Den här övertron på den spelare som av många kallas G.O.A.T (greatest of all time) är inte hälsosam – och dessutom helt felaktig. När Federer förlorar beror det inte alltid på att han ”spelar dåligt” eller gör ”överraskande, enkla misstag”. Med den inställning och bild av Federer som många har är det typ som att han själv väljer att förlora matchen. Fokus hos dessa personer ligger mycket sällan på att motståndaren faktiskt besegrar honom.

Dagens match visade med all önskvärd tydlighet att det inte på något sätt är omöjligt att besegra Federer, även när han själv gör nästan allt för att vinna. Pendeln hade svängt, schweizaren hittat rytmen, jobbat sig in i matchen och vunnit momentum – ändå var det del Potro som slutligen stod som vinnare.

En kämpaseger och en psykologiskt livsviktig triumf.

Nu har argentinaren inte bara snyggat till siffrorna i inbördes möten mot världsettan (3-13) – han har dessutom vind i seglen inför säsongsavslutningen.

Det betyder så klart en hel del för en spelare som har kapacitet att vara rankad bland de fem bästa i världen och slåss om Grand Slams.

David Ferrer har redan vunnit fem titlar i år – lika många som världstvåan Novak Djokovic.

Nu siktar världsfemman på säsongens sjätte buckla (tangerar i så fall Roger Federer, förutsatt att han inte vinner morgondagens Basel-final mot Juan Martín del Potro) och karriärens tredje i Valencia.

Detta efter att ha kämpat ner turneringens gubben-i-lådan Ivan Dodig i tre set: 6-4, 6-7(5), 6-1.

Ferrer vann Valencia Open 2008 och 2010. Han var dessutom i final 2005 (förlust mot Igor Andreev).

I morgondagens final möter han 21-rankade framtidslöftet Alexandr Dolgopolov, som enkelt avväpnade forne världsåttan Jürgen Melzer i sin semifinal: 6-4, 6-2.

Dolgopolov förvaltade sina samtliga fyra breakbollar och knöt ihop säcken på en timme och 14 minuter. 23-åringen har bara blivit bruten i ett av totalt 37 servegame den här veckan. Inte illa.

Han är nu klar för sin femte ATP-final i karriären (två titlar och två förluster hittills). Han vann sin senaste titel i Washington i somras (seger över Tommy Haas) och var runner-up i Brisbane i början av säsongen (förlust mot Andy Murray).

Ferrer givetvis knapp favorit, men givet hur stark Dolgopolov sett ut under veckan kan det här bli en riktigt spännande final.

Jodå, precis som i Stockholm Open förra veckan blir det de två toppseedade spelarna som ställs mot varandra i morgondagens final i Swiss Indoors i Basel.

Världsettan Roger Federer noterade sin 875:e seger (lika många som legendaren John McEnroe) i karriären när han avfärdade 101-rankade Paul-Henri Mathieu: 7-5, 6-4.

Hemmafavoriten dundrade in tio servess, förvaltade två av sina fyra breakbollar och bärgade segern efter drygt en och en halv timmes spel.

31-årige Federer är således klar för sin nionde final i Basel. Han har hittills vunnit fem (2006, 2007, 2008, 2010, 2011) och förlorat tre (2000, 2001, 2009). Sjunde raka finalen för världsettan.

I årets final ställs han mot andraseedade Juan Martín del Potro, som gjorde slarvsylta av uppstickaren Richard Gasquet: 6-2, 6-2.

Federer leder med 13-2 i inbördes möten och har sedan förlusterna i US Open och World Tour Finals 2009 vunnit sju raka matcher mot argentinaren (bland annat maratonsemin i årets London-OS som slutade 19-17 i skiljeset).

Som upplagt för en dubbeltrippel signerad Roger Federer? Nja, säg inte det. Världsåttan har imponerat så här långt och sett ruggigt stabil ut efter skadeuppehållet. Har radat upp nio raka segrar nu. Den här matchen har således potential att bli riktigt intressant – särskilt med den där evighetslånga matchen i London färskt i minnet.